Pastor Hallin/14

←  13.

Pastor Hallin av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) 14.

15.  →

14.

Psalmen spelades upp, och den unge presten gick ned från predikstolen.

Öfver församlingen låg en känsla af glädje och frid. Ty alla kände, att Herrans vingård hade fått en ny arbetare, som skulle tukta de nya rankorna att bära god frukt och ansa de gamla, så att de buro bättre än tillförene. Ett ögonblick under predikan hade biskopens anlete mulnat. Det var, när pastor Hallin talade om, hvad Herren fordrar af dem, till hvilka han i sanning skall kunna säga: »Föd mina lam». Ty pastorn stälde så stora fordringar, så ungdomligt stora fordringar. Men biskopens ansigte ljusnade åter märkbart, när pastorn talade om, att gud är barmhertig. Och sedan blickade han myndigt och lugnt ut öfver församlingen och upp mot predikstolen. När pastorn sade amen, gjorde biskopen till och med en liten nick med hufvudet, som om han icke kunnat låta bli att på detta sätt gifva sitt bifall tillkänna.

Församlingen var nöjd. Många hade märkt biskopens nick, men hans oro hade undgått åhörarna. Därför gick det också en suck af tillfredsställelse och belåtenhet öfver församlingen, när predikan var slut, och mången satt i sitt stilla sinne och gladdes öfver, att adjunkten Hallins son hade lyckats så bra.

Adjunkten själf satt och såg ned. Han tänkte på slägtens döda, sin far och dennes bröder, och sin gamle farfar, hvilken han sett då han var liten pojke. Han mindes hans svarta strumpor och knäbyxor, och han mindes, hur sirligt och elegant han gick omkring på vägarna i sin församling, stödd mot den gamla käppen med guldkryckan. Han tyckte, att den gamla slägten kommit in i sina rätta spår igen. De gamla traditionerna skulle lefva upp ånyo, och i deras skydd skulle hans son lefva lugnt och åter samla, hvad det sista slägtledet förskingrat. Med en Suck satt adjunkten och tänkte på, hur han själf kunde ha haft det, om han icke låtit sig dragas af sin olycksaliga lust att studera. Det var de gamla språken, som hade förstört honom, de hade lockat honom in på studierna och tvungit honom till ett helt lif i skolrummet, där han ej en gång haft tid att odla sin gamla kärlek. Hade han varit prest, ja, då hade det varit en annan sak. Mellan söndagarna skulle han ha haft god tid att fördjupa sig i sina älskade klassiska författare. Med pipan tänd skulle han kunnat sitta de långa eftermiddagarna i sin väl ombonade studentkammare och i landtligt lugn lefva den gamla studietiden om igen, ända till dess att döden kallade honom till sina fäder. Nu skulle han på gamla dagar endast få glädja sig åt sin son, och med känslan af denna fadersglädje blandade sig helt oförtänkt en suck öfver hans eget lif.

Tänk, att han hade kunnat få lefva i ro för alla pänningsorger, om han blott förstått att ställa sig väl. Tänk.

Och adjunktens ögon voro fuktiga, när han: höjde dem och skyggt såg ut öfver församlingen för att se, hvad man tänkte om sonen.

Då kände han vid sidan af sig en hand, som famlade efter hans, och han tryckte denna hand och nickade rördt mot sin hustru, som såg upp mot honom öfver näsduken, som hon höll tryckt mot sitt ansigte för att återhålla snyftningarna. Och han kände sig tacksam mot denna sträfsamma hand, hvilken arbetat så troget och uthålligt, och som aldrig glömde att söka hans. Han hostade litet, tryckte sin hustrus hand tillbaka och tog af sig glasögonen för att få torka sina ögon. Sedan putsade han högljudt sin näsa och såg sig omkring med klara ögon.

Fru Hallin böjde sig ned i bänken, så fort predikan var slut, och gaf sina tårar fritt lopp. Hon bad alla bönerna efter predikan med sonen, och hennes läppar rörde sig ifrigt. Orden voro desamma, men tankarna voro fjärran, ty hon bad för honom, bad med hela sin själ, och i bönen lade hon in kärleken till sitt barn, som hon burit på sina armar och fruktat för och sörjt för i hela sitt lif, alt sedan han späd och sjuklig legat vid hennes bröst, och som i dag gjort henne så lycklig, tyckte hon, som hon aldrig varit förr. Hon hade icke en tanke på sig själf, endast en enda stor känsla af sällhet och lugn, och hon tackade gud.

Så tog hon den ena handen från sitt ansigte och lade den i sin mans hand. Och när psalmens första vers var sjungen, satte hon sig upp och försökte att sjunga med. Hon såg icke bokstäfverna, men orden kunde hon utantill.

När psalmen var slut, steg biskopen upp ur sin bänk och gick in i sakristian.

Men det var en, som under hela predikan bibehållit ett kallt, nästan strängt uttryck. Och det var Eva Bauman. Hon satt hela tiden och fixerade pastorn. Det var henne omöjligt att förstå, hur samme man, hvilken för bara två dagar sedan varit så osäker på sig själf och så upprifven af tvifvel, nu kunde tala så säkert och tryggt, att en hel församling satt och litade på hans ord. Hon vägde hvarje ord han sade, och det var icke blott biskopens anlete, som mulnade, när pastor Hallin talade om Herrens fordringar på dem, till hvilka han i sanning vill kunna säga: »Föd mina lam». Hon tyckte, att hon hatade denne man, föraktade och hatade honom så djupt som ingen annan människa, hon kände. Och när han sedan talade om guds barmhertighet, då kunde fröken Eva icke undertrycka ett litet elakt leende: Ty hon hade stora fordringar på sanning i alla lifvets förhållanden. Och när han sade amen, lät detta ord i hennes öron så falskt, att det formligt skorrade. Hon böjde sig icke ned, när bönerna lästes, utan hon satt upprätt och såg på pastorn, och hon gladde sig åt; att han märkte det. Ty hon visste, att han skulle förstå hennes tankar.

Innan den sista psalmen var sjungen, gick hon direkt hem. Hon ville icke svara på några frågor om, hvad hon tyckte om predikan.

När välsignelsen var läst och psalmen sjungen, gingo adjunkten Hallin och hans hustru ut ur kyrkan. Ute på planen tog fru Hallin sin man under armen, och arm i arm gingo de båda makarna fram genom folkmassan, som strömmade ut ur kyrkan. De ville båda undvika att se hvarken till höger eller venster, men de kunde ej låta bli. Frestelsen att se andra deltaga i sonens framgång var dem för stark. De valde att följa den stora strömmen af kyrkobesökande, i stället att vika af på någon af bivägarna, och så hälsade de på ett par bekanta, så på ett par till. Det passade ej på vägen från kyrkan att störta fram och gratulera. Men vänner och bekanta tryckte i förbigående deras händer, och menande blickar och leenden tillsändes dem af förbigående.

Men lektorn och lektorskan Hallin kommo emot dem. Slägtingar skulle väl altid äfven på en sådan dag kunna följas åt ifrån kyrkan. Detta möte var fru Hallin egentligen innerligt obehagligt. Ty svägerskan var ej den, hvilken hon i ett ögonblick som detta önskade att möta. Men det kunde nu en gång icke undvikas, och fru Hallin fick lof att bära sitt öde.

Lektorskan hade också en känsla af obehag, när hon gick emot sina slägtingar. Hon visste, att hon inte kunde uttrycka sig i den andliga stilen, så att fru Hallin gillade henne, och hon ville så gärna kunna det. Det retade henne att känna sig ringaktad, liksom om inte hon kunde vara lika gudfruktig, fast hon inte talade som en bok.

»Kära Ebba,» sade hon och tryckte svägerskans hand. »Nu ska du väl vara bra lycklig. Det var ett riktigt godt guds ord, vi hörde i dag.»

Lektorn tog sin bror afsides, och de båda gingo ett stycke före fruntimren.

Fru Hallin tryckte sin världsliga svägerskas hand, så varmt som det var henne möjligt, men tacka henne kunde hon inte.

»Måtte han bara kunna bära sin framgång på det rätta sättet,» sade hon.

Men hennes stämning var störd, och när hon tagit farväl af svågerns och vid mannens arm gick den korta vägen hem, tänkte hon mera på svägerskan än på sonen. Och hon förebrådde sig själf att hon så kunde låta lifvets små vedervärdigheter inverka på sig. —

När Ernst Hallin kom in i sakristian, kände han den första stunden en stärk blygsel. Det var honom omöjligt att tänka annat, än att alla människor hade genomskådat honom, förstått, hvilken tvetalare han var. Och ändå hade han inte darrat på målet. Klart och tydligt hade han talat ut alt — alt detta, som innehöll domen öfver honom själf och hans lif.

I tankar gick han och stälde sig framför spegeln. Han betraktade sitt ansigte, och han kände något liknande ömkan öfver sig själf. Det kom ett forskande uttryck i hans blick, som om han sökt efter något drag, hvilket kunnat förråda hans lönliga tankar.

Då öppnades dörren, och biskopen trädde öfver tröskeln. Hög och myndig, med öfverrocken hopknäppt ända upp till halsen och kalotten, som täckte den skalliga hjässan, stod han där och betraktade den unge presten. Det låg hot i hans framträdande, tyckte Ernst. Och han blef torr i munnen af förskräckelse.

Nu kommer domen, tänkte han. Och i detsamma kände han ett slags slött lugn; Det var honom i grund och botten aldeles likgiltigt. Nu fick det komma, hvad som komma ville.

Han såg upp och mötte biskopens blick.

Den var klar och lugn, och Ernst tyckte sig läsa belåtenhet däri.

»Jag kommer för att lyckönska,» sade biskopen.

Han sträckte fram sin hand och tryckte den unge prestens.

»Det är sådana unga krafter, vi behöfva för att kunna hålla ut i kampen mot alt ondt, som rör sig i tiden.»

Det dröjde en stund, innan Ernst Hallin kunde hämta sig från sin öfverraskning. Men småningom förstod han, att han misstagit sig på biskopens afsigter. Han förstod, att han hade lyckats, att denna dag för honom var en triumfens dag, och att den, som sade honom det, var kyrkans hufvudman inom stiftet.

Han bugade sig djupt, och en liflig rodnad färgade hans kinder.

Nästan mot hans vilja smög sig en känsla af tillfredsställelse, ja, nästan af stolthet öfver honom. Och han började förundra sig öfver den känsla af antipati, han förr hyst mot biskopen. Det var ju en vänlig och god man, icke als prelat så här på tu man hand.

Han såg upp och mötte biskopens blick, som genomträngande hvilade på honom.

»Kandidaten är förmodligen trött,» sade biskopen. »Jag skulle annars vilja säga ett par ord om predikan.»

Han satte sig och gjorde en rörelse med handen, som innebar en uppmaning åt den andre att taga plats.

»Det var en sats i kandidatens predikan, som i förstone oroade mig,» började biskopen. »Det var, när kandidaten talade om de fordringar, man har att ställa på ärligheten hos Herrans tjänare. Kandidaten var sträng, ungdomen är altid sträng, och det skadar inte att vara det, bara man är det på det rätta sättet. ’Man bör’, sade kandidaten, ’innan man beslutar sig för att blifva en guds ords förkunnare, betänka sig noga, om" man älskar Herran mer än desse’. Och med ’desse’menade då kandidaten andra människor. Detta är rätt sagdt. Men hvad det gäller i dessa tider, är att icke skrämma människorna bort från kyrkan och dess tjänst. Och det skulle till exempel vara en öfverdrifven samvetsgranhet, om en ung man, som ville ägna sig åt Herrans kall, afstode därifrån, därför att han i sin ungdom ej kände sig så säker i sin tro, att han utan betänkligheter kunde svära presteden. Tro mig, herr kandidat, det fins många, hvilka nu tillhöra kyrkans yppersta, som med fruktan och bäfvan trädt in i kyrkans tjänst. Men det är en stor sak att veta, att Herren styrker dem, som honom tjäna.»

Ernst kände sig så jämmerligen förkrossad och liten, där han satt. Det föreföll honom, som om biskopen ändå anat sig till något af alt det, som sysselsatte hans tankar, och när han såg på det myndiga ansigtet, fick han föreställningen om någon, som ägde makt att på en gång fresta och befalla. Han kände, hur han böjde sig under denna kalla blick. Men på samma gång skulle han ha haft lust att säga emot, att tala ut, att vittna högt och öppet, att detta var falskt. Det brände i honom. Men han teg, och inom honom vaknade på nytt den gamla känslan af fiendtlig misstro.

Han svarade icke, utan böjde endast på hufvudet. Och biskopen tänkte för sig själf, att här fans frö till en god arbetare i vingården. Men hans sinne var stolt och behöfde brytas, hans tankar voro oroliga och behöfde lugnas, och därför skulle han bort någonstans, där han kunde samla sig. Hälst på landet, där han kunde få vara i ro.

Biskopen smålog och tog sin hatt.

»Jag ser, att kandidaten är trött,» sade han. »Kandidaten ser klen ut. Hur är det med hälsan?»

»Jag har altid haft klent bröst,» sade Ernst.

De båda herrarna reste sig upp. Biskopen log vänligt och klappade den unge mannen faderligt på axeln.

»Vi få tänka på någon lugn plats ute på landet. Det kan vara bra både för kroppen och kanske för själen också,» tillade han.

Ernst försökte framstamma en tacksägelse, men orden fastnade på hans läppar. Biskopen tog honom lugnt i hand och gick.

När Ernst blef ensam, satte han hastigt på sig ytterplaggen och skyndade ut för att hinna hem, innan folket skulle börja strömma ur kyrkan.

Han satte sig uppe på sitt rum och såg ut på domkyrkoplanen. Klockorna hade börjat att ringa, människorna gingo i flockar, lifligt pratande efter slutad gudstjänst, fram under de höga träden, och solen sken varmt öfver den smältande snön.

Länge stod han och såg på utsigten, som han kände så väl. Hur många gånger hade han icke sett dessa samma människor på samma sätt gå fram emot honom och försvinna nere på gatan bakom knuten. Och nu talade de om honom alla. Han drog: sig tillbaka i fönstret, tätt invid gardinen, för att ingen skulle se honom. Och han fortfor att se ut, liksom girig efter att räkna, hvilka af hans bekanta, som voro där.

Då såg han fadern och modern, som togo afsked af farbroderns och sedan gingo fram under fönstret, där han stod. De sågo uppåt, som om de sökte någon. Och Ernst drog sig hastigt in i rummet. Han höll andan och lyssnade.

De gingo in där nere. Det var aldeles tyst, och han förstod, att de sökte honom.

Till sist hörde han faderns röst i trappan.

»Kanske han är här uppe?»

Och därefter steg, som närmade sig.

Dörren gick upp, och föräldrarna kommo in. Bådas ansigten strålade, och det syntes på modern, att hon hade gråtit.

»Hvarför är du här uppe?» sade hon.» Ensam, som vanligt. Vi ha sökt dig öfveralt där nere.»

Hon omfamnade honom, medan tårarna strömmade ur hennes ögon.

»Låt mig se på dig,» sade hon. »Jag kan icke fatta alt detta.»

Efter henne kom turen till fadern.

»Du har gjort dina föräldrar en stor glädje, min gosse. Gud välsigne dig.»

Och hans hand darrade, när den tryckte sonens.

Ernst kände sig så obeskrifligt lycklig. Det fans en tvekan inom honom, om han skulle kunna tro på denna lycka. Men han behöfde hvila, han behöfde känna om också blott några ögonblicks oblandad ro, och föräldrarnas glädje gjorde honom liksom trygg på sig själf.

När den första sinnesrörelsen hunnit lägga sig, frågade modern:

»Nå, hvad sade biskopen?»

Ernst Hallin betänkte sig ett ögonblick.

»Biskopen var mycket belåten,» sade han.

Adjunkten drog en suck af lättnad.

❦❦❦