Nerikes gamla minnen/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Inledning
Nerikes gamla minnen
av Herman Hofberg

Forngrafvar
Domarringar  →


[ 16 ]

I.
FORNGRAFVAR.

En förnyad och mera omfattande undersökning af våra forngrafvar skall otvifvelaktigt sprida ett önskvärdt ljus i den ännu långt ifrån utredda frågan, huruvida de olika begrafningssätt, vi från älsta tider finna varit begagnade inom landet, må anses uteslutande karaktärisera olika folkstammar, och i och med detsamma lemna en tillfredsställande lösning af en annan fråga, som med den första står i närmare samband, eller den, om dessa stammars större eller mindre utbredning öfver den skandinavisa halfön. Vad Nerike serskilt beträffar, är för den vetenskapliga utredningen af hithörande ämnen föga eller intet åtgjordt. De undersökningar, som blifvit gjorda, visa emellertid, att Nerikes forngrafvar tillhöra tvenne bestämt skilda slag, och att sättet att begrafva de döda likaledes varit tvåfaldigt. Det ena begrafningssättet har nemligen bestått deri, att liken obrända blifvit insatta i serskilda grafkamrar eller s. k. hällkistor, och det andra i att liket blifvit förbrändt och benen och askan nedlagda i en lerurna, eller ännu enklare i en af små stenflisor omgifven fördjupning i jorden, öfver hvilken sedan grafhögen eller annan minnesvård blifvit uppförd.

Af dessa två slag af forngrafvar äro de förstnämnda eller de med hällkista inredda grafhögarna, så vidt man ännu känner, i Nerike ytterst sällsynta. De äro alla inrättade så, att i [ 17 ]midten, eller på endera sidan, i en af jord och små klappersten uppkastad hög, ligger en liten griftkammare, eller stenkista, tilldanad af flera på kant resta stenhällar, — vanligen af den i Nerike ymnigt förekommande flötskalken, — i hvilken grafkammare liken efter en eller flera personer blifvit insatta i omvexlande liggande eller sittande ställning. Grafkammarens form är i öfrigt olika, såsom cirkelrund, oval, qvadrat- eller rektangelformig, med antingen åt alla sidor tillslutande väggar, eller med en smalare öppning eller utgång på högens östra eller södra sida. Takbeläggningen saknas vanligen helt och hållet, och har då bestått af stockar med torf eller jord, en omständighet, som förtjenar att bemärkas för en ort, som Nerike, hvilken i sina kalkstensblock egt en så rik tillgång på passande täckhällar.

Härfvesta-grafven i lodrät genomskärning.

Till denna grupp af forngrifter hörde den s. k. Härfvesta-grafven i Edsberg, som af okunnighet blef raserad hösten 1861, men likväl i sitt halfförstörda skick kunde något så när undersökas. Grafkullen — belägen på Härfvesta fanjunkare-boställes mark, vester om och alldeles invid bygatan, straxt norr om boställsgården — hade en höjd af 7 fot med 20 fots genomskärning och bestod af svart matjord med inblandad klappersten, hvarigenom högens massa lätt skildes ifrån den underliggande grusbacken. Kring foten syntes här och der några större kullerstenar sticka upp ur mullen, leraningar efter en fotkedja. På botten inuti högen fanns en nästan äggformig hällkista, bestående af 17 flata orstenshällar af det slag, som ännu finnes på Härfvesta-marken, i ekskogen vester om byn. Vägghällarna, som hade en höjd af 2 till 2,5 fot

[ 18 ]
Härfvesta-grafven i vågrät genomskärning.

och ungefär samma bredd, voro med sina jemnaste och vackraste sidor vända inåt grafkammaren, hvars inre och bredaste ända inföll ungefär vid högens medelpunkt, och hvars smalare del slutade med en trång utgång på högens södra sida. Grafvens längd var 10 fot, största bredden 5,5 fot och minsta bredden nära ingången 3,8 fot. Som inga takhällar funnos, och grafhögen icke heller syntes ha varit undersökt förut, så måste griftröret ha varit täckt med torf och stockar, hvilka under tidernas längd förmultnat, då grafven blifvit igenfylld af den nedrasade jorden. Af de benlemningar, som hopsamlades, visade sig, att tre personer der varit högsatta och bland dem en qvinna, såsom det tycktes, ehuru detta icke med säkerhet kunde afgöras, i anseende till de funna benens långt fortskridna förvandling och förvittring. Icke heller kunde med visshet bestämmas i hvilken ställning liken blifvit insatta i grafven, emedan benen redan voro upptagna, när grafven blef föremål för närmare undersökning. Grafkammarens trånga utrymme gör det sannolikt, att liken varit begrafna, i sittande ställning, hvilken förmodan vinner ytterligare stöd af arbetarnos utsago, som genomgräide grafven, hvilka enstämmigt intygade, att benen vid anträffandet legat i skilda högar.

Ett par andra former af samma slags forngrafvar finnas i Kumla, vid hemmanet Yxkult, beläget i östra delen af socknen på en landthöjd, den fordom s. k. Elfvesta-skogen, och i våra dagar hufvudsakligen bekant för det derinvid liggande ypperliga tälgstensbrottet. Omgifningarna, vester och söder om gården, kallas “Graffallet” af de många grafhögar, som funnos [ 19 ]här för en mansålder sedan, nästan alla med hällkistor af kalksten, hvaraf trakten eger ett outtömligt förråd. Af alla dessa forngrafvar finnas näppligen nu qvar mer än tvenne, synliga ofvan jord, hvilka båda varit undersökta.

Forngrafvar vid Yxhult i Kumla.

Den ena af grafvarna (A) ligger inom gårdshägnaden, vester om mangården.

För omkring 12 år sedan, när gårdsplanen utjemnades, låg här en liten jordkulle, som skulle bortgräfvas. Inuti densamma påträffades då en aflångt [ 20 ]rektangelformig grafkammare, byggd af upprättstående större kalkstenshällar, med åt alla sidor tillslutande väggar. Hällkistan, som låg i riktning från nordvest till sydost, var 14 fot lång och 4,2 fot bred, enligt en senare mätning, dervid höjden icke kunde bestämmas, emedan grafven blifvit till hälften fylld med grus, och sidohällarna, som i många år varit utsatta för luftens inverkan, voro starkt vittrade i öfra kanten. Takhällar saknades. På botten af grafven anträffades skeletterna efter två fullväxta menniskor, båda liggande med fötterna åt sydost. — Den andra grafven (B), som ligger vid pass 100 alnar söder om trädgårdsmuren, har en längd af 14 och en bredd af 10 fot, med en 4 fot bred utgång åt söder. Grafkammaren har varit uppförd med dubbla väggar af på kant rosta kalkstenshällar, mellan hvilka man anbringat en fyllning af jord och mindre kalksten. Grafven blef för många år sedan raserad och några få qvarstående stycken af de yttre och inre sidohällarna är det enda, som nu ger någon ledning vid bestämmandet af grafvens ursprungliga form och inredning.

Utom de nu beskrifna, äro liknande forngrafvar med säkerhet anträffade i Hardemo, Wintrosa, Hidinge och Glanshammars socknar. Det är att beklaga, att inga fornsaker blifvit funna i någon af dem, eller rättare, att ingen uppmärksamhet blifvit egnad åt möjligheten, att sådana kunnat finnas; ty att ett par flintspetsar vid olika tillfällen blifvit hittade i närheten af Härfvestagrafven, och tvenne spjutspetsar af jern funna icke långt ifrån grafvarna vid Yxhult, bevisar ingenting, hvarken i det ena eller andra afseendet.

Det andra slaget af forngrafvar, hvilka i Nerike, liksom i andra landsändar, förekomma under många olika former, såsom ättehögar, stenkummel, stensättningar af flera slag, bautastenar, m. m., tillhöra alla brännåldern, eller rättare den yngre jernåldern, och öfverensstämma den, att de utan undantag äro minnesvårdar efter ett folk, till hvars religiösa bruk det hörde att bränna de aflidnas jordiska qvarlefvor och nedlägga askan i en lerurna, eller annat omhölje, som ock vanligen på[ 21 ]träffas, när grafvarne undersökas. Öfver hela Nerikes slättland förekomma ännu temligen talrikt dessa till formen så skiljaktiga grafminnen, tillsammans och blandade om hvarandra, utan att man kan säga, att den ena eller andra formen är den öfvervägande på olika trakter, eller att grafställets rikedom eller brist på passande sten egentligen synes ha bestämt valet af grafform. Som ett upplysande bevis just härpå, meddela vi planritningen öfver en liten grafplats, der på en högst obetydlig jordyta nästan alla grafformerna förekomma.

Grafplats på Knista bys hagmark i Knista socken.

Detta lilla graffält är beläget på Knista bys mark i Knista socken, i en löfhage, ett par tusen alnar söder om byn. Inom det inskränkta utrymmet af ett par tunnland träffas här en ättehög, en fotangelformig stensättning, större och mindre rundlar, hvaraf en med omkring 20 resta randstenar, fyrkanter med och utan hörnstenar, rektanglar och bautastenar. Sådana graffält med mer eller mindre vexlande grafformer förekomma för öfrigt på många andra ställen, såsom i Glanshammar på sandåsen, som går förbi kyrkan, Skjölf och Skäfvesund ut i Hjelmaren till Essundet, i Götlunda på Lungersås, i Lennäs på Vinön i Hjelmaren, i Asker på Odinsbacke vid Telgebron, o. s. v.

[ 22 ]Ättehögarnes inre anordning är i allmänhet den vanliga. En lerkruka, med aska och benkol efter det förbrända liket, står i midten af högen. För att skydda detta bräckliga omhölje från att sönderkrossas af nedrasande jord och stenar, äro några stenar stälda på kant omkring urnan och öfver sidostenarna en flat sten lagd som täckhäll. Är ättehögen större, så finnes ett litet rös af kullerstenar uppkastadt öfver grafurnans täckstenar, men der högen är mindre, saknas detta stenrör vanligen, och till och med sjelfva urnan, som blifvit ersatt på det sättet, att en liten fördjupning varit gjord i jorden och inklädd med små stenflisor, i hvilken grop qvarlefvorna efter det förbrända liket blifvit nedlagda och en flat stenskärfva lagd öfver alltsammans som lock. I afseende på högarnas storlek, eger mycken olikhet rum.

Thorshögen vid Skyberga i Hardemo.

[ 23 ]Då de största hafva en höjd af 14 till 15 fot och ett par hundra fots omkrets, höja sig de minsta knappt märkbart öfver jordytan och hafva ett omfång af endast några få fot. De ansenligaste ättehögarne i Nerike äro de begge Kungshögarne vid Konsta i Sköllersta, Segerhöjden och Siggekulle på den s. k. Kungsängen vid Stora Mellösa kyrka, och Thorshögen vid Skyberga i Hardemo. Den sistnämnda, belägen vid vägskilnaden straxt vester om Skyberga by, är enligt traditionen uppförd öfver en konung Thor eller Thore. Under de flitiga gräfningar, för hvilka denna vackra grafhög varit utsatt, har hittats en urna, i hvilken en sax och en brynsten voro inlagda[1]. Högen, ehuru mer än till hälften bortgräfd, mäter 15 fot i höjd och 225 fot i omkrets och är genom åsatt vite nu mera fredad för sköflingar.

Stenkumlens inredning är i det närmaste densamma som ättehögarnas, med den skilnad blott, att grafurnan här oftare saknas. Detta kan likväl till någon del bero deraf, att betäckningen, som omgifver urnan, icke föfmått så kraftigt motstå kumlens stenmassa, som ättehögarnas lättare jordbetäckning, utan fortare fallit tillsammans, dervid urnan söndersmulats och under tidernas längd förvittrat. Beträffande kumlens storlek, så är denna, liksom ättekullarnas, varierande i oändlighet. Under det att de största hafva en stenmassa, som måste uppskattas i tusentals parlass och hoars sammanhopande måste hafva erfordrat en hel menighets förenade krafter, äro de minsta icke större än de smärre stenrundlarna, från hvilka de ock i vanliga fall knappast kunna åtskiljas. Det märkligaste stenkummel inom Nerikes gränser är det vid Segersjö i Lennäs befintliga Haborsröse, vid hvilket sägnen velat fästa den romantiska sagan om Hagbard och Signe.

Förutsatt, att detta kummel verkligen är ett griftrör, hvilket likväl torde återstå, att visa, kan man vara öfvertygad om, att en förnämlig man här fått sin sista hvilostad. Den väldiga stenhögen, som ofta varit undersökt af snikna och enfaldiga

[ 24 ]
Haborsröse, vid Segersjö i Lennäs, från S. sidan.

[ 25 ]skattsökare, har härigenom förlorat sin ursprungligen runda form; men uppgifves i en gammal anteckning från 1700-talet skola varit 78 famnar (= 468 fot) i omkrets, hvilket vi, med hänsyn till kumlets nu varande dimensioner, anse icke alls vara öfverdrifvet. — Ett stenkast från röset ligger, öster om landsvägen, Signilds källa. — Som bekant är, har man velat sätta dessa, liksom de flesta andra i Askers härad befintliga fornlemningar i samband med det i våra sånger och sägner frejdade äfventyret om Hagbard och Signe. Men utom det att dessa minnen, i hvad de angå fornlemningarna vid Segersjö, ganska säkert från början aldrig varit upphemtade från den kringboende befolkningens egen mun, utan heldre äro att anse som ett af våra äldre antiqvariers vanliga tilltag att omskapa en enkel och vacker saga till en historiskt bestämd tilldragelse, torde hela den romantiska berättelsen om Hagbards och Signes kärlek och död, såsom en förtjenstfull forskare[2] anmärkt, rättast böra betraktas som en mythisk framställning af den jordiska kärleken i dess högsta fullkomlighet, utan någon motsvarande händelse i verkligheten[3].

Äfven i Vester-Nerike förekommer ett och annat kummel af ansenligare former. Ett sådant, som är 12 fot högt och har 250 fot i omkrets, finnes i Edsbergs socken på höjden af den s. k. Brännebacken, inuti skogen ett par hundra fot norr om vägen, och, efter hvad noggranna undersökningar ådagalaggt, tydligen tillhörande den kulturperiod, hvars graflemningar vi nu omhandla, eller den yngre jernåldern. Till samma tidsålder torde man också kunna hänföra de större stenkummel, som [ 26 ]förekomma på Kägglan, af hvilka ett ligger i Götlunda, en half fjerdingsväg vester om Frötuna, och i äldre topografiska arbeten alltid omtalas under benämningen jättegrafven Kägglakropp.

Af de vårdar, våra förfäder egnade sina aflidnas minne, hafva dock inga så många och skiftande former, som stensättningarna. Vi hänvisa i detta fall till den förut (sid. 21) meddelade planritningen öfver graffältet vid Knista by, der vi finna en fotangel, flera rundlar, qvadrater, rektanglar och ett par bautahällar, till hvilka former vi ytterligare kunna lägga treuddar, ovaler, båtformer och skeppssättningar, som, ehuru mer eller mindre sällsynta, likväl alla förekomma i Nerike. Den vanligaste formen är rundlarna. De äro i yttre kanten omgifna af en enkel rand af större kullerstenar och inuti fyllda med mindre stenar, ungefär som en vanlig gatläggning. Äro rundlarna större, träffas vanligen flera urnor inom hvarje rundel. Detta är ock förhållandet med de andra stensättningarna, och tyckes visa, att hvarje sådan varit ett slags familjegraf, eller gemensam grift för hela slägten, hvilket också förklarar deras olika storlek. Huruvida åter de olika formerna, hvilka, efter hvad vi redan nämnt, ofta träffas tillsammans, sida vid sida med hvarandra, endast härröra af efterlefvande anförvandters olika tycke och smak, eller äro ämnade att utmärka någon slags ståndsskilnad under lifvet, kunna vi nu icke afgöra. Så mycket är likväl säkert, att båtformerna och skeppssättningarna utvisa grafvar öfver vikingar eller sjöfarande. Närmast rundlarna i afseende på talrikhet uppträda de qvadratformiga stensättningarna, treuddarna och fotanglarna, alla tre slagen ursprungligen försedda med större, ofta resta, hörnstenar, ehuru dessa genom grafvens rubbning ofta saknas. Hvad fotangelformen serskildt beträffar, förekommer han dels enbart och dels som vårdprydnad omkring en inuti fotangeln liggande ättehög. Ett vackert exemplar af en sådan ättehög med omslutande fotangel finnes i Edsbergs socken på Logsjö skog, der föröfrigt mellan tjugu och trettio ättehögar ligga på vestra sluttningen emot Logsjön; [ 27 ]men ingen utom denna enda försedd med någon slags vårdprydnad. Ännu sällsyntare äro rektanglarna och ovalerna, som endast förekomma på några få ställen. Af båtformer finnas endast fyra eller fem, och skeppssättning, blott en enda, båda slagen på norra Hjelmarestranden.

Skeppssättning nära Glanshammars kyrka, fr. N. O.

Vi hafva gjort skilnad emellan båtformer och skeppssättning. De förra eller båtformerna äro, liksom rundlarna och i allmänhet alla liggande stensättningar, lagda med större randstenar i yttre kanten och inuti stensatta med mindre kullersten. Formen liknar, såsom namnet antyder, en åt båda ändarna tillspetsad båt, af några och tjugu fots längd och 6 till 9 fots bredd på midten. Så vidt man känner, äro båtformerna inom Nerike endast funna i Götlunda socken, der de icke äro obekanta för befolkningen, som kallar dem “båtar”, och allesamman belägna på Lungersåsen vid de der befintliga runstenarna, af hvilka den ena, [ 28 ]den s. k. Siggestenen, till och med står midt i en af dessa båtlika stensättningar.

Grundplan af Skeppssättningen vid Glanshammars kyrka.

Skeppssättningen, den enda i Nerike, i Glanshammars socken och Glanskammars by, på en sandås några hundra alnar nordost om kyrkan, består af flera resta hällar och liknar således i alla hänseenden de skeppsformer, som flerestädes förekomma i Sveriges kustprovinser. Flera hällar äro för lång tid sedan borttagna, så att endast tio äro qvar. Af dessa äro två på nordvestra ändan omkullfallna. Emellertid kan man mycket väl af de qvarstående dömma till minnesmärkets ursprungliga form och storlek, som varit omkring 80 fot i längd och 26 fot tvärsöfver på midten.

Till grafminnena höra slutligen bautastenarna. Der flera stycken stå tillsammans, eller förekomma i flock, utmärka de alltid en grafplats. Detta synes älven vara fallet, der enstaka bautastenar förekomma, utan att det derföre alltid är gifvet, att någon af de grafurnor, som icke sällan påträffas i stenens omedelbara närhet, innesluter stoftet af den person, öfver hvilken stenen varit rest till åminnelse. Enligt hvad Sturleson berättar,

[ 29 ]
Grupp af bautastenar S. om Skäfvesund.

[ 30 ]blefvo bautastenar resta till ära och hugkomst af manliga dater och krigisk ryktbarhet, men det hände då, hvad som hände senare, när runstenarna såsom minnesvårdar började uttränga de äldre bautastenarna, att den stridslystne kämpen, som i främmande land sökte efter faror och äfventyr, ej sällan fick med lifvet plikta för sin äfventyrarelusta. De efterlefvande, som ej fingo hugnaden att nedsätta hans aska i fosterjorden, ville åtminstone fästa hans minne vid en enkel minnesvård, den de

Glåttrastenen i Svennevad.

[ 31 ]väl i vanligaste fall reste der slägten eller byalaget hade sin grafplats. När en tilltagande odling sedan utjemnade ättekullarna, stensättningarna och andra graflemningar af mer förgänglig art, blef ofta den väldiga bautahällen ensam qvarstående. Detta är anledningen hvarföre vi träffa dessa fornlemningar lika ofta i åkrar och vägkanter, der nu ej ett spår synes efter forngrafvar, som bland ättekullar och stensättningar på de torra grusåsarna, hvilkas ofruktbara jordmån icke lockat till någon odling.

“Ölkannestenen” på Nybble mark i Wintrosa.

Inom Nerike äro bautastenarna ej sällsynta. De förekomma så väl ensamma som i flock, i senare fallet någon gång i stort antal, såsom på Odinsbacke i Askers socken, der icke mindre än tjugu stenar, ställda i fyra rader, stå på ett ställe. På Hamra gärde i samma socken finnes en samling af tio, på Ekåsen vid Bärsta i Hackvad en grupp af fem, och på den s. k. Gubbskogen, söder om Skäfvesund i Glanshammar, en dylik [ 32 ]af tre manshöga stenar, hvarförutan andra bautaflockar och enstaka bautastenar förekomma, här och der öfver hela slättlandsbygden.

Af förestående afbildningar återgifver den första (sid. 29) den vackra gruppen på Skäfvesundsskogen i Glanshammar, den andra (sid. 30) den 9 fot höga Glåttrastenen på Stora Glåttra mark i Svennevads socken, öster om och invid stora landsvägen, som går åt Östergötland, och enligt sägen rest till minne af Glåttra, gemål åt konung Svender, som gifvit sitt namn åt Svennevad, och hvilkens grafsten, endast 3 fot hög, visas en half fjerdingsväg längre i söder vid afvägen till Haddebo. Den tredje (sid. 31) framställer en nära 7 fot hög och öfver 14 fot vid bautasten, kallad “Ölkannestenen”, på Nyble mark i Wintrosa socken.

Till forngrafvarna borde vi måhända äfven föra de runda stensättningar, som äro kända under namn af “domareringar”, “domaresäten”, “thingskretsar” o. d.; men som deras bestämmelse i detta som i andra hänseenden ännu är omtvistad och vi dertill trott det vara af intresse att känna, under hvilka förhållanden de förekomma i Nerike, skola vi redogöra för dessa fornlemningar under ett serskildt kapitel.

Nästan hvarenda slättlandssocken har att uppvisa färre eller flera graflemningar, på sina ställen till ganska stort antal. Sålunda träffas ättehögar, kummel, stensättningar, bautastenar än tillsammans, än de olika grafformerna hvar för sig, — i Götlunda förnämligast på Lungers och Hastaåsarne, i Glanshammar på den förutnämnda åsen, som går förbi kyrkan öfver Skjölfs och Skäfvesunds mark ut till Essundet i Hjelmaren, i Ringkarleby vid Nasta och Sjögesta, i Lillkyrka vid Kärrsta, i Hofsta vid sjön Lången på Korsta mark, i Tysslinge vester om kyrkan på Prestebols egor, i Längbro på Carlslunds egor, i Kil vid Norrhacka, norr om och vid Vallby söder om kyrkan, i Wintrosa Spånga, Prestgårds, Nybble och Götavi egor, i Hidinge å den s. k. Höga hed eller Lanna högar nära Sellven, i Knista på Nedra Östa, Bo och Knista bys mark, i [ 33 ]Qvistbro vid Kälkesta, i Edsberg på Höga, Snarvi och Logsjö egor, samt utefter hela Getryggen på Edsbergsbys, Frövi, Gräfsta, Sörby och Smedberga mark, i Hackvad på Hvilsta-ör, vid Bärsta och Wia; i Wiby på Lundby, Skävis, Tystinge, Broby och Nalavibergs jord, på hvilket sistnämnda ställe finnes ett graffält af öfver hundra högar, i Bodarne, vester om kyrkan, en hög nära klostret, och i Korsbacken “Ramunders hög”, i Snaflunda “Kälfves hög” och bautasten vid Kälfvesta, i Hardemo vid Skyberga den omnämnda Thorshögen, samt vid Berga, der en samling af öfver tjugu vackra högar finnas, i Kräklinge på Husby och Folkavi egor, i Kumla, söder om Kumlabyn, vid Elfvesta, Yxhult och Hjortsberga, i Halsberg vid Alm och Norrby, i Mosås på åsen söder om kyrkan, i Gellersta vester om kyrkan (nu raserade), i Sköllersta på Sörby, Egeby, Kjäfvesta och Konsta mark, i Svennevad på åsen söder om kyrkan, samt vid Glåttra, i Asker på Odinsbacke vid Telgeån, på Walsta, Berga, Skateby, Björnhofda, Hamra och Lundby egor, i Lennäs på Segersjö mark å ömse sidor om vägen till Mellösa, vid Presttorp, Mogetorp, på, Katrinebergs egor, samt på Vinön i Hjelmaren, i Stora Mellösa på den s. k. Kungsängen nära kyrkan vid Alm, Ekoby, Hummelsta, Bärsta och Thorshammars-backen, samt i Norrbyås vid Åsen.


  1. Bergsten: Beskrifning öfver Hardemo och Hackvads socknar, s. 21.
  2. N. M. Petersen, Nord. Mythol. I Upl. s. 242.
  3. I likhet med de mythiska sagorna om Waulundr, Starkodder, Långben Rese m. fl., har sagan om Hagbard och Signe blifvit lokaliserad på flera orter i norden, såsom i Danmark i Bringstrups och Sigersteds socknar samt Ringsted på Sjælland; — i Norge på Engelön i Halogaland, der man visar Signesbrunn och Hagbarsholme, i Urnas socken i Bergens stift, på Listerland i Kristiansands stift, vid Wigen och Fredrikstad i Kristiania stift, — samt i Sverige, der man, utom minnesmärket vid Segersjö i Nerike, har Signildsbur och Haborsek vid Ysanna kyrkohy i Blekinge; Signildsbur, Siguilds källa, Habors galge, Habors hög, Sigurdsberg på Asige hed i Halland, och slutligen Haborsslätt, Signildsberg och Tärnesund i Håtuna socken i Uppland.