Pennskaftet/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 1
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 24 ]

II.

Inackorderingarna kommo in var från sitt rum och kastade hungriga blickar på middagsbordet, de lösa spisgästerna församlades så småningom, det var första september och alltså en hel del nykomlingar, man presenterade sig, snubblade över namnen och sade för resten just ingenting. Så satte man sig till bords under tystnad och för att bryta den, frågade någon av stamgästerna: men var är Pennskaftet?

Kring värdinnans mun samlade sig det fruktade smala leendet, men innan en replik hunnit värka fram, lade sig den jovialiske kamrern vid hennes vänstra sida emellan, han, som var äldst i gården och åtnjöt en obestridlig särställning, kunde göra det.

— Det har väl mycket att göra som vanligt, sade han, och värdinnan ryckte på axlarna med ett ondskefullt småleende, men måste tiga.

— Ja, detta ansträngande arbete i dagspressen, kom det på långsam och välbehaglig skånska från andra bordsändan, där en ung estet med runda kinder och ögon hade sin plats. Jag gick om henne för tio minuter sedan, hon stod mittibland en hop andra gatpojkar, som samlats kring ett [ 25 ]slagsmål, och sträckte på halsen för att överskåda situationen. Just som jag gick förbi hörde jag hennes gälla röst: »Jo han gick däråt, för jag såg'et själv, polisen!»

Man skrattade åt skåningens sätt att härma stockholmsdialekten, och de, som kände Pennskaftet, sade till nykomlingarna: det är så likt henne.

I samma ögonblick stod i dörren en liten tunnbyggd flicka och betraktade med tankfull oförskämdhet det stora brokiga bordssällskapet. Hon hade ett yvigt och blankt, blekblont hår kring ett smalt, en smula kantigt och oregelbundet men ganska fängslande ansikte, i ögonen, grå och djupt liggande, glittrade längst inne minnet av något nyss upplevat.

— Vi har satt oss, sade värdinnan.

Flickan drog tyst på munnen åt den sensationella upplysningen, sneddade bort mot sin dörr, granskade i förbigående soppskålen, där bland talrika tårar av fett några passionerade röda morotsstrimmor simmade, och sade litet vårdslöst: tack, ingen soppa för mig.

Efter en stund kom hon in, gjorde en kort ursäkt och slog sig ner på den tomma platsen. Den första i varje månad löpte man ju alltid den risken att nödgas bryta bröd med någon, som åt alltför vedervärdigt illa, hon överfor därför med en snabb, granskande blick bordssällskapet och stannade en sekund längre hos nykomlingarna. Åt en [ 26 ]nyanländ ung man, som såg mycket generad ut, då hon ertappade honom med att stirra på henne, smålog hon med en min av hemligt förstånd, som om hon velat säga: tror du inte jag vet att de har talat om mig? och Cecilias bleka, tillstängda ansikte ägnade hon en minuts tankfull uppmärksamhet. Skåningen viskade över bordet något som lät som: nå hur gick det sen, fick polisen honom? vilket föranledde henne, att mycket tydligt be honom sjunga ut med vad han hade på hjärtat. Men eljest satt hon tyst och åhörde konversationen mellan de äldre: värdinnan och hennes bättre lottade syster, assessorskan Bodin, som var i Stockholm för att installera sin dotter, kamrer Tillberg och redaktören Jessen, som läste korrektur i tidningarna, samt en äldre, fet fröken, som presenterats som: författarinnan, fröken Anderson-Jublin.

— Jaha, sade värdinnan och såg skarpt på alla sina gäster, nu har både ölet och mjölken stigit med ett tag.

Den, som icke drack öl i församlingen drack ju alltid mjölk, så att alla hade bort känna sig träffade, men man var alltför van vid dylika upplysningar för att fästa sig vid dem. Priset hade ju gumman höjt vid terminens början, så det kunde hon i alla händelser inte komma sig för med på en tid.

— Ja, sade assessorskan, då alla tego, det är märkvärdigt, att du kan hålla så utmärkt mat för det priset.

[ 27 ]För att då i någon mån förta verkan av denna taktfulla anmärkning, lade kamrern sin ljusa panna i bekymmerfulla veck och framsuckade: — Ja, det är dyra tider vi lever i.

— Om det bara vore det, jämrade sig assessorskan, men det är väl värre än så. Högmodet har farit i de styrande, barnen får inte lära annat än strunt och skräp i skolorna, och arbetarna vill vara lika goda som de, som är av familj, och ingen törs säga emot dem, allt blir som de vill.

— Lika goda, de är mycket för mer, sade redaktören, hade man det lika bra som arbetarna, så kunde man vara nöjd.

— Men varför arbetar inte redaktören då? frågade Pennskaftet.

Man låtsades inte höra henne. Skåningen applåderade ironiskt.

— Nej, det är ingen tanke på att spara med varken statens eller kommunens medel, därför blir vi snart ruinerade på våra skatter, sade värdinnan, som, enligt vad pensionatskvallret visste att förtälja, deklarerade falskt. Ryktet hade kommit ut därigenom att redaktören, som skrev deklarationen i sin egenskap av litteratör, alltid fick ha ett spelparti den första mars.

— Min man säger, att det är alla de hundrade kommittéerna, som ruinerar landet, sade assessorskan.

— Ja, och nykteristerna, inföll redaktören.

— Å ja, det blir väl än värre, när kvinnorna får rösträtt, då kommer de att avskaffa all sprit, [ 28 ]sade författarinnan och smålog mot honom. Men vi skall hoppas, att det inte blir så snart.

Redaktör Jessen hatade om möjligt rösträttskvinnorna än mer än nykteristerna.

— Det skulle veta hut, sade han. De kunde sitta hemma och sköta det som tillkommer dem och inte lägga sig i vad de inte begriper. Har vi kanske för mycket manlighet i riksdagen förut?

— Ja, jag tycker också, sade assessorskan, att kvinnan framför allt skall vara kvinna. Det är vackert så. Vad angår det oss, hur männen sköter landet.

— Följ med upp på riksdagsläktaren en dag och hör vad de förhandlar, så får assessorskan se, att det angår oss ganska mycket, försökte Pennskaftet från sitt hörn.

— Nej tack, svarade assessorskan.

— Konsten måtte väl vara för mer än politiken, insköt hennes dotter, som trodde att hon skulle bli textilkonstnärinna och var klädd därefter.

— Ack ja, konsten, sade den feta författarinnan, som nu måste yttra sig, då man var inne på hennes område.

— Alla kvinnor kan inte komponera spjällband, sade Pennskaftet, som alltid förr eller senare blev grov, när författarinnan och textilflickan började.

— Nej, sade författarinnan, som hatade Pennskaftet intill döden men bodde i samma rum, men alla kvinnor, som ha litet — jag vill inte säga skönhet —

[ 29 ]— — — nej, gör inte det — — —

— — — men charm, kan ju få vad som helst av en man och så långt kommer man aldrig med rösträtt. Tänk vad det är stort att vara kvinna — Pennskaftet betraktade hennes figur och nickade instämmande — och känna kvinnlighetens makt över männen. Jag tror att männen skulle förakta mig, om jag började trotsa mig till rösträtt.

— Det tror jag också, sade Pennskaftet.

— Men varför bråkar de så mycket om rösträtt — samtalet hade nu blivit allmänt även vid nedre bordsändan — de får ju rösta på riksdagsman, eller hur, mamma? sade textilflickan.

— Det vet jag inte, sade den tillfrågade. Vi har gudskelov varit för lyckligt gifta i vårt samhälle för att ha håg att bilda några rösträttsföreningar. Vad skall kvinnorna med rösträtt för resten? Ställning i samhället har vi gudilov genom våra män, inflytande har vi indirekt genom våra söner, om vi vill ha det, och till att sköta våra affärer ha vi våra snälla bankdirektörer. Det finns för övrigt så många utmärkta män i första kammaren, som Gud givit gåvan att styra landet, och dem ger jag hädanefter som hittills min tysta röst.

Med dessa ord reste hon sig från bordet och seglade in i förmaket, där nu alla försökte att känna sig hemmastadda bland de skrikande och obekväma möblerna, som utgåvos för att vara allmogestil.

På Pennskaftet utövade dock rummet en my[ 30 ]stisk tjusning, sedan hon kommit underfund med att interiören, kall, fordrande och tom som den var, med det lilla tillägg av slamsighet och oredlighet, som de fula och krafsiga prydnadsföremålen erbjödo, omedvetet hade blivit en bild av pensionatets ägarinna, hennes själs begränsning uppenbarad i möbler, dess jämmerlighet röjd av blomstervaser. Cecilia däremot, för vilken denna hemliga och elaka glädje var fördold, hatade rummet från första stunden, och ämnade skynda in till sig, men stannade, då hon hörde Pennskaftet, som tydligen ej fått på långt när nog av gräl, vårdslöst slunga brandfacklan:

— Ni skulle ha varit med på rösträttsmötet i går afton!

Resan stod plötsligt för henne, hennes löfte till Ester Henning, vad hon ändå var ohjälpligt slö och glömsk.

— Och jag som inte kom ihåg, att jag skulle gå dit, utbrast hon ofrivilligt.

Pennskaftet betraktade henne med samma tankfulla uppmärksamhet som förut.

— Är ni rösträttskvinna?

— Ack nej, sade Cecilia, men jag hade lovat att försöka göra dem en tjänst och nu, tänk, svek jag ändå mitt löfte.

— Fega och opålitliga är de också, konstaterade redaktören i en högljudd viskning, avsedd för författarinnan, men hörd av hela rummet. De förnekar sin tro för judarnas rädslas skull.

[ 31 ]Cecilia drog för första gången på munnen — och Pennskaftet iakttog det med stolthet — åt tanken att hon skulle förneka något som helst av rädsla för redaktör Jessen. Och för att inte ge sig sken av att fly ändrade hon plan och slog sig ner med en kopp kaffe.

Kamrern sökte för andra gången att leda in samtalet på mera neutral mark: — Nå, kära Pennskaft, sade han, har ni haft mycket att göra i dag? Vad har ni intervjuat för ett stackars offer?

— Kära kamrer, sade Pennskaftet i samma ton, det kan vara sorgligt ändå, utan att jag behöver tala om det. Ni kan ju läsa det på rakstugan i morgon.

— Får vi också en skildring av slagsmålet på Tegnérgatan? frågade skåningen spydigt.

— Det antar jag, att ni alla redan fått, svarade Pennskaftet, som mycket väl sett skåningen, fast han icke märkt det. Men, o, ni skulle få en, en, som ni inte drömt om, ifall jag kunde skriva, som jag en dag skall kunna. En liten, mycket knuten hand lades på bordet.

— Berätta oss i alla fall, Pennskaft, sade kamrern, och som kamrern var den ende, som höll henne om ryggen på pensionatet, lydde hon.

— När jag kom med spårvagnen, såg jag en flicka, som kom alldeles blodig flygande ur en port på Badstugatan och sprang neråt Tegnérgatan. Jag hoppade ur förstås — vid »förstås» fnissade halva sällskapet — och fick se hennes [ 32 ]manfolk komma efter med halsen av en ölbutelj i handen. Han stod och tittade litet, så fick han se hennes blodiga spår och rusade svärjande efter henne, men när jag kom igen med en polis, var han försvunnen. Man skulle trott, att flickan skulle varit alldeles från vettet, sönderskuren som hon var, men hon hade i alla fall sinnesnärvaro nog att ge polisen fel signalement, och hon fräste och spottade och förbannade mig, då jag sade polisen som det var. En kväll, när hon kryat till sig, och jag kommer sent hem från tidningen, slår hon ihjäl mig, men inte visste jag, att hon älskade honom så.

— Det kan inte vara möjligt, sade textilflickan, som hela tiden fått tecken av sin mamma att avlägsna sig, men icke velat lyda.

— Möjligt, sade Cecilia lugnt och avgörande, jo, och det var väl därför han slog henne.

Pennskaftet betraktade henne förvånad. Den nykomna var så mycket äldre än hon själv, och såg ut att vara klok och erfaren, men hon hade tydligen inte en aning om den realitet, som låg bakom ett sådant uppträde som det hon nyss skildrat.

— Kanske »såna» också skall ha rösträtt, sade redaktören och vände sig med ett mördande leende till Pennskaftet.

— Jag vet inga, som behövde den bättre, sade hon och såg på honom utan att väja. Men redaktören kan vara alldeles lugn. De har nog inga klara [ 33 ]papper. De kan på sin höjd få gå till nattvarden och knappt det utan särskild absolution.

Nu reste sig assessorskan Bodin utan ett ord, vinkade till sin dotter, som endast motvilligt följde, och tog henne med till aftonbön i Oscar.

— Du brukar alltid bli så inspirerad av orgelsången, min flicka. Femte söndagen efter trefaldighet komponerade du en tevärmare.

Men Pennskaftet såg segerstolt efter herrskapet, ehuru hon visste, att hon gjort något, som skulle stå henne dyrt. Hon var så van vid att vara den, för vilken alla mödrar vaktade sina unga söner och döttrar.

För tredje gången försökte kamrern att hjälpa upp saken.

— Vilket vill Pennskaftet helst ha, sade han, rösträtt eller en ny hatt?

— Jag vill inte ha någondera delen, sade hon. För jag vill förtjäna till både rösträtt och hatt själv.

— Jojo, man är väl en modern kvinna, för tusan, sade skåningen, men hur det är, så måste ni allt bekväma er till att ta emot den där rösträtten i alla fall som en present. Jag skall inte neka er den, ehuru jag tycker det är förbannat oestetiskt och missklädsamt att rösta, min tro är den hoppfulla, att kvinnorna inte kommer att märka, att de fått rösträtt. Det enda skulle vara om kleresiet upplyste dem om det, för att taga deras röster i reaktionens tjänst. Och låt dem då kompromettera sig tillsammans, det kan ju passa!

[ 34 ]— Nej, det är tvärtom, sade redaktören, det är socialdemokratien som kommer att vinna. Tänk vilken ökning den valboskap, som går i dess fällor, kommer att få! Deras kvinnor kommer förstås att följa sina män, bättre vett har de inte. Vad bryr de sig om att landet går under? Nej, giv oss kvinnor av Kristina Gyllenstiernas typ! De skall gärna få rösträtt, när de stiger fram och begär det. Men engelska suffragetter och franska petrolöser och ryska anarkister behöver vi inte!

— När jag hör er tala, sade Pennskaftet och betraktade eftersinnande hans blåröda ansikte, då förstår jag så väl, vad som menas med obrottslig tystnad.

Redaktören, som inte var populär i sällskapet, räknade ursinnig leendena omkring sig, reste sig upp och gick.

— Nu har Pennskaftet snart kört av allasammans, sade skåningen, som från den bekvämaste stolen självbelåtet betraktade sin vackra bild i värdinnans största trymå.

Pennskaftet, som satt och pustade ut efter stridens hetta, såg upp: — Å nej, tror ni det? Det ville jag inte. Men det är omöjligt för mig att vara lugn, när folk angriper rösträtten.

— Nej, det är inte så gott att vara kvinna för den, som har en så stridslysten ande, gäckades han. Säg, fröken Pennskaft, och han kisade på sned upp till henne, som stod borta vid dörren, skulle ni inte bra gärna vilja vara en man? Penn[ 35 ]skaftet knep ihop vänstra ögat och funderade ett ögonblick.

— Nej, men skulle inte ni? frågade hon tillbaka.

Då skåningen strax därpå gick ut i tamburen för att klä på sig, följde honom en av nykomlingarna, en ung man, som under hela tiden inte sagt ett ord.

— Jag vet inte, om jag blev presenterad: arkitekt Block.

— Amanuensen Tufve. Nå vad tyckte ni om menageriet?

— Jag tyckte, att Pennskaftet var en liten bussig flickunge, sade arkitekten, som presenterat sig för att få veta litet mer om henne.

— Ja, det beror på tycke och smak, sade den andre med ett elakt leende. Jag för min del kan inte trivas med unga flickor, som inte — men får jag bjuda en cigarrett?

— Tackar, men vad menar amanuensen?

— Ingenting. Jag talar inte illa om en dam, men jag skulle bara inte vilja låta mina systrar umgås med henne. Och om jag hade en fästmö — han ryste.

— Jag tror inte, att hon skulle vilja umgås med mina systrar, sade arkitekten och tänkte på de små lantbrukardöttrarna i Östergötland, men annars — — —

— Ja, det beror på systrarna, sade amanuensen, som var enda barnet, men mina har för gott rykte.

— Men varför har inte hon det då?

— Det borde ni kunna förstå efter att blott ha [ 36 ]sett henne en enda dag. Inte ens hennes rösträttsiver har kunnat ge henne ett sken av respektabilitet, och då förstår ni.

— Jag sätter mycket värde på flickor, som inte har alltför gott anseende, de är vanligtvis de trevligaste, så inte mig emot, sade arkitekten.

— Ja, lär då känna henne så bra som jag, sade amanuensen, så blir det ändå trevligare.

Arkitekten gav till en vissling: — Jaså? sade han.

— Just så ja, svarade skåningen böjd över sina galoscher. Ja, mig skall ni inte gå i vägen mera, tillade han. Jag är färdig med henne.

Arkitekten såg besynnerligen belåten ut, och i långa glada språng satte han av till det arkitektkontor, där han slavade om eftermiddagarna.