Pennskaftet/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 3
Pennskaftet
av Elin Wägner

Kapitel 4
Kapitel 5  →


[ 49 ]

IV.

— Vill ni göra en bit om hertigparets ankomst, sade redaktionssekreteraren, vänd till Pennskaftet, som stod rak som ett ljus inne i det så kallade Trälhavet i väntan på order.

— Jaha, sade hon, hur långt?

— Å, ni behöver inte vara så snål på orden, sade han, vi har just ingenting, som står över i dag. Och glöm inte att tala om prinsessornas och uppvaktningens toaletter, dock så att det hela verkar lätt demokratiskt.

— Prinsessan X i en åskmolnsblå promenaddräkt såg ut som om hon tänkte på lille prins Y och undrade, om han hade ont för tänder, föreslog Pennskaftet affärsmässigt, men inom sig tänkte hon: Vad modekrönikösen skall bli förbannad!

— Ja, så där ungefär, ni får försöka att lotsa er fram mellan våra demokratiska läsare och våra rojalistiska läsarinnor, så att båda parterna blir nöjda. Har ni poliskort?

— Ja, ett som jag själv flörtat mig till av polismästaren, den där gången minns väl redaktören, då han ville anställa mig i detektiven.

Redaktionssekreteraren var för van vid Penn[ 50 ]skaftets sätt att tala om alla stadens officiella myndigheter för att fästa sig därvid.

— De kommer klockan tre, sade han. Så att om ni tänker göra någon toalett, är det bäst att ni kilar hem med detsamma.

— En kvinnlig journalist är alltid tvättad för dekolleté, svarade Pennskaftet övermodigt, i total glömska av sina trasiga handskar. För resten, jag måtte väl vara lika fin som Svenska telegrambyrån! Men om ni vill, att jag skall kunna mäta mig med Stockholms Dagblad, så får ni betala mig bättre.

— Hur är det med de där insändarna vi skulle göra om Kvinnan och reformdräkten? frågade redaktören hastigt.

— Jo, den som talar för reformdräkten, är redan klar, men den, som angriper den, behöver ju inte bli färdig förrän i morgon. Jag måste ha litet tid på mig att ändra åsikter i den här saken.

— Bara de är tillräckligt provokerande nu, förmanade redaktionssekreteraren.

— Brukar inte vad jag skriver vara det då?

— Jo, redaktionssekreteraren skrattade, jo, det har ni rätt i. Hur går det med söndagsartikeln om »Kvinnan och kometen?»

— Jag har inte hunnit att tänka på den, redaktören vet bäst själv vad jag har haft att göra. Men han var redan fördjupad i sin långa lista på dagens uppdrag och hörde inte.

Ett par timmar senare stod hon nere på Cen[ 51 ]tralbangårdens perrong och inväntade hertigparet mitt bland en klunga tidningsmän av alla färger.

Den gode journalistens nitälskan var över henne, hon lade alltid frikostigt sin själ i de obetydligaste uppdrag, och vid detta tillfälle gällde det ju också att reta modekrönikösen.

I dörren till den kungliga väntsalen stod den unga, vinthundssmala prinsessan Charlotte, nyligen gift med en ärkehertig och nu på besök hos hertigparet av Halland, för att, sade man beskäftigt, i någon mån komma till rätta med sin oändliga spleen. Antagligen var icke Stockholm hennes fria val, men till England, hennes hemland, lät man henne icke fara, ty nu hade hon bytt fädernesland och religion och skulle glömma England.

Pennskaftet betraktade henne tankfullt, hon hade i sin ämbetsutövning träffat kvinnor i ateljéer, i slott, i skolor, i sjukhus, i hem och i Fredrika-Bremerförbundets styrelse och tyckte, att hon fått se ganska upplysande glimtar av deras skiftande själsliv, men denna unga varelse, mera lik ett smycke, fast så sorgset, än en människa, kunde ju knappast ha en tanke gemensam med någon av dem. Men vad tänkte hon då, vart flögo hennes första tankar om morgnarna? Till en park och en häst, en lord, en tebricka i hemlandet? Men endast litet likgiltigt och trött, blott emedan hon icke ägde arbete och äregirighet, och emedan arbetets lön och äregirighetens fullbordan redan voro hennes.

Pennskaftets hjärta intogs av en egendomlig [ 52 ]blandning av avund och medlidande, som blev helt medlidande, när hon såg med vilken min av äckel och trots prinsessan såg bort mot järnvägsspåret, där skulle ju den storhertigliga tanten, som nu kunde vara vid Liljeholmen, rulla in, skulle stiga ur, kyssa henne på bägge kinderna och säga, att en furstinna måste visa större förmåga än andra att behärska sig själv.

Plötsligt såg prinsessan litet kyligt förvånad på Pennskaftet, och flickan måste tänka på att prinsessan, så egendomligt fenomen hon än var, antagligen fann det lika obehagligt som borgerligt folk, när någon en längre tid oavvänt och tankfullt betraktade henne.

— Nej, jag får väl ändå uppföra mig som folk, fast jag är journalist, tänkte hon, gick bort till kamraterna och kastade sig genast in i en häftig, men munter dispyt med högern. Vid en snabb blick märkte hon, att prinsessan börjat gå fram och åter på den röda mattan, som låg utlagd från väntsalen till spåret. Vid nästa ögonkast — ty, herregud, man var inte mer än en människa och knappt det — mötte hon till sin häpnad en snabb, granskande blick från prinsessan, levande av ett nyfiket intresse, som man inte skulle ha trott henne om.

— Nå, nu kan det verkligen vara hennes tur att titta, tänkte Pennskaftet, vände finkänsligt bort blicken och fortsatte att skrattande och under många randanmärkningar diktera namnen på de [ 53 ]kungligas uppvaktning och övriga notabiliteter för en överlycklig landsortskorrespondent.

Men prinsessan gick fram och tillbaka, obekymrad av att hela kungligheten kommit ut och nu stod uppställd vid spåret, och var gång hon passerade Pennskaftet gav hon henne en snabb blick och lyssnade till hennes klara, muntra röst. Oförmärkt letade hon fram en liten annotationsbok med silverpärmar, ritade med den vidhängande blyertsen dit ett par ord, rev ut bladet, kramade ihop det, och då tåget i detsamma rullade in på perrongen och allas uppmärksamhet, även hennes hovfrökens, var riktad ditåt, allas utom Pennskaftets, kastade hon den lilla bollen, till synes oavsiktligt, rakt framför Pennskaftets fötter.

Flickan hade med stigande förvåning iakttagit prinsessan, nu såg hon stort på henne liksom för att fråga om hon förstått rätt och tog så upp detta oväntade meddelande från en högre värld.

»I wish, I were a reporter», jaså, det var vad hon tänkte, jaså det!

Där stod prinsessan ännu, trots att välkomsthälsningarna redan begynt, det var liksom väntade hon i desperation på ett svar.

»Hon liknar en kunglig och sällsynt blomma, dömd att vissna ung», for det på en sekund genom Pennskaftets tränade kåsörhjärna, »hennes ögon är stora och blickar ovissa ut mot världen, de skiftar mellan grått och violett som blåräven om hennes hals — — —»

[ 54 ]Men hon insåg ju, att prinsessan måste tröstas fort och tydligt, innan den storhertigliga tanten finge tag i henne, och med en snabb, vemodig gest, som sade en hel värld, sträckte hon fram sina bägge händer med de slitna handskarna, trasiga i alla fingertopparna. Prinsessan log ett flyktigt och förtjusande leende, som dock lämnade Pennskaftet i fullkomlig ovisshet, huruvida hon förstått eller icke, och skyndade bort för att hälsa sin furstliga släkt. Medan hon gick, tappade hon anteckningsboken, och då hon märkte det, vände hon sig halvt om och nickade åt Pennskaftet. Flickan förstod, kröp under den kordong, som avspärrade massan från dess konungafamilj och tog glad upp boken.

Men varför ville en ung prinsessa vara tidningsman?

Klockan var över fem, då hon skrivit artikeln, som innehöll mycket, men ingenting om episoden med anteckningsboken. I ilande fart störtade hon ut ur Klaras skumma gränder och bort till Tegelbacken för att få en röd vagn direkt till middagsbordet. Det hade burit sig så illa, att hon ett par dar å rad förut nödgats komma för sent, och hon drog därför en lättnadens suck, när hon fann arkitekten nedanför pilen, väntande på samma vagn.

— Det är alltid lättare, när man har medsyndare, förklarade hon sin vänliga hälsning, ty i detsamma mindes hon, att hon redan haft anledning att sor[ 55 ]tera in honom bland de unga män, som av ren barnslig förhävelse tydde den enklaste vänlighet, som en seger för deras manliga tjuskraft. Hans ohöljt förhoppningsfulla sätt att bemöta henne, som skulle varit oförskämt hos vem annan som helst utom hos denne hederlige och trohjärtade pojke, hade roat henne en vecka celler två, men nu fann hon tiden vara inne att lära honom bättre seder, och när han genast föreslog, att de skulle äta middag ute tillsammans, under den motiveringen, att »skall man synda, bör man göra det med besked», gav hon sitt samtycke efter en kort tvekan.

— Så lustig ni är, sade hon, kallar ni det för synd? Och blir det roligare för er på det viset? Gärna för mig för resten, förutsatt att jag får välja lokalen och maten.

— Allt intill hälften av min kassa, sade han strålande. Pennskaftet var sött, och att det samtidigt var trevligt att vara tillsammans med, stämde precis med hans erfarenhet om omoraliska familjeflickor. Man kan ha en del roligt med dem för jämförelsevis ringa kostnad av reella värden, de äro ofta gladlynta och godmodiga, och där är aldrig den risk för bråk och tråkiga efterräkningar, som när man ger sig i lag med de snälla och fina flickorna, det visste han gott. Han hade kysst bägge kategorierna i dunkla pensionattamburer.

De bänkade sig vid ett fönsterbord på Rosenbad, och i enlighet med den enkla kvinnokunskap [ 56 ]han förvärvat på Stockholms pensionat och den förutfattade mening han hade om Pennskaftet som en omoralisk flicka, började han ge henne glada och djärva blickar. Hon märkte dem dock inte genast, ty hon var varghungrig, och då började han att lirka för att få fram det egendomliga och betydelsefulla, att icke säga smått äventyrliga i att de båda efter så kort bekantskap… och ensamma… se så menande hovmästaren tittar på oss…!

Pennskaftet började skratta på nytt.

— Ni är allt bra lustig, sade hon. Tänk, att ni tror, att den där hovmästaren, som sett mig här med hela min tidnings redaktion, en och en eller i flockar, och med åtskilliga andra dessutom, skulle bli förvånad över någonting! Ni är säkert den ende här i lokalen, som ser så där fräscht på situationen.

— Kanske ni brukar vara här med redaktör Jessen också? frågade han för att vara obehaglig tillbaka. Jag tycker det ser ut, som om ni två haft så särskilt mycket att anförtro varandra de här sista dagarna.

— O, har det märkts? frågade Pennskaftet och skrattade, när hon tänkte på vilken effekt hennes avsiktliga upplysning, att Cecilia hade fyratusen om året, gjort på den kvinnosakshatande redaktören. Det var argument, som han förstod. Nej, där kom arkitekten ingen väg.

— Säg, ni, som är så fördärvad, vill ni inte in[ 57 ]viga mig i fördärvets första grunder, bad han nu, och böjde sig fram mot henne, litet för långt, tyckte hon, som genast drog sig tillbaka.

— Ack, krogvana förvärvar man bäst genom oförtrutna självstudier, sade hon litet avvisande.

— Nu missförstår ni mig.

— Ja, ty jag ansåg det taktfullast, sade hon lugnt.

— Taktfullast?

— Just det. Jag trodde, att ni begrep, när man ville ge er en stilla vink om att byta om ton.

— Inte blev ni väl förnärmad heller, ni?

— Om ni hade en aning, sade hon och såg honom rakt i ögonen, hur förolämpande detta ni i den tonen är, så skulle jag knacka på kyparen, göra upp och gå. Men det ser jag ju, att ni inte har, och det är nog inte ert fel, utan bara det, att ni aldrig fått lära er, hur man uppför sig mot en flicka i en sådan här situation. Han stirrade på henne med en sådan häpnad, att hon för första gången höll på att bli ond.

— Nå, så skall ni få höra, sade hon litet häftigt. Ni är som fallen från skyarna över att jag, Pennskaftet de kallar, som har rykte om mig att vara litet excentrisk, och som utan vidare låter bjuda sig på middag, vilket jag inom parentes efter detta inte ämnar göra, gör mig besvär med att spela förnärmad. Var det kanske inte så?

— Om jag också förnekade det, så trodde ni mig väl inte, sade han mulet.

[ 58 ]— Nej, det gjorde jag inte. Det är rationellt, att inte tro vem som helst och när som helst. Och den yngsta kvinnan, hon knyckte på nacken, måste vara rationell. Annars skulle hon förgås, men jag ämnar göra ingenting av den sorten. Det får vara slut med det nu. Det har förgåtts mer än tillräckligt före min tid.

Han teg, ty han hade ingen aning om vad han fick lov att säga. Här hjälpte honom hans erfarenheter och hans naturliga småfyndighet inte en smul.

— Vad ni har reda på mycket, sade han slutligen.

— Å, där är väl mera, sade hon, och han vågade nu inte dra på munnen åt henne. Och vi måste ha gått igenom alltihop, innan vi kan bli vänner eller ens ha det drägligt i varandras sällskap. Jag skulle vilja lära er något som ligger alldeles utanför er horisont, och som är mycket trevligt och kallas kamratskap.

— Är det det ni brukar lära unga män på Rosenbad? frågade han.

— Ja, sade hon.

Nu tyckte han, att han började komma underfund med denna flickas privata sätt att vara omoralisk på, och han tänkte: — Det blir nog bra till sist, men jag får försöka att vara på min vakt. Att det inte kunde vara så helt med en flicka, som behövde rättfärdiga sig inför ett tillfälligt middagssällskap, var väl ändå ganska säkert. Inte skulle [ 59 ]Elsa och Greta, hans systrar, ha gjort något sådant. Har ertappade sig med att för första gången i sitt liv känna stolthet över deras omätliga oskuld.

— Varför skall ni ta allt så förbannat allvarligt, sade han, gör inte så många omvägar utan lägg bort den där förfärligt energiska och uppfostrande minen och var er själv. Man säger — Pennskaftet drog litet vemodigt på munnen — att ni brukar vara glad och pigg. Kanske ni tror, att jag är något helgon, men det är jag inte, fast jag är från landet.

— Då passar vi inte alls ihop, men middagen blir inte så dyr, att det gör något, sade Pennskaftet. Var icke det väl, att vi kom underfund med detta, innan vi till exempel for till Nynäs tillsammans eller gick på teatern? För jag tycker om helgon, men glada.

— Och litet skenheliga, försökte han och tyckte, att han givit ett lysande prov på sitt skarpsinne, efter allt det ovett han fått för sin enfald.

— Tycker ni, att jag är skenhelig? frågade hon.

— Åja, kanske litet, sade han, men det är mycket klädsamt hos er.

Pennskaftet suckade.

— Jaså, det är resultatet av att jag på ett artigt och lojalt sätt velat låta er förstå, att man inte löser säsongkort till mig, som till operan eller varmbad. Och jag säger det ju inte till er utan skäl, som ni nog vet.

Han svarade, att det visste han visst inte, det var [ 60 ]då det sista han hade tänkt, och att han tyckte bättre om både operan och varmbad. Men långt från att bli förlägen, skrattade hon åt honom, och till sist måste han medge att hon hade rätt.

— Ja, inte kunde jag veta, sade han buttert. Varför skall ni segla under så falsk flagg? Låta tala om er som ni gör.

— O, det är en slags okonstlad njutning jag har. Det är för resten ett utmärkt sätt att få veta, vad manfolken går för.

Han fick plötsligt känsla av att ha fallit igenom i en examen.

— Varför skall ni också skriva så osedligt? frågade han.

— Jag känner det så. Varför tyckte den skånske amanuensen — för det är naturligtvis han -— att jag skriver osedligt då?

— Jo, ni blottar kunskap om saker, som en ung flicka inte bör veta, sade han. Arkitekten var mycket förtjust över sitt fyndiga sätt att omskriva skåningens mera råa omdöme.

— Varför får hon inte det då? frågade Pennskaftet, och hennes ögon blänkte olycksbådande.

— Nej, sade arkitekten enkelt, därför att vi vill förstås, att kvinnan skall vara fin och ren och god och oskyldig. Sådan tänker vi oss henne, det måste man, för själv kan man ju inte vara det.

— Men ni vill helst, att hon skall vara fin och ren på avstånd kan jag tro, som sällskap väljer ni såna som mig och neråt?

[ 61 ]— Ja, men när vi få fyra- eller femtusen om året och tröttnat på ungkarlslivet, då gifter vi oss med henne.

— Om ni hade en fästmö, skulle ni då vilja att hon vore en sån där »fin och oskyldig flicka»? Även om hon vore okunnig och barnslig?

— Ja, hur skulle hon annars kunna vara oskyldig? frågade han.

— Gör det er inte ont att tänka, att somliga kvinnor skall få genomleva det som den fina kvinnan är för fin att veta? frågade hon långsamt och såg begrundande på honom, som om hon ville söka upplysning om främmande folkslags seder och bruk.

— Nej, men det är ju skillnad, sade han.

— Jaså. Har ni aldrig tänkt på, ni män, som har gåvan och makten, att ställa om att det inte finns något på jorden, som är ohöviskt för era systrar och fästmör att veta?

— Men, snälla ni, tänkt, det går ju inte.

— Och har det heller aldrig fallit er in att det skulle bli bättre, om ni släppte dem ut i världen och läte dem hjälpa till? Om ni inte genast dömde dem, som ni dömt mig, för deras kunskaps skull?

— Jag kan inte precis säga varför, men det bär mig emot att tänka mig något sådant, sade han. När en karl håller av en kvinna, vill han skydda henne, antar jag.

— Men det bär er inte det minsta emot, att till exempel tänka på vad staden Stockholm blir till [ 62 ]om nätterna, en vildmark av sten, där jakten går genom passen, och pardon varken ges eller tas?

— Man kan ju hålla sig inne.

— Nej, inte jag. Hur ofta tror ni inte, att jag måst gå hem från tidningen i promenaddräkt klockan ett på natten och blivit tagen för ett av de lovliga villebråden? Men så är jag ju heller ingen fin kvinna längre, tillade hon litet beskt.

— Joo då, sade han hastigt, men avbröt sig och blev mycket röd.

De skrattade bägge, och Pennskaftet höjde med överdriven tacksamhet sitt glas.

— Nej, försök inte, sade hon, först måste ni ändra om hela er föreställningsvärld, innan ni kan säga så med gott samvete. Ni kan väl tänka er, jag har förlorat all min naivitet i mitt yrke, men jag har lärt mig rösträtt och mycket annat…

— Vad då?

— Att reda mig i frestelser och olyckor, bättre än vad till exempel era systrar skulle göra.

— Om ni fölle för en frestelse, skulle ni reda er i olyckan, menar ni? sade han förtjust, ty här var första möjligheten att få tala personlig erotik.

— Jag kommer aldrig att falla, förklarade Pennskaftet med mycken bestämdhet. Jag stoppar, innan det kommer så långt. Ja, ni behöver nu inte sitta och tänka: »det var då det fräckaste», eller: »hon som…» för hellre dör jag. För resten kan det inte bli aktuellt än på många år. Ännu så länge [ 63 ]kan jag nämligen antagligen bli mycket älskad, om jag vill.

Han såg alldeles häpen ut över den underliga logiken.

— Men det är väl om en kvinna älskar, som hon faller, sade han.

— Jaså, är det så ni ser problemet? frågade hon intresserad. Tänker alla män som ni?

— Det vet jag inte, det vet väl antagligen ni bättre, men hur skulle de tänka annars? Ja, inte när hon är gift förstås.

Pennskaftet satt en stund mycket fundersam.

— Kom nu, så går vi, sade hon slutligen hastigt. Nej, var så god, jag betalar själv. Jag har ju både fått mat och lära mig en hel del om manfolken för pengarna.

— Kan vi inte gå en bit, så att jag också får lära mig litet om de nya kvinnorna? frågade han.

— Det kan ni behöva, svarade hon skrattande och såg på klockan. Jo, jag skall inte vara på Viktoriasalen förrän halv åtta, och alltid kan någon flickstackare få nytta av att ni får en lektion. Alltså — och hon höjde ett litet förnumstigt pekfinger i en nylagad handske — enligt mitt sätt att se, är där ingen fara för att jag faller, då jag är ung, och då jag ännu gärna har råd att vänta och granska med klara ögon, till dess jag finner den, som jag skall älska mycket, och till vem jag skall lämna bort mig, utan att se på kostnaden, [ 64 ]emedan jag är älskad med en kärlek, som måste kungligt belönas.

De drevo neråt Blasieholmskajen, hon gick och såg eftersinnande ut för sig rakt in i Skeppsholmsskymningen.

— Det är nog inte så lätt för oss att förstå varandra, eftersom jag är kvinna, sade hon, och för resten är det lättare för mig att veta, själv, än att tala om för er. Men jag har tänkt mig, att vi kvinnor, om vi vill akta oss själva, måste tänka, när vi ger oss åt en man: detta är den enda mannen för mig, jag är den enda kvinnan för honom. Och bakom eller framför skall man då inte se någonting. Men ni har ju det inte så. Det gör en sådan förfärlig skillnad. Skåningen sade en gång, då jag frågade honom, att han skulle tycka bra illa om en flicka för att inte ens vilja »vara tillsammans» med henne, och då går vi i samma situation och sätter in hela vår själ. Tänk ändå, det är inte underligt, att vi drar så ojämnt.

— Den där nya kvinnan, som ni talade om, får väl ge litet mindre, sade han. Det vore mera rationellt.

— Det kanske det vore, sade Pennskaftet litet vemodigt, men det går inte. Nej, jag skall glatt ge min själ, men om gåvan inte värderas, skall jag vara mera duktig än min mor var och min mormor. Jag skall inte som de gjorde lämna min själ i sticket och fly eller låta vem som vill trampa och spotta på den. Jag skall ta den tillbaka och vårda [ 65 ]den och akta den lika högt, som om den aldrig blivit förkastad eller mera. Naturligtvis kan jag gå till botten med min kärlek, som kaptenen med sitt skepp, men om jag inte gör det, så ämnar jag inte låta någon förklara mig ovärdig att vidare föra fartyg bara för det, att det som jag hade sjönk. Om jag kände till er arkitektterminologi, så skulle jag använda den, och då kanske ni begrepe mig bättre.

— Å, jag förstår kanske, sade han, jag bara undrar hur det skall gå er, när ni börjar leva efter er moral. Men jag förstår inte en sak. Vad menar då ni på ert språk med att »falla»?

— Jo, sade hon, nu ivrig och upprörd, det är mycket lätt sagt. Faller, det gör jag, då jag försöker krångla mig till kärlek för billigare pris, när jag värderar mig själv så litet, att jag lämnar ut mig, utan att vilja ge allt vad jag kan och utan att fordra detsamma tillbaka. Man säger, att det finns en frestelse för kvinnor, dem ingen begär, att förödmjuka sig och tigga eller att ta emot allmosor utan att låtsas märka, att de ges med förakt. Men den dagen, då jag står där med min dubbelhaka och en längtan inom mig, som inte svarar mot mitt yttre, och jag känner, att om jag levde, frestelsen skulle bli mig alltför stark, då skjuter jag mig. Är det något mera ni vill veta? Hon gick ett par steg mot kajen, där det kvällsdunkla vattnet virvlade förbi på väg mot havet.

Han tog henne i armen i simulerad förskräckelse.

[ 66 ]— Å, Var nu inte rädd, sade hon med munter röst Ser jag ut, som jag inte kunde bli — — — Hon bröt av, ty det passade möjligen inte att säga: älskad.

— Nej då, visst inte, sade han med uppriktig övertygelse.

— Jag har visst förefallit er mycket — — — han visste inte vad han skulle säga — Okunnig, ifyllde hon med ett litet leende. Men det är ju inte så märkvärdigt.

— Jag är glad i alla fall, att ni kom underfund med vad jag gick och tänkte, för annars hade ni väl inte talat till mig som ni nu gjorde, eller hur?

— Jag vet inte, sade hon, jag har kommit underfund med så många, men detta har jag aldrig sagt förr. Jag tror inte, att jag gjort det riktigt klart för mig själv förr, jag har bara gått och vetat det i mitt hjärta.

— Ni har talat till mig mycket mer än jag kunnat begära, sade han efter det de vänt inåt staden och gått tysta flera minuter. Men om jag frågar er en sak, får ni inte bli ond. Det är inte av oförskämdhet. Säg, har ni — har ni — — — själv — — —?

— Nej, aldrig, svarade hon.


Spårvagnarna hade slutat, och det strömmande regnet hade gjort gatorna tomma och tunga att gå, då Pennskaftet vandrade hem från sin redaktion den kvällen. Hon travade på det fortaste hon [ 67 ]kunde, med tankarna upptagna av det fysiska obehag hon erfor i regnet och blåsten, då hon vid en krök fick tätt framför sig på den ensliga gatan se en flicka i någon slags skiftande sidenregnkappa, under vilken rasslade och glimrade en paljettklänning, medan en röd underkjol för varje steg smaskade henne om benen.

— Om det är flickan från Badstugatan, tänkte Pennskaftet utan att veta varför, då känner hon, att jag är alldeles bakom och vänder sig om.

Det gjorde hon mycket riktigt. Hon hade ett smutsigt bandage om halsen.

— Jaså, det är du, ditt as, sade hon.

— Ja, sade Pennskaftet, hur är det med er? Men hon såg sig om ett ögonblick för att se, om de voro ensamma.

— Han sitter inne, svarade flickan på hennes blick, annars så vore det nog bäst du lagade dig i väg.

— Jag trodde det, sade Pennskaftet, annars skulle jag ha gått en annan gata. Men vart skall ni gå?

— Varför frågar du det?

— Vi kanske ha samma väg?

Flickan började skratta: — Ja tänker nog vi har de. Allt tur vi inte har samma inackorderingsmamma också.

Hon gick i de värsta pölarna och rätt vad det var ramlade hon i smörjan. Pennskaftet hjälpte henne upp, inte utan en rysning av obehag.

[ 68 ]— Kom in här i porten, så kan ni vrida av er, sade hon.

— Man måste vara full, sade flickan.

Pennskaftet suckade.

— Se nu, så ni ser ut. Kan ni inte försöka att torka av er? Jag måste gå hem. Vad är er adress?

— Äsch, sade flickan.

— Ja, jag vill varken göra er ont eller gott.

— Det kan ingen, sade flickan. Nu längre.

— Men får jag inte fråga er — — —

— Hur jag blivit sån? Jo, fråga du. Kanske jag ljuger. För resten, med uppflammande värdighet, det angår dig inte.

Men hur det var, så började hon berätta, och när hon väl kommit i gång, blev hon mångordig. Jo, se, det var en greve — — —

— Jaså, sade Pennskaftet misstroget.

Flickan tittade ett tag, och så småningom kom en annan historia fram, inte så romantisk, som den hon ämnat duka upp, men oändligt mycket mera eländig. Hon hade blivit utskickad av sina fosterföräldrar och förtjänat sina första slantar vid tolv års ålder.

— Jag visste inte om annat, sade hon, men så blev jag räddad. Jag var ordentlig i tre år och hade plats och arbetade som andra, fast det satt åt många gånger, då jag i stället kunnat göra ingenting och ha gott om pengar. Men så blev jag [ 69 ]förlovad, och han sa, att han brydde sig inte om det gamla, sa han, han hade inte varit bättre själv.

— Var det den här, som — — —? sade Pennskaftet.

— Hå, sade flickan, han var varken den förste eller siste, men se den här gossen, som jag blev bekant med, var en vacker karl, jag hade aldrig sett nån så grann, men så ville han, att jag skulle förtjäna på det gamla viset, och då gjorde jag det. Sen var'et som jag aldrig varit räddad, förstås, det dröjde inte länge, innan jag kom i polisen igen, men det skulle ju så vara.

— Skulle så vara, sade Pennskaftet och stampade, så det sade plask om foten — kan man ingenting göra? Kan man inte lära flickorna, att de skall vara på sin vakt, säga dem, hur det går, kan man inte skriva — — — Förvirrade tankar på ett flygblad att delas ut på gatorna och i skolorna döko upp i hennes hjärna.

— Det tjänar ingenting till, sade flickan. För när den kommer, som en tror på, så är det, som man aldrig hade hört ett ord.

Pennskaftet tyckte, att alla hennes teorier sjönko ihop som en bubbla på vattnet inför denna glimt av en oföränderlig sanning.