Pennskaftet/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 37 ]

III.

— Förlåt mig, sade Pennskaftet och stack in huvudet i Cecilias rum, jag hade ett fingerat ärende, som kostat mig mycken möda att fundera ut, men jag glömde det, när jag knackade. Jag kommer väl på det sedan. Men det riktiga ärendet är, att jag skulle be att få vara här inne en liten stund, ingen såg mig gå hit in, och ingen kommer att söka mig här. Jag har mina ytterkläder med mig för att de skall tro, att jag gått ut, men det orkar jag inte, det är min lediga kväll, och jag hade tänkt att ligga på en soffa och vila, sade hon med ett litet jämmerligt leende.

— Sitt ner, sade Cecilia vänligt, eller rättare, om ni är trött, kom och lägg er på min soffa, jo, visst går det an, det är en lättjesoffa. Berätta nu, om ni har lust, vad som står på.

— Det är verkligen hårt, sade Pennskaftet, med en suck av välbehag, o nej, inte soffan, men detta med rumskamraten. Det är min enda lediga kväll i veckan, och så författar den. Ingenting gör mig så ursinnig.

— Men ni författar ju själv, sade Cecilia häpen.

— Nej, det gör jag min själ inte, jag skriver för att leva, och jag lever för att bli klok och kanske en gång kunna författa. Men om så vore, [ 38 ]förbättrade det inte saken. När jag kom hem från min semester, fann jag i stället för min förra trevliga och illiterata rumskamrat den här författarinnan! Värdinnan trodde, att det skulle passa så bra »med två författande damer i samma rum». Vilken förtjusande psykologi. Men jag skall lära henne att det inte passar. Ni har väl givit akt på henne, åttio själfulla kilo.

— Ja visst, sade Cecilia, och skakade på huvudet åt Pennskaftets sätt att tala om fröken Andersson, hon berättade just för mig vid frukosten, att hon fått beställning på en artikel.

— Var det redan vid frukosten? utbrast Pennskaftet triumferande och reste sig, med kuddarna rykande omkring sig. Då narrades hon i alla fall för mig, ty när jag kom hem vid middagen och hånade henne för att hon höll på ännu, sade hon, att hon nyss fått beställningen och bara fått två timmar på sig av redaktören. Nu sitter hon med fötterna i kallt vatten för att dra blodet från huvudet och stönar över avslutningen, och jag skall säga er varför jag flydde, det var för att inte bli tvungen att ta hand om människan och hennes artikel, när hon slutat. För då är de bägge lika odugliga, det vet jag av erfarenhet. Jag är trött på att vara barnmorska åt henne. Hon föraktar mig minsann i alla fall dessemellan, därför att jag är yrkesjournalist och måste skriva om allting även »det som inte intresserar mig», och även »utan att vara i stämning».

[ 39 ]— Jaså, hon har ingen anställning själv då? frågade Cecilia, som alltid artigt resonerade om det, som för ögonblicket närmast sysselsatte hennes gästers sinnen.

— Nej, hur kan ni tro det? fnös Pennskaftet. Hon är av familj och har en svåger som är revisionssekreterare, tror ni att han skulle tillåta henne, även om hon ville och kunde, att sitta vid ett referentbord i Folkets hus' A-sal med de andra murvlarna och sedan rusa ner till redaktionslokalen och skriva referatet mitt i natten eller på två minuters varning åka bort till söder och intervjua en skräddare, som vunnit på lotteri eller en arbetarhustru, vars man för en timme sedan fallit ner från ett tak, eller en gumma, som blivit anklagad för att vara änglamakerska, aldrig!

— Men vad skriver hon då om? fortsatte Cecilia att fråga.

— Jo, det skall jag säga er! Ser ni, hon är egentligen guvernant, eller har senast varit guvernant, efter att först ha försökt sig på allt under solen. Hon hör till de där gamla ogifta kvinnorna, som rasar efter en uppgift. Ni känner dem väl, det är på dem, som alla de där tusentals oredliga kurserna lever, från Shakespeare till smöruppläggning, jag har väl sett det, jag, som skrivit om dem alla. De har naturligtvis inte i sin ungdom fått lära sig något ordentligt, fått stå tillbaka för sina bröder eller har det inte passat sig och inte blivit av. Nu känner de, att de är okunniga, och så fort där [ 40 ]blir någon ny kurs i något, så anmäler de sig. De blir rynkiga på kursbänken och gamla och böjda av en massa förvirrad och ytlig kunskap, men de kan inte reda sig med en karl eller förtjäna sitt bröd, nej, det kan de inte. Så fick hon för sig, att hon skulle lämna sitt förra yrke och bli författarinna, det var ju en så vacker uppgift, och hon hade alltid haft så lätt för att skriva. Hon hade tänkt sig att få föra ett fritt och obundet liv med hjälp av goda honorar och att folk skulle se efter henne och säga, »se där går hon, som skriver så bra».

— Hur gick det då?

— Hur det gick? Hon hade ett oerhört arbete i början med att placera sina manuskript, och hon blev efter med inackorderingen och kunde inte förstå vem det var, som retat upp alla tidningsredaktörer i Stockholm mot henne, sade hon. Men så fick hon en idé, hon började skriva artiklar mot kvinnorörelsen, och de gick ju härligt åt, förstår ni. Nu har hon lärt sig, hur det skall göras, hon går på alla våra möten, läser all vår litteratur för att få stoff, och sen passar hon på vid varje tillfälle, då det gäller något för oss, och då det kan göra intryck att en kvinna uppträder mot oss. Hon snokar upp sådant, som inte vi gärna talar om för sammanhållningens och det goda kamratskapets skull, och så gott hon kan utsår hon tvekan och split, och så säger folk: kvinnorna själva vill ju inte veta av några förbättringar i sin ställning och [ 41 ]anser sig inte mogna, vad skulle man då ge dem det för?

— Det var en ryslig svartmålning, sade Cecilia, att så mycken ondska kan finnas hos en människa.

— Å, det gör ingenting om jag talar litet illa om henne, det är ändå så många, som prisar henne, hon har blivit alldeles full av högfärd, den gamla schakalen. Tacka vet jag då att göra en ärlig eldsvåda för nio öre raden, sade Pennskaftet självbelåtet.

— Ni skriver väl inte i samma tidningar? frågade Cecilia för att höra om där möjligen kunde ligga någon yrkesavund bakom det hårda omdömet.

— Jag skulle tro nej, svarade Pennskaftet och skrattade. Man har väl någon religion. Jag arbetar naturligtvis endast i den pressen, som har rösträtten på sitt politiska program. De ville nog inte ha mig någon annanstans heller, fortfor hon efter ett ögonblicks begrundan.

— Ja, detta var ju ledsamt, sade Cecilia. Men om ni nödvändigt skall bo tillsammans med någon, kunde det inte vara en vanlig, jag menar en riktig journalist?

— Det vore nog bra, medgav Pennskaftet, och här finns ju en också på pensionatet. Men det är det förfärliga och otroliga med honom, att han inte vill dela rum med mig. Han ser i mig representanten för den dubbla arvfienden: Kvinnan och Frisinnade morgontidningen. Dessutom har vi inte [ 42 ]samma vanor, han kommer alltid hem både senare och fullare än jag.

— Kom in till mig, när hon författar för mycket, till dess att ni lyckas få en annan kamrat, avbröt Cecilia, som inte riktigt tyckte om jargongen. I nästa ögonblick ångrade hon sitt anbud. Ty hur skulle det gå, om den lilla flickan komme och toge henne på orden, en gång, när ensamheten var det enda, varmed hon kunde dölja sin sorg?

— Ja, tack, det var bra, sade emellertid Pennskaftet som om hon hela tiden väntat sig denna inbjudan. Vad här är milt och mjukt och trevligt, hur har ni burit er åt för att på en vecka få rummet så likt er själv? Men ni behöver inte svara, fortfor hon, då Cecilia med ett leende tackade för komplimangen, jag ser av mig själv, att det beror på, att ni är en så utpräglad människa i alla avseenden. Till och med era handskar, som låg ute på vedlåren i morse, sex och en kvart, fridfullt lagda över varandra, hade det där milda, nött indifferenta — — — var det inte era handskar?

— Nej, men ni kan ju låtsas som om det var, och göra ett kåseri av dem ändå, sade Cecilia och log, men apropå, tala om för mig vad ni heter. Jag har aldrig hört annat än ert — — — nom de plume.

— Ack ja, sade Pennskaftet, man får vara glad om de inte har värre öknamn på en, på pensionat kan man vänta sig allt. Jag heter annars Barbro, [ 43 ]ett rysligt hemslöjdsnamn, och så Magnus. Kanske ni rentav har lust att kalla mig vid mitt namn? Det är där ingen människa i hela Stockholm, som gör.

Cecilia tackade litet förvånad. Flickan behandlade henne efter dessa få dagar som en gammal vän, men under alla dessa ensamma år hade hon inte skaffat sig en enda. Sorgen var en alltför svartsjuk kamrat.

— Jag tycker inte ni passar här hos tant Bengtsson, konverserade Pennskaftet glatt vidare borta bland kuddarna. Här måste man vara grov i mun — som ni väl redan märkt att jag är? — och förstå att göra sig fruktad såväl av medboskapen som av tanten och uppassningen. Men det är ni alldeles för fin till, inte kan ni ryta upp ordentligt, när de ger er knäckta ägg till frukosten, och det kommer hon att göra, så fort hon lagt bort titlarna med er. Herregud, ni skulle ha ett eget hem, det ropar ju ur er på långt håll.

Hon märkte Cecilias plötsliga stelhet och fortfor: — Inte sant, det är härligt, att vi i alla fall kommit så långt, att vi är oberoende av manfolket i det stycket, om vi väljer att vara det förstås. Man har sitt arbete, två rum och kök och en slav, som sköter dem och en själv.

— Har man? sade Cecilia. Jag känner ingen som har det så, det måtte i alla fall inte brukas. Ni har det ju inte själv, Barbro.

— Nej, jag, sade Pennskaftet bekymmerslöst, är [ 44 ]inte mogen nog att bilda hem ännu, och jag har inte råd.

Men ni som har råd, fortsatte hon, och det antar jag att ni har, ty jag vet precis vad ni betalar för det här rummet med sin dusch, det bästa i hela våningen. Jag försäkrar er att för samma summa kan ni både hyra själv och ha hushåll. Vänta ett ögonblick. Innan Cecilia hann blinka, var hon ensam, men hon hade ej hunnit lägga tankarna till rätta för sig, förrän flickan var tillbaka. Hon hade nyligen, sade hon, skrivit en artikel om önskvärdheten av, att självförsörjande kvinnor voro så betalda, att de kunde ha ett eget hem, och här — hon visade fram en fullklottrad anteckningsbok — voro hennes kalkyler. Det föll henne ej ett ögonblick in annat än att Cecilia var gränslöst intresserad och betraktade varje hennes ord som en uppenbarelse.

— De säger, att vi står ut så dåligt, och det är nog sant, men varför är det sant, predikade hon vidare med artikelns ord. Jo, därför att vi saknar det livselixir för kvinnan, som ligger i ett eget hem, egen tystnad och frid, egen mat och jungfru. Jag för min del kan inte åta mig att leva i femton år till, om jag skall bo på pensionat. Men vänta till dess de självförsörjande kvinnorna börjar bilda egna hem, fullt, fullt över hela Stockholm, det skall bli lika många små kraftstationer, och världen skall häpna över vad vi skall åstadkomma. Cecilia satt och såg rakt ut framför sig, hon hörde [ 45 ]inte mycket på, hon tänkte på de svenska stationsinspektorernas bostadsförmåner.

— Vore det inte härligt, sade Pennskaftet enträget, när ni kom hem från arbetet att få stänga er ensamma dörr och bli mottagen av en slav, med vilken ni inte behövde byta ord, endast säga: Giv mig mitt varma vatten och sätt fram middagen, Stina.

— Det är verkligen något, som aldrig fallit mig in, sade Cecilia, som nu åter började bli en smula intresserad. Jag hade ju också länge mitt föräldrahem i Stockholm.

— Dess mer hade ni behövt ett eget, sade Pennskaftet bestämt. Men, ni har förstås tänkt, att det var den ensamma kvinnans plikt att göra allt så vidrigt för sig som möjligt.

— Jag tänkte, det kunde göra just detsamma, sedan ändå — — —

— Ja, se, där ha vi det, min mamma är likadan. Och så är det just tvärtom. Kära, inte behöver den, som är lycklig, sina älsklingsrätter, inte behöver den fred och hänsyn och kaffe på sängen! Men den, för vilken livet blivit »de återstående åren», jag säger alltid det till min mamma, den kan dra de mest hemlighetsfulla njutningar utav livets mer blygsamma komfort, bara den inriktar sig på att göra det. Men framför allt behöver den en skyddad plats att kräkas på.

Cecilia såg upp, bländad av så mycken visdom från så unga läppar.

[ 46 ]— Det är olika uppfattningar om den ensamma kvinnans plikt, sade hon. Somliga säger, att den är rösträtt.

— Ja, det förstås, det också, sade Pennskaftet, glad att ändå ha lyckats intressera. Men jag räknar inte rösträtten till livets mera blygsamma komfort. Den talar jag om i en helt annan ton.

— Å, tänkte Cecilia, där ha vi det där igen. Hon sade: — Kanske ni har rätt, och att det tål att tänka på.

— Men inte för länge, sade Pennskaftet. Vet ni, när jag skulle skriva den där artikeln, gick jag för roskull och hörde på priset på sådana där små flickvåningar. Det vill säga här finns ju inga i Stockholm, man får höra efter bland dem, som bebos av bankvaktmästare, chaufförer och änkor. Jag kommer särskilt ihåg en på Blasieholmen, lite gammaldags och möjligen något obekväm, men med den stoltaste utsikt från det bästa rummet över hamnen och skutorna och i fonden Nordiska museets vördnadsvärda silhuett. Den var som skapad för er, fortfor hon och flög upp från soffan. Tänk, om den vore ledig, vilken jädrans tur, inte sant?

Cecilia hann inte svara, men utan att göra det klart för sig, fattades hon också av en plötslig och het önskan, att våningen skulle vara outhyrd.

— Det undrar jag för resten, om den inte är, fortfor Pennskaftet, som kom in med telefonkatalogen, värden var förfärligt nogräknad, jag [ 47 ]tror inte, att han hyr ut till andra än stiftsjungfrur.

Cecilia började skratta: — Då passar jag ju utmärkt.

— Men detta är ju som beställt, skrek Pennskaftet, yr av förtjusning. Lär er så bara Atanasie symbolum, innan ni går dit, så kanske han slår ner hyran.

— Men, kära Barbro, ni pratar alldeles ikull mig. Inte går det an att bestämma sig så här i en blink. Vad skall fru Bengtsson säga?

— Henne åtar jag mig, jag kan lätt skaffa en annan inackordering i ert ställe, sade Pennskaftet bekymmerslöst. Där är så många manfolk i den här staden, som gärna vill bo här, så det är ingen fara. Det är värre med möbler, men om jag inte misstar mig alltför mycket, så har ni en hel del i förvar på någon adlig vind.

— Nej, hos Frey, sade Cecilia, men hur visste ni?

— Asch, tror ni inte man kan se på er, att ni ärvt ett gammalt fint hem? Och att ni har färdigmärkt linne ser jag på era sorgsna ögon, vad detta skall bli roligt, nu går jag och ringer till värden.

Och det gjorde hon, innan Cecilia kom sig för att avstyrka det.

— Den är ledig, kom hon in, strålande av oegennyttig glädje. Jag passade på och beställde tid för ert samtal med värden och besiktigandet av våningen. Klockan halv tolv, passar det? Då har ni [ 48 ]väl frukostlov. Nu återstår bara att skaffa en jungfru, tillade hon och sjönk med en suck av belåtenhet ner bland kuddarna igen. Men vi har god tid på oss, en hel månad till den första oktober.

— Jungfrun skulle jag möjligen kunna skaffa själv, sade Cecilia leende.