Markens gröda/Kap 30

←  Kapitel 10

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 11

Kapitel 12  →

XI.

Och tiden går, vintern går, det blir vår igen.

Naturligtvis måste Isak ned till byn en dag. De frågade honom vad han skulle där att göra. Ja, det vet jag inte, svarade han. Men han sopade kärran riktigt ren, lade på åksätet och körde i väg. Och naturligtvis hade han med sig åtskilliga matvaror, som skulle till Eleseus på Storborg. Det gick ju aldrig skjuts ut från Sellanrå utan en eller annan sändning till Eleseus.

När Isak kom körande ned över markerna, var det inte en obetydlig händelse. Han kom så sällan. Sivert brukade fara i hans ställe. Vid de båda första nybyggena stå de i dörren till jordkojan och säga till varandra: Det är han Isak själv, månntro vad han skall efter i dag? Och när han kom så långt ned som till Måneland, står Barbro i fönstret med ett barn på armen och ser honom och tänker: Det är han Isak själv!

Han kommer till Storborg och stannar: Ptro! Är han Eleseus hemma? — Eleseus kommer ut. Jo, han är hemma, han har inte rest ännu, men han skall resa, han skall göra sin vårutflykt till städerna söderut. — Här är något, som mor din skickade med mig, säger fadern. Jag vet inte, vad det är, men det är väl just ingenting. — Eleseus tar emot gåvorna, tackar och frågar: Du har väl inte något brev eller så? — Jo, svarar fadern och börjar leta i fickorna, och det är nog från lilla Rebecka. — Eleseus får brevet, det är det han har väntat på. Han känner, att det är tjockt och präktigt och säger till fadern: Det var skräp, att du kom för tidigt, två dagar för tidigt. Men kanske om du väntar litet, så kör du ned min koffert.

Isak stiger av och binder hästen. Han gör en lov utåt ägorna. Lille bokhållare Andresen är ingen dålig jordbrukare på Eleseus vägnar. Naturligtvis har han haft Sivert nere från Sellanrå med hästhjälp, men han har också på egen hand torrlagt mycket myrland och lejt en karl att stensätta dikena. De behövde inte köpa foder på Storborg i år, och nästa år kunde Eleseus kanske hålla egen häst. Det hade han Andresens intresse för jordbruket att tacka för.

Sent omsider ropar Eleseus, att han har packat kofferten och är färdig. Själv står han också där och vill följa med. Han är i fina blå kläder och med vit krage kring halsen, galoscher på fötterna, promenadkäpp. Visserligen kommer han nu mer än två dagar för tidigt till postbåten, men det gör ingenting, han kan vänta nere i byn så länge, det gör detsamma var han är.

Så köra far och son. Bokhållare Andresen står i dörren till handelsboden och säger: Lycklig resa!

Fadern är mån om sonen sin och vill ge honom åksätet ensam, men Eleseus avböjer det genast och sätter sig bredvid fadern. De komma förbi Breidablik, och Eleseus minns plötsligt, att han har glömt något. Ptro! Vad är det? frågar fadern. — Å, det är paraplyen, Eleseus paraply, som är glömd, men det kan han inte förklara och säger bara: Det kan ingen hjälpa. Kör bara! — Ska vi inte vända? — Nej, kör bara! — Men det var tusan ändå, att han skulle vara så glömsk! Det var i brådskan, för att fadern gick där på ägorna och väntade. Nu fick Eleseus hellre köpa ny paraply att gå med i Trondhjem, när han kom dit. Det gjorde ju varken till eller från, om han ägde två paraplyer. Emellertid är han så pass förargad på sig själv, att han hoppar av och går bakefter kärran.

De kommo inte att tala så mycket med varandra på det sättet, ty var gång måste fadern vända sig om och skrika. Fadern frågar: Hur länge blir du borta? Och Eleseus svarar: Å, cirka en tre veckor eller högst en månad. — Fadern undrar, att inte folk går vilse i de stora städerna och kommer alldeles galet. Men Eleseus svarar, att vad honom angick, så var han van vid städer, han gick inte vilse, det hade aldrig hänt. — Fadern tycker det är skamligt att sitta på ensam och säger: Nej, nu får du köra en stund, jag blir led på det! Men Eleseus vill inte på något vis jaga ned fadern från åksätet och sätter sig hellre upp han också. Men först ta de sig ett mål av faderns goda matsäck. Så köra de igen.

De komma till de båda nedersta nybyggena, och det är lätt att se, att de nu närma sig byn. Här är på bägge ställena vit gardin för det lilla stugfönstret åt vägen, och på höladans gavel är en liten stång uppsatt till sjuttondemaj-flaggan. — Det är han Isak själv, säger folket på de båda nybyggena, när de se de båda åkande.

Äntligen får Eleseus sina tankar så mycket bort från sin egen person och sina egna angelägenheter, att han frågar: Vad är det du skall hämta i dag? — Hm! svarar fadern, det är nog inte något särskilt! — Men nu var det ju så, att Eleseus skulle resa bort, det skedde då intet galet, om han fick veta det: Det är hon Jensine hos smeden jag skall hämta, erkänner fadern. — Skulle du göra dig besvär och åka ned själv för det? Kunde inte han Sivert ha kört? frågar Eleseus. Se, Eleseus förstod inte bättre. Han trodde alltså, att Sivert ville köra efter Jensine hos smeden, sedan hon en gång gjort sig så förnäm, att hon flyttat från Sellanrå!

Nej, det gick inte med höbärgningen där hemma i fjol. Inger hade mycket riktigt hängt gott i som hon lovat, Leopoldine gjorde också sitt arbete, och dessutom hade de ju hästräfsa. Men höet var till en stor del grov timotej, och det var mycket att räfsa. Sellanrå var nu en stor gård, kvinnfolken hade ju också annat att göra än räfsa hö, det var alla kreaturen att se till, maten till måltiderna skulle vara färdig i rätt tid, det var ystning och smörkärning, tvätt och bakning, mor och dotter sleto ut sig. Isak ville inte uppleva en sådan sommar till. Han beslöt kort och gott, att Jensine skulle komma tillbaka, om hon stod att få. Inger hade nu heller inte någonting emot det, hon hade fått igen förståndet och svarade: Du gör som du vill för mig! Å, Inger hade blivit resonligare nu. Förståndet är ingen ringa ting att få tillbaka, när det gått förlorat. Inger hade inte längre någon inre glöd att göra sig av med, ingen egen vildhet att hålla i styr. Vintern hade avkylt henne, hon hade inte mer glöd än till husbehov. Nu hade hon börjat bli litet fyllig, bli vacker och ståtlig. Det var en märkvärdig kvinna att inte vissna, att inte dö bort styckevis, kanske kom det sig av att hon börjat så sent att blomstra. Gud vet vad allting kommer sig av, ingenting har en enda orsak, allt har en orsakskedja. Hade inte Inger det bästa anseende hos smedhustrun? Vad kunde en smedhustru döma henne för? Med sitt vanskapta ansikte blev hon bedragen på sin vår, sedan blev hon försatt i främmande luft och avhändes sex år av sin sommar; då hon ännu hade liv i sig, måste hennes höst komma att uppvisa vildskott. Inger var bättre än en smedhustru är, litet anfrätt, litet bortkollrad, men god av naturen, duktig av naturen…

Far och son köra. De köra till Brede Olsens gästgiveri och sätta in hästen i skjulet. Nu är det kväll. De gå själva in.

Brede Olsen har fått hyra detta hus, ursprungligen ett uthus, som tillhör handelsmannen. Nu är det inrett med två storstugor och två kammare, det är inte så dåligt och ligger bra till. Kundkretsen utgöres av kaffedrickare och eljes folk från bygden ikring, som skall resa med båten.

Brede tycks för en gångs skull ha haft tur. Han har kommit på sin rätta plats, och det kan han tacka sin hustru för. Bredes hustru fick faktiskt idén till detta kafé och gästgiveri, när hon stod och sålde kaffe på auktionen på Breidablik. Det var så roligt att sälja, att känna slantar mellan fingrarna, kontanter. Hustrun säljer nu kaffe varenda dag och hyser mången människa, som inte har tak över huvudet. De resande äro glada att ha henne. Naturligtvis har hon god hjälp av Katrine, dottern, som nu är en stor flicka och mycket duktig att passa upp. Naturligtvis är det också en tidsfråga, när lilla Katrine inte längre bör vara i sina föräldrars hem och passa upp. Men tills vidare går det bra med omsättningen, och det är huvudsaken. Början var så avgjort god och kunde ha blivit ändå bättre, om inte handelsmannen hade fått slut på kringlor och småbröd till kaffet; där satt nu allt sjuttonde-maj-folket och ropade förgäves efter bröd till kaffet, kaffebröd! Det lärde handelsmannen att vara försedd med bakverk till bygdens festligheter.

Familjen och Brede själv leva som de kunna av rörelsen. Det blir kaffe och överblivet kaffebröd till ganska många måltider, men det uppehåller livet, och barnen få ett fint, ja, så att säga förfinat utseende av det. Det är inte alla, som ha bröd till kaffet, säger folk från bygden. Familjen Brede tycks reda sig gott, den håller till och med en hund, som går bland gästerna och snokar och får smakbitar och blir fet. Vad en sådan fet hund kan göra för reklam för kosten på en gästgivaregård!

Brede Olsen själv intar alltså ställningen som mannen i detta hem och har också vid sidan av detta arbetat sig upp. Han har nu åter blivit länsmansbiträde och fjärdingsman och använder sin tid ganska flitigt. Men förra hösten blev hans dotter Barbro osams med länsmansfrun om en struntsak, om rent ut sagt en lus, och sedan den tiden är Brede inte längre gärna sedd av detta herrskap. Men Brede har inte förlorat mycket på det, han har andra herrskap, som nu söka upp honom just för att förarga länsmansfrun. Sålunda är han ofta ute och skjutsar doktorn, och prästfrun äger verkligen inte så många grisar, som hon ville skicka bud på Brede för att få slaktade, det är hans egna ord.

Men visst kan det vara smått för familjen Brede mången gång. Alla ha det inte så fett som hunden. Men gudskelov, Brede har ett lätt lynne: Barnen bli nu större och större, säger han, fast det också ständigt kommer nya små. De som äro stora och flugit ut, sörja för sig själva och skicka även då och då hem litet: Barbro är gift på Måneland, och Helge är på sillfiske, de skicka litet varor eller pengar till föräldrarna, när det bär sig så, ja till och med Katrine, som passar upp hemma, kunde märkvärdigt nog sticka till fadern en femkrona en gång i vintras, när det såg som mörkast ut. Det var en flicka det! sade Brede, och han frågade inte vem hon fått sedeln av eller vad hon fått den för. Så skulle det vara, barn skulle ha hjärta för föräldrarna och hjälpa dem!

Brede är inte alldeles belåten med sonen Helge i det avseendet. Fadern står ibland i handelsboden och har åhörare och framlägger sina åsikter om barnens plikter mot föräldrarna: Se nu till exempel på Helge, sonen min! Om han brukar litet tobak och tar sig en dram, det är inte mig emot, vi ha alla varit pojkar. Men han skall inte skicka oss det ena brevet efter det andra bara med hälsningar. Han skall inte göra så att mor hans gråter. Det är illa. Förr i världen var det annorlunda. Så snart barnen var stora, gav de sig ut och tjäna och började skicka föräldrarna litet hjälp. Så tycker jag det skall vara. Är det inte far och mor, som först ha burit dem under sitt hjärta och slitit och släpat för att hålla liv i dem under hela uppväxten, och så glömma de det!

Det var som om Helge hade hört sin fars ord, ty nu kom det brev från honom med en sedel i, en hel femtikrona. Och nu fick familjen Brede det riktigt präktigt en tid och köpte i sitt överdåd både kött och fisk att äta och en hänglampa med glaskläppar till det bästa rummet på gästgivaregården.

Det gick en dag om sänder, och vad kan man mer begära? Familjen Brede levde den också, levde ur hand i mun, men utan större ängslan. Vad vill man mer begära!…

Nej, så rart främmande! sade Brede och visade Isak och Eleseus in i rummet med hänglampan. Nej, vad ser jag! Du Isak skall väl inte resa bort? — Nej, jag skall bara till smeden ett ärende. — Jaså, då är det väl han Eleseus, som skall till städerna söderut igen?

Eleseus är van vid hotell. Han gör sig hemmastadd, hänger upp sin rock och käpp på väggen och beställer kaffe. Mat har far själv med i skrinet. Katrine kom mer med kaffet. — Nej. I skall inte betala! säger Brede. Jag har så ofta varit på Sellanrå och fått traktering, och hos Eleseus har jag fått på bok. Du skall inte ta ett öre, Katrine! Men Eleseus betalar, tar upp penningepungen och betalar och ger tjugo öre i drickspengar. Rejält skall det vara.

Isak går till smedens, och Eleseus sitter kvar.

Han säger det nödvändigaste även till Katrine, men inte mer än det allra nödvändigaste, han talar hellre med hennes far. Nej, Eleseus bryr sig inte om flickor, han har liksom blivit bortkollrad av dem en gång och har sedan förlorat intresset. Kanske har han aldrig ägt någon erotisk känsla att tala om, efter han nu går och är rakt ingen nytta till. En konstig karl i markerna, en herre med smala skrivarhänder och ett kvinnfolks sinne för fina kläder och paraply och käpp och galoscher. Bortkollrad, bortbytt, en obegriplig ungkarl. Inte heller vill det bli någon vidare kraftig skäggväxt på hans överläpp. Men kanske var det så, att denne pojke hade gott att brås på och var väl utrustad att börja med, men kom in i konstlade förhållanden och blev en bortbyting? Blev han så flitig på ett kontor och i en diversehandel, att all hans ursprunglighet gick förlorad? Kanske var det så. I alla fall går han nu här beskedlig och lidelsefri, litet svag, litet liknöjd och vandrar längre och längre på sin avväg. Han kunde avundas varenda man i obygden, men inte ens det orkar han.

Katrine är van att skämta med gästerna, och hon retas nu med honom och säger, att han skall väl söderut till sin käresta? — Jag har annat att tänka på, svarar Eleseus. Jag skall göra affärer, knyta förbindelser. — Du skall inte vara så framfusig mot bättre folk, Katrine! tillrättavisar hennes far. Å, Brede Olsen, han är så artig mot Eleseus, så respektfull att det är märkvärdigt. Han kan också gärna vara det, det är klokt, han är skyldig pengar på Storborg, han står inför sin fordringsägare nu. Och Eleseus? Å, han tycker bra om hans artighet och är god och artig tillbaka. Min ärade herre! kallar han Brede på skämt och gör sig till. Han omtalar, att han glömt sin paraply. Vi hade kommit förbi Breidablik, och just då kom jag att tänka på paraplyen! — Brede frågar: I skall väl bort till vår lilla handelsman här nere och dricka toddy i kväll? — Eleseus svarar: Ja, om jag hade varit ensam. Men han far är med. — Brede är vänlig och artig och språkar vidare: I övermorgon kommer här en karl, som skall tillbaka till Amerika. — Har han varit hemma och hälsat på? — Ja. Han är ifrån Överbyn. Han har varit borta i många Herrans år, men nu har han varit hemma i vinter. Kofferten hans har redan kommit hit med en körkarl, det är något till koffert, skall jag säga! — Jag har själv tänkt på Amerika ibland, säger Eleseus uppriktigt. — Har I? utbrister Brede. Vad skulle I behöva det? — Jag kommer kanske inte att stanna där för tid och evighet, det vet jag ju inte. Men jag har rest så mycket, så jag kunde ha gjort den resan också. — Tror jag, det. Och det måtte nu vara väldigt, vad de förtjänar pengar i Amerika. Den här karlen jag talar om, han har ställt till det ena kalaset efter det andra i Överbyn i vinter, och när han kommer hit till mig, så säger han: Låt mig få en kanna kaffe och låt mig få allt kaffebröd du har, säger han. Vill I se kofferten hans?

De gingo ut i gången och sågo på kofferten. Ett under på jorden, flammig på alla kanter av metaller och beslag, med tre lås. — Dyrkfri! sade Brede, som om han försökt sig på den.

De gingo in i rummet igen, men Eleseus hade blivit tyst. Denna amerikan från Överbyn rent förkrossade honom. Han reste som den störste amtman; det var tydligt, att Brede var imponerad av denne man. Eleseus beställde mera kaffe och försökte spela rik han också. Han beställde bröd till kaffet och lät hunden få det, men han kände sig i alla fall ringa och nedslagen. Hans egen kappsäck — vad var den mot detta underverk! Där stod den, svart vaxduk, hörnen slitna och vita, en handkappsäck — vid Gud, an skulle köpa sig en schangtil koffert, när han kom söderut, lita på det. I skall inte bry er om att ge hunden något, sade Brede. — Eleseus hade nu åter blivit sig någorlunda lik och sade: Det var en väldig hund att vara fet.

Den ena tanken jagade den andra hos honom. Han avbröt samtalet med Brede och gick ut, gick ut i skjulet till hästen. Här öppnade han brevet, som han gick med i fickan. Han hade bara stoppat det på sig och inte sett efter vad det innehöll för pengar; han hade fått dessa brev hemifrån förr, och det hade alltid varit åtskilliga sedlar i dem, en hjälp till resan. Vad var det nu? Ett stort gråpapper, som lilla Rebecka målat fullt till bror Eleseus, sedan ett litet brev från modern. Nå men mera? Ingenting mera. Inga pengar.

Modern skrev, att hon inte hade kunnat be far om pengar nu, för snart var det inte mycket kvar av den stora summa de hade fått för kopparberget, den hade gått åt till köpet av Storborg och sedan till alla varorna och till alla Eleseus’ resor. Nu fick han försöka att reda sig själv till resan den här gången, ty de pengar, som nu voro kvar, måste syskonen hans få, så att de inte blevo alldeles utan heller. Lycklig resa och hjärtlig hälsning.

Inga pengar.

Själv hade inte Eleseus nog pengar till resan söderut. Han hade skrapat kassalådan i sin handelsbod och inte funnit stort. Å, han hade varit bra dum, när han nu nyligen sände sin leverantör i Bergen ett rekommenderat brev och betalade en del räkningar. Det kunde ha fått vara. Naturligtvis hade han också varit alltför sorglös, då han begav sig på väg utan att öppna brevet först. Han kunde ha besparat sig åkturen till byn med sin eländige kappsäck. Nu stod han här…

Fadern kommer tillbaka från smedens efter väl förrättat ärende: han skulle få med sig Jensine i morgon. Se, Jensine hade alls inte varit tvär och nödbedd, hon hade genast förstått, att de behövde sommarhjälp på Sellanrå, och hon hade inte något emot att komma. Rejält återigen.

Medan fadern talar, sitter Eleseus och tänker på sitt. Han visar sin far amerikanarens koffert och säger: Jag önskar jag vore där den här kofferten har kommit ifrån! Fadern svarar: Ja, det vore nog inte så galet!…

På morgonen rustar fadern sig för hemfärden, äter, spänner för hästen och kör bort till smedens efter Jensine och hennes kista. Eleseus står och ser efter dem hela tiden, medan de köra, och då de försvinna i skogsbrynet, betalar han på gästgivargården igen och ger drickspengar: Låt min kappsäck stå här, tills jag kommer tillbaka! säger han till Katrine och går.

Eleseus — vart skall han gå? Han har bara ett ställe att gå till. Han vänder om. Han måste vända åter till barndomshemmet. Han tar vägen upp över markerna igen, han också. Här lagar han, att han är så tätt efter fadern och Jensine, som han kan utan att bli sedd. Så går han och går. Han börjar nu avundas varenda man i obygden.

Det är synd om Eleseus, han har blivit så bortkollrad.

Idkar han inte handel på Storborg? Men det är ju intet att spela herreman på. Han gör för många nöjsamma resor för att knyta förbindelser, de kosta för mycket, han reser inte billigt. Vi ska inte vara småaktiga, säger Eleseus och ger tjugo öre, när han kunde slippa med tio. Affären kan ju inte föda denne schangtile herre, han måste ha tillskott hemifrån, Nu ger Storborgs gård potatis, säd och hö till hushållet, men sovlet måste komma från Sellanrå? Är det allt? Sivert måste köra upp varorna gratis från bryggan åt Eleseus. Är det nu allt? Modern måste skaffa honom pengar av fadern till hans resor. Men nu är det väl inte mer?

Det värsta återstår.

Eleseus sköter sin affär som en vanvetting. Han blir så smickrad av att folk från byn kommer och handla på Storborg, att han gärna ger dem kredit. När detta blir bekant, komma fler och fler och handla på kredit, det går för fan i våld, Eleseus är beskedlig och borgar ut, boden tömmes och fylles igen, allt detta kostar pengar. Vem betalar? Fadern.

I början var modern hans övertygade förespråkare: Eleseus var familjens ljushuvud, han måste hjälpas ordentligt på traven; kom ihåg så billigt han fick Storborg och hur han sade precis vad han ville ge för det! När Isak tyckte, att det började bli bara slarv med hans handel, svarade modern: Så du pratar! Ja, hon klandrade sådana hårda ord; det var som om den gode Tsak var litet för familjär mot Eleseus.

Se, modern hade själv varit ute och rest, hon kunde förstå, att Eleseus i grund och botten vantrivdes i obygden. Han hade blivit van vid finare, hade fått stor förmåga att röra sig bland människor och saknade jämställda. Han lämnade för mycket på kredit åt dåligt folk, men det gjorde inte Eleseus av elakhet och för att ruinera föräldrarna, han gjorde det av idel finhet och godhet, han måste hjälpa dem, som stodo under honom. Kära söta, han var den ende man i obygden med vit näsduk, som ideligen måste tvättas. När folk förtroendefullt vände sig till honom och ville ha kredit, så kunde det missförstås, och folk kunde tro, att han inte var så solid karl, som det i allmänhet ansågs. Han hade dessutom plikter såsom traktens stadsbo och geni.

Allt detta tog modern hänsyn till.

Men fadern, som inte förstod en stavelse av det, öppnade en dag hennes ögon och öron och sade: Se här, det är nu vad som är kvar av pengarna för kopparberget! — Nå, men allt det andra? sade hon. — Det har han Eleseus fått. — Hon slog ihop händerna och utbrast: Nej, han får väl ha något förstånd!

Stackars Eleseus, han är så bortkollrad, så upp- och nedvänd. Han skulle väl ha varit vildmarksbo hela tiden, men nu är han en som lärt att skriva bokstäver, han är utan tilltagsenhet, utan allvar. Men någon becksvart och djävulsk man är han inte, han är inte förälskad och inte ärelysten, han är nästan ingenting, inte ens någon större odåga.

Det är något olyckligt och förfuskat över den unge mannen, det är som ett frätsår inom honom. Den gode distriktsingenjören från staden skulle väl kanske inte ha upptäckt honom i hans barndom och tagit honom till sig för att göra honom till något. Barnet fick väl rötterna avslitna och for illa. Allt han nu företager sig visar tillbaka till något defekt inom honom, något mörkt på ljus botten…

Han går och går. De båda åkande fara förbi Storborg, Eleseus tar en omväg och kommer också förbi Storborg. Vad skulle han där att göra? De båda åkande komma fram till Sellanrå på natten, Eleseus är hack i häl efter. Han ser, att Sivert kommer ut på gårdsplanen och blir förvånad över att Jensine är med. De ta varandra i hand och skratta litet, sedan tar Sivert hästen och går med den till stallet.

Nu vågar Eleseus sig fram, familjens stolthet, nu vågar han sig fram. Han går inte, han smyger, han träffar Sivert i stallet. — Det är bara jag, säger han. — Du också, säger Sivert och blir åter förvånad.

De båda bröderna börja ett tyst samtal: det rör sig om att Sivert skall förmå modern att skaffa fram litet pengar, till hans räddning, respengar. Det går inte, som det nu går, Eleseus är trött på det, han har tänkt på det länge, det måste ske nu i natt, en långresa, Amerika, nu i natt. — Amerika? säger Sivert högt. — Hysch! Jag har tänkt på det länge, nu måste du laga, att mor hjälper mig, det går inte på det här viset, och jag har tänkt på det länge. — Men Amerika, säger Sivert. Nej, det skall du inte göra. — Jo, bestämt. Jag vänder om med detsamma och hinner postbåten. — Du skall väl ha litet mat? — Jag är inte hungrig. — Skall du inte sova litet? — Nej.

Sivert vill sin bror väl och söker hålla honom tillbaka, men Eleseus är ståndaktig, för en gångs skull ståndaktig. Sivert är så förvirrad. Först blev han litet häpen, när han fick se Jensine, och nu vill Eleseus rent av överge bygden, så att säga överge denna världen. — Vad skall du göra med Storborg? frågar han. — Han, Andresen kan få det, svarar Eleseus. — Kan han Andresen få det? Hur så? — Skall han inte ha Leopoldine? — Det vet jag inte. Det skall han kanske.

De tala tyst och tala länge. Sivert menar det blir bäst, att fadern kommer ut, så att Eleseus får tala med honom själv. Nej, nej, viskar Eleseus tillbaka, det vill han inte; han har aldrig varit man att stå ansikte mot ansikte med fäder av det slaget, han har alltid måst ha mellanhand. — Sivert säger: Hon mor, hur hon är, det vet du. Då kommer du ingen vart för gråt och elände. Hon bör inte få vet det. — Nej, säger Eleseus också, hon får inte veta det.

Sivert går, är borta en evighet och kommer tillbaka med pengar, mycket pengar: Se här, det är allt vad han har, tror du det räcker? Räkna dem, han räknade dem inte! — Vad så han far? — Han sa’ inte stort. Nu måste du vänta en liten stund, så skall jag klä på mig litet mer och följa dig. — Det skall du inte bry dig om, du skall gå och lägga dig. — Jaså, är du kanske mörkrädd här i stallet? frågar Sivert med ett litet försök att vara lustig.

Han är borta ett ögonblick och kommer igen färdigklädd. Han har också fars matsäcksväska över axeln. När de stiga ut, står fadern utanför: Jag hör, du tänker resa långt? säger han. — Ja, svarar Eleseus, men jag kommer igen. — Jag står här och hindrar dig, mumlar den gamle och vänder sig om. Lycksam resa! bräker han så besynnerligt över axeln och går hastigt sin väg.

Bröderna vandra nedåt markerna. Om en stund sätta de sig ned och äta, och Eleseus är hungrig, Eleseus kan nästan inte bli mätt. Det är den vackraste vårnatt, det är orrspel i dungarna på flera ställen, och detta hembygdens läte gör utvandraren ett ögonblick försagd: Det är grant väder, säger han. Nej, nu skall du vända Sivert! — Jaså, säger Sivert och följer med. — De gå förbi Storborg, förbi Breidablik, orren spelar hela vägen i hulten, det är inte mässingsmusik som i städerna, men det är röster, locktoner, våren är kommen. Plötsligt höres den första av småfåglarna från en trädtopp, den väcker andra, det frågar och svarar överallt, det är mer än sång, det är lovsång. Utvandraren känner nog litet hemlängtan inom sig, något hjälplöst, han skall till Amerika, och ingen är nu mer mogen för det än han. — Nej, nu skall du vända, Sivert, säger han. — Nåja, svarar brodern, efter du vill det.

De sätta sig i skogsbrynet och se byn rakt framför sig, handelsboden, bryggan, Bredes gästgivargård; några karlar stå nere vid postbåten, färdiga att gå ombord.

Nej, jag har väl inte tid att sitta här, säger Eleseus och reser sig åter. — Det var skräp, att du skall resa så långt, säger Sivert. — Eleseus svarar: Men jag kommer igen. Och då skall jag inte bara ha en vaxdukskappsäck att resa med!

När de taga farväl, sticker Sivert till brodern ett litet föremål, någonting i ett papper. Vad är det? frågar Eleseus. — Sivert svarar: Nu måste du skriva ofta! — Sedan går han.

Eleseus tar upp papperet och tittar efter: Det är guldpengen, den där tjugokronan i guld. — Nej, det skall du inte göra! ropar han. — Sivert går.

Han går en stund, så vänder han om och sätter sig åter i skogsbrynet. Det blir mer och mer rörelse nere vid postbåten, han ser folk gå ombord, brodern går ombord, båten lägger ut och ångar bort. Så reser Eleseus till Amerika.

Han kom aldrig igen.