Qvinnan med förmyndare/Kapitel 13
| ← 12 Kapitlet. |
|
13 KAPITLET.
Wer wäre Thor genug, mit deiner Macht zu streiten
Und dein Erbieten feindlich zu verschmähn?
Nur musste, was durch uns geschehn
Das Glück zum guten Ende leiten.
Schiller.
Efter Mariannes död flyttade Ida åter tillbaka till Elffors. Stora verldens nöjen saknade hon icke; sällskapet af Henrika, som tillbringade större delen af året hos henne, lugnet, friheten och förädlande sysselsättningar ersatte henne dessa.
Mellan förra kapitlet och detta har tidens rastlösa hjul redan gjort ett omhvarf på sin evighets axel och derunder spillt ut de 365 dagar, hvaraf vi sammansätta ett år, och af hvilka en och hvar utdelar någon vinst, nit eller förlust, åt menniskorna; det har till ock med på andra omhvarfvet hunnit så långt, att det börjat strö dagar fulla af solljus, väppling, rosor och lefnadslust öfver jorden. Naturen exponerade nu sina herrliga alster — ur en skola, som dock i alla tider blir det oupphinneliga mönstret för alla andra — i vårt halfklots rymliga rotunda, och konstföreningen den bildande konstens, i lokalen i Hertig Carls palats. Då hände det en dag att en ung man, tydligen bränd af en varmare junisol än Skandinaviens, gick genom rummen och beskådade de taflor, som der voro uppställda. Med djup, uppfattande blick beskådade han dem af en högre ordning. En person, fullkomligt oförmögen att bedömma taflors värde, men med aldrig så litet fysionomistisk kännedom borde ej hafva misstagit sig om graden af de taflors värde som mannen betraktade; så talande var hans ansigte; man såg att han var kännare. Hans öga klarnade, hans panna ljusnade då han i ett af de inre rummen stannade framför en större tafla, föreställande Johannisbarnet i öknen, omgifvet af englar, som logo och skyddande bredde sina vingar öfver honom. ”Det är dock englar,” sade kännaren, för sig sjelf. ”Om ej fullt till form och färg, dock till uttrycket, det himmelska uttrycket. Jag skulle svärja på att blott ett änglarent sinne kunnat tänka sig ett så öfverjordiskt oskuldsleende!” Han uppsökte i katalogen taflans nummer och derbredvid stod namnet: Henrika Ström.
”Sömmerskan, hon, som så beskedligt vårdade mig under min sjukdom?!” var Bernfels färdig att utropa, öfverraskad af förvåning. Hvem hade kunnat tro att en sådan talang, eller rättare snille fanns hos den anspråkslösa varelsen? tänkte han, och beslöt att besöka henne ännu i morgon före sin utsatta resa till sin egendom, dit han nu återkommen från sin utländska resa ärnade sig.
Åtankan af Henrika, som så plötsligt och med en så oväntad glans framställde sig för honom, fängslade med underlig makt hans själ. Då han såg tillbaka öfver hela sitt förflutna lif, var dock hon den enda varelse, hvilken visat honom en sann ömhet; hvilken gjort hans hjerta vekt och lärt honom känna att endast i kärlekens rike blomstrar lycksalighetens ö. Mycket hade han sett, mycket hade han lärt af verlden; men, nu kände han något skönare än dennas englar, något ljufvare än dennas lära.
Han kunde ej under det öfriga af dagen och hela natten slita hennes bild från sina tankar; minnet och fantasien — och kanske äfven stoltheten öfver sitt lands hoppgifvande konstnärinna — täflade att omgifva den med rosenröda och gyllene draperier.
Redan kl. 10 påföljande morgonen infann sig Bernfels der Henrika bodde och bad den första domestik han träffade, fråga, om ett besök var tillåtet så bittida af någon, som genom en utsatt afresa var hindrad att välja en lämpligare tid för sin visit. Husets enda tjenstehjon, till hvilket denna fråga ställdes, öppnade utan vidare ceremoni dörren och bad ”Herren vara god och stiga in.” De rum i hvilka han nu inträdde voro honom icke främmande, de hade varit skådeplatsen för scener, som nu så förtrollande stodo för hans själ. Han steg in utan att blifva bemärkt af Henrika, som i det inre rummet stod försänkt i betraktandet af en tafla, på hvilken hon nyss gjort de sista penseldragen. Hon beskådar den med hela den ömhetskänsla, en konstnär kan hysa för sitt verk, och inspirationens eldblick derjemte gaf ett idealiskt uttryck åt hennes, ej bländande men regelbundna och fina ansigtsdrag, som vida öfverträffade allt hvad i Bernfels ögon hittills synts hänförande hos qvinnorna.
— ”Ack,” sade hon med låg, mildt svärmisk röst, under det hon i sina händer upphämtade och mot sitt hjerta tryckte den, från hennes hals på den hvita, enkla morgonklädningen nedhängande guldkedjan, hvilken Bernfels igenkände för densamma, han en gång gifvit henne som ett minne af sig, ”ack, om dock en bifallsblick af honom, som — — gällde mer än verldens…”
”Och hvem skulle ej vid edra fötter med dyrkan se upp till er!” utropade Bernfels, i det han gaf sin närvaro tillkänna.
Ett ögonblicks tystnad, af öfverraskning och bestörtning uppstod — ”Ni här, Löjtnant Bernfels!?”
— ”Ej att stjäla hoppet om min lycka men att” — — — — — och med lågande vältalighet i ord och blick bestormade Bernfels Henrikas hjerta, hvars egen röst så länge i tysthet talat ett språk om kärlek och försakelse. Hon kunde ej dölja den rörelse som öfverväldigade henne, den strid som hos henne uppstod, och sade: Er sällhet är mer värd än min; jag skall ej förspilla den. Min bana är nu utstakad, de steg jag gått kan jag ej ta tillbaka. Hvad skulle inom det husliga lifvet artisten blifva för Er?”
— ”Hvad för mig? Låt denna fördom falla! Hvarföre skulle ej konstens genius trifvas inom huslighetens krets; ett ljusets barn, skulle han tyna på det helgade gebietet? Nej, låtom oss blott älska, och det högre skall förenas med det lägre! Kärleken är ett stjernfall från Guds himmel i menniskans hjerta, och i hvilken rigtning dess strålar strömma ut, der blir ljus och lycksalighet!”
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Först flera timmar efter den för resan utsatta, begaf sig, den annars så punktlige Bernfels ur staden. Under resan genom lifvet låter oss alltför ofta Lyckan — efter helt annan princip än den i Kongl. svenska skjutsförordningen rådande — betala sig väntpengar i längtans och det bedragna hoppets hårda mynt, för att ej Bernfels med förtjusning skulle med nötta statssedlar betala de timmar, som helgats af en sällhet, sådan man blott en gång i lifvet njuter.
Efter Bernfels afresa befann sig Henrika som i ett ljuft rus af oändelig sällhet. Hon hastade att i vännens hjerta utgjuta, hvad hon förmådde uttrycka ur sitt eget. För läsaren och till ock med för läsarinnan skulle dessa utgjutelser troligen befinnas alltför litet intressanta och alltför mycket platta eller öfverspända, hvarföre de försigtigtvis få stanna der de böra vara, neml. i Idas brefportefeuille; men på det icke hela brefvet må anses som en dikt i denna sanningsfulla novell, må ett litet hörn framglida, der den som behagar kan läsa: ”Från denna stund är det som mitt förflutna lif med dess strider, längtan och aningar sammanfölle som askan af ett förkolnadt offer, och på den mörka grunden deraf framstå, leende och förhoppningsfulla, framtidens bilder i så mycket skönare ljus.”
”Ja,” utropade Ida, vid genomläsandet af Henrikas bref, förvånad och glad, ”detta blir bra, blir riktigt lyckligt! Henrika får Bernfels och Bernfels får Henrika, de båda äro för hvarann!” Förlusten af Henrikas sällskap, som var Ida så kärt och som hon nu måste lära sig umbära, kändes visserligen svårt, men vägde så oändeligt litet vid tankan på den sällhet, som hennes vän gick till möte. Henrika hade nu endast en eller annan vecka att under loppet af sommaren tillbringa på Elffors och Ida hade bjudit lilla Lina som under föregående vinter blifvit blek, krasslig och pjunkig att åtfölja Henrika för att stanna det öfriga af sommaren hos Ida på landet.
Allt hvad som talades, målades och poetiserades af de båda vännerna under deras sammanvaro tillhör alltför mycket en idealisk sfer för att i detta prosaiska stycke finna en värdig plats. I din egen rena själ, unga, sjuttonåriga läsarinna, kan eller skall du en gång återfinna det.
Då Augusti månad, med sin gulnade hy, förrådande den åldrade sommaren, men frikostig på färgprakt och skiftning, var inne, reste Presidenten sjelf att återhemta sin lilla dotter från Elffors. Äfven han ärnade föreslå Ida ett förändradt lefnadssätt, och öfverlägga om arrangementerna derföre. ”ty,” tänkte han, ”det är dock omöjligt, att en ung flicka kan trifvas i längden i en sådan stillhet på landet. Hvad skulle väl kunna sysselsätta, ge färg och trefnad åt ett lif på det dystra, vilda Elffors.”
Hans vagn rullade in på gården och stannade utför huset; han steg ur och in i förstugan, der han aflade sin dammiga öfverrock utan att någon menniska syntes. Denna folktomhet ökade genast den prevention han förut ägde för det ödsliga stället. Men besynnerligt och angenämt föreföll det den försigtige, till slutna dörrar tvungne stadsbon, att här se dörrarne vidöppna till de obevakade rummen, liksom svenska ärligheten ännu hos landtfolket vore en borgen för ägande rättens helgd. Presidenten steg in i den gamla salen. De höga karmstolarne — dem modets caprice nu gifvit så högt anseende — den gammalmodiga spiseln voro ännu qvar, hvarje sak igenkände han sådan den funnits i gamla Willmers tid, men det hela, hur annorlunda? Det märktes att någon len hand sammanjemkat forntidens tyngd med nutidens smak och skönhets-sinnets fordringar. I antika vaser doftade reseda eller blomstrade herrliga plantor, och i ett af fönstren uppsteg en slingerväxt, som bildade en den täckaste lefvande sol-skärm, som mellan sitt gröna, genombrutna och af vinden skakade flor, insläppte några solstrålar till fantastisk dans öfver det snöhvita golfvet. Allt tycktes här ha blifvit ljusare och gladare. Sjelfva de gamla, förr så dammiga och tobaksrökta porträtterna kring väggarne hade klarnat upp till vänlighet och fästade leende ögon på Presidenten. Han såg sig en stund omkring, som för att söka orsaken till det välbefinnande som bemäktigade sig honom, och fortsatte sedan gången genom de öfriga öppna rummen. Längst in beträdde han Idas enskildta; den lätta, smakfulla helt och hållet moderna anordning, som här rådde, bibliotheket, sybågen, m. m. vittnade tillräckligt om deras bestämmelse.
På ett litet bord framför causeusen blef Selmén varse bokstäfverne pap . ., formerade af några halfvissnade tusenskönor; en liten stickad silkespung låg bredvid och på några pappersblad stodo med oöfvad barnstil ”Till min lilla pappa.” Presidenten kunde ej misstaga sig derom, det var Linas första arbete, första skrifförsök. Här hade hon sutit vid sitt arbete, här vid sina lekar och, med honom i tankarne vid båda. Länge dröjde hans öga med välbehag vid denna plats. Då han slutligen slet sig derifrån i tanka att söka någon underrättelse hvarest husets värdinna var att finna, upplystes han derom genom sina egna ögon, i det de genom fönstret varseblefvo henne hvilande på en soffa i en caprifolieberçeau. En bok upptog hela hennes uppmärksamhet, men under det hon läste smög sig Lina skälmskt och behändigt omkring henne, löste hennes rika lockar och flätor ur kammarnes bojor och inflätade dem med blommor till dess Ida lade boken från sig och sjelf glad som ett barn, men öm och vårdande, som en moder, lekte med flickan.
Presidenten skådade den vackra, ungdomliga gruppen derute i den fullmognade naturens ännu smekande famn, och bredvid sig åter bevisen på det kärleksfulla minne han här ägde, och i hans bröst uppstodo känslor, hvilka man vanligen endast tillägger ungdomen, och med skäl, om man medgifver att själens friskhet, och hjertats värme kan locka denna till oss, äfven sedan årens tal jagat oss utom dess landamären. Presidentens offentliga lif, med dess bestyr, former, sträfvan trädde i detta ögonblick tillbaka, och hoppets ljufva dikter om kärlek, lycka och förnöjsamhet, trängde sig in i mannens själ.
Plötsligt föll hans blick på vinterstycket på väggen midt emot causeusen; det verkade som ett froststycke. Han påminde sig i en hast när han förra gången sett den hemlighetsfullhet Ida då tycktes fästa vid dess ägande; detta i förening med det rum den nu hade, midt emot Idas synliga älsklingsplats, causeusen, kom honom att betrakta den med ett vidrigt intresse, och med en sorts ”dedain” vända sig från dess tunga skyar, dess gråa kyla.
Lilla Linas glädje att få återse sin far var liflig och högljudd. Hon hade så mycket, mycket att för honom berätta. Ingen enda minut hade hon känt sig pjunkig, sedan hon kom på landet. Ida hade lärt henne att sy och skrifva samt sticka en liten pung till sin ”lilla pappa.” Hon bodde och sof i Idas rum och hon hade äfven lärt henne att be den gode Guden för sig sjelf, sin pappa och alla menniskor. Här hade hon lärt sig att roa sig helt annorlunda och mycket roligare än i staden, och helt bedröfvad afhörde hon, att meningen med Presidentens besök var att återföra henne dit. Tanken att skiljas vid Ida framlockade tårarne i hennes ögon och ej heller kunde hon rätt väl begripa, huru ordningen på Elffors skulle bestå, då hon ej mer skulle mata dufvorna, hjelpa Ida sköta blommorna och Tant Beate att emellanåt räkna kycklingarne och ordinera plättar till efterrätt.
Linas böner, understödda af Idas, förmådde Presidenten att låta henne qvarstanna på Elffors så länge den vackra årstiden varade. Selmén reste. Ej underligt att hans tankar ofta vände åter till ett ställe der han lemnat sin dotter i en så älskvärd vårdarinnas händer, ej underligt att de med välbehag sysselsatte sig med båda. Den unga flickan med de utvecklade själsförmögenheterna, sådan Presidenten första gången lärde känna sin myndling, hade nu framgått i en skön utbildning. Att månget högre begrepp hos henne väckts genom inflytandet af hans ädla och upphöjda egenskaper ha vi sett. Det qvinliga värdet hade hos henne utbildats, utan att det i ringaste mån skett på bekostnad af det qvinliga behaget; som dock egentligen har makten att fängsla. Presidenten hade också funnit Ida nu älskvärdare än nånsin. Men minnet af taflan, den oskyldiga, ehuru för honom ännu hemlighetsfulla och kalla, framställde sig som ett töcken för honom att ”förmörka hans sinne alltjemt.”
Så förflöto ännu några veckor, då Presidenten en dag helt oförmodat infann sig på Elffors. ”Gud bevara mig, så han ser ut!” utropade Tante Beate, då hon från fönstret såg honom stiga ur vagnen.
Blek, dyster och hemsk, som med en sammanpressad förtviflan i bröstet inträdde Selmén och utbad sig ett enskilt samtal med Ida. ”Frukta ingenting!” sade han med ett tvunget leende, då han blef varse, att Ida darrade vid denna begäran. ”Allt är väl förtvifladt; men ni, ni skall åtminstone ej finna skäl att anklaga mig.”
Han tog Ida derefter, utan vidare omsvep vid handen och förde henne med skenbar köld, ehuru hon kände hans hand bränna omkring sin, in i hennes kabinett.
— ”Jag kommer,” sade han, sedan han fört henne till causeusen, för att sjelf förkunna er min olycka, mitt fall, min van… ä… ra”
— ”Store Gud, det är omöjligt, förklara er!”
— ”Jag är — ruinerad. Men förskräcks ej, er förmögenhet är på intet vis i fara, så långt skall det väl icke komma! det är detta jag vill tranquili.”…
— ”O, nämn då ej det! tala om hvad som rörer er!”
Oaktadt det lugn Presidenten sökte iakttaga, under det han i korthet berättade sin olycka, framlyste dock altför tydligt de våldsamma sinnesrörelser som skakade hans själ. Det torde dock vara mer i sin ordning att här för läsaren anföra dennas beskaffenhet och orsaker än låta honom upphämta dem af Presidentens samtal med Ida, hvilket dessutom mer hade för afsigt att lugna henne öfver de följder hon skulle kunna befara af sin förmyndares ruin än ingå i detaljer öfver denna. Till en början nödgas vi flytta oss ett par år tillbaka i händelserna, till den tid, då Presidenten förskaffade sin svåger Kammarjunkaren Stjernsporre en syssla vid en inrättning, öfver hvilken han hade öfverstyrelsen. Som redan är nämdt gifte Stjernsporre sig kort derefter och bosatte sig i den trakt, der han i följd af sin befattning måste vistas. Den smak för vällefnåd och förströelser, som han ägde i förening med fåfängan att genom lyx i etablissement och lefnadssätt synas och lysa, om möjligt öfver, åtminstone i jembredd med de många verkligen förmögna och ansedda hus, som funnos i grannskapet, förmådde honom till utgifter, som vida öfverstego hans tillgångar. Omöjligen kunde han uthärda en ”fatal” landsorts monotona vinterlif. Han tillbringade vintrarne i Stockholm, spelade och förlustade sig och vände först med våren åter till hustru och hem med tungt sinne och lätt kassa. Då egna tillgångar för ett sådant lefnadssätt fattades blefvo främmande en nödtvungen ”ressource,” och de allmänna medel som måste gå genom hans händer lät han löpa ut på sådana irrvägar.
På detta sätt hade han inom ett par år så fördjupat sig i skulder och intrasslat sig i orediga affärer, att han ej såg någon möjlighet hvarken att längre fortfara eller reda sig derifrån. Då saknades han en gång utöfver den vanliga tiden för en resa till närmaste stad — en af de betydligare kuststäderna — och under det hans arma tröstlösa hustru med sitt jollrande barn på armen gret förtviflans tårar öfver hans bortovaro, fördes han af en frisk vind från sitt fäderneslands stränder.
Ryktet om denna händelse spred sig med en obeskriflig hastighet och orsakerna och detaljerna dervid tillväxte ganska ansenligt mellan hvarje rapport-station. Emellertid blef denna underrättelse förkrossande för Presidenten, som insåg att han genom sitt för misstänksamhet föga benägna sinne, lemnat sin svåger en frihet vid handhafvandet och redovisningen af de allmänna medlen, hvarigenom han nu fruktade sig vara invecklad i dennes ruin på ett sätt, som kunde medföra hans egen. Utan dröjsmål lagade han sig vid första vissa underrättelsen om den olyckliga katastrofen, att resa, för att sjelf upplysa sig om sakernas beskaffenhet och dervid äfven se till hvad som kunde göras för den stackars hustruns tröst och hjelp. Det var under denna resa, Presidenten besökte Elffors, och sedan han för Ida antydt det vådliga af sin belägenhet, genom ansvarsskyldigheten af de förspilda allmänna medlen, tillade han: ”En önskan, en enda önskan har jag ännu att göra. Den ligger kanske närmast mitt hjerta och ni skall ej vägra att uppfylla den. Låt min Lina få dröja hos er! Låt ingen idée om skymf, van — ära — begriper ni? nej, ni kan icke fatta den djefvulska hånande anda, som bor i detta ord!”
— ”Icke så, icke dessa hemska ord! Jag begriper att de endast tillhöra brottet, och den ädle kan aldrig hinnas af.”…
— Er rena, milda själ förstår det ej; ej hur förtalet gjuter skandalens gift öfver sitt offer innan det slukar det i sitt omättliga svalg; ej hur skadeglädjen hos dem, vi ansett för våra vänner, som ger sig luft i förolämpningar och chikaner; ej hur den bortvikna lyckan bryter alla band som utgjort vår ära, vårt anseende; nej intet af allt detta. Det är blott mig förbehållet. Ensam, genom egna bemödanden, banade jag mig väg dit, der jag nu finner att jag stått mången i vägen; ensam faller jag ock. Inga förbindelser, inga concessioner skola stödja mig, men mannens mod, det är dock något! Var god mot min Lina! Skona hennes ålders lyckliga okunnighet för begreppet om de olyckor som gå att drabba hennes far. Och skulle allt bringas till det yttersta, så lär henne att — glömma.”
— ”Aldrig er, aldrig de dygder som bo i er själ.”…
— ”Gif henne dem som framgå ur er egen; lär henne likna er! Det är allt hvad jag för henne önskar. Visserligen är det bittert, mycket bittert att tänka det intet hjerta älskar oss, men.”…
— ”Gif dock ej rum åt denna svarta tanka! Ännu finnas hjertan, som älska, som ville lida med er och för er!”
— ”Ida,” och förmyndarens ansigte ljusnade, ”Ida! ännu några veckor förut och ett nytt lifs sällhet hade kunnat ligga i dessa ord. Skall ni alltid minnas mig som vän?”
— ”Alltid! jag kan ej annorlunda. Jag vet knappast en bättre tanka i min själ, knappast en sträfvan uppåt, som ej tändes eller lifvades af edra högre egenskaper. Hur mången skön, af eder uttalad känsla har ej rotat sig och spirat opp i mitt sinne. Jag kan ej glömma er och minnas mig sjelf.”
— ”Tillåt ännu ett ord, kanske det sista i egenskap af förmyndare. Jag vet — tror — har anledning tro att ert hjerta sedan länge ej är — fritt. Ni har dolt dess känslor, men — — det hade varit mig en — — pligt” — — — —
Huru Presidenten ledde sig genom labyrinten af känslor, pligter och hjertats dunkla gångar, förmäler inga memoirer; resultatet blef detta, att han bedragit sig sjelf och att inom förlåten för det djupaste djupet i hennes hjerta doldes — han sjelf. Ack der hade han länge doldts vid den stilla eld, som beundran och sympathier för det bättre, det upphöjdare tänder.
Kanske att sällhetskraften af en ren, innerlig ömhet aldrig mera undergörande förnimmes än i den stund, då allt annat, som är oss kärt, undanryckes oss! Vi finne då, hvilken oändlig rymd den förmår fylla med balsam och rosor. Selmén var dock förmycket förmyndare och för mycket sig sjelf att för stormarne på olyckans haf vilja utsätta skatterna från den palmkust lyckan för honom upptäckt; men Ida deremot kände, att styrka och lugn aldrig skulle felas henne, gungande vid hans sida på dess vreda böljor, och att det var en ljuf lott att hissa fridsflaggan på hans lefnadsjulle, om det än bure åt djupet.
Selmén fann Stjernsporres affärer i en kaotisk förvirring, men såg sig, vid dess nogare utredande, deri mindre farligt invecklad än han i början förmodat. Fruktan för alla följder af en allvarsammare beskaffenhet skingrades derigenom.
Den arma Louise sörjde som alla svaga sinnen; i början med häftiga utbrott af förtviflan, men dessa, såsom naturens öfversprång, lemna en mattighet i själen efter sig, som gång efter annan försvagar deras våldsamhet, till dess de slutligen upphöra och sinnet återtar sin slappa jemnhet. Väl nämde Louise aldrig Stjernsporres namn utan smärta; men hon nämde det med tiden mer och mer sällan. Aldrig kunde ett ord af förebråelse mot honom uttalas af hennes milda röst och säkerligen aldrig heller uppstå i hennes älskande hjerta, som nu öfverlät sin ömhet hel och odelad åt sitt barn. Hon flyttade åter till sin onkel Cancellirådet, och blef der snart förtrogen med sin nya belägenhet.
I samma mån alla förhållanden började jemka sig och återgå inom deras förra gränsor, kände Presidenten att dock något felades honom, detta något, som endast Ida kunde skänka honom. För henne yppade han då fullt allt hvad hans själ begärde; ej med älskarens böner om återkärlek, men med den ännu mera älskande vännens bön, att pröfva sitt eget hjerta och derur hämta det bindande eller lösande ordet. ”Kom i håg,” sade han leende, i denna stund är ni qvinna utan förmyndare, fri, sjelfständig och endast ledd af den väns råd, för hvilken intet gäller så mycket som er sällhet och ber er bevaka denna.
Och den bemyndigade Ida lydde sitt 20:åriga hjerta och lät sin hand dröja hvilande i sin förmyndares.
Samma dag firades, ehuru på skilda ställen Idas och Henrikas föreningar. Tante Beate fick sin vilja fram att få tillrusta Idas bröllopp på Elffors och glorifierade sig ej litet att få en sådan ”måg,” som han uttryckte sig, som Presidenten sjelf. Tante Beates bestyr och lyckade anrättningar för högtidligheten voro många och stora, ehuru de med tysthet torde få förbigås. Vigseln skedde i kyrkan. Den var af godsets ungdom vid Elffors, för hvilken Ida var kär, högtidssirad med friska löf och blommor. Rundt omkring altaret låg på något afstånd derifrån en rik, doftande krans af rosor och liljor, och derinom var strödt myrten och tusenskön. Det var vackert; och Presidenten fattade det betydelsefullt. ”O,” tänkte han, ”hur mycken poesi ligger ej i enkla oförderfvade naturmenniskors sinne och lärer dem i en enkel bild symbolisera mer än vi förmå uttala!”
Elffors föreföll honom från denna dag ej mera ödsligt och dystert och det fria landtlifvet var dock ett eget herrligt lif. Han började förstå, att han skulle rätt väl finna sig dervid. Likväl förde han sin unga fru till hufvudstaden. Man talade, man tyckte, man jemförde i verlden, men Ridderhamn sade till en nyblifven Underlöjtnant, med hvilken han promenerade arm i arm på Carl XIII:s torg, då han der såg henne vid Presidentens sida: ”Det är ju f-nadt, att denna yppersta af qvinnor skulle stanna hos sin förmyndare!”