Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 7

←  Om menniskans frändskaper och slägtledning

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Principer för könsurvalet  →

Sjunde kapitlet.

Menniskoracerna.

Specifika karakterers beskaffenhet och värde. — Tillämpning på menniskoracerna. — Skäl för och mot att uppställa de så kallade menniskoracerna som skilda arter. — Underarter. — Monogenister och polygenister. — Konvergens i karakter. — Talrika öfverensstämmelser till kropp och själ mellan de mest olika menniskoracerna. — Menniskans tillstånd, då hon först utbredde sig öfver jorden. — Hvarje race härstammar icke från ett särskildt par. — Racers utdöende. — Racers uppkomst. — Verkningar af korsning. — Det ringa inflytandet af lefnadsförhållandenas direkta inverkan. — Ringa eller intet inflytande af det naturliga urvalet. — Könsurval.

Det är icke min afsigt att här beskrifva de särskilda så kallade menniskoracerna, utan att undersöka, hvilket värde olikheterna dem emellan hafva ur klassifikatorisk synpunkt, och huru de hafva uppstått. Vid bestämmandet af, huruvida två eller flere beslägtade former böra uppställas som arter eller varieteter, ledas naturforskarne i praktiskt hänseende af följande grunder: nämligen summan af olikheten dem emellan, och om sådana skilnader hänföra sig till få eller många strukturförhållanden, samt om de äro i fysiologiskt hänseende af vigt, men ännu mera om de äro konstanta. Karakterens beständighet är det, som förnämligast värderas och eftersökes af naturforskare. När helst det kan visas eller göras sannolikt, att de ifrågavarande formerna hafva förblifvit skilda under en lång tidrymd, blir detta ett mycket vigtigt skäl för att behandla dem som arter. Äfven en ringa grad af ofruktsamhet mellan två former, då de först korsas, eller hos deras afkomma betraktas allmänt som ett afgörande vitnesbörd för deras specifika skilnad, och deras fortfarande uthållighet inom samma område utan att sammanblandas antages vanligen som tillräckligt bevis antingen för en viss grad af ömsesidig ofruktsamhet eller, då det är fråga om djur, för något slags motvilja mot ömsesidig parning.

Oberoende af sammansmältning genom korsning är i en väl utforskad trakt den fullständiga bristen på varieteter, hvilka sammanbinda två och två nära beslägtade former, sannolikt det vigtigaste af alla kriterierna för deras specifika skilnad, och detta är en något olika omständighet med endast karakterens beständighet, ty två former kunna vara högeligen underkastade variation och likväl icke frambringa mellanliggande varieteter. Geografisk fördelning tages ofta omedvetet och någon gång med full vetskap i betraktande, så att former, som lefva på två vidt skilda trakter, hvilkas flesta invånare äro skilda till arten, vanligen sjelfva anses för skilda; men detta medför i sanning ingen hjelp vid särskiljandet af geografiska racer från så kallade goda eller verkliga arter.

Låtom oss nu tillämpa dessa allmänt antagna principer på menniskoracerna och betrakta menniskan på samma sätt, som en naturforskare skulle betrakta något annat djur. I afseende på vidden af olikhet mellan racerna måste vi göra något afdrag för vår skarpa urskiljningsförmåga, som har vunnits genom den långa vanan att gifva akt på oss sjelfva. Ehuru, såsom Elphinstone^[1] anmärker, en till Indien nyligen anländ europé icke till en början kan skilja de der inhemska racerna, synas de honom dock snart ytterst olika; äfven hinduen kan till en början icke märka någon skilnad mellan de olika europeiska nationerna. Äfven de mest olika menniskoracer, med undantag af vissa negerstammar, likna hvarandra mycket mera, till gestalten, än man först skulle kunna tro. Detta ådagalägges fullkomligt genom de franska fotografierna i Collection Anthropologique du Muséum af menniskor, tillhörande olika racer, af hvilka större delen skulle kunna gälla för europeer, såsom många personer, för hvilka jag har visat dem, hafva anmärkt. Icke desto mindre skulle dessa menniskor, om man såge dem lefvande, otvifvelaktigt synas ganska distinkta, så att vi tydligen mycket påverkas i vårt omdöme af hudens och hårets blotta färg, af små olikheter i dragen och af ansigtsuttrycket.

Det råder dock icke något tvifvel om, att de olika racerna, då de noggrant jemföras och mätas, skilja sig mycket från hvarandra, t. ex. i hårets beskaffenhet, alla kroppsdelars relativa storlek^[2], lungornas rymlighet, skallens form och rymd samt äfven i hjernans vindningar^[3]. Men det skulle blifva ett ändlöst företag att uppräkna de talrika olikheterna i kroppsbyggnaden. Racerna skilja sig äfven i lynne, i förmåga att acklimatisera sig och i mottaglighet för vissa sjukdomar. Hvar och en, som har haft tillfälle att anställa jemförelse, måste hafva känt förvåning öfver motsatsen mellan de tysta, till och med knarriga infödingarne i Södra Amerika och de gladlynta, pratsamma negrerna. Det råder en nästan likadan motsats mellan malayerna och papuas^[4], hvilka lefva under samma fysiska förhållanden och skiljas från hvarandra endast genom ett obetydligt haf.

Vi skola först öfverväga de skäl, hvilka kunna framläggas till förmån för menniskoracernas uppställande som skilda arter, och derefter de motsatta. Om en naturforskare, hvilken aldrig förut har sett sådana varelser, skulle jemföra en neger, en hottentott, en australiensare eller en mongol, skulle han med ens märka, att de skilde sig i en mängd karakterer, några af ringa och några af anmärkningsvärd betydelse. Genom undersökning skulle han finna, att de voro anpassade för att lefva i vidt skilda luftstreck, samt att de skilde sig något från hvarandra i kroppskonstitution och själsanlag. Om det då sades honom, att liknande exemplar i hundratal kunde anskaffas från samma länder, skulle han helt visst förklara, att de voro så goda arter som många, hvilka han hade varit i tillfälle att gifva specifika namn. Denna slutsats skulle högeligen bestyrkas, så snart som han hade förvissat sig om, att alla dessa former under många århundraden hade bibehållit samma karakter, och att negrer, tydligen identiska med nu lefvande negrer, hade lefvat för åtminstone 4000 år tillbaka^[5]. Han skulle äfvenledes höra af en utmärkt iakttagare, dr Lund^[6], att de i Brasiliens hålor funna menniskoskallarne, hvilka hafva varit begrafna tillsammans med många utdöda däggdjur, tillhörde samma typ som den öfver hela amerikanska kontinenten nu förherskande.

Vår naturforskare skulle derefter kanske öfvergå till geografisk fördelning, och han skulle sannolikt förklara, att former, som skilde sig icke endast till utseendet, utan äfven vore lämpade för de hetaste och fuktigaste eller torraste länder äfvensom för de arktiska regionerna, måste vara skilda arter. Han kunde vädja till det faktum, att ingen enda art i den till menniskan närmaste gruppen, nämligen Quadrumana, kan motstå en låg temperatur eller någon betydande klimatförändring, och att de arter, hvilka stå menniskan närmast, aldrig hafva blifvit uppfödda till det fullt utbildade tillståndet i Europas tempererade klimat. Ett djupt intryck skulle göras på honom genom den af Agassiz^[7] först anmärkta omständigheten, att de särskilda menniskoracerna äro fördelade öfver jorden i samma zoologiska provinser som de, hvilka bebos af otvifvelaktigt skilda däggdjursarter och slägten. Detta är tydligen förhållandet med australiensarne, mongolerna och negrerna, på ett mindre väl uttryckt sätt med hottentotterna, men tydligen med papuas och malayerna, hvilka, såsom hr Wallace har visat, skiljas nästan af samma linia, som delar de stora malayiska och australiensiska zoologiska provinserna. Amerikas infödingar utbreda sig öfver kontinenten, hvilket till en början synes strida mot ofvanstående regel, ty de flesta naturalster i södra och norra hemisferen skilja sig mycket; dock utbreda sig några få lefvande former, t. ex. opussum, från den ena till den andra, såsom några bland de jättelika Edentata fordom gjorde. Eskimåerna äro, i likhet med andra arktiska djur, spridda öfver hela polarregionerna. Det borde anmärkas, att de däggdjursformer, som bebo de särskilda zoologiska provinserna, icke skilja sig från hvarandra i samma grad, så att det knappast kan betraktas som en anomali, att negrerna skilja sig mera och amerikanarne mycket mindre från de andra menniskoracerna, än samma kontinents däggdjur göra från de andra provinsernas. Menniskan, måste man tillägga, synes icke hafva ursprungligen bebott någon i oceanen belägen ö, och i detta hänseende liknar hon de andra medlemmarne af sin klass.

Vid bestämmandet, om varieteterna af samma slags husdjur böra uppställas som specifikt skilda, d. v. s. om några af dem härleda sig från olika vilda arter, skulle hvarje naturforskare fästa mycken vigt vid det faktum, om det blefve bevisadt, att deras utvärtes parasiter äro specifikt skilda. Så mycket mera vigt skulle fästas vid denna omständighet, som den skulle höra till undantagen, alldenstund jag af hr Denny erhåller den underrättelsen, att de mest olika slag af hundar, fjäderfä och dufvor i England ansättas af samma Pediculus-arter eller löss. Nu har hr A. Murray noggrant examinerat de löss, som i skilda länder hafva blifvit samlade från de olika menniskoracerna^[8], och han finner, att de skilja sig icke endast till färgen, utan äfven till byggnaden af sina klor och extremiteter. I alla de fall, då talrika exemplar erhöllos, voro skilnaderna konstanta. Läkaren på ett hvalfiskfångarefartyg i Stilla Oceanen försäkrade mig, att då de löss, af hvilka några ombord varande infödingar från Sandwichsöarne voro höljda, förirrade sig på de engelska sjömännens kroppar, dogo de inom loppet af tre eller fyra dagar. Dessa löss voro mörkare till färgen och syntes olika med dem, som voro egendomliga för invånarne på Chiloe i Södra Amerika, och af hvilka han lemnade mig exemplar. Dessa deremot syntes vara större och mycket mjukare än europeiska löss. Hr Murray anskaffade fyra slag från Afrika, nämligen från negrer på östra och vestra kusterna, från hottentotterna och kaffrerna, två slag från Australiens infödingar, två från Norra och två från Södra Amerika. I dessa senare fall måste man antaga, att lössen kommo från infödingar, som bebodde skilda trakter. Hos insekter anses allmänt små olikheter i byggnad, om de äro konstanta, vara af specifikt värde, och den omständigheten, att menniskoracerna ansättas af parasiter, som synas vara till arten skilda, kan väl framhållas som ett skäl för, att racerna sjelfva böra uppställas som skilda arter.

Sedan vår supponerade naturforskare har framskridit så långt i sin undersökning, skulle han dernäst efterspana, om menniskoracerna vore i någon mån ofruktsamma, då de korsades. Han kunde rådfråga en försigtig och filosofiskt bildad iakttagares, professor Broca’s, arbete^[9] och skulle deri finna goda bevis för, att några racer voro fullkomligt fruktsamma inbördes, men äfven bevis af motsatt beskaffenhet i afseende på andra racer. Så har man påstått, att de infödda qvinnorna i Australien och på Tasmanien sällan afla barn med europeiska karlar; beviset härför har dock nu visats vara nästan värdelöst. Bastarderna dödas af de rent svarta, och nyligen har en berättelse offentliggjorts angående elfva bastardbarn, hvilka hade blifvit mördade och brända på samma gång, och hvilkas qvarlefvor hade anträffats af polisen^[10]. Återigen har det blifvit sagdt, att mulatter, som gifta sig inbördes, afla få barn; å andra sidan försäkrar dr Bachman i Charlestown^[11] bestämdt, att han har känt mulattfamiljer, som hafva gift sig inbördes under åtskilliga generationer och fortfarande hafva varit öfver hufvud taget så fruktsamma som antingen rent hvita eller rent svarta. Undersökningar, som förut hade blifvit anstälda, ledde honom, efter hvad han meddelar mig, till samma slutsats. I Förenta Staterna omfattade folkräkningen af år 1854, enligt dr Bachman, 405,751 mulatter, hvilket antal synes litet i betraktande af alla härmed förenade omständigheter; men det kan till en del tillskrifvas klassens degraderade och anomala ställning och qvinnornas lättsinnighet. Mulatternas öfvergång i negrer måste alltid i viss mån vara i tilltagande, hvilket skulle leda till de förres synbara förminskande. Mulatternas ringare lifskraft omtalas i ett trovärdigt arbete^[12] såsom en välkänd företeelse, men denna är en från deras förminskade fruktsamhet skild omständighet och kan knappast, framhållas som ett bevis för stamracernas artskilnad. Tvifvelsutan äro hybrider både ur djur- och vextriket, då de alstras af långt skilda arter, utsatta för en förtidig död; men mulatternas föräldrar kunna icke sättas under samma kategori som långt skilda arter. Den vanliga mulåsnan, hvilken är så bekant för sin långa lifstid och sin kraft, men likväl så ofruktsam, visar, huru föga nödvändig förbindelsen hos hybrider är mellan förminskad fruktsamhet och lifskraft; andra analoga fall kunde tilläggas.

Äfven om det framdeles kunde bevisas, att alla menniskoracer vore fullkomligt fruktsamma sinsemellan, kunde den, som af andra skäl vore benägen för att uppställa dem som skilda arter, med rätta påstå, att fruktsamhet och ofruktsamhet icke äro några säkra kännetecken på artskilnad. Vi veta, att dessa egenskaper lätteligen påverkas af förändrade lefnadsförhållanden eller genom afvel mellan nära förvandta arter, och att de styras af högeligen invecklade lagar, t. ex. af den angående olika fruktsamhet vid ömsesidig korsning mellan samma båda arter. Bland former, hvilka måste uppställas som otvifvelaktiga arter, finnes en fullständig serie från dem, som äro fullkomligt ofruktsamma, då de korsas, till dem, som äro nästan eller alldeles fruktsamma. Ofruktsamhetens grader sammanfalla icke fullkomligt med olikhetsgraderna i yttre byggnad eller lefnadsvanor. Menniskan kan i många hänseenden jemföras med de djur, hvilka länge hafva varit tämda, och en stor mängd bevis kan framställas till förmån för Pallas’ lära,^[13] att domestikation söker utplåna ofruktsamheten, hvilken är ett så allmänt resultat af arters korsning i naturtillståndet. I följd af dessa olika omständigheter kan man med skäl påstå, att de korsade menniskoracernas fullständiga fruktsamhet, om den blefve bevisad, icke skulle absolut hindra oss att uppställa dem som skilda arter.

Oberoende af fruktsamheten har utseendet hos afkomman efter en korsning någon gång ansetts lemna bevis för, antingen slägtformerna böra uppställas såsom arter eller varieteter; men efter omsorgsfullt studium af beviset har jag kommit till den slutsatsen, att inga allmänna reglor af detta slag kunna anses tillförlitliga. Så liknar, hvad menniskan angår, afkomman af de olika racerna i alla hänseenden afkomman af verkliga arter och varieteter. Det synes t. ex. af det sätt, hvarpå båda föräldrarnes karakterer förenas, och af att den ena formen genom upprepade korsningar i sig upptager den andra. I detta senare fall bibehåller afkomman både af korsade arter och varieteter under lång tid en benägenhet att återgå till sina föräldraformer, i synnerhet till den, som har öfverhand vid öfverflyttningen. Då en karakter plötsligen har visat sig hos en race eller art som resultatet af en enda variationsakt, hvilket är vanligt med monstrositeter,^[14] och denna race har blifvit korsad med en annan, som icke har egt sådana karakterer, visa sig de ifrågavarande karaktererna icke allmänt hos ungarne i ett hopsmält tillstånd, utan öfverflyttas till dem antingen fullständigt utvecklade eller alldeles icke. Då inom de korsade menniskoracerna sådana fall sällan eller aldrig inträffa, kan detta användas som ett skäl mot den af några ethnologer framstälda åsigten, att vissa karakterer, t. ex. negerns svarta färg, först visade sig som en plötslig variation eller lek. Hade sådant varit händelsen, är det sannolikt, att mulatter ofta skulle födas antingen fullkomligt svarta eller fullkomligt hvita.

Vi hafva nu sett, att en naturforskare kunde känna sig sjelf fullt berättigad att uppställa menniskoracerna som skilda arter, ty han har funnit, att de skilja sig genom många olikheter i byggnad och beskaffenhet, hvilka till en del äro af vigt. Dessa olikheter hafva likaledes förblifvit nästan beständiga under ganska långa tidrymder. Han skall i viss grad hafva påverkats af menniskans enorma utbredningsförhållande, hvilket är en stor anomali i däggdjursklassen, om menniskoslägtet betraktas som en enda art. Han skall hafva känt förvåning öfver de olika så kallade racernas fördelning i jemförelse med andra otvifvelaktigt skilda däggdjursarter. Slutligen kunde han påstå, att alla racernas inbördes fruktsamhet ännu icke har blifvit fullkomligt pröfvad och ej heller, om än pröfvad, skulle vara något absolut bevis för deras art-enhet.

Om å frågans andra sida vår supponerade naturforskare skulle undersöka, huruvida menniskans former hölle sig skilda i likhet med vanliga arter, då de i stort antal fördes tillhopa i samma land, skulle han omedelbart upptäcka, att detta ingalunda vore händelsen. I Brasilien skulle han varseblifva en ofantlig mulattbefolkning från negrer och portugisare; i Chiloe och andra delar af Södra Amerika skulle han se hela befolkningen bildad af indianer och spaniorer, som i åtskilliga grader hafva smält tillsammans.^[15] I många delar af samma kontinent skulle han påträffa de mest invecklade korsningar mellan negrer, indianer och europeer, och sådana trefaldiga korsningar lemna, att döma från växtriket, det noggrannaste bevis på föräldraformernas ömsesidiga fruktsamhet. På en ö i Stilla Hafvet skulle han finna en liten befolkning af blandadt polynesiskt och engelskt blod, och i Vitiarchipelagen en i alla grader korsad befolkning af polynesier och negritos. Många analoga fall kunde tilläggas, t. ex. i södra Afrika. I följd häraf äro menniskoracerna icke tillräckligt olika för att existera bredvid hvarandra utan att sammansmälta, och detta är det, som i alla vanliga fall lemnar det brukliga intyget på artskilnad.

Vår naturforskare skulle likaledes blifva mycket tvehågsen, så snart han märkte, att de för hvarje menniskorace utmärkande karaktererna voro i hög grad föränderliga. Detta förvånar en och hvar, då han först ser negerslafvarne i Brasilien, hvilka hafva blifvit införda från alla delar af Afrika. Samma anmärkning gäller om polynesierna och många andra racer. Det kan betviflas, huruvida någon karakter kan nämnas, som är utmärkande för en race och konstant. Vildar äfven inom samma stams gränser äro på långt när icke så likartade till karakteren, som det ofta har blifvit sagdt. Hottentottqvinnor uppvisa vissa egendomligheter, hvilka äro tydligare uttryckta än de, som uppträda hos någon annan race, men dessa äro kända att icke vara konstanta. Hos de särskilda amerikanska stammarne skilja sig färgen och hårigheten betydligt, såsom färgen till en viss grad och ansigtsdragen högeligen göra hos Afrikas negrer. Skallens form varierar mycket hos några racer^[16], och så är det med hvarje annan karakter. Nu hafva alla naturforskare, genom en dyrt betald erfarenhet, lärt, huru förhastadt det är att uppställa arter medelst tillhjelp af obestämda karakterer.

Men det vigtigaste af alla skäl mot menniskoracernas behandlande som skilda arter är, att de småningom öfvergå i hvarandra, i många händelser oberoende af föregående korsning, så vidt som vi kunna döma. Menniskan har blifvit noggrannare studerad än någon annan organisk varelse, och likväl råder den största möjliga oenighet mellan kompetenta domare, antingen hon bör uppställas som en enda art eller race eller som två (Virey), som tre (Jacquinot), som fyra (Kant), fem (Blumenbach), sex (Buffon), sju (Hunter), åtta (Agassiz), elfva (Pickering), femton (Bory St. Vincent), sexton (Desmoulins), tjugutvå (Morton), sextio (Crawfurd) eller sextiotre enligt Burke.^[17] Denna olikhet i omdömet visar icke, att racerna icke böra uppställas som arter, utan den visar, att de öfvergå i hvarandra, och att det knappast är möjligt att upptäcka tydliga skiljemärken dem emellan.

Hvarje naturforskare, som har haft det missödet att gripa sig an med beskrifvandet af en grupp af högeligen varierande organismer, har träffat på fall (jag talar af erfarenhet), fullkomligt lika med hvad menniskan beträffar, och om han är försigtig till sin natur, skall han till slut i en enda art förena alla de former, hvilka öfvergå i hvarandra, ty han skall säga till sig sjelf, att han icke har någon rättighet att gifva namn åt föremål, som han icke kan definiera. Sådana fall möta i den ordning, som innefattar menniskan, nämligen inom vissa apslägten, under det att inom andra slägten, t. ex. Cercopithecus, de flesta arterna kunna med säkerhet bestämmas. Inom det amerikanska slägtet Cebus uppställas af några naturforskare de olika formerna såsom arter, af andra deremot som blotta geografiska racer. Om nu talrika exemplar af Cebus-slägtet hade blifvit samlade från alla delar af Södra Amerika, och om de former, hvilka för närvarande synas vara till arten skilda, befunnes medelst täta mellanleder öfvergå i hvarandra, skulle de af de flesta naturforskare uppställas som blotta varieteter eller racer, hvilket större antalet af naturforskare har gjort med afseende på menniskoracerna. Icke desto mindre måste man medgifva, att åtminstone i växtriket^[18] former finnas, hvilka vi icke kunna undvika att benämna arter, men som, oberoende af korsning, äro sinsemellan förenade genom tallösa gradationer.

Några naturforskare hafva nyligen användt termen “underart“ (subspecies) för att beteckna former, hvilka ega många af de verkliga arternas kännemärken, men hvilka knappast förtjena en så hög rang. Om vi nu reflektera öfver de vigtiga, här ofvan framstälda skälen för menniskoracernas upphöjande till värdighet af arter och å andra sidan öfver de oöfvervinneliga svårigheterna att definiera dem, kunde termen “underart“ här mycket lämpligt användas. Men af lång vana skall kanske uttrycket “race“ ständigt begagnas. Valet af uttryck är endast så till vida af vigt, som det är högeligen önskvärdt för oss att, så långt detta möjligen kan ske, använda samma termer för samma grad af olikhet. Olyckligtvis är detta sällan möjligt, ty inom samma familj innefatta de större slägtena nära förbundna former, hvilka endast med mycken svårighet kunna åtskiljas, under det att de smärre slägtena innehålla fullkomligt skilda former; likväl måste alla uppställas som arter. Vidare likna arterna inom samma stora slägte hvarandra ingalunda i samma grad; tvärtom kunna i de flesta fall några af dem uppställas i små grupper omkring andra arter liksom drabanter omkring sina planeter.^[19]

Frågan, om menniskoslägtet består af en eller flere arter, har under senare åren mycket afhandlats af anthropologerna, hvilka äro delade i monogenisternas och polygenisternas båda skolor. De, som icke erkänna utvecklingsprincipen, måste betrakta arter antingen som skilda skapelser eller som på något sätt skilda väsenden, och de måste från analogien med andra organiska varelser, hvilka allmänt antagas som arter, sluta till, hvilka former böra uppställas som sådana. Men det är ett hopplöst företag att på rigtiga grunder afgöra denna sak, innan någon definition på termen “art“ har blifvit allmänt antagen, och definitionen bör icke innefatta ett element, hvilket möjligtvis icke kan bestyrkas, t. ex. en skapelseakt. Vi kunde likaväl försöka att utan någon definition afgöra, om ett visst antal byggnader skulle kallas en by, en stad eller en stadsdel. Vi hafva ett praktiskt exempel på svårigheten i de aldrig upphörande tvifvelsmålen, om många nära beslägtade däggdjur, foglar, insekter och växter, hvilka representera hvarandra i Norra Amerika och Europa, skola uppställas som arter eller geografiska racer, och på samma sätt är det med naturalstren på många öar, som äro belägna på litet afstånd från närmaste fastland.

Å andra sidan skola de naturforskare, hvilka erkänna utvecklingsprincipen, — och denna erkännes nu af större antalet framträdande personer — tvifvelsutan vara öfvertygade, att alla menniskoracerna härstamma från en enda ursprunglig stam, antingen de anse lämpligt att för uttryckande af deras olikhetsgrad^[20] beteckna dem som skilda arter eller icke. I afseende på våra husdjur är frågan, om de olika racerna hafva uppkommit från en eller flere arter, annorlunda beskaffad. Ehuru alla sådana racer, så väl som alla naturliga arter inom samma slägte, tvifvelsutan hafva utgått från samma ursprungliga stam, är det dock ett lämpligt diskussionsämne, om t. ex. alla tama hundracer hafva erhållit sina nuvarande olikheter, sedan någon art först tamdes och uppföddes af menniskan, eller om de ega några af sina karakterer i följd af arf från skilda arter, hvilka redan i ett naturtillstånd hade blifvit förändrade. Då det gäller menniskoslägtet, kan icke någon sådan fråga framställas, ty det kan icke sägas hafva blifvit domesticeradt under någon särskild period.

Då menniskoracerna på en ytterst aflägsen tid söndrade sig från sin gemensamme stamfader, borde de, såsom få till antalet, hafva skilt sig endast obetydligt från hvarandra; följaktligen borde de då, så vidt som deras åtskiljande karakterer afses, hafva haft mindre anspråk än de nu existerande så kallade racerna att uppställas som skilda arter. Icke desto mindre skulle äldre racer kanske af några naturforskare hafva blifvit uppstälda som skilda arter, så godtyckligt är uttrycket, om deras olikheter, ehuru ytterst ringa, hade varit konstantare än nu för tiden och icke hade öfvergått i hvarandra.

Det är dock möjligt, ehuru långt ifrån sannolikt, att menniskans äldsta förfäder först kunde hafva divergerat mycket till karakteren, tills de blefvo hvarandra mera olika, än förhållandet är med några nu lefvande racer, men att de sedermera konvergerade till karakteren, såsom Vogt^[21] har gifvit vid handen. Då menniskan för samma ändamål utväljer två skilda arters afkomma, frambringar hon stundom en betydande grad af konvergens, så vidt som det allmänna utseendet afses. Detta är, såsom von Nathusius^[22] har visat, händelsen med de förädlade svinracerna, hvilka härstamma från två skilda arter, och på ett mindre väl uttryckt sätt med de förädlade boskapsracerna. En stor anatom, Gratiolet, påstår, att de anthropomorfa aporna icke bilda någon naturlig undergrupp, utan att orangen är en högeligen utvecklad gibbon eller Semnopithecus, chimpanseen en högeligen utvecklad Macacus och gorillan en högeligen utvecklad mandrill. Om denna slutsats, hvilken nästan uteslutande hvilar på hjernkarakterer, skulle godkännas, skulle vi hafva ett fall af konvergens åtminstone i yttre karakterer, ty de anthropomorfa aporna likna i många punkter mera hvarandra än de öfriga aporna. Alla analoga likheter, t. ex. en hvals med en fisk, kunna i sanning sägas vara konvergensfall; men detta uttryck har aldrig blifvit användt på ytliga och adaptiva likheter. Det skulle vara ytterst obetänksamt att i de flesta fall på konvergensens räkning skrifva en nära likhet i många strukturförhållanden hos varelser, som en gång hafva varit vida skilda. En kristalls form bestämmes endast af molekularkrafterna, och det är ingalunda öfverraskande, att olika ämnen stundom skulle antaga samma form; men i afseende på organiska varelser borde vi ihågkomma, att hvars och ens form beror på en oändlig mängd invecklade förhållanden, nämligen på de förändringar, hvilka hafva uppstått, och som härleda sig från orsaker, alltför invecklade att kunna utspanas, på beskaffenheten af de förändringar, som hafva bibehållits, hvilket beror på de omgifvande fysiska orsakerna, och i ännu högre grad på de omgifvande organismer, med hvilka hvar och en har kommit att täfla, och slutligen på förärfning (i och för sig sjelf ett vexlande element) från otaliga förfäder, hvilka alla hafva haft sina former bestämda genom lika invecklade förhållanden. Det synes vara ytterst otroligt, att två organismer, om de på ett utprägladt sätt skilde sig åt, sedermera någonsin skulle konvergera så nära, att det föranledde ett inemot identitet gående närmande i hela deras organisation. Med afseende på de ofvanför nämnda konvergerande svinracerna qvarstår enligt von Nathusius beviset för deras härledning från tvenne ursprungliga stammar ännu tydligt i vissa ben i deras kranier. Om menniskoracerna härledde sig, såsom några naturforskare antaga, från två eller flere skilda arter, hvilka hafva skilt sig från hvarandra så mycket eller nästan så mycket, som orangen skiljer sig från gorillan, kan det knappast betviflas, att tydliga olikheter i vissa bens byggnad ännu skulle kunna upptäckas hos menniskan, sådan hon nu existerar.

Ehuru de nu lefvande menniskoracerna skilja sig i många hänseenden, såsom till färgen, håret, skallens form, kroppens proportioner o. s. v., befinnas de dock, om hela deras organisation tages i betraktande, nära likna hvarandra i en mängd omständigheter. Många af dessa omständigheter äro af så ringa betydelse och så egendomliga till sin natur, att det är ytterst osannolikt, att de skulle hafva blifvit oberoende förvärfvade af ursprungligen skilda arter eller racer. Samma anmärkning gäller med lika eller större kraft med hänseende till de talrika exempel på själslikheter mellan de mest olika menniskoracer. Amerikas urinvånare, negrer och europeer skilja sig till själen så mycket från hvarandra som hvilka tre racer man vill nämna; då jag befann mig tillsammans med eldsländarne ombord på “Beagle“, väcktes min förvåning ständigt af många små karaktersdrag, hvilka visade, huru mycket deras själar likna våra, och så var det med en fullblodsneger, med hvilken jag en gång var nära bekant.

Den, som omsorgsfullt skall läsa hr Tylor’s och Sir J. Lubbock’s intressanta verk,^[23] kan näppeligen underlåta att känna ett djupt intryck af den nära likheten i smak, böjelser och vanor mellan alla menniskoracer. Detta ådagalägges af det nöje, som de alla finna i dans, simpel musik, lek, målning, tatuering och andra sätt att pryda sig, genom deras ömsesidiga uppfattning af teckenspråket och, som jag skall blifva i stånd att visa i en kommande uppsats, genom samma uttryck i deras drag och genom samma oartikulerade ljud, då de drifvas af åtskilliga sinnesrörelser. Denna likhet eller snarare identitet är förvånande, då den kontrasterar mot de olika uttryck, som kunna iakttagas hos skilda arter af apor. Det finnes goda bevis för, att konsten att skjuta med båge och pilar icke har blifvit öfverlemnad från någon gemensam stamfar för menniskoslägtet, ehuru de pilspetsar af sten, som hafva blifvit insamlade från de mest skilda delar af verlden och förfärdigade under de aflägsnaste perioder, äro nästan identiska, som Nilsson har visat;^[24] och detta kan förklaras endast derigenom, att de olika racerna hafva haft lika uppfinningsförmåga eller själsförmögenheter. Samma iakttagelse har blifvit gjord af archæologer^[25] med afseende på vissa vida omkring förherskande ornamenter, t. ex. zigzaglinier o. s. v., och med afseende på vissa enkla trosmeningar och vanor, t. ex. de aflidnes begrafvande under megalithiska byggnader. Jag påminner mig i Södra Amerika^[26] hafva sett, att menniskan derstädes liksom på många andra ställen i verlden allmänt har valt topparne af höga kullar för uppsättande af stenpelare, antingen till ett minne af någon anmärkningsvärd händelse eller för att der begrafva sina döda.

Då nu naturforskare varseblifva en nära öfverensstämmelse i talrika små detaljer af vanor, smak och böjelser mellan två eller flere tama racer eller mellan nära beslägtade naturliga former, begagna de sig af detta faktum som ett bevis för, att de alla härstamma från en gemensam stamfar, hvilken var så utrustad, och att följaktligen alla borde uppställas i samma art. Samma skäl kan med mycken giltighet tillämpas på menniskoracerna.

Som det är osannolikt, att de talrika och ovigtiga likhetspunkterna mellan de olika menniskoracerna i kroppsbyggnad och själsförmögenheter (jag syftar här icke på lika vanor) alla skulle hafva blifvit oberoende förvärfvade, måste de hafva förärfvats från förfäder, hvilka voro så karakteriserade. Vi vinna sålunda någon insigt i menniskans äldsta tillstånd, innan hon hade spridt sig steg för steg öfver jordens yta. Menniskans utbredande till trakter, som äro vidt åtskilda genom hafvet, föregicks utan tvifvel af en betydande grad af karaktersdivergens hos de olika racerna, ty annars skulle vi någon gång anträffa samma race på olika kontinenter, hvilket aldrig är händelsen. Sedan Sir J. Lubbock har jemfört de konster, som nu utöfvas af vildar i alla delar af verlden, uppräknar han dem, som menniskan icke kunde hafva känt, då hon först vandrade från sin ursprungliga födelseort, ty om de en gång hade blifvit lärda, skulle de aldrig hafva blifvit glömda.^[27] Han visar sålunda, att “spjutet, hvilket endast är en utveckling af knifspetsen, och klubban, hvilken är blott en lång hammare, äro de enda öfverblifna tingen“. Han medgifver dock, att konsten att upptända eld sannolikt redan hade blifvit upptäckt, ty den är gemensam för alla nu existerande racer och var känd af Europas fordna grottinvånare. Kanske var konsten att tillverka simpla kanoter eller flottar likaledes känd; men som menniskan fanns till under en aflägsen tidrymd, då landet på många ställen egde en mycket olika nivå, kunde hon hafva varit i stånd att utan tillhjelp af kanoter sprida sig vidt omkring. Sir J. Lubbock anmärker vidare, huru osannolikt det är, att våra äldsta förfäder kunde hafva “räknat så långt som till tio, i betraktande af att så många nu lefvande racer icke kunna gå öfver fyra“. Icke desto mindre kunde under denna aflägsna period menniskans intellektuela och sociala förmögenheter knappast hafva varit i någon ytterlig grad lägre än de, som nu besittas af de lägsta vildar; annars skulle urmenniskan icke kunna hafva haft sådan ytterlig framgång i kampen för tillvaron, som det visas genom hennes äldsta vidsträckta utbredning.

Från grundåtskilnaderna mellan språken hafva några filologer dragit den slutsatsen, att menniskan, då hon först blef spridd vida omkring, icke var något med talförmåga utrustadt djur; men det kan förmodas, att språk, mindre fullkomliga än de nu talade och understödda af åtbörder, kunde hafva varit i bruk och likväl icke lemnat några spår i derpå följande, högre utvecklade tungomål. Utan användandet af något, om än ofullkomligt, språk synes det vara tvifvelaktigt, om menniskans förstånd kunde hafva höjt sig till den grad, som innebäres i hennes förherskande ställning under en aflägsen period.

Huruvida den äldsta menniskan, som egde ganska få konster af det simplaste slag, och hvilkens språkförmåga var ytterst ofullkomlig, kunde hafva förtjenat benämningen menniska, måste bero på den definition, hvilken vi använda. Inom en serie af former, hvilka omärkligt öfvergå från någon aplik varelse till menniskan, sådan hon nu existerar, skulle det vara omöjligt att fastställa någon bestämd punkt, der uttrycket “menniska“ borde användas. Men denna sak är af ganska liten vigt. Så är det äfven nästan en sak utan någon betydelse, om de så kallade menniskoracerna sålunda betecknas eller uppställas som arter eller underarter; den sista termen synes dock mest passande. Slutligen kunna vi draga den slutsatsen, att då utvecklingsprinciperna blifva allmänt antagna, såsom de säkerligen inom kort skola vara, skall tvisten mellan monogenister och polygenister dö en tyst och oanmärkt död.

En annan fråga bör icke onämnd förbigås, nämligen om, hvilket någon gång har antagits, hvarje underart eller race af menniskan har uppstått från ett enda stampar. Bland våra husdjur kan genom sorgfälligt sammanparande af den vexlande afkomman en ny race lätt bildas från ett enda par, som eger någon ny karakter, eller äfven från en enda så karakteriserad individ; men de flesta af våra racer hafva blifvit bildade icke med afsigt från ett utvaldt par, utan omedvetet genom bevarandet af många individer, hvilka hafva varierat, ehuru obetydligt, på något nyttigt eller önskadt sätt. Om i ett land starkare och tyngre samt i ett annat lättare och snabbare hästar vanligen föredroges, kunna vi känna oss förvissade om, att två distinkta underracer i tidens lopp skulle frambringas, utan att något särskildt par eller några särskilda individer hade blifvit afskilda och använda till afvel i någotdera landet. Många racer hafva på detta sätt blifvit bildade, och sättet för deras uppkomst är nära analogt med naturliga arters bildning. Vi veta äfvenledes, att de hästar, hvilka hafva blifvit förda till Falklands-öarne, hafva under på hvarandra följande generationer blifvit smärre och svagare, under det att de, hvilka i vildt tillstånd hafva sprungit omkring på Pampas, hafva fått längre och tjockare hufvuden; och sådana förändringar bero tydligen icke på, att något enda par, utan att alla individerna hafva blifvit utsatta för samma förhållanden, hvilka kanske hafva underhjelpts af återgångsprincipen. De nya underracerna härleda sig i intet af dessa fall från något enda par, utan från många individer, hvilka hafva varierat i olika grad, men på samma allmänna sätt, och vi kunna sluta till, att menniskoracerna hafva alstrats på samma sätt, och att förändringarna äro antingen det direkta resultatet af deras utsättande för olika förhållanden eller den indirekta följden af någon form af urval. Men till detta senare ämne skola vi för närvarande återvända.

Menniskoracernas utdöende. — Många menniskoracers och underracers partiela och fullständiga utdöende hör till historiskt kända tilldragelser. Humboldt såg i Södra Amerika en papegoja, hvilken var den enda lefvande varelse, som kunde tala en förgången stams språk. Gamla minnesmärken och stenredskap, som hafva blifvit funna öfver allt i verlden, och om hvilka ingen tradition bevaras af de nuvarande invånarne, angifva, att många stammar hafva dött ut. Några små och splittrade stammar, qvarlefvor af forna racer, lefva ännu qvar i isolerade och vanligen bergiga trakter. I Europa stodo enligt Schaafhausen^[28] alla de forntida racerna “lägre på skalan än de råaste lefvande vildar“; de måste derför hafva till en viss grad skilt sig från hvarje nu befintlig race. De qvarlefvor, som af professor Broca^[29] beskrifvas från Les Eyzies, antyda, ehuru de olyckligtvis synas hafva tillhört en och samma familj, en race med en högst egendomlig förening af låga eller apartade och höga karakterer, hvilken är “fullkomligt skild från hvarje annan forntida eller nu lefvande race, hvarom vi någonsin hört talas“. Den skilde sig alltså från de qvaternära racerna i Belgiens hålor.

Ogynsamma fysiska omständigheter synas hafva blott obetydligt inverkat på racernas utdöende.^[30] Menniskan har länge lefvat i nordens yttersta regioner, utan att ega träd till förfärdigande af sina kanoter eller andra verktyg samt med endast tran till bränsle och till att framkalla värme, men förnämligare till att smälta snön. I Amerikas sydligaste del lefva eldsländarne utan skydd af kläder eller af något slags byggnader, som förtjena namn af kojor. I södra Afrika vandra infödingarne öfver de torraste slätter, der farliga vilddjur öfverflöda. Man kan motstå Terais dödliga inflytande vid Himaylayas fot och det tropiska Afrikas smittosamma kuster.

Utdöende är hufvudsakligen en följd af stammarnes och racernas inbördes täflan. Åtskilliga hinder äro alltid verksamma, — de äro uppräknade i ett föregående kapitel — hvilka tjena att qvarhålla hvarje vild stam vid ett lågt tal, t. ex. periodisk hungersnöd, föräldrarnes vandringar och barnens deraf härflytande död, långvarigt digifvande, qvinnornas bortröfvande, krig, olyckshändelser, sjukdom, tygellöst lefnadssätt, särskildt barnamord, och kanske i följd af mindre närande föda förminskad fruktsamhet samt många svårigheter. Om af någon orsak något af dessa hinder förringas, om det än sker i endast obetydlig grad, skall den sålunda gynnade stammen tendera att förökas, och då en af två närboende stammar blir talrikare och mäktigare än den andra, afgöres täflan snart genom krig, blodbad, kannibalism, slafveri och den ena stammens uppgående i den andra. Äfven om en svagare stam icke så hastigt sopas bort, om den med ens börjar aftaga, förminskas den vanligen, tills den har dött ut.^[31]

Då civiliserade nationer komma i beröring med vilda, är kampen af kort varaktighet, utom der ett dödande klimat hjelper den inhemska racen. Af de orsaker, som föranleda de civiliserade nationernas seger, äro några uppenbara och några ganska dunkla. Vi kunna inse, att landets uppodlande på många sätt skall blifva olycksbringande för vildar, ty de kunna eller vilja icke ändra sina vanor. Nya sjukdomar eller laster äro högeligen förödande, och det ser ut, som en ny sjukdom förorsakade många dödsfall i hvarje nation, tills de, som äro mest mottagliga för dess förderfliga inflytande, småningom hafva blifvit utgallrade,^[32] och så kan det vara med de skadliga verkningarna af spritdrycker äfvensom med den oöfvervinneligt starka böjelse, hvilken så många vildar visa för dem. Det tyckes vidare, — hemlighetsfull är denna företeelse — att det första sammanträffandet mellan olika och på skilda trakter boende folk uppväcker sjukdom.^[33] Hr Sproat, hvilken på Vancouver’s ö gaf noga akt på utdöendet, anser, att förändrade lefnadsvanor, hvilka alltid äro en följd af europeers ankomst, orsaka mycken ohelsa. Han lägger äfven stor vigt på en så obetydlig orsak, som att infödingarne blifva “förvirrade och dumma i följd af det nya lif, som råder omkring dem; de mista eggelserna till ansträngning och erhålla i deras ställe inga nya“.^[34]

Civilisationsgraden synes vara ett synnerligen betydande element i de nationers framgång, hvilka komma att täfla med hvarandra. För några få sekel tillbaka fruktade Europa för fiendtliga infall af österns barbarer; nu skulle hvarje sådan fruktan vara löjlig. Det är en besynnerligare omständighet, att vildar, såsom hr Bagehot har anmärkt, fordom icke försvunno för de klassiska nationerna, hvilket de nu göra för nyare civiliserade nationer; hade de gjort så, skulle de gamla sedelärarne hafva begrundat händelsen; men det finnes icke hos någon skriftställare från den tiden någon klagan öfver barbarers utdöende.^[35]

Ehuru menniskoracernas gradvisa aftagande och slutliga utdöende är ett dunkelt problem, kunna vi se, att det beror på många orsaker, hvilka på olika ställen och olika tider äro skiljaktiga. Det är samma svåra problem, som framställer sig vid något af de högre djurens utdöende — t. ex. den fossila hästens, hvilken försvann från Södra Amerika för att snart derefter på samma trakter ersättas af tallösa skaror af den spanska hästen. Nyzeeländaren synes vara medveten om denna parallelism, ty han jemför sitt blifvande öde med den inhemska råttans, som har blifvit nästan utrotad af den europeiska råttan. Svårigheten, ehuru stor för vår inbillning och i sjelfva verket stor, om vi önska utforska de bestämda orsakerna, bör icke vara sådan för vårt förstånd, så länge som vi fast bibehålla i minnet, att tillväxten af hvarje art och af hvarje race beständigt motverkas af åtskilliga hinder, så att racen, om något nytt hinder eller någon ny orsak till förstörelse, äfven obetydlig, tillkommer, säkerligen skall förminskas till antalet; och då man öfverallt har iakttagit, att vildar äro mycket mot hvarje förändring af vanor, hvarigenom skadliga hinder kunna motvägas, skall aftagande i antal förr eller senare leda till utdöende, hvarvid slutet i de flesta fall hastigt bestämmes genom tillväxande och eröfrande stammars inbrott.

Menniskoracers uppkomst. — Det kan förutsättas, att då vi finna samma race, ehuru delad i skilda stammar, ströfva omkring öfver en stor yta, t. ex. i Amerika, kunna vi tillskrifva deras allmänna likhet härledning från en gemensam stam. I några fall har korsning mellan redan skilda racer ledt till nya racers uppkomst. Den egendomliga omständigheten, att europeer och hinduer, hvilka höra till samma ariska stam och tala i grunden samma språk, skilja sig betydligt till sitt utseende, under det att europeer skilja sig endast obetydligt från judar, hvilka höra till den semitiska stammen och tala ett helt annat språk, har af Broca^[36] förklarats derigenom, att de ariska grenarne under sin vidsträckta utbredning hafva varit utsatta för mycken korsning med olika inhemska stammar. Då två i nära beröring med hvarandra stående racer korsas, är första resultatet en olikartad blandning; så säger hr Hunter vid beskrifvandet af santalis eller stammarne i Indiens bergstrakter, att hundratals omärkliga gradationer kunna spåras “från de svarta, undersätsiga stammarne i bergen till den storväxta, olivfärgade brahminen med sin om förstånd vitnande panna, sina lugna ögon och sitt höga, men hoptryckta hufvud,“ så att det vid domstolar är nödvändigt att fråga vitnena, om de äro santalis eller hinduer.^[37] Huruvida ett olikartadt folk, t. ex. några af de polynesiska öarnes invånare, som hafva bildats genom två skilda racers korsning, och bland hvilka få eller inga rena medlemmar finnas, någonsin skulle blifva likartadt, vet man icke genom några direkta bevis. Men då hos våra husdjur en genom korsning uppkommen afföda helt visst kan under loppet af några få generationer befästas och genom omsorgsfullt urval göras likartad,^[38] kunna vi sluta till, att den fria och många generationer bortåt fortsatta korsningen af en olikartad blandning skulle fylla urvalets plats och öfvervinna hvarje tendens till återgång, så att en korsad race slutligen skulle blifva likartad, ehuru den icke i lika grad skulle vara delaktig af de båda föräldraracernas karakterer.

Af alla olikheter mellan menniskoracerna är skinnets färg den mest i ögonen fallande och den bäst utmärkta. Olikheter af detta slag kunde, trodde man fordom, förklaras genom ett långvarigt utsättande för olika klimats inverkan; men Pallas var den förste, som visade, att denna åsigt icke var hållbar, och han har fått nästan alla anthropologer på sin sida.^[39] Denna åsigt har blifvit förkastad förnämligast af det skälet, att fördelningen af de olika färgade menniskoracerna, af hvilka de flesta måste hafva länge bebott sina nuvarande hemorter, icke sammanfaller med motsvarande klimatiska olikheter. Vigt måste äfven fästas vid sådana orsaker, som att holländska familjer, hvilket vi förnimma af en utmärkt auktoritet,^[40] icke hafva undergått den minsta förändring till färgen, sedan de trenne århundraden bortåt hafva bott i södra Afrika. Zigenarnes och judarnes likartade utseende på olika ställen i verlden — ehuru de senares likformighet har blifvit i någon mån öfverdrifven^[41] — är äfvenledes ett bevis för samma sak. En mycket fuktig eller en mycket torr atmosfer har ansetts mera än blotta värmen inverka på förändringen af skinnets färg; men som d’Orbigny i Södra Amerika och Livingstone i Afrika kommo till diametralt skilda slutsatser med afseende på fuktighet och torrhet, måste hvarje slutsats angående denna sak betraktas som ganska tvifvelaktig.^[42]

Åtskilliga fakta, hvilka jag annorstädes har framstält, visa, att skinnets och hårets färg någon gång på ett förvånande sätt står i förbindelse med en fullkomlig frihet från vissa växtgifters inverkan och från vissa parasiters angrepp. I följd häraf förekom det mig, som kunde negrer och andra mörka racer hafva förvärfvat sin mörka färg derigenom, att de mörkare individerna under en lång följd af generationer hade undsluppit det dödliga inflytandet af sina hemlands giftiga miasmer.

Jag fann sedermera, att samma tanke för lång tid tillbaka hade uppstått hos dr Wells.^[43] Att negrer och äfven mulatter äro nästan fullkomligt befriade från gula febern, hvilken är så förödande i Södra Amerika, har länge varit kändt.^[44] De undslippa likaledes i hög grad de intermittenta febrar, som äro förherskande utefter åtminstone 2,600 (engelska) mil af Afrikas kuster, och hvilka årligen bortrycka en femtedel af de hvita nybyggarne och tvinga en annan femtedel att med bruten helsa återvända hem.^[45] Att negern är fritagen, synes till en del gå i arf och bero på någon okänd egendomlighet i kroppskonstitutionen samt delvis vara följden af acklimatisation. Pouchet^[46] uppgifver, att de negerregementen, hvilka lånades af vice-konungen af Egypten till mexicanska kriget, och som hade blifvit rekryterade nära Sudan, undgingo gula febern nästan lika väl som de negrer, hvilka ursprungligen hade blifvit förda från olika delar af Afrika och vanda vid Vestindiens klimat Att acklimatisation spelar en rôle, visar sig af de många fall, då negrer, hvilka en tid bortåt hafva vistats i ett kallare klimat, hafva blifvit i viss grad underkastade tropiska febrar.^[47] Beskaffenheten af det klimat, i hvilket de hvita racerna länge hafva vistats, utöfvar likaledes något inflytande på dem, ty under gula feberns förfärliga epidemi i Demerara 1837 fann dr Blair, att dödsprocenten bland de inflyttade stod i förhållande till det lands latitud, från hvilket de hade kommit. Hos negern innebär befrielsen, så vidt den är resultatet af acklimatisation, ett utsättande under en utomordentligt stor tidrymd, ty det tropiska Amerikas urinvånare, hvilka hafva bott derstädes från urminnes tid, äro icke undantagna från gula febern, och hr B. Tristram uppgifver, att det i norra Afrika finnes områden, hvilka infödingarne årligen måste lemna, ehuru negrerna kunna med trygghet qvarblifva derstädes.

Att negerns fritagande står i något slags korrelation till hans hudfärg, är endast en gissning; det kan stå i något förhållande till någon olikhet i hans blod, nervsystem eller andra väfnader. Icke desto mindre syntes denna förmodan mig icke osannolik i följd af de ofvan antydda fakta och af en viss förbindelse, som tydligen rådde mellan kroppsbeskaffenheten och en tendens till tvinsot. Alltså försökte jag, men med föga framgång,^[48] att förvissa mig om, huru långt den höll streck. Aflidne dr Daniell, hvilken hade lefvat länge på Afrikas vestra kust, sade mig, att han icke trodde på något sådant förhållande. Sjelf var han ovanligt blond och hade på ett underbart sätt motstått klimatet. Då han som gosse först ankom till kusten, förespådde en gammal, förfaren negerchef i följd af hans utseende, att detta skulle visa sig vara förhållandet. Dr Nicholson från Antigua skref, sedan han hade blifvit uppmärksam härpå, till mig, att han icke trodde, det mörkhyade europeer bättre undkommo gula febern än de, som voro ljuslätta. Hr J. M. Harris förnekar helt och hållet,^[49] att europeer med mörkt hår bättre än andra menniskor motstå ett varmt klimat; tvärtom har erfarenheten lärt honom, då han utsåg personer till att användas på Afrikas kust, att välja dem, som egde rödt hår. Så långt som dessa ringa anteckningar sträcka sig, synes det följaktligen icke finnas något skäl för det antagandet, att de svarta racernas färg kan hafva härflutit från, att allt mörkare individer i större antal hafva förblifvit vid lif under sitt utsättande för sina hemlands feberalstrande miasmer.

Ehuru vi med vår nuvarande kunskap icke kunna förklara de starkt framträdande färgskilnaderna mellan menniskoracerna, hvarken genom ett ömsesidigt sammanhang med egendomligheter i kroppskonstitutionen eller genom klimatets direkta inverkan, böra vi dock icke helt och hållet lemna ur sigte den senare orsaken, ty det finnes god anledning till den förmodan, att något slags förärfd verkan derigenom har åstadkommits.^[50]

Vi hafva i vårt tredje kapitel sett, att lifsvilkoren, t. ex. riklig föda och allmänt välbefinnande, på ett direkt sätt inverka på kroppsbyggnaden, och att verkningarna öfverflyttas genom arf. I följd af klimatets och de förändrade lefnadsvanornas förenade inflytande undergå, såsom det allmänt antages, de europeiska nybyggarne i Förenta Staterna en obetydlig, men ytterst hastig förändring till sitt utseende. Det finnes äfvenledes en betydande mängd bevis för, att i de södra staterna de inom hus hållna slafvarne af tredje generationen visa ett märkbart olika utseende med de på fälten arbetande slafvarne.^[51]

Om vi likväl betrakta menniskoracerna såsom fördelade öfver jorden, måste vi medgifva, att deras karakteristiska olikheter icke kunna förklaras genom den direkta inverkan af lika lifsvilkor äfven efter ett utsättande derför under en ofantlig tidrymd. Eskimåerna lefva uteslutande af animalisk föda; de äro klädda i tjockt pelsverk samt utsatta för en intensiv köld och ett långvarigt mörker, dock skilja de sig icke till någon ytterlig grad från södra Chinas invånare, hvilka helt och hållet lefva af vegetabilisk föda och nästan nakna äro utsatta för ett hett klimat med bländande solljus. De kläder saknande eldsländarne lefva af sina ogästvänliga kusters hafsalster; Brasiliens botocudos vandra omkring i det inre landets heta skogar och lefva förnämligast af växtrikets alster; dock likna dessa stammar hvarandra så nära, att eldsländarne ombord på “Beagle“ af några brasilianare misstogos för botocudos. Deremot äro botocudos så väl som det tropiska Amerikas öfriga invånare fullkomligt skilda från de negrer, hvilka bebo Atlantiska hafvets gentemot liggande kuster och äro utsatta för ett nästan likartadt klimat samt följa nästan samma lefnadsvanor.

Ej heller kunna olikheterna mellan menniskoracerna, undantagandes endast i en synnerligen obetydlig grad, förklaras genom de förärfda verkningarna af kroppsdelarnes förökade eller förminskade användning. Menniskor, som vanligen lefva i kanoter, kunna få sina ben något förkortade, de, som bebo högt liggande trakter, sina bröstkorgar utvidgade, och de, som beständigt använda vissa sinnesorganer, de håligheter, hvari dessa ligga förvarade, något förökade till storleken och i följd deraf sina anletsdrag något litet förändrade. Hos civiliserade nationer hafva käkarnes aftagande i storlek i följd af förminskadt användande, den till vana öfvergångna verksamheten hos olika muskler, som tjena att uttrycka skilda själsrörelser, och hjernans genom större intellektuel verksamhet förökade storlek tillsammantagna utöfvat en betydande inverkan på deras allmänna utseende i jemförelse med vildar.^[52] Det är således möjligt, att förökad kroppsstorlek utan motsvarande tillväxt af hjernan kan hafva förlänat några racer (att döma af de förut anförda fallen med kaninerna) en förlängd skalle af den dolichocefaliska typen.

Slutligen skall den föga insedda korrelationsprincipen nästan med visshet hafva utöfvat någon inverkan, t. ex. i afseende på en betydande muskelutveckling och synnerligen framstående supraorbetalbågar. Det är icke osannolikt, att hårets beskaffenhet, hvilket skiljer sig mycket hos de olika racerna, kan stå i något slags korrelationsförhållande till hudens utseende, ty hårets och hudens färg står säkerligen i ett inbördes förhållande såsom dess färg och beskaffenhet hos mandanerna.^[53] Hudens färg och den derifrån utgående lukten hafva likaledes ett visst sammanhang. Hos fårslagen står ullstrånas och afsöndringsporernas antal på en gifven yta i ett visst förhållande till hvarandra.^[54] Om vi kunna sluta af analogi från våra husdjur, falla sannolikt många modifikationer i menniskans kroppsbyggnad under den korrelativa tillväxtens princip.

Vi hafva nu sett, att de karakteristiska olikheterna mellan menniskoracerna icke på något tillfredsställande sätt kunna förklaras genom lifsvilkorens direkta inverkan eller genom resultaten af kroppsdelarnes fortsatta användande eller på grund af korrelationsprincipen. Vi föranlåtas alltså att fråga, om icke obetydliga individuela olikheter, hvilka menniskan är synnerligen underkastad, kunna hafva bibehållits och genom naturligt urval förökats under en lång följd af generationer. Men här mötas vi med ens af den invändningen, att endast nyttiga variationer på så sätt kunna bevaras, och så vidt vi äro i stånd att döma (ehuru alltid utsatta för misstag i detta hänseende), länder ingen af de yttre olikheterna mellan menniskans racer till någon direkt eller särskild nytta för henne. De intellektuela och moraliska eller sociala förmögenheterna måste naturligtvis undantagas från denna anmärkning; men olikheter i dessa förmögenheter kunna hafva haft litet eller intet inflytande på yttre karakterer. Den föränderlighet i alla de karakteristiska olikheterna mellan racerna, hvilken vi förut hafva framhållit, antyder likaledes, att dessa olikheter icke kunna vara af mycken vigt, ty hade de varit vigtiga, skulle de för länge sedan antingen hafva blifvit inpräglade och bevarade eller aflägsnade. I detta hänseende liknar menniskan de former, hvilka af naturforskare benämnas proteus-artade eller polymorfa, och som hafva förblifvit ytterst variabla, såsom det synes, i följd af att deras variationer äro af indifferent beskaffenhet, hvarigenom de hafva undgått det naturliga urvalets inverkan.

Vi hafva således blifvit mycket bedragna i alla våra försök att förklara olikheterna mellan menniskoracerna; men det återstår en vigtig omständighet, kallad könsurvalet, hvilken synes hafva inverkat lika mäktigt på menniskan som på många andra djur. Jag har ej för afsigt att påstå, det könsurval skall förklara alla olikheterna mellan racerna. En oförklarad återstod finnes öfrig, hvarom vi i vår okunnighet endast kunna säga, att, då individer beständigt födas t. ex. med hufvuden, som äro något litet rundare och mindre, med näsor, som äro litet längre eller kortare, sådana små olikheter kunde blifva bevarade och allmänna, om de okända orsaker, hvilka framkallade dem, komme att verka på ett mera ihållande sätt, med bistånd af länge fortsatt korsning. Sådana modifikationer falla under den provisionela afdelning, hvarpå vi hafva syftat i vårt fjerde kapitel, och som i brist på bättre benämning har blifvit kallad spontana variationer. Ej heller påstår jag, att verkningarna af könsurvalet kunna med vetenskaplig noggranhet angifvas; men det kan ådagaläggas, att det skulle vara en oförklarlig företeelse, om menniskan icke hade blifvit förändrad genom denna orsak, hvilken har inverkat så mäktigt på otaliga djur, både högt och lågt i ordningsföljden stående. Det kan vidare visas, att olikheterna mellan menniskoracerna, t. ex. i färg, hårbeklädnad, dragens bildning o. s. v., äro så beskaffade, som man kunde hafva väntat, att följden skulle hafva blifvit af könsurvalet. Men för att afhandla detta ämne på ett lämpligt sätt har jag funnit det nödvändigt att låta hela djurriket passera revy; jag har derför egnat senare delen af detta verk deråt. Till slut skola vi återvända till menniskan och, efter att hafva försökt visa, huru långt hon har blifvit förändrad genom könsurvalet, lemna en kort öfversigt af kapitlen i förra delen.

1. History of India, 1841, vol. I, sid. 323. Fader Ripa gör alldeles samma anmärkning om chineserna.
2. En stor mängd mätningar af hvita, svarta och indianer äro anförda i Investigations in the Anthropolog. Statistics of American Soldiers af B. A. Gould, 1869, sid. 298—358, och angående lungornas rymlighet, sid. 471. Se äfven de talrika och värdefulla tabellerna af dr Weisbach efter dr Scherzer’s och dr Schwarz’ iakttagelser i Reise der Novara: Anthropolog. Theil, 1867.
3. Se t. ex. hr Marshall’s redogörelse för hjernan hos en qvinna af bushmännens stam i Phil. Transact., 1864, sid. 519.
4. Wallace, The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 178.
5. Med afseende på figurerna i de ryktbara egyptiska hålorna vid Abou-Simbel säger hr Pouchet (The Plurality of the Human Races, engelska öfversättningen, 1864, sid. 50), att han på långt när icke kunde finna några igenkänliga afbildningar af det dussin eller flere nationer, hvilka några författare tro sig kunna igenkänna. Äfven några af synnerligast utmärkta racerna kunna icke identifieras med den grad af öfverensstämmelse, som kunde hafva väntats af hvad som har blifvit skrifvet angående detta ämne. Så påstår herrar Nott och Gliddon (Types of Mankind, sid. 148), att Rameses II, eller den store, har präktiga europeiska drag, under det att Knox, en annan bestämd anhängare af den specifika skilnaden mellan menniskoracerna (Races of Man, 1850, sid. 201), vid tal om den unge Memnon (samma person som Rameses II, såsom hr Birch har meddelat mig) på det bestämdaste påstår, att han till ansigtsuttrycket är identisk med judarne i Antwerpen. Vidare då jag i British Museum tillsammans med två kompetenta domare, tjenstemän vid institutionen, betraktade Amunoph III:s staty, kommo vi öfverens, att han hade ett starkt negeruttryck i sina drag, men herrar Nott och Gliddon (ibid. sid. 146, fig. 53) beskrifva honom som »en bastard, men icke med någon blandning af neger».
6. Citerad af Nott och Gliddon, Types of Mankind, 1854, sid. 439. De lemna också bekräftande bevis; men C. Vogt tänker, att ämnet kräfver vidare undersökning.
7. Diversity of Origin of the Human Races i Christian Examiner, Juli 1850.
8. Transact. R. Soc. of Edinburgh, vol. XXII, sid. 567.
9. On the Phenomena of Hybridity in the Genus Homo, engelska öfversättn., 1864.
10. Se det intressanta brefvet af hr T. A. Murray i Anthropological Review för April 1868, sid. LIII. I detta bref vederlägges grefve Strzelecki’s påstående, att australiensiska qvinnor, som hafva födt barn med en hvit man, sedermera äro ofruktsamma med sin egen race. Hr A. de Quatrefages har äfvenledes samlat (Revue des Cours Scientifiques, Mars 1869, sid. 239) många bevis för, att australiensare och europeer icke äro ofruktsamma efter korsning.
11. An Examination of Prof. Agassiz’s Sketch of the Nat. Provinces of the Animal World, Charleston 1855, sid. 44.
12. Military and Anthropolog. Statistics of American Soldiers af B. A. Gould, 1869, sid. 319.
13. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 109. Jag bör här påminna läsaren, att ofruktsamheten hos arter, då de korsas, icke är någon särskildt vunnen egenskap, utan, i likhet med vissa träds oförmåga att ympas tillsammans, inträder med andra förvärfvade egenskaper. Dessa olikheters beskaffenhet är okänd, men de hänföra sig mera specielt till reproduktionssystemet och mycket mindre till yttre gestalt eller till vanliga olikheter i kroppsbyggnad. Ett vigtigt element i korsade arters ofruktsamhet ligger tydligen i, att en eller båda länge hafva varit vana vid bestämda förhållanden, ty vi veta, att förändrade förhållanden hafva ett specielt inflytande på reproduktionssystemet, och vi hafva god grund att tro (såsom förut har blifvit anmärkt), att de vexlande förhållandena i tamt tillstånd söka utplåna denna ofruktsamhet, hvilken är så allmän hos arter, som korsas i naturtillståndet. På annat ställe har jag visat (ibidem vol. II, sid. 185, och Origin of Species, femte upplagan, sid. 317^{[Öfvers. anm. 1]}), att korsade arters ofruktsamhet icke har tillkommit genom naturligt urval; vi kunna se, att, då tvenne former redan hafva blifvit mycket ofruktsamma, det knappast är möjligt, det deras ofruktsamhet skulle ökas genom de allt mera ofruktsamma individernas bevarande eller förblifvande vid lif, ty då ofruktsamheten tilltager, skola allt färre afkomlingar alstras, från hvilka afföda kan tagas, och till sist skola endast enstaka individer med långa mellantider frambringas. Men det finnes äfven en högre grad af ofruktsamhet än denna. Både Gärtner och Kölreuter hafva visat, att inom växtslägten, som innefatta talrika arter, en serie kan uppställas från arter, hvilka vid korsning alstra allt färre frön, till arter, hvilka aldrig frambringa ett enda frö, men dock påverkas af andra arters frömjöl, emedan fröämnet sväller. Det är här tydligen omöjligt att utvälja de ofruktsammare individerna, hvilka redan hafva upphört att frambringa frön, så att höjden af ofruktsamhet, då fröämnet ensamt påverkas, icke kan vinnas genom urval. Denna höjd och tvifvelsutan de andra graderna af ofruktsamhet äro de tillfälliga resultaten af vissa okända skilnader i det reproduktiva systemets beskaffenhet hos de arter, hvilka underkastas korsning.
14. The Variation of Animals o. s. v., vol. II, sid. 92.
15. Hr de Quatrefages har (Anthropolog. Review, Januari 1869, sid. 22) lemnat en intressant redogörelse för Paulistas’ framgång och uthållighet i Brasilien; de äro en mycket korsad race af portugisare och indianer, med en inblandning af andra racers blod.
16. T. ex. infödingarne i Amerika och Australien. Professor Huxley säger (Transact. Internat. Congress of Prehist. Arch., 1868, sid. 105), att många sydtyskars och schweizares skallar äro «så korta och breda som tatarernas«, o. s. v.
17. Se en god afhandling om detta ämne hos Waitz, Introduction to Anthropology, engelska öfversättningen, 1863, sid. 198—208, 227. Jag har hämtat några af de ofvanstående uppgifterna från H. Tuttle’s Origin and Antiquity of Physical Man, 1866, sid. 35.
18. Professor Nägeli har i sina Botanische Mittheilungen, andra bandet, 1866, sid. 294—369, noggrant beskrifvit åtskilliga betecknande fall. Professor Asa Gray har framstält likartade anmärkningar om några mellanformer af Compositæ i Norra Amerika.
19. Origin of Species, femte upplagan, sid. 68. («Om arternas uppkomst«, sid. 48.)
20. Se härom professor Huxley i Fortnightly Review, 1865, sid. 275.
21. Lectures on Man, engelska öfversättningen, 1864, sid. 468.
22. Die Racen des Schweines, 1860, sid. 46. Vorstudien für Geschichte etc., Schweinschädel, 1864, sid. 104. Se angående nötboskap hr de Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861, sid. 119.
23. Tylor’s Early History of Mankind, 1865; se angående beviset för teckenspråket sid. 54. Lubbock’s Prehistoric Times, andra upplagan, 1869.
24. The Primitive Inhabitants of Scandinavia, engelska öfversättningen, utgifven år 1868 af Sir J. Lubbock, sid. 104.
25. Hodder M. Westropp, On Cromlechs etc., Journal of Ethnological Society, och meddeladt i Scientific Opinion för den 2 Juni 1869, sid. 3.
26. Journal of Researches: Voyage of the «Beagle«, sid. 46.
27. Prehistoric Times, 1869, sid. 574.
28. Öfversättningen i Anthropological Review, Oktober 1868, sid 431.
29. Transact. Internat. Congress of Prehistoric Arch., 1868, sid. 172—175. Se äfven Broca (öfversättningen) i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 410.
30. Dr Gerland, Ueber das Aussterben der Naturvölker, 1868, sid. 32.
31. Gerland (ibidem, sid. 12) anför fakta till bestyrkande af denna uppgift.
32. Se anmärkningar i detta hänseende i Sir H. Holland’s Medical Notes and Reflections, 1839, sid. 390.
33. Jag har samlat (Journal of Researches, Voyage of the «Beagle«, sid. 435) en mängd fall, som hafva afseende på detta ämne; se äfven Gerland, ibidem, sid. 8. Poeppig talar om «civilisationens andedrägt såsom giftig för vildar«.
34. Sproat, Scenes and Studies of Savage Life, 1868, sid. 284.
35. Bagehot, Physics and Politics i Fortnightly Review för den 1 April 1868, sid, 455.
36. On Anthropology, öfversättning i Anthropolog. Review för Januari 1868, sid, 38.
37. The Annals of Rural Bengal, 1868, sid. 134.
38. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 95.
39. Pallas, Act. Acad. Petropolit., 1870, andra delen, sid. 69. Han följdes af Rudolphi i dennes Beyträge zur Anthropologie, 1812. En utmärkt framställning af beviset har lemnats af Godron, De l’Espèce, 1859, vol. II, sid. 246 o. s. v.
40. Sir Andrew Smith, citerad af Knox, Races of Man, 1850, sid. 473.
41. Se angående denna sak De Quatrefages, Revue des Cours Scientifiques, den 17 Oktober 1868, sid. 731.
42. Livingstone’s Travels and Researches in South Africa, 1857, sid 338, 329. D’Orbigny såsom citerad af Godron, De l’Espèce, vol. II, sid. 266.
43. Se en inför Royal Society år 1813 föredragen och i dess Essays år 1818 offentliggjord uppsats. Jag har i den historiska öfversigten (sid. XVI) till min Origin of Species («Om arternas uppkomst«, sid. VI) redogjort för dr Wells’ åsigter. Åtskilliga fall af färg, som har stått i förhållande till egendomligheter i kroppskonstitutionen, hafva blifvit framstälda i min Variation of Animals under Domestication, vol. II, sid. 227, 335.
44. Se t. ex. Nott och Gliddon, Types of Mankind, sid. 68.
45. Major Tulloch i en inför Statistical Society den 20 April 1840 föredragen och i Athenæum för 1840, sid. 353, offentliggjord uppsats.
46. The Plurality of the Human Race (öfversättning), 1864, sid. 60.
47. Quatrefages, Unité de l’Espèce Humaine, 1861, sid. 205. Waitz, Introduct. to Anthropology, öfversättning, vol. I, 1863, sid. 124. Livingstone anför liknande exempel i sina Travels.
48. Om våren 1862 erhöll jag af generaldirektören för arméens sjukvård tillåtelse att till läkarne vid de särskilda utomlands stationerade regementena öfversända en blank tabell med följande bifogade anmärkningar, men jag har icke erhållit några svar. «Som åtskilliga väl uttryckta exempel på ett förhållande mellan hudbihangens färg och kroppskonstitutionen hafva blifvit anmärkta hos våra husdjur, och då det är bekant, att det finnes ett visst bestämdt förhållande mellan menniskoracernas färg och det luftstreck, som de bebo, så synes följande undersökning värd att beaktas. Finnes det nämligen hos europeerna något förhållande mellan hårets färg och deras mottaglighet för de tropiska ländernas sjukdomar? Om läkarne vid de olika regementen, som äro stationerade i ohelsosamma tropiska länder, ville vara af den godheten och till en början som en hållpunkt for jemförelse räkna, huru många man i den styrka, hvarifrån de sjuka komma, hafva mörkt och ljust hår samt hår af mellan- eller tvifvelaktiga färger, och om en likadan räkning af samma läkare fördes öfver alla de personer, som lede af träskfebrar och gula febern eller af dysenteri, skulle det snart visa sig, sedan några tusen fall hade blifvit antecknade, om det råder något förhållande mellan hårets färg och den i kroppskonstitutionen grundade blottställningen för tropiska sjukdomar. Kanske skulle icke något sådant förhållande upptäckas, men undersökningen vore värd att anställas. I händelse något positivt resultat erhölles, kunde det blifva till någon praktisk nytta vid utväljandet af personer för något särskildt ändamål. I theoretiskt hänseende skulle resultatet vara af stort intresse såsom angifvande ett sätt, hvarpå en menniskorace, som från en aflägsen tidrymd har bebott ett ohelsosamt tropiskt klimat, kunde hafva erhållit en mörk färg genom de mörkhåriga eller mörkfärgade individernas bättre bibehållande under en lång följd af generationer.«
49. Anthropological Review, Januari 1866, sid. XXI.
50. Se t. ex. Quatrefages (Revue des Cours Scientifiques för den 10 Oktober 1868, sid. 724) angående verkningarna af vistelsen i Abyssinien och Arabien samt andra analoga fall. Dr Rolle (Der Mensch, seine Abstammung o. s. v., 1865, sid. 99) påstår med stöd af Khanikof, att större delen af de tyska familjer, som äro bosatta i Georgia, under loppet af två generationer har erhållit mörkt hår och mörka ögon. Hr D. Forbes underrättar mig, att Quichuas i Anderna variera mycket till färgen efter de af dem bebodda dalarnes läge.
51. Harlan, Medical Researches, sid. 532. Quatrefages (Unité de l’Espece Humaine, 1861, sid. 128) har samlat många bevis härför.
52. Se professor Schaaffhausen, öfversättningen i Anthropological Review för Oktober 1868, sid. 429.
53. Hr Catlin påstår (North American Indians, tredje upplagan, 1842, vol. I, sid. 49), att i hela Mandanasstammen omkring en bland tio eller tolf medlemmar i alla åldrar och af båda könen har glänsande silfvergrått hår, hvilket är ärftligt. Detta hår är så tjockt och sträft som en hästs man, under det att hår af andra färger är fint och mjukt.
54. Se angående hudens lukt Godron, Sur l’Espèce, tom. II, sid. 217. Angående hudens porer dr Wilckens, Die Aufgaben der landwirth. Zootechnik, 1869, sid. 7.

Öfversättarens anmärkningar:

1. «Om arternas uppkomst«, sid. 226.