Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 9

←  Principer för könsurvalet

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Insekternas sekundära könskarakterer  →

Nionde kapitlet.

Sekundära könskarakterer inom djurrikets lägre klasser.

Sådana karakterer saknas hos de lägsta klasserna. — Lysande färger. — Mollusker. — Annelider. — Krustaceer: sekundära könskarakterer starkt utvecklade; dimorfism; färg; karakterer, hvilka ej erhållas före könsmognaden. — Spindlar: deras färger för olika kön; hanarnes stridulation. — Myriapoder.

Inom de lägsta klasserna äro båda könen icke sällan förenade hos samma individ, i följd hvaraf könskarakterer icke kunna utvecklas. I många fall, då begge könen äro skilda, sitta båda beständigt fästade vid något underlag, så att det ena icke kan söka efter eller kämpa om det andra. Dessutom är det nästan säkert, att dessa djur hafva alltför ofullkomliga sinnen och mycket för låga själsförmögenheter att känna någon ömsesidig afundsjuka eller att uppskatta hvarandras skönhet eller andra tilldragande egenskaper.

Verkliga sekundära könskarakterer förekomma derför icke inom sådana klasser som Protozoa, Coelenterata, Echinodermata, Scolecida, och detta faktum öfverensstämmer med den åsigten, att sådana karakterer hos de högre klasserna hafva förvärfvats genom könsurval, hvilket beror på någotdera könets vilja, önskningar och val. Icke desto mindre förekomma några få tydliga undantag; sålunda skilja sig, som jag erfar af dr Baird, hanarne af vissa Entozoa eller inelfsmaskar till färgen något litet från hvarandra. Vi hafva dock ingen anledning till den förmodan, att sådana skiljaktigheter hafva blifvit ökade genom könsurval.

Många bland de lägre djuren, de må nu vara hermafroditer eller skildkönade, äro prydda med de mest lysande färger eller schatterade och strimmiga på ett behagligt sätt. Detta är händelsen med många koraller och sjöanemoner (Actiniæ), med några maneter (Medusæ, Porpita o. s. v.), med åtskilliga planarier, ascidier, en mängd sjöstjernor, sjöborrar m. fl.; men vi kunna af de redan angifna skälen, nämligen båda könens förening hos några af dessa djur, andras egenskap att ständigt vara fastvuxna och allas låga själsförmögenheter, härleda den slutsatsen, att sådana färger icke tjena som en dragningskraft mellan könen och ej heller hafva blifvit förvärfvade genom könsurval. Hos de högre djuren är förhållandet mycket annorlunda, ty i afseende på dem hafva vi skäl att tro på könsurvalets inflytande, då det ena könet har mycket mera lysande och tydligare färger än det andra, och då det icke gifves någon skilnad i de båda könens vanor, hvilken skall förklara denna olikhet; denna åsigt bestyrkes också synnerligen, om de med flere prydnader försedda individerna, hvilka nästan alltid äro hanarne, utbreda sina behag inför det andra könet. Vi kunna äfvenledes utsträcka denna slutsats till båda könen, då de äro lika färgade, om deras färger äro fullkomligt analoga med dem, som förekomma endast hos det ena könet af vissa andra arter inom samma grupp.

Huru kunna vi då förklara de sköna eller till och med praktfulla färgerna hos många djur inom de lägsta klasserna? Det synes ganska tvifvelaktigt, huruvida sådana färger i allmänhet göra tjenst som skydd; men vi hafva ytterst lätt att misstaga oss i afseende på karakterer af alla slag, då det är fråga om, i hvilken mån de utgöra ett skydd, hvilket hvar och en skall medgifva, som har läst hr Wallace’s utmärkta uppsats om detta ämne. Ingen skulle väl t. ex. genast komma på den tanken, att medusornas eller maneternas fullkomliga genomskinlighet vore till den största nytta för dem såsom ett skyddsmedel; men då vi af Häckel erinras om, att icke endast medusorna, utan äfven många kringsimmande blötdjur, krustaceer och små i oceanen lefvande fiskar ega samma glasartade byggnad, kunna vi knappast betvifla, att de derigenom undgå att uppmärksammas af pelagiska foglar och andra fiender.

Oaktadt vår okunnighet, i huru hög grad färgen i många fall bereder ett skydd, synes den sannolikaste åsigten angående många af de lägsta djurens präktiga färgskiftningar vara den, att deras färger äro det direkta resultatet antingen af deras väfnaders kemiska beskaffenhet eller af deras fina byggnad, och att de icke äro beroende af den fördel, som deraf kan dragas. Knappast är någon färg vackrare än det arteriela blodets; men det finnes icke något skäl till den förmodan, att blodets färg i och för sig sjelf är någon fördel, och ehuru den förökar skönheten på flickans kind, skall ingen påstå, att den har förvärfvats för detta ändamål. Så är vidare hos många, isynnerhet lägre, djur, gallan präktigt färgad; så beror eolidernas (nakna hafssnäckors) utomordentliga skönhet, enligt hvad hr Hancock meddelar mig, på de gallkörtlar, som äro synliga genom de genomskinliga hudbetäckningarna; men denna skönhet är sannolikt icke till någon nytta för dessa djur. Färgskiftningarna hos de vissnande löfven i en amerikansk skog beskrifvas af alla såsom praktfulla; dock antager ingen, att dessa färgskiftningar äro till ringaste nytta för träden. Då man erinrar sig, huru många ämnen, som nära öfverensstämma med i naturen förekommande organiska sammansättningar och ega de mest lysande färger, nyligen hafva blifvit framstälda af kemister, skulle det hafva varit en egendomlig företeelse, om icke lika färgade ämnen ofta hafva uppstått i de lefvande organismernas sammansatta laboratorium oberoende af, huruvida något nyttigt mål derigenom har blifvit hunnet.

Molluskernas provins. — Inom denna stora afdelning (tagen i sin vidsträcktaste betydelse) af djurriket uppträda aldrig, så vidt jag kan upptäcka, sekundära könskarakterer af den beskaffenhet, som vi här afhandla. Ej heller kunde detta väntas inom de trenne lägsta klasserna, nämligen ascidierna, polyzoerna och brachiopoderna (hvilka bilda Huxley’s Molluscoida), ty de flesta af dessa djur sitta beständigt fästade vid ett underlag eller hafva könen förenade hos samma individ. Hos lamellibranchiaterna eller de tvåskaliga musslorna är hermafroditism icke ovanlig. Inom närmast högre klass, gastropoderna eller de enskaliga snäckorna, äro könen antingen förenade eller skilda. Men i detta senare fall ega hanarne aldrig särskilda organer för att finna reda på, fasthålla eller behaga honorna eller för att strida med andra hanar. Hela den yttre skilnaden mellan könen består, enligt hvad hr Gwyn Jeffreys meddelar mig, deri, att skalet någon gång är något olika till formen, t. ex. skalet hos hanen af strandsnäckan (Litorina litorea) är smalare och har en mera utdragen spira än hos honan. Men skilnader af denna beskaffenhet äro, som man kan förmoda, direkt förbundna med reproduktionsakten eller med äggens utveckling.

Ehuru gastropoderna kunna förflytta sig från en plats till en annan och äro försedda med ofullkomliga ögon, synas de icke vara begåfvade med tillräckliga själsförmögenheter, för att medlemmarne af samma kön skola kämpa med hvarandra af rivalitet och derigenom förvärfva sekundära könskarakter. Icke desto mindre föregås parningsakten hos de med lungor andande gastropoderna eller landsnäckorna af ett frieri, ty dessa djur tvingas, ehuru varande hermafroditer, i följd af sin byggnad att para sig. Agassiz anmärker:^[1] “Quiconque a eu l’occasion d’observer les amours des limaçons, ne saurait mettre en doute la séduction déployée dans les mouvements et les allures qui préparent et accomplissent le double embrassement de ces hermaphrodites.“ Dessa djur synas likaledes i någon mån vara mäktiga en ihållande tillgifvenhet; en noggrann iakttagare, hr Lonsdale, underrättar mig, att han släppte ett par landsnäckor (Helix pomatia), af hvilka den ena var sjuklig, i en liten, illa skött trädgård. Efter en kort tids förlopp var det kraftfulla och friska exemplaret försvunnet, men kunde medelst sitt slemmiga spår följas öfver en mur in i en angränsande, väl skött trädgård. Hr Lonsdale drog deraf den slutsatsen, att det hade öfvergifvit sin sjukliga kamrat; men efter tjugofyra timmars frånvaro återvände det och meddelade tydligen resultatet af sin framgångsrika upptäcktsresa, ty båda begåfvo sig nu i väg på samma spår och försvunno öfver muren.

Äfven inom blötdjurens högsta klass, nämligen cefalopoderna eller bläckfiskarne, hos hvilka könen äro skilda, uppträda icke, så vidt jag kan upptäcka, sekundära könskarakterer af det slag, hvarmed vi här sysselsätta oss. Detta är en öfverraskande omständighet, emedan dessa djur ega högeligen utvecklade sinnesorganer och hafva i betydlig grad utbildade själsförmögenheter, såsom hvar och en skall medgifva, som har aktgifvit på deras sinnrika försök att undkomma en fiende.^[2] Vissa cefalopoder äro dock utmärkta genom en utomordentlig könskarakter, nämligen att det hanliga elementet samlar sig i en af armarne eller tentaklerna, hvilken derefter lösgöres och, medelst sina sugskålar fästad vid honan, en tid bortåt lefver ett oberoende lif. Denna lösgjorda arm liknar så fullständigt ett särskildt djur, att den som en parasitiskt lefvande mask beskrefs af Cuvier under namnet Hectocotylus. Men denna underbara bildning kan snarare betecknas som en primär än som en sekundär könskarakter.

Ehuru könsurvalet icke synes hafva varit verksamt hos molluskerna, så ega dock många enskaliga snäckor och tvåskaliga musslor, t. ex. Voluta, Conus och Pecten, vacker färg och skapnad. I många fall synas färgerna icke vara till någon nytta som skyddsmedel; de äro sannolikt, såsom hos de lägsta klasserna, det direkta resultatet af väfnadernas beskaffenhet, hvarvid skalets mönster och skulptur sannolikt bero af sättet för dess tillväxande. Mängden af ljus synes till en viss grad inverka, ty ehuru, såsom hr Gwyn Jeffreys upprepade gånger påstår, skalen hos några arter, som lefva på stort djup, ega lysande färger, se vi dock i allmänhet, att de undre sidorna och de delar, som äro betäckta af manteln, vanligen äro mindre bjert färgade än de öfre och fritt liggande ytorna.^[3] I några fall, t. ex. hos skaldjur, som lefva bland koraller eller bjert färgade alger, kunna de klara färgerna göra tjenst som skyddsmedel. Men många nudibranchiater eller nakna hafssnäckor äro lika skönt färgade som några skaldjur, hvilket man kan se i herrar Alder’s och Hancock’s praktfulla verk, och enligt ett meddelande, som välvilligt har gjorts mig af hr Hancock, är det ytterst tvifvelaktigt, om dessa färger i allmänhet göra tjenst som något skydd. Hos några arter kan detta vara händelsen, t. ex. hos en, som lefver på gröna algblad och sjelf är bjert grön. Men många bjert färgade, hvita eller på annat sätt i ögonen fallande arter söka icke dölja sig, under det att deremot några lika synliga arter, äfvensom andra dunklare färgade former, lefva under stenar och på mörka gömställen. Således står hos dessa med nakna gälar försedda mollusker färgen tydligen icke i något nära förhållande till de ställens beskaffenhet, hvilka de bebo.

Dessa nakna hafssnäckor äro hermafroditer, dock para de sig sinsemellan, såsom landsnäckorna göra, af hvilka många hafva synnerligen vackra skal. Det är tänkbart, att två hermafroditer kunde, dragna af hvarandras mera betydande skönhet, para sig med hvarandra och efterlemna afkomlingar, hvilka skulle ärfva sina föräldrars större skönhet; men detta är ytterst osannolikt hos sådana lågt organiserade varelser. Ej heller är det på något sätt tydligt, hvarför afkomlingarna af de vackrare hermafroditparen skulle hafva någon fördel, t. ex. att förökas till antalet, öfver de mindre vackras afkomlingar, så vida icke kraft och skönhet i allmänhet sammanfölle. Vi hafva här icke att göra med hanar, som blifva fortplantningsskickliga före honorna, och af hvilka de skönare utväljas af de kraftigare honorna. Om lysande färger i sjelfva verket vore till gagn för ett hermafroditiskt djur med hänsyn till dess allmänna lefnadsvanor, skulle de bjertare färgade individerna hafva bästa framgången och tillväxa i antal; men detta skulle vara ett fall af naturligt och icke af köns-urval.

Provinsen Vermes eller Annulosa: klassen Annelida (eller Ringmaskar). — Ehuru inom denna klass könen (då de äro skilda) någon gång äro hvarandra olika i karakterer af sådan betydelse, att arterna hafva blifvit försatta inom skilda slägten eller till och med familjer, synas skilnaderna dock icke vara af den beskaffenhet, att de med visshet kunna tillskrifvas könsurvalet. Dessa djur stå, i likhet med de till föregående klasser hörande, alltför lågt inom ordningsföljden, för att individerna af ettdera könet skulle kunna utöfva något val vid utseendet af en make, eller för att individerna af samma kön skulle kämpa med hvarandra af rivalitet.

Provinsen Arthropoda: klassen Crustacea. — Inom denna stora klass råka vi för första gången på otvifvelaktiga sekundära könskarakterer, hvilka ofta äro utvecklade på ett anmärkningsvärdt sätt. Olyckligtvis äro krustaceernas vanor ganska ofullständigt kända, och vi kunna icke förklara användandet af många bildningar, som äro egendomliga för det ena könet. Bland de lägre, parasitiskt lefvande arterna äro hanarne mindre till storleken och ensamma försedda med fullkomliga simfötter, antenner och sinnesorganer; honorna sakna dessa organer, och deras kropp utgöres ofta blott af en vanskaplig massa. Men dessa utomordentliga olikheter mellan båda könen stå tvifvelsutan i förhållande till deras betydligt afvikande lefnadsvanor och komma oss följaktligen här icke vid. Hos åtskilliga krustaceer, som tillhöra olika familjer, äro de främre antennerna försedda med egendomliga trådformiga kroppar, hvilka anses verka som luktorganer, och som äro mycket talrikare hos hanarne än hos honorna. Då hanarne, äfven om deras luktorganer icke vore ovanligt utvecklade, nästan säkert skulle vara i stånd att förr eller senare finna rätt på honorna, har förökningen i lukttrådarnes antal sannolikt tillkommit genom könsurval, i följd af att de bättre utrustade hanarne hafva haft största framgången i att finna makar och lemna efter sig afkomlingar. Fritz Müller har beskrifvit en märkvärdig dimorf art af Tanais, hos hvilken hanen representeras af tvenne skilda former, som aldrig öfvergå i hvarandra. Den ena formens hane är försedd med talrikare lukttrådar och den andras med kraftigare och långsträcktare chelæ eller gripklor, hvilka tjena till att fasthålla honan. Fritz Müller förmodar, att dessa olikheter mellan de båda hanformerna af samma art måste hafva uppstått hos vissa individer, som hafva varierat i afseende på lukttrådarnes antal, under det att andra individer varierade till sina klors skapnad och storlek, så att bland de förra de, som voro lättast i stånd att finna rätt på honan, och af de senare de, som bäst kunde hålla henne fast, sedan hon hade blifvit funnen, hafva efterlemnat största antalet afkomlingar att ärfva deras respektiva förmåner.^[4]

Fig. 3. Labidocera Darwinii (efter Lubbock).
a En del af hanens högra främre antenn, hvilken bildar ett griporgan.
b Bakre paret af hanens thoracalfötter.
c Detsamma hos honan.

Hos några af de lägre krustaceerna skiljer sig den högra främre antennen hos hanen till sin byggnad betydligt från den venstra, hvilken senare med sina enkla afsmalnande leder liknar honans antenner. Hos hanen är den förändrade antennen antingen uppsväld på midten eller böjd i vinkel eller förvandlad (fig. 3) till ett vackert och någon gång underbart sammansatt griporgan.^[5] Som jag erfar af Sir J. Lubbock, tjenar det att fasthålla honan, för hvilket ändamål ett af de båda bakre benen (b) på samma sida af kroppen är förvandladt till en tång. Hos en en annan familj äro de nedre eller bakre antennerna “egendomligt zigzagformade“ hos hanarne ensamma.

Hos de högre krustaceerna bilda främre benen ett par chelæ eller gripklor, hvilka vanligen äro större hos hanen än hos honan. Hos många arter äro gripklorna på kroppens motsatta sidor af olika storlek, hvarvid den högra, som hr C. Spence Bate meddelar mig, i allmänhet, ehuru icke oföränderligen, är den största. Denna olikhet är ofta mycket större hos hanen än hos honan. De båda gripklorna skilja sig likaledes ofta till sin byggnad (fig. 4, 5 och 6), hvarvid den mindre liknar honans. Hvilken fördel vinnes genom deras olika storlek på kroppens motsatta sidor och den hos hanen betydligt större olikheten än hos honan, och hvarför båda, då de äro lika till storleken, ofta äro mycket större hos hanen än hos honan, känner man icke. Gripklorna hafva någon gång en sådan längd och storlek, att de omöjligen kunna användas för att bringa födan till munnen, enligt hvad jag erfar af hr Spence Bate.

Fig 4. Främre delen af kroppen hos Callianassa (efter Milne Edwards), visande hanens olika stora och olikartade gripklor på högra och venstra sidan.
Anm. Artisten har af misstag gjort den venstra klon större.

Fig 5. Ben af andra paret hos Orchestia Tucuratinga (efter F. Müller).

Hos hanarne af vissa sötvattensräkor (Palæmon) är högra benet i sjelfva verket längre än hela kroppen.^[6] Det är sannolikt, att den mera betydande storleken hos det ena benet med dess klo kan vara till gagn för hanen, då han kämpar med sina rivaler; men detta användningssätt kan icke förklara deras olikhet hos honan på kroppens båda sidor. Enligt en af Milne Edwards citerad uppgift^[7] lefva hanen och honan af Gelasimus i samma hål, hvilket förtjenar uppmärksammas, emedan det visar, att de para sig; hanen tillsluter hålets öppning med en af sina chelæ, hvilken är ofantligt utvecklad, så att den här indirekt gör tjenst som ett försvarsmedel. Dess förnämsta användande är dock sannolikt att gripa och fasthålla honan, och detta vet man i några fall, t. ex. hos Gammarus, vara händelsen. Dock para sig, enligt hvad hr Spence Bate meddelar mig, könen af den vanliga strandkrabban (Carcinus moenas) direkt med hvarandra, sedan honan har afkastat sitt hårda skal, och då hon är så mjuk, att hon skulle skadas, om hon fattades af hanens starka gripklor; men som hon fångas och föres omkring af hanen före skalömsningen, kan hon då fasttagas utan någon olägenhet.

Fig 6. Detsamma af honan.

Fritz Müller uppgifver, att vissa Melita-arter skilja sig från alla andra amfipoder derigenom, att honorna hafva “höftlamellerna på det näst sista fotparet utdragna i hakformiga utskott, vid hvilka hanarne hålla sig fast med första fotparets klor.“ Dessa hakformiga processers utveckling följde sannolikt deraf, att de honor, som säkrast fasthöllos under fortplantningsakten, hafva efterlemnat det största antalet afkomlingar. En annan brasiliansk amfipod (Orchestia Darwinii, fig. 7), hvilken beskrifves af Fritz Müller, visar ett

Fig. 7. Orchestia Darwinii (efter Fritz Müller), visande de båda hanformernas olika bildade gripklor.

exempel på dimorfism, likt förhållandet hos Tanais, ty af densamma finnes det två hanformer, som skilja sig till sina gripklors byggnad.^[8] Som gripklor af endera skapnaden säkerligen skulle hafva varit tillräckliga för att hålla fast honan, ty båda användas nu för detta ändamål, uppstodo de båda hanformerna sannolikt derigenom, att några hafva varierat på det ena och några på det andra sättet, hvarvid båda formerna hafva hemtat vissa speciela, men nästan likartade fördelar af sina olika gestaltade organer.

Det är icke kändt, att krustaceernas hanar kämpa med hvarandra om honornas egande, men det är sannolikt, ty då hanen är större än honan, synes han hos de flesta djur hafva erhållit denna betydligare storlek genom att under många generationer hafva bekämpat andra hanar. Nu underrättar hr Spence Bate mig, att hanen inom de flesta krustacé-ordningar, särskildt inom den högsta eller Brachyura, är större än honan; härvid måste undantag dock göras för de parasitiska slägten, hvilkas kön följa olika lefnadsvanor, och för de flesta entomostraceerna. Många krustaceers klor äro för strid väl afpassade vapen. Så såg en son till hr Spence Bate en krabba (Portunus puber) kämpa med en Carcinus moenas, hvarvid den senare snart kastades på ryggen och fick alla sina ben bortryckta. Då några hanar af en brasiliansk Gelasimus, hvilket slägte eger ofantliga gripklor, af Fritz Müller släpptes tillsammans i ett glaskärl, stympade och dödade de hvarandra. Hr Bate satte en hane af Carcinus moenas i en skål med vatten, hvari fanns en hona, som hade parat sig med en mindre hane; den senare blef snart fördrifven, men, tillägger hr Bate, “om de kämpade, så var segern oblodig, ty jag såg icke några sår.“ Samme naturforskare skilde en hane af den vid Englands kuster så vanliga märlan (Gammarus marinus) från sin hona, hvilka båda förvarades i samma kärl tillhopa med många individer af samma art. Den sålunda frånskilda honan slöt sig åter till sina kamrater. Efter en tids förlopp släpptes hanen ånyo i samma kärl och störtade sig då, sedan han en stund summit omkring, midt in i hopen och tog utan någon strid med ens bort sin hona. Detta faktum visar, att hanar och honor bland amfipoderna, en på skalan lågt stående ordning, igenkänna hvarandra och äro genom ömsesidig böjelse fästade vid hvarandra.

Krustaceernas själsförmögenheter äro sannolikt högre, än man kunde hafva väntat. Hvar och en, som har försökt fånga en af de vid många tropiska kuster så talrika strandkrabborna, skall hafva märkt, huru försigtiga och vaksamma de äro. Det finnes en stor krabba (Birgus latro), hvilken lefver på korallöar, och som på botten af ett djupt hål bereder sig en tjock bädd af kokosnötens afgnagda fibrer. Hon närer sig af detta träds nedfallna frukter, hvarvid hon sliter bort fnaset, tråd för tråd; hon börjar alltid vid den ändan, der de tre ögonlika fördjupningarna finnas. Hon genombryter sedermera en af dessa fördjupningar genom att bulta på densamma med sina tunga främre klor, vänder sig derefter om och drager med sina smala bakre klor ut den ägghvitehaltiga kärnan. Men dessa handlingar äro sannolikt instinktartade, så att de skulle utföras lika väl af ett ungt som af ett gammalt djur. Följande företeelse kan dock knappast betraktas på så sätt: en tillförlitlig iakttagare, hr Gardner,^[9] kastade, under det han gaf akt på en strandkrabba (Gelasimus), som gjorde ett hål åt sig, några snäckskal mot hålet. Ett skal rullade ned deri, och tre andra blefvo liggande några få tum från dess öppning. Inom fem minuter hade krabban burit ut det skal, som hade fallit ned i hålet, och fört det bort på en fots afstånd; hon fick då se de tre andra skalen, som lågo i närheten, och bar, tydligen i den tron att de äfvenledes kunde rulla ned, dem till det ställe, der hon hade lagt det första. Det skulle, tror jag, vara svårt att skilja denna handling från en, som utfördes af menniskan med förståndets tillhjelp.

Hvad färgen beträffar, hvilken så ofta är olika hos de djur, som höra till de högre klasserna, känner hr Spence Bate icke några väl utpräglade exempel hos våra britiska krustaceer. I några fall skilja sig hanen och honan dock något litet till färgteckningen, men hr Bate anser det icke vara mera, än som kan förklaras genom deras olika lefnadsvanor, t. ex. att hanen vandrar mera omkring och sålunda är mera utsatt för ljuset. Af en egendomlig borneensisk krabba, hvilken vistas i svampar, kunde hr Bate alltid skilja könen derpå, att hanen icke hade sin öfverhud i så hög grad afnött. Dr Power försökte att efter könen skilja de arter, som bebo Mauritius, men tog alltid fel, undantagandes i afseende på en Squilla-art, sannolikt Squilla stylifera, hvars hane beskrifves vara “skönt blågrön“ med några af bihangen körsbärsröda, under det att honan är fläckig af brunt och grått, hvarjemte “den röda färgen hos henne är mycket mindre liflig än hos hanen“.^[10] I detta fall kunna vi förmoda, att könsurvalet har varit verksamt. Hos Saphirina (ett i oceanen lefvande slägte af Entomostraca och på grund deraf stående lågt i ordningsföljden) äro hanarne försedda med mycket små sköldar eller cellartade kroppar, hvilka visa sköna färgförändringar; dessa saknas hos honorna, och hos en art finnas de icke hos någotdera könet.^[11] Det skulle dock vara förhastadt att draga den slutsatsen, att dessa egendomliga organer endast tjena att locka honorna. Enligt hvad Fritz Müller meddelar mig, är honan af en brasiliansk Gelasimus-art nästan enfärgadt gråbrun öfver hela sin kropp. Hos hanen är bakre delen af cephalothorax rent hvit, men främre delen präktigt grön och skiftande i mörkbrunt, och det är anmärkningsvärdt, att dessa färger äro underkastade förändring inom några få minuter, så att den hvita blir smutsgrön eller till och med svart och den gröna “förlorar mycket af sin glans“. Hanarne äro tydligen mycket talrikare än honorna. Det förtjenar särskildt uppmärksammas, att de icke erhålla sina lysande färger, innan de blifva fortplantningsskickliga. De skilja sig dessutom från honorna genom sina gripklors mera betydande storlek. Inom några, sannolikt inom alla, af slägtets arter para könen sig och bo i samma hål. De äro likaledes, såsom vi hafva sett, synnerligen förståndiga djur. På dessa olika grunder synes det vara högeligen sannolikt, att hanen af denna art har blifvit prydd med glada färger för att locka till sig eller uppegga honan.

Det har nyss uppgifvits, att hanen af Gelasimus icke erhåller sina i ögonen fallande färger, förrän han har hunnit könsmognad och är nära färdig att fortplanta sig. Detta synes inom hela klassen vara den allmänna regeln med de många anmärkningsvärda olikheterna i byggnad mellan båda könen. Vi skola längre fram finna samma lag förherskande inom vertebraternas hela stora provins, och i alla händelser är den synnerligen betecknande för karakterer, hvilka hafva förvärfvats genom könsurval. Fritz Müller^[12] anför några förvånande exempel på denna lag; så erhåller hanen af sandhopparen (Orchestia) icke förrän i fullvuxet tillstånd sina stora tänger, hvilka äro mycket olika honans till sin bildning; då han är ung, likna hans tänger dem, som finnas hos honan. Så eger vidare hanen af Brachyscelus, i likhet med alla andra amfipoder, ett par bakre antenner; honan deremot, och detta är en i högsta grad märkvärdig omständighet, saknar dem, och så är förhållandet äfven med hanen, så länge som han ännu icke har hunnit könsmognad.

Klassen Arachnida (Spindlar). Hanarne äro ofta mörkare, men någon gång ljusare än honorna, såsom vi kunna se i hr Blackwall’s praktfulla verk.^[13] Af några arter skilja könen sig synbarligen från hvarandra till färgen; så är honan af Sparassus smaragdulus matt grön, hvaremot den fullvuxne hanen har vackert gul abdomen med tre präktigt röda, långsgående streck. Hos några Thomisus-arter likna båda könen hvarandra mycket, hos andra äro de betydligt olika: så äro benen och kroppen hos honan af Thomisus citreus blekgula eller gröna, hvaremot hanens främre ben äro rödbruna; hos Thomisus floricolens äro honans ben blekgröna, hanens deremot tydligen försedda med olika färgade ringar. En mängd analoga fall kunde anföras inom slägtena Epeira, Nephila, Philodromus, Theridion, Linyphia, o. s. v. Det är ofta svårt att säga, hvilketdera af de båda könen mest afviker från den vanliga färgteckningen hos det slägte, till hvilket de höra; men hr Blackwall anser, att det såsom en allmän regel är hanen. Samme författare har meddelat mig, att båda könen som ungar vanligen likna hvarandra, och båda undergå ofta stora färgförändringar vid sina på hvarandra följande hudömsningar, innan de hinna könsmognad. I andra fall synes hanen ensam ändra färg. Så liknar hanen af den förut nämnda, bjert färgade Sparassus till en början honan och erhåller sina egendomliga färger först, då han är nästan fullvuxen. Spindlar ega skarpa sinnen och visa mycken intelligens. Honorna ådagalägga, hvilket är väl bekant, den starkaste tillgifvenhet för sina ägg, hvilka de bära omkring, inhöljda i en silkesväfnad. I det hela taget synes det sannolikt, att väl uttryckta färgskilnader mellan könen allmänneligen hafva härflutit från könsurval, antingen på hanens eller honans sida. Men man kunde hysa tvifvelsmål härom i följd af den ytterliga föränderligheten i färg hos några arter, t. ex. Theridion lineatum, hvars kön i fullvuxet tillstånd äro olika; denna stora föränderlighet antyder, att deras färger icke hafva varit underkastade något slags urval.

Hr Blackwall påminner sig icke hafva sett någon arts hanar kämpa om honans egande. Ej heller är detta sannolikt, om vi döma af analogi, ty hanarne äro i allmänhet mycket, någon gång i ytterlig grad, mindre än honorna.^[14] Hade hanarne haft den seden att kämpa med hvarandra, är det sannolikt, att de småningom skulle hafva förvärfvat mera betydande storlek och styrka. Hr Blackwall har någon gång sett två eller flere hanar och en enda hona i samma väf; men deras frieri är en för tråkig och långsam angelägenhet för att lätt uppmärksammas. Hanen är ytterst försigtig, då han går vidare framåt, ty honan drifver sin blyghet till en farlig höjd. De Geer såg en hane, som “midt under sina förberedande ömhetsbetygelser greps af föremålet för sin uppmärksamhet, insveptes af henne i ett nät och derpå uppåts, en syn, hvilken, som han tillägger, uppfylde honom med förskräckelse och förbittring“.^[15]

Westring har gjort den intressanta upptäckten, att hanarne af åtskilliga Theridion-arter^[16] hafva förmåga att stridulera (i likhet med det ljud, som åstadkommes af många skalbaggar och andra insekter, men svagare), under det att honorna äro fullkomligt stumma. Apparaten utgöres af en sågtandad list vid basen af abdomen, hvaremot den hårda bakre delen af thorax gnides; af denna bildning kunde icke ett spår upptäckas hos honan. Från analogien med Orthoptera och Homoptera, hvilka skola afhandlas i nästa kapitel, kunna vi nästan med visshet antaga, att stridulationen, såsom Westring anmärker, tjenar antingen att kalla på eller uppegga honan; detta är i den uppstigande ordningsföljden inom djurriket det första af mig kända exemplet på ljud, som utstötas för detta ändamål.

Klassen Myriapoda. — Hos ingendera af de båda ordningarna inom denna, tusenfotingar och mångfotingar omfattande klass kan jag finna några väl uttryckta exempel på sådana könsskilnader, hvarmed vi här särskildt hafva att skaffa. Af Glomeris limbata och kanske af några få andra arter skilja sig hanarne dock obetydligt till färgen från honorna; men denna Glomeris-art är högeligen underkastad förändringar. Hos hanarne af Diplopoda äro de ben, som tillhöra ett af de främre kroppssegmenten eller det bakre segmentet, förändrade till griphakar, hvilka tjena att fasthålla honan. Hos några Iulus-arter äro hanens tarser för samma ändamål försedda med membranösa sugknappar. Det är, såsom vi skola se vid insekternas afhandlande, ett mycket ovanligare förhållande, att det hos Lithobius är honan, som i kroppens ända är försedd med gripbihang för hanens fasthållande.^[17]

1. De l’Espèce et de la Classification o. s. v., 1869, sid. 106.
2. Se t. ex. den redogörelse, som jag har lemnat i min Journal of Researches, 1845, sid. 7.
3. Jag har i Geological Observations on Volcanic Islands, 1844, sid. 53, anfört ett egendomligt exempel på ljusets inverkan på en tillväxande inkrustering, bildad af en lösning af hafsmusslors söndernötta skal och af vågsvallet afsatt på Ascensions kustklippor.
4. Facts and Arguments for Darwin, engelska öfversättningen 1869, sid. 20. Se den föregående framställningen om lukttrådarne. Sars har beskrifvit ett något analogt fall hos den norska krustacéen Pontoporeia affinis (se citatet i Nature för 1870, sid 455.
5. Se Sir J. Lubbock i Annals and Magazine of Natural History, vol. XI, 1853, pl. I och X, och vol. XII, 1853, pl. VII. Se äfvenledes Lubbock i Transactions of the Entomological Society, vol. IV, nya serien, 1856—58, sid. 8. Se angående de längre fram nämnda zigzagformigt bildade antennerna Fritz Müller, Facts and Arguments for Darwin, 1869, sid. 40, anmärkningen.
6. Se en uppsats (af hr C. Spence Bate) med figurer i Proceedings of the Zoological Society för 1868, sid. 363, och angående slägtets nomenklatur dersammastädes, sid. 585. Jag är hr Spence Bate mycket förbunden, emedan han har lemnat mig nästan alla ofvanstående uppgifter angående de högre krustaceernas chelæ.
7. Histoire naturelle des Crustacés, tom. II, 1837, sid. 50.
8. Fritz Müller, Facts and Arguments for Darwin, 1869, sid. 25—28.
9. Travels in the Interior of Brazil, 1846, sid. 111. Jag har i min Journal of Researches lemnat en redogörelse för Birgus-slägtets lefnadsvanor.
10. Hr Ch. Fraser i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 3. Jag har hr Bate att tacka för uppgiften från dr Power.
11. Claus, Die freilebenden Copepoden, 1863, sid. 35.
12. Facts and Arguments, o. s. v., sid. 79.
13. A History of the Spiders of Great Britain, 1861—64. Se angående de följande fakta sid. 102, 77 och 88.
14. Aug. Vinson (Aranéides des Iles de la Réunion, pl. VI, fig. 1 och 2) anför ett godt exempel på hanens ringa storlek af Epeira nigra. Jag bör tillägga, att hanen hos denna art är brunaktig och honan svart med benen försedda med röda ringar. Andra ännu mera förvånande exempel på olika storlek hos könen hafva blifvit antecknade (Quarterly Journal of Science, Juli 1868, sid. 429), men jag har icke sett originaluppsatserna.
15. Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. I, 1818, sid. 280.
16. Theridion (Asagena, Sund.) serratipes, quadripunctatum et guttatum; se Westring i Kröyer’s Naturhistoriske Tidskrift, vol. IV, 1842, 1843, sid. 349, och And. Række, vol. II, 1849, sid. 342. Se i afseende på andra arter äfven Araneæ Suecicæ, sid. 184.
17. Walckenaer och R. Gervais, Histoire Naturelle des Insectes: Aptères, tom. IV, 1847, sid. 17, 19 och 68.