Pickwick-klubben/Kapitel 48
| ← FYRTIOSJUNDE KAPITLET. |
|
FYRTIONIONDE KAPITLET. → |
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET
VARUTI DET BERÄTTAS HURU MR PICKWICK MED SAMUEL WELLERS BISTÅND SÖKTE BEVEKA MR BENJAMIN ALLENS HJÄRTA OCH MILDRA MR ROBERT SAWYERS HARM
Mr Ben Allen och mr Bob Sawyer sutto inne i det lilla
kirurgiska kabinettet bakom butiken och diskuterade en
kalvpastej och utsikterna för framtiden, varvid samtalet
helt naturligt fördes in på den praktik, som bemälde Bob
Sawyer hade förvärvat sig, och den utsikt han för
ögonblicket hade att förskaffa sig sin utkomst genom det
hedvärda yrke, varåt han hade ägnat sig.
»— Vilka jag finner tämligen tvivelaktiga, Ben», anmärkte mr Bob Sawyer, följande tråden i ämnet.
»Vad är det som är tämligen tvivelaktigt?» frågade mr Ben Allen, i det han på samma gång skärpte sin fattningsgåva med en klunk öl. »Vad är det som är tvivelaktigt?»
»Jo, mina utsikter», svarade mr Bob Sawyer.
»Det hade jag glömt», sade mr Ben Allen. »Ölet erinrade mig om att jag hade glömt det, Bob; ja, de äro verkligen tvivelaktiga.»
»Det är märkvärdigt att se huru flitigt fattigt folk anlitar mig», sade Bob Sawyer tankfullt. »De bulta upp mig var timme på natten, begagna medikamenter till ett omfång, som jag skulle ha ansett omöjligt, använda dragplåster och blodiglar med en uthållighet, som skulle vara värd en bättre, sak, och öka sina familjer i en verkligen förfärande grad.»
»Nå, det är ju mycket tillfredsställande, inte sant?» sade mr Ben Allen och räckte fram sin tallrik efter mera kalvpastej.
»Ja, mycket», svarade Bob; »om än inte fullt så mycket som det skulle vara att ha förtroende hos patienter som ha en shilling eller ett par att vara av med. Praktik är det, och den ganska stor ändå — men den inbringar ingenting.»
»Bob», sade mr Ben Allen, i det han lade ifrån sig kniv och gaffel och fäste sina ögon på sin väns ansikte. »Bob, jag ska säga dig vad du måste göra.»
»Nå, vad är det?» frågade mr Bob Sawyer.
»Du måste så fort som möjligt göra dig till herre över Arabellas tusen pund. Hon får dem när hon blir myndig eller gift. Det fattas ännu ett år för henne i myndighetsåldern, och om du bara ville taga mod till dig, skulle hon vara gift inom en månad.»
»Hon är en högst intagande och förtjusande varelse», citerade Bob Sawyer till svar, och så vitt jag vet har hon inte mer än ett enda fel, Ben. Men det träffar sig tyvärr så, att denna enda ofullkomlighet består i brist på smak. Hon tycker inte om mig.»
»Min tanke är den, att hon inte vet vad hon tycker om», sade mr Ben Allen föraktfullt.
»Kanske inte», anmärkte mr Bob Sawyer; »men min tanke är den, att hon vet vad hon inte tycker om, och det är av ännu större vikt.»
»Jag skulle önska», sade Ben Allen, i det han bet ihop tänderna och talade, snarare som en vild krigare, som lever av rått vargkött, som han serverar sig med fingrarna, än som en fredlig, ung gentleman, som äter kalvpastej med kniv och gaffel, »jag skulle önska, att jag visste, om någon slyngel fjäsat för henne och sökt att vinna hennes kärlek. Jag tror att jag skulle mörda honom, Bob.»
»Jag skulle jaga en kula i kroppen på honom, om jag finge tag i honom», sade mr Sawyer, avbrytande sig i njutningen av en lång klunk öl och tittade bistert fram över muggen. »Och om inte detta vore nog för att göra slut på honom, skulle jag dra' ut den igen och på det sättet ta' livet av honom.»
Mr Benjamin Allen stirrade några minuter i djupa tankar på sin vän och sade därefter:
»Har du någonsin riktigt friat till henne, Bob?»
»Nej det har jag inte, därför att jag insåg, att det inte skulle tjäna till någonting», svarade mr Robert Sawyer.
»Du ska göra det innan du blivit tjugufyra timmar äldre», genmälte Ben med förtvivlat lugn. »Hon ska ta' dig, eller också vill jag veta varför; jag ska begagna min myndighet.»
»Det är bra», sade mr Bob Sawyer; »vi få se.»
»Vi skola få se det, min vän», svarade mr Ben Allen häftigt. Han teg några ögonblick, och därpå tillade han med en av rörelse bruten stämma: »Du har älskat henne alltifrån barndomen, min vän — du älskade henne, medan vi som gossar gingo i skolan tillsammans, men redan då var hon nyckfull och föraktade dina unga känslor. Kommer du ihåg hur du en gång med barnakärlekens hela värme ville förmå henne att ta' emot två knäckar och ett sötäpple, nätt inlagda i ett runt paket, som var gjort av ett skrivboksblad?»
»Ja, det gör jag», svarade Bob Sawyer.
»Och hon föraktade gåvan, inte sant?» sade Ben Allen.
»Jo, det gjorde hon», svarade Bob. »Hon sa', att jag hade haft paketet så länge liggande i fickan på mina korderojsbyxor, att äpplet hade blivit ovanligt varmt.»
»Ja, jag kommer ihåg det», sade Ben Allen dystert. »Och se'n så åto vi upp det själva, i det vi turvis togo oss en bit var.»
Bob Sawyer gav med en dyster pannryckning tillkänna, att han erinrade sig den antydda omständigheten, och de båda vännerna blevo därefter någon tid sittande försjunka i sina egna betraktelser.
Medan dessa anmärkningar växlades mellan mr Bob Sawyer och mr Benjamin Allen, rullade en privat droska av mörkgrön färg helt lugnt och tryggt genom Bristols gator, dragen av en knubbig, brun häst och körd av en butter karl, vars ben voro klädda som en ridknekts, och vars kropp var iförd en kuskrock. Sådana syner äro vanliga på många åkdon, som ägas av sparsamma gamla fruntimmer, och i detta åkdon satt även ett gammalt fruntimmer, som var dess ägarinna.
»Martin!» sade det gamla fruntimret, då droskan höll utanför mr Robert Sawyers, Nockemorfs efterträdares, port.
»Vad är det?» sade Martin.
»Ropa ut gossen och bed honom se efter hästen.»
»Det tänker jag göra själv», sade Martin och lade piskan uppe på drosksuffletten.
»Det kan jag rakt inte tillåta», sade det gamla fruntimret; »ditt vittnesintyg är av största vikt, och jag måste taga dig in med mig. Du får inte vika från min sida under hela samtalet. Hör du det?»
»Ja, nog hör jag det», svarade Martin.
»Nå, vad dröjer du för?»
»Åh, ingenting», svarade Martin.
Med dessa ord steg den buttre karlen ned från vagnshjulet, där han hade stått och balanserat på tåspetsen på högra foten, och sedan han ropat på pojken i grå livréet, öppnat vagnsdörren, fällt ned steget och stuckit en i en svart vaxdukshandske inhöljd hand in i droskan, drog han ut det gamla fruntimret med ungefär samma likgiltighet som om det hade varit en hattask.
»Ack, jag är så fasligt ängslig nu, sedan jag kommit hit, Martin, att jag skälver i hela kroppen», utbrast det gamla fruntimret.
Mr Martin hostade bakom den svarta vaxdukshandsken, men yttrade icke något vidare deltagande, varför det gamla fruntimret, sedan hon hämtat sig något, gick uppför trappan till mrs Sawyers butik, åtföljd av Martin. Strax efter sedan det gamla fruntimret hade trätt in i butiken, skyndade mr Benjamin Allen och mr Bob Sawyer, sedan de först gömt undan groggen och slagit ut några illaluktande medikamenter för att dölja tobakslukten, ut till henne, alldeles utom sig av glädje och välvilja.
»Min bästa tant!» utbrast mr Ben Allen; »vad det var snällt av er att titta in till oss! Mr Sawyer, tant; min vän mr Bob Sawyer, om vilken jag talat med er rörande — ni vet, tant.» Och här tillade mr Ben Allen, som i detta ögonblick just icke var så särdeles nykter, ordet »Arabella» med en röst som skulle vara viskande, men som i själva verket var så pass hög och tydlig, att ingen kunde undgå att höra den, även om han ville undvika det.
»Kära Benjamin», sade det gamla fruntimret, kämpande med andfåddhet och en darrning från huvud till fot, »bli inte förskräckt, min gosse; men jag tror att jag helst skulle vilja tala ett par ord enskilt med mr Sawyer — bara för ett ögonblick.»
»Bob», sade mr Ben Allen, »vill du föra tant in i det kirurgiska kabinettet?»
»Med största nöje», svarade Bob i den mest yrkesmässiga ton. »Den här vägen, min bästa fru. Var inte rädd. Vi skola snart hjälpa er, hoppas jag. Hit in, min fru. Nå, hur ha vi det nu?»
Sedan mr Bob Sawyer med dessa ord hade fört det gamla fruntimret till en stol, stängde han dörren, satte en annan stol strax invid hennes och väntade att få höra en utförlig skildring av symptomerna på någon sjukdom, varav han i andanom såg en lång följd av fördelar och inkomster växa upp.
Det första, det gamla fruntimret gjorde, var att skaka en hel hop gånger på huvudet och brista ut i gråt.
»Nervös», sade Bob Sawyer artigt; »kamfertmixtur med vatten tre gånger om dagen och en kylande dryck på kvälln.»
»Jag vet inte huru jag ska börja, mr Sawyer», sade det gamla fruntimret. »Det är så fasligt smärtsamt och sorgligt.»
»Ni behöver alls inte börja, min fru», svarade mr Bob Sawyer. »Jag vet förut allt vad ni vill säga. Alltsammans kommer från huvudet.»
»Det skulle vara bra sorgligt att tänka, att det vore hjärtat som vore orsaken», sade det gamla fruntimret med en djup suck.
»Nej, det är inte den ringaste fara för den saken», svarade Bob Sawyer. »Det är magen som är den ursprungliga orsaken.»
»Mr Sawyer!» utbrast det gamla fruntimret och ryckte till.
»Ja, det kan inte vara det ringaste tvivel om den saken, min fru», svarade Bob med en utomordentligt vis min. »Medicin, använd i tid, skulle ha förebyggt alltsammans.»
»Mr Sawyer», sade det gamla fruntimret med ännu starkare rörelse än förut, »antingen är detta uppförande en grov oförsynthet mot en person i min ställning, sir, eller också härrör det av att ni inte vet anledningen till mitt besök. Om någon medicin eller något slags försiktighet å min sida hade kunnat förebygga vad som hänt, skulle jag visst inte ha gjort mig skyldig till någon försummelse. Det är så gott att jag direkt talar med min systerson», sade det gamla fruntimret, i det hon reste sig upp och harmset snurrade sin pirat ett varv omkring.
»Vänta ett ögonblick, min fru», sade Bob Sawyer; jag fruktar, att jag inte förstått er. Vad är det fråga om?»
»Min systerdotter, mr Sawyer», sade det gamla fruntimret — »er väns syster.»
»Ja, min fru», sade Bob full av otålighet, ty ehuru det gamla fruntimret var mycket uppskakat, talade hon dock med den mest pinsamma omständighet, såsom gamla fruntimmer så ofta pläga. »Ja, min fru.»
»Lämnade för tre dagar sedan mitt hem, mr Sawyer, under föregivande att göra ett besök hos min syster, en annan tant till henne, som har den stora pensionen strax bortom tredje milstolpen, där man ser ett mycket stort guldregnsträd och en ekport», sade det gamla fruntimret och stannade här för att torka sina ögon.
»Åt fanders med guldregnsträdet, min fru!» sade Bob, i sin oro helt och hållet förgätande sin värdighet som läkare. »Gå på litet fortare; var god och släpp på litet mera ånga, min fru.»
»I dag på morgonen», sade det gamla fruntimret långsamt, »i dag på morgonen —»
»Kom hon tillbaka, förmodar jag», sade Bob mycket livligt. »Kom hon tillbaka?»
»Nej, det gjorde hon inte — hon skrev», svarade det gamla fruntimret.
»Nå, vad sa' hon?» frågade Bob ivrigt.
»Hon sade, mr Sawyer», genmälte det gamla fruntimret, och det är därpå som jag önskar att ni så småningom och försiktigt ska förbereda Benjamin; hon skrev, att hon var — jag har brevet här i min ficka, mr Sawyer, men mina glasögon ligga i åkdonet, och jag skulle bara förspilla tiden, om jag sökte att utan dem visa er stället — hon skrev, kort sagt, mr Sawyer, att hon var gift.»
»Huru!» sade eller rättare ropade mr Bob Sawyer.
»Gift», upprepade det gamla fruntimret.
Mr Bob dröjde icke för att höra mera, utan rusade ut i butiken och ropade med stentorsstämma: »Ben, min gosse, hon har schappat!»
Mr Ben Allen, som hade slumrat bakom disken med sitt huvud en halv fot eller så nedanför sina knän, hörde icke väl denna förfärliga underrättelse förrän han rusade vilt på mr Martin, snodde sin hand in i denne tystlåtne tjänares halsduk och uttryckte den vänliga avsikten att kväva honom på stället, vilken avsikt han även med en snabbhet, som ofta är verkan av förtvivlan, genast började att verkställa med mycken kraft och kirurgisk skicklighet. Följden blev att de båda ramlade omkull på golvet.
I detta ögonblick öppnades boddörren, och in trädde två högst oväntade gäster, nämligen mr Pickwick och mr Samuel Weller.
Med sin vanliga energi kastade sig mr Pickwick genast över de båda förvånade kämparne och uppmanade högljutt de kringstående att skilja dem åt.
Detta bragte mr Bob Sawyer, som hittills hade stått liksom förlamad av sin kamrats vanvett, till besinning, och med denne gentlemans bistånd reste mr Pickwick upp Ben Allen. Mr Martin, som märkte att han nu låg allena på golvet, reste sig upp och såg sig omkring.
»Mr Allen», sade mr Pickwick, »vad står på, sir?»
»Åh, det är detsamma, sir», svarade mr Allen med stolt trots.
»Vad är det?» frågade mr Pickwick, vänd till Bob Sawyer. »Är han sjuk?»
Innan Bob fick tid att svara, fattade mr Ben Allen mr Pickwicks hand och mumlade i bedrövad ton:
»Min syster, min bäste sir, min syster!»
»Åh, är det inte annat än det?» sade mr Pickwick. »Den saken skola vi lätt arrangera, vill jag hoppas. Er syster är frisk och sund, och jag är här, min bäste sir, för att —»
Här avbröts mr Pickwick av mr Sam Weller, som fäste sällskapets uppmärksamhet på att i andra rummet, till vilket dörren stod öppen låg ett äldre fruntimmer avsvimmad. Med förenade krafter blev tanten återkallad till sans igen, varefter mr Ben Allen med en grubblande min vände sig till mr Pickwick och frågade honom vad han ämnade säga, då han blev på ett så oroande sätt avbruten.
»Vi äro allesammans vänner här, förmodar jag?» sade mr Pickwick, i det han harskade sig och såg på den fåordige och surmulne karlen, som körde droskan med den knubbiga hästen.
Detta erinrade mr Bob Sawyer om att den gråklädde pojken var närvarande och stod och glodde med uppspända ögon och giriga öron. Sedan den blivande apotekaren hade blivit upplyftad vid kragen och kastad på dörren, försäkrade mr Bob Sawyer mr Pickwick, att han kunde tala utan förbehåll.
»Er syster, min bäste sir», sade mr Pickwick, vänd till Benjamin Allen, »är i London och är frisk och lycklig.»
»Hennes lycka rör mig inte», sade Benjamin Allen och svängde med handen.
»Men hennes man rör mig, sir», sade Bob Sawyer. »Han ska stå mig till ansvar på tolv steg, sir, och en ordentlig skottavla ska jag göra av honom, sir — den gemena skurken!»
Så till vida var detta en mycket vacker och högsint förklaring; men Bob Sawyer försvagade till en del dess verkan genom att sluta med några allmänna anmärkningar om att »ge på skalln och slå in ögonen», som jämförelsevis voro simpla.
»Tyst sir!» sade mr Pickwick. »Innan ni använder dessa uttryck om den ifrågavarande gentlemannen, bör ni passionsfritt överväga omfånget av hans fel och framför allt erinra er att han är min vän.»
»Vad för slag!» sade mr Bob Sawyer.
»Hans namn!» ropade Ben Allen. »Hans namn!»
»Mr Nathaniel Winkle», sade mr Pickwick med fast stämma.
Mr Benjamin Allen krossade med berått mod sina glasögon under hälen på sin stövel, och sedan han plockat upp bitarna och stoppat dem i tre olika fickor, lade han armarna i kors, bet sig i läppen och betraktade på ett hotande sätt mr Pickwicks milda anletsdrag.
»Det är således ni, sir, som uppmuntrat och bragt detta giftermål till stånd?» frågade mr Benjamin Allen slutligen.
»Och det är sannolikt den här herrns betjänt», tog det gamla fruntimret till orda, »som smugit omkring mitt hus och sökt att förleda mitt folk till en sammansvärjning mot deras herrskap. Martin!»
»Vad är det?» frågade den buttre karlen och trädde fram.
»Är det där den där unge mannen du såg i allén och som du berättade om för mig i morse?»
Mr Martin, vilken såsom det redan visat sig, var en fåordig man, betraktade Sam Weller, nickade och sade: »Det är han,» Mr Weller, som aldrig var högfärdig, log vänligt till igenkännande, då hans ögon mötte den tväre ridknektens, och medgav i artiga ordalag, att han hade sett honom förut.
»Och det är denna trogna varelse», utbrast mr Ben Allen, »som jag så när hade strypt! Huru vågar ni, mr Pickwick, tillåta er betjäntslyngel deltaga i min systers bortrövande? Jag begär en förklaring i den punkten, sir.»
»Ja, förklara det, sir!» utbrast Bob Sawyer i vred ton.
»Det är en komplott», sade Ben Allen.
»En formlig sammansvärjning», tillade mr Bob Sawyer.
»Ett skamligt bedrägeri», anmärkte det gamla fruntimret.
»Bara ett litet knep», anmärkte Martin.
»Var god och hör mig», bad mr Pickwick, då mr Ben Allen sjönk ned i en stol, där patienterna åderlätos, och tog till näsduken. »Jag har inte lämnat något annat bistånd i denna sak, än att jag varit närvarande vid ett möte mellan de båda unga personerna, vilket jag inte kunde hindra, och från vilket jag trodde att min närvaro skulle avlägsna varje skugga till anstötlighet, som det annars möjligen skulle ha fått; detta är all den delaktighet jag haft i denna sak, och jag anade inte, att man så snart tänkte på äktenskap. Jag ber er emellertid», tillade mr Pickwick, hastigt avbrytande sig, »jag ber er emellertid lägga märke till att jag inte säger, att jag skulle ha hindrat det, om jag verkligen hade vetat att det var påtänkt.»
»Ni hör det, allesammans; höra ni det?» sade mr Benjamin Allen.
»Jag hoppas, att de göra det», anmärkte mr Pickwick milt och såg sig omkring, »och», tillade denne gentleman, vars anlete fick en högre färg under det han talade, »jag hoppas även, att de höra, vad jag ämnar säga. Efter vad som blivit mig meddelat, sir, var ni alldeles inte berättigad att tvinga er systers tycke så som ni gjorde; utan ni borde med kärlek och mildhet ha sökt fylla andra närmare anförvanters plats, vilka hon inte känt sedan sin barndom. Vad min unge vän angår, ber jag att få tillägga, att han i varje avseende står i full jämnbredd med er, ja, till och med är ännu bättre lottad, och att jag inte vidare vill byta flera ord i detta ämne, så framt inte saken blir diskuterad med tillbörligt lugn och hovsamhet.»
På mr Pickwicks vältaliga anförande följde en kort tystnad, och därpå reste sig mr Ben Allen upp från stolen och förklarade, att han aldrig mer ville se sin systers ansikte, medan Bob Sawyer, trots Sams smickrande försäkran, svor att han skulle taga en förfärlig hämnd på den lycklige brudgummen.
Men just som spänningen hade nått sin höjd och hotade med att vilja hålla sig på denna, fann mr Pickwick en mäktig bundsförvant i det gamla fruntimret, som, uppenbarligen starkt gripen av det sätt, varpå han hade tagit hennes systerdotters parti, tillät sig att förehålla mr Benjamin Allen några få trösteliga betraktelser, av vilka de väsentligaste voro, att det när allt kom omkring kanske ändå var väl att det inte var värre; ju mindre man talade om en sak, desto lättare var den hjälpt, och för övrigt insåg hon inte just att det i det hela taget var så särdeles farligt; gjord gärning stod icke till att ändra; man måste finna sig i vad som icke kunde hjälpas, och åtskilliga andra lika nya och övertygande sanningar.
Medan den goda damen på detta sätt besvor mr Ben Allen, hade Bob Sawyer och mr Pickwick under ett ivrigt samtal begivit sig in i det inre rummet, där den förstnämnde gentlemannen märktes flera gånger vända sig till mynningen på en svart butelj, under vars inverkan hans drag småningom antogo ett livligt och till och med jovialiskt uttryck. Och slutligen trädde han ut ur rummet med buteljen i handen, och sedan han först gjort den anmärkning, att han beklagade att han hade gjort sig löjlig, anhöll han att få föreslå en skål för mr och mrs Winkle, vilkas lycka han var så långt ifrån att missunna dem, att han ville vara den förste att uttala de bästa önskningar för dem. Vid dessa ord sprang mr Ben Allen plötsligt upp från sin stol och drack skålen så hjärtligt, att han, då drycken var tämligen stark, nästan blev lika svart i ansiktet som själva buteljen. Slutligen gick buteljen omkring till dess den var tömd, och det blev ett sådant utbyte av handtryckningar och artigheter, att till och med mr Martins metallansikte nedlät sig att le.
»Och nu», sade mr Ben Allen och gnuggade händerna, »skola vi ha oss en trevlig afton.»
»Det gör mig ont», sade mr Pickwick, »att jag måste återvända till mitt värdshus. Jag har under den sista tiden varit föga van vid ansträngningar, och min resa har tröttat mig betydligt.»
»Men vill ni då inte dricka en kopp te, mr Pickwick?» frågade det gamla fruntimret med oemotståndlig mildhet.
»Nej, jag tackar så mycket, min nådiga», svarade denne gentleman.
Saken var den, att det gamla fruntimrets tydligen stigande beundran var den egentliga anledningen som förmådde mr Pickwick att avlägsna sig. Han tänkte på mrs Bardell, och varje blick från den gamla damens ögon kom honom att kallsvettas.
Som mr Pickwick icke kunde förmås att stanna, blev det beramat, att mr Benjamin Allen skulle följa honom på hans resa till den äldre mr Winkle, och att vagnen skulle hålla utanför porten klockan nio den följande morgonen. Därmed tog han avsked och återvände med Sam Weller till Busken.
»Ska jag beställa ett enskilt rum, sir?» frågade Sam, då de hade kommit till Busken.
»Åh nej, Sam», svarade mr Pickwick; »som jag åt middag i kafferummet och snart tänker gå och lägga mig, lönar det knappast mödan. Men du kan se efter vem som är inne i skänkrummet, Sam.»
Mr Weller gick för att uträtta sitt ärende och kom strax därefter tillbaka med det besked, att det icke fanns någon annan där inne än en herre med ett öga och värden, vilka drucko en bål punsch tillsammans.
»Jag ska sluta mig till dem», sade mr Pickwick.
»Det är en lustig kurre, han med ögat, sir», anmärkte Weller, i det han visade vägen. »Han ljuger till den grad för värden, sir, att denne inte rätt vet, om han står på sina stövelsulor eller på sin hattkulle.»
Den individ, vilken denna anmärkning gällde, satt i översta ändan av rummet, då mr Pickwick trädde in, och rökte ur en lång kritpipa, med sitt enda öga oavvänt fästat på värdens ansikte. Värden tycktes vara en munter gammal man, och gästen hade tydligen nyss berättat honom någon underbar historia, vilket bekräftades av åtskilliga osammanhängande utrop, såsom: »Nej, det hade jag då aldrig trott! Det var då det märkvärdigaste jag någonsin hört! Skulle inte ha ansett det för möjligt!» och andra yttringar av förvåning, som ovillkorligt föllo från hans läppar, medan han besvarade den enögde mannens stela blick.
»Tjänare, sir!» sade den enögde mannen till mr Pickwick. »En vacker afton, sir!»
»En mycket vacker afton», svarade mr Pickwick, i det kyparen satte en liten karaffin konjak och litet varmt vatten framför honom.
Medan mr Pickwick blandade till sin toddy, såg den enögde mannen uppmärksamt på honom och sade slutligen:
»Jag tror att jag sett er förut.»
»Jag minns verkligen inte», svarade mr Pickwick.
»Det är nog troligt», sade den enögde mannen. »Ni kände inte mig, men jag kände två vänner till er, som bodde på Påfågeln i Eatansville under valtiden.»
»Åh, jaså!» utbrast mr Pickwick.
»Ja», svarade den enögde mannen. »Jag berättade dem en liten historia om en av mina vänner vid namn Tom Smart. Ni har kanske hört talas om den?»
»Ofta», sade mr Pickwick leende. »Jag tror, att han var er onkel?»
»Åh nej, bara en vän till min onkel», svarade den enögde mannen.
»Det var en märkvärdig man, den där er onkel», anmärkte värden och skakade på huvudet.
»Jo, jag skulle tro det; jag vågar påstå, att han var en märkvärdig man», svarade den enögde. »Jag kunde berätta er en historia om samma gentleman, som skulle förvåna er.»
»Kunde ni?» sade mr Pickwick. »Låt oss då för all del få höra den.»
Den enögde handelsresanden slog uti ett glas åt sig ur bålen och tömde det, drog ett långt drag ur kritpipan och ropade åt Sam Weller, som stod i närheten av dörren, att han icke behövde gå, om han icke ha lust därtill, eftersom historien icke var någon hemlighet, fäste sitt öga på värden och började sin berättelse så som den kan läsas i nästa kapitel.