Pennskaftet/Kapitel 01

Pennskaftet av Elin Wägner Kapitel 1

Kapitel 2  →

I.

För den, som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverge med ett persontåg.

På den tiden, då han var förste stationsskrivare och den enda man i världen, voro alla dessa stationer, som man nu passerar: Nässjö, Mjölby, Katrineholm, lika många tänkta hem, där man kände ved- och köttpriserna och möjligheterna av ett bildat umgänge. Sedan dess ha de visserligen återgått till att bli små sotiga samhällen utan betydelse, men man far icke förbi dem med likgiltighet, ty man har aldrig älskat någon annan. Och hela tiden, medan mil lägges till mil, följer en vissheten om att oundvikligt som ålderdomen nalkas den knutpunkt, dit han blev befordrad, och där det skall bli tjugu minuters uppehåll för middag, eller hur man nu vill kalla det. Redan för en vecka sedan beslöt man sig för att åtminstone denna gång inte lämna kupén, men man tror icke, att det kommer att hjälpa mycket, ty man har för länge sedan upphört att hoppas något av sig själv. Kanske vänder man ryggen åt kupéfönstret och tar fram sitt smörgåspaket, men som kallskuret skall man äta det förflutna, och när tåget stått tio minuter, reser man sig brådskande, som om man glömt något mycket viktigt och skyndar ut på perrongen, där man vankar fram och tillbaka och med klappande hjärta stjäl sig till en blick då och då genom de smutsiga rutorna i expeditionslokalen, till dess äntligen den, som man ville göra allt för att undvika, kommer ut genom en dörr, märkt med »förbjuden ingång». Han bär Den Röda Flaggan under armen, men den har icke längre samma underbara och symboliska betydelse som förr, då han segrade över en i Dess tecken. Hans rygg är bredare, hans nacke bredare, hans hållning självbelåten och han låtsar icke känna igen en, men en gång ryter han: »Gå inte så nära spåret!» Man undrar, om han någonsin tänker på en olustig vinternatt klockan tre vid en tom station, där en enslig signallykta blänkte över sorgsna, våta skenor, som löpte ut i söder och norr och förlorade sig i ett bottenlöst, drypande mörker, undrar om han minns ett långt och hjärtslitande samtal, som slutade med en brottning om liv och död på skenorna, medan kontinentaltåget söderifrån kom störtande in på stationen, man undrar om det blott är en dröm, att det var detta samma blåröda ansikte, som då, likvitt i lyktornas flämtande ljus, lutats över en, när man halvdöd slängdes upp på tåget, som rusade bort från stationen igen och förde en dit man icke ville. Men nej, det är ingen dröm, ty om något är sant här i världen, så är det att man älskat honom omätligt och att man gärna velat viga sitt liv åt den blygsamma uppgiften att hålla vita gardiner i fönstren på Sverges sotigaste station.

— Finnsta, tio minuter! sade konduktören, och Cecilia fortsatte genast: Tänk, om det blivit »Finnsta, tio år». Hon lät sin trötta blick glida över det röda, nedrökta stationshuset och undrade hur det skulle varit att leva sina dagar där uppe i frontespisvåningen och ligga och höra tågen rusa förbi om nätterna. I detsamma kom det för henne, att hon nu installerat sig vid alla första klassens stationer, ända från Eslöv, och hon undrade vad de lärde skulle benämna en dylik sjukdom?

Här var emellertid något på färde. Hon böjde sig ut genom fönstret, djupt tacksam mot damen med de många blommorna och vännerna, som valt att fara från Finnsta just i dag med detta förtvivlade tåg. Hon stod ännu på perrongen med ryggen mot vagnen, medan hennes vänner slogo en halvcirkel omkring henne, och Cecilia, som inte såg annat än en lång resrock och en hattslöja, försökte att av hennes vänner sluta sig till hennes ansikte, utan att komma till något antagligt resultat. De tycktes utgöra platsens kvinnliga societet: länsmansfrun, frun i pappershandeln, postfröken, och där kom stationsinspektorens fru farande med en pelargoniekvist, som nyss lyst där uppe i fönstret. Allas uppsyn uttryckte den viktighet, som brukar vara typisk för en nyvald styrelse, men samtidigt ett slags moderlig stolthet, och mycken önskan att tacka så, att hon, som reste, skulle minnas det. Avskedstagandet gick omständligt laget runt, därpå utbragte en manlig stämma, antagligen länsmannens, ett »leve för kvinnan i doktor Hennings person», det hurrades entusiastiskt och så upp på tåget, ty nu blåste stationsinspektoren, med en ursäktande handrörelse mot samhällets gäst, »han var ju tvungen att göra det». Gåtan var nu löst, doktor Ester Henning undervisade nämligen i hygien vid den skola, där Cecilia var lärarinna i språk, och de hade någon gång mötts i korridorer och vid kollegier. Ingenting var därför naturligare än att Cecilia hjälpte henne att få upp kupédörren och att plocka upp blommorna, varav hälften lågo tappade ute i korridoren. Annars hade hon under alla år de arbetat tillsammans aldrig gjort något försök att närma sig doktorn, som hon betraktade ungefär som krymplingen ser på den, som har alla sina lemmar i behåll. Själva hennes spänstighet, hennes klara stämma och klara skratt, hennes friska färg och — som Cecilia tyckte — av alla sorger ofördunklade bruna ögon irriterade henne. Doktorn å sin sida hade alltid varit för mycket i farten, haft för mycket att tänka på för att ge akt på den stillsammaste och mest otillgängliga av alla lärarinnorna i skolan, men vid detta oväntade sammanträffande och med perspektivet av flera timmars resa framför sig, nickade hon strålande vänligt över hyllningsblommorna från Finnsta, »det var då roligt att träffa en kamrat, vi får väl sällskap hem till Stockholm?»

Cecilia uttryckte på sitt förbindliga sätt sin glädje över sammanträffandet, och så tillade hon med en gest mot blommorna, som ännu lågo i en hög på soffan: — Doktor Henning tycks kunna glädja sig åt en sällsynt popularitet i Finnsta?

— Å, det är inte jag, sade doktorn blygsamt, men i sitt inre gladde hon sig över att den andra själv givit henne ett så osökt tillfälle att tala om sitt älsklingsämne. Ty fast hon just nu avslutat en föredragsturné och i tio dagar oavbrutet talat över samma text, så att stämbanden voro angripna av rösträtt, var hon genast villig att börja på nytt. Hon var visserligen van att omvända i större skala, men hon hade en djup känsla för betydelsen av varje själ, som vanns för saken, och skulle med glädje offra sin resdag på Cecilia. Om det lyckades med henne, vore hon inte den första, som doktorn omvänt på de svenska statsbanorna. Då Cecilia teg, fortsatte hon därför:

— Nej, som sagt, det är inte jag, men rösträtten.

— Å, verkligen! sade Cecilia artigt.

— Jo, se, fortfor doktorn, det kommer sig av att jag varit i Finnsta och bildat en ny förening, och nu skall de här blommorna ytterligare få tjäna rösträtten, ty F. K. P. R. har möte i morgon för att inviga hösten, och generalen skall på estraden bli omgiven av lövkojor och astrar. Det kommer att glädja henne, hon har visserligen växthus och stor trädgård själv, men dessa är från hennes yngsta förening, och man älskar alltid mest sin yngsta, som ni vet.

— Nej, det vet jag inte, och Cecilia drog sig liksom en aning tillbaka.

Det blev en paus, doktorn satt och såg på Cecilia och försökte erinra sig vad hon visste om henne för att få en grund för sina egna iakttagelser. Hon tyckte sig ha hört någon gång, att hennes far varit en adlig trafikdirektör, att dottern bott i sitt hem i Stockholm, till dess att föräldrarna dogo för något år sedan, att hon var mycket skicklig i språk, och att hon haft sin historia. För övrigt kunde man nästan se allt detta på henne. Det finskurna ansiktet och det behagliga uppträdandet, så stillsamt, men så fullkomligt säkert, talade om härstamning från patricierhemmet, så gjorde också det sätt, varpå hon förstod att få sitt ansikte artigt tomt, när hon yttrade någon förbindlig fras med sin förbehållsamma röst, medan hennes tankar antagligen sysslade med något helt annat. Och vad angick »historien» — man behövde inte vara läkare för att se, att hon gick och släpade på en gammal, vanskött sorg.

— Om jag kunde få henne in i det aktiva arbetet, tänkte Ester Henning, så skulle det vara en lycka för henne själv, och vi skulle få en själ och en arm mera och kanske en ny möjlighet att komma åt adelskalendern.

Hon började prata, berättade hur väl hon blivit mottagen i Finnsta och hur intresserade alla varit. — Cecilia var alltjämt lika artigt likgiltig, och när hon någon gång stack emellan med en fråga, förrådde hon en så djup okunnighet, att doktorn slutligen alldeles chockerad utbrast:

— Men fröken, ni måtte inte ha en aning om rösträttsarbetet?

— Nej, det har jag inte, svarade hon utan en aning om, vilken hädelse hon tog i sin mun.

Doktorn lät händerna sjunka ner i knäet.

— Vill ni verkligen säga mig, att ni, en modern, självförsörjande kvinna, kan leva i Stockholm fullständigt utanför något så storartat — hon lade särskild tonvikt på ordet — och något så betydelsefullt, som kvinnornas strid för sin rösträtt?

Hur ofta doktorn än fick exempel på att sådant var möjligt, blev hon för var gång lika förvånad och överväldigad, och aldrig skulle hon få en tillfredsställande lösning på mysteriet eller förlika sig med det.

— Jag lever utanför allting, sade Cecilia, ödmjukt men utan blygsel. Det var först helt nyligen jag av en händelse fick höra, att vi förlorat Norge.

Doktorn teg litet, medan hon funderade.

— Ni kanske tycker det är oförsvarligt taktlöst, att jag tar itu med er, så här, sade hon.

— För all del, sade Cecilia, doktorn är ju själv så varmt intresserad.

— Ja, ser ni, man kan helt enkelt inte försvara, jag tänker nu bara på ens eget bästa, att så helt gå upp i sitt brödförvärv. Ni är ju lärarinna; var viss, att ni aldrig får drägliga löneförhållanden, att vi aldrig kan övertyga myndigheterna om rättvisan av lika lön för lika arbete, förrän vi får rösträtt. Men med den skall vi nog lätt öppna ögonen på de blinda och förstockade.

— Jag går inte upp i mitt arbete heller egentligen, svarade Cecilia, och jag har så jag reder mig. Jag är alldeles ensam.

— Är alla era kamrater det också? Är där inga bland dem, som sliter ut sig på privatlektioner, emedan lönen är för liten för att försörja sin mor eller betala sina studieskulder ensamt på den? Är där inga änkor, som fått övertaga familjeförsörjarens roll? Doktorn såg skarpt på Cecilia och märkte med tillfredsställelse att hon rodnade.

— Joo, det förstås, och det är alldeles utmärkt med rösträtt, sade hon, och jag antar, att vi får vara tacksamma — med en liten komplimang mot doktorn — tacksamma, mot dem, som orkar arbeta så där mycket, men jag skulle inte kunna — — —

— Men om ni varken går upp i ert arbete eller i er familj, något måste ni väl ha att leva för?

— Måste — nej, det vore väl pretentiöst att inte kunna leva ändå, sade Cecilia med orubblig resignation. — En ny station. Hur många rum kunde det vara i inspektorsvåningen? Var det inte här det var en sådan stor och vacker trädgård, som hörde till? Ack, det blir bättre, när jag kommer till Stockholm.

Långt borta hördes den outtröttliga doktorns stämma: — Tror ni det tjänar något till, att jag försöker få er med i vårt arbete?

— Jag vet inte, jag har så många blinda år bakom mig, sade Cecilia lågt.

— Det skall ni inte behöva säga mig, tänkte doktorn, men sade: kom åtminstone med på mötet i morgon, det kan inte skada er. Man kan hinna med mycket mellan tårarna…

Cecilia log.

— Det är ingen underkur jag ville försöka med er, fortsatte doktorn, det är en alldeles enkel och oskadlig, som försökts av många sjuka — ni hör, att jag betraktar er som en patient. Jag ordinerar er arbete och kamratskap.

— Men gärningar utan tro, vad skall ni med dem?

— Tron kommer, var säker, sade doktorn hoppfullt, och redan utan den måtte ni väl göra nytta. En häst eller ett stadsbud kanske inte tror så mycket, men kan vara alldeles oumbärliga ändå. Om ni bara till exempel ville åta er att sitta på rösträttsbyrån ett par timmar i veckan, kuvertera cirkulär och skriva utanskrifter är mycket vunnet.

— Jag förstår, sade Cecilia. Och jag tycker det är en stor lättnad att ni inte talar om »Den Stora Saken» och »vårt Mål». Men finns det inte fullt upp med hästar och stadsbud, som slåss om att göra det arbetet?

— Jo, men vår rörelse är fattig och impopulär hos dem, som ger donationer. Vad bryr sig de rika kvinnorna om rösträtt, och vad bryr de sig om att det finns tusentals av deras stackars medkvinnor, för vilka rösträtten skulle kunna bli ett medel till förvärvandet av rättvisa och bröd? Vi behöver sådana krafter, som inte begär varken timpenning eller foder, och dem är det hjärtskärande ont om. Ni skall tro mig om inte förr, när ni ser hur hänförda de blir, flickorna, när jag kommer dragande med er i triumf till Lästmakaregatan 6. Där ha vi rösträttsbyrån, tillade hon förklarande.

— Kan jag få arbeta ut mig? frågade Cecilia, som fått en idé.

— Ja visst, sade Ester Henning glatt, därtill finns enastående tillfällen inom vår rörelse. Jag skall visa er flera, som gjort det på överraskande kort tid.

— Tänk, jag tror ni förstår mig, sade Cecilia förvånad. Kanske jag skulle göra ett försök med villkor att ni inte fordrar det minsta intresse av mig och att jag får göra vanligt hjälpgummegöra utan att någon förklarar för mig vad det skall vara till. För börjar man med det, då slutar jag. Jag skulle en gång ge språklektioner i K. F. U. K.…

Hon suckade.

— Vi skall inte fordra mer än en tydlig piktur av er, försäkrade Ester Henning, men skyll inte på mig, om en dag intresset kommer av sig själv, för det gör det.

— Är ni så säker på det, frågade Cecilia och betraktade Ester Henning med ett småleende, vars ironi ej bekom denna det minsta.

— Jag skall ge er ett litet exempel på hur dyrbar saken kan bli en, när man tjänat den en tid, sade hon. Jag kommer från Normandie, reste dit i övermåttet av trötthet för att ligga och tiga vid Atlantiska havet, jag, som docerar elva månader av de tolv — — —

— Vid de stora haven bör man lida sina kval, insköt Cecilia sakkunnigt.

— Ja, och sedan gå till de stora städerna och finna sig nya, sade doktorn och slog ut med handen. Har ni varit i Normandie?

— Ja, men det är mycket längesedan.

— Nå, då vet ni alldeles hur läkande och stärkande det är att leva borta från allt, att ligga där på branten, där Frankrike stupar rakt ner i vågorna och känna sig som en bit av den gröna saltöverspolade franska grästorvan, medan floden faller och stiger och havet vandrar in mot land, dånande som tramp av tunga hovar — — — Doktorn hade ofrivilligt kommit in i en fras ur sitt senaste föredrag, och Cecilia fick ett längtansfullt uttryck i ögonen, den kuvade lärarinnans blick, som reser tillbaka till klassrummet och höstterminen.

— Men, fortsatte doktorn, trots allt detta, när jag en dag fick ett telegram från V. U. — Verkställande utskottet, rättade hon med ett medlidsamt leende — V. U., som bad mig, att ta en föredragsturné på hemvägen, så vaknade jag genast upp och blev rörd, som då man skådar ett kärt gammalt ansikte efter lång skilsmässa. Jag kände, att jag hellre vill vara en oansenlig rösträttskvinna i Stockholm än en sorglös grästorva vid Atlantiska havet och hellre se mina fula och tacksamma svenska auditorier än solen sjunka vid Frankrikes kust.

— Hellre inandas luften i Finnsta godtemplarsal än de svala, salta vindarna med bud direkt från amerikanska kontinenten?

— Ja, sade doktorn med övertygelse.

— Det där har en misstänkt likhet med religion, sade Cecilia.

— Ja, nog vet jag, att vi, de allra första rösträttsarbetarna, kände oss som de första kristna, när vi höll våra begabbade möten på de egendomligaste lokaler och lade råd hur vi skulle komma över det hav av motstånd och likgiltighet, vari vi befann oss. Jag tror också, att vi hade något, som liknade de första kristnas entusiasm. Vad var det nu ni smålog åt så skeptiskt?

— Åt att ni tror, att jag skall komma dit, jag? Religion förutsätter ju liv och en sådan som jag…

— Ja ja, sade doktorn, vi får vara glada om verkställande utskottet till en början kan bli era sjukvårdare och Lästmakaregatan ert sanatorium. Var nu inte så förfärligt klentrogen.

— Klentrogen! Kom och säg en häst, som fallit framför lasset, att han skall få skriva rösträttskuvert!

Cecilia hade sagt det så stilla, men man kunde ändå se henne som den fallna hästen ligga hjälplös framför lasset utan att ens längre försöka att resa sig. Ester Henning blev varm i hjärtat av deltagande och litet generad samtidigt över att hon gått an så häftigt. Här var hon själv, rik och lycklig med allt vad livet kunde tänkas ge av kärlek och arbete, om en timme skulle hon återse sin man och sin gosse, som skulle stöta till i Flen, och de skulle fara tillsammans till sitt vackra och lyckliga hem; var det underligt att hästen såg förebrående på en, när man hojtade för högt?

— Jag har ju alldeles glömt, att jag skulle försöka sälja några broschyrer, sade hon och försvann med en bunt litteratur under armen.

När hon återkom efter en blixtresa, som givit det bästa resultat — ty när alla passagerarna kunde »Förgät mig ej» utantill, voro de tacksamma till och med för rösträttsbroschyrer — fann hon en ny resande i kupén och Cecilia sittande tillbakalutad i sitt hörn med förseglat ansikte och händerna vilande i knäet med en orörlighet, som var uttänkt och tilltvingad. Ester Henning undrade ett ögonblick om hon ville inbilla någon, att man sover med en så bitter medvetenhet i varje linje. I alla fall skulle hon få vara i fred en stund, om det var vad hon önskade.

Men det var Cecilia själv, som tog upp ämnet på nytt.

— Hur kan ni hinna med allting? Ni har ju både rösträtten och er praktik och hem och man och barn?

— Praktiken är inte så stor, sade doktorn med ett godmodigt leende, men det beror nog också till en del på att jag försummar den för rösträtten. För många av oss är det den största uppoffring vi kan göra rösträtten att ge den så mycket av krafter, vilka borde tillkommit vårt privata livsarbete. Men vad skall man göra, så snart man börjar arbeta för något specialintresse och se och tänka litet över förhållandena i samhället, så hamnar man ovillkorligen vid rösträtten. Där ha vi mötts, vi alla, som nu arbetar, som kommit från så skilda håll och som alla har någon hjärtesak, som väntar oss. Doktorn såg ett ögonblick en smula dämpad ut, men så klarnade hon upp igen.

Man får göra så gott man kan, men vet ni vad jag känner, när jag någon gång reser mig och bryter familjekretsen om kvällarna — det sker för övrigt inte så ofta som samhällsbevararna tror, för om jag kan, väntar jag till dess barnen kommit i säng — och min pojke på sitt resignerade sätt säger: »Se vi hade det förstås alldeles för bra», vet ni vad jag då känner?

Den stumma medresanden tittade nyfiket upp från enkronasbiblioteket.

— Samvetskval, föreslog Cecilia.

— Samvetskval för att jag någon gång offrar familjetrevnaden för Saken? Nej, att ni kan tänka er? Varken samvetskval eller oro, för det är bara i reaktionära romaner, som barnungarna lägger sig att dö, så fort modern vågar gå på ett möte. Å nej, men en vild lust att komma åt alla er andra, som håller er undan, och skaka upp er för att dela bördan med oss, ni pliktlösa, som rår om er tid, men använder den till att sova och sörja! Hennes bruna ögon glittrade, och hon såg rakt på Cecilia med tydlig adress till hennes fall. Reskamraten dök med ett roat småleende ner i boken igen för att icke riskera att bli infångad och släpad till ett rösträttsmöte. »Jaså, var de sådana, de där rösträttskvinnorna? — Vilken av de kvinnliga läkarna kunde det vara, hon var ju gift också?»

Cecilia satt stum med hårt hoptryckta läppar.

— Ni ensamma, fortfor Ester Henning, ni, som inte har någon, som hänger er i kjolarna och ber er komma snart igen, vad hindrar er att ge all er disponibla tid åt arbetet? Ni har ju ingen erfarenhet av den strid mellan intressen och intressen, som vi, som är medelpunkten i en liten krets, där alla beror av oss. Ni har inga ursäkter för att hålla er undan, men genom er slöhet tvingar ni oss som spänt oss för lasset att dra över förmågan. Jag är säker på, att det är någon mening i att somliga kvinnor står ensamma, utan hem och barn.

Cecilia såg stort på doktorn.

— Mening, å nej, sade hon ur djupet av sitt hjärta.

Men doktorn lät sig inte dras ur sin tankegång.

— Jo, sade hon litet hårt, så länge där ännu är så oändligen mycket, som kvinnor kan göra för kvinnorna, så många berg av okunnighet att spränga bort, så mycken agitation för att väcka upp dem som sover, med ett enda ord så många fler dagsverken än arbetare. Meningen är förstås, att de skall ge allt vad de har av sparad omsorg och ömhet åt kvinnornas sak.

— Trycket av den själsliga svälten skall med andra ord driva dem att arbeta?

Cecilia såg på henne med något som liknade motvilja.

— Det var inte precis det jag menade, men så är det nog.

— Nog tycker jag, att man borde ha högre motiv till att viga sitt liv åt en sak, sade Cecilia. Hur skall man kunna göra någon nytta, då man utgår från en så egoistisk förutsättning, som att få något att fylla sitt liv med? Det är då ju bara en slump om det blir kvinnosak eller bridge.

Doktorn satt en stund tyst, kanske med en känsla av att ha slagit an en falsk sträng, man hörde endast hur bladen vändes i den medresandes bok, det gick så hastigt, hon måtte ha kommit till det spännande stället.

— Ni skall inte tro, att man arbetar av det motivet, sade hon, även om en och annan kommit dit på den vägen. Men kraften att hålla ut, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring. För resten — och doktorn smålog tankfullt — saken är stor, även om vi är små, den är framför allt större än de flesta av oss, som går i det dagliga arbetet, själva anar eller förmår överblicka. Alltnog, vi arbetar ärligt, vad gör då det, vad som drivit oss till det från början? Nej, jag kommer tillbaka till vad jag nyss sade, jag tror, att det är ni ensamma, som är kallade framför andra.

— Det är ett hårt tal, sade Cecilia sakta. Vad säger ni, om en kvinna av dem ni kallar de utvalda kommer till er med sitt ensamma hjärta och frågar: varför just jag?

Hon reste sig hastigt och ställde sig med ansiktet mot rutan. Där ute gled Sverge förbi i den stilla eftermiddagsbelysningen med mörka skogar och höstförgyllda backar. Hon stirrade blint rakt framför sig men såg blott konturerna av sitt eget av smärta hopdragna ansikte i glaset, sitt eget ansikte beständigt.

Det blev icke talat ett ord mera, innan man kom till Flen. Så fort Flen signalerades, skyndade doktorn ut på plattformen för att ta emot man och barn, och återseendets glädje gav eko ända in i kupén. Cecilia satt just och gladde sig åt att familjen måste slå sig ner i en annan kupé, då Ester Henning strålande och lycklig stack in huvudet genom dörren och frågade, om hon fick föreställa den riktiga doktor Henning och hans son.

— Vi har haft långa och intressanta diskussioner genom halva Sverge, tillade hon förklarande till sin man.

— Du behöver inte tala om för mig vad damerna talat om, sade doktor Henning med en blick på sin fru: »Rösträttsarbete är den bästa medicin som finns», eller hur? Snart behövs inte vi andra läkare, den hjälper för allting.

Ester Henning skrattade och stal sig, oförmärkt som hon trodde, till en smekning över mannens rockärm. — Du brukar ju säga, att jag aldrig ordinerar något annat, men vad då, om de, som redan är rösträttsarbetare blir sjuka?

— Då skriver du recept på mera rösträtt, lilla doktor, jag känner dig.

— Min man är om möjligt ännu mera övertygad om nödvändigheten av att kvinnan får rösträtt än jag, vände sig Ester Henning till Cecilia, som småleende förklarade, att det förstod hon mycket väl.

— Ja, sade doktorn, och jag skulle framför allt önska, att kvinnan finge rösträtt, medan det ännu är litet kvar av min hustru. Tänk nu, att använda en tredjedel av min stackars semestermånad till att omvända smålänningar! Och att lämna mig och min son åt oss själva. Men jag har hämnats, jag har gjort en konservativ av honom!

Pojken hade så fort han kom in i kupén slagit sig ner bredvid sin mamma och försjunkit i en indianbok, medan han dock hela tiden troget höll fast hennes ena hand. Men nu gick det dock för långt, och han måste gripa in.

— Hur kan pappa ha hjärta att kalla mig för konservativ? sade han i en ton av en så misskänd oskuld, att hela kupén brast i skratt, vilket återigen föranledde den unge mannen att gömma sig och sin politiska övertygelse i mammas säkra skydd. Men det dröjde länge, innan hon kunde trösta honom med sina upprepade försäkringar, att hon aldrig tvivlat på hans frisinne. Och med samma strålande stolthet, varmed alla mödrar berätta om sina barns märkvärdiga egenskaper, anförtrodde hon Cecilia, att Erik lovat att »aldrig använda sin rösträtt, innan mamma fått sin».

Då tåget äntligen stannade vid Centralstationen, och man beredde sig att ta var sin bil åt olika håll, räckte Cecilia Ester Henning till avsked en hand, som värkte av sorg.

— Nå? sade doktorn frågande.

— Jo, jag skall försöka att komma på mötet i morgon.