Menniskans härledning och könsurvalet/Kapitel 10

←  Sekundära könskarakterer inom djurrikets lägre klasser

Menniskans härledning och könsurvalet av Charles Darwin Översättare: Rudolf Sundström

Insekter (fortsättning). Ordningen Lepidoptera  →

Tionde kapitlet.

Insekternas sekundära könskarakterer.

Olikartade bildningar, som hanarne ega för att gripa honorna. — Könsskilnader, hvilkas betydelse icke har blifvit insedd. — Skilnad i storlek mellan könen. — Thysanura. — Diptera. — Hemiptera. — Homoptera: hanarne ensamma kunna frambringa toner. — Orthoptera: hanarnes musikaliska organer äro mycket vexlande till sin bildning; stridslystnad; färger. — Neuroptera: könsskilnader till färgen. — Hymenoptera: stridslystnad och färger. — Coleoptera: färger; äro försedda med stora horn, efter hvad det tyckes, som prydnad; strider; stridulationsorganerna äro i allmänhet gemensamma för båda könen.

Inom insekternas ofantliga klass skilja sig könen någon gång till sina ställflyttnings- och ofta till sina sinnesorganer, t. ex. i de kamformiga och skönt fjäderartadt delade antennerna hos många arters hanar. Hos en af Ephemeræ, nämligen Chloëon, eger hanen stora pelarformigt utskjutande ögon, hvilka honan fullkomligt saknar.^[1] Punktögonen felas hos vissa andra insekters honor, t. ex. hos Mutillidæ, hvilka äfvenledes sakna vingar. Men vi hafva här förnämligast att skaffa med bildningar, hvarigenom en hane sättes i stånd att bekämpa en annan, antingen i strid eller frieri, genom styrka, stridslystnad, prydnader eller toner. De otaliga inrättningar, hvarigenom hanen sättes i stånd att gripa honan, kunna derför korteligen förbigås. Utom de sammansatta bildningarna i spetsen af abdomen, hvilka kanske böra uppföras som primära organer,^[2]

“är det“, som hr B. D. Walsh^[3] har anmärkt, “förvånande, huru många olika organer af naturen omgestaltas för det skenbart obetydliga ändamålet att sätta hanen i stånd att säkert gripa honan“. Mandiblerna eller käkarne användas någon gång för detta ändamål; så har hanen af Corydalis cornutus (en med trollsländorna o. s. v. i någon mån beslägtad insekt af neuropterernas ordning) ofantliga krökta käkar, hvilka äro många gånger längre än honans äfvensom släta i stället för tandade, hvarigenom hanen kan fatta tag i henne utan att göra skada.^[4] En af Norra Amerikas hjortbaggar (Lucanus elaphus) begagnar sina käkar, hvilka äro mycket större än honans, till samma ändamål, men sannolikt äfven till strid. Hos en af sandgetingarne (Ammophila) äro båda könens käkar mycket lika, men begagnas till helt skilda ändamål; hanarne äro, som professor Westwood anmärker, “ytterst stridslystna och gripa sina kamrater kring halsen med sina skärformiga käkar“,^[5] hvaremot honorna använda dessa organer för att gräfva i sandbankar och förfärdiga sina nästen.

Fig. 8. Crabro cribrarius. Den öfre figuren föreställer en hane och den nedre en hona.

De främre benens tarser äro hos många skalbaggars hanar utvidgade på bredden eller försedda med breda hårdynor; hos många slägten af vattenskalbaggar äro de utrustade med en rund och plattad sugapparat, på det att hanen må kunna haka sig fast vid honans slippriga kropp. Det är en mycket ovanligare omständighet, att några vattenskalbaggars (Dytiscus) honor hafva sina täckvingar djupt fårade och hos Acilius sulcatus klädda med täta hår såsom en hjelp för hanen. Honorna af några andra vattenskalbaggar (Hydroporus) hafva täckvingarne punkterade för samma ändamål.^[6] Hos hanen af Crabro cribrarius (fig. 8) är det tibian, som är utplattad till en bred, hornartad skifva med synnerligen små, hinnaktiga fläckar, hvilka åt densamma förläna utseende af ett såll.^[7] Hos hanen af Penthe (ett skalbaggslägte) äro några få af de mellersta antennlederna utvidgade och på undre sidan försedda med hårkuddar, fullkomligt liknande dem, som finnas på carabidernas tarser “och tydligen afsedda för samma ändamål“. Hos trollsländehanar “äro bihangen i kroppens ända modifierade i en nästan oändlig vexling af märkvärdiga former för att sätta dem i stånd att fatta honan om halsen“. Slutligen äro hos många insekters hanar benen försedda med egendomliga taggar, knölar eller sporrar, eller är hela benet böjdt eller förtjockadt, hvilket ingalunda oföränderligen är en könskarakter, eller är ena paret — eller stundom alla tre paren — förlängdt, någon gång i utomordentlig grad.^[8]

Fig. 9. Taphroderes distortus (mycket förstorad). Den öfre figuren en hane, den nedre en hona.

Inom alla ordningar visa könen af många arter olikheter, hvilkas betydelse icke har blifvit insedd. Ett märkvärdigt exempel finnes på en skalbagge (fig. 9), hvars hane har venstra mandibeln mycket förstorad, så att munnen är betydligt vriden på sned. Hos en annan skalbagge af carabidernas afdelning, Eurygnathus,^[9] hafva vi, så vidt som hr Wollaston känner, det enda exemplet på, att honans hufvud är, ehuru i omvexlande grad, mycket bredare och större än hanens. Ett antal sådana fall kunde nämnas. De äro talrika bland Lepidoptera; ett af de utomordentligaste är det, att vissa dagfjärilars hanar hafva frambenen mer eller mindre atrofierade samt tibierna och tarserna reducerade till endast rudimentära knölar. Vingarne skilja sig likaledes hos båda könen i afseende på nervigheten^[10] och stundom i betydlig mån till omkretsen, t. ex. hos Aricoris epitus, hvilken af hr A. Butler utpekades för mig i British Museum. Hanarne af vissa sydamerikanska dagfjärilar hafva hårtofsar i vingarnes kanter och hornartade utskott på det bakre parets ytor.^[11] Hos åtskilliga britiska dagfjärilar äro hanarne ensamma, såsom hr Wonfor har ådagalagt, delvis klädda med egendomliga fjäll.

Afsigten med lysförmågan hos lysmaskens hona är likaledes icke insedd, ty det är ganska tvifvelaktigt, om skenets första nytta är att vägleda hanen till honan. Det ligger icke något allvarsamt hinder för denna senare åsigt deri, att hanarne utsända ett svagt ljus, ty sekundära könskarakterer, som äro egendomliga för det ena könet, utvecklas ofta i ringa grad hos det andra könet. Det är en kraftigare invändning, att larverna lysa, hos några arter präktigt; Fritz Müller meddelar mig, att den mest lysande insekt, som han någonsin såg i Brasilien, var larven af en skalbagge. Båda könen af vissa lysande Elater-arter utsända ljus. Kirby och Spence förmoda, att fosforescensen tjenar till att skrämma och bortdrifva fiender.

Olikhet till storleken mellan könen. — Bland alla slags insekter äro hanarne vanligen mindre än honorna,^[12] och denna skilnad kan ofta upptäckas äfven i larvstadiet. Så betydande är skilnaden mellan hanarnes och honornas kokonger hos silkesfjärilen (Bombyx mori), att de i Frankrike skiljas från hvarandra genom ett särskildt sätt att väga.^[13] Inom djurrikets lägre klasser synes honornas betydligare storlek i allmänhet bero på, att de alstra ett ofantligt antal ägg, och detta kan till en viss grad gälla om insekterna. Men dr Wallace har framstält en mycket sannolikare förklaring. Efter att noggrant, hafva gifvit akt på larvernas utveckling hos Bombyx cynthia och Yamamai och särskildt på några dvergartade larver, som från en andra läggning uppföddes med onaturlig föda, fann han, “att, i samma mån som fjärilindividen är vackrare, längre tid erfordras för dess metamorfos, af hvilken anledning honan, hvilken är den större och tyngre insekten, emedan hon skall bära sina talrika ägg, skall föregås af hanen, hvilken är mindre och har mindre att bringa till mognad“.^[14] Som de flesta insekter hafva kort tillvaro och äro utsatta för många faror, skulle det tydligen vara fördelaktigt för honan att blifva befruktad så fort, som möjligt. Detta ändamål skall vinnas derigenom, att hanarne blifva först fortplantningsskickliga och i stort antal afvakta honornas uppträdande; detta skulle åter, såsom hr A. R. Wallace har anmärkt,^[15] naturligtvis följa af naturligt urval, ty de mindre hanarne skulle först hinna könsmognad och sålunda frambringa ett stort antal afkomlingar, hvilka skulle ärfva sina fäders förminskade storlek, under det att de större hanarne skulle lemna efter sig en fåtaligare afkomma, emedan de senare hafva hunnit till könsmognad.

Det finnes dock undantag från den regeln, att insekthanar äro mindre än honorna, och några af dessa undantag äro obegripliga. Storlek och styrka skulle vara en fördel för de hanar, hvilka kämpa om honornas egande, och i dessa fall äro hanarne, t. ex. af ekoxarne (Lucanus), större än honorna. Det gifves dock andra skalbaggar, hvilka, så vidt man vet, icke kämpa med hvarandra, men hvilkas hanar öfverträffa honorna till storleken; denna omständighets betydelse är icke känd, men i några af dessa fall, t. ex. hos de ofantligt stora Dynastes och Megasoma, kunna vi åtminstone se, att det icke skulle vara nödvändigt för hanarne att vara mindre än honorna för att före dem hinna till könsmognad, ty dessa skalbaggar äro icke kortlifvade, och det skulle gifvas tillräcklig tid för könens parning. Vidare äro hanar af trollsländor (Libellulidæ) någon gång märkbart större och aldrig mindre än honorna:^[16] och i allmänhet kunna de icke, som hr MacLachlan tror, para sig med honorna, förrän en vecka eller fjorton dagar förflutit, och förrän de hafva erhållit sina egendomliga hanliga färger. Men det märkvärdigaste exemplet, som visar, på huru invecklade och lätt öfversedda förhållanden en så obetydlig karakter som en skilnad i könens storlek kan bero, erbjudes af de taggiga Hymenoptera, ty hr F. Smith meddelar mig, att hanarne inom nästan hela denna stora grupp, i öfverensstämmelse med den allmänna regeln, äro mindre än honorna och utkläckas en vecka före dem; men ibland bina äro hanarne af Apis mellifica, Anthidium manicatum och Anthophora acervorum samt hanarne af Methoca ichneumonides bland de gräfvande större än honorna. Förklaringen af detta undantagsförhållande är den, att en parningsflygt är oundgänglig hos dessa arter, och att hanarne behöfva större styrka och storlek för att kunna bära honorna genom luften. Förökad storlek har här uppnåtts i strid med det vanliga förhållandet mellan könen och utvecklingsperioden, ty ehuru hanarne äro större, framkomma de före de mindre honorna.

Vi skola nu genomgå de olika ordningarna och utvälja sådana företeelser, som mera särskildt vidkomma oss. Lepidoptera (dagfjärilar samt skymnings- och nattfjärilar) skola gömmas till ett särskildt kapitel.

Ordningen Thysanura. — Medlemmarne af denna ordning äro lågt organiserade för sin klass. De sakna vingar, hafva dunkla färger och äro små, fula insekter med nästan missbildade hufvuden och kroppar. Könen äro icke olika hvarandra; men de uppvisa ett intressant faktum derigenom, att hanarne äfven långt ned i djurens serie ifrigt göra honorna sin kur. Sir J. Lubbock^[17] säger vid beskrifningen af Smynthurus luteus: “Det är ganska roande att se dessa små varelser kokettera med hvarandra. Hanen, hvilken är mycket mindre än honan, springer omkring henne; de knuffa hvarandra, i det de ställa sig midt emot hvarandra, de flytta sig framåt och tillbaka på samma sätt som två lekfulla lam. Honan låtsar derpå springa bort, och hanen springer efter henne med ett sällsamt utseende af förargelse, skyndar förbi henne och ställer sig ånyo midt emot henne; derefter vänder hon sig blygsamt om, men han, som är snabbare och lifligare, svänger likaledes om och tyckes slå henne med sina antenner; derpå stå de en stund midt emot hvarandra, svänga med sina antenner och synas endast bekymra sig om hvarandra.“

Ordningen Diptera (Flugor). — Könen skilja sig obetydligt till färgen. Den största olikhet, som hr F. Walker känner, finnes hos slägtet Bibio, hvars hanar äro svartaktiga eller fullkomligt svarta, då honorna deremot äro brunaktigt orangefärgade. Slägtet Elaphomyia, som af hr Wallace^[18] upptäcktes på Nya Guinea, är högeligen anmärkningsvärdt, emedan hanarne äro försedda med horn, hvilka alldeles saknas hos honorna. Hornen skjuta fram nedom ögonen och likna synnerligen hjortarnes, i det att de antingen äro greniga eller handlika. De äro hos en art lika långa som hela kroppen. De kunde anses göra gagn i strid, men som de hos en art ega en skönt rosenröd färg och äro kantade med svart samt försedda med ett blekt streck i midten, och då dessa insekter allesammans hafva ett synnerligen präktigt utseende, är det kanske mera sannolikt, att hornen tjena som prydnader. Att hanarna af några Diptera kämpa med hvarandra, är säkert; ty professor Westwood^[19] har åtskilliga gånger sett detta hos några arter af Tipula eller harkrankar. Många iakttagare tro, att, då myggor (Culicidæ̈́') i massa dansa i luften och ömsom höja, ömsom sänka sig, hanarne göra honorna sin kur. Dipterernas själsförmögenheter äro sannolikt ganska väl utvecklade, ty deras nervsystem är högre utbildadt än hos de flesta andra insektordningarna.^[20]

Ordningen Hemiptera (Skinnbaggar). — Hr J. W. Douglas, hvilken särskildt har aktgifvit på de britiska arterna, har vänskapsfullt lemnat mig en redogörelse för deras könsskilnader. Några arters hanar äro försedda med vingar, hvaremot honorna sakna sådana; könen skilja sig till kroppens och täckvingarnes form, i afseende på sina antenners andra led och sina tarser; men som dessa olikheters betydelse är fullkomligt okänd, må de här förbigås. Honorna äro i allmänhet större och kraftigare än hanarne. Hos britiska och, så vidt som hr Douglas känner, hos utländska arter skilja sig könen i allmänhet icke mycket till färgen; men hos vid pass sex britiska arter är hanen betydligt mörkare än honan, och hos omkring fyra andra arter är honan mörkare än hanen. Båda könen af några arter äro skönt tecknade med skarlakansrödt och svart. Det är tvifvelaktigt, om dessa färger göra tjenst som ett skydd. Om hanarne af några arter hade på ett analogt sätt skilt sig från honorna, kunde vi hafva varit berättigade att tillskrifva sådana i ögonen fallande färger könsurval med förärfning till båda könen.

Några arter af Reduvidæ frambringa ett stridulerande ljud, hvilket hos Pirates stridulus säges^[21] åstadkommas genom halsens rörelse inom håligheten i prothorax. Enligt Westring stridulerar äfven Reduvius personatus. Jag har dock icke varit i stånd att lära känna några enskildheter angående dessa insekter; ej heller har jag någon anledning till den förmodan, att de i detta hänseende skilja sig till könet.

Ordningen Homoptera. — Hvar och en, som har vandrat i en tropisk skog, måste hafva känt förvåning öfver det buller, som frambringas af cicadernas hanar. Honorna äro stumma, såsom den grekiske poeten Xenarchus säger: “Cicaderna tillbringa ett lyckligt lif, emedan de alla hafva stumma honor.“ Det buller, som sålunda frambringas, kunde tydligen höras ombord på “Beagle“, då det låg för ankar en fjerdedels (engelsk) mil från Brasiliens kust, och kapten Hancock uppgifver, att det kan höras på en (engelsk) mils afstånd. Grekerna höllo fordom och chineserna hålla ännu dessa insekter i bur för deras sångs skull, så att denna måste vara angenäm för somliga menniskors öron.^[22] Cicadiderna sjunga i allmänhet om dagen, hvaremot fulgoriderna synas vara nattliga sångare. Enligt Landois,^[23] hvilken nyligen har undersökt saken, frambringas ljudet genom vibrationen af andhålens bräddar, hvilka sättas i rörelse medelst en från tracheerna utstött luftström. Det förstärkes genom en underbart sammansatt resonansapparat, hvilken bildas af två med fjäll täckta håligheter. I följd deraf kan ljudet i sanning kallas en röst. Hos honan finnes musikapparaten tillstädes, dock mycket mindre utvecklad än hos hanen, och begagnas aldrig till ljuds frambringande.

Angående musikens ändamål säger dr Hartman^[24] vid tal om Cicada septemdecim i Förenta Staterna: “Trummandet höres nu (den 6 och 7 Juni 1851) i alla rigtningar. Jag tror, att det är hanarnes uppfordran till parning. Då jag stod bland de i jemnhöjd med mitt hufvud räckande unga kastanjeträden, der hundratals funnos omkring mig, märkte jag, att honorna samlade sig omkring de trummande hanarne.“ Han tillägger: “Under denna tid af året (Augusti 1868) frambragte ett dvergartadt päronträd i min trädgård omkring femtio larver af Cicada pruinosa, och jag iakttog många gånger, att honorna slogo ned invid en hane, under det att han utstötte sina gälla toner.“ Fritz Müller skrifver till mig från Södra Brasilien, att han ofta har åhört en musikalisk täflan mellan två eller tre Cicada-hanar, som egde en särdeles högljudd stämma och suto på betydligt afstånd från hvarandra. Så snart som den förste hade slutat sin sång, började en annan omedelbart, och sedan denne hade slutat, begynte ännu en annan och så vidare. Som så mycken rivalitet råder mellan hanarne, är det sannolikt, att honorna icke endast upptäcka dem genom de frambragta ljuden, utan att de, i likhet med fogelhonor, uppeggas och lockas till den hane, som har den mest tilldragande stämman.

Jag har icke funnit några väl uttryckta exempel på ornamentala skilnader mellan könen hos Homoptera. Hr Douglas underrättar mig, att det gifves tre britiska arter, hvilkas hanar äro svarta eller tecknade med svarta streck, hvaremot honorna äro bleka eller mörka till färgen.

Ordningen Orthoptera. — Hanarne inom de trenne med hoppfötter försedda familjer, hvilka höra till denna ordning, äro anmärkningsvärda för sin musikaliska förmåga, nämligen Achetidæ, eller syrsorna, Locustidæ, för hvilka intet motsvarande namn finnes i engelskan^{[Öfvers. anm. 1]}, och Acridiidæ eller gräshopporna. Det stridulerande ljud, som frambringas af några locustider, är så starkt, att det nattetid kan höras på en (engelsk) mils afstånd,^[25] och det, som frambringas af vissa arter, är icke ens för menniskoörat omusikaliskt, så att indianerna vid Amazonfloden hålla dem i burar, flätade af videqvistar. Alla iakttagare öfverensstämma deri, att ljudet tjenar till att antingen kalla eller uppegga de stumma honorna. Men man har anmärkt,^[26] att hanen af Rysslands vandringsgräshoppa (en af Acridiidæ) under parningen med honan stridulerar af förargelse eller afundsjuka, om en annan hane nalkas. Då vanliga syrsan nattetid öfverraskas, begagnar hon sin stämma för att varna sina kamrater.^[27] Katy-did (Platyphyllum concavum, en locustid) i Nord-Amerika säges^[28] uppstiga till de öfre grenarne af ett träd och på aftonen börja “sitt bullrande pladder, under det att täflande ljud utgå från de angränsande träden och snåren hela Guds långa natten genljuda af Katy-did-she-did’s rop“. Vid tal om den europeiska fältsyrsan (en af Achetidæ) säger hr Bates: “Man har sett hanen under aftonen placera sig vid ingången till sin håla och stridulera, tills en hona närmar sig, då de högre tonerna efterföljas af ett saktare ljud, under det att den framgångsrike musikanten med sina antenner smeker den maka, som han har vunnit“.^[29] Dr Scudder var, genom att med en fjäder gnida mot en fil, i stånd att drifva en sådan insekt till att svara.^[30] Hos båda könen har von Siebold upptäckt en anmärkningsvärd hörselapparat, hvilken är belägen på frambenen.^[31]

Fig. 40. Gryllus campestris (efter Landois).

Figuren till höger framställer ett stycke af vingnerven, mycket förstoradt och visande tänderna. (st).

Figuren till venster visar öfre ytan af täckvingen med den utstående, fina nerven (r), mot hvilken tänderna (st) gnidas

Inom de trenne familjerna frambringas ljudet på olika sätt. Hos hanarne af Achetidæ hafva båda täckvingarne samma bildning, hvilken hos fältsyrsan (Gryllus campestris, fig. 10) enligt Landois’s^[32] beskrifning består af 131 till 138 skarpa tvärribbor eller tänder (st) på undre sidan af en af täckvingens nerver. Denna tandade nerv gnides hastigt öfver en utstående, glatt, hård nerv på öfre ytan af den motsatta vingen. Först gnides en vinge öfver den andra, och derpå sker rörelsen i motsatt rigtning. Båda vingarne höjas samtidigt något för att förstärka resonansen. Hos några arter äro hanarnes täckvingar vid basen försedda med en glimmerartad skifva.^[33] Jag har här lemnat en teckning (fig. 11) af tänderna på undre sidan af nerven hos en annan Gryllus-art, nämligen Gryllus domesticus.

Fig. 11. Tänder på nerven hos Gryllus domesticus (efter Landois).

Hos Locustidæ skilja sig de motsatta täckvingarna till bildningen (fig. 12) och kunna icke, såsom hos den sistnämnda familjen, lika väl användas i omvänd rigtning. Venstra vingen, hvilken verkar som fiolstråke, ligger öfver högra vingen, hvilken gör tjenst som fiolen sjelf. En af nerverna på den förras undre sida är fint sågad och gnides tvärtöfver de utskjutande nerverna (a) på den motsatta eller högra vingens öfre yta. Hos vår britiska Phasgonura viridissima syntes det mig, att den sågade nerven gnides mot det rundade bakre hörnet af den motsatta vingen, hvars kant är förtjockad, brun till färgen och ganska skarp. På högra vingen, men icke på den venstra, finnes en liten platta, så genomskinlig som ett glimmerblad och omgifven af nerver, hvilken kallas spegeln. Hos Ephippiger vitium, en medlem af samma familj, hafva vi en egendomlig underordnad modifikation, ty täckvingarne äro mycket förminskade till storleken, men “bakre delen af prothorax är upphöjd till ett slags hvalf öfver täckvingarne, hvilket sannolikt leder till ljudets förstärkande“.^[34]

Vi se således, att ljudapparaten hos locustiderna, hvilka, som jag tror, omfatta de kraftigaste musici inom ordningen, är mera differentierad och specialiserad än hos achetiderna, hvilkas båda täckvingar hafva samma bildning och samma förrättning.^[35] Landois upptäckte dock hos en locustid, nämligen hos Decticus, en kort och smal rad af små tänder, blotta rudiment, på undre sidan af högra täckvingen, hvilken ligger under den andre och aldrig

Fig. 12. Chlorocælus Tanana (efter Bates). a, b, stycken af de motsatta täckvingarne.

användes som stråke. Jag har iakttagit samma rudimentära bildning på undre sidan af högra täckvingen hos Phasgonura viridissima. Häraf kunna vi med visshet sluta, att Locustidæ härleda sig från en form, hos hvilken, såsom hos de nu lefvande Achetidæ, båda täckvingarne på undre sidan egde sågade nerver och godtyckligt kunde begagnas som stråke, men att hos Locustidæ de båda täckvingarne småningom blefvo differentierade och fullkomnade enligt principen för arbetets fördelning, så att den ena uteslutande gjorde tjenst som stråke och den andra som fiol. Genom hvilka gradationer den enklare apparaten hos achetiderna uppkom, veta vi icke, men det är sannolikt, att täckvingarnes basalstycken fordom liksom nu betäckte hvarandra, och att nervernas gnidning frambringade ett raspande ljud, såsom jag finner händelsen nu vara med honornas täckvingar.^[36] Ett på detta sätt tillfälligt och händelsevis af hanarne frambragt raspande ljud kunde, om det aldrig så litet tjenade dem som ett kärleksrop till honorna, lätteligen hafva blifvit förstärkt genom könsurval, i följd af att tjenliga variationer i nervernas sträfhet alltjemt bibehöllos.

Fig 13. Bakben af Stenobrothus pratorum. r den ljudgifvande ribban; nedre figuren visar de tänder, som bilda ribban, mycket förstorade (efter Landois).

Fig 14. Pneumora (efter exemplar i British Museum). Öfre figuren visar hanen och den undre honan.

Hos den sista och tredje familjen, nämligen Acridiidæ eller gräshopporna, frambringas det stridulerande ljudet på ett, enligt dr Scudder, mycket annorlunda sätt än hos de föregående familjerna. Lårets inre sida (fig. 13, r) är försedd med en långsgående rad af fina, vackra, lancettformiga, böjliga tänder, 85 à 93 till antalet,^[37] hvilka gnidas tvärt öfver täckvingarnes skarpa, utskjutande nerver, som sålunda bringas i vibration och gifva ljud ifrån sig. Harris^[38] säger, att då en hane börjar spela, “böjer han“ först “det bakre benets tibia mot låret, hvarest den placeras i en för dess mottagande bestämd fåra, och drager derpå hastigt benet upp och ned. Han spelar icke sina båda fioler på samma gång, utom omvexlande först på den ena och sedan på den andra“. Hos många arter är basen af abdomen urhålkad till en stor hålighet, hvilken anses tjena som en resonansbotten. Hos Pneumora (fig. 14), ett till denna familj hörande sydafrikanskt slägte, träffa vi på en ny, anmärkningsvärd omgestaltning: hos hanarne utskjuter i sned rigtning från hvardera sidan af abdomen en liten, med inskärningar försedd ribba, mot hvilken de bakre låren gnidas.^[39] Som hanen är försedd med vingar, men honan saknar sådana, är det anmärkningsvärdt, att låren icke på det vanliga sättet gnidas mot täckvingarne; detta kan dock kanske förklaras genom bakbenens ovanligt ringa storlek. Jag har icke kunnat undersöka inre sidan af låren, hvilken vi, att döma af analogi, skulle finna sågad. Pneumora-arterna hafva undergått en mera genomgripande förändring för stridulationens skull än någon annan insekt bland orthoptererna, ty hos hanen har hela kroppen blifvit förvandlad till ett musikaliskt instrument och uppblåst med luft till en stor, genomskinlig blåsa för att föröka resonansen. Hr Trimen underrättar mig, att insekterna vid Goda Hoppsudden nattetid åstadkomma ett underbart buller.

Det finnes ett undantag från den regeln, att honorna inom dessa tre familjer sakna en användbar musikalisk apparat, ty båda könen af Ephippiger bland locustiderna uppgifvas^[40] ega en sådan. Detta fall kan jemföras med förhållandet hos renen, hos hvilken art ensam båda könen hafva horn. Ehuru honorna af Orthoptera således äro nästan oföränderligen stumma, fann dock Landois^[41] rudiment af stridulationsorganer på låren hos honorna af Acridiidæ och liknande rudiment på undre ytan af täckvingarne hos achetidernas honor; men det lyckades honom icke att finna några rudiment hos honorna af Decticus, hvilken hör till Locustidæ. Bland Homoptera ega de stumma Cicada-honorna den egendomliga musikapparaten i ett outbildadt tillstånd, och vi skola längre fram inom andra afdelningar af djurriket anträffa otaliga exempel på bildningar, tillhörande hanen, hvilka i ett rudimentärt tillstånd finnas hos honan. Sådana exempel tyckas vid första åsynen utvisa, att båda könen ursprungligen voro bygda på samma sätt, men att vissa organer sedermera gingo förlorade hos honorna. Det är dock en sannolikare åsigt, såsom förut har blifvit förklaradt, att de ifrågavarande organerna förvärfvades af hanarne och till en del öfverflyttades på honorna.

Landois har iakttagit en annan intressant omständighet, nämligen att de stridulerande tänderna på låren hos acridiidernas honor förblifva hela lifvet igenom i samma tillstånd, hvari de under larvstadiet först visade sig hos båda könen. Hos hanarne utvecklas de deremot fullständigt och erhålla sitt fullt utbildade tillstånd vid sista hudömsningen, då insekten har hunnit könsmognad och är färdig att fortplanta sig.

Af de nu framstälda fakta se vi, att de medel, hvarigenom hanarne frambringa sina läten, äro ytterst olikartade hos orthoptererna och fullkomligt olika dem, som användas af homoptererna. Men vi finna oupphörligt inom hela djurriket samma mål uppnådt genom de mest olikartade medel, hvilket är en följd af, att hela organisationen under tidens lopp undergår mångahanda förändringar, och att, då del efter del varierar, skilda variationer understöda samma allmänna mål. Olikheten i ljudorganerna hos orthopterernas trenne familjer och hos homoptererna ingifver en föreställning om dessa bildningars stora betydelse för hanarne i och för honornas kallande eller framlockande. Vi böra icke känna oss öfverraskade öfver vidden af den förändring, hvilken orthoptererna hafva undergått i detta hänseende, då vi nu genom dr Scudder’s märkvärdiga upptäckt^[42] veta, att det har varit mer än tillräcklig tid derför. Denne naturforskare har i New Brunswicks devoniska formation nyligen funnit en fossil insekt, hvilken är försedd med “locustidhanens välbekanta trumhinna eller stridulationsapparat“. Denna insekt synes, ehuru i de flesta hänseenden beslägtad med neuroptererna, förena — hvilket så ofta är händelsen med mycket gamla former — de båda ordningarna Neuroptera och Orthoptera, hvilka nu allmänt uppställas som fullkomligt skilda.

Jag har endast obetydligt att tillägga om orthoptererna. Några arter äro mycket stridslystna; då två hanar af fältsyrsan (Gryllus domesticus) inspärras tillsammans, kämpa de, tills den ena dödar den andra. Arterna af Mantis sägas manövrera med sina svärdformiga framben liksom husarer med sina sablar. Chineserna hålla dessa insekter i små bamburörsburar och släppa dem tillhopa, liksom man gör med stridstuppar.^[43] Med afseende på färgen ega några utländska gräshoppor sköna prydnader och hafva bakvingarne tecknade med rödt, blått och svart; men som könen inom hela ordningen sällan skilja sig mycket till färgen, är det tvifvelaktigt, om de hafva könsurvalet att tacka för dessa klara färger. Lysande färger kunna vara dessa insekter till gagn som ett skydd enligt den princip, som skall utvecklas i nästa kapitel, genom att för deras fiender gifva tillkänna, att de äro onjutbara. Så har man iakttagit,^[44] att en indisk bjert färgad gräshoppa oföränderligen försmåddes, då den erbjöds åt foglar och ödlor. Dock äro några exempel på skilnader i färg mellan könen kända inom denna ordning. Hanen af en amerikansk gräshoppa^[45] beskrifves vara elfenbenshvit, hvaremot honan varierar från nästan hvit till gröngul eller mörk. Hr Walsh underrättar mig, att den fullvuxne hanen af Spectrum femoratum (en form bland Phasmidæ) “eger en glänsande brungul färg, hvaremot den fullvuxna honan är matt, dunkelt askegråaktigt brun och ungarne af båda könen gröna.“ Slutligen må jag nämna, att hanen af en märkvärdig syrseart^[46] är försedd med “ett långt membranöst bihang, hvilket nedfaller öfver ansigtet likt en slöja“; huruvida detta gör tjenst som ett rudiment, känner man dock icke.

Ordningen Neuroptera. — Obetydligt behöfver här sägas, undantagandes med afseende på färgen. Bland Ephemeridæ skilja sig könen ofta i ringa mån till sina mörka färger;^[47] men det är icke sannolikt, att hanarne på så sätt hafva blifvit tilldragande för honorna. Libellulidæ eller trollsländorna äro prydda med präktiga gröna, blå, gula och skarlakansröda färger, och könen skilja sig ofta åt. Såsom professor Westwood anmärker,^[48] “äro“ hanarne af några Agrionidæ “skönt blå med svarta vingar, under det att honorna äro präktigt gröna med ofärgade vingar“. Hos Agrion Ramburii äro dock dessa färger fullkomligt motsatta hos båda könen.^[49] Inom det vidlyftiga nordamerikanska slägtet Hetærina hafva hanarne ensamma en skön karminröd fläck vid basen af hvardera vingen. Hos Anax junius är abdomens basaldel hos hanen lifligt ultramarinblå och gräsgrön hos honan. Hos det befryndade slägtet Gomphus och hos några andra arter afvika å andra sidan könen endast obetydligt till färgen från hvarandra. Inom hela djurriket äro liknande fall, då närbeslägtade formers kön antingen mycket eller ganska litet eller alls icke skilja sig åt, talrika. Ehuru det hos många Libellulidæ finnes en så betydande skilnad i färg mellan könen, är det ofta svårt att säga, hvilket är det mest glänsande, och de båda könens vanliga färgteckning är, såsom vi nyss hafva sett, fullkomligt motsatt hos en Agrion-art. Det är icke sannolikt, att deras färger i någon händelse hafva erhållits som ett skydd. Enligt hvad hr MacLachlan, hvilken noggrant har aktgifvit på denna familj, skrifver till mig, äro trollsländorna — insektverldens tyranner — de, som af alla insekter äro minst ansatta för anfall af foglar och andra fiender. Han tror, att deras lysande färger tjena som ett lockelsemedel mellan könen. Det förtjenar uppmärksammas såsom hörande till detta ämne, att det ser ut, som lockades några trollsländor af vissa färger: hr Patterson observerade,^[50] att de arter bland Agrionidæ, hvilkas hanar äro blå, hoptals slogo ned på en metrefs blå flöte, hvaremot två andra arter lockades af glänsande hvita färger.

Det är en intressant omständighet, som först iakttogs af Schelver, att, då hanarne hos åtskilliga till de båda underfamiljerna hörande slägten först framkomma ur puppstadiet, de äro fullkomligt lika honorna till färgen, men att deras kroppar inom kort antaga en tydlig mjölkblå färg i följd af utsvettningen af ett slags olja, som kan lösas i ether och alkohol. Hr MacLachlan tror, att denna färgförändring hos hanen af Libellula depressa icke inträffar förrän nära fjorton dagar efter metamorfosen, då könen äro färdiga att para sig.

Vissa arter af Neurothemis visa enligt Brauer^[51] ett egendomligt exempel på dimorfism, i det att några honor hafva sina vingar nätformigt tecknade på det vanliga viset, hvaremot andra honor hafva dem “mycket rikt nätådriga såsom hos hanarne af samma art“. Brauer “förklarar företeelsen enligt Darwinska principer genom det antagandet, att den täta nätådrigheten är en sekundär könskarakter hos hanarne“. Denna senare karakter är i allmänhet utbildad endast hos hanarne, men utvecklas, alldenstund den i likhet med hvarje annan hanlig karakter är latent hos honorna, tillfälligtvis hos dem. Vi hafva här en förklaring på det sätt, hvarpå båda könen af många djur sannolikt hafva kommit att likna hvarandra, nämligen genom variationers bevarande, hvilka först hafva visat sig hos hanarne, och vidare öfverflyttande till samt utvecklande hos honorna; men särskildt hos detta slägte åstadkommes tillfälligtvis och plötsligen ett fullständigt öfverflyttande. Hr MacLachlan underrättar mig om ett annat fall af dimorfism, som förekommer hos åtskilliga Agrion-arter, af hvilka ett visst antal orangefärgade individer finnes, och dessa äro oföränderligen honor. Detta är sannolikt ett fall af återgång, ty hos de rätta Libellulæ äro honorna, då könen skilja sig till färgen, alltid orangefärgade eller gula, så att det icke skulle vara förvånande, — om man antager, att Agrion härleder sig från någon urform, som egde de för de typiska Libellulæ utmärkande färgerna — om en benägenhet att på detta sätt variera skulle förefinnas endast hos honorna.

Ehuru många trollsländor äro så stora, starka och vilda insekter, har hr MacLachlan icke sett hanarne kämpa med hvarandra med undantag af, som han tror, några mindre Agrion-arter. Af en annan mycket skiljaktig grupp inom denna ordning, nämligen termiterna eller de hvita myrorna, kan man under fortplantningstiden få se båda könen springa omkring, “hanen efter honan och stundom två stycken jaga en hona samt med stor ifver kämpa om, hvilken skall vinna priset“.^[52]

Ordningen Hymenoptera. — Den oefterliknelige iakttagaren hr Fabre^[53] anmärker vid beskrifningen af Cerceris’ vanor, att “strider ofta inträffa mellan hanarne om egandet af någon särskild hona, hvilken sitter som en till utseendet ointresserad iakttagarinna af striden om öfverväldet och lugnt flyger bort i sällskap med segraren, då segern har blifvit afgjord“. Westwood^[54] säger, att hanarne af en art bland sågsteklarne (Tenthredinæ) “hafva anträffats kämpande och fasthållande hvarandra med sina mandibler“. Emedan hr Fabre säger, att Cerceris-hanarne kämpa om erhållandet af en särskild hona, kan det vara lämpligt att ihågkomma, det insekter, hvilka höra till denna ordning, ega förmåga att igenkänna hvarandra efter långa mellantiders förlopp och hysa mycken tillgifvenhet för hvarandra. Pierre Huber, hvars noggranhet ingen betviflar, skilde t. ex. några myror åt, och då de efter fyra månaders mellantid träffade tillhopa med andra, hvilka förut hade tillhört samma samhälle, kände de ömsesidigt igen och smekte hvarandra med sina antenner. Hade de varit främmande för hvarandra, skulle de hafva kämpat inbördes. Då vidare två samhällen inlåta sig i strid, anfalla de samma sida tillhörande myrorna stundom hvarandra i den allmänna förvirringen, men märka snart sitt misstag, hvarpå den ena myran smeker den andra.^[55]

Inom denna ordning äro små olikheter till färgen allmänna alltefter könet, undantagandes inom binas familj; likväl äro båda könen af vissa grupper så praktfullt färgade, — t. ex. hos Chrysis, hos hvilken skarlakansröda och metallgröna färger äro förherskande — att vi frestas att skrifva resultatet på könsurvalets räkning. Bland Ichneumonidæ äro hanarne enligt hr Walsh^[56] nästan alltid ljusare färgade än honorna. Å andra sidan äro hanarne af Tenthredinidæ i allmänhet mörkare än honorna. Könen hos Siricidæ visa sig ganska ofta olika; så är hanen af Sirex juvencus försedd med orangefärgade band, under det att honan är mörkt purpurfärgad; men det är svårt att säga, hvilketdera könet är prydligast. Af Tremex columbæ är honan mycket bjertare färgad än hanen. Bland myror är, enligt hvad hr F. Smith underrättar mig, åtskilliga arters hanar svarta, hvaremot honorna äro tegelfärgade. Inom binas familj, särskildt af de ensligt lefvande arterna, skilja sig könen ofta till färgen, enligt hvad jag erfar af samme utmärkte entomolog. Hanarne ega vanligen de bjertaste färgerna och variera, såväl hos Bombus som hos Apathus, mycket mera till färgen än honorna. Hanen af Anthophora retusa är präktigt gulbrun, hvaremot honan är fullkomligt svart; sådana äro äfven honorna af åtskilliga Xylocopa-arter, under det att hanarne ega en bjert gul färg. Honan af ett australiensiskt bi (Lestis bombylans) är ytterst präktigt stålblå, stundom försedd med fläckar af lifligt grön färg; hanen är bjert messingsgul och klädd med en rik, gulbrun hårbetäckning. Som honorna inom denna grupp ega utmärkta försvarsvapen i sina gaddar, är det icke sannolikt, att de till färgen hafva skilt sig från hanarne för att erhålla skydd.

Mutilla europæa gifver ett stridulerande läte från sig, och båda könen ega enligt Goureau^[57] denna förmåga. Han tillskrifver detta ljud gnidningen af det tredje och de föregående abdominalsegmenten, och jag finner, att dessa ytor äro försedda med ganska fina koncentriska lister; så är det äfven med den från thorax utskjutande halskanten, mot hvilken hufvudet ledar, och denna kant gifver från sig samma egendomliga ljud, om den skrapas med en nålspets. Det är ganska förvånande, att båda könen skulle hafva förmåga att stridulera, då hanen eger vingar och honan saknar sådana. Det är säkert kändt, att bin uttrycka vissa sinnesrörelser, t. ex. vrede, genom tonen i sitt surrande, såsom några tvåvingade insekter göra; men jag har icke fäst mig vid dessa ljud, emedan de icke i något afseende äro kända för att stå i förening med frieriakten.

Ordningen Coleoptera (Skalbaggar). — Många skalbaggar ega sådana färger, att de likna de ytor, på hvilka de vanligen uppehålla sig. Andra arter äro prydda med prålande metalliska färger, t. ex. många carabider, hvilka lefva på marken och hafva förmåga att försvara sig sjelfva medelst ett synnerligen skarpt sekret, de präktiga diamantbaggarne, hvilka skyddas af en ytterst hård betäckning, många Chrysomela-arter, såsom Chrysomela cerealis, en stor, med olika färger skönt streckad art, hvilken i Britannien är inskränkt till Snowdons nakna topp, och en mängd andra arter. Dessa lysande färger, hvilka ofta äro ordnade i strimmor, fläckar, kors och andra vackra mönster, kunna näppeligen vara till nytta som ett skydd, undantagandes hos några på blommor lefvande arter, och likväl kunna vi icke tro, att de äro utan ändamål. Häraf uppstår den förmodan, att de tjena som ett medel att draga könen till hvarandra; men vi hafva icke något bevis härför, ty könen skilja sig sällan till färgen. Blinda skalbaggar, hvilka följaktligen icke kunna se hvarandras skönhet, visa aldrig, såsom jag hör af hr Waterhouse junior, lysande färger, ehuru de ofta ega polerad yta; men förklaringen öfver deras mörka färgteckning kan vara den, att blinda insekter bebo hålor och andra mörka ställen.

Fig. 15. Chalcosoma atlas.
Öfre figuren en hane i förminskad skala; nedre figuren en hona i naturlig storlek.

Några longicornier, särskildt vissa Prionidæ, utgöra dock ett undantag från den allmänna regeln, att skalbaggarnes kön icke skilja sig till färgen. De flesta af dessa insekter äro stora och präktigt färgade. Hanarne af slägtet Pyrodes^[58] äro, hvilket jag såg i hr Bates’ samling, i allmänhet rödare, men något mörkare än honorna, hvilka senare ega en mer eller mindre präktig guldgrön färgteckning. Å andra sidan är hanen af en art guldgrön, hvaremot honan är rikt färgad med rödt och purpur. Inom slägtet Esmeralda skilja sig könen så betydligt till färgen, att de hafva blifvit uppstälda som skilda slägten; af en art hafva båda en skönt glänsande grön färg, men hanen har röd thorax. I det hela taget ega, så vidt som jag har kunnat döma, honorna af de Prionidæ, hvilkas kön äro olika, rikare färger än hanarne, hvilket icke öfverensstämmer med den vanliga regeln i afseende på färg, som förvärfvas genom könsurval.

En synnerligen anmärkningsvärd skilnad mellan könen af många skalbaggar erbjuda de stora horn, hvilka utskjuta från hanarnes hufvud, thorax eller clypeus och i några få fall från

Fig. 16. Copris isidis. (Figuren till venster en hane.)

kroppens undre sida. Dessa horn likna inom lamellicorniernas stora familj de hos vissa fyrfotadjur, t. ex. hjortarne, noshörningarne o. s. v., förekommande och äro underbara både genom sin storlek och sina olikartade former. I stället för att beskrifva dem har jag meddelat figurer öfver några af de anmärkningsvärdare formernas hanar och honor (fig. 15 till 19). Honorna

Fig. 17. Phanæus faunus. (Figurerna till venster hanar.)

Fig. 18. Dipelicus cantori.

visa i allmänhet rudiment af hornen i form af små knappar eller ribbor, men några sakna hvarje slags rudiment. Å andra sidan äro hornen nästan lika väl utvecklade hos honan som hos hanen af Phanæus lancifer samt endast föga mindre väl utvecklade hos honorna af några andra arter, tillhörande samma slägte eller slägtet Copris. Inom familjens olika underafdelningar gå icke, såsom hr Bates meddelar mig, olikheterna i hornens bildning parallelt med deras vigtigare och karakteristiska olikheter; så gifves det inom samma naturliga afdelning af slägtet Onthophagus arter, hvilka hafva antingen ett enda eller två horn på hufvudet.

Fig. 19. Onthophagus rangifer, förstorad. (Figuren till venster en hane).

I nästan alla fall äro hornen märkvärdiga för sin utomordentliga föränderlighet, så att en gradvis ordnad serie kan uppställas från de högst utvecklade hanarne till andra, som så havfa urartat, att de knappt kunna skiljas från honorna. Efter att hafva undersökt mer än ett hundra hanar af Onthophagus rangifer (fig. 19) ansåg hr Walsh^[59] sig slutligen hafva upptäckt en art, hos hvilken hornen icke varierade, men fortsatta undersökningar visade motsatsen.

Hornens utomordentliga storlek och deras mycket olika utseende hos nära beslägtade former antyda, att de hafva blifvit bildade för något vigtigt ändamål; men deras utomordentliga föränderlighet hos hanarne af samma art leder till det antagandet, att detta ändamål icke kan vara till sin beskaffenhet bestämdt. Hornen visa icke märken af nötning, som hade de blifvit begagnade för något vanligt arbete. Några författare förmoda,^[60] att hanarne, alldenstund de vandra mycket mera än honorna, behöfva hornen till försvar mot sina fiender; men i många fall synas hornen icke väl anpassade till försvar, alldenstund de icke äro hvassa. Den bäst till hands liggande gissningen är den, att de brukas af hanarne vid deras inbördes strider; men man har aldrig sett dem kämpa; ej heller kunde hr Bates efter en noggrann undersökning af en mängd arter finna något tillräckligt bevis af hornens stympade eller brutna beskaffenhet, att de så hade blifvit begagnade. Om hanarne plägat kämpa med hvarandra, skulle deras storlek sannolikt hafva förökats genom naturligt urval, så att den öfverträffat honans; men hr Bates kunde, efter att hafva jemfört könen af mer än ett hundra arter bland Copridæ, hos väl utvecklade individer icke finna någon tydlig skilnad i detta hänseende. Det gifves dessutom en skalbagge, hörande till samma stora afdelning bland lamellicornierna, nämligen Lethrus, hvars hanar äro kända för att strida, men de äro icke försedda med horn, ehuru deras mandibler äro mycket större än honans.

Fig 20. 0nitis furcifer; hane sedd från undre sidan.

Den slutsats, som bäst öfverensstämmer med den omständigheten, att hornen utvecklas så ofantligt, men dock icke på bestämdt sätt, — hvilket synes af deras utomordentliga föränderlighet hos samma art och deras ytterligare olikhet hos närbeslägtade arter — är den, att de hafva förvärfvats som prydnader. Denna åsigt skall till en början synas ytterst osannolik; men vi skola längre fram hos många djur, som stå mycket högre i radföljden, nämligen fiskar, amfibier, kräldjur och foglar, finna, att olika slag af lister, knölar, horn och kammar hafva blifvit utvecklade synbarligen endast för detta ändamål.

Fig 21. Venstra figuren hane af Onitis furcifer, sedd från sidan. Figuren till höger en hona. a. Rudiment af ett på hufvudet placeradt horn. b. Spår af ett horn eller en list på thorax.

Hanarne af Onitis furcifer (fig. 20) äro försedda med egendomliga utskott på sina främre lår och med en stor gaffel eller ett par horn på undre sidan af thorax. Detta läge synes vara ytterst illa anpassadt för att visa dessa utskott, och de torde tjena till något materielt ändamål; men för närvarande kan icke något användande tilläggas dem. Det är en högeligen anmärkningsvärd omständighet, att, ehuru hanarne icke förete ett enda spår af horn på kroppens öfre sida, hos honorna ett spår af ett enda horn på hufvudet (fig. 21 a) och af en list på thorax (b) är tydligen synligt. Att den obetydliga thoracallisten hos honan är ett rudiment af ett för hanen egendomligt utskott, är klart, ehuru det saknas hos just denna arts hane, ty honan af Bubas bison (en näst intill Onitis kommande form) har en likadan obetydlig list på thorax, och hanen har på samma ställe ett stort utskott. Vidare kan det icke vara något tvifvel underkastadt, att den lilla spetsen (a) på hufvudet hos honan till Onitis furcifer, äfvensom hos honorna af två eller tre beslägtade arter, är ett rudiment af det på hufvudet befintliga horn, hvilket är vanligt hos hanarne af så många lamellicornier, t. ex. hos Phanæus, (fig. 17). I sjelfva verket äro hanarne af några icke namngifna skalbaggar i British Museum, hvilka anses tillhöra slägtet Onitis, försedda med ett dylikt horn. Den anmärkningsvärda beskaffenheten af detta fall skall bäst inses genom ett exempel: de idislande däggdjuren visa en parallel med lamellicornierna deri, att några honor ega så stora horn som hanarnes, och att några hafva dem mycket mindre eller endast i form af blotta rudiment (ehuru detta är lika sällsynt hos idislarne, som det är vanligt hos lamellicornierna) eller alldelas sakna dem. Om nu en ny hjort- eller fårart upptäcktes, hvars hona bure tydliga hornrudiment, under det att hanens hufvud vore fullkomligt slätt, skulle vi hafva ett fall, likt det med Onitis furcifer.

I detta fall är den gamla åsigten, att rudiment hafva blifvit skapade för att fullständiga naturens schema, så långt ifrån grundad, att alla vanliga reglor äro fullkomligt upphäfda. Den åsigten synes mest sannolik, att någon äldre stamform till Onitis i likhet med andra lamellicornier erhöll horn på hufvudet och thorax samt derefter, liksom hos så många lefvande arter, förärfde dem i ett rudimentärt tillstånd till honan, hos hvilken de sedermera alltjemt hafva bibehållits. Hornens derefter inträffade försvinnande hos hanen kan genom ersättningsprincipen hafva följt af utskottens utveckling på den undre sidan, under det att honan icke har blifvit berörd häraf, alldenstund hon icke är försedd med dessa utskott och följaktligen icke på sin öfre sida har bibehållit hornrudimenten. Ehuru denna åsigt bestyrkes genom det meddelade fallet med Bledius, skilja sig dock undre sidans utskott betydligt till sin bildning och utveckling hos åtskilliga Onitis-arters hanar och äro till och med rudimentära hos somliga; icke desto mindre saknar den öfre ytan hos alla dessa arter fullkomligt horn. Som sekundära könskarakterer äro så synnerligen föränderliga, är det möjligt, att den undra sidans utskott hafva förvärfvats först af någon stamfar till Onitis och yttrat sin verkan genom ersättning vid tillväxten samt derefter i vissa fall gått nästan fullkomligt förlorade.

Fig. 22. Bledius taurus, förstorad. Figuren till venster en hane; den till höger en hona.

Alla de hittills meddelade exemplen hänföra sig till lamellicornierna, men hanarne af några få andra skalbaggar, tillhörande två vidt skilda grupper, nämligen Curculionidæ och Staphylinidæ, äro försedda med horn, hos de förre på undre kroppssidan,^[61] hos de senare på öfre sidan af hufvudet och thorax. Hos Staphylinidæ äro hornen hos samma arts hanar ytterst föränderliga, alldeles som vi hafva sett hos lamellicornierna. Hos Siagonium hafva vi ett fall af dimorfism, ty hanarne kunna delas i två afdelningar, som i betydande mån skilja sig till kroppsstorleken och i hornens utveckling, utan att några mellanliggande gradationer finnas. Hos en art af Bledius, hvilket slägte likaledes tillhör Staphylinidæ, kunna, såsom professor Westwood uppgifver, på samma lokal hanexemplar anträffas, “hvilka hafva det centralt på thorax fästade hornet ganska stort, men hornen på hufvudet fullkomligt rudimentära, och andra, hos hvilka thoracalhornet är mycket kortare, hvaremot utskotten på hufvudet äro långa“.^[62] Här hafva vi tydligen ett exempel på ersättning vid tillväxandet, hvarigenom ljus kastas öfver det nyss anförda egendomliga fallet af de öfre hornens försvinnande hos hanarne af Onitis furcifer.

Stridslag. — Åtskilliga skalbagghanar, hvilka tyckas illa utrustade för strid, inlåta sig icke desto mindre i kamp om honornas egande. Hr Wallace^[63] såg två hanar af Leptorhynchus angustatus, en med mycket långt rostrim försedd skalbagge, “kämpa om en hona, hvilken befann sig i närheten och flitigt var sysselsatt med att borra. De stötte till hvarandra med sina rostra, refvos och slogos, synbarligen försatta i det största raseri“. Den mindre hanen “skyndade sig dock snart bort, i det han erkände sig vara besegrad“. I några få fall äro hanarne väl anpassade för strid, i det att de ega stora, tandade mandibler, hvilka äro mycket större än honans. Detta är händelsen med den vanliga ekoxen (Lucanus cervus), hvars hanar framkomma ur puppstadiet omkring en vecka före det andra könet, så att man ofta kan få se flere stycken förfölja samma hona. Vid denna tid inlåta de sig i häftiga strider. Då hr A. H. Davis^[64] instängde två hanar och en hona i en ask, nöp den större hanen häftigt den mindre, tills denne afstod från sina anspråk. En vän underrättar mig, att han som gosse ofta släppte hanarne tillsammans för att se dem strida, och att han iakttog, att de voro mycket djerfvare och häftigare än honorna, hvilket, som man väl känner, är händelsen med de högre djuren. Hanarne grepo fast i hans finger, om han höll det framför dem, men så gjorde icke honorna. Af många bland Lucanidæ, liksom af den ofvanför nämnda Leptorhynchus, äro hanarne större och starkare insekter än honorna. Båda könen af Lethrus cephalotes (en bland lamellicornierna) bebo samma håla, och hanen eger större mandibler än honan. Om en främmande hane under fortplantningstiden försöker intränga i hålan, blir han angripen; honan förblir icke passiv, utan tillsluter hålans öppning och uppmuntrar sin make genom att alltjemt skjuta på honom bakifrån. Striden upphör icke, förrän angriparen har blifvit dödad eller flyr.^[65] Båda könen af en annan skalbagge bland lamellicornierna, Ateuchus cicatricosus, lefva parvis och tyckas vara synnerligen fästade vid hvarandra; hanen uppmuntrar honan att hoprulla bollar af spillning, i hvilka äggen läggas, och blir mycket orolig, om hon aflägsnas. Om hanen bortskaffas, upphör honan alldeles att arbeta och torde, såsom hr Brulerie^[66] menar, qvarblifva på samma ställe ända till sin död.

Fig. 23. Chisognathus Grantii i förminskad skala. Öfre figuren en hane; den undre en hona.

De stora mandiblerna hos lucanidernas hanar variera i ytterlig grad både till sin storlek och bildning samt likna i detta hänseende hornen på hufvudet och thorax hos många lamellicorniers och stafyliniders hanar. En fullständig serie kunde bildas från de bäst till de sämst utrustade eller de degenerade hanarne. Ehuru den vanliga ekoxens och sannolikt många andra arters mandibler brukas som verksamma vapen i strid, är det tvifvel underkastadt, om deras betydande storlek på så sätt kan förklaras. Vi hafva sett, att de hos den i Nord-Amerika förekommande Lucanus elaphus användas till att gripa fast honan. Alldenstund de äro så tydliga och så vackert förgrenade, har den förmodan stundom uppstått i min själ, att de kunna tjena hanarne som en prydnad på samma sätt som hornen på hufvudet och thorax hos åtskilliga förut beskrifna arter. Hanen af Chiasognathus Grantii från södra Chile — en praktfull, till samma familj hörande skalbagge — har ofantligt utvecklade mandibler (fig. 23) samt är djerf och stridslysten; då man hotar honom från någon sida, vänder han sig om, öppnar sina stora käkar och stridulerar på samma gång högt; men hans mandibler voro icke nog starka att nypa mitt finger tillräckligt för att orsaka någon verklig smärta.

Könsurvalet, hvilket förutsätter egandet af betydande iakttagelseförmåga och starka passioner, synes hafva varit verksammare hos Lamellicornia än hos någon annan familj bland Coleoptera eller skalbaggarne. Hanarne af några arter äro försedda med vapen till strid; några lefva parvis och visa hvarandra ömsesidig tillgifvenhet; många ega förmåga att frambringa ljud, om de oroas; många äro försedda med de utomordentligaste horn, tydligen i egenskap af prydnader; nagra, hvilka till sina vanor äro dagdjur, äro präktigt färgade, och slutligen höra några af de största skalbaggar i verlden till denna familj, hvilken af Linné och Fabricius stäldes främst bland Coleoptera.^[67]

Ljudorganer. — Skalbaggar, som höra till många vidt skilda familjer, ega sådana organer. Ljudet kan stundom höras på flera fots eller till och med yards’ afstånd,^[68] men kan icke jemföras med det, som Orthoptera frambringa. Den del, som kan kallas raspen, utgöres vanligen af en smal, föga upphöjd yta, hvilken genomkorsas af ganska fina, parallela ribbor, hvilka stundom äro så fina, att de skimra i regnbågens färger och under mikroskopet förete en ganska vacker anblick. I några fall, t. ex. hos Typhæus, kunde man tydligen iakttaga, att ytterst fina, borstiga, fjällika utskott, hvilka i ungefär parallela linier betäcka hela den omgifvande ytan, alstra raspens ribbor derigenom, att de sammanflyta och blifva raka samt derjemte mera utskjutande och jemna. En hård list på någon närbelägen kroppsdel, hvilken i några fall är särskildt förändrad för detta ändamål, tjenar som gnidyta för raspen. Gnidytan röres hastigt tvärt öfver raspen eller raspen omvändt tvärt öfver gnidytan.

Fig. 24. Necrophorus (efter Landois). r, de båda rasparne. Figuren till venster visar den ena raspen synnerligen förstorad.

Dessa organer äro belägna på mycket olika ställen. Hos dödgräfvaren finnas två parallela raspar (r, fig. 24) på femte abdominalsegmentets ryggsida; hvarje rasp korsas, enligt den af Landois^[69] lemnade beskrifningen af 126 till 140 fina ribbor. Mot dessa ribbor gnida bakre kanterna af täckvingarne, hvilka till en liten del skjuta utom den allmänna omkretsen. Hos många Crioceridæ och hos Clythra quadripunctata (en af Chrysomelidæ) samt hos några Tenebrionidæ m. fl.^[70] är raspen belägen på abdomens ryggsida mot spetsen, på pygidium eller propygidium, och gnides liksom i ofvannämnda fall af täckvingarne. Hos det till en annan familj hörande Heterocerus-slägtet äro rasparne placerade på första abdominalsegmentets sidor och gnidas af ribbor, som äro belägna på låren.^[71] Hos vissa Curculionidæ och Carabidæ^[72] hafva dessa delar ett fullkomligt omvändt läge, ty rasparne äro placerade på undre sidan af täckvingarne nära deras spetsar, och abdominalsegmentens kanter tjena som riftyg. Hos Pelobius Hermanni (en af Dytiscidæ eller vattenskalbaggarne) löper en stark list parallelt med och nära intill suturen mellan täckvingarne samt korsas af ribbor, hvilka i midten äro grofva, men mot båda ändarne, i synnerhet mot den öfre, småningom blifva smalare; om denna insekt hålles under vattenytan eller i luften, frambringar den ett stridulerande ljud genom att gnida abdomens yttersta, hornartade kant mot raspen. Hos ett stort antal långhornade skalbaggar (Longicornia) hafva organerna alldeles olika plats; raspen befinner sig på mesothorax, hvilken gnides mot prothorax. Landois räknade 238 ganska fina ribbor på raspen hos Cerambyx heros.

Fig. 25. Bakben af Geotrupes stercorarius (efter Landois).

Många lamellicornier ega stridulationsförmåga, och organerna härför skilja sig betydligt till sitt läge. Några arter stridulera ganska högljudt, så att, då hr F. Smith fångade en Trox sabulosus, en i närheten varande skogvaktare trodde honom hafva fångat en råtta; jag har dock icke varit i stånd att hos denna skalbagge upptäcka de ifrågavarande organerna. Hos Geotrupes och Typhæus löper (fig. 25, r) snedt öfver hvartdera bakbenets höft en smal list, hvilken hos Geotrupes stercorarius har 84 ribbor, hvilka gnidas af en särskildt för detta ändamål från ett af abdominalsegmenten utskjutande del. Hos den närslägtade Copris lunaris sträcker sig en ytterst fin rasp längs suturen mellan täckvingarne, hvarjemte en annan kort rasp finnes nära den främre yttre kanten; men hos några andra Coprini är raspen, enligt Leconte,^[73] belägen på abdomens ryggsida. Hos Oryctes finnes den på propygidium och, enligt samme entomolog, hos många andra Dynastini på täckvingarnes undre sida. Slutligen uppgifver Westring, att raspen hos Omaloplia brunnea är belägen på prosternum och gnidorganet på metasternum; dessa delar intaga således kroppens undre sida i stället för den öfre som hos longicornierna.

Vi se således, att stridulationsorganerna hos coleopterernas särskilda familjer äro underbart olikartade till sitt läge, men icke mycket till sin byggnad. Inom samma familj äro några arter försedda med dessa organer, och några sakna dem helt och hållet. Denna olikhet blir begriplig, om vi antaga, att åtskilliga arter ursprungligen frambragte ett gnisslande eller pipande ljud genom att mot hvarandra gnida de hårda och ojemna kroppsdelar, hvilka voro i beröring med hvarandra, och att de ojemna ytorna småningom utvecklades till ordentliga stridulationsorganer, i följd af att det sålunda frambragta ljudet var på något sätt nyttigt. Några skalbaggar frambringa nu, då de röra sig, antingen frivilligt eller ofrivilligt ett gnisslande ljud, utan att likväl ega några särskilda organer för detta ändamål. Hr Wallace meddelar mig, att Euchirus longimanus (en lamellicorn, hvars hane har de främre benen ovanligt förlängda), “då den rör sig, frambringar ett svagt, pipande ljud medelst abdomens utsträckande och sammandragande samt, då den fasttages, åstadkommer ett skrapande ljud genom att gnida sina bakre ben mot täckvingarnes kanter“. Det pipande ljudet frambringas tydligen genom en smal rasp, som löper längs hvardera täckvingens kant, och jag kunde likaledes frambringa det skrapande ljudet genom att gnida lårets chagrinerade yta mot den korniga kanten på motsvarande täckvinge; men jag var icke i stånd att här upptäcka någon särskild rasp, ej heller är det troligt, att jag kunde hafva öfversett densamma hos en så stor insekt. Sedan jag har undersökt Cychrus och läst, hvad Westring i sina två uppsatser har skrifvit om denna skalbagge, synes det vara ganska tvifvelaktigt, huruvida han eger någon verklig rasp, ehuru han har förmåga att frambringa ett ljud.

Från analogien med Orthoptera och Homoptera väntade jag mig finna, att coleopterernas stridulationsorganer skulle vara olika beskaffade allt efter könet; men Landois, som noggrant har undersökt åtskilliga arter, märkte icke någon sådan skilnad; hvarken Westring eller hr G. R. Crotch gjorde det, ehuru den senare preparerade en mängd exemplar, hvilka han godhetsfullt sände mig för undersökning. Det skulle dock vara svårt att upptäcka en obetydlig könsskilnad i följd af dessa organers stora föränderlighet. Så var hos det första par af Necrophorus humator och Pelobius, som jag undersökte, raspen betydligt bredare hos hanen än hos honan; detta var likväl icke händelsen med de derpå följande exemplaren. Hos Geotrupes stercorarius syntes mig raspen vara tjockare, mörkare och mera framstående hos tre hanar än hos lika många honor; i anledning häraf samlade min son, hr F. Darwin, för att finna, om könen skilde sig till sin stridulationsförmåga, 57 lefvande exemplar, hvilka han skilde i två afdelningar, allt efter som de åstadkommo ett starkare eller svagare buller, då de fasthöllos på samma sätt. Han undersökte derefter deras kön, men fann, att nästan lika så många hanar som honor funnos i båda afdelningarna. Hr F. Smith har haft en mängd arter af Mononychus pseudacori (en curculionid) lefvande och är öfvertygad, att båda könen stridulera, detta, som det synes, i lika grad.

Icke desto mindre är stridulationsförmågan helt säkert en könskarakter hos några få coleopterer. Hr Crotch har funnit, att endast hanarne af två Heliopathes-arter (tillhörande Tenebrionidæ) ega stridulationsorganer. Jag undersökte fem hanar af Heliopathes gibbus och fann hos dem alla en väl utvecklad, till en del tvåklufven rasp, hvilken var belägen på det yttersta abdominalsegmentets ryggsida; hos lika många honor fanns det icke ens ett rudiment af raspen, hvarjemte detta segments hudbetäckning var genomskinlig och mycket tunnare än hos hanen. En likadan rasp, hvilken dock icke är till en del tvåklufven, finnes hos hanen af Heliopathes cribratostriatus, hvars hona fullkomligt saknar detta organ; men hanen har dessutom i brädden af täckvingarne mot deras spetsar på hvardera sidan om suturen tre eller fyra korta, långsgående lister, hvilka äro försedda med tvärstälda, ytterst fina ribbor, som äro parallela med och likna de på abdominalraspen befintliga; jag kunde ej afgöra, om dessa lister göra tjenst som en sjelfständig rasp eller som ett riftyg för abdominalraspen. Honan visar icke något spår af denna senare bildning.

Vidare hafva vi hos tre arter af det till lamellicornierna hörande slägtet Oryctes ett nästan likartadt fall. Hos honorna af Oryctes gryphus och nasicornis äro den på propygidium belägna raspens ribbor mindre sammanhängande och mindre tydliga än hos hanarne; den förnämsta skilnaden är dock den, att detta segments hela öfre sida, då det utsattes för lämplig belysning, synes vara täckt med hår, hvilka saknas eller ersättas af ytterst fina dun hos hanarne. Det bör anmärkas, att raspens verksamma del hos alla coleopterer saknar hår. Hos Oryctes senegalensis är skilnaden mellan könen tydligare utmärkt, hvilket bäst synes, om det ifrågavarande segmentet rengöres och betraktas som ett genomskinligt föremål. Hos honan är hela ytan betäckt med små skilda lister, hvilka bära taggar, hvaremot dessa lister hos hanen allt mera sammanflyta samt blifva reguliera och nakna, ju närmare spetsen man kommer, så att tre fjerdedelar af segmentet äro betäckta med ytterst fina, parallela ribbor, hvilka fullkomligt saknas hos honan. Dock kan hos alla tre Oryctes-arternas honor ett lätt skrapande eller stridulerande ljud frambringas, om ett uppmjukadt exemplars abdomen skjutes bakåt och framåt.

Hvad Heliopathes och Oryctes beträffar, kan man näppeligen betvifla, att hanen stridulerar för att locka eller uppegga honorna; men hos de flesta skalbaggar tjenar stridulationen som en ömsesidig lockton för båda könen. Denna åsigt blir icke osannolik derigenom, att skalbaggar stridulera vid åtskilliga rörelser; vi veta, att foglar använda sin stämma till många ändamål utom att sjunga för sina gemåler. Den store Chiasognathus stridulerar af vrede eller till utmaning; många arter göra detsamma af ångest eller fruktan, då de hållas så, att de icke kunna undkomma; herrar Wollaston och Crotch kunde, då de bultade på de ihåliga trädstammarne på Canarie-öarne, genom stridulationen upptäcka närvaron af skalbaggar, tillhörande slägtet Acalles. Slutligen stridulerar hanen af Ateuchus för att uppmuntra honan i hennes arbete och af ledsnad, då hon aflägsnas.^[74] Några naturforskare tro, att skalbaggar frambringa detta ljud för att skrämma bort sina fiender; men jag kan icke tro, att de fyrfotadjur och foglar, hvilka kunna förtära de större skalbaggarne med deras ytterst hårda betäckning, skulle skrämmas af ett så svagt raspande ljud. Den åsigten, att stridulationen tjenar som ett lockrop mellan könen, understödes af det faktum, att dödsuren (Anobium tessellatum) äro kända för att besvara hvarandras knäppningar eller, som jag sjelf har iakttagit, ett med konst frambragt klappande ljud; hr Doubleday underrättar mig också, att han två eller tre gånger har iakttagit, huru en hona knäppte,^[75] hvarvid han efter en eller två timmars förlopp fann henne tillsammans med en hane och vid ett tillfälle omgifven af flere hanar. Slutligen tyckes det sannolikt, att båda könen af många slags skalbaggar till en början sattes i stånd att finna hvarandra medelst det svaga gnisslande ljud, som frambringas, då de gnida sina angränsande hårda kroppsdelar mot hvarandra, och att ojemnheterna på åtskilliga af deras kroppsdelar gradvis utvecklades genom könsurval till verkliga stridulationsorganer, alldenstund de hanar och honor, som åstadkomma det starkaste ljudet, hade mesta framgången i att finna gemåler.

1. Sir J. Lubbock, Transactions of the Linnean Society, vol. XXV, 1866, sid. 484. Se med afseende på Mutillidæ Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 213.
2. Dessa hanens organer skilja sig ofta hos närbeslägtade arter och erbjuda utmärkta specifika karakterer. Men deras betydelse från en förrättningsmessig synpunkt är, såsom hr R. MacLachlan har anmärkt till mig, säkerligen öfverskattad. Man har förmodat, att ringa olikheter i dessa organer skulle vara tillräckliga att förekomma korsning mellan väl utmärkta varieteter eller börjande arter och sålunda befrämja deras utveckling. Att detta näppeligen kan vara händelsen, kunna vi sluta af de många antecknade exemplen (se t. ex. Bronn, Geschichte der Natur, andra bandet, 1843, sid. 164, och Westwood, Transactions of the Entomological Society, vol. III, 1842, sid. 195) på skilda arter, hvilka hafva blifvit observerade under parning. Hr MacLachlan underrättar mig (se Stettiner Entomolog. Zeitung, 1867, sid. 155), att, då åtskilliga arter af Phryganidæ, hvilka visa skarpt utpräglade olikheter af detta slag, höllos inspärrade tillsammans af dr Aug. Meyer, de parade sig och ett par frambringade fruktsamma ägg.
3. The Practical Entomologist, Philadelphia, vol. II, Maj 1867. sid. 88.
4. Hr Walsh, ibid., sid. 107.
5. Modern Classification of Insects, vol. II, 1840, sid. 206, 205. Hr Walsh, som fäste min uppmärksamhet på detta dubbla användande af käkarne, säger, att han flerfaldiga gånger har iakttagit denna omständighet.
6. Vi hafva här ett märkvärdigt och oförklarligt exempel på dimorfism, ty några honor af fyra europeiska Dytiscus-arter och af vissa Hydroporus-arter hafva släta täckvingar, och inga mellanliggande gradationer mellan fårade eller punkterade eller fullkomligt släta täckvingar hafva blifvit iakttagna. Se dr H. Schaum, hvilken citeras i Zoologist, vol. V—VI, 1847—1848, sid. 1896. Äfvenledes Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, 1826, sid. 305.
7. Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 193. De följande uppgifterna om Penthe och andra inom citationstecknen äro hemtade från hr Walsh, Practical Entomologist, Philadelphia, vol. II, sid. 88.
8. Kirby och Spence, Introduction o. s. v., vol. III. sid. 332—336.
9. Insecta Maderensia, 1854, sid. 20.
10. E. Doubleday, Annals and Magazine of Natural History, vol. I, 1848, sid. 379. Jag bör tillägga, att vingarne hos vissa Hymenoptera (se Shuckard, Fossorial Hymenoptera, 1837, sid. 39—43) skilja sig till ådrigheten efter könet.
11. H. W. Bates i Journal of Proceed. Linn. Soc., vol. VI, 1862, sid. 74. Hr Wonfor’s iakttagelser äro citerade i Popular Science Review, 1868, sid. 343.
12. Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, sid. 299.
13. Robinet, Vers à Soie, 1848, sid. 207.
14. Transactions of the Entomological Society, tredje serien, vol. V, sid. 486.
15. Journal of Proc. Ent. Soc., den 4 Februari 1867, sid. LXXI.
16. Se angående dessa och andra uppgifter om könens storlek Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, sid. 300; se om insekternas lifslängd ibid., sid. 344.
17. Transactions of the Linnean Society, vol. XXVI, 1868, sid. 296.
18. The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 313.
19. Modern Classification of Insects, vol. II, 1840, sid. 526.
20. Se hr B. T. Lowne’s mycket intressanta arbete, On the Anatomy of the Blow-Fly, Musca vomitoria, 1870., sid. 14.
21. Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 473.
22. Dessa enskildheter äro tagna ur Westwood’s Modern Classification of Insects, vol. II, 1840, sid. 422. Se äfvenledes angående Fulgoridæ Kirby och Spence, Introduction o. s. v., vol. II, sid. 401.
23. Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, band XVII, 1867, sid. 152—158.
24. Jag är hr Walsh förbunden, emedan han har sändt mig detta utdrag ur en Journal of the Doings of Cicada septemdecim af dr Hartman.
25. L. Guilding, Transactions of the Linnean Society, vol. 15, sid. 154.
26. Köppen, hvilken citeras i Zoological Record för 1867, sid. 460.
27. Gilbert White, Natural History of Selborne, vol. II, 1825, sid. 262.
28. Harris, Insects of New England, 1842, sid. 128.
29. The Naturalist on the Amazons, vol. I, 1863, sid. 252. Hr Bates lemnar en ganska intressant redogörelse för vexlingarna i ljudapparaten hos de trenne familjerna. Se äfvenledes Westwood, Modern Classification, vol. II, sid. 445 och 453.
30. Proceed. Boston. Soc. of Nat. Hist., vol. XI, April 1868.
31. Nouveau Manuel d’Anatomie Comparative (franska öfversättningen), tom. I, 1850, sid. 567.
32. Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, band XVII, 1867, sid. 117.
33. Westwood, Modern Classification of Insects, vol. I, sid. 440.
34. Westwood, ibidem, vol. I, sid. 453.
35. Landois, Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, sid. 121, 122.
36. Hr Walsh underrättar mig äfven, att han har iakttagit, att honan af Platyphyllum concavum, «då hon fångas, frambringar ett svagt raspande ljud genom att gnida sina täckvingar mot hvarandra«.
37. Landois på anfördt ställe, sid. 113.
38. Insects of New England, 1842, sid. 133.
39. Westwood, Modern Classification of Insects, vol. I, sid. 462.
40. Westwood, ibidem, vol. i, sid. 453.
41. Landois, ibidem, sid. 115, 116, 120, 122.
42. Transactions of the Entomological Society, tredje serien, vol. II. (Journal of Proceedings, sid. 117).
43. Westwood, Modern Classification of Insects, vol. I, sid. 427; angående syrsor sid. 445.
44. Hr Ch. Horne i Proceedings of the Entomological Society, den 3 Maj 1869, sid. XII.
45. Oecanthus nivalis. Harris, Insects of New England, 1842, sid. 124.
46. Platyblemnus: Westwood, Modern Classification o. s. v., vol. I, sid. 447.
47. B. D. Walsh, Pseudo-Neuroptera of Illinois i Proc. Ent. Soc. of Philadelphia, 1862, sid. 366.
48. Modern Classification, vol. II, sid. 37.
49. Walsh, ibidem, sid. 381. Jag har denne naturforskare att tacka för följande fakta om Hetærina, Anax och Gomphus.
50. Transact. Ent. Soc., vol. I, 1836, sid. LXXXI.
51. Se utdraget i Zoological Record för 1867, sid. 450.
52. Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. II, 1818, sid. 35.
53. Se en intressant artikel, The Writings of Fabre, i Nat. Hist. Review, April 1862, sid. 122.
54. Journal of Proc. of Entomolog. Soc., den 7 September 1863, sid. 169.
55. C. Huber, Recherches sur les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 150, 165.
56. Proceedings of the Entomological Society of Philadelphia, 1866, sid. 238-239.
57. Citerad af Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 214.
58. Pyrodes pulcherrimus, hvars kön tydligen äro olika, har blifvit beskrifven af hr Bates i Transact. Ent. Soc., 1869, sid. 50. Jag skall nämna de få andra fall, då jag har hört talas om en färgskilnad mellan könen hos skalbaggar. Kirby och Spence (Introduction to Entomology, vol. III, sid. 301) nämna en Cantharis, en Meloë, en Rhagium och Leptura testacea; hanen af den sistnämnda är tegelfärgad med svart thorax och honan öfverallt smutsigt röd. Dessa två sistnämnda skalbaggar höra till longicorniernas afdelning. Herrar R. Trimen och Waterhouse junior nämna för mig två lamellicornier, nämligen en Peritrichia och en Trichius; den senares hane är mörkare än honan. Af Tillus elongatus är hanen svart och honan, som man tror, alltid mörkblå till färgen med röd thorax. Hanen af Orsodacna atra är likaledes, enligt hvad jag hör af hr Walsh, svart; honan (den så kallade Orsodacna ruficollis) har rödaktig thorax.
59. Proc. Entomolog. Soc. of Philadelphia, 1864, sid. 228.
60. Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, sid. 300.
61. Kirby och Spence, ibidem, vol. III, sid. 329.
62. Modern Classification of Insects, vol. I, sid. 172. På samma sida finnes en redogörelse för Siagonium. I British Museum observerade jag en Siagonium-hane på ett mellanstadium, så att dimorfismen icke är strängt genomförd.
63. The Malay Archipelago, vol. II, 1869, sid. 276.
64. Entomological Magazine, vol. I, 1833, sid. 82. Se äfvenledes angående denna arts strider Kirby och Spence, ibidem, vol. III, sid. 314, och Westwood, ibidem, vol. I, sid. 187.
65. Citerad från Fischer i Dict. Class. d’Hist. Nat., tomen X, sid. 324.
66. Ann. Soc. Entomolog. France, 1866, citerad i Journal of Travel af A. Murray, 1868, sid. 135.
67. Westwood, Modern Classification, vol. I, sid. 184.
68. Wollaston, On certain musical Curculionidæ i Annals and Mag. of Nat. Hist., vol. VI, 1860, sid. 14.
69. Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, sjuttonde bandet, 1867, sid. 127.
70. Jag är hr G. R. Crotch mycket förbunden, emedan han skickat mig en mängd preparerade exemplar af åtskilliga skalbaggar, som tillhöra dessa tre och andra familjer, äfvensom lemnat mig värdefulla uppgifter af alla slag. Han tror, att förmågan af ljuds frambringande hos Clythra icke har blifvit förut iakttagen. Jag är också hr E. W. Janson mycken tack skyldig för meddelanden och exemplar. Jag må tillägga, att min son, hr F. Darwin, har funnit, att Dermestes murinus frambringar ljud, men att han förgäfves sökt efter apparaten. Scolytus har helt nyligen blifvit af hr Algen i Edinburgh Monthly Magazine för November 1869, sid. 130, beskrifven som en stridulerande insekt.
71. Schiödte, öfversättningen i Annals and Magazine of Natural History, vol. XX, 1867, sid. 37.
72. Kröyer har (Naturhist. Tidskrift, bandet II, 1848—49, sid. 334) beskrifvit stridulationsorganerna hos dessa båda, såväl som hos andra familjer. Bland Carabidæ har jag undersökt Elaphrus uliginosus och Blethisa multipunctata, hvilka hafva skickats till mig af hr Crotch. Hos Blethisa användas de tvärstående ribborna i abdominalsegmentets fårade kant, så vidt jag kunde döma, icke vid rasparnes gnidning mot täckvingarne.
73. Jag står i förbindelse hos hr Walsh i Illinois, som har sändt mig utdrag ur Leconte’s Introduction to Entomology, sid. 101, 143.
74. M. P. de la Brulerie, citerad i Journal of Travel af A. Murray, vol. I, 1868, sid. 135.
75. Hr Doubleday underrättar mig, att «ljudet frambringas derigenom, att insekten höjer sig på sina ben så högt, han förmår, och derefter stöter sin thorax fem eller sex gånger tätt efter hvarandra mot det föremål, hvarpå han sitter«. Se angående detta ämne Landois, Zeitschrift für wissenschaftlische Zoologie, bandet XVII, sid. 131. Olivier (citerad af Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. II, sid. 395) säger, att honan af Pimelia striata frambringar ett temligen starkt ljud genom att slå sin abdomen mot någon hård kropp, «och att hanen, lydande denna kallelse, snart uppvaktar henne, hvarefter de para sig.«

Öfversättarens anmärkningar:

1. Benämnas på svenska «vårtbitare«. Öfvers. anm.