Qvinnan med förmyndare/Kapitel 12
| ← 11 Kapitlet. |
|
13 Kapitlet. → |
12 KAPITLET.
— — — — Men vårt hjerta
Vår kärlek är ej vår. En stråle blott
Aflägsen, dunkel, af Guds herrlighet
I tidens natt, på stoftets grund han blänker.
Stagnelius.
Glädje och friskhet tycktes flyta i den luft Ida på Elffors andades. Liksom all jordens herrlighet åter blef ny, så uppvaknade all njuten barndomsfröjd i den oskuldsfulla själens minne. Ida kände sig så belåten, så fri. Hennes barnakärlek hängde vid alla föremål, som här omgåfvo henne. Tante Beate såg, på sitt vis, lika belåten ut. Hon sporde nytt från granngårdarne, plockade kamomill på renarne af de bördiga åkrarne, prisade landtmjölken och gamla hushållsmethoder.
Att hennes sällskap, om än godt att ha, ja, till och med nödvändigt för Ida, likväl ej kunde vara henne tillfyllest är naturligt. Det var Henrikas, som Ida åstundade, och Henrika hade lofvar att så snart det blef henne möjligt komma till Elftors för att der tillbringa en del af sommaren. Tiden för hennes ankomst var ännu obestämd och Ida vågade icke ens vänta den snart. En afton satt Ida i causeusen i sitt kabinett, omgifven af blomstrande pelargonier och doftande provinsrosor, i deras yppiga fägring. Hon betraktade ett på väggen midt emot hängande litet nordiskt vinterstycke, med hvilket läsaren förut redan är bekant, och åt hvilket den sjunkande solens sista strålar gaf ett eget melankoliskt sken. Hon tänkte på Skaparen så kärleksfull i blomman, så sträng i kölden, så underbar i menniskohjertat; då hastigt och oförmodadt dörren öppnades och Henrika stod framför henne.
Beskrifningen om välkomsthälsningens hjertlighet, den ömsesidiga glädjen af återseendet m. m. torde få utelemnas, emedan det är ämnen hvaröfver så många böcker innehålla för mycket och säga för litet. Allt nog, de blefvo snart afbrutna , då Henrika plötsligen varseblef den nyssnämda taflan. Hon betraktade den en stund smärtfullt och sade i samma ton: ”Och denna hos dig?”
— ”Du har öfverraskat mig Henrika. Jag hade ernat borttaga den före din ankomst; det var ej min mening, att du skulle se den ännu.”
— ”Icke ännu.” upprepade Henrika med någon bitterhet.
Då Henrikas mor för andra gången mottog det främmande understödet för sin son, återsände hon med den stumma budbärerskan denna tafla, (ett kärt minne af sin frånvarande son) att öfverlemnas till den, hvars bud hon förde; viss att detta tacksamhetsprof skulle fattas af den, om hvars finkänslighet, sättet af gåfvornas öfverlemnande tillräckligen vittnade. Både mor och dotter anade att denne var Bernfels. Det var derföre det så djupt smärtade Henrika att se detta minne af sin bror, som endast tacksamheten kunde förmå henne och hennes mor uppoffra, så litet värderad af honom, att det kunde återfinnas i en annans hand. Emellertid hämtade sig dock Henrika från hvarje utbrott af sin sårade känsla och tillade med vek röst: ”I hvilken hand skulle jag väl hellre se den än i din, då.”…
Ida, hvilken såsom läsaren torde påminna sig redan kände Henrikas villfarelse i afseende på gifvaren af penningarne, kunde lätt fatta hvad hon skulle erfara vid denna nya, och hon fullföljde Henrikas afbrutna mening med dessa ord: ”den aldrig kommit i någon annans.”
— ”Ida det är således dig vi ha att tacka äfven för detta!” Hon tryckte henne ömt mot sitt hjerta. Hon kände att en stor del af den tacksamhet, med hvilken hon för sig sjelf velat beslöja sin känsla för Bernfels, var hon skyldig sin vän; deraf förstorades ock väl hennes vänskap men ej förminskades deraf hennes kärlek.
Ida omtalade nu att hennes förra mästare i ritning en dag kommit att tala om artisten Ström, med hvilken han varit närmare bekant, berättat hans missöde, lofordat hans förtjenster såsom konstnär och menniska och ändtligen på det mest rörande sätt skildrat hans iråkade nöd. Detta hade väckt hennes medlidande och hennes önskan att med sitt öfverflöd kunna bistå den unge artisten.
Det gifves en tid i vår lefnad — ungdomen, den rätta, ej den brådmognade barndomen, då alla våra friska, onötta böjelser kunna vakna upp till passion, och då det är en njutning mer för det rena sinnet, att med dennas hänförelse kunna omfatta de bättre, de ädlare. Det var så Ida omfattade begäret att understödja den hoppgifvande konstnären. Hon skaffade sig underrättelse hvar hans moder bodde, och valde portvaktarens, i det hus, der hennes Tante bodde, döfstumma dotter att blifva hennes budbärerska. På hennes tystlåtenhet kunde hon räkna, och genom detta stumma ombud, hvaraf hon betjenade sig, erhöll hela hennes företag i hennes ögon en romantisk, mystisk anstrykning, som hade ett eget och nytt behag för hennes unga sinne. Genom skänker af pepparkakor och brända mandlar, hvarmed Tante Beate, förtrogen med Idas barndomssmak, brukade fullstoppa hennes pirat, då hon besökte den goda fastern, hade Ida funnit klafven till ett språk på hvilket hon lätt kunde göra sig begriplig för den lilla döfva flickan samt persvadera henne till beredvillighet för allt hvad hon af henne fordrade. Huru troget hon uppfyllt det känna vi.
På det angenämaste sätt tillbringade de båda unga flickorna sommaren på det ensliga landet. Den känsla Henrika närde, lik en helig eld, dold för allas blickar, gaf en melankolisk färg åt hennes hela väsende; dock ej af den mattsamma art, som förslappar, utan af den högre, som ovillkorligen fästar intresset.
Hon studerade på den lefvande naturens omvexlande taflor lagarne för de mystiska skuggfallen och dagrarnes ljusspel. Hon målade, hon betraktade, hon tänkte på honom; hon kunde ej vara lyckligare än hon här var. Ida såg det med en förnöjelse som ökade hennes egen.
Då hösten var inne och nöjena i hufvudstaden åter började sin gång, erhöll Ida ett bref från Marianne deruti hon klagade öfver sin mycket aftagande hälsa. Bröstet var angripet, täta anfall af svindel, af mattighet, af nerfåkommor och, Gud vet af hvilket allt, plågade henne. Hon var förbjuden att dansa, var anbefalld att i allmännhet hålla sig stilla och gå tidigt till sängs. Hon motsåg en vinter ängslig, tråkig och outhärdelig samt slutade sin jeremiad med dessa ord: ”Då vårt hus erbjuder så bedröfliga aspecter för nöje och trefnad, är det väl ej att hoppas att i vinter få se dig hos oss; så mycket mer som Selmén ber dig med full frihet göra huru du behagar, oberoende af våra önskningar, sedan vi ej ha något lockande att bjuda på. Farväl m. m.”
Härigenom fattade Ida lätt sitt beslut och — återvände. Hon anlände tidigt en eftermiddag, fann Marianne öfver sin föreställning blek och affallen, men sysselsatt med toiletten för en — bal.
— ”Huru är det möjligt, sjuk och svag, som du synes, att fara på bal?”
— ”Ack, söta du, den är hos Excellensen X—s, hur vore det möjligt att refusera? Jag skall vara ytterst försiktig.”
Huru långt försiktigheten sträckte sig i vals och galopp — deri hennes sylfidiska figur alltid väckte uppseende och förtjusning — är likväl tvifvelaktigt, helst hennes bröstplågor, efter den dagen antogo en ännu alvarsammare natur och slutligen tvungo henne att intaga sjuksängen. Blodupphostningarne blefvo tätare, men deremellan talade hon dock om möjligheten att bevista sin brors Kammarjunkaren och Louises nära förestående bröllopp, ge middag för dem m. m. Tankarne på arrangementerna för dessa, på Louises brudkostym och hennes egen paryr, på de bjudningar, som skulle ega rum och dem hon dagligen måste afstå m. m. sysselsatte henne utan uppehör då plågorna lemnade henne någon ro. Alla våra små hvardagsomsorger äro lika många trådar, som, ehuru hvar och en så svag och obetydlig i sig sjelf, likväl i deras förening blifva ett starkt band, som fäster oss vid lifvet.
Emellertid måste brölloppet försiggå utan Mariannes närvaro. Hennes sjukdom fortfor, ja, tilltog alltjemt, ehuru den stundom lemnade långa mellanstunder af plågfrihet; men under dessa qvaldes hon af ett annat ondt: ledsnaden. Lektyr och flera andra tidsfördrif, som Ida sökte använda, ”degouterade” henne. Oaktadt Ida nästan oupphörligen, och hennes man, så ofta hans tid tillät, omgåfvo henne, klagade hon öfver, ensamhet och enformighet. Lilla Linas närvaro besvärade henne, ingenting af detta kunde dissipera henne; men då hennes bekanta besökte henne och hon såg främmande i sitt sjukrum, då klarnade åter hennes lynne, då återvände hela den ytliga älskvärdhet, hon för sällskapslifvet egde, och, som beredt henne det lysande rum, och de angenäma triumfer hon der vunnit. Hon kufvade sina plågor,log, skämtade och lyssnade med högsta intresse till alla dagens nyheter inom ”le beau monde.” Det var smärtsamt att se, å ena sidan, hur den unga, sköna qvinnan, nära grafvens rand, ännu så lättsinnigt, men trofast, fästade sig vid verldsnöjena, liksom hon vid denna svaga, men blomsterbundna länk kunnat hålla sig inne i lifvet, och, å den andra, hur döden med starkare och obeveklig hand förde henne närmare sitt dystra rike.
Sjukdomen framskred ännu några stadier. Läkarne gåfvo ej mer några tröstande löften; plågornas våldsamhet förjagade lifshoppet ur det lidande bröstet. Slutet var gifvet. En morgon — föregående natten hade varit svår — afstannade plågorna. Selmén satt vid Mariannes säng och såg hur lugnet och stillheten åter lade sig öfver hennes affallna men ännu täcka anletsdrag. En lätt slummer tillslöt de vackra beskuggade ögonen, en matt rodnad färgade den bleka kinden, det var en aftonrodnad af lif. Selmén gläddes och började hoppas. Han kände ej dessa förrädiska symptomer. Ett obeskrifligt mildt leende spridde sig öfver det slumrande ansigtet. Såg det slutna ögat någon syn utom jordlifvets gräns, hann någon engels hviskning om en renare glädje, en ostörd frid den sofvandes öra, eller?… Dock, hvem besvarar dessa frågor? hur mången skulle ens tro att då våra sinnen äro overksamma en väg är öppen mellan Gud och menniskan, det osynliga öfver och inom oss?
Knappast hade Marianne uppvaknat förr än leendet försvann och med oro sade hon, i det hon fattade sin mans hand: ”Jag känner att jag ej förmår lefva; hvad skall det bli af mig?”
Selmén tröstade benne med det ljufva, himmelska ljus, som lifvets och dödens Herre tändt deröfver, och tillade: ”Tro mig, döden är blott en öfvergång till ett bättre lif.”
— ”Bättre? O det var mig nyss bättre innan jag åter vaknade; det var ett upphörande af lidande, en frid, en svalka. Nu fruktar, rädes jag.”
Oaktadt ingen kunde vara i större behof af ett tröstande ord för sitt bristande hjerta, än Presidenten sjelf, under detta smärtsamma uppträde, kufvade han dock med manlig styrka hvarje uttryck af egen förkrossande sorg, för att vagga sin döende hustrus ängslan och tvifvel till ro. ”Frukta intet!” bad han ”all frid vi här njuta är en bölja förd på tidens flod till vårt hjerta, från den eviga fridens strand. Det är till den vi sjelfve återföras af döden. Låtom oss derföre ingenting frukta af honom. Han förändrar väl, men beröfvar oss ej något af hvad vi här högst och dyrbarast äge; våra ädlare böjelser, vår bättre vilja?”
— ”Hvad har jag väl af dessa? Mina förra fröjder falla undan! Hvar är vår dotter? Slut mig i din famn!”
Rörd lutade sig Presidenten öfver sin hustru, slöt henne i sina armar och kände hennes hjerta ännu slå mot sitt. Lilla Lina stod vid modrens säng omfamnade hennes knän och höljde täcket med kyssar.
— ”Jag känner nu först rätt, hur jag älskar, kan älska. Kärleken kan ej dö, nej! och ur dess lif skall en gång uppspira allt, hvad verldens joller här förtäckt… Jag för… står nu… Allt skall bli… bät.”… En lätt skakning genomfor hennes leder. Hon sträckte ut handen, den föll ned på Linas lockiga hulvud, som låg nedböjdt på sängkanten, ett djupt andetag — det var det sista.
Solen trängde in genom gardinernas djupa draperier, den kastade sina lifgifvande strålar på dödsbädden, men den värmde och lyste förgäfves. Lif och död, ljus och mörker, strid och frid öfverallt i underlig blandning på jorden!
Att söka skildra sorgen vid en älskad varelses dödsläger är ett vågadt företag för en oöfvad penna. Dess natur och uttryck äro af alltför skiljaktig karakter hos olika åldrar och lynnen för att kunna uppmålas med samma penseldrag. Barndomen kan gråta, ej sörja, ungdomen förtvifla och mannaåldren lida. Men under det smärtan så öfvar sin makt på alla, går tiden sin stilla gång, och tårarne torka, förtviflan stillas, lidandet läkes.