Pastor Hallin/15
| ← 14. |
|
16. → |
15.
Lektor Hallin hade efter upptäckten i tamburen kämpat en hård kamp med sitt naturliga ädelmod, innan han beslöt sig för att under denna förevändning göra sig af med sin förhatliga måg.
Å ena sidan erfor han en viss blygsel vid tanken på att skvallra om denna upptäckt för sin hustru. Ty han kände med sig själf, att han i ingen mån var den, som hade rätt att kasta första stenen, och hade hans måg varit en karl, som han tyckt om, en frisk och dugtig och reel karl, och lektorskan varit den, som gjort upptäckten och velat begagna den för att åstadkomma en brytning, då skulle lektorn otvifvelaktigt ha svarat: »Men min söta vän, hvad är det där att oroa flickungen med? Tag pojken på tu man hand och gif honom en skrapa, om du vill. Men för guds skull ställ inte till någon skandal. Hela saken är en bagatell, som egentligen är att skratta åt. Du borde väl ha varit gift i så många år, så att du skulle kunna ha lärt att förstå dig på karlar. Och dessutom fruktade lektorn på alvar alt det prat, som af denna historia skulle uppstå i Gammelby.
Men å andra sidan resonnerade lektorn som så, att om han på något sätt kunde befria sin dotter från att för hela lifvet vara fastkedjad vid den i hans ögon äckliga figur, vid hvilken hon fästat sitt unga, kanske icke fullt oskyldiga hjärta, så vore det alt värdt att utstå litet skandal för. Och för sin del ville lektorn gärna belasta sitt samvete med en smula jesuitmoral, bara han för framtiden slapp att se den förbaskade löjtnanten.
Emellertid gick lektorn: hemma och väntade på ett tillfälle för att få börja det alvarliga samtalet med sin hustru. Men det såg ut, som om detta tillfälle skulle vara ganska svårt att finna. Ty två hela dagar förgingo, utan att lektorn kunde komma fram med så mycket som en antydan, och under tiden kom och gick löjtnanten som förut i det Hallinska hemmet. Saken var den, att så fort lektorn tänkte taga upp frågan, fastnade orden rent af i halsen på honom. Ty han tänkte på de anspelningar, som hans hustru otvifvelaktigt med anledning af sakens ömtåliga beskaffenhet skulle rikta mot honom själf.
På söndagen kom löjtnanten som vanligt för att äta middag, och under middagen hade lektorn sitt stora nöje af att iakttaga huspigans brydda min, när hon bjöd omkring maten. Löjtnanten åter var glad och obesvärad och satt med Gabrielles hand i sin, så ofta han inte använde sked eller gaffel. Efter middagen drog Gabrielle sin Axel in i kabinettet, och där hade de sin lilla herdestund före kaffet.
Lektorn såg förgrymmad efter dem.
»I dag skall det ske,» tänkte han. »I dag eller aldrig.»
Lyckligtvis var löjtnanten upptagen på eftermiddagen, hvarför han till lektorns stora glädje sade tidigt farväl, och Gabrielle, hvilken betraktade hvarje sådant själfständigt steg från löjtnantens sida som en personlig förolämpning mot sig, gick ögonblickligen in på sitt rum, där hon satte sig i soffan, bet i sin näsduk och tjurade. Hon hade inte velat kyssa honom, när han gick. Men han hade gått ändå. Och det retade henne.
Lektorskan kunde inte begripa, att hennes man satt kvar ute i förmaket och inte gick in till sig, och hon satt just och funderade på att säga honom något vänligt för denna uppmärksamhet, när lektorn plötsligt kom och satte sig bredvid henne i soffan. Hans ansigte hade ett ovanligt högtidligt uttryck, och han lade sin hand på hennes arm.
»Lilla Aurore,» sade han. »Det är en mycket ledsam sak, som jag måste tala med dig om.»
Lektorskan såg upp och blef förskräckt öfver sin mans högtidliga utseende.
»Jössus Abel, hvad är det?»
»Lugna dig, lilla Aurore,» sade lektorn. »Det är en ledsam sak, men om vi bete oss klokt, ska alting gå bra. Och jag litar på, att jag nu har en riktigt förståndig och bra liten hustru.»
Han gjorde ett försök att taga henne om lifvet, men hon slet sig lös och knäppte ihop händerna emot honom.
»Hvad är det, Abel?» sade hon. »Plåga mig inte längre. Du skrämmer ju upp mig, så att jag kan bli tokig. Låt mig för guds skull veta, hvad det är.»
Lektorn fäste ögonen på den motsatta väggen och såg ytterst alvarlig ut.
»Det rör våra barn, Aurore,» sade han.
»Tänk på, att jag är mor, Abel. Gud fader i himmelen hvad du kan vara hjärtlös.»
»Tja,» sade lektorn och gick med ens lös på själfva saken. »Det är inte någon rolig historia, det må gud veta. Men Gabrielle måste slå opp med löjtnanten. Åtminstone kan jag inte se någon annan råd.»
»Ska hon slå opp med löjtnanten?»
Lektorskan gjorde halft om i soffan och såg en stund på sin man, som om hon velat utröna, om han talade sanning. Men när lektorns ansigtsuttryck icke lämnade rum för något tvifvel om den saken, grep lektorskan till den utväg, som hon altid brukade anlita, när hon led brist på argument. Hon började att gråta och under snyftningarna framstammade hon brutna ord och satser, hvilka läto så omedelbara och så bevekande, att hon själf altid kände sig rörd öfver sin egen vekhet, hvilken icke var i stånd att bära denna världens tunga slag. Men på lektorn verkade detta icke als. Ty han hade under årens lopp lärt sig, att dessa stormiga utbrott icke försiggingo så aldeles oafsigtligt.
»Nu ska du inte gråta, Aurore, utan höra på, hvad jag säger dig,» sade han retligt.
Du vet, att jag inte är stark, Abel. Jag tål inte vid det här … Och hvad ska det bli af Gabrielle? … Mitt barn … vårt barn, Abel … Hon öfverlefver det inte … och hennes stackars mor ska snart följa henne i grafven …»
Snyftningarna blefvo lektorskan öfvermäktiga, och hon grät nu så våldsamt, att hon inte fick fram ett ljud.
Lektorn gick lugnt fram och tillbaka i rummet. Han visste, att när hon hade tröttat ut sig, skulle hon tystna och han afvaktade lugnt det lämpliga tillfälle, som han väntade skulle infinna sig.
När oväsendet i soffan något minskats, sade han därför kallblodigt:
»Jag öfverraskade honom i torsdags efter supén, med att han kysste huspigan.»
Lektorskan satte sig upp i soffan, och gråtparoxysmen var med ens aldeles som försvunnen.
»Du brukar inte vara sträng i dylika fall, Abel lilla,» sade hon giftigt.
»Seså, nu kommer det,» tänkte lektorn.
Men högt sade han:
»Jag kan inte tro, att du vill lämna ditt barn åt en man, som bedrar henne redan före bröllopet.»
»Nej, du vill naturligtvis, att han skall vänta till efter bröllopet. Men har jag inte sagt det förut, Abel? Är det inte det, jag altid har sagt?»
»Hvad är det, du har sagt?»
Lektorn stannade i sin promenad, aldeles förbluffad.
»Jag kan nog tro, att du inte kommer ihåg det nu längre. Inte bryr du dig om, hvad jag säger. Det vet jag nog. Och det är så likt dig, Abel lilla. Men har jag inte altid sagt, att den där Sophie är ett gement stycke, som ingen kan lita på? Har jag inte det?»
»Jo, kära vän,» sade lektorn saktmodigt. »Det har du nog gjort. Men hvad hör det hit?»
»Hvad det hör hit? Abel, jag förstår dig inte. Hvad det hör hit? Hade vi inte haft henne i huset, så hade ju den här rysliga händelsen aldrig händt, vet jag. Förstår du inte det?»
Lektorskan var purpurröd i ansigtet, och hennes min sade, att hon ansåg denna logik för att vara aldeles oemotsäglig. Och som lektorn af gammalt visste, att det aldrig lönade sig att öfvertyga hustrun om, att hon haft orätt, så nöjde han sig med att svara:
»Ja, men lilla Aurore, nu har det händt. Och nu frågar jag dig, hvad du som mor tycker, att vi rättast böra göra.»
Vid denna vädjan till hennes modershjärta sjönk lektorskan åter ihop i soffan och satt och slog förtviflad i luften med båda händerna.
»Ska jag säga det? Hur ska jag veta det? Nu satt jag här och tänkte på det goda guds ord, som vi hörde i kyrkan i förmiddags, och jag tänkte på mina små lam, som jag har födt fram till världen, och som jag trodde gud nog skulle vara god emot. Det här är ju förfärligt, Abel. En mor kan inte stöta dolken i sitt barns hjärta. Tänk på det, Abel.»
»Nej,» sade lektorn, »det begär jag inte häller. Men hon kan lika litet gå och se på, hur hennes dotter med förbundna ögon kastar sig i förderfvet.»
Lektorskan satt en lång stund tyst. Så började hon att skaka på hufvudet igen och vagga fram och tillbaka.
»Axel, som ser så god ut. Hvem skulle ha kunnat tro det om honom?»
Men nu var det lektorns tur att spela öfverlägsen.
»Jo, det kunde jag,» sade han. »Var det inte du, som drog honom till huset och stälde till hela partiet kanske?»
Det skulle lektorn inte ha sagt.
Lektorskan knäppte ögonblickligen ihop sina händer och vände ögonen mot taket. Hon var så upprörd, att hon inte kunde sitta stilla, utan hon reste sig upp och gick i denna ställning fram emot mannen.
»Var det jag?» sade hon. »Kan du säga med sanning, att det var jag? Abel! Gud är mitt vittne, att jag aldrig har velat annat än mina barns väl. Ska det nu vara mitt fel också? Kanske du också vill påstå, att det är mitt fel, att han kysste Sophie?»
Vid de sista orden fick lektorskans röst en mera profan anstrykning. Men vid detta vädjande till hans rättskänsla förlorade lektorn tålamodet.
»Åh, Herre gud,» sade han. »Kan du inte ett ögonblick tala ett förståndigt ord? Det är ju en alvarsam sak, vet jag.»
Lektorskan fälde ned armarna och såg ned med den undergifna minen af ett offerlam.
»Hvad vill du, att jag skall göra, Abel?» sade hon. »Du vet, att jag lyder dig i alting, som jag kan försvara inför gud och mitt samvete.»
»Jo,» sade lektorn. »Du skall gå in till Gabrielle och tala vid henne. Jag vet, att det är en kinkig historia. Men det är också endast en mor, som kan göra det,» tillade han listigt.
Detta sista argument bevekte lektorskan.
»Ja, Abel,» sade hon. »Jag skall göra det. Men» — och hon knöt handen i förbittring — »den där Sophie! Hon ska ur huset i morgon dag.»
»Ja, gärna för mig,» sade lektorn. »Bara skandalen inte blir värre än nödvändigt.»
Därefter gick lektorn in till sig och tog ur chiffonieren fram en extra havanna, hvilken han bestod sig som en belöning för eftermiddagens vedermödor. Han var glad åt utgången af sitt försök. Men han kunde inte begripa, att lektorskan inte hade pikat honom. mera för gamla, förlåtna förseelser. Troligen hade hon glömt det i hettan. Och med den reflexionen tände lektorn omständligt sin cigarr. —
På aftonen kom Gabrielle icke ut, när familjen samlades vid kvällsbordet, och dagen därpå fick lektorn det delikata uppdraget att i ett bref underrätta löjtnanten, att man för framtiden undanbad sig hans vidare besök i familjen.
Han skref ett bref till Gabrielle. Men hon återsände det oöppnadt.
Redan på söndagsaftonen hade Sophie fått ut sin innestående lön och fått tillsägelse att flytta den följande morgonen.
Så var dramat utspeladt inom lektor Hallins familj. Men ryktet om händelsen gick staden rundt, och trots alla försigtighetsmått kunde själfva anledningen icke döljas. Mot den stackars löjtnanten var förbittringen så stark, att han måste resa bort på en hel månad, för att den ledsamma affären skulle hinna att falla i glömska.
Somliga sade, att han varit drucken på supén och kurtiserat tjänstflickan inne vid bordet. Andra påstodo, att han hade bragt henne i vissa omständigheter, som … med ett ord … gjorde hennes aflägsnande nödvändigt. Men alla voro eniga om; att lektorskan Hallin var en präktig kvinna, som hade visat en sådan energi, när det gälde att rädda sin dotter. Och alla tyckte synd om Gabrielle. Pastor Simonson sade till och med, att hon bar sin olycka med en undergifvenhet, som visade, att hon sökt och funnit tröst hos den rätte tröstaren.
Lektor Hallin själf lät sin hustru taga äran af denna händelse. I hemlighet fann han den här gången sitt beteende mindre »europeiskt», och bifallet i Gammelby smickrade honom inte. Han sade sig själf, att hade det inte varit för att befria Gabrielle från löjtnanten, skulle han ha skämts öfver hela affären.
Men när fru Hallin berättade händelsen för adjunkten, sade hon:
»Det är ändå inte pängarna, det kommer an på här i världen.»
❦❦❦