Hoppa till innehållet

Pickwick-klubben/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  TRETTIOANDRA KAPITLET.
Pickwick-klubbens efterlämnade papper
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

TRETTIOTREDJE KAPITLET.
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.  →


[ 360-361 ]

TRETTIOTREDJE KAPITLET

DEN ÄLDRE MR WELLER HÅLLER NÅGRA KRITISKA FÖREDRAG ÖVER FÖRFATTAREKONSTEN OCH AVBETALAR MED SIN SON SAMUELS BISTÅND ETT LITET VEDERGÄLLNINGSAVDRAG PÅ DEN ÄREVÖRDIGE GENTLEMANNENS RÄKNING.


Eftermiddagen den 13:de februari, vilken, såsom läsarne av denna sanningsenliga berättelse veta lik väl som vi, var den dag som gick omedelbart före den, som var utsatt till företagandet av mrs Bardells rättegångsmål, var en bråd tid för mr Samuel Weller, som oupphörligt var sysselsatt med att vandra fram och tillbaka mellan George och Gamen och mr Perkers kontor från och emellan klockan nio på morgonen till klockan tu eftermiddagen, båda klockslagen inberäknade. Icke därför att det var någonting att göra, ty konsultationen hade ägt rum, och man hade kommit överens om huru man skulle gå tillväga; men mr Pickwick, som befann sig i den häftigaste spänning, skickade ideligen sitt juridiska biträde små biljetter, som endast innehöllo den frågan: »Bäste Perker, hur går det?» varpå mr Perker oföränderligen avsände detta svar: »Bäste Pickwick, så bra som möjligt», medan det, såsom vi redan antytt, icke kunde gå det allra ringaste, varken väl eller illa, förrän rätten satte sig den följande morgonen.

Sam hade tröstat sig med en mycket behaglig liten middag, och medan han nu i skänkrummet väntade på det glas varm blandning, vari mr Pickwick hade uppmanat honom att dränka ansträngningarna från hans morgonpromenader, trädde en ung, vid pass tre fot hög pojke, vars ludna mössa och parkums-blus röjde en hederlig ärelystnad att en gång i tiden uppnå en stalldrängs värdighet, in i förstugan till George och Gamen och såg först uppför trappan, därpå in i korridoren och så in i skänkrummet, som om han sökte någon, till vilken han hade ett ärende, varpå uppasserskan, som icke ansåg det osannolikt att bemälda ärende kunde gälla etablissementets mat- eller teskedar, tilltalade pojken med ett:

»Nå, unge man, vad vill ni?»

»Är det någon här som heter Sam?» frågade ynglingen med en gäll diskantröst.

»Vad skulle han heta mera?» frågade Sam Weller och såg sig om.

»Hur skulle jag kunna veta det?» frågade den unge gentlemannen under den ludna mössan helt livligt.

»Du är minsann en vass pojke du», svarade mr Weller; »men i ditt ställe skulle jag inte allt för mycket visa fram den fina eggen, för att inte någon skulle fördärva den. Vad menar du med att komma till ett hotell och fråga efter Sam, med lika mycken hövlighet som en vild indian?»

»Därför att en gammal herre bad mig därom», svarade pojken.

»Och vad var det för en gammal herre?» frågade Sam med djupt förakt.

»Han som kör en Ipswich-diligens och begagnar vår sal», svarade pojken. »Han sa' till mig i går morse, att jag [ 362-363 ] skulle gå till “George och Gamen” som i dag på eftermidda'n och fråga efter Sam.»

»Det är far min, min söta vän», sade mr Weller, i det han med en förklarande min vände sig om mot den unga damen i skänkrummet. »Gud straffe mig, tror jag inte att han knappast vet vad jag heter. Nå, och sedan, du unge kålstock?»

»Jo, se'n skulle ni komma till honom klockan sex hemma hos oss, för han vill tala med er. Det är “Blå Vildsvinet” vid Leadenhalls torg. Ska jag säga, att ni kommer?»

»Det kan du gärna våga på», svarade Sam. Och med detta bemyndigande gick den unge gentlemannen sin väg.

Sedan mr Weller hade fått permission av mr Pickwick, som i sin dåvarande plågsamma spänning alldeles icke hade något emot att bli ensam, begav han sig på väg långt före den utsatta tiden. På vägen köpte han ett ark brevpapper med förgyllda kanter. Försedd med dessa saker, begav han sig direkt till Leadenhalltorget i ett jämnt trav, som var högst olika hans förra tvekande gång, och då han såg sig om här, upptäckte han en skylt, varpå målarens konst hade anbragt något, som hade en avlägsen likhet med en blå elefant med en örnnäbb i stället för snabel. Med skäl förmodande att detta var själva det Blå Vildsvinet, gick han in i huset och frågade sig för om sin far.

»Han kommer inte hit på en tre kvarts timme eller mer», sade den unga damen, som förestod hushållet i Blå Vildsvinet.

»Mycket bra, min söta vän», svarade Sam. »Var så god och ge mig för nio pence konjak och varmt vatten och ett bläckhorn, lilla miss.»

Sedan konjaken med det varma vattnet samt bläckhornet hade blivit inburna i den lilla salen, och den unga damen hade stött ned kolen för att hindra dem från att blossa samt tagit bort eldrakan för att förebygga möjligheten av att röra om i elden, satte sig Sam Weller ned i en avplankning nära kaminen och tog fram sitt ark brevpapper med de förgyllda kanterna och den hårda pennan. Sedan Sam därefter omsorgsfullt undersökt pennan för att se om det icke fanns något hår i den och borstat av bordet, för att det icke skulle vara någon brödsmula under papperet, vek han upp sina rockärmar, satte ut armbågarna och lagade sig till att skriva.

För herrar och damer, som icke äro vana att praktiskt utöva konsten att föra pennan, är det ingalunda en så lätt sak att skriva ett brev, då det vid sådana tillfällen alltid anses som en nödvändighet, att den skrivande lägger sitt huvud på sin vänstra arm för att hålla ögonen så mycket som möjligt i jämnhöjd med papperet och att, medan han på sned betraktar de bokstäver han tecknar, med tungan bilda motsvarande inbillade skrivtecken. Ehuru dessa rörelser otvivelaktigt giva tankeutvecklingen det allra största bistånd, hejda de dock till en viss grad den skrivandes framsteg, och Sam hade, utan att veta av det, fullt halvannan timme varit sysselsatt med att skriva en hel hop små bokstäver, utplåna oriktiga bokstäver med sitt lillfinger och sätta andra i deras ställe, vilka mycket noga måste undersökas för att kunna skönjas genom plumparna av de gamla, då han förmåddes att se upp genom att dörren gick upp och hans far trädde in.

»Nå, Sammy!» sade fadern.

»Nå, gamla fernbok», svarade sonen och lade ifrån sig pennan. »Hur lyder sista bulletinen om styvmor min?»

»Mrs Weller har haft en mycket god natt, men är ovanligt tvär och obehaglig i dag — detta under edlig förpliktelse — Tonny Weller, esquire. Detta är den sista, som blivit utfärdad, Sammy», svarade mr Weller och löste upp sin ytterhalsduk.

»Inte bättre ännu?» frågade Sam.

»Alla symptomerna förvärrade», svarade mr Weller och skakade på huvudet. »Men vad är det du gör där? — utvecklar dina kunskaper under kinkiga förhållanden — vasa, Sammy?»

»Nu har jag slutat», svarade Sam en smula förlägen. »Jag har skrivit.»

»Ja, det ser jag», svarade mr Weller. »Det är väl aldrig till något fruntimmer, vill jag hoppas, Sammy?»

»Det tjänar ingenting till att neka», svarade Sam.

Upplysningen överväldigade den gamle mannen; han satte Sams glas för sin mun och tömde det i botten.

»Det kommer att bli en svår prövning att se dig gift, Sammy, att se dig bli ett lurat offer och i din oskuld inbilla dig, att alltsammans är så fasligt rart», sade mr Weller. »Det är en förskräcklig prövning för en fars känslor det, Sammy.»

»A, prat!» sade Sam. »Jag tänker ju alls inte på att gifta mig, så att ni inte alls behöver förarga er över det; jag vet, att ni känner till de där sakerna. Beställ er pipa, så ska jag läsa brevet för er — se så.»

[ 364-365 ]Sam doppade pennan för att hålla sig färdig att göra de möjligen nödiga rättelserna och började därefter med ett högst teatraliskt uttryck:

»“Älskvärda —”»

»Stopp!» sade mr Weller och ringde på klockan. »Ett dubbelt glas av mitt vanliga, min vän lilla!»

»Strax, sir», svarade flickan, som kom, försvann, kom tillbaka och åter försvann med stor hastighet.

»Folket här i huset tycks veta besked om huru ni vill ha det», anmärkte Sam.

»Ja», svarade hans far, »jag har också varit här mer än en gång i mina da'r. Vidare, Sammy.»

»“Älskvärda varelse”», fortfor Sam.

»Det är väl inte poesi?» inföll hans far.

»Nej, bevars», svarade Sam.

»Nå, det är mig mycket kärt att höra», sade mr Weller. »Poesi är någonting riktigt onaturligt; ingen människa has nå'nsin talat poesi, undantagandes en klockare, när han tigger julpengar, eller Warrens blanksmörja, eller Rowlands olja, eller andra tocka där simpla karlar; gör dig aldrig så gemen att tala poesi, min gosse. Börja om igen, Sammy.»

Mr Weller tog åter med kritisk högtidlighet fatt i sin pipa, och Sam började ännu en gång och läste som följer:

»“Älskvärda varelse, jag känner mig så dryg —”»

»Det passar inte», sade mr Weller och tog pipan ur munnen.

»Nej, det står inte dryg heller», anmärkte Sam, i det han höll upp brevet mot dagern; »det står “blyg”; det är en plump där — “Jag känner mig så blyg —”»

»Mycket bra», sade mr Weller. »Vidare.»

»“Så blyg och för —”, jag har glömt vad det här ska vara för ord», sade Sam och klådde sig i huvudet med pennan, under fruktlösa försök att draga sig till minnes.

»Varför ser du inte på't?» frågade mr Weller.

»Jo, det gör jag», svarade Sam; »men här är en annan plump; här är ett “f”, och ett “ö”, och ett “r”, och ett “n”.»

»Kanske att det ska vara förvägen?» menade mr Weller.

»Nej, det är det inte», sade Sam, »förlägen, står det.»

»Det är inte ett så gott ord som förvägen, Sammy», sade mr Weller allvarligt.

»Inte det?» sade Sam.

»Nej, inte på långt när», svarade hans far.

»Men tycker ni inte, att det ligger mera betydelse i det?» frågade Sam.

»Ja, kanske att det är ett mera ömt ord», sade mr Weller efter några ögonblicks eftertanke. »Fortfar Sammy.»

»“Så blyg och förlägen vid att skriva till er, ty ni är en söt flicka, det är ni.”»

»Det var en mycket nätt vändning», sade den äldre mr Weller, i det han tog pipan ur munnen för att ge rum åt anmärkningen.

»Ja, jag tycker också att den inte är så illa», anmärkte Sam, som kände sig högeligen smickrad.

»Vidare, Sammy.»

Sam efterkom uppmaningen och fortfor som följer, medan hans far fortfor att röka med en blandning av visdom och välbehag, som var särdeles uppbygglig att skåda:

»“Innan jag såg er, trodde jag, alla fruntimmer voro lika.”»

»De äro det också», anmärkte den äldre mr Weller i en parentes.

»“Men nu”, fortfor Sam, “nu märker jag vilken regal fårskalle jag varit, för det finns ingen som ni, och jag tycker bättre om er än om någon annan på jorden.” — Jag tyckte att det var bäst att dra till en smula», sade Sam och såg upp.

Mr Weller nickade bifallande, och Sam fortsatte läsningen.

»“Jag begagnar mig därför av dagens privilegium, kära Mary — som den skuldsatte gentlemannen sa', när han en söndag gick ut och promenerade[1] — till att säga er, att den första och enda gång jag såg er, blev ert porträtt avtaget av mitt hjärta på vida kortare tid och med vida vackrare färger, än ett sådant nå'nsin blivit avtaget av porträttmaskinen (som ni kanske hört talas om, kära Mary), ehuru den gör ett porträtt komplett färdigt och sätter det i glas och ram med en krok i ändan att hänga upp det på, och alltsammans på två minuter och en kvart.”»

»Jag fruktar att det där börjar att stöta på poesi, Sammy», sade mr Weller tveksamt.

»Nej, det gör det inte», svarade Sam och fortfor att läsa mycket hastigt för att undvika en ordstrid rörande denna punkt.

»“Antag mig, kära Mary, som er Valentine, och tänk över [ 366-367 ]vad jag sagt. — Kära Mary, jag vill nu sluta.” — Det är alltsammans», sade Sam.

»Det där är allt ett bra hastigt slut, Sammy, eller hur?» frågade mr Weller.

»Nej, det är det inte», sade Sam; »hon ska önska att det vore mera, och det är just den stora konsten i att skriva brev.»

»Ja», sade mr Weller, »det kan ligga någonting sant i det, och jag skulle önska, att din styvmor ville inrätta sitt tal enligt samma vackra grundsats.. Ska du inte teckna under det?»

»Det är just knuten det», sade Sam; »jag vet inte vad jag ska teckna under.»

»Skriv — Weller», sade den äldste levande ägaren av detta namn.

»Det går inte an», sade Sam. »Man skriver aldrig sitt riktiga namn under ett Valentine-brev.»

»Nå, så skriv då 'Pickwick'», sade mr Weller; »det är ett mycket gott namn, och det är lätt att stava.»

»Ypperligt», sade Sam. »Jag kunde sluta med en vers; vad tycker ni om det?»

»Det tycker jag inte om», svarade mr Weller. »Jag har aldrig nå'nsin känt någon respektabel kusk, som skrivit vers, undantagandes en, som skrev några mycket rörande verser, kvälln innan han blev hängd för stråtröveri.»

Men Sam lät icke förmå sig att avstå från sin poetiska idé, varför han skrev under brevet —

»En avskedsnick
Från er Pickwick.»

Och sedan han lagt ihop det på ett mycket invecklat sätt, präntade han en stupande adress i det ena hörnet: »Till Mary, Husjungfru hos mr Nupkins, borgmästare i Ipswich i Suffolk», varefter han satte ett munlack på det och gömde det i sin ficka, färdigt att avlämnas på posten. Då denna viktiga förhandling blivit avslutad, skred mr Weller till att öppna den, för vars skull han hade låtit kalla sin son.

»Den första saken angår din husbonde, Sammy», sade mr Weller. »Ska han inte inför rätten i morgon?»

»Jo, hans process ska för», svarade Sam.

»Gott», sade mr Weller. »Nu förmodar jag väl, att han önskar att kalla några vittnen, som ge honom ett gott intyg eller kanske bevisa ett alliby.[2] Jag har tänkt mycket på den saken, och han kan vara lugn, Sammy. Jag har talt med några av mina vänner, och de vilja göra båda delarna för honom; men om de finge rå', skulle han inte bry sig om intyget, utan bara hålla fast vid sitt alliby. Ingenting går upp mot ett alliby, Sammy, det är säkert det.»

Mr Weller såg mycket djupsinnig ut, medan han avgav detta juridiska betänkande, begrov sin näsa i sitt glas och blinkade över dess kant åt sin förvånade son.

Sam bytte om samtalsämne och frågade av vad anledning det var som hans högt ärade fader hade velat rådgöra med honom.

»Det är anbelangande något som rör den husliga polletiken, Sammy», sade mr Weller. »Den där Stiggins —»

»Den rödnäste?» frågade Sam.

»Just densamme», svarade mr Weller. »Den där rödnäste karlen, Sammy, besöker din styvmor med en vänlighet och en beständighet, som jag aldrig sett maken till. Han håller så mycket av familjen, Sammy, att när han är borta, kan han inte trösta sig, om han inte har något som påminner honom om oss.»

»Om jag vore i ert ställe, skulle jag ge honom något, som kunde tjära och vaxa hans minne för de första tio åren eller så», genmälte Sam.

»Stopp ett ögonblick!» sade mr Weller. »Jag ämnade säga, att han nu alltid har med sig en flat flaska på ett halvstop, och den fyller han med ananasrom, innan han går.»

»Och tömmer henne förmodligen innan han kommer igen», sade Sam.

»Alldeles precis!» svarade mr Weller. »Han lämnar ingenting annat kvar i den än korken och lukten, det kan du lita på, Sammy. I afton, min gosse, hålla de där gökarne ett möte i Brick Lane-Förgreningen av det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapet. Din styvmor skulle ha varit där, Sammy, men hon har fått röjmatist, så att hon inte kan komma dit; men jag, Sammy, har fått de två biljetter, som blevo skickade till henne.»

Mr Weller meddelade denna hemlighet med så stor glädje och blinkade, sedan han gjort det, så outtröttligt, att Sam [ 368-369 ]började tro, att han hade fått ett anfall av kramp i sitt högra ögonlock.

»Nå?» sade denne unge gentleman.

»Jo», fortfor hans hulde fader, i det han försiktigt såg sig om, »du och jag skola gå dit punktligt på klockslaget. Viceherden gör det inte, Sammy! Viceherden gör det inte.»

Här greps mr Weller av en skrattparoxysm, som efter hand slutade med ett så nära närmande till en kvävning, som en äldre gentleman med trygghet kan tåla.

»Nå, jag har då väl aldrig i mina lifsens da'r sett maken till ett gammalt spöke!» utbrast Sam och gned den gamle gentlemannen så starkt i ryggen, .att han så när hade tänt eld på honom med gnidningen. »Vad är det ni skrattar åt, tjocker?»

»Tyst, Sammy!» sade mr Weller viskande och såg sig om mej ännu större försiktighet. »Två av mina vänner, som köra på Oxford-hållet och alltid äro färdiga när det gäller ett gott skämt, ha tagit viceherden på släptåg, Sammy; och när han kommer till Ebenezer-Sällskapet, Sammy (som han nog gör, eftersom de skola följa honom ända till dörren och föra honom in, om det behövs), ska han vara så knöl av rom och vatten som han nå'nsin varit det i Markisen av Granby i Dorking, och det vill inte säga så litet.»

Och vid dessa ord skrattade mr Weller ännu en gång ofantligt och försjönk till följd därav ännu en gång i ett tillstånd av partiell kvävning.

Ingenting kunde ha varit Sam Weller mera kärkommet än det påtänkta blottandet av den rödnäste mannens verkliga fallenheter och egenskaper; och som det var nära till den för mötet beramade tiden, begåvo sig far och son genast till Brick Lane, utan att Sam likväl därför glömde att under vägen kasta sitt brev i en postlåda.

Brick Lane-Förgreningen av det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapet höll sina månatliga möten i ett stort rum, som hade en behaglig och luftig belägenhet ovanom en säker och bekväm stege. Ordförande var den styvryggige mr Anthony Humm, en omvänd f. d. sprutkarl, nu skollärare och då och då kringvandrande predikant, och sekreteraren var hökaren mr Thomas Mudge, ett entusiastiskt och oegennyttigt kärl, som sålde te åt medlemmarna. Innan förrättningarna togo sin början, sutto damerna på bänkar och drucko te så länge till dess de funno det lämpligt att hålla upp; och en stor sparbössa av trä var på ett i ögonen fallande sätt uppställd på det gröna klädet på bordet, bakom vilket sekreteraren stod och med ett nådigt leende mottog varje tillägg till den rika kopparåder som låg dold inne i bössan.

»Sammy», viskade mr Weller, »om inte några av de här människorna behöva tappas i morgon bitti, så är jag inte din far, och därmed punktum. Det gamla fruntimret här strax bredvid mig dränker sig ju i te.»

»Kan ni inte tiga?» mumlade Sam.

»Sam», viskade mr Weller ett ögonblick därefter i en djupt upprörd ton, »märk mina ord, min gosse: om den där sekreterargöken håller på ännu i fem minuter, så spränger han sig i luften med rostat bröd och vatten.»

»Nå ja, så låt honom göra det, om han har lust», svarade Sam, »det rör ju inte er.»

»Om det här varar mycket längre, Sammy», sade mr Weller i samma dämpade ton, »ska jag anse det för min plikt som människa att stiga upp och tilltala ordföranden. Det sitter ett ungt fruntimmer på näst den närmaste bänken, som har druckit nio och en halv koppar, och hon sväller synbarligen för mina ögon.»

Det lider föga tvivel att mr Weller inom kort skulle ha verkställt sin människovänliga avsikt, om icke ett starkt buller, förorsakat av att tekopparna sattes bort, lyckligtvis hade tillkännagivit att tedrickningen var slutad. Sedan tesakerna blivit borttagna, sattes bordet med gröna klädet mitt i rummet, och aftonens förhandlingar öppnades nu av en liten häftig man med skalligt huvud och grå byxor, som plötsligt rusade uppför stegen, med överhängande fara att bräcka de två små i de grå instuvade benen, och sade:

»Mina damer och herrar, jag föreslår, att vår förträfflige broder, mr Anthony Humm, leder förhandlingarna.»

Vid detta förslag svängde damerna en utvald samling näsdukar i luften, och den häftige lille mannen satte bokstavligen upp mr Humm på presidentstolen, i det han tog honom vid axlarna och tryckte honom ned på en mahognyställning, som en gång hade föreställt en sådan möbel. Därefter påbjöds tystnad av den lille mannen i grå byxorna, och mr Humm reste sig och sade, att med Brick Lane-Förgreningens här närvarande bröders och systrars tillåtelse ville sekreteraren uppläsa Brick Lane-Förgreningens kommittés berättelse — ett förslag, som åter mottogs med en demonstration med näsdukar.

Sedan sekreteraren hade putsat sin näsa på ett högst imponerande sätt, och den hosta, som alltid griper en försam[ 370-371 ]ling, när någonting särskilt skall försiggå, vederbörligen blivit undanstökad, upplästes följande dokument:

»Berättelse från den av Brick Lane-Förgreningen av det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapet nedsatta kommitté.

»Kommitten har under den förlidna månaden fortsatt sitt tacksamma arbete och har den obeskrivliga glädjen att meddela följande nya fall av omvändelse till måttlighet.

»H. Walker, skräddare, hustru och två barn. Erkänner att han, medan han befann sig i bättre omständigheter, var förfallen till att dricka öl och porter; säger, att han icke är säker om huruvida hän icke under tjugu års tid två gånger i veckan tog sig en 'hundnäsa', som kommittéen vid närmare undersökning funnit vara en sammansättning av varm porter, pudersocker, genever och riven muskot (en suck och ett 'Så är det!' från en äldre kvinna). Är nu utan arbete och penningar; tror att det måste komma av portern (bifall) eller också av det förlorade bruket av hans högra hand; är icke säker om vilketdera det är, men anser det högst sannolikt, att om han i hela sitt liv hade druckit vatten, skulle hans kamrat på verkstaden icke ha drivit en rostig synål i honom och därigenom förvållat hans olycka (förfärligt jubel). Har endast kallt vatten att dricka och känner aldrig törst. (Starkt bifall.)

»Betsy Martin, änka, ett barn och ett öga. Går ut om dagen för att tvätta och göra rent; har aldrig haft mer än ett öga, men vet att hennes mor drack buteljerad porter, och skulle icke förundra sig, om detta varit orsaken därtill (omätligt bifall). Anser det icke omöjligt, att hon, om hon alltid hade avhållit sig från brännvin, nu skulle haft två ögon (förfärligt bifall). Plägade förut, på varje ställe hon kom, få aderton pence om dagen, en butelj porter och glas brännvin; men har, sedan hon blev medlem av Brick Lane-Förgreningen, i stället alltid begärt tre shillings och sex pence. (Underrättelsen om detta högst intressanta faktum mottogs med dövande entusiasm.)

»Henry Biller var i många år ceremonimästare vid åtskilliga korporationers middagstillställningar och drack under den tiden en hel hop utländskt vin; torde väl också stundom ha tagit några buteljer hem med sig; är icke fullt säker därpå, men är övertygad, att om han gjort det, så har han även druckit ur innehållet. Känner sig förstämd och tungsint; är mycket feberaktig och lider ständigt av törst; tror att det måste vara vinet, som han brukade dricka (bifall). Är nu utan sysselsättning och smakar aldrig en droppe utländskt vin (smattrande handklappningar).

»Thomas Burton förser lordmayorn, sherifferna och flera medlemmar av borgarrepresentationen med rått kött åt deras kattor (anmälningen av denne gentlemans namn mottogs med andlös spänning). Har ett träben; finner det tämligen dyrt att gå med träben på stengatan; plägade gå med gamla, begagnade träben och regelbundet varje afton dricka ett glas varm genevertoddy, stundom två (djupa suckar). Märkte att de begagnade träbenen splittrades och ruttnade mycket hastigt; är fullt och fast övertygad att deras konstitution undergrävdes av genever-toddyn (långvarigt bifall). Köper nu nya träben och dricker intet annat än vatten och svagt te. De nya benen räcka dubbelt så länge som de andra brukade räcka, och detta tillskriver han endast sitt måttliga levnadssätt. (Triumferande bifall.)»

Anthony Humm föreslog nu, att församlingen skulle förnöja sig med en sång. Med dess förståndiga och moraliska njutning för ögonen hade broder Merdlin lämpat de sköna orden i »Den glada unga färjkarlen» till melodien på »Min gärning nådigt skåda», vilken han ville uppmana dem att uppstämma tillsammans med honom (starkt bifall), även de närvarande, högt aktade representanterna för det veka könet (ännu starkare bifall).

»Vad menar han med det veka könet, Sammy?» frågade mr Weller i viskande ton.

»Kvinnfolken», sade Sam i samma ton.

»Det är inte så dumt sagt, det där, Sammy», svarade mr Weller; »de måste verkligen vara ett vekt kön — ett mycket vekt kön, om de låta lura sig av tocka där karlar som han.»

Varje ytterligare anmärkning av den förbittrade gamle gentlemannen avbröts därigenom, att församlingen nu uppstämde sången, av vilken mr Anthony Humm förut läste upp två rader i sänder till underrättelse för dem av hans åhörare, som icke kände till orden. Medan sången sjöngs, försvann den lille mannen med de grå byxorna, men återvände strax efter dess slut och viskade med en uppsyn av den djupaste vikt någonting till mr Anthony Humm.

»Mina vänner», sade mr Humm, i det han sträckte upp [ 372-373 ]handen för att tysta några gamla, tjocka fruar, som voro ett par vers på efterkälken, »mina vänner, ett ombud från Dorkingförgreningen av vårt sällskap, broder Stiggins, väntar där nere.»

Nu kommo näsdukarna åter fram, och det med ännu större fart än förut; ty mr Stiggins var särdeles omtyckt av den kvinnliga Brick Lane-församlingen.

»Jag förmodar, att han får träda in?» sade mr Humm och såg sig omkring med ett fetskinande leende. »Broder Todger, låt honom komma upp och hälsa oss.»

Den lille mannen i grå byxorna, som lystrade till namnet Todger, ilade hastigt utför stegen och hördes strax därpå komma tumlande upp med den ärevördige mr Stiggins.

»Nu kommer han, Sammy», viskade mr Weller, alldeles purpurröd i ansiktet av kvävt skratt.

»Tala inte till mig», svarade Sam, »jag står inte ut. Han är tätt invid dörren; jag hör hur han stöter huv'et mot taket.»

I det Sam Weller sade dessa ord, flög den lilla dörren upp, och broder Todger visade sig, följd i hälarna av den ärevördige mr Stiggins, som icke väl hade kommit in förrän han mottogs med starka handklappningar, stampningar med fötterna och viftningar med näsdukarna, vilka glädjeyttringar broder Stiggins endast besvarade med att med en vild blick och ett fånigt leende stirra på yttersta spetsen av veken på det på bordet stående ljuset, medan han samtidigt på ett mycket ostadigt sätt svajade fram och tillbaka med kroppen.

»Är ni opasslig, broder Stiggins?» viskade mr Anthony Humm.

»Jag är som jag ska vara, sir», svarade mr Stiggins i en ton, i vilken stark vrede var blandad med en ytterlig tjockhet i målet; »jag är som jag ska vara, sir.»

»Nå det är väl», svarade mr Anthony Humm, i det han tog ett par steg tillbaka.

Församlingen hade under tiden blivit alldeles tyst och stilla och väntade med en viss oro på att förhandlingarna åter skulle börja.

»Vill ni tala till församlingen, broder?» sade mr Humm med ett inbjudande leende.

»Nej, sir», svarade mr Stiggins, »nej, sir. Det vill inte, sir.»

De närvarande betraktade varandra med uppspärrade ögon, och ett sorl av förvåning gick genom rummet.

»Min tanke är den, sir», sade mr Stiggins, i det han knäppte upp sin rock och talade mycket högt, »min tanke är den, sir, att denna församling är drucken, sir. Broder Todger, sir», sade mr Stiggins, i det han plötsligt tilltog i vrede och tvärt vände sig om mot den lille mannen i grå byxorna, »ni är drucken, sir!» Och med dessa ord gav mr Stiggins, som hyste den prisvärda önskan att befordra församlingens nykterhet och utesluta alla oanständiga personer ur densamma, broder Todger ett så säkert slag på taket av hans näsa, att de grå byxorna försvunno som en blixt. Broder Todger hade blivit kastad huvudstupa utför stegen.

Härpå uppgåvo kvinnorna ett högt och ömkligt skri, skockande sig i små hopar omkring sina älsklingsbröder och slogo armarna om dem för att skydda dem mot fara, ett kärleksbevis som så när hade blivit olycksbringande för mr Humm, vilken, då han var utomordentligt omtyckt, nästan blev kvävd av den skara kvinnliga tillbedjare, som hängde sig kring hans hals och överhopade honom med smekningar. De flesta ljusen blevo hastigt släckta, och endast larm och förvirring rådde överallt.

»Hör nu, Sammy», sade mr Weller, i det han med mycken betänksamhet drog av sig sin överrock, »gå nu ut och hämta hit polis.»

»Vad ämnar ni då göra under tiden?» frågade Sam.

»Bry dig du aldrig om mig», svarade den gamle gentlemannen. »Jag ska till tidsfördriv göra upp en liten räkning med den där Stiggins.» Och innan Sam kunde lägga sig emellan för att hindra det, hade hans hjältemodige fader trängt in i ett avlägset hörn av rummet, där han anföll den ärevördige mr Stiggins med stor handfärdighet.

»Kom ut!» sade Sam.

»Kom hit!» ropade mr Weller och gav därpå utan vidare inbjudning den ärevördige mr Stiggins ett förberedande slag i huvudet och började därefter att dansa omkring honom med en livlighet och en korklik spänstighet, som hos en gentleman vid hans ålder var ett rent under att skåda.

Då Sam såg att alla hans invändningar voro fruktlösa, tryckte han sin hatt på huvudet, tog sin fars överrock på armen, fattade den gamle mannen om livet och drog honom med våld ned för stegen och ut på gatan, utan att släppa honom eller låta honom stanna förrän de hade kommit omkring hörnet. Då de hade kommit dit, kunde de [ 374-375 ]höra ropen av folkmassan, som bevistade den ärevördige mr Stiggins förflyttning till ett säkert nattkvarter, och det larm, som härrörde av att det Stora Förenade Ebenezer-Måttlighets-Sällskapets Brick Lane-Förgrenings medlemmar skingrade sig åt alla håll.

  1. Om söndagen kan ingen arresteras för skuld.
  2. Alibi = annorstädes. Att bevisa ett alibi vill säga, att ådagalägga att man, då brottet begicks, befann sig på ett annat ställe än där brottet blev begånget.