Markens gröda/Kap 29
← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
X.
Det går ett kvinnfolk uppåt obygden. Det faller ett lätt sommarregn. Hon blir våt, men det bryr hon sig inte om, hon har annat att tänka på, hon är i spänning — det är Barbro och ingen annan, Barbro Bredesen. Ja, visst är hon i spänning: hon vet inte hur äventyret skall sluta, men hon har mist platsen hos länsmannens och lämnat byn. Så är det.
Hon tar omvägar förbi alla nybyggena här uppe, ty hon vill undvika människor, envar skulle ju förstå, vart hon ämnar sig, då hon bär en packe kläder på ryggen. Ja, hon ämnar sig till Måneland och vill vara där igen.
Nu har hon tjänat i tio månader hos länsmannens, och det är ingen kort tid uträknad i dagar och nätter, men det är en evighet, om man räknar allt tvång och all längtan. I början gick det ju riktigt bra. Fru Heyerdahl var så omtänksam om henne och gav henne förkläden och klädde upp henne, det var en lust och glädje att bli skickad till handelsboden med så fina kläder på sig. Barbro hade ju en gång varit barn här i byn, hon kände alla människor, sen hon lekte här, gick i skolan här, kysste pojkarna här och spelade en mängd spel med stenar och snäckor. Det gick bra ett par månader. Men sedan blev fru Heyerdahl ändå mera omtänksam, och när julnöjena började, blev fru Heyerdahl sträng. Vad skulle nu det tjäna till, annat än att förstöra det goda förhållandet! Barbro skulle inte ha stått ut med det, om hon inte rått om vissa timmar av natten: från klockan två till sex på morgonen kunde hon vara någorlunda trygg, och hon njöt månget stulet nöje under de timmarna. Vad slags flicka var då kokerskan, som inte anmälde henne? En vanlig flicka av denna världen: kokerskan var själv olovandes ute. De turade om med vakthållningen.
Det dröjde också länge innan det blev upptäckt. Barbro var ingalunda så lättsinnig, att det stod skrivet utanpå henne, något slags sedefördärv var det omöjligt att tillvita denna människa. Sedefördärv? Hon gjorde det motstånd hon kunde. När gossarna bjödo henne på juldans, sade hon nej en gång, två gånger, men tredje gången svarade hon: Jag skall försöka att komma från två till sex! Se, så svarar ett anständigt kvinnfolk och gör sig inte värre än hon är och skryter inte med fräckhet. Hon var tjänarinna, hon tjänade och tjänade och kände inte till något annat nöje än att vara ute med pojkar. Det var också allt hon begärde. Länsmansfrun kom och höll föredrag för henne och lånade henne böcker — den dumma människan! Barbro, som hade varit i Bergen och läst tidningar och varit på teatern! Hon var ingen oskuld från obygden.
Men länsmansfrun måtte ha fattat misstankar. Hon står en morgon klockan tre utanför pigornas rum och ropar: Barbro! — Ja, svarar kokerskan. — Nej, är inte Barbro här? Öppna! — Kokerskan öppnar dörren och förklarar enligt överenskommelse, att Barbro nödvändigt måst springa hem ett tag som hastigast. — Hem, som hastigast? Klockan är tre på natten, säger frun och utvecklar detta närmare. På morgonen blev det stort förhör, Brede blev tillkallad, och fru Heyerdahl frågade: Var Barbro hemma hos er klockan tre i natt? — Brede är oförberedd, men svarar ja. Jo, klockan var nog tre. Vi blev sittande så länge, för att det var litet vi skulle tala om, svarar Barbros far. — Länsmansfrun kungör högtidligt: Barbro går hädanefter inte ut om nätterna! — Nej, nej, svarar Brede. — Inte så länge hon är här i huset. — Nej. Ja, där hör du ju, Barbro, det var ju det jag sa, säger fadern. — Du kan gå till dina föräldrar på förmiddagen ibland, bestämmer frun.
Men den vaksamma länsmansfrun hade väl i alla fall inte blivit kvitt sina misstankar. Hon väntade en veckas tid och tog ett stickprov igen vid fyratiden en morgon: Barbro! ropade hon. — Men den gången var kokerskan ute och Barbro hemma, pigkammaren var alltså full av oskuld. Frun måste hastigt hitta på något: Tog du in tvätten i går afton? — Ja. — Det var bra, för det börjar blåsa så. Godnatt!
Det var för resten besvärligt nog för fru Heyerdahl att få länsmannen att väcka sig på nätterna och sedan själv traska över till pigorna och höra om de voro hemma. Det fick gå, som det ville, hon gjorde det inte längre.
Och om nu lyckan inte hade svikit, kunde Barbro nog ha hållit ut hela året med sin matmor på det viset. Men så för några dagar sedan tog det slut.
Det var en tidig morgon i köket. Barbro hade först varit litet osams med kokerskan, ja, inte så obetydligt osams heller, de talade högre och högre och glömde, att frun kunde komma. Kokerskan hade burit sig gement åt och stulit sig ut i natt utom turen, för att det var söndagsnatt. Och vad ursäktade hon sig med? Måste hon ut och ta avsked av en kär syster, som skulle resa till Amerika? Inte alls, kokerskan ursäktade sig inte det minsta. Hon gjorde gällande, att hon haft denna söndagsnatt till godo. — Att du inte har heder och sanning i dig ditt fä! sade Barbro.
Frun stod i dörren.
Hon hade kanske ursprungligen tänkt att be om förklaring, varför de voro så högröstade, men hon svarade på pigornas god morgon och började plötsligt titta skarpt på Barbro, på bröstlappen till Barbros förkläde, luta sig fram och titta ändå skarpare på den. Det började bli obehagligt. Och plötsligt utstöter frun ett skrik och rusar mot dörren. Vad i all världen är det? tänker väl Barbro och tittar ned på bröstet. Nå, Herre Gud, en lus! Barbro måste dra på munnen, och då hon inte är ovan att handla under utomordentliga omständigheter, borstar hon lusen av sig med handen. — På golvet! skriker frun. Är du galen? Tag reda på djuret! — Ja, Barbro börjar leta och handiar åter raskt: hon låtsar, som om hon finner lusen och kastar in den i spisen.
Var har du fått den ifrån? säger frun upprörd. — Var jag har fått den? svarar Barbro. — Ja, jag vill veta, var du har varit och fått den på dig. Svara! — Nu begick Barbro det skamliga misstaget, att hon inte sade: i handelsboden! Det skulle ha tagits för gott. Nej, hon visste inte, var hon kunde ha fått lusen, men hon undrade, om hon inte fått den av kokerskan. Denna inföll ögonblickligen med ljudelig stämma: Av mig? Du är god nog själv att dra på dig löss! — Men det var du, som var ute i natt.
Misstag återigen. Hon skulle aldrig ha nämnt det. Kokerskan hade inte längre någon anledning att tiga, och nu kom det i dagen alltsammans om de olyckliga utenätterna. Länsmansfrun är på det högsta upprörd. Kokerskan bryr hon sig inte om, men det är Barbro det gäller, flickan som hon har gått i god för. Och kanske kunde ändå allt ha blivit gott, om Barbro hade böjt huvudet som ett vasstrå och sjunkit genom jorden och givit utomordentligt starka löften för framtiden. Men nej. Frun måste till sist påminna sin barnpiga om allt hon gjort för henne, och då började Barbro faktiskt att svara, att sätta sig upp emot henne, hon var så dum. Eller kanske var hon så klok, att hon nu ville sätta saken på sin spets och komma härifrån? Frun sade: Jag har slitit dig ur lejonets klor. — Vad det beträffar, svarade Barbro, så vore jag lika nöjd, om frun inte hade gjort det. — Jo, det är tacken! sade frun. — Om vi nu ska tala om det, sade Barbro, så kunde jag ju ha blivit dömd, men det hade i alla fall inte blivit mer än några månader och sedan hade jag varit det kvitt! — Frun blev mållös ett ögonblick, en liten stund står hon bara och öppnar munnen och sluter den igen. De första ord hon får fram är uppsägningen. — Barbro svarade bara: Jaha, alldeles som frun vill.
De dagar, som sedan gått, har Barbro uppehållit sig hemma hos föräldrarna. Men där kunde hon inte stanna. Modern hade nu kaffeservering, och det kom mycket folk till huset, men Barbro kunde inte leva av det. Hon kunde ju också ha andra goda skäl till att komma i en säker ställning. Därför tog hon i dag en påse med kläder på ryggen och började vandra uppåt obygden. Nu kom det an på om Axel Ström ville ta emot henne! Men hon hade fått lysning förra söndagen.
Det regnar, det är ett smutsigt väglag, men Barbro går. Det kvällas, men då man ännu inte hunnit till olsmässetid, blir det inte mörkt. Stackars Barbro, hon sparar sig inte, utan går sitt ärende. Hon skall nu bort och börja sin nästa strid. Hon har i själva verket aldrig sparat sig, aldrig varit lat, därför är hon också smäcker och fin till figuren. Barbro har god fattningsgåva och använder den ofta till sitt eget fördärv; vad annat var att vänta? Hon har lärt att rädda sig från nöd till nöd, men hon har bärgat med sig åtskilliga goda egenskaper; ett barns död är ingenting för henne, men ett levande barn kan hon ge karameller. Så har hon ett utmärkt öra för musik, hon knäpper vekt och riktigt på gitarren och sjunger till det med hes röst, det är angenämt och litet vemodigt att höra på. Nej, inte har hon sparat sig. Så långt därifrån, att hon kastat bort sig själv helt och hållet och inte märkt, att hon förlorat något. Då och då gråter hon, och hennes hjärta håller på att brista vid tanken på det och det i hennes liv, det hör till, det kommer sig av de visor hon sjunger, det är poesien och söta vännen i henne, hon har narrat sig själv och många andra med det. Hade hon kunnat ta gitarren med i dag, skulle hon ha spelat litet för Axel i kväll.
Hon lagar så, att hon kommer sent fram, och allt är tyst och stilla på Måneland, när hon stiger in på gårdsplanen. Se, Axel har redan börjat slåttern kring husen och har fått in litet hö! Så räknar hon ut, att Oline, som är gammal, ligger inne i kammarn och Axel här ute i ladan, där hon själv brukade ligga. Hon går bort till den välkända dörren och känner samma spänning som en tjuv. Nu ropar hon sakta: Axel! — Vad är det? svarar Axel genast. — Det är bara jag, säger Barbro och stiger in. Men du kan väl inte hysa mig i natt? säger hon.
Axel ser på henne och är litet trög av sig och sitter där i underkläderna och ser på henne: Jaså, är det du, säger han. Vart skall du hän? — Ja, det beror nu först på, om du behöver någon sommarhjälp, svarar hon. — Axel funderar och frågar: Skall du inte vara kvar längre där du var? — Nej, jag har slutat hos länsmannen. — Jag kunde nog behöva sommarhjälp, säger Axel. Men vad skall detta betyda: tänker du komma igen? — Nej, du skall bara inte bry dig om mig, säger Barbro. Jag skall gå vidare i morgon, jag går till Sellanrå och över fjället, där har jag plats. — Jaså, ha de tingat på dig?… Jag kunde nog behöva sommarhjälp, säger Axel åter.
Hon är så våt. Hon har kläder med sig i påsen och måste byta om. Ja, du skall inte bry dig om att jag är här, säger Axel och vänder sig bara litet mot dörren. Barbro tar av sig de våta kläderna, medan de språka med varandra. Axel vänder ofta huvudet åt hennes håll. — Nej, nu måste du gå ut litet, säger Barbro. — Ut? svarar han. Och det var nu heller inte väder att gå ut i. Han står och ser på, att hon blir mer och mer naken, han kan inte ta ögonen ifrån henne. Och så tanklös Barbro är! Hon kunde gott ha tagit på sig torra plagg, allt efter som hon drog av de våta, men det gjorde hon inte. Linnet är så tunt och klibbar vid kroppen, hon knäpper upp det på ena axeln och vänder sig bort, hon är så övad. Han sitter i detta ögonblick alldeles tyst och ser, att hon bara med ett par tag stryker av sig linnet. Det var mästerligt gjort, tyckte han. Och där står hon så obegripligt tanklös.
Sedan lågo de och pratade med varandra. Jo, han behövde sommarhjälp, det var nog riktigt. — Ja, de säger det, säger Barbro. — Han hade börjat slåttern och höbärgningen ensam ännu ett år, Barbro kunde väl själv förstå, hur svårt han hade det. — Jo, Barbro förstod alltsammans. — Å andra sidan var det just Barbro, som hade gått sin väg ifrån honom och ställt honom alldeles utan kvinnfolkshjälp, han kunde inte glömma det, och hon hade tagit ringarna med. Till råga på all försmädligheten fortsatte också tidningen hennes att komma, den där bergentidningen, som han höll på att aldrig bli kvitt; han hade måst betala den ett helt år efteråt. — Det var då en skamlig tidning! sade Barbro och höll med honom hela tiden. — Men när hon var så foglig, kunde heller inte Axel vara omänsklig. Han menade, att Barbro kunde hava skäl att vara ond på honom igen, för att han hade tagit telegrafbefattningen från hennes far. Men för resten så kan nu far din få telegrafen igen, sade han. Jag bryr mig inte om den, den bara sinkar bort tiden för mig.
— Ja, sade Barbro. — Axel funderade en stund, sedan frågade han rent ut: Ja, hur är det nu, skall du stanna bara över sommaren? — Nej, svarade Barbro, det skall bli som du vill. — Jaså, är det verkligen din mening? — Ja. Alldeles som du vill, vill också jag. Du behöver inte tvivla på mig mera. — Jaha. — Och jag har tagit ut lysning för oss.
Jaså. Det var alls inte illa. Axel låg länge och funderade. Om det denna gång var allvar och inte återigen skamligt svek, så hade han egen kvinnfolkshjälp för all framtid. — Jag kunde få ett kvinnfolk hemifrån, sade han, och hon har skrivit, att hon ville ha mig. Men då måste jag kosta på henne hemresan från Amerika. — Barbro frågar: Jaså, hon är i Amerika? — Ja. Hon reste i fjol, men hon trivs inte. — Nej, du skall inte bry dig om henne, förklarar Barbro. Vad skulle det då bli av mig? frågar hon och börjar bli rörd. — Nej, därför har jag heller inte bestämt mig för henne.
Nu ville väl Barbro inte heller vara sämre. Hon bekände, att hon kunde ha fått sig en fästman i Bergen, och han var utkörare vid ett väldigt stort bryggeri, så han var mycket betrodd. Och han går visst ännu och sörjer mig, säger Barbro snyftande. Men du vet, att när två människor haft så mycket tillsammans som du och jag, Axel, så kan då inte jag glömma. Sedan får du glömma mig, så mycket du vill! — Vem, jag? svarar Axel. Nej, för den sakens skull skall du inte ligga och gråta, för jag har aldrig glömt dig. — Jaså.
Denna bekännelse gör Barbro gott, och hon säger: Och hur som helst: att kosta på henne resan hem från Amerika, när du kan slippa! — Hon avråder honom från hela företaget, det skulle bli för dyrt, och han var inte tvungen till det. Barbro tycktes ha föresatt sig att själv lägga grunden till hans lycka.
De blevo ense under nattens lopp. De voro ju inte främmande för varandra, men hade så ofta talat om varenda sak förut. Den nödvändiga vigseln skulle äga rum före olsmässan och slåttern, de behövde inte förställa sig, och Barbro var nu den ivrigaste att skynda på. Det stötte inte Axel, att Barbro var ivrig, och väckte ingen misstanke hos honom, tvärtom. Hennes brådska smickrade och upphetsade honom. Ja, han var en vildmarkens man, en råbarkad en, inte så noga på det, tusan så litet fin av sig, han var tvungen till både ett och annat, han såg på nyttan. Därtill kom, att Barbro var så ny och vacker för honom igen, nästan litet sötare än förr. Hon var som ett äpple, och han bet i det. Det hade ju redan lyst för dem.
Om barnliket och rannsakningen tego båda.
De talade däremot om Oline. Hur skulle de bli kvitt henne? Ja, hon måste bort! sade Barbro. Vi ha inte henne att tacka för någonting. Hon är bara full av skvaller och elakhet. — Men det var lättare sagt än gjort att få bort Oline.
Redan första morgonen, när Barbro visade sig, anade väl gamla Oline sitt öde. Hon tog ögonblickligen illa vid sig, men dolde det och nickade, satte fram en stol. Det hade gått en dag om sänder på Måneland. Axel hade ju burit vatten och ved och gjort det allra tyngsta arbetet åt henne, och Oline hade själv rett upp det övriga. Hon hade under tidens lopp blivit ense med sig själv om att stanna på nybygget hela sitt liv, men nu kom Barbro och gjorde detta om intet.
Där som att här hade funnits en kaffetår i huset, så skulle du ha fått den, sade hon till Barbro, Skall du längre uppåt obygden? — Nej, svarade Barbro. — Jaså, du skall inte längre uppåt? — Nej. — Jaja, det är inte något, som angår mig, sade Oline. Skall du neråt igen? — Nej, inte det heller. Jag stannar nu här till att börja med. — Jaså, skall du stanna här? — Ja, det blir nog så.
Oline dröjer en stund. Hon begagnar sitt gamla huvud; det är redan fullt av politik: Ja, säger hon, då slipper väl jag. Och glad skall jag bli! — Jaså, säger Barbro på skämt, har han Axel varit så svår emot dig? — Svår? Han? Du skall inte driva gäck med en gammal människa, som bara går och väntar på förlossningen. Han Axel har varit som en far och en Herrens ängel för mig var dag och timme, jag skall inte säga annat. Men det är nu så, att jag har ingen av de mina här i trakten, jag går ensam och övergiven på annat folks mark och har allt mitt folk på andra sidan fjället.
Men Oline stannade. De kunde inte göra sig av med henne förrän efter vigseln, och Oline var svår att övertala, men så till sist sade hon, att hon ville göra dem den tjänsten att se efter huset och kreaturen, när de skulle vigas. Det tog två dagar. Men när de nygifta kommo hem, gick inte Oline ändå. Hon förhalade tiden, den ena dagen var hon klen, sade hon, den andra dagen såg det ut att bli regn. Hon smickrade Barbro och sade, att nu hade det blivit annan mat på Måneland, annat kosthåll, och nu hade det kommit kaffe i huset! Oline skydde intet, hon frågade Barbro till råds om saker, som hon visste bättre själv: Vad tycker du, skall jag mjölka korna efter som de stå i båset eller skall jag ta Bordelin först? — Det kan du göra som du vill med. — Ja, är det inte det jag säger, utbrister Oline. Du har nu varit ute i världen och varit bland högt och förnämt folk och lärt allt. Det är inte så med en annan stackare!
Nej, Oline skydde intet, utan bedrev politik dygnet om. Satt hon inte också och berättade för Barbro hur god vän och väl förlikt hon var med hennes far, med Brede Olsen! Hon hade haft mången trevlig stund med honom, han var en sådan snäll och präktig karl, han Brede, och aldrig fick man höra ett ont ord från hans mun!
Men detta gick inte i längden. Varken Axel eller Barbro ville ha Oline längre, och Barbro tog allt arbetet från henne. Oline klagade inte, men hon såg med farliga glimtar i ögonen efter sin matmor och bytte småningom om ton: Ja, I är nu riktigt storfolk! sade hon. Han Axel var ett tag till stan i fjol höst, du träffade honom väl inte? Nej, du var i Bergen, men han reste enkom och köpte slåttermaskin och harvmaskin. Vad är de på Sellanrå emot er nu? Ingenting!
Hon utdelade små nålstyng, men inte heller det hjälpte, herrskapet fruktade henne inte. Axel sade rent ut till henne en dag, att nu måste hon gå. — Gå? frågade Oline. Hur less då? Skall jag krypa? Nej, hon nekade att gå under förevändning att hon var klen och inte orkade röra benen. Och så galet skulle ju hända: När arbetet togs ifrån henne och hon försattes ur all verksamhet, föll hon samman och blev verkligen sjuk. Hon gick och hankade en veckas tid ännu. Axel gav henne ursinniga ögonkast, men Oline stannade av elakhet. Till slut måste hon lägga sig.
Och nu låg hon alls inte och väntade på förlossningen, utan räknade tvärtom timmarna, tills hon skulle komma upp igen, hon ville ha läkare, en lyx som var okänd i ödemarken. — Läkare? frågade Axel. Är du från förståndet? — Hur då? frågade Oline milt tillbaka och förstod ingenting. Ja, hon var så mild och beskedlig, så lycklig över att hon inte låg andra till last, hon kunde betala doktorn själv. — Jaså, kan du det? frågade Axel. — Kan jag inte det kanske? sade Oline. Och dessutom så skall jag väl inte ligga här och dö som ett djur i min Frälsares åsyn. — Nu lade Barbro sig i det och frågade oförsiktigt: Vad är det, som fattas? Får du inte målena dina, som jag bär in till dig, men kaffe har jag nekat dig för ditt eget bästa. — Är det du, Barbro? säger Oline och bara vänder ögonen efter henne; hon är mycket dålig och ser ohygglig ut med de förvridna ögonen: Det må väl vara som du säger, Barbro, att jag skulle bli sämre av en liten, liten tår kaffe, av ett skedblad kaffe. — Vore jag som du, skulle jag väl nu ha annat att tänka på än kaffe, sade Barbro. — Är det inte som jag säger, svarade Oline. Du hörde aldrig till dem som ville en människas död, utan att hon skulle omvända sig och leva. Vad — jag ligger och ser — skall du få barn igen, Barbro? — Jag? skriker Barbro och tillägger rasande: Du är inte bättre värd, än att jag toge och kastade ut dig på dyngan för munnen din! —
Här tiger den sjuka en lång stund, men hennes mun skälver, som om den nödvändigt ville le och inte kunde. — Jag hörde i natt någonting som ropade, säger hon. — Hon är från förståndet, viskar Axel. — Nej, jag är inte från förståndet. Det liksom ropade. Det kom ifrån skogen eller ifrån bäcken. Det var märkvärdigt, precis som ett litet barn, som skrek… Gick hon Barbro? — Ja, sade Axel, hon ville inte höra på ditt tokprat längre. — Jag pratar inte tokigt, jag är inte så ifrån förståndet som I tror, säger Oline. Nej, det är inte den Allsmäktiges vilja och behag, att jag skall gå in för tronen och Lammet ännu med allt det jag vet om Måneland. Jag kommer mig nog igen, men du skall hämta doktorn åt mig, Axel, så går det fortare. Vad är det nu för en ko, du vill ge mig? — Vad för en ko? — Kon, som du lovade mig. Är det hon Bordelin? — Du ligger och pratar utan förstånd, säger Axel. — Du vet, att du lovade mig en ko, när jag räddade livet ditt. — Nej, det vet jag inte.
Då lyfter Oline upp huvudet och ser på honom. Hon är så skallig och grå, huvudet står upp från en lång fågelhals, hon är hemsk och fruktansvärd, Axel rycker till och han famlar bakom sin rygg efter dörrklinkan. — Jaså, säger Oline, du är av det slaget! Nå, då ska vi inte tala mer om den saken. Jag kan leva kon förutan ifrån denna dag och skall inte ta henne på tungan. Men det var bra, att du visade dig ackurat som den karl du är, Axel, så vet jag det till en annan gång.
Men på natten dog Oline, någon gång på natten, hon var i alla händelser kall på morgonen, när de kommo in till henne.
Gamla Oline — född och död…
Det var varken Axel eller Barbro emot, att de fingo begrava henne för alltid, de behövde inte nu taga sig i akt, de kunde vara glada. Barbro klagar över tandvärk igen, eljest är allt väl. Men denna eviga ylleschal om munnen, som hon måste hålla undan, var gång hon skall säga ett ord, är ingen liten plåga, och Axel begriper sig inte på så mycken tandvärk. Han har nog lagt märke till hennes försiktiga sätt att tugga, men hon saknade ju inte en tand i munnen. — Har du inte fått dig nya tänder? frågar han. — Jo. — Värker de också? — Du är jämt så förarglig, svarar Barbro missnöjd, fastän han frågat i god tro. Och i sin bitterhet råkar hon ge bättre besked: Du har nog märkt, hur det är fatt med mig?
Hur är det fatt med henne? Axel ser litet närmare efter och tycker, att hon redan fått mage. — Ja, men du skall väl inte få barn? frågar han. — Jo, det vet du väl? svarar hon. — Han stirrar litet sinnessvagt på henne. I sin tröghet blir han sittande och räknar en stund: en vecka, två veckor, på tredje veckan. Vet jag det? säger han. — Barbro blir ytterst retlig av detta samtal och tar sig till att gråta högt, gråta förorättat: Nej, du skall bara putta ned mig i jorden också, så är du av med mig, säger hon.
Märkvärdigt vad ett kvinnfolk kunde hitta på att gråta för!
Nej, Axel ville visst inte putta ned henne i jorden, han är en grovhuggare till att se på nyttan, något rosenskimmer har han inte behov av att omgiva sig med. — Då kan du inte räfsa i sommar? frågar han. — Kan jag inte räfsa? svarar hon förfärad. Och Gud, vad ett kvinnfolk också plötsligt kan le åt! När Axel tog det på det sättet, genomilades ju Barbro av en hysterisk lycka, och hon utbrast: Jag skall räfsa för två! Du skall bara få se, Axel, att jag skall göra allt du sätter mig till och mycket mer. Jag skall slita ut mig och vara glad på köpet, bara du vill vara nöjd!
Det blev mer tårar och leende och ömhet. Det var bara de två i ödemarken, ingen att frukta för, öppna dörrar, sommarvärme, flugsurr. Hon var så foglig och hängiven, allting ville hon som han ville. Efter solnedgången står han och spänner för slåttermaskinen, han vill meja av en liten teg till i morgon. Barbro kommer hastigt ut, som om hon hade ett ärende, och säger: Du Axel, hur kunde du tänka på att ta hem någon från Amerika? Då kunde hon ju inte komma förrän till vintern, och vad skulle du med henne då? — Se, det hade väl Barbro funderat ut, och nu kom hon springande med det, som om det varit något mycket angeläget.
Men det var ingalunda angeläget. Axel hade från första stunden insett, att när han tog Barbro, så förtjänade han in hela sommarhjälpen för ett år. Den mannen svävar inte i det blå och har inte sina tankar hos stjärnorna. Nu när han fått eget kvinnfolk till att vara hemma, kan han också behålla telegrafen en tid till. Det är mycket pengar om året och kommer väl till pass, så länge han inte kan sälja något mer från gården. Det knallar och går alltsammans, han är mitt i verkligheten. Och från Brede, som nu är hans svärfar, väntar han intet ohägn på telegraflinjen längre.
Lyckan börjar följa Axel på ett rent storslaget sätt.