Midlothians hjärta/Kapitel 17

←  Sextonde kapitlet

Midlothians hjärta av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Sjuttonde kapitlet

Adertonde kapitlet  →

SJUTTONDE KAPITLET.

Ni har uppfyllt ert löfte till himmeln och upp-
fyllt ert kalls heliga skyldigheter hos fången.
Shakespeare.

Medan Jeanie Deans — ty här anknyter sig åter vår historia till den del av berättelsen, som avbröts vid trettonde kapitlets slut — häpen och förfärad avbidade tre eller fyra karlar, som skyndsamt närmade sig henne, skrämdes hon ännu mer, då hon såg dem hastigt skiljas åt för att sätta efter den, som nyss varit ett föremål för hennes förskräckelse och som från detta ögonblick, utan att hon kunde uppgiva något egentligt förnuftigt skäl därför, snarare blev ett föremål för hennes deltagande. En av karlarna — det var Sharpitlaw — gick rakt fram till henne och sade: — Ert namn är Jeanie Deans och ni är min fånge, varefter han genast tillade: men om ni vill säga mig, åt vilket håll han sprang, skall jag låta er gå.

— Jag vet inte, sir, var allt, vad den stackars flickan kunde yttra, och det är också verkligen det svar, som vid någon brydsam fråga faller sig naturligt för varje person av hennes samhällsklass.

— Men, sade Sharpitlaw, ni vet, vem det var ni talte med här på kullen och så nära midnatt; det måtte ni väl åtminstone veta, mitt vackra barn?

— Jag vet inte, sir, upprepade Jeanie, som i sin förskräckelse verkligen ej förstod beskaffenheten av de frågor, som så brådstört ställdes till henne.

— Vi skola inom kort söka friska upp ert minne, min flicka, sade Sharpitlaw, i det han, som vi redan nämnt för läsaren, ropade till Ratcliffe att komma dit och taga hand om henne, medan han själv ledde jakten efter Robertson, vilken han ännu hoppades skola krönas med framgång. Då Ratcliffe närmade sig, knuffade Sharpitlaw den unga kvinnan tämligen omilt fram till honom och skyndade sig därpå att eftersätta det viktigare föremålet för sina spaningar, i det han började klänga uppför klippor och klättra uppför höga branter med en vighet, som man ej skulle kunnat tilltro hans stånd och hans eljest i allmänhet högtidliga ämbetsmannahållning. Inom några minuter var ingen av förföljarna längre i sikte, och endast ett avlägset hallå, som de tillropade varandra och som svagt hördes på sidan om kullen, antydde att det fanns någon inom hörhåll. Jeanie Deans stod kvar i det klara månskenet, bevakad av en man, som hon ej kände till och, vad som var ännu värre, om vilken hon, såsom läsaren vet, ej skulle kunnat erfara något, som ej ökat hennes förskräckelse.

Först sedan allt blivit tyst på avstånd, började Ratcliffe tilltala henne i denna likgiltiga, kallt hånande ton, som tillhör den förhärdade sedeslösheten, vilken eggas till brott mera av vana än av lidelse. — Det är en vacker natt för dig, min unge, för att vara på den gröna kullen med din käraste, sade han, i det han försökte lägga sin arm kring hennes hals. Jeanie slet sig lös från honom utan att svara något. — Jag förmodar, att gossar och flickor inte vid midnatt mötas vid Muschats Cairn för att knäppa nötter, fortfor boven, i det han åter sökte fatta tag i henne.

— Om ni är en rättstjänare, sir, sade Jeanie i det hon ånyo frigjorde sig från honom, så förtjänar ni att få rocken sliten från kroppen på er.

— Mycket sant, min snärta, sade han, i det han lyckades att med våld fasthålla henne, men tänk, om jag först skulle slita av din kappa.

— Jag hoppas ni är alltför mycket man för att vilja tillfoga mig något ont, sade Jeanie. För Guds skull, hav | förbarmande med en halvt vansinnig varelse!

— Se så, se så, sade Ratcliffe, ni är en vacker tös och borde inte vara fnurrig. Jag ärnade bli en hederlig karl, men fan har just denna dag ställt till det så, att jag först skulle möta en lagkarl och sen en kvinna. Jag skall säga er något, Jeanie: de äro på andra sidan kullen, och om ni nu vill följa mitt råd, skall jag föra er till en liten vrå i parken, där en gammal fru, som jag känner till, har sin stuga, och där ingen av alla Skottlands fiskaler skall kunna uppleta oss, och därifrån skola vi skicka hälsning till Robertson att möta oss i Yorkshire, där det i de mellersta grevskapen finns en hop raska pojkar, som jag en gång förr gjort affärer med, och sen kunna vi göra en konst i mr Sharpitlaw.

Det var lyckligt för Jeanie, att hon i en så trängande belägenhet som den närvarande ägde mod och sinnesnärvaro, så snart hon hämtat sig så pass mycket efter den första överraskningen, att hon var i stånd att samla sina tankar. Hon såg den fara, hon var blottställd för av en usling, som ej blott till yrket var en bandit, utan som även samma afton genom starka drycker dövat den inre motvilja, han kände för det göromål, vartill Sharpitlaw beslutat använda honom.

— Tala inte så högt, sade hon sakta. Han är där uppe.

— Vem? — Robertson? frågade Ratcliffe ivrigt.

— Ja, svarade Jeanie, där uppe, varvid hon pekade på ruinerna till det gamla kapellet.

— Nå, så anfäkta det, sade Ratcliffe, skall jag inte få honom i mitt våld på ett eller annat sätt. — Vänta på mig här.

Men knappast hade han i fullt språng begivit sig åstad till kapellet, förrän Jeanie i motsatt riktning skyndade bort över stock och sten, genaste vägen hem. Den övning, hon i sin ungdom haft som vallflicka, hade gjort henne snabbfotad och uthållig i att springa, och ännu aldrig hade hon med hälften så stor skyndsamhet följt sin hund Dustiefoot, då korna voro i kornåkern, som hon nu tillryggalade avståndet mellan Muschats Cairn och sin fars hus vid S:t Leonards. Att lyfta klinkan, skynda in, tillstänga, regla och dubbelregla dörren och — för att ytterligare trygga den mot varje våld — skjuta framför den en tung husgerådssak, vilken hon i en mindre överretad sinnesförfattning ej skulle kunnat få ur fläcken, var nästan ett ögonblicks verk, och likväl utfördes det med lika mycken tystnad som snabbhet.

Hennes nästa tanke var hennes far, och hon smög sig tyst till hans kammardörr för att förvissa sig om, att han ej blivit störd genom hennes återkomst. Han var vaken — sannolikt hade han blott sovit helt litet, men den honom ständigt föresvävande tanken på hans sorger, avståndet mellan hans rum och den yttre husporten, jämte de försiktighetsmått, Jeanie vidtagit för att dölja sin bortgång och återkomst, hade hindrat honom från att märka någondera. Han höll på att förrätta sin andakt, och Jeanie kunde tydligt höra honom yttra följande ord: ”och vad det andra barnet beträffar, som du mig givit till min ålderdoms tröst och stöd, måtte hon länge leva på jorden, efter det löfte du givit dem, som hedra fader och moder. Måtte din välsignelse mångfaldigas över henne, och beskydda du hennes ingång och utgång, på det alla i landena måge veta, att du ej alldeles döljer ditt anlete för dem, som söka dig i anda och sanning.” Här tystnade han, men fortsatte sannolikt sin bön i en tyst andakts djupa innerlighet.

Hans dotter gick nu till sitt rum med den trösten, att, medan hon varit blottställd för faran, hennes huvud varit skyddat av den rättfärdiges böner såsom av en hjälm, och med den fasta förtröstan, att hon, så länge hon var värdig Guds beskydd, även skulle kunna trygga sig därvid. Det var i detta ögonblick, som för första gången en oredig tanke, att någonting ännu kunde göras för systerns räddning, plötsligt vaknade i hennes själ, sedan hon nu blivit förvissad om, att hon var oskyldig till det onaturliga mord, hon anklagades för. Som hon själv beskrev det, kom den över henne som en solglimt på ett stormigt hav, och ehuru den genast försvann, kände hon likväl ett lugn, som hon ej erfarit på flera dagar, och den fasta övertygelsen liksom tvang sig på henne, att hon på ett eller annat sätt var kallad och utsedd till att åvägabringa sin systers befrielse. Hon gick till sängs, sedan hon bett sin vanliga aftonbön, vilket hon i tacksamheten över sin räddning gjorde med ännu större innerlighet än vanligt, och insomnade därpå djupt, trots sin föregående sinnesskakning.

Vi skola nu återvända till Ratcliffe, som, så snart Jeanie utpekat ruinerna, satt av liksom en vinthund från kopplet, då jägaren ropat hallå. Huruvida han ärnade hjälpa Robertson att komma undan eller bistå hans förföljare, må lämnas därhän; kanske visste han det ej själv, utan hade beslutat att låta leda sig av omständigheterna. Han fick likväl ej tillfälle att göra någotdera, ty han hade ej förr hunnit uppför den stela branten och inträtt under kapellets brustna valvbågar, än en pistol hölls emot hans huvud och en sträv röst tillropade honom: — I konungens namn, ni är min fånge!

— Mr Sharpitlaw ! sade Ratcliffe överraskad, är det ni?

— Fan anfäkta, är det bara ni? svarade fiskalen, ånyo sviken i sina förhoppningar. Varför lämnade ni kvinnan?

— Hon sade mig, att hon såg Robertson gå till ruinerna, och därför skyndade jag allt vad jag förmådde för att knipa junkern.

— Det är förbi med alltsammans nu, sade Sharpitlaw. Vi lära inte få se en skymt av honom i natt, men han skulle gömma sig i ett bönskal, om han bleve kvar på skotsk botten, och jag inte finge tag i honom. Kalla tillbaka folket, Ratcliffe!

Ratcliffe ropade åt de kringspridda stadstjänarna, vilka beredvilligt åtlydde signalen, ty det fanns sannolikt ingen bland dem, som skulle haft synnerlig lust att, skild från sina kamrater, råka i handgemäng med en så djärv och förtvivlad karl som Robertson.

Och var äro de båda kvinnorna? sade Sharpitlaw.

— Jag gissar, att båda tagit till fötterna, svarade Ratcliffe och gnolade på en gammal visa:

”Hej! Bruden lupit har till skogs;
med älskaren hon rymt!”

— En kvinna, sade Sharpitlaw — ty liksom alla skälmar var han mycket fallen för att fälla skymfliga omdömen om det täcka könet — en kvinna är nog för att fördärva den vackraste plan, som någonsin blivit uppgjord, och hur kunde jag vara en sådan åsna, att hoppas genomdriva något, där två voro med i spelet? Men vi veta var vi skola få tag på dem båda, ifall det skulle behövas, och det är ändå något.

Ledsen och förargad som en slagen general, förde han sina besegrade stridskrafter tillbaka till huvudstaden och avskedade dem för natten.

Tidigt påföljande morgon nödgades han avgiva sin berättelse för den magistratsperson som var tjänstförrättande för dagen. Den som förde ordet vid detta tillfälle — ty rådmännen göra det i tur — råkade vara samma person, som förhört Butler, och var en bland sina medborgare allmänt aktad man. Han utmärkte sig genom en viss humor, ehuru han saknade, vad man i allmänhet kallar bildning, men han var skarpsinnig, tålmodig och rättskaffens, ägde en genom redlig idoghet förvärvad förmögenhet, vilken gjorde honom fullkomligt oberoende, och var med ett ord utrustad med alla erforderliga egenskaper för att upprätthålla värdigheten av det ämbete, han beklädde.

Mr Middleburgh hade just intagit sin stol och var inbegripen i en livlig tvist med en av sina ämbetsbröder, rörande den tvivelaktiga utgången av ett dagen förut spelat parti golf^[1] då ett brev med utanskrift: ”Till Rådman Middleburgh. — Angeläget” överlämnades till honom. Det var av följande innehåll:

”Sir!

Jag känner er för att vara en ämbetsman med förstånd och ett välvilligt sinnelag, och såsom den där i denna egenskap gärna dyrkar Gud, om också djävulen befaller er det. Jag hoppas därför, att ni, oaktat underskriften på detta brev erkänner min andel i en handling, vilken jag på passande ort och ställe ej skulle frukta att tillstå eller rättfärdiga, ej fördenskull förkastar det vittnesmål, jag härmed avlägger. Prästmannen Butler är oskyldig till allt, utom ofrivillig närvaro vid en handling, som han saknade mod att gilla och varifrån han i de bevekligaste ordalag sökte avråda oss. Men det är ej för hans skull jag skriver detta brev. Det finns en kvinna i ert fängelse, som hemfallit under glaven av en lag, som är så grym, att den under tjugu års tid hängt på väggen lik ett ofejat vapen, och nu nedtages och vässes för att utgjuta den skönaste och oskyldigaste varelses blod, som ett fängelse ännu inneslutit inom sina murar. Hennes syster känner till hennes oskuld, emedan hon yppat för henne, att hon blivit bedragen av en usling. — O, att himmeln —

”en piska skänkte varje ärlig hand
att genom världen gissla sådan skurk!”

Jag skriver detta, djupt upprörd. — Men denna flicka, denna Jeanie Deans, är en halsstarrig puritanska, vidskeplig och full av betänkligheter, efter sin sekts sed, och jag ber ers nåd, ty jag måste väl säga så, att lägga henne på hjärtat, att hennes systers liv beror av hennes vittnesmål. Men ifall hon ej skulle vilja utsäga något, så tro för all del ej därför, att den unga kvinnan är skyldig, och våga ännu mindre tillåta att hon avrättas. Kom ihåg, att Wilsons död vart fruktansvärt hämnad, och att de ännu leva, som kunna tvinga er att dricka dräggen av er egen förgiftade kalk. — Kom ihåg Porteous, säger jag er, och vet, att ni blivit varnad av

En av hans mördare!”

Rådmannen genomläste detta sällsamma sändebrev både en och två gånger. Först kände han sig frestad att kasta det å sido såsom ett alster av en vansinnig, så litet liknade ”de där versstumparna ur en teaterpjäs”, såsom han benämnde det poetiska citatet, något, som plägar förekomma i en förnuftig människas brev, men vid ytterligare genomläsning tyckte han sig likväl, oaktat det orediga i framställningssättet, upptäcka något, som liknade en ton av uppväckt lidelse, ehuru den uttrycktes på ett besynnerligt sätt.

— Det är en grymt sträng förordning, sade rådmannen till sitt biträde, och jag önskade flickan kunde undandragas det straff, som är stadgat för dess överträdelse. Ett barn kan ha blivit fött och bortfört, medan modern var sanslös, eller det kan ha omkommit av brist på den näring, som den stackars hjälplösa, förskräckta, förvirrade, förtvivlade och utmattade modern själv kanske varit ur stånd att giva det. Och likväl är det säkert, att avrättningen kommer att följa, om kvinnan finnes skyldig efter förordningen. Brottet har varit alltför allmänt, och varnande exempel äro nödvändiga.

— Men om den där andra flickan, sade stadsskrivaren, kan intyga att hennes syster meddelat henne sin belägenhet, så föreligger ju ej mera något brott mot förordningen.

— Det är sant, svarade rådmannen, och jag skall en av dagarna gå ut till S:t Leonards och själv förhöra flickan. Jag känner litet till deras fader, Deans — en gammal cameronian av äkta skrot och korn, som förr skulle låta både hus och släkt gå under, än han skulle vanhedra sitt vittnesmål genom en syndig undfallenhet för tidens avfall, och såsom sådant lär han sannolikt anse edens avläggande inför en civil ämbetsman. Om de skola få framhärda i sin tjurskalliga envishet, så måste genom ett i lagen infört stadgande deras försäkringar förklaras för giltiga, såsom fallet är med kväkarna. Men varken en far eller en syster lära tveka i ett fall som detta. Som jag nyss nämnde, skall jag själv gå och tala med dem, när hettan med den här Porteousrannsakningen i någon mån lagt sig; deras högmod och motsägelseanda skola på det viset vida mindre oroas, än om de med ens kallades inför en domstol.

— Och Butler kommer väl att fortfarande hållas häktad, förmodar jag? sade stadsskrivaren.

— Ja, för det närvarande, åtminstone, sade rådmannen, men jag hoppas snart kunna försätta honom i frihet mot borgen.

— Anser ni något avseende böra fästas vid det där vanvettiga brevet? frågade skrivaren.

— Inte något synnerligt, svarade rådmannen, och likväl ligger det något gripande däri — det tyckes vara skrivet av en människa, som är utom sig, antingen genom någon våldsam passion eller medvetandet av något stort brott.

— Ja, sade stadsskrivaren, det har mycket tycke av ett brev från en galen, kringstrykande aktör, vilken, som ers nåd ganska riktigt anmärkte, förtjänar hängas med hela återstoden av sin trupp.

— Jag var ej alldeles så blodtörstig, fortfor rådmannen. Men för att återgå till, vad vi egentligen talte om, så har Butler ett utmärkt gott namn om sig, och genom några förfrågningar, som jag anställt i dag på morgonen, har jag erfarit, att han verkligen kom till staden först i förrgår, så att han omöjligen kan ha varit invecklad i dessa olycksaliga upprorsstiftares föregående stämplingar, och det är ej sannolikt att han så med ens slutit sig till dem.

— Man kan aldrig så noga veta — fanatismen fattar eld vid en svag gnista, lika fort som en svaveltråd, anmärkte sekreteraren. Jag har känt en präst, som alltid hade ett vänligt god dag och god afton åt vem som helst i socknen och förhöll sig lika lugnt som en raket på en stör, tills man nämnde ordet avsvärjelseed, patronatsrättighet eller dylikt, men då månn tro bar det av i ett huj, hundra mil upp i luften, bortom all rim och reson.

— Jag har inte hört, svarade rådmannen, att den unge mannen Butlers trosnit är av en så eldfängd beskaffenhet, men jag skall anställa vidare efterforskningar. Vad är det vi eljest ha att göra?

De började därefter ingå i omständliga undersökningar rörande Porteous' död och andra angelägenheter, som ej stå i samband med vår berättelse.

Under det de voro sysselsatta härmed, avbrötos de därigenom, att en gammal kvinna av de lägre klasserna och med ett ytterst glåmigt och insjunket ansikte och en usel dräkt trängde sig in i rådssalen.

— Vad vill ni, min gumma? Vem är ni? sade rådman Middleburgh.

— Vad jag vill? svarade hon i en butter ton. Jag vill ha mitt barn; eljest vill jag ingenting ha av någon av er, så stora på er ni än äro. Hon fortfor därefter att med ålderdomens vresiga hätskhet mumla för sig själv: härligheter och nåder, det vilja de heta, men lär bara känna dem närmare, de blodsugarna, och den lede satan själv är en gentleman i jämförelse med dem! Därefter vände hon sig åter till magistratspersonen: Vill ers nåd ge mig tillbaka mitt stackars förryckta barn? Hans nåd! — Jag vet den dag, då den där sonsonen till en Campvereskeppare skulle nöjt sig med mindre.

— Min gumma, sade rådmannen till den ilskna supplikanten, säg oss, vad det är ni vill, och avbryt inte rätten.

— Det vill säga ungefär så mycket, som skäll hynda och maka dig bort! Jag säger er, härvid höjde hon sin missljudande stämma, jag vill ha mitt barn! Är det inte ren skotska?

— Vem är ni? Vem är ert barn? frågade rådmannen.

— Vem jag är? Vem skulle jag väl vara, om inte Greta Murdockson, och vem skulle mitt barn väl vara, om inte Magdalena Murdockson? — Era stadsvakter och konstaplar och polisbetjänter kännas nog vid oss, då de riva trasorna av kroppen på oss och ta den styver, vi ha, och släpa oss till korrektionshuset i Leith-Wynd och traktera oss med vatten och bröd och dylika godbitar.

— Vem är hon? sade ämbetsmannen, i det han såg på några av sina underlydande.

— Allting, utom vad som är gott, sade en av rättstjänarna, i det han ryckte på axlarna och smålog.

— Säger ni det? sade medusan, i det hennes ögon gnistrade av vanmäktigt raseri. Om jag hade er i Frigate-Whins, så skulle jag för det ordet hugga mina tio klor i er skrumpna fysionomi, och i detsamma utspärrade hon sina finger, så att de liknade klorna på S:t Georgs drake på en bykrogsskylt.

— Vad vill hon här? sade magistratspersonen, som slutligen vart otålig. Kan hon inte säga sitt ärende eller gå sin väg?

— Det är mitt barn, Magdalena Murdockson, som jag vill ha, svarade käringen med fulla styrkan av sin gälla och missljudande röst. Har jag inte sagt er det hela halvtimmen? Och om ni är döv, vad skall ni då sitta där för så krävstinn och låta en skrika sig hes på det här sättet?

— Hon vill ha tillbaka sin dotter, sir, sade samma rättstjänare, vars mellankomst nyss försatt häxan i ett sådant raseri. Det var hennes dotter, som togs i förvar i går afton — Greta Löpeld, som de kalla henne.

— Greta Helveteseld, som de kalla henne! upprepade käringen; vad rätt har en sådan ynkrygg att kalla en ärlig hustrus dotter vid annat namn än hennes eget?

— En ärlig hustrus dotter, Greta? svarade polisbetjänten småleende och skakande på huvudet och med en ironisk tonvikt på adjektivet och en köld, som gjorde den gamla trätlystna häxan alldeles ursinnig.

— Om jag inte är ärlig nu, så har jag likväl varit det, svarade hon, och det är mer än ni kan säga, ni ärketjuv, som aldrig vetat skillnaden mellan annat folks saker och era egna, alltifrån den stund ni kom till världen. Ärlig, sade ni? — Du bestal mor dins kjortelsäck på en sexstyversslant, då du bara var fem år gammal, medan hon höll på att ta avsked av far din vid foten av galgen.

— Det fick du, Georg, sade de kringstående och ett allmänt skratt uppstod, ty skämtet var avpassat efter omgivningen. Detta allmänna bifall blidkade något litet den gamla häxans raseri; det bistra ansiktet drog sig till ett leende, ja, det skrattade till och med — men det var bittert hånskratt. Men liksom lugnad genom framgången av sitt utfall, nedlät hon sig att tydligare förklara sitt ärende, då magistratspersonen anbefallde tystnad och ånyo uppmanade henne att säga, vad hon ville, eller gå sin väg.

— Hennes barn, sade hon, var hennes barn, och hon kom för att hämta henne ur dåligt förvar och ännu sämre handledning. Om hon inte var så klok som annat folk, så hade få andra lidit så mycket som hon, och inte kunde hon väl bli klokare inom de fyra väggarna av ett fängelse. Hon kunde med femtio vittnen och femtio till, om det kom därpå an, bevisa, att hennes dotter aldrig sett Jack Porteous varken levande eller död, alltsen han, den omänniskan, pryglade upp henne med sin käpp, för det hon kastade en död katt i borgmästarns peruk på kurfurstens av Hannover födelsedag.

Oaktat kvinnans eländiga utseende och våldsamma beteende insåg magistratspersonen likväl rättvisan av hennes påstående, att hennes barn kunde vara lika kärt för henne, som för en lyckligare lottad och älskvärdare moder dennas barn. Han började nu fråga efter de omständigheter, som föranlett Greta Murdocksons (eller Löpelds) häktande, och som det tydligt visade sig, att hon ej deltagit i upploppet, åtnöjde han sig med att ålägga polisen att hava ett vaksamt öga på henne, men befallde, att hon för det närvarande skulle tillåtas återvända hem med sin mor. Under den tid, som åtgick att hämta Greta från fängelset, sökte ämbetsmannen upptäcka, huruvida hennes mor avvetat ombytet av kläder mellan hennes dotter och Robertson, men i detta fall kunde han ej erhålla någon upplysning, emedan hon vidblev den förklaring, att hon aldrig återsett Robertson alltsedan hans märkvärdiga flykt under gudstjänsten, och att, om hennes dotter bytt kläder med honom, detta måste hava skett under hennes frånvaro i en by två mil utanför staden, som kallades Duddingstone, där hon kunde bevisa att hon tillbragt den händelserika aftonen. Verkligen intygade också en av stadstjänarna, som sökt efter stulet linne hos en tvätterska i samma by, att han råkat Greta Murdockson där, och som hon ansågs som en person av ej särdeles gott rykte, hade hennes närvaro betydligt ökat hans misstankar mot det hus, där hon var på besök.

— Det var ju det jag sade, återtog häxan, Se nu, vad det vill säga att ha gott eller dåligt rykte om sig! — Kanske jag likväl skulle kunna säga er något om Porteous, som ni rådstuherrar aldrig skulle kunna få reda på, om ni också ställde er på huvudet!

Allas ögon vändes mot henne — allas öron voro spända.

— Tala ut! sade rådmannen.

— Det skall lända till er egen fördel, förklarade stadsskrivaren.

— Låt inte rådman sitta och vänta! uppmanade rättstjänarna.

Hon stod ett par minuter i halsstarrig tystnad, varunder hon kastade trotsiga och ondskefulla blickar omkring sig samt tycktes njuta av den oroliga väntan, varmed de avbidade hennes svar, varefter hon plötsligt utbrast: — Allt, vad jag vet om honom, är, att han varken var en soldat eller en herreman, utan en tjuv och en skälm, liksom de flesta av oss, gott folk. Vad vill ni nu ge mig för den nyheten? Det kunde ha dröjt länge och väl, innan borgmästare eller rådman kommit underfund med det, mina gullgossar!

Medan detta avhandlades, inkom Greta Löpeld och hennes första utrop var: — Nå min själ ha vi inte vår gamla, förtappade helvetesbrand till mor här! Hå, go herrar, vi äro ändå en bra hoppgivande familj, som båda två äro i arrest på en gång! — Men vi ha också sett bättre dar — inte sant, mor?

I gamla Gretas ögon tindrade något, som liknade glädje, då hon såg sin dotter försatt i frihet, men antingen kunde hennes naturliga ömhet, liksom en tigrinnas, ej visa sig annorlunda än genom utbrott av vildhet, eller låg det något i dotterns yttrande, som ånyo retade hennes argsinta och våldsamma lynne. — Vad angår det dig, vad vi varit, din gatstrykerska! utropade hon, i det hon med tämligen omilt våld skuffade dottern framför sig till dörren. Jag skall säga dig, vad du nu är — du är ett förryckt, lättfärdigt avgrundsfoster, som på hela fjorton dar inte skall smaka ett Guds lån utom vatten och bröd, till lön för all den ledsamhet, du gjort mig — och det är ändå mycket för gott åt dig, din lata slyna.

Greta smög sig likväl från sin mor vid dörren, sprang tillbaka till nedra ändan av bordet, gjorde en mycket djup och fantastisk bugning för domaren och sade med ett fnissande skratt: — Vår mamma är, som vanligt, mycket onådig, sir. Hon har säkert haft något gräl med gamle herrn — det är satan, som ni vet, go herrar. Denna senare förklaring avgavs i en låg, förtrolig ton, och de tillstädesvarande, som alla voro behäftade med sitt tidevarvs vidskepelse, kunde ej höra det utan en ofrivillig rysning. Gamle herrn och hon komma inte alltid om sams, och då får jag betala fiolerna, men min rygg är bred nog att bära alltsammans — och om hon inte fått några seder, så är det inga skäl, varför klokare folk inte ska ha några. Hon gjorde nu en ny djup nigning, då hennes mors missljudande röst åter lät höra sig.

— Greta, din gatstrykerska! Skall jag komma och hämta dig?

— Hör på'na bara! sade Greta. Men jag skall ändå komma ut en liten stund för att dansa i månskenet, då gamle herrn och hon rusa genom den blåa luften på en kvastkäpp för att hälsa på Jan Jap, som de inspärrat i fängelsetornet i Kirkaldy — ja, de skola göra en lustig seglats över Inchkeith och över alla de små vackra vågorna, som hoppa och plaska emot klipporna i det gyllne månskimret, ni vet. — Jag kommer, mor, jag kommer, slutade hon, då hon hörde att ett handgemäng uppstått mellan käringen och rättsbetjänterna, som sökte hindra henne från att ånyo komma in. Greta svängde därefter sin hand vilt emot taket och sjöng, så gällt hon förmådde:

”Upp i det blå,
på min fåle den grå,
och jag ser, och jag ser, och jag ser henne än,”

varefter hon rusade ur rummet med ett språng och ett skutt, såsom i forna mindre förfinade dagar häxorna i Macbeth lämnade scenen, på det att det skulle se ut, som om de flögo.

Några veckor förflöto, innan mr Middleburgh i enlighet med sitt välvilliga beslut fann tillfälle att vandra åstad till S:t Leonards för att utforska, huruvida det vore möjligt att i fråga om Effie Deans erhålla det i det anonyma brevet antydda vittnesbördet.

De ivriga spaningar, som skedde för att upptäcka Porteous' mördare, togo också i själva verket helt och hållet uppmärksamheten hos alla rättvisans handhavare i anspråk.

Under loppet av dessa undersökningar inträffade två omständigheter, som äro av vikt för vår berättelse. Efter en noggrann rannsakning rörande hans förhållande frikändes Butler från all delaktighet i Porteous' mord, men som han varit närvarande under hela tilldragelsen, nödgades han ställa borgen att ej lämna sin vanliga vistelseort i Libberton, på det han skulle kunna inställa sig som vittne, när han påkallades. Den andra tilldragelsen var Greta Löpelds och hennes mors försvinnande från Edinburgh. Då de eftersöktes för att undergå ytterligare förhör, upptäckte mr Sharpitlaw, att de gäckat polisens vaksamhet och lämnat staden, med detsamma de utkommit ur rådhussalen. Alla spaningar efter deras tillhåll voro fåfänga.

Emellertid hade regeringens ytterliga förbittring över den missaktning, som genom Porteous' mord visats dess myndighet, förestavat åtgärder, vari dess egen livliga önskan att upptäcka ledarna för sammansvärjningen mera rådfrågades, än det skotska folkets lynne och dess prästerskaps karaktär. En parlamentsakt utfärdades genast, som erbjöd en belöning av tvåhundra pund åt den, som ville angiva någon av dem, som varit delaktiga i dådet, och med en dittills oerhörd stränghet förkunnades dödsstraff mot dem, som hos sig inhyste den brottslige. Men vad som i synnerhet väckte förargelse var en klausul, som anbefallde, att påbudet under en viss tidrymd första söndagen i varje månad före predikan skulle uppläsas från predikstolarna av den tjänstförrättande prästmannen. De präster, som vägrade att efterkomma denna befallning, skulle första gången förklaras oskickliga att deltaga eller rösta i någon andlig domstol, och den andra ovärdiga varje kyrklig befordran inom Skottland.

Denna sistnämnda befallning förenade i en gemensam sak dem, som möjligen i tysthet fröjdade sig åt Porteous' död, ehuru de ej vågade försvara det sätt, varpå den tillvägabragts, med de strängare presbyterianerna, vilka voro av den åsikt att blotta uttalandet av de ”andliga lordernas” namn på en skotsk predikstol quodam modo var ett erkännande av den biskopliga kyrkoordningen, samt att den lagstiftande maktens befallning var ett intrång å den borgerliga maktens sida i de äldstas jus divinum, emedan ordnandet av allt, som rörde allmänna gudstjänsten, endast tillkom generalförsamlingen, såsom föreställande kyrkans synliga huvud. Det fanns även ganska många, som hyllade helt andra politiska och religiösa åsikter och således ej synnerligen påverkades av dessa skäl, men vilka i en så våldsam parlamentsakt tyckte sig varsebliva en större hämndgirighet, än som anstod den lagstiftande makten i ett mäktigt land, och något, som liknade ett försök att trampa Skottlands rättigheter och oberoende under fötterna. De mångfaldiga steg, som togos för att bestraffa staden Edinburgh genom att beröva den dess fri- och rättigheter i anledning av en inom dess murar av en våldsam och oregerlig pöbel begången våldsgärning, väckte förtrytelse hos många, som ansågo, att man alltför hastigt tillgripit en förevändning för att nedsätta Skottlands urgamla huvudstad. Med ett ord, dessa förhastade åtgärder förorsakade mycken ovilja och missbelåtenhet.

Under dessa jäsningar och misshälligheter skulle Effie Deans sak, sedan den anklagade flera veckor suttit häktad, slutligen förekomma, och mr Middleburgh fick nu ledighet att inhämta upplysningar rörande det vittnesmål, som kunde avgivas till hennes fördel. I denna avsikt valde han en vacker dag för att begiva sig åstad till hennes fars hus.

För en den tidens borgare ansågs denna lantliga utflykt tämligen lång, ehuru många av nutidens stadsbor bebo lantställen, som ligga på ett betydligt större avstånd från staden. Emellertid anlände vår välvillige rådman, även med sin sävliga ämbetsmannagång, efter en tre fjärdedels timmes promenad, till S:t Leonards Crags och David Deans anspråkslösa boning.

Den gamle mannen satt på torvbänken utanför sitt hus och höll på att med egna händer laga sina seldon, ty i dessa dagar föll varje arbete, som fordrade någon större skicklighet än vanligt, på husbondens lott, och det även om han var i ganska välmående omständigheter. Med strängt allvar fortsatte han sitt arbete, sedan han nätt och jämt lyft litet på huvudet för att kasta en blick på den ankommande främlingen. Av hans drag och beteende skulle det varit omöjligt att upptäcka de kvalfulla känslor, som kämpade i hans inre. Mr Middleburgh väntade ett ögonblick, i den förmodan att Deans på något sätt skulle visa sig hava bemärkt hans närvaro och inleda samtalet, men då denne tycktes hava föresatt sig att förbliva tyst, nödgades han tala först.

— Mitt namn är Middleburgh, mr James Middleburgh, medlem av staden Edinburghs magistrat.

— Jaså, svarade Deans lakoniskt, utan att avbryta sitt arbete.

— Ni fattar säkert, fortfor han, att en magistratsperson ofta har ganska obehagliga plikter att uppfylla.

— Kan nog vara, svarade David, det är en sak, som jag inte kan bestrida, och återigen försjönk han i halsstarrig tystnad.

— Ni inser väl, fortfor ämbetsmannen, att personer i min ställning ofta nödgas göra pinsamma och obehagliga spörsmål rörande människor, blott därför att det är deras oeftergivliga plikt.

— Väl möjligt, svarade Deans. Jag har ingenting att säga därom, varken till eller från, men jag minns en tid, då det i den där staden Edinburgh fanns en rättrådig och gudfruktig magistrat, som ej bar svärdet förgäves, utan var en skräck för alla missdådare och lovprisades av dem, som vandrade på rättfärdighetens stig. Det var i den gamle, värdige, trogne borgmästaren Dicks ärofulla dagar. Då fanns det en riktig och ärlig kyrkoförsamling, som gick hand i hand med de verkligt ädla skotska baronerna och magistraten i denna och andra städer, adelsmän, borgare och folk av alla klasser, seende med ett öga, hörande med ett öra och uppbärande arken med sina förenade krafter, och då kunde man få se folk lämna ifrån sig sina pengar för statens behov, som om det varit det värdelösaste skräp. Min far var själv tillstädes som åsyna vittne, när penningpåsarna genom borgmästaren Dicks fönster nedhissades i de åkdon, vilka förde dem till hären vid Dunse Law, och om ni inte tror hans vittnesbörd så finns fönstret ännu kvar i Luckenbooths — om jag inte misstar mig, är det där klädesboden nu är — vid järnstången — fem hus ovanför Gossfords Close. — Men nu mer finns det ingen sådan ande bland oss; vi tänka mer på den sämsta mjölkkon i vår ladugård, än på den välsignelse, som förbundsens ängel gav patriarken ävensom Peniel och Mahanaim, eller på förpliktelsen av våra nationella löften, och vi skulle förr ge ut ett pund skotskt att köpa en salva för att rensa våra sängar från de engelska vägglössen, som de kalla dem, än vi ville ge ut en plåt för att befria landet från de svärmar av arminianska kålmaskar, socinianska myror och deistiska gräshoppor, som uppstigit ur den bottenlösa avgrunden för att plåga detta hårdnackade, baksluga och likgiltiga släkte.

Det gick David Deans vid detta tillfälle, som det gått många andra vana talare: då han en gång kommit in på sitt favoritämne, hänfördes han av sin entusiasm och glömde sina egna sorger, medan hans starkt uppövade minne i fullt mått försåg honom med alla de retoriska liknelser och bilder, som äro egendomliga för hans sekt.

Mr Middleburgh åtnöjde sig med att svara: — Allt det där torde vara mycket sant, min vän, men, såsom ni just nyss sade, jag kan för närvarande ingenting säga därom, varken till eller ifrån. — Ni har två döttrar, är det inte så, mr Deans?

Den gamle mannen ryckte till, liksom en, vars öppna svidande sår plötsligt vidrörts av någon, men han lugnade sig genast, återtog sitt arbete, vilket han i ivern bortlagt, och svarade med dyster beslutsamhet: — En dotter, sir — bara en.

— Jag förstår er, sade mr Middleburgh, ni har endast en dotter härhemma hos er, men den där olyckliga flickan, som sitter fängslad — hon är ju er yngsta dotter?

Presbyterianen såg upp med en sträng blick. — Enligt världens mening och efter köttet är hon min dotter, men sen hon blev ett Belials barn och förföll till synd och orättfärdighet, är hon ej längre mitt barn.

— Ack, mr Deans, sade Middleburgh i det han satte sig ned bredvid honom och sökte fatta hans hand, som den gamle mannen stolt undandrog honom, vi äro allasammans syndare, och liksom våra barns förvillelser ej böra förvåna oss, då de äro den lott, som genom oss tillfallit dem av den allmänna arvsynden, så berättiga de oss ej heller att förkasta dem, därför att de råkat på villovägar.

— Sir, sade Deans otåligt, jag känner allt det där lika bra som — jag menar, återtog han, i det han hejdade den förtrytelse, han kände över att bliva tillrättavisad — en sinnestuktan, som just de minst gärna underkasta sig, vilka äro frikostigast därmed mot andra — jag menar, att vad ni säger torde vara rättvist och billigt, men jag inlåter mig ej gärna i samtal med främlingar om mina enskilda angelägenheter. — Och nu, i denna stora nationella vedermöda, då det där Porteouspåbudet kommit ned från London, som är ett svårare slag för detta arma syndiga land och denna betryckta kyrka än något, som man hört omtalas alltsedan den olyckliga och fördömliga avsvärjelseeden — på en tid sådan som denna —

— Men, min vän, avbröt mr Middleburgh honom, ni måste först och främst tänka på er egen familj, eller också är ni värre än själva hedningarna.

— Jag säger er, rådman Middleburgh, genmälde David Deans, om ni verkligen är en rådman, vilket är föga heder att vara i dessa onda tider — jag säger er, att jag en gång hört den gudsmannen Saunders Peden — jag vet inte bestämt när, men det var under förföljelsetiden, då plöjarna drogo sina fåror på den skotska kyrkans rygg — i en predikan säga sina åhörare — och goda och utvalda kristna voro de — att några av dem gräto mer för en drunknad kalv eller stut än för alla dagens avfall och allt dess förtryck, och att somliga bland dem tänkte på ett ting och andra på ett annat; så till exempel tänkte lady Hundleslope på sin familj! Och ladyn tillstod, så att jag hörde det, att en ängslan kommit över henne för hennes son, som hon lämnat sjuk hemma. — Och vad skulle han väl ha sagt om mig, om jag upphört att tänka på den goda saken för en förtappad — en — det dödar mig att tänka på vad hon är!

— Men ert barns liv, min käre vän — besinna det! — Om hennes liv kunde räddas, sade Middleburgh.

— Hennes liv? utropade David. Jag vill inte ge ett av mina grå hår för hennes liv, då hennes goda namn är borta. — Och likväl, tillade han i en blidare ton, skulle jag vilja göra bytet, mr Middleburgh. — Jag skulle vilja ge alla dessa grå hår, som hon överhöljt med sorg och smälek — ge detta gamla huvud, varpå de växa, för hennes liv, på det hon måtte ha tid att bättra och omvända sig, ty vad hava väl de ogudaktiga förutom andedräkten, som utgår ur deras mun? Men jag vill aldrig se henne mer. Nej! — det — det står jag fast vid — jag vill aldrig se henne mer! Hans läppar fortforo ännu att röra sig en minut, sedan hans röst tystnat, liksom han inom sig upprepat samma löfte.

— Nåväl, sir, sade mr Middleburgh, jag talar till er som till en förståndig man; om ni vill rädda er dotters liv, måste ni begagna mänskliga medel.

— Jag förstår vad ni menar, men mr Novit, som är en aktningsvärd mans, lairdens av Dumbiedikes sakförare, skall göra allt, vad världslig klokhet kan göra för henne i denna sak. Jag själv vill inte ha något att göra med era domstolar, som de nu äro beskaffade; mitt samvete hyser betänkligheter däremot.

— Det vill säga, sade Middleburgh, att ni är en cameronian och ej erkänner våra domstolar eller vår nuvarande styrelses behörighet.

— Med er tillåtelse, sir, svarade David, som var alltför stolt över sin egen andliga kunskap för att kalla sig någons anhängare, det är mer än jag vet av. Jag kan ej inse, varför jag skulle kallas en cameronian, i synnerhet nu, då man inte blott givit denne ryktbare och Gudi behaglige martyrs namn åt ett regemente soldater — av vilka, som jag hört sägas, många skola svära, förbanna och föra ogudaktigt tal lika käckt, som någonsin Richard Cameron plägat predika eller bedja — utan även gjort detta blodvittnes namn vanryktat och föraktligt genom pipor, trummor och trumpeter, som spela den fåfängliga, otuktiga musik, kallad cameronsmarschen, varefter blott alltför många trosbekännare dansa — ett bruk, som är högst otillständigt för en bekännare, i synnerhet då det utövas av män och kvinnor om varandra. Det är en skändlig plägsed, som är begynnelsen till avfall för många, vilket jag, liksom många andra, har giltigt skäl att intyga.

— Må så vara, mr Deans, svarade mr Middleburgh, men jag ville blott säga, att ni är en macmillanite, med ett ord, en av det folket, som anser det otillbörligt att avlägga ed under en styrelse, som ej godkänt trosförbundet.

— Sir, svarade troskämpen, som under dylika ordstrider till och med glömde sin egen olycka, ni kan inte bringa mig i förlägenhet så lätt som ni tror. Jag är ingen macmillanite, eller russelite, eller hamiltonian, eller harleyite, eller howdenitet^[2] — jag låter mig inte ledas vid näsan av någon — jag tager ej mitt namn som kristen av något jordiskt käril. Jag står till svars för mina egna grundsatser och handlingar och är en ödmjuk försvarare av den gamla goda saken på laglig väg.

— Det vill säga, mr Deans, sade Middleburgh, att ni är en deanite och har era egna åsikter.

— Ni må säga, vad ni behagar, sade David Deans, men jag har avlagt mitt vittnesbörd inför lika stort folk och i svårare tider, och ehuru jag varken vill upphöja mig själv eller nedsätta andra, önskar jag, att varje man och kvinna i detta land vidblivit det sanna vittnesbördet och hållit den raka medelvägen, likasom på spetsen av ett berg, där blåst och regn rasa, undvikande de till höger varande snarorna och överdrifterna samt de till vänster befintliga slipprigheterna, likaväl som Johnny Dodds på Farthings Acre och en till, som jag vill låta vara onämnd.

— Jag förmodar, sade magistratspersonen, att det vill säga ungefär detsamma som att Johnny Dodds på Farthings Acre och David Deans vid S:t Leonards utgöra de enda medlemmarna av den sanna, rena, oförfalskade skotska kyrkan?

— Gud förbjude att jag skulle yttra något så högmodigt, då det finns så många kristna bekännare! svarade David, men så mycket kan jag säga, att alla människor handla enligt sina gåvor och sin nåd, så att det inte är att undra på om —

— Allt det där är mycket vackert, avbröt mr Middleburgh, men jag har inte tid att höra därpå. Saken som nu är i fråga är den — jag har låtit förekalla er dotter att höras som vittne. — Om hon infinner sig på utsatt dag och avger sitt vittnesmål, är det skäl att förmoda, att hon räddar sin systers liv. — Skulle ni likväl, genom några överdrivna betänkligheter rörande lovligheten av, att hon fullgör en öm systers och god undersåtes åliggande och inställer sig vid en domstol, som handlar till följd av lagens och styrelsens bemyndigande, avskräcka henne från att uppfylla denna plikt, så nödgas jag säga, ehuru sanningen torde låta sträv i era öron, att ni, som gav livet åt denna olyckliga flicka, kommer att bli orsaken till, att hon förlorar det genom en våldsam och förtidig död.

Med dessa ord vände mr Middleburgh sig om för att gå.

— Dröj litet, dröj litet, mr Middleburgh! sade Deans i stor villrådighet och ängslan, men rådmannen, som sannolikt insåg, att ett längre samtal möjligen kunde försvaga verkan av hans kraftigaste skäl, undvek varje vidare avhandling om saken genom att taga ett hastigt avsked.

Deans sjönk ned på sin bänk, överväldigad av en mängd stridiga känslor. Det hade varit en stor orsak till strid emellan dem, som delade hans religiösa åsikter, huruvida den styrelse, som efterträdde revolutionen, utan synd kunde erkännas av äkta presbyterianer, då man såg, att denna å sin sida ej erkände det högtidliga trosförbundets stora nationella vittnesbörd, och nyligen hade de, som i allmänhet hyllade denna åsikt och antagit den högtravande benämningen den antipåvliga, antibiskopliga, antisekteristiska sanna presbyterianska återstoden, sönderfallit i en mängd små sekter, som skilde sig från varandra med hänseende till vidden av den undergivenhet under de bestående lagarna och styrelsemännen, som gjorde ett dylikt erkännande till en synd.

Vid ett högst stormigt och bullersamt möte, som hölls år 1682 för att avhandla dessa viktiga och grannlaga frågor, befunnos de fåtaliga trognas åsikter fullkomligt oförenliga med varandra. Stället, där detta sammanträde hölls, var särdeles lämpligt för en dylik församling. Det var en vild och avlägsen dal i Tweeddale, omgiven av höga kullar och avskild från alla människoboningar. En liten å eller snarare en bergström, kallad Talla, ilar genom dälden med häftigt raseri och störtar sedan ned från höjden i en mängd små vattenfall, som givit stället namnet Talla-Linn.^[3] Här råkades med vapen i händerna anförarna för trosförbundets spridda anhängare — män, som under sin bannlysning från samhället och vid hågkomsten av de förföljelser, för vilka de varit utsatta, blivit på en gång dystra till sina lynnen och svärmiska i sina religionsåsikter — och avhandlade med en bullersamhet, som strömmens brus ej kunde överrösta, tvistepunkter, vilka voro lika tomma och oväsentliga som dess skum.

De flesta, som deltogo i mötet, voro av den orubbliga övertygelsen, att all betalning av skatt till den bestående styrelsen var fullkomligt olaglig och att anse som ett offrande åt avgudar. Rörande andra påbud och undergivenhetsgrader voro åsikterna delade, och kanske ådagalägges dessa krigiska kyrkofäders ande bäst därav, att, medan alla medgåvo det vara gudlöst att betala den skatt, som användes till den stående arméns underhåll, en häftig tvist uppstod rörande lagligheten av att betala de avgifter, som upptogos vid portar och broar, för vägarnas underhåll och andra nödvändiga ändamål, att några, som voro obenägna att betala dessa väg- och portpålagor, likväl ansågo sig oförhindrade av sitt samvete att betala den vanliga avgiften vid de allmänna färjorna, samt att en person av ett utomordentligt och ömtåligt trosnit, James Russel, en av ärkebiskopens av S:t Andrews mördare, med stor värme avgav sitt vittnesbörd även mot denna sista svaga skugga av undergivenhet för de bestående myndigheterna. Denna ivriga och upplysta personlighet samt hans anhängare hyste även sina betänkligheter angående tillbörligheten att giva årets dagar och månader deras vanliga namn, emedan de i deras tycke smakade alltför mycket av hedendom, så att de slutligen kommo till den slutsats, att de som erkände sådana namn som måndag, tisdag, januari, februari och så vidare, gjorde sig saker till samma straff, som avkunnats mot de forna avgudadyrkarna, ja till och med till ett ännu större.

David Deans hade varit närvarande vid detta märkliga tillfälle, ehuru han då var för ung för att därvid uppträda som talare, men hans hjärna hade blivit fullkomligt upphettad av överläggningens larm och skarpsinniga spetsfundigheter, varför det var ett ämne, vartill hans tankar ofta återkommit, och ehuru han för andra och kanske även för sig själv sorgfälligt dolde sitt vacklande, hade han likväl aldrig lyckats komma till någon bestämd övertygelse i detta fall. Hans naturliga förstånd hade verkat som en motvikt mot hans trosnit. Han var ingalunda belåten med det lugna och likgiltiga sätt, varpå konung Wilhelms regering behandlade tidens villfarelser, då den, långtifrån att återinsätta den presbyterianska kyrkan i dess forna herravälde, utfärdade en amnestiakt även till förmån för dem, som varit dess förföljare, och benådade många av dem med titlar, ynnestbevis och ämbeten. Då vid den första allmänna kyrkoförsamlingen efter revolutionen förslag framställdes om trosförbundets förnyelse, var det med fasa som David Deans hörde, huru de köttsligt kloka och visa, som han kallade dem, avböjde det såsom icke överensstämmande med tidens anda och oförenligt med kyrkans nya gestalt. Drottning Annas regering stadgade den övertygelsen hos honom, att den efter revolutionen följande styrelsen ej var av det äkta presbyterianska slaget. Men förståndigare än fanatikerna av hans sekt, förblandade han ej dessa båda regeringars hovsamhet och fördragsamhet med det tyranni och förtryck, som utövats under Carl II och Jakob II. Ehuru berövad den betydenhet, som fordom varit fäst vid dess bannlysningsdomar, och nödgad att vid sidan av sig fördraga tillvaron av den biskopliga kyrkostyrelsen och en mängd sekter, var den presbyterianska trosbekännelsen likväl alltid nationalkyrka, och ehuru det nya templet ej på långt när i härlighet kunde mäta sig med det, som blomstrat från 1639 till slaget vid Dunbar, var det likväl en byggnad, som, om den ock saknade sin urbilds styrka och fruktansvärda majestät, likväl bibehöll dess form och symmetri; sedan kom uppresningen 1715, då David Deans fasa för det påvliga och biskopliga partiets återupplivande i hög grad bidrog att försona honom med konung Georgs regering, ehuru han beklagade den anledning, man hade, att misstänka denne monark för benägenhet för erastianism. Med ett ord, till följd av alla dessa olika skäl hade han vid åtskilliga tillfällen funnit sig föranlåten att ändra åsikter rörande, i vad mån han var berättigad att göra något, som kunde tydas som ett omedelbart erkännande av den nuvarande styrelsen, vilken, ehuru mild och faderlig, likväl ej hyllade trosförbundet, och nu kände han sig av den mäktigaste bevekelsegrund manad att berättiga sin dotter att avlägga vittnesmål inför en domstol, vilket alla, som sedan kallades cameronianer, ansågo som ett steg av beklagligt och omedelbart avfall. Men naturens röst talade högt inom hans bröst mot fanatismens ingivelser, och hans inbillningskraft, som var uppfinningsrik med hänseende till lösningen av invecklade frågor, påhittade en utväg för att reda sig ur detta fruktansvärda dilemma, som blott lämnade honom valet mellan ett avsteg från sina grundsatser och bevittnandet av ett skådespel, som en far ej ens i tankarna kunde frambesvärja för sig utan att rygga tillbaka med avsky och fasa.

— Jag har varit fast och oföränderlig i mitt vittnesbörd, sade David Deans, men vem har väl ändå kunnat säga om mig, att jag bedömt min nästa för strängt, för det han ansett det tillständigt för sig, som jag ansett otillständigt för mig? Jag har aldrig varit en separatist, ej heller fallen för att tvista med blödiga själar angående mynta, kummin eller andra tiondeavgifter. Min dotter Jeanie kan i denna sak ha ett ljus, som är förborgat för mina gamla ögon. Det är lagt på hennes samvete och ej på mitt. Om hon känner sig oförhindrad att inställa sig inför denna domstol och upplyfta sin hand för den arma förtappade, så vill jag visst ej vara den, som säger, att hon överskridit sin gräns, och om ej — Här stannade han i sin slutföljd, i det en outsäglig ångest förvred hans anletsdrag, men han avskakade den och fortfor med fasthet — och om ej — så förbjude Gud, att hon skulle förledas till avfall genom någon uppmaning av mig! Jag vill ej såra det ena barnets ömtåliga samvete — nej, ej ens för att rädda det andras liv!

En romare skulle också av åtskilliga anledningar och bevekelsegrunder kunnat inviga sin dotter till döden, men säkerligen skulle han ej kunnat göra det av en mera heroisk pliktkänsla.

1. Ett skotskt spel.
2. Allt olika arter av det stora släktet cameronianer.
3. Tallafallen.