Regnbågens dal/Kapitel 05

←  Barnen i prästgården

Regnbågens dal av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Mary Vance kommer

Mary stannar i prästgården  →

V.
Mary Vance kommer.

— Det här är just en sådan dag, då man känner på sig, att nå’nting kan hända, sade Faith, drog in ett djupt andetag av den kristallklara luften och lät blicken sväva bort mot de blånande kullarna.

Hon slog armarna omkring sig själv av pur förtjusning och dansade en liten solodans på gubben Hezekiah Pollocks platta gravsten, till stor förfäran för två äldre fröknar, som åkte förbi på vägen, just som Faith piruetterade omkring hela den avlånga hällen på ena benet och med det andra och sina båda armar viftade i luften.

— Och det är själva kyrkoherdens dotter, pustade den ena gamla fröken.

— Vad kan man vänta annat, när fadern är änkling? suckade den andra gamla fröken. Och så åkte de vidare och ruskade på sina visa huvuden.

Det var tidigt en lördagsmorgon, och prästgårdsbarnen voro ute i den daggstänkta naturen i det härliga medvetandet, att de hade skollov hela dagen. De behövde aldrig göra någon nytta i huset, även om det var lov från skolan. Nan och Di Blythe hade vissa sysslor, som de skulle uträtta på lördagsmorgnarna, men döttrarna i prästgården hade lov att gå och slå dank från arla morgonstunden till serla aftonen, om det så behagade dem. Det behagade Faith, men Una kände i sitt sinne en bitter förödmjukelse över att de aldrig fingo lära sig någonting nyttigt. De andra flickorna i hennes klass i skolan kunde både sy och sticka och laga mat — hon ensam var en dumsnut, som inte var hemma i någonting.

Jerry föreslog, att de skulle bege sig ut på upptäcktsfärd. De vandrade alltså med makliga steg genom furudungen och hämtade på vägen upp Karl, som låg på knä i det våta gräset och studerade sina älskade myror. På andra sidan furudungen kommo de ut på herr Taylors äng, som stod full med maskrosornas vita vålnader. Borta i en avlägsen vrå invid betesmarken stod en gammal fallfärdig lada, där herr Taylor stundom lagrade det hö, som han ej lade upp i stackar, men för något annat ändamål användes den ej. Hit in troppade de Meredithska barnen, och till en början roade de sig med att åka kana på det föga inbjudande golvet.

— Vad var det? viskade Una plötsligt.

Alla lyssnade. Uppifrån höloftet hördes ett svagt, men fullt tydligt buller. Barnen sågo häpna på varandra.

— Det finns någon däruppe, sade Faith med mycket låg röst.

— Jag ska gå upp och titta efter vad det är, sade Jerry beslutsamt.

— O nej, gör inte det, bad Una och grep tag i hans arm.

— Jo, jag går.

— Då går vi allihop, sade Faith.

Hela kvartetten klättrade uppför den rankiga stegen, varvid särskilt Jerry och Faith utvecklade ett mycket stort mod. Una var blek av rädsla. Karl talade enligt vad det kunde tyckas fullt obesvärat om utsikten att möjligen anträffa en levande läderlapp uppe på loftet. Han ville mycket gärna se hur en sådan tog sig ut vid dagsljus.

När de hoppat ned från stegens översta pinne, sågo de vad det var, som frambragt bullret, och den synen gjorde dem mållösa i åtskilliga sekunder.

I en fördjupning i höet låg en flicka hopkrupen, och hon såg ut precis som om hon nyss vaknat upp ur sömnen. När hon blev varse det oväntade besök hon fick på sin undangömda tillflyktsort, reste hon sig — efter vad det kunde tyckas på något sviktande ben. Och i det klara solsken, som strömmade in genom det av spindelvävar överdragna fönstret bakom henne, sågo de, att det bruna, magra ansiktet var mycket blekt under solbrännan. Hon hade två flätor av stripigt, grågult hår och mycket konstiga ögon — som blåsur mjölk, tänkte prästgårdsbarnen, där de stodo och stirrade på henne, halvt fientligt, halvt medlidsamt. De voro i själva verket så ljus- eller snarare mattblå, att de sågo nästan vita ut, särskilt i jämförelse med den smala, svarta ring, som omslöt ögats regnbågshinna. Hon var barhuvad och barfota och iförd en gammal trasig och utblekt rutig klänning, mycket för kort och snäv för henne. Vad åldern beträffar, så var det mycket svårt att avgöra den, när man endast såg på det vissna och liksom skrumpna ansiktet, men rättade man sig efter flickans längd, så borde hon väl vara en tolv år gammal.

— Vem är du? frågade Jerry.

Flickan såg sig omkring liksom om hon stod i begrepp att ta till flykten. Men så tycktes hon uppge den tanken, och genom hennes kropp lopp en liten rysning av förtvivlan.

— Jag är Mary Vance, sade hon.

— Var kommer du ifrån? frågade Jerry vidare.

Men i stället för att svara satte sig eller snarare föll Mary ner i höet och började bittert gråta. Genast kastade sig Faith ned bredvid henne och lade sin arm omkring de magra, skälvande skuldrorna.

— Nu ska du inte bråka med henne och förhöra henne, befallde hon Jerry. Så slog hon armarna om den stackars hjälplösa lilla främlingen. — Kära du, gråt inte. Tala om för oss hur du har det ställt. Vi är dina goda vänner.

— Jag är så — så — hungrig, grät Mary. — Jag har inte haft en bit att äta se’n i torsdags morse, jag har bara druckit litet vatten ur bäcken här nere.

Prästgårdsbarnen sågo på varandra, helt förfärade. Faith rusade upp.

— Följ genast med oss till prästgården och få litet mat i dig, innan du säger ett ord till.

Mary gjorde en avvärjande åtbörd.

O nej — det kan jag inte. Vad ska er far och mor säga? För resten kommer de att skicka mig tillbaka dit.

— Vi har ingen mor, och pappa lägger sig inte i detta. Och inte heller gör vår tant Martha det. Kom nu, hör du! — Faith stampade otåligt i loggolvet. Skulle den här besynnerliga flickan envisas med att svälta ihjäl nästan utanför deras egna dörrar?

Mary gav nu efter. Hon var så matt, att hon knappt orkade kliva utför stegen, men hur det var, fingo de ned henne, hjälpte henne över ängen och in i prästgårdens kök. Tant Martha, som borta vid spisen höll på med att röra ihop det, som skulle bli söndagsmat, ägnade henne ingen uppmärksamhet. Faith och Una störtade till skafferiet och undersökte vad det kunde innehålla för ätbara ting. De hittade bröd, smör och mjölk, en tallrik med »evighetsstek» och en något möglig paj. Mary Vance åt med stor begärlighet och ratade visst inte den mögliga pajen. Prästgårdsbarnen stodo runt omkring henne och betraktade henne. Jerry lade märke till att hon hade en söt mun och mycket vackra och jämna vita tänder.

Men Faith trodde sig ha upptäckt — med hemlig fasa — att Mary inte hade en tråd på kroppen utom den trasiga och urblekta bomullsklänningen. Una var full av medlidande över att någon hade behövt bli så gränslöst uthungrad; Karl var förundrad och intresserad, och alla voro de gränslöst nyfikna.

— Kom nu med oss ut på kyrkogården och berätta för oss hur du har det, befallde Faith, när vissa tecken tydde på, att Mary ätit sig mätt. Det hade Mary ingenting emot. Maten hade återställt hennes naturliga livlighet och löst hennes i själva verket gärna talande tungas band.

— Men ni får inte berätta det för er pappa eller för någon, ifall jag nu talar om’et för er. — Tysthetslöfte fordrade hon, sedan hon högtidligen placerats på herr Pollocks gravsten. Prästgårdsbarnen ställde upp sig i en rad framför henne. Här var säkert någonting mycket underligt och hemlighetsfullt å färde. Riktigt som i en saga … Vad var det som hänt? Någonting väldigt uppskakande, det var säkert.

— Nej då, vi ska visst inte tala om’et för någon.

— Så sant som ni där står?

— Jaa då — så sant, så sant, och en gång till så sant.

— Jo, se jag har rymt. Jag var hos fru Wiley på andra sidan viken. Känner ni henne?

— Nej.

— Ja, ni ska inte heller önska att bli bekanta med’na. O, vad hon är stygg och led! Hon satte mig till så mycket arbete så jag kunde rakt av stupa, och aldrig gav hon mig så mycket mat så jag fick äta mig mätt, och däng fick jag mest varenda dag. Titta här får ni se!

Mary drog upp sina trasiga ärmar och visade fram sina magra armar och knotiga händer, på vilka huden ställvis var nästan avflådd. Armarna voro fulla med skråmor och blåmärken. Prästgårdsbarnen ryste. Faith blev mörkröd av harm. Unas blå ögon fylldes av tårar.

— I onsdags kväll så klådde hon mej med en käpp, berättade Mary vidare, i en ton som om det var en rätt så naturlig sak. — Det var för jag låtit kon sparka omkull en stäva med mjölk. Hur kunde jag veta, att den sabla kon tänkte lyfta på benet och sparka?

En liten inte alls oangenäm ilning lopp genom samtliga åhörare. Prästgårdsbarnen skulle det aldrig falla in att använda så’na där — ja, det var väl i alla fall ett svärord? Men det kändes väldigt uppiggande att höra en ann’ ta dem i sin mun — allra helst en flicka. Det lovade verkligen att bli en högst intressant bekantskap, den här Mary Vance.

— Jag klandrar dig då rakt inte för att du rymde din kos, sade Faith.

— Åh, jag rymde inte därför att hon klådde mig. Så’nt är vardagsmat för mig. Det har jag blivit van vid. Nej, jag rymde därför att jag fick reda på att fru Wiley skulle hyra ut sin gård och flytta till Lowbridge och slå sig ned där. Men mej skulle hon lämna åt en kusin, som hon har uppåt Charlottetownhållet. Nej, tänkte jag, se det ska vi allt bli två om. Det blir jag inte med om. Hon är ändå mycket elakare än fru Wiley. Fru Wiley lånade ut mig åt henne i en månad förra sommaren, och hellre vill jag då tjäna hos den onde själv.

Sensation numro två. Men Una såg litet tveksam ut.

— Då tänkte jag: ånej, det blir ingenting av. Jag hade sjuttio cent, som jag sparat; dem fick jag av fru Crawford i våras för att jag satte potatis åt henne. Det visste inte fru Wiley om, den leda markattan. Hon var borta på besök hos sin kusin, när jag satte dem. Jag tänkte jag skulle kila hit bort till The Glen och köpa mig en biljett på tåget till Charlottetown och försöka få något arbete där. För nog kan jag arbeta och gno och stå i, alltid, det kan jag försäkra. Jag går inte och drar benen efter mej. Då smet jag alltså ut i torsdags morse, innan fru Wiley hunnit komma i tofflorna, och så gick jag till The Glen — det är närapå elva kilometer. Och när jag kom fram till staschon, så märkte jag, att jag hade tappat mina pengar. Inte vet jag var — inte vet jag hur det hade gått till. Men borta va’ di. Jag visste inte min levande råd. Om jag gick tebaks till gumman Wiley, så skulle hon flå huden av mej. Därför gick jag upp på höskullen i den gamla ladan och gömde mej.

— Och vad tänker du göra nu? frågade Jerry.

— Jag vet inte. Jag får väl gå tillbaka igen och ta min medicin. Den illa gör, han illa far, men se jag har farit illa hela tiden, fastän jag gjort så gott jag har kunnat. Nu, när jag har fått lite mat i magen, tycker jag liksom att jag bättre kan stå ut med det.

Men fruktan låg bakom trotset i Marys ögon. Una tog ett litet skutt från den ena gravhällen till den andra och lade sin arm omkring Marys axlar.

— Gå inte tillbaka till den där styggan. Stanna kvar här hos oss.

— Ack, fru Wiley kommer nog att hitta mig, sade Mary. — Hon är säkert efter mig redan. Men kanske jag i alla fall kunde få lov att stanna kvar här, tills hon finner mig, om dom hemma hos er inte tycker illa vara. Jag var väl fånig, som nå’nsin tänkte på att rymma. Det blir ettervärre sedan. För det är klart, att hon får tag i mig. Men se jag kände, att nu måste jag på något sätt göra uppror.

Mary darrade på rösten, men hon skämdes för att visa, att hon åter var nära att brista i gråt.

— Inte en hund har farit så illa som jag har gjort de här sista fyra åren, sade hon.

— Har du varit i fyra år hos fru Wiley?

— Lita på det. Hon tog mej från barnhemmet i Hopetown, när jag var åtta år.

— Det är samma ställe som fru Blythe är kommen från, ropade Faith.

— Jag var i två år på det barnhemmet. Jag kom dit, när jag var sex. Min mor hade hängt sig, och min far hade skurit halsen av sig.

— Åh kära du! Varför? sade Jerry.

— Di söp, sade Mary lakoniskt.

— Och du har alls inga släktingar?

— Nej, inte en enda som jag vet av. Men nå’n gång i tiden måste jag väl ändå ha haft. När jag döptes, blev jag uppkallad efter ett halvt dussin av dem. Jag heter, om jag ska räkna upp alla mina namn: Mary Martha Lucilla Moore Ball Vance. Det räcker ett bra stycke, eller hur? Min farfar var rik. Jag vill våga, att han var rikare än eran farfar. Men min pappa söp opp alltihop, och min morsa, hon hjälpte allt duktigt till, hon med. Också de brukade slå mig. Jag har fått så mycket klå i min dar, att jag nästan tycker om’et.

Mary knyckte på nacken. Hon anade, att prästgårdsbarnen tyckte synd om henne för hennes många skråmors och blånaders skuli, och hon ville inte ha medlidande. Hon ville, att hennes jämnåriga skulle avundas henne. Nu såg hon sig muntert omkring. Hennes egendomliga ögon voro nu ej längre matta av hunger, de tindrade tvärtom med en livlig glans. Hon skulle minsann visa de här barnen vad hon var för ett slags person.

— Och jag har varit gräsligt sjuk i min dar, sade hon stolt. — Det är nog inte många ungar, som skulle ha klarat sig ur så’na sjukdomar, som jag har haft. Jag har gått igenom både scharlakansfeber och mässling och svullna körtlar och kikhosta och lunginflamation. Och jag vill nu inte tala om så röjmatisten har satt åt mej ibland …

— Var du nå’n gång dödligt sjuk? frågade Una.

— Det vet jag inte, sade Mary tveksamt. — Men det var jag säkert.

— Inte var hon det, sade Jerry spefullt. — Är man dödligt sjuk, så kolar man av.

— Ja, inte har jag kolat av riktigt, sade Mary, men mycket har det då inte fattats. En gång så trodde de, att jag var alldeles död, och skulle just till att lägga ett lakan om mej och bära ut mej i vedbon, men så kvickna’ jag till och satte mej opp i sängen. Och så dröjde det inte länge förrän jag var på benen igen.

— Hur känns det att vara halvdöd? frågade Jerry nyfiket.

— Det känns ingenting särskilt. Jag visste inte av’et förrän flera dar efteråt. Det var när jag hade lunginflammation. Fru Wiley ville inte skicka bud på doktorn — hon sa, att hon ville visst inte kosta på sej en så’n utgift för en lagårdspigas skull. Gamla tant MacAllister skötte mig med grötar. Henne har jag att tacka för att jag repade mig igen. Men ibland önskar jag, att jag dött med den andra halvan också, så hade man varit ifrån’et alltihop. Då hade jag haft’et bättre.

— Ja, om du kommit till himlen, så hade du nog haft det bättre, sade Faith litet osäkert.

— Det finns väl inget annat ställe att komma till? sade Mary och lät förbryllad.

— Jo du, det finns helvetet, sade Una, men sänkte samtidigt rösten och slog armen om Mary för att göra upplysningen mindre skräckinjagande.

— Helvetet? Vad är det för slag?

— Kors, vet du inte det? sade Jerry förvånad. — Där bor ju djävulen. Honom har du väl hört om — du talade nyss själv om den onde.

— Jaha, det gjorde jag, men jag visste inte av att han bodde nå’nstans. Jag trodde han gick och strök omkring. Herr Wiley nämnde ofta helvetet, när han levde, och bad folk resa dit. Men jag trodde det var något ställe borta i Nya Brunswick, där han själv var barnfödd.

— Helvetet är ett rysligt ställe må du tro, sade Faith med det på en gång välbehagliga och dramatiska uttryck i rösten, som infinner sig, när man berättar om hemska saker. — Dit kommer elaka människor, när di dör, och där får di brinna i eld och svavel alltid — i evighet.

— Vem har talt om det för dig? frågade Mary misstroget.

— Det står i bibeln. Och gamle herr Isaac Crothers har också sagt det i vår söndagsskola, när vi bodde i Maywater. Han var kyrkvärd, så han visste det säkert. Men du behöver inte vara ängslig. Om du är snäll, så kommer du till himlen. Men är du stygg, så kanske du egentligen inte har någonting emot att fara till helvetet.

— Jo, det kan du tro att jag har, sade Mary med mycken bestämdhet. — Hur elak jag än vore, skulle jag inte tycka om att bli levande stekt. Jag vet nog hur det känns, — närapå. Jag råkade en gång ta i en glödhet eldtång. Hur skall man bära sig åt för att vara snäll?

— Du ska gå i kyrkan och i söndagsskolan och läsa din bibel och be din aftonbön varenda kväll och lägga i kollekten efter gudstjänsten.

— Det var inte lite det, sade Mary. — Något mera?

— Så ska du be Gud, att han förlåter dig dina synder. De synder du har begått.

— Men jag har aldrig be-begått några, sade Mary. — Vad är en synd för slag?

— O Mary lilla, visst har du det. Alla människor begår ju synder. Har du aldrig narrats?

— Jo då. Många gånger, sade Mary.

— Där ser du. Narras är en mycket svår synd, sade Una högtidligt.

— Det var sjutton. Menar du, att jag skulle komma till helvetet för att jag slagit i dem en osanning då och då? Men kära ni, det var jag ju alldeles tvungen till. Herr Wiley skulle en gång ha knäckt varenda kota i min arma kropp, om jag inte narrats för’en. Klara sej utan att ljuga — nej si det går då rakt inte.

Una suckade. Här var så många svårigheter, att hon inte rådde med att lösa dem. Hon ryste, när hon tänkte på all den misshandel stackars Mary undergått. Om någon slagit henne, Una, så där hjärtlöst, skulle nog också hon ha narrats … Hon tryckte hårt Marys lilla valkiga och sträva hand.

— Är det där den enda klänningen du har? frågade Faith, vars glättiga sinne vägrade att någon längre stund befatta sig med tråkiga saker.

— Den här klänningen tog jag på mig just därför att den är så dålig, sade Mary och blev eldröd i ansiktet. — Fru Wiley har köpt mina kläder, och dem får hon nu behålla. Jag vill inte ha henne att tacka för någonting. Jag har heder i kroppen. Skulle jag rymma, så skulle jag då inte ta med mig något, som jag fått av henne, som var värt att ha. När jag blir stor, ska jag skaffa mej en blå sidenklänning. Jag tycker inte era kläder ser så värst illeganta ut. Jag trodde prästbarn gick alltid fint klädda.

Det var tydligt, att Mary hade sitt lilla humör och var mycket känslig i vissa avseenden. Det låg i alla fall över henne ett slags egendomlig, vild charm, som slog an på dem alla. Senare på eftermiddagen fördes hon till Regnbågens dal och presenterades för barnen Blythe som »en god vän från andra sidan viken, som kommit för att hälsa på».

Barnen Blythe togo emot henne utan att göra några frågor, kanske därför att nu fanns det just ingenting att anmärka på hennes yttre. Hon hade blivit uppklädd inne i prästgårdens barnkammare. Efter middagen, under vilken tant Martha varit uteslutande upptagen med att tugga sin mat och pastorn funderat på söndagens predikan, hade Faith förmått Mary att sätta på sig en av hennes klänningar jämte några välbehövliga underplagg. Omkammad och med håret prydligt flätat kunde Mary nu gott och väl uthärda en mera kritisk granskning. Hon dugde utmärkt som lekkamrat, ty hon kände till flera både nya och spännande lekar, och hennes tal var ganska kryddat. Sanningen att säga använde hon några uttryck, som kommo Di och Nan att häpna titta på henne i smyg. De voro ej rätt säkra på vad deras mamma skulle ha tyckt om henne, men de kände tydligt på sig vad Susan skulle ha sagt. Men Mary vistades ju på besök i prästgården, så det var säkert en snäll flicka.

När det blev sängdags, framställde sig ett nytt problem: var skulle Mary ligga?

— Vi törs inte lägga henne i gästrummet, sade Faith till Una och såg rådlös ut.

— Ni ska aldrig tro, att jag har någe’ i huvet, utbrast Mary i mycket förolämpad ton.

— Usch nej, det mente jag visst inte, sade Faith. — Men ser du, där är så skräpigt inne i vårt gästrum. Mössen ha gnagt ett stort hål i fjäderbolstern i sängen och gjort sig ett bo där. Vi visste inte av’et förrän i förra veckan, då tant Martha la’ pastor Fisher från Charlottetown i den sängen. Men han kom mycket fort underfund med det. Så fick pappa ge honom sin säng och ligga själv på soffan inne i sin studérkammare. Tant Martha har ännu inte haft tid att laga fjäderbolstern inne i gästrummet, säger hon, så därför kan inga ligga därinne, om di också är aldrig så fina i huvet. Och vår barnkammare är så liten och sängarna så smala, att du inte kan ligga ihop med Nan eller mig.

— Jag kan gå tillbaka till ladan och lägga mig uppe på höskullen, bara ni vill låna mig ett täcke eller en filt, sade Mary filosofiskt. — Där var rätt kallt uppe förra natten, men nog har jag legat sämre.

— O nej, det får du inte göra, sade Faith. —. Jag har tänkt ut en plan, Una. Du vet, att uppe på vinden står en liten tältsäng med en gammal madrass uti se’n den förre prästens tid. Vi bär upp de sängkläder från gästrummet, som inte är råttätna, och så bäddar vi med dem och madrassen åt Mary. Det gör väl ingenting, att du får ligga på vinden, Mary? Det blir rakt ovanför vårt rum.

— Vilken plats som helst duger åt mej. Inte har jag nå’nsin haft en ordentlig sängplats, må ni tro. Jag låg på själva loftet över köket hos fru Wiley. På sommaren regnade det in genom taket, och om vintern yrde snön in genom alla springor. Min bädd var en halmmadrass på golvet. O, så jag frös! Jag är sannerligen inte kinkig, när det gäller liggplats.

Prästgårdens vind var lång, låg och mörk, och vid den ena gaveln var den medelst en vägg avdelad till ett slags större garderob eller vindskontor. Här bäddades det nu åt Mary med de vackra hålsömsprydda lakan och det prydliga hemstickade täcke, som den döda prästfrun en gång gjort i ordning till gästrummet och som ännu höllo, trots tant Marthas regim. Man sade godnatt till varandra, och det blev tyst i huset. Una höll just på att somna, då hon från vindskontoret just över sitt huvud hörde ett ljud, som kom henne att yrvaken sätta sig upp i sängen.

— Hör du, Faith — Mary ligger och gråter, viskade hon.

Faith svarade ej, hon hade redan somnat. Una gled ur sin säng och sprang i sitt korta vita nattlinne ut i förstugan och därifrån uppför trappan, som ledde till vinden. Det knarrande vindsgolvet bebådade tillräckligt att hon var i annalkande, och när hon kom fram till avbalkningen, var allting månbelyst tystnad, och i tältsängen såg man endast någonting kullrigt i mitten.

— Mary, viskade Una.

Intet svar. Una smög sig tätt intill sängen och drog sakta i täcket.

— Mary, jag vet, att du gråter. Jag hörde dig, golvet är så tunt. Ligger du och är ledsen?

Mary blev plötligt synlig ovanför täcket, men svarade fortfarande ingenting.

— Får jag krypa ner till dig. Jag fryser, sade Una, som började huttra i kylan. Ty det lilla vindsfönstret stod öppet, och en kylig nattvind norrifrån blåste rätt in.

Mary makade sig åt sidan, och Una kröp ned bredvid henne i den smala sängen.

— Nu behöver du inte känna dig ensam. Vi borde inte ha låtit dig ligga ensam här den första natten.

— Det var inte för det att jag kände mej ensam, snörvlade Mary.

— Vad grät du för då?

— Åh, det kommer för en så mycket tankar, när man ligger här i mörkret. Jag tänkte på att jag väl skulle bli tvungen att komma tillbaka till fru Wiley — och hon skulle förstås klå mej för att jag rymt … Och så kommer jag väl till helvetet, därför att jag narrats så mycket. Allt det där låg jag och tänkte på, och till sist blev jag så ledsen, så jag tyckte jag ville gråta ögona ur mej.

— O, Mary, sade Una helt bedrövad. — Jag tror då rakt inte, att Gud skickar dig till helvetet därför att du narrats. Du visste ju inte av att det var orätt. Nej, så gör inte Gud. Han är ju så god. Men det är klart, att nu för framtiden får du inte narras, när du vet, att det är orätt.

— Får jag inte ljuga — hur ska jag då bära mej åt? snyftade stackars Mary. — Du förstår inte. Du vet inte hur jag har det ställt. Du har ett hem och en snäll far — fast inte ser han ut som om han befattade sig så värst mycket med er barn. Men han slår er i alla fall inte, och ni får tillräckligt med mat — sådan den då är. För den där gamla tanten, som går omkring här och skräpar — det får jag säja, att fasligt skral är hon i matlagning. Det här är den första da’n jag kan minnas, att jag känt mej mätt. Jag har svultit och farit illa i hela mitt liv så när som de båda åren jag var på barnhemmet. Inte fick jag stryk där, och jag trivdes rätt så bra, fast husmodern aldrig var vänlig. Hon såg ut som om hon velat sluka en levande. Men vad var det emot fru Wiley! Hon är så gräslig, så det kan inte med ord beskrivas, och jag blir stel i hela kroppen, när jag tänker på att jag kanske ska tillbaka till henne.

— Du kanske inte behöver det. Vi kan nog hitta på någon utväg. Låt oss båda be Gud, att Han gör så du slipper komma tillbaka till den där stygga frun. Du brukar väl läsa aftonbön, Mary?

— Åja, nog för att jag läser upp den gamla ramsan, innan jag kliver i säng, sade Mary likgiltigt, men jag har aldrig tänkt på att be om nå’nting särskilt. Ingen i den här världen har nå’nsin brytt sig om mej, så jag trodde då inte, att Gud heller skulle göra det. Men för dig kanske han har lust att omaka sej en smula, eftersom du är dotter till en präst.

— O du, han vårdar sig precis lika mycket om dig som om mig, det är jag säker på, sade Una. — Det gör precis detsamma vad ens föräldrar är. Bed nu du, så ska jag hjälpa till.

— Kör för det då, sade Mary. — Skada kan det ju aldrig, om det också inte gör nå’n nytta. Men om du kände fru Wiley lika bra som jag gör, så skulle du aldrig tro, att Gud bryr sej om att ha nå’nting att göra med henne. Hon får nog hållas bäst hon vill. I alla fall så ska jag inte lipa någe’ mer. Jag har det väl bra mycket bättre i natt än förra natten i den där gamla ladan, där mössen höll ringdans nere på golvet. Se på fyren borta vid hamnen! Titta så vackert den blinkar!

— Det här är det enda fönstret, som vi kan se den ifrån, sade Una. — Jag tycker det är så roligt att sitta och se på den.

— Gör du? Det tycker också jag. Jag kunde se den från loftet hos Wileys, där jag bodde, och den var det enda roliga jag hade. När jag satt där och kände på alla mina blånader och skråmor, så tittade jag på den, och så glömde jag nästan hurudan värk jag hade. Jag brukade tänka på fartygen, som seglade långt, långt bort från den, och så önskade jag, att jag vore ombord på något av dem och kunde slippa ifrån allt mitt elände. På vinternätterna, när havet låg fruset och den inte var tänd, tyckte jag det var så tomt efter den. Hör Una, hur kommer det till, att ni alla är så snälla mot mej, när ni alls inte känner mej eller har med mej att göra?

— Därför att så ska man vara. Det står i bibeln, att vi ska vara snälla mot vår nästa.

— Kors, gör det? Det måtte i alla fall inte vara många, som bryr sig om att det står så. Jag kan då inte minnas, att någon hittills varit snäll mot mig — nej inte en katt. Titta, Una så’nt skuggspel där är på väggen! Skuggorna ser ut precis som en liten flock dansande fåglar. Hör du, Una, jag tycker om er allihop och likaså pojkarna Blythe och deras syster Di, men se den där Nan kan jag inte med. Hon sätter näsan i vädret. Hon är högfärdig.

— O, visst inte, Mary, hon är inte alls högfärdig, sade Una ivrigt. — Inte ett dugg.

— Det måtte jag välan se. Alla de, som håller huvudet så där, är stolta och högfärdiga. Jag tycker inte om henne.

— Vi allihop tycker mycket om henne.

— Det ser jag nog — ni tycker väl bättre om henne än om mej? sade Mary svartsjukt. — Säg, gör ni det?

— Men kära du — henne har vi ju känt i flera veckor, och dig blev vi bekanta med för bara några timmar se’n, stammade Una.

— Jaså, du tycker alltså bättre om henne? sade Mary häftigt. — Ja, var så god! Tyck om henne så mycket du vill! Jag struntar i’et. Jag klarar mej mycket väl utan er.

Hon slängde sig in emot avbalkningens vägg, så att det brakade till i den rankiga sängen.

— O Mary, sade Una och lade en öm arm över Marys ovänligt kutande rygg, så får du inte säga. Jag tycker verkligen så mycket om dig. Och du gör, att jag känner mig liksom inte snäll.

Intet svar. Då hördes efter en liten stund en snyftning — denna gång från Una. ögonblickligen veknade Marys hjärta. Hon rullade åter över på andra sidan och tog Una i famn med en riktig björnkramning.

— Tyst genast! befallde hon. — Gråt inte för det jag sa. Jag vet inte vad som for i mej att jag kunde säja så där — det var visst den lede själv. Jag borde bli levande flådd — ni, som alla varit så snälla mot mej! Jag förtjänar allt stryk jag får. Tyst nu, är du så snäll. Gråter du någe’ mera, så går jag ner till sjön i bara nattlinnet och dränker mej.

Denna förskräckliga hotelse kom Una att hålla tillbaka sina snyftningar. Hennes tårar borttorkades av Mary med den rynkade remsan kring gästrummets örngått, och både den förlåtande och den förlåtna kröpo ihop, ömt tryckta intill varandra och med fullt återställd harmoni. Så lågo de och tittade på det fläktande vildvinets skuggspel mot den månbelysta väggen tills de somnade.

Men i sin studérkammare på nedre botten gick pastor Meredith av och an på golvet med ingivelsen talande ur sina hänförda drag och sina lysande ögon, under det han tänkte ut morgondagens predikan. Han visste ej, att under hans eget tak dvaldes en liten vilsekommen själ, som stapplade omkring i mörker och okunnighet, betagen av förfäran och omvärvd av svårigheter under sina försök att taga upp den ojämna striden med en kall och känslolös värld.