Midlothians hjärta/Kapitel 16
| ← Femtonde kapitlet |
|
Sjuttonde kapitlet → |
SEXTONDE KAPITLET.
Där visslade en, en annan sjöng,
en annan ropte med gny,
så snart lord Bernards horn det ljöd:
Fly, Musgrave, Musgrave, fly!
Ballad om lilla Musgrave.
Då polistjänstemannen återkom till Midlothians Hjärta, återtog han sitt samtal med Ratcliffe, på vars erfarenhet och bistånd han nu ansåg sig kunna lita. — Ni måste tala med flickan, Rat, med den där Effie Deans; ni måste känna henne en liten smula på pulsen, ty jag vill slå mig i backen på, att hon känner till Robertsons tillhåll. Gå till henne, Rat, gå till henne utan uppskov!
— Om förlåtelse, mr Sharpitlaw, men det kan jag inte, sade den utkorade fångvaktaren.
— Kan inte, karl? Vad fan går nu åt er? Jag trodde, vi voro ense om allt det där.
— Jag kan inte så noga veta, sir, sade Ratcliffe. Jag har talt med den där Effie — hon är främmande för det här stället och dess seder och bruk och alla våra seder och bruk, mr Sharpitlaw, och hon gråter, det stackars enfaldiga kräket, och sörjer sig redan till döds för den vilda pojkens skull, och bleve hon en orsak till hans gripande, skulle det alldeles krossa hennes hjärta.
— Därtill är tiden för kort, min gubbe, sade Sharpitlaw ; galgen kommer att ta ut sin rätt dessförinnan. Det går långt om, innan ett kvinnohjärta brister.
— Det kommer an på, vad ämne det är gjort av, sir, svarade Ratcliffe, men — kort och gott, jag kan inte åta mig saken. Den strider mot mitt samvete.
— Ert samvete, Rat? sade Sharpitlaw med ett spefullt leende, som läsaren sannolikt anser ganska befogat.
— Ja, sir, svarade Ratcliffe, just mitt samvete; var och en har ett samvete, ehuru det torde vara svårt att komma åt det. Jag tror inte, jag har ömtåligare samvete än folk i allmänhet, och likväl är det med det som med spetsen av min armbåge, som det kryper i ibland, när den får sig en knuff mot ett hörn.
— Nåväl, Rat, sade Sharpitlaw, efter ni är så grannlaga, skall jag väl själv tala med flickan.
Sharpitlaw lät följaktligen föra sig till det lilla mörka rum, där den olyckliga Effie Deans var inspärrad. Den stackars flickan satt på sin lilla bädd, försjunken i djupt eftersinnande. På bordet stod litet mat, som var av bättre beskaffenhet än den, som vanligen bestods fångarna, men den var orörd. Den som hade tillsynen över henne försäkrade, att hon ibland på hela tjugufyra timmar icke smakade ett Guds lån, utom en drick vatten.
— Sharpitlaw tog en stol, befallde fångvaktaren avlägsna sig och började samtalet, i det han i sin röst och sitt ansikte försökte inlägga så mycket medlidande, som de voro i stånd att uttrycka; den förra var nämligen skarp och sträv, och det senare slugt och själviskt.
— Hur står det till med er, Effie? Hur finner ni er, mitt barn?
En djup suck utgjorde det enda svaret.
— Är folket beskedligt mot er, Effie? Det är min plikt att fråga efter det.
— Mycket beskedligt, sir, sade Effie, i det hon tvang sig att svara, ehuru hon knappt visste, vad hon sade.
— Och er mat, fortfor Sharpitlaw i samma deltagande ton, får ni, vad ni tycker om, eller är det något, ni i synnerhet önskar er, eftersom er hälsa tycks vara bra klen?
— Ja, tack, sir, alltsammans är mycket bra, sade den stackars fången i en ton, som var ofantligt olika Liljans i S:t Leonards lekfulla livlighet, det är alltsammans mycket gott — alldeles för gott åt mig.
— Den som kunnat bringa er i en sådan belägenhet, Effie, måste ha varit en stor skurk, sade Sharpitlaw.
Denna anmärkning förestavades dels av en naturlig känsla, vilken ej ens han kunde frigöra sig från, ehuru han var van att bearbeta andras lidelser och på det sorgfälligaste bevaka sina egna, och dels av hans önskan att inleda ett samtalsämne, medelst vilket han lättast skulle kunna uppnå ändamålet med sitt besök. Vid närvarande tillfälle förliktes hos honom på det förunderligaste sätt dessa blandade bevekelsegrunder, känsla och beräkning, ty, sade Sharpitlaw för sig själv, ju större skälm Robertson är, ju större förtjänst är det att bringa honom i rättvisans händer. — Han måste verkligen ha varit en stor skurk, upprepade han ånyo, och jag önskar, jag kunde piska upp honom.
— Jag klandrar mig själv mer än honom, sade Effie. Jag har blivit uppfostrad så, att jag bort veta bättre, men han, stackars karl — här hejdade hon sig.
— Har i all sin dar varit en ärkebov, vågar jag påstå, sade Sharpitlaw. En främling var han här i landet och en kamrat till den där landstrykaren Wilson, är det inte så, Effie?
— Lyckligt hade det varit för honom, om man kunnat säga att han aldrig sett Wilsons ansikte.
— Det har ni mycket rätt i, Effie, sade Sharpitlaw. Var var det som Robertson och ni plägade råkas? Någonstans i närheten av Laigh-Calton, gissar jag.
Dittills hade den menlösa och nedslagna flickan följt den riktning, mr Sharpitlaw givit samtalet, ty han hade slugt avpassat sina anmärkningar efter den tankegång, som, efter vad han med tämlig visshet kunde förutsätta, för ögonblicket var rådande i hennes själ, så att hennes svar blevo ett slags högljutt tänkande, en sinnesstämning, vari de, vilka antingen äro tankspridda av naturen eller blivit det genom någon tillfällig hemsökelse av olyckan, lätt försättas genom en följd av skickligt framställda frågor. Men stadsfiskalens sista yttrande hade ett alltför starkt tycke av ett direkt förhör för att ej bryta förtrollningen.
— Vad var det jag sade? utropade Effie, i det hon spratt upp från sin vilande ställning, satte sig upprätt och hastigt strök tillbaka det utslagna håret från det tärda, men ännu alltid sköna ansiktet. Hon fäste dristigt och skarpt sina ögon på Sharpitlaw. Ni är alltför mycket gentleman, sir, alltför hederlig karl för att fästa er vid vad en sådan stackars varelse som jag yttrar, som knappast kan sägas äga sina sinnen i behåll, Gud hjälpe mig så visst!
— Jag fäster uppmärksamhet därvid, därför att jag skulle vilja gagna er, om jag kunde, sade Sharpitlaw inställsamt, och jag vet ingenting, som kan gagna er så mycket, Effie, som att den skurken Robertson vart gripen.
— Ack, smäda ej den, sir, som aldrig smädat er! — Robertson? — Jag försäkrar, att jag ingenting har att säga mot någon av det namnet och ingenting vill jag säga.
— Men om ni inte bryr er om ert eget missöde, Effie, så borde ni besinna, vilket elände han dragit över er familj, sade lagens handhavare.
— Gud förbarme sig över mig! utropade den stackars Effie, ack, min stackars far, min älskade Jeanie! — O, det är det svåraste av allt att utstå! O, sir, om det hos er finns ett spår av godhet, ett tecken till medlidande — ty alla de personer jag ser här äro hårda som stenar — så befall dem, jag ber, att släppa in min syster Jeanie, nästa gång hon kommer hit! Ty då jag hör dem visa bort henne från dörren och inte kan klänga upp till det där höga fönstret för att se om ock blott så mycket som en flik av hennes klänning, så är jag nära att mista förståndet. Hon betraktade honom härvid med en så ivrigt bedjande och tillika så ödmjuk blick, att hon fullkomligt rubbade hans ståndaktiga föresats.
— Ni skall få tala med er syster, började han, om ni vill säga mig — här bröt han av och tillade hastigt: nej fördöme det, ni skall få tala med er syster, antingen ni säger mig någonting eller inte, varefter han steg upp och lämnade rummet.
Då han återkom till Ratcliffe, yttrade han: — Ni har rätt, Ratton; man kan inte komma synnerligen långt med den flickan. Men så mycket har jag nu fått klart för mig: Robertson är far till barnet, och jag vill våga aldrig det på, att det är han som skall råka Jeanie Deans i natt vid Muschats Cairn, och där skola vi knipa honom, Rat, så sant jag heter Gideon Sharpitlaw.
— Men, sade Ratcliffe, som kanske ej var särdeles angelägen om att medverka till Robertsons upptäckande och gripande, om det vore fallet, skulle mr Butler väl igenkänt mannen i parken för att vara samma person som den, som i Greta Löpelds kläder anförde pöbeln.
— Det betyder ingenting, min gubbe, svarade Sharpitlaw — dräkten, ljusskenet, förvirringen och kanske litet bränd kork eller en smula färg — bah, Ratton, jag har sett er styra ut er, så att hin håle, som ni tillhör, inte skulle vågat svära på, att det var ni.
— Ja, nog är det sant, sade Ratcliffe.
— Och dessutom, ni dumma krabat, fortfor Sharpitlaw triumferande, sade prästen, att han tyckte sig vilja känna igen ansiktsdragen på den junkern, som talte med honom i parken, ehuru han omöjligen kunde erinra sig, när eller var han sett dem.
— Då är det tydligt, att hans nåd har rätt, sade Ratcliffe.
— Därför skola vi båda, Rat, följa med truppen i afton och lägga vantarna på honom, eller ock få vi ta avsked av honom för alltid.
— Jag inser inte, att jag kan göra hans nåd stort gagn, sade Ratcliffe motsträvigt.
— Gagn? svarade Sharpitlaw, ni kan visa oss vägen — ni känner terrängen. Dessutom, min käre vän, ärnar jag inte lämna er ur sikte, förrän jag fått tag i honom.
— Nåväl, sir, sade Ratcliffe i en ingalunda synnerligt belåten ton. Ni skall få er vilja fram — men kom ihåg, att han är en förtvivlad karl.
— Vi skola nog ta det med oss, som kan lugna honom, ifall så behövs, svarade Sharpitlaw.
— Men sir, invände Ratcliffe, jag kan omöjligt åtaga mig att nattetid visa er vägen till Muschats Cairn; jag, liksom många andra, känner till stället vid dagsljus, men hur jag skall bära mig åt för att hitta dit vid månsken, bland så många klippor och stenar, som äro så lika varandra som fan och en stenkolsskeppare, det går över mitt förstånd. Lika gärna kunde ni be mig ta ner sjustjärnorna.
— Vad vill det säga, Ratcliffe? sade Sharpitlaw i det han fäste en olycksbådande blick på den motsträvige. Har ni glömt, att ni ännu står under dödsdom?
— Nej, sir, sade Ratcliffe, det är en sak, som man inte glömmer så lätt, och om min närvaro anses nödvändig, så måste jag naturligtvis följa med ers nåd. Men jag ärnade nämna för ers nåd en person, som har bättre reda på vägen än jag, och det är just Greta Löpeld.
— Hon har väl så fan heller! Tror ni att jag är lika galen som hon, eftersom ni vill, att jag skall lita på hennes ledning vid ett dylikt tillfälle?
— Det vet ers nåd naturligtvis bäst själv, svarade Ratcliffe, men jag tror, jag skulle kunna hålla henne vid gott lynne och få henne att hålla raka vägen. Den galna slinkan sover ofta ute eller strövar omkring bland bergen hela Guds långa sommarnatten.
— Nåväl, Ratcliffe, sade stadsfiskalen, om ni tror, att hon kan visa oss rätta vägen — men besinna noga, vad ni gör! — Ert liv beror på ert uppförande.
— Det är bra hårt, att det så skall vara, sade Ratcliffe, men när man en gång kommit så långt på avvägar som jag, så förbanna mig är det inte omöjligt att vara ärlig, man må bära sig åt, hur man vill.
Sådana voro Ratcliffes betraktelser, då han för ett par minuter lämnades ensam, medan rättvisans målsman gick för att anskaffa en i vederbörlig form avfattad häktningsorder och utdela nödiga befallningar.
Den uppgående månen såg hela sällskapet på fria fältet utanför stadsmurarna. Arthurs Seat liknade, där det otydligt framstack i skymningen, ett ofantligt vilande lejon, och Salisbury Crags en väldig granitgördel. De följde vägen på södra sidan om Canongate, ända tills de kommo till Holyrood-Abbey, varifrån de utför trappor och klivstättor ställde kosan till Kungsparken. De voro först fyra till antalet — en rättstjänare och Sharpitlaw, vilka voro väl beväpnade med pistoler och huggare, Ratcliffe — åt vilken man ej velat anförtro några vapen, emedan han möjligen kunde begagna dem på orätt sida — och kvinnan. Men då de över den sista klivstättan inträdde i parken, stötte ytterligare två polisbetjänter till dem, vilka Sharpitlaw, för att vara förvissad om en för sitt ändamål tillräcklig styrka och tillika för att undvika uppseende, tillsagt att vara sig till mötes vid detta ställe. Ratcliffe såg denna förstärkning med någon oro, ty han hade dittills ansett det ej osannolikt, att Robertson, som var en stark, djärv och tilltagsen ung karl, genom sin styrka eller vighet skulle lyckas befria sig från Sharpitlaw och den enda polisbetjänten, utan att han, Ratcliffe, behövde blanda sig i saken. Men den styrka, varöver rättvisans tjänare nu hade att förfoga, var överväldigande, och det enda sättet att rädda Robertson — vilket den gamle syndaren var ganska benägen att göra, likväl alltid under förutsättning att det kunde ske utan att blottställa hans egen säkerhet — var att laga, att han finge något tecken om deras annalkande. Det var sannolikt i denna avsikt som Ratcliffe fordrat Gretas medtagande, emedan han hyste ett stort förtroende till hennes benägenhet att anstränga sina lungor. Hon hade också redan givit dem så många prov på sin larmande pratsjuka, att Sharpitlaw var halvt besluten att hellre skicka henne tillbaka med en av stadstjänarna än föra med sig en person, som var så ytterst olämplig att vara vägvisare vid ett hemligt företag. Det tycktes även som om fria luften, bergens närhet och uppstigandet av månen, vilken, som bekant, skall utöva ett så stort inflytande på sinnessjuka personer, gjorde henne tio gånger mera talträngd än hon dittills visat sig. Att tysta henne med godo tycktes omöjligt; befallningar och böner förmådde lika litet över henne, och hotelser gjorde henne blott mera halsstarrig och alldeles oregerlig.
— Finns det då ingen av er, sade Sharpitlaw, som hittar vägen till det fördömda stället — Muschats Cairn — utom det där galna, sladdrande våpet?
— Nej, ta mig tusan någon av dem känner det, utom jag själv, utropade Greta. Hur skulle de kunna det, de stackars dumma krukorna? Men jag har suttit på graven från läderlappsflykten till hanegället och pratat många underliga ting med Nicol Muschat och Ailie Muschat, som ligga och sova därunder.
— Fan anfäkta din förryckta hjärna, sade Sharpitlaw. Vill du inte låta folket svara på en fråga?
Medan Ratcliffe för ett ögonblick ledde Gretas uppmärksamhet på något annat, förklarade stadstjänarna, att de visserligen något så när kände till ställets läge, men likväl ej kunde åtaga sig att vid det svaga månskenet vägleda truppen med den noggrannhet, som var erforderlig för att betrygga framgången av deras företag.
— Hur skola vi göra, Ratcliffe? sade Sharpitlaw. Får han se oss, innan vi se honom — och det kommer han säkert att göra, om vi löpa omkring så här på måfå och inte hålla oss på rätta stråten — så går alltsammans i putten, och hellre ville jag förlora hundra pund, både för polisens heder och därför att borgmästaren säger, att hända vad som hända vill, så måste någon hänga för den här Porteousaffären.
— Jag tror, sade Ratcliffe, att vi göra så gott i att försöka på med Greta, och jag skall se, om jag inte kan få henne att hålla sig litet bättre i styr. I alla fall, om han också skulle höra henne gnola på sina gamla visstumpar, så är det därför inte sagt, att han lär veta att det är någon med henne.
— Det är sant, sade Sharpitlaw, och om han tror henne vara ensam, så kan han likaväl komma emot henne, som springa ifrån henne. Framåt således! Vi ha redan förlorat alltför mycken tid; laga bara så, att hon håller sig på rätta vägen.
— Och hur leva Nicol Muschat och hans hustru nu tillsammans? sade Ratcliffe till den vansinniga för att lämpa sig efter hennes galna idéer. De voro tämligen illa sams för länge sen, om allt är sant, som man påstår om dem.
— Å ja, ja, ja — men det är alltsammans glömt nu, svarade Greta med en skvallersysters förtroliga ton, då hon berättar något om sin närmaste granne. Jag har talt vid dem själv, ser ni, och sagt dem, att skett är skett. Men hennes hals är likväl mycket illa tilltygad och sargad. Hon drar visserligen upp sitt sveplakan för att dölja det, men, som ni vet, kan det inte hindra blodet att sippra igenom. Jag bad henne tvätta det i S:t Anthonys brunn, och det skall rena det, om någonting kan det. — Men det påstås, att blod aldrig går ur linnekläder — till och med fattigföreståndaren Sanders nya fläckvatten gör det inte — jag försökte det själv på ett stycke slarva därhemma, som en liten skrikhals, vilken gjort sig illa på något sätt, fläckat med sitt blod, men det ville inte gå ur. — Ni tycker väl, att det är besynnerligt, men jag skall bära det till S:t Anthonys välsignade brunn, någon vacker natt som den här, och jag skall ropa upp Ailie Muschat, och hon och jag skola hålla storbyk och bleka våra kläder i den vackra månens strålar, som äro mig mycket kärare än solens. Solen är för mycket het, och vet ni, min gubbe, min hjärna är nog het ändå. Men månen och daggen och nattvinden, de äro liksom ett svalt kålblad, lagt på min panna, och ibland så tänker jag, att månen blott skiner för att behaga mig, då ingen ser honom mer än jag.
Hon fortsatte med förunderlig talförhet detta vansinniga prat, i det hon gick framåt med långa steg och drog med sig Ratcliffe, som, åtminstone skenbart, om ej verkligt, bemödade sig att få henne att sänka sin röst.
Plötsligt stannade hon tvärt på toppen av en kulle, såg oavvänt uppåt och yttrade ej ett ord under fem minuter.
— Vad fan går nu åt henne? sade Sharpitlaw till Ratcliffe. Kan ni inte få henne framåt?
— Ni måste ge er litet till tåls med henne, sir, sade Ratcliffe. Hon går ändå inte ett steg längre än hon själv vill.
— Anfäkta henne, sade Sharpitlaw, jag skall laga att hon får husrum på Bedlam eller Bridewell[1] eller båda, ty hon är både galen och okynnig.
Emellertid utbrast Greta, som sett mycket tankfull ut, då hon först stannade, plötsligt i ett gapskratt, varefter hon tystnade och suckade djupt; därpå föll hon i ett nytt skratt, fäste ögonen på månen, höjde sin röst och sjöng:
"God afton, du huldaste måne, som här
så leende strålar! Jag ömt dig besvär,
att visa mig hur han ser ut, vad han är,
den make, som en gång jag skall hålla kär!”
— Men jag behöver inte be den vackra månen om det, det vet jag mycket väl själv; min make var han visserligen inte, men ingen skall kunna säga, att jag någonsin talt ett ord om den saken — ibland önskar jag dock, att barnet hade levat; nå nå, Gud vare med oss, det finns ju en himmel uppöver oss alla — här suckade hon djupt — och en vacker måne på den och stjärnor också. Härvid skrattade hon ännu en gång.
— Skola vi stå här hela natten? sade Sharpitlaw otåligt. Släpa henne framåt.
— Ja, sir, sade Ratcliffe, det vore ingen nöd, om vi visste åt vilket håll vi skulle släpa henne. — Kom nu, Greta, min flicka; vi komma för sent att råka Nicol och hans hustru, så framt ni inte visar oss vägen.
— Ja, minsann, det skall jag, Ratton, sade hon, fattade honom i armen och skred åter framåt, i det hon tog ut steg, som, för att vara en kvinnas, verkligen kunde kallas ofantliga. Och jag säger er, Ratton, att Nicol Muschat skall bli glad att se er, ty han säger att han nogsamt vet, att det inte finns någon sådan helvetes bov, som ni är, och han skall bli förtjust att få språka med er — kaka söker maka, som ni vet — det är ett ordspråk, som aldrig slår fel, och jag är säker på, att ni båda äro ett par av djävulens gullgossar — svårt att veta, vilkendera som förtjänar bästa vrån vid hans spiselhärd.
Samvetet slog Ratcliffe, så att han ej kunde avhålla sig från att bestrida denna sammanställning. — Jag har aldrig utgjutit blod, sade han.
— Men ni har sålt det, Ratton — ni har sålt blod många gånger. Människor döda med tungan likaväl som med kniven!
”Min vackra slaktardräng jag mött —
han blåa ärmar bar,
om lördan säljer han det kött,
han fredan slaktat har”
— Och vad är det jag nu håller på och gör? tänkte Ratcliffe. Men jag vill ej ha Robertsons unga blod på mitt samvete, om jag kan undvika det. — Därpå frågade han sakta Greta, om hon inte kom ihåg någon av sina gamla visor.
— Å, mången vacker en, sade Greta, och lustigt kan jag sjunga dem, förty muntra visor göra vägen glad. Och hon sjöng:
"När höken ut på strövtåg går
sig lärkan gömmer i mullen,
när hunden nalkas skogens snår,
då flyktar hjorten till kullen.”
— Tysta hennes fördömda skrål, om ni också skulle strypa henne, sade Sharpitlaw, jag ser någon där borta. — Håll er tillsammans, mina gossar, och smyg er omkring höjden! Georg Poinder, bli ni kvar hos Ratcliffe och den där galna tjutande hyndan, och ni andra, kom med mig under skuggan av kullen!
Med dessa ord smög han sig framåt med lika förstulna steg som en indiansk vilde, vilken i spetsen för sin skara går att överfalla en avdelning av en fientlig stam, som ej anar den annalkande faran. Då Ratcliffe såg dem smyga sig bort, undvikande månskenet och hållande sig så mycket som möjligt i skuggan, sade han till sig själv: — Det är förbi med Robertson; de där unga pojkarna äro alltid så tanklösa. Vad fan kunde han ha att säga Jeanie Deans eller någon kvinna på jorden, att han skulle gå och sticka sin hals i snaran för henne? Och det här galna stycket sen, som sedan hon hela kvällen skrikit som en vildgås och kacklat som en påfågelshöna, just nu skall hålla igen munnen, så kan man svära på, att det är för att ställa till förargelse. Om jag bara kunde få henne i farten igen, utan att den här blodsugarn märkte något. Men han ser lika skarp ut som Mac-Keachans pryl, som gick genom sexdubbelt sulläder och en halv tum in i kungens häl.
Han började därpå i en mycket hastig ton gnola första versen av en bland Löpelds favoritballader, vars ord inneburo någon likhet med Robertsons belägenhet, i den övertygelse att idéförbindelsen ofelbart skulle återkalla det övriga för hennes sinne:
”En blodhund strövar i Tinwalds skog,
och blanka harnesk glimma;
en flicka sitter på Tinwalds häll
och kväder i nattens timma.”
Greta hade ej väl fått lystringsordet, förrän hon rättfärdigade Ratcliffes skarpsinnighet genom att med full hals fortsätta visan:
”Sir James! hur kan ni sova än?
Nu gäller det att rida!
I bakhåll här väl tjugu män
med svärd och lans er bida.”
— Ehuru Ratcliffe var på ett betydligt avstånd från den så kallade Muschats Cairn, så kunde likväl hans ögon, vilka liksom en katts voro vana att genomtränga mörkret, märka, att Robertson varsnat faran. Georg Poinder, som var mindre skarpsynt eller mindre uppmärksam, varseblev hans flykt lika litet som Sharpitlaw och hans medhjälpare, vilka voro mycket närmare stenhögen, men vilkas synförmåga hämmades genom den kuperade beskaffenheten av den mark, bakom vilken de sökte dölja sig. Efter en fem eller sex minuters förlopp märkte dock även de slutligen, att Robertson flytt, och rusade skyndsamt fram till stället, medan Sharpitlaw i de strävaste tonerna av en röst, som liknade rasslet av en arbetande sågkvarn, högt utropade: — Sätt efter honom, gossar! — Sätt efter honom! — Håll er utefter höjden! — Jag ser honom vid randen av kullen! Därefter skrek han till eftertruppen av sin styrka: Ratcliffe, kom hit, och håll fast kvinnan! — Georg, spring och bevaka klivstättan till Hertigens allé! — Ratcliffe, kom genast hit! — Men knacka först ut hjärnan på det där galna stycket!
— Ni gjorde bäst i att ta till fötter, Greta, sade Ratcliffe, ty det är inte bra att råka ut för en uppbragt man.
Greta Löpeld var ej så alldeles utan sunt förstånd, att hon ej förstod denna vink, och medan Ratcliffe med skenbar iver skyndade till det ställe, där Sharpitlaw väntade för att överlämna Jeanie Deans åt hans uppsikt, flydde hon så skyndsamt hon förmådde åt motsatt håll. Sålunda var hela skaran skingrad och inbegripen i snabb flykt eller förföljelse, så att de enda, som kvarstannade vid Muschats Cairn, voro Ratcliffe och Jeanie, vilken senare av denne fasthölls vid kappan, ehuru hon ej gjorde något försök att undkomma.
- ↑ Danviken eller spinnhuset.