Pickwick-klubben/Kapitel 20

←  NITTONDE KAPITLET.

Pickwick-klubbens efterlämnade papper av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman TJUGONDE KAPITLET.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.  →

TJUGONDE KAPITLET

SOM VISAR HURU DODSON OCH FOGG SKÖTTE AFFÄRER OCH HURU DERAS SKRIVARE ROADE SIG, HURU ETT RÖRANDE MÖTE ÄGDE RUM MELLAN MR WELLER OCH HANS LÄNGE SAKNADE FADER, VILKA UTVALDA ANDAR SAMLADES pÅ »SKATAN OCH TRÄDSTUBBEN», SAMT VILKET PRÄKTIGT KAPITEL DET NÄSTA KOMMER ATT BLI

I nedra våningen i ett smutsigt hus vid yttersta ändan av Freemans Court, Cornhill, sutto de fyra skrivarna hos herrar Dodson & Fogg, två av H. Maj:ts attorneys vid Kings Bench- och civilrätten i Westminster samt solicitors vid högsta domstolen, vilka förenämnda skrivare under sin dagliga sysselsättning uppfångade ungefär lika mycket glimtar av himlens ljus och himlens sol, som en människa kan hoppas att få göra, då hon befinner sig nere på botten av en någorlunda djup brunn, men utan att de hade det tillfälle att få skåda stjärnorna mitt på dagen, som sistnämnda avskilda ställning erbjuder.

Herrar Dodson & Foggs kontor var ett mörkt och unket rum med en hög avbalkning av trä för att dölja skrivarna för profana blickar, ett par gamla trästolar, en mycket högt pickande klocka, en kontorsalmanacka, en ställning att sätta paraplyer på, en klädhängare och några få hyllor, på vilka lågo åtskilliga numrerade buntar av smutsigt papper, några gamla furulådor försedda med pappersetiketter, samt diverse gamla bläckhorn av olika form och storlek. Till korridoren som bildade förstuga åt kontoret, ledde en glasdörr och på yttersidan av denna glasdörr inställde sig mr Pickwick, med Sam Weller i hälarna, fredagsförmiddagen efter den tilldragelse vi i föregående kapitel troget skildrat.

»Är mr Dodson eller mr Fogg hemma, sir?» frågade mr Pickwick helt artigt, i det han närmade sig skranket med hatten i hand.

»Mr Dodson är inte hemma och mr Fogg är för ögonblicket upptagen», svarade rösten, och med detsamma tittade det huvud, vartill rösten hörde, med en penna bakom örat, upp över avbalkningen bort till mr Pickwick.

Det var ett ruskigt huvud, vars rödgula hår, som var omsorgsfullt benat på ena sidan och insmort med pomada, låg upplagt i små halft knollrade testar kring ett platt ansikte, som pryddes av ett par små ögon och garnerades av en mycket smutsig skjortkrage och en mycket urblekt svart halsduk.

»När kommer mr Dodson hem, sir?» frågade mr Pickwick.

»Det kan jag icke säga.»

»Dröjer det länge innan mr Fogg blir ledig?»

»Vet inte.»

Här började mannen att mycket omständligt formera sin penna, medan en annan skrivare, som i skydd av locket på sin pulpet lagade till ett fräspulver, skrattade gillande.

»Nå, så får jag väl vänta», sade mr Pickwick. Intet svar följde och mr Pickwick satte sig därför objuden ned och lyssnade till klockans höga pickande och skrivarnas halvhöga samtal.

När de pratat en god stund hostade mr Pickwick för att väcka de unga männens uppmärksamhet där bakom avbalkningen; och som de nu hade lättat sitt sinne med ett litet samtal sins emellan, nedläto de sig även att ägna främlingen någon uppmärksamhet.

»Jag undrar om Fogg ännu är upptagen?» sade Jackson.

»Jag ska se åt», sade Wicks, i det han långsamt reste sig upp från sin stol.

»Vad var det han sa att han hette?» viskade Wicks.

»Pickwick», svarade Jackson; »det är han som är svarande i målet Bardell mot Pickwick.»

Ett plötsligt skrapande med fötter, som blandade sig med ett kvävt skratt hördes bakom avbalkningen.

»De oppsalvera er, sir», viskade mr Weller.

»Oppsalvera mig!» svarade mr Pickwick. »Vad vill det säga?»

Mr Weller svarade med att peka med sin tumme över sin axel, och då mr Pickwick såg upp, övertygades han om den trevliga omständigheten, att samtliga fyra skrivare, med ansikten, som uttryckte den högsta grad av munterhet, och med huvudena över skranket mycket noggrant betraktade den förmente hjärtekrossarens och kvinnofridstörarens hela yttre varelse. I det han såg upp, försvunno genast samtliga huvudena, och i nästa ögonblick hördes det raspande ljudet av pennor, som med ursinnig fart flögo över papper.

En plötslig ringning på den klocka, som hängde i kontoret, kallade mr Jackson till Foggs rum, varifrån han återvände för att säga, att mr Fogg var färdig att taga emot mr Pickwick, ifall han ville stiga upp.

Mr Pickwick gick följaktligen uppför trappan, lämnande Sam Weller kvar där nere. Dörren till rummet däruppe bar, skrivna med läsliga bokstäver, de majestätiska orden: »Mr Fogg», och sedan mr Jackson knackat på den, förde han in mr Pickwick.

»Är mr Dodson hemma?» frågade mr Fogg.

»Han kom just nu», svarade Jackson.

»Bed honom stiga in hit.»

»Var god och sitt ned», sade Fogg; »där är tidningen, sir; min kompanjon kommer strax, och då kunna vi tala närmare om saken, sir.»

Mr Pickwick tog en stol och tidningen; men i stället för att läsa i denna, tittade han över kanten på den och mönstrade affärsmannen, som var ett slags äldre, finnig, av vegetabilier levande herre i svart frack, svartmelerade byxor och små svarta damasker — ett slags varelse, som tycktes utgöra en väsentlig beståndsdel av den pulpet, vid vilken han skrev, och äga ungefär lika mycket tanke och känsla som denna.

Efter några minuters tystnad inträdde mr Dodson, en stor, korpulent man med strängt ansikte och hög röst, och samtalet började.

»Det här är mr Pickwick.»

»Nåväl, sir», sade Dodson, »vad har ni att föreslå?»

»Ja», sade Fogg, i det han stack händerna i byxfickorna och lutade sig baklänges i sin stol, »vad har ni att föreslå, mr Pickwick?»

»Tyst, Fogg», sade Dodson, »och låt mig höra vad mr Pickwick har att säga?»

»Jag har kommit hit, mina herrar», sade mr Pickwick och såg helt vänligt på de båda kompanjonerna, »jag har kommit, mina herrar, för att uttrycka den förvåning, varmed jag mottog ett brev för några dagar sedan, och för att fråga, vilka skäl ni kunna ha för att öppna rättegång emot mig.»

»Skäl för att —» så långt hade Fogg kommit i sitt utrop, då han hejdades av Dodson.

»Mr Fogg», sade Dodson, »jag ämnar tala.»

»Ursäkta, mr Dodson!» sade Fogg.

»Om skälen för rättegången, sir», fortfor Dodson med moralisk höghet i sin min, »torde ni rådfråga ert eget samvete och er egen känsla. Vi, sir, ledas endast och allenast av vår klients förklaring. Denna förklaring, sir, kan möjligen vara sann eller möjligen vara falsk; den kan vara trovärdig eller motsatsen; men om den är sann och trovärdig, så drager jag inte i betänkande att säga, att våra skäl att börja process mot er äro starka och ovederläggliga. Ni kan möjligen vara en olycklig man, sir, eller ni kan möjligen vara en ränkfull; men om jag såsom juryman bleve uppmanad att på min ed uttala min tanke om ert beteende, sir, så tvekar jag inte att säga, att jag inte skulle hysa mer än en tanke därom.»

Här rätade Dodson upp sig med en min av förnärmad dygd och såg på Fogg, som stack händerna ännu djupare ned i sina fickor, nickade slugt med huvudet och yttrade i den mest bifallande ton:

»Fullkomligt riktigt!»

»Nåväl, sir», sade mr Pickwick, i vars ansikte en högst pinsam känsla avspeglade sig, »tillåt mig att försäkra er, att jag i vad denna sak angår är en högst olycklig människa.»

»Jag vill hoppas det, sir», svarade Dodson; »jag vill tro att ni möjligen är det, sir. Om ni verkligen är oskyldig till det som lägges er till last, så är ni olyckligare än jag ansett det vara möjligt att någon människa kunde bli. Vad säger ni, mr Fogg?»

»Jag säger alldeles detsamma som ni», svarade Fogg med ett klentroget leende.

»Den stämning, varmed saken börjar, sir», fortfor Dodson, »är utfärdad i laglig form. Var är vårt diarium, mr Fogg?»

»Här är det», sade Fogg och räckte honom en fyrkantig bok med pergamentsband.

»Här är rubriken», tog Dodson åter till orda. »“Middlesex. Stämning uttagen av Martha Bardell, änka, mot Samuel Pickwick. Skadestånd 1500 pund. Dodson & Fogg för käranden. Den 28 augusti 1827.” — Allt är i fullkomlig ordning, sir.» Och Dodson hostade och såg på Fogg, som likaledes sade! »I fullkomlig ordning.» Och därefter sågo de bägge på mr Pickwick.

»Jag måste således antaga», sade mr Pickwick, »att det verkligen är er avsikt att gå vidare i denna sak?»

»Antaga, sir? Det kan ni med full trygghet göra», svarade Dodson med något som kom ett leende så nära, som hans värdighet tillät.

»Och att det fordrade skadeståndet verkligen belöper sig till femton hundra pund?» sade mr Pickwick.

»Till vilket antagande ni kan lägga min försäkran, att om vi hade kunnat förmå vår klient därtill, skulle hon fordrat tre gånger den summan, sir», svarade Dodson.

»Jag tror emellertid att mrs Bardell uttryckligen förklarade», anmärkte Fogg med en blick på Dodson, »att hon inte ville ingå förlikning för en enda shilling mindre.»

»Det är bra mina herrar, det är bra!» sade mr Pickwick, i det både han själv och hans vrede reste sig. »Ni skola få höra närmare av min sakförare, mina herrar.»

»Det skall bli oss ett stort nöje», sade Fogg och gnuggade händerna.

»Ett stort nöje», sade Dodson och öppnade dörren.

»Men innan jag går, mina herrar», sade den upphetsade mr Pickwick, i det han vände sig om vid första trappsteget, »torde det tillåtas mig att anmärka, att av alla skamliga och gemena handlingar —»

»Vänta, sir, vänta ett ögonblick», inföll Dodson ytterst artigt. »Mr Jackson — mr Wicks!»

»Sir!» sade de båda skrivarna, i det de visade sig nere vid trappan.

»Jag önskar att ni skola höra vad den här herrn säger», sade Dodson. »Var god och fortsätt, sir — skamliga och gemena handlingar, tror jag att det var ni sade, sir?»

»Ja, det sade jag!» utbrast mr Pickwick i högsta förbittring. »Jag sade, sir, att av alla skamliga och gemena handlingar, som någonsin förövats, är denna den värsta. Jag upprepar det, sir.»

»Hör ni det, mr Wicks?» sade Dodson.

»Ni glömmer väl inte de där yttrandena, mr Jackson?» sade Fogg.

»Ni vill kanske kalla oss bedragare, sir?» sade Dodson.

»Var god och gör det, sir, om ni har lust — var god och gör det!»

»Ja, det gör jag», sade mr Pickwick. »Ni äro ena bedragare!»

»Mycket bra!» sade Dodson. »Ni kan väl höra det där nere, mr Wicks?»

»Ja bevars, sir», svarade Wicks.

»Ty i annat fall torde ni kanske stiga ett par trappsteg högre upp», tillade mr Fogg.

»Var god och fortfar, sir — var god och fortfar! Kalla oss tjuvar, sir; eller ni har kanske till och med lust att anfalla en av oss? Var så god och gör det, sir, om det lyster er. Vi skola inte göra det ringaste motstånd. Var så god och gör det, sir!»

Som Fogg ställde sig mycket frestande i håll för mr Pickwicks knutna näve, är det ganska troligt att besagde gentleman skulle ha uppfyllt denna hans enständiga anhållan, om icke Sam hade lagt sig emellan, i det han lämnade kontoret, gick uppför trappan och tog sin husbonde vid armen.

»För all del kom med!» sade mr Weller. »Att spela fjäderboll kan visst vara ett mycket trevligt nöje, sir, bara inte man själv är fjäderbollen och två advokater sällträna, ty då går det alltför hett till för att bli trevligt. Kom med, sir, kom med! Om ni vill lätta ert hjärta med att piska upp någon, så kom ned på gården och piska upp mig; men här uppe skall det bli ett alltför dyrbart nöje.»

Och utan vidare omständigheter drog mr Weller sin husbonde ned utför trappan och ut från gården, och sedan han bragt honom lyckligt och väl ut på gatan, ställde han sig bakom honom, färdig att följa varthelst han ville föra honom.

Mr Pickwick fortsatte sin gång i djupa tankar, gick över gatan bort mot Mansion House och styrde kosan mot Cheapside. Sam kunde icke begripa vart det bar av, förrän hans herre vände sig om och sade:

»Sam, jag vill genast gå och besöka mr Perker.»

»Just det ställe dit ni borde ha gått i går kväll, sir», svarade mr Weller.

»Ja, jag tror det nästan, Sam», sade mr Pickwick.

»Jag vet det, sir», sade mr Weller.

»Nåja, Sam», svarade mr Pickwick, »vi skola snart vara där; men som jag är en smula upprörd, skulle jag gärna först vilja ha litet konjak och vatten. Var kan man få det, Sam?»

Mr Wellers kännedom av London var omfattande och noggrann, och han svarade därför utan ringaste betänkande:

»Andra gården på höger hand — näst sista huset på samma sida av gatan — välj den avplankning, som är närmast kaminen, ty där finns det inte något ben mitt under bordet, som alla de andra ha, och det är så obekvämt.»

Mr Pickwick följde obetingat sin betjänts anvisning, lät Sam följa med och trädde in i det utpekade värdshuset, där konjaken och vattnet snart kommo fram, medan mr Weller, som satt på ett aktningsfullt avstånd, ehuru vid samma bord som hans herre, läskade sig med en mugg porter.

Rummet var ytterst enkelt och tarvligt och tycktes tydligen stå under särskilt beskydd av diligens-kuskar; ty flera herrar, som, efter hela deras utseende att döma, tillhörde detta lärda yrke, sutto och drucko och rökte tobak i de olika båsen. Bland dessa ådrog sig en tjock, rödbrusig, äldre man, som satt i båset mitt emot, framför alla andra mr Pickwicks uppmärksamhet. Den tjocke mannen rökte med mycken iver, men mellan varje halva dussin bloss tog han pipan ur munnen och såg först på mr Weller och därefter på mr Pickwick. Därpå begrov han vanligen så mycket av sitt ansikte i ett tennstop, som stopets omfång medgav, och såg så åter på Sam och mr Pickwick. Därpå drog han åter ett halvt dussin bloss ur sin pipa med den djupsinnigaste min och såg så återigen på dem. Slutligen började den tjocke mannen, sedan han lagt sina ben upp på en stol och stött ryggen mot väggen, att röka och blossa, utan att vidare taga pipan ur munnen, och att stirra på de nya gästerna, som om han beslutit att se sig riktigt mätt på dem.

I början hade den tjocke mannens rörelser undfallit Sams uppmärksamhet; men allt eftersom han såg mr Pickwicks ögon då och då vända sig emot honom, började han stirra i samma riktning, i det han på samma gång skuggade för sina ögon med handen, som om han till en del kände igen föremålet framför honom och gärna ville riktigt förvissa sig om dess identitet. Hans tvivel blevo emellertid snart hävda, ty sedan den tjocke mannen hade pustat ett tjockt rökmoln ur sin pipa, dök en hes stämma, liksom med en sällsam ansträngning av buktaleri, upp ur de veckrika schalar, som insvepte hans hals och bröst, och utstötte långsamt dessa ljud:

»Se, Sammy!»

»Vem är det, Sam?» frågade mr Pickwick.

»Ja, jag skulle knappast ha trott det, sir», svarade mr Weller med förvånad min. »Det är gubben.»

»Gubben?» sade mr Pickwick. »Vilken gubbe?»

»Far min, sir», svarade mr Weller. »Hur står det till med hälsan, farsgubbe?» Och med denna sköna uppsvallning av personlig känsla gjorde mr Weller plats på stolen bredvid honom åt den tjocke mannen, som närmade sig, med pipan och stopet i hand för att hälsa på honom.

»Hör nu, Sammy», sade fadern, »jag har minsann inte sett dig på två år och mer till.»

Sam Weller underrättade viskande sin far om det förhållande, varuti han stod till mr Pickwick.

»Ursäkta, sir», sade den äldre mr Weller och tog av sig hatten, »jag hoppas, att ni inte har något att anmärka mot Sammy, sir?»

»Nej, icke det ringaste», svarade mr Pickwick.

»Gläder mig mycket att höra, sir», sade den gamle mannen; »jag gjorde mig rätt mycket besvär med hans uppfostran, sir; lät honom springa omkring på gatorna, medan han ännu var helt ung, och ta vara på sig själv. Detta är det enda sätt, varpå man kan vänja en gosse att få öppna ögon, sir?»

»Det förefaller mig likväl som om detta vore en tämligen farlig metod», sade mr Pickwick med ett leende.

»Och inte så alldeles säker heller», tillade Sam; »jag blev riktigt regalt lurad härom dagen.»

»Nej, verkligen?» sade fadern.

»Jo, så blev jag», genmälde sonen och beskrev nu med så få ord som möjligt huru han som en riktig åsna hade låtit draga sig vid näsan av Job Trotters list.

Den äldre mr Weller lyssnade med djupaste uppmärksamhet till berättelsen och sade, då den var slutad:

»Var en av de där gökarna lång och smal, med långt hår och ett käftamente, som går kring som en väderkvarnsvinge?»

Mr Pickwick förstod icke så alldeles den sista delen av beskrivningen, men som han förstod den första, svarade han »ja» på vinst och förlust.

»Och den andra är en svarhårig baddare i mullbärsfärgat livré och med ett mycket stort huvud?»

»Ja visst, det är han!» sade mr Pickwick och Sam mycket ivrigt.

»Ja, då vet jag var vi ha dem, det är allt vad jag kan säga», sade mr Weller; »de äro bägge två, helskinnade nog, i Ipswich.»

»Verkligen?» sade mr Pickwick.

»Jo, det är tvärsäkert», sade mr Weller, »och jag kan säga er hur jag vet det. Jag kör ibland en Ipswich-diligens för en vän till mig. Dagen efter den där natten, då ni fick röjmatisten på halsen, körde jag dit ned, och i “Svarta Pojken” i Chelmsford — just det ställe där de ha tagit in — tog jag opp dem och skjutsade dem till Ipswich, där betjänten — han i mullbärslivréet — talte om för mig att de ämnade stanna för en längre tid.»

»Jag ska följa efter honom», sade mr Pickwick. »Vi kunna lika gärna bese Ipswich som något annat ställe. Jag ska följa efter honom.»

»Jag kör till Ipswich i övermorgon, sir», sade den äldre mr Weller, från “Tjuren” i Whitechapel; och om ni verkligen ämnar er dit, så är det bäst att ni följer med mig.»

»Ja, det har ni rätt uti», svarade mr Pickwick; »jag kan skriva till Bury och be dem möta mig i Ipswich. Vi skola följa med er. Men ha nu inte så bråttom mr Weller; vill ni inte förtära någonting?»

»Jag tackar så mycket, sir?» svarade mr Weller och stannade tvärt. »Kanske att en liten konjak att dricka en skål uti för er hälsa och Sammys välgång inte skulle vara så tokigt.»

»Nej, det tror jag med», sade mr Pickwick. »En konjak!»

Konjaken bars fram, och sedan mr Weller ryckt sig i luggen för mr Pickwick och nickat åt Sam, slog han den i sin rymliga hals, som om den icke hade varit större än en fingerborg.

»Bra gjort, far!» sade Sam. »Men akta er, gamle hedersknyffel att ni inte får ett anfall av er gamla krämpa, gikten.»

»Jag har hittat på en tvärsäker kur för den, Sammy», svarade mr Weller, i det han satte ifrån sig sitt glas.

»En tvärsäker kur för gikt!» sade mr Pickwick och tog fram sin anteckningsbok. »Och vad är det?»

»Gikten, sir», svarade mr Weller, »är en krämpa som kommer av för mycket maklighet och bekvämlighet. Om ni någonsin skulle få gikt, sir, så gift er med en änka, som har en duktigt stark röst och så tämligen förstår sig på att använda den, och ni skall aldrig mer få gikt. Det är ett kapitalt medel, sir. Jag begagnar det regelbundet och kan gå i god för att det ska fördriva varenda sjukdom som kommer av för mycken trevnad.»

Sedan mr Weller hade meddelat denna värderika hemlighet, klämde han sista droppen ur sitt glas, blinkade slugt, drog en djup suck och gick långsamt sina färde.

»Nå, vad tänker du om vad din far säger, Sam?» frågade mr Pickwick med ett leende.

»Vad jag tänker, sir!» svarade mr Weller. »Jo, jag tänker att han är ett offer för giftaslusten, som Blåskäggs kaplan sa', med en medlidsam tår, när han begravde honom.»

Som det icke fanns någonting att svara på denna särdeles lämpliga slutsats, betalte mr Pickwick sin räkning och fortsatte sin vandring till Grays Inn. Men då han anlände dit, var klockan över åtta, och den oavbrutna ström av herrar i smutsiga halvstövlar, flottiga, grå hattar och luggslitna kläder, som togo vägen mot de olika utgångarna, underrättade honom att de flesta kontoren voro stängda för dagen.^[1]

Sedan de stigit upp för några smutsiga trappor, fann mr Pickwick sin misstanke besannad. Mr Perkers yttre dörr var stängd, och den dödstystnad, som följde på mr Wellers upprepade sparkar mot den, förkunnade att herrar skrivare hade dragit sig tillbaka från affärerna för den dagen.

»Jo, det här är just trevligt, Sam!» sade mr Pickwick. »Jag hade nödvändigt velat tala med honom nu genast, och jag vet, att jag inte får en blund i mina ögon i natt, om jag inte kan trösta mig med den tanken, att jag anförtrott denna sak åt en man av facket.»

»Här kommer en gammal gumma uppför trappan, sir», svarade mr Weller; »kanske att hon vet var vi kunna finna någon. Hallå där, gamla mor. Kan ni säga var mr Perkers folk håller hus?»

»Mr Perkers folk», svarade en mager, gammal gumma av ett högst fattigt och uselt utseende, som stannade för att hämta andan, sedan hon kommit uppför trappan, »mr Perkers folk har gått ut och jag ska gå in och sopa kontoret.»

»Vet ni var man kan träffa mr Perker, min goda kvinna?»

»Nej, det vet jag inte», svarade gumman buttert. »Han är ute i sta'n nu.»

»Det var högst olyckligt!» sade mr Pickwick. »Ni vet väl inte händelsevis var hans skrivare finns?»

»Jo, det vet jag; men han skulle inte tacka mig, om jag sa' er det», svarade städerskan.

»Jag har en mycket viktig angelägenhet att tala med honom om», sade mr Pickwick.

»Kan det inte gå an att dröja till i morgon?» frågade kvinnan.

»Nej, inte gärna.»

»Nåja», sade den gamla kvinnan, »om det var någonting mycket viktigt, skulle jag säga var han var, så att jag förmodar, att det inte är någonting ont uti att säga det. Om ni går till 'Skatan och Trästubben', och i skänkrummet där frågar efter mr Lowten, så visar man er in till honom, och han är mr Perkers biträde.»

Med denna anvisning och den ytterligare upplysning, att bemälda värdshus låg inne på en gård, som åtnjöt den dubbla förmånen att befinna sig i närheten af Clare Market och baksidan av New Inn, steg mr Pickwick tillika med Sam lyckligt och väl ned utför den skröpliga trappan och begåva sig ut för att söka upp »Skatan och Trädstubben».

Då mr Pickwick trädde in i skänkrummet, kom en äldre kvinna fram bakifrån en skärm och ställde sig framför honom.

»Är mr Lowten här, min fru?» frågade mr Pickwick.

»Ja, det är han, sir», svarade värdinnan. »Hör hit, Charley! Visa den här herrn in till mr Lowten.»

»Herrn kan inte få komma in nu», sade en sluskig kyparpojke med rött hår, »för mr Lowten håller på och sjunger en lustig visa, och man kör bestämt ut honom. Men han har strax slutat, sir.»

Den rödhårige kyparpojken hade knappast talat till slut förrän ett enstämmigt hamrande på bord och klingande med glas förkunnade att sången just nu hade slutat, varpå mr Pickwick, sedan han uppmanat Sam att trösta sig i skänkrummet, lät visa sig in till mr Lowten.

Vid anmälningen: »En herre, som vill tala med er, sir», såg en ung man med pussigt ansikte, som satt i länstolen vid ena bordsändan, med en viss förvåning bort åt det håll, varifrån rösten kom, och förvåningen tycktes för ingen del bliva mindre, då hans ögon föllo på en individ, som han aldrig förr hade sett.

»Jag ber om ursäkt, sir», sade mr Pickwick, »och jag beklagar mycket, att jag kommer och stör de andra herrarna också; men mitt ärende är av största vikt, och om ni tillåter mig att uppehålla er i fem minuter i denna ända av rummet, skall jag bli er mycket förbunden.»

Den pussige unge mannen steg upp, sköt fram en stol åt mr Pickwick i en mörk vrå av rummet och lyssnade uppmärksamt till hans beskrivning på sina lidanden.

»Ah», sade han, då mr Pickwick hade slutat, »Dodson & Fogg — skarp praktik, deras — utmärkta affärsmän, Dodson & Fogg, sir.»

Mr Pickwick medgav skärpan i Dodson & Foggs praktik, varefter mr Lowten fortfor:

»Perker är inte i sta'n och kommer inte tillbaka förrän i slutet av nästa vecka; men om ni önskar att bemöta stämningen och vill anförtro mig avskriften, så kan jag göra allt vad som behövs till dess han kommer tillbaka.»

»Det var just därför jag kom», sade mr Pickwick, i det han överlämnade dokumentet. »Om någonting särskilt skulle hända, kan ni skriva till mig på Ipswich, poste restante.»

»Nå, då är den saken klar», svarade mr Perkers biträde, och då han nu såg mr Pickwicks ögon vandra nyfiket bort mot bordet, tillade han: »Men ni vill kanske stanna hos oss en halvtimme eller så? Vi äro ett kapitalt sällskap här i afton. Här är Samkins och Greens första biträde, Smithers och Prices skrivare och Pimpkin och Thomas' bokhållare — sjunger en ypperlig visa — och Jack Ramber och en hel hop andra. Ni kommer från landet, förmodar jag? Skulle ni ha lust att stanna hos oss en stund?»

Mr Pickwick kunde icke motstå ett så frestande tillfälle till att studera den mänskliga naturen. Han lät föra sig fram till bordet, där han, sedan han med de vanliga formaliteterna blivit föreställd för sällskapet, fick sig en stol i närheten av ordföranden och beställde sig ett glas av sin älsklingsdryck.

En djup tystnad följde, tvärtemot mr Pickwicks förväntan.

»Ni finner inte det här obehagligt, sir?» sade hans granne till höger, en herre med randig skjorta och knappar med oäkta förgyllning samt med en blossande cigarr i munnen.

»Nej, inte det ringaste», svarade mr Pickwick. »Jag tycker mycket om cigarrök, fastän jag själv inte är rökare.»

»Det skulle göra mig bra ont att säga att jag inte vore det», inföll en annan herre på andra sidan av bordet. »Att röka är mat och husrum för mig.»

Mr Pickwick kastade en blick på talaren och tänkte, att det vore en god sak om det vore tvätt också.

Nu uppstod åter en stunds tystnad; mr Pickwick var främling, och hans ankomst verkade tydligen nedstämmande på sällskapet.

»Jag har i afton, mina herrar», sade mr Pickwick, i hopp om att bringa ett ämne å bane, i vars avhandlande hela sällskapet kunde deltaga, »jag har i afton varit på ett ställe, vilket ni alla utan tvivel mycket väl känna, men där jag inte varit på flera år och som jag mycket litet känner till; jag menar Grays Inn, mina herrar. De äro ändå ena bra underliga vrår i en stor stad sådan som London, de där gamla kollegierna.»

»För tusan», sade ordföranden, viskande tvärs över bordet till mr Pickwick, »där vidrörde ni något, varom åtminstone en av oss gärna kunde tala beständigt. Nu får ni nog gamle Jack Rambers munläder i gång; man har aldrig hört honom tala om annat än Inn'erna, och han har bott allena i dem, ända till dess han blivit halvt rubbad till sina sinnen.»

Den individ, på vilken Lowten hänsyftade, var en liten, gul, uppaxlad man, vars ansikte mr Pickwick hittills icke hade kunnat observera, emedan han hade för vana att sitta framlutad, då han teg. Men då den gamle mannen lyfte upp sitt skrynkliga ansikte och fäste sina klara, grå ögon på honom med en skarp, forskande blick, kunde han icke annat än förundra sig att dessa märkvärdiga drag ett enda ögonblick undfallit hans uppmärksamhet. Det vilade ständigt ett strängt leende över hans anlete; sin haka stödde han mot en lång, torr hand med naglar av ovanlig längd, och då han lutade huvudet åt ena sidan och tittade skarpt fram under sina buskiga, grå ögonbryn, låg det en sällsam, vild, halvt frånstötande slughet i hans sneglande blick.

Sådan var den gestalt, som nu trädde fram och bröt ut i en livlig ordström. Men som detta kapitel redan räckt länge nog, och den gamle mannen var en märkvärdig personlighet, torde det vara mera aktningsfullt mot honom och bekvämare för oss att låta honom få ordet i ett nytt.

1. De s. k. Inns of Court i London voro ursprungligen juridiska undervisningsanstalter, där de studerande fingo husrum och mat och där de övade sig uti att disputera och åhöra föreläsningar. Ehuru de icke vidare äro undervisningsanstalter, måste likväl envar, som vill bliva sakförare (Barrister), visa att han någon tid bott i en sådan Inn, liksom även många sakförare ha sina kontor därstädes.