SOU 1938:45/Allmän motivering

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Författningsförslag
Betänkande med förslag angående reglering av strandbebyggelsen m. m. SOU 1938:45

Avgivet av Fritidsutredningen
Speciell motivering  →


[ 13 ]

ALLMÄN MOTIVERING.


Kap. 1. Inledning.


Det fritidsutredningen anförtrodda uppdraget består i att verkställa utredning och avgiva förslag rörande underlättande och tryggande av möjligheterna för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv m. m. Bland de spörsmål, vilka ingå i det vidlyftiga problemkomplex, som sålunda gjorts till föremål för kommitténs arbete, har statsrådet och chefen för socialdepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 28 maj 1937 såsom särskilt betydelsefulla framhållit frågan om tillhandahållande i erforderlig utsträckning av markområden, lämpade att utgöra tillflyktsorter under fritiden för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning, samt frågan om bebyggelsen i de områden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden.

Nämnda båda frågor synas stå till varandra i ett delvis mycket nära samband. För att ett markområde skall vara lämpligt såsom tillflyktsort under fritiden, framför allt om där skall bedrivas friluftsliv i egentlig mening, bör det tydligen helst ligga i en trakt med ursprunglig, tilltalande och vederkvickande natur. Denna förutsättning kan uppenbarligen icke anses fylld, om en ohämmad bebyggelse tillåtes utöva sin landskapsförstörande inverkan inom området och dess närmaste omgivningar. Den framträdande plats, som bebyggelsen måste intaga vid behandlingen av hithörande spörsmål, har påpekats redan i den motion (II: 165), som avlämnades till 1936 års riksdag av herr Andersson i Tungelsta och fru Gustafson. Motionärerna anföra sålunda bland annat: "Att samhället här bör träda till synes desto mera påkallat, som det för närvarande pågår en synnerligen omfattande och hastigt framskridande exploatering och styckning av skogsområden belägna i närheten av de större städerna. Förmögna stadsbor lägga beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsa intill hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden bli på detta sätt strandområdena förvandlade till tomter och parker i enskild ägo. Hundratusentals människor, vilka äro bosatta i städerna och de tätbebyggda samhällena bli på detta sätt, trots att de äro bosatta i närheten av hav och sjöar, berövade möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd till sin bostadsort."

Sedan åtskilliga år tillbaka har vidare genom talrika artiklar och uppsatser i såväl dagspressen som olika tidskrifter uppmärksamheten fästs på den allt livligare sportstugebebyggelsen och den fara den utgör för större delen av stadsbefolkningens friluftsliv, därigenom att tillträdet till stränderna i allt större utsträckning avstänges. De markinköp i syfte att tillskapa fritidsreservat, som en del städer företagit de sista åren, och de planer å ytterligare [ 14 ]sådana köp, som framkommit, vittna också om att de kommunala myndigheterna insett, att det faktiskt föreligger fara för att det i framtiden till följd av den pågående exploateringsverksamheten icke kommer att finnas tillgängliga för friluftsliv och rekreation lämpliga markarealer i tillräcklig omfattning inom rimligt avstånd från de större befolkningscentra.

De för tryggandet av ändamålsenliga tillflyktsorter under fritiden ogynnsamma verkningarna av en olämplig lokalisering av bebyggelsen göra sig givetvis kännbara icke blott vid stränderna, utan även annorstädes, särskilt i närheten av städer och tättbebyggda samhällen. Men stränderna ha i allmänhet den natur som mest uppskattas av utövarna av olika sorters friluftsliv liksom av dem, som söka rekreation genom vila. Det är därför naturligt att de flesta människor begiva sig till stränderna under fritiden och att följden härav blivit en allt livligare bebyggelse, som i sin tur synes hota att avstänga tillträdet till stränderna för stora delar av landets befolkning eller åtminstone att avsevärt minska. utbytet av en vistelse där. Det torde därför vara alldeles särskilt av behovet påkallat att åt dessa delar av befolkningen trygga tillgången till lämpliga platser för uppehåll under fritiden just vid stränderna. Härvid synes man dock icke böra inskränka sig till att genom statens eller kommunernas försorg reservera vissa områden, dit dessa befolkningslagers friluftsliv skulle koncentreras. Dylika fritidsområden ha visserligen en mycket viktig uppgift att fylla och böra därför tillskapas i härför tillräcklig omfattning. lika viktigt torde emellertid vara att förebygga, att, när tiden för sådant förvärv är inne, området redan genom bebyggelse gjorts otjänligt för sitt ändamål. Överhuvud taget synes för övrigt våra stränder böra betraktas såsom en för hela folket betydelsefull nationell tillgång, vars bevarande i ursprungligt skick av såväl sociala som andra skäl bör eftersträvas.

Kommittén har på grund av vad ovan anförts ansett det angeläget att närmare undersöka, i vilken utsträckning bebyggelse och eventuellt andra företeelser hota att förstöra strändernas naturliga förutsättningar att utgöra en lämplig ram kring friluftsliv och andra former av rekreation, samt att, därest denna undersökning skulle ge anledning därtill, med största skyndsamhet framlägga förslag till erforderliga åtgärder.


Kap. 2. Strandbebyggelsen och dess inverkan på tillgången till friluftsbad och på friluftslivets förutsättningar i övrigt.

I enlighet med direktivens anvisning om önskvärdheten av en allmän inventering av områden lämpliga för uppehåll under fritiden vände sig kommittén i augusti 1937 genom länsstyrelserna till samtliga länsarkitekter med rundskrivelser, i vilka anhölls om uppgifter på markområden av större värde ur friluftslivets synpunkt, främst inom omgivningarna kring större städer och andra viktigare tätorter. Samtidigt anhölls hos 17 städer om motsvarande uppgifter för dessa städers omgivningar. I rundskrivelserna framhölls såsom [ 15 ]önskvärt att få uppgifter om i vad mån strandremsan vid havskusten och vid de större insjöarna är fri från bebyggelse, som spärrar tillträdet till stranden, samt om i vad mån förberedelser pågå för exploatering av områden av särskilt värde ur friluftslivets synpunkt.

Kommittén har senare vänt sig med en rundskrivelse till alla rikets städer utom Stockholm samt till 67 köpingar och municipalsamhällen, i regel sådana med minst 2000 invånare. Rundskrivelsen åtföljdes av två formulär med frågor syftande till att utröna, hur de befintliga förutsättningarna för olika arter av friluftsliv bedömas i de olika orterna och i vad mån dessa förutsättningar anses tryggade för framtiden. Ett av frågeformulären rörde särskilt friluftsbad och började med frågan: "Kan ortsbefolkningens tillgång till särskilt anordnade friluftsbad eller lämpliga. befintliga badstränder nu och i framtiden anses tryggad?"'

Med utgångspunkt från den tanken, att den verkliga tillgången på naturområden av betydelse för friluftslivet bäst skulle kunna bedömas av personer, som ha sin verksamhet företrädesvis inom utmarkerna., har kommittén ytterligare velat ta skogsmännen till hjälp vid inventeringsarbetet. Härvid ansågs det mest praktiskt att anlita länsjägmästarna, dels på grund av att deras distrikt ha en medelstorlek, som föreföll lämplig, dels därför att de borde bäst känna förhållandena å enskild mark, som utgör huvudparten av arealen inom de trakter, för vilka inventeringen har särskild betydelse. Efter en underhandshänvändelse genom länsjägmästarnas förening utsändes till samtliga länsjägmästare och biträdande länsjägmästare en rundskrivelse med anhållan, bland annat, om komplettering och granskning av de uppgifter om för friluftslivet särskilt viktiga områden, vilka förut inkommit, och om skattningsvis givna uppgifter rörande den faktiska totala tillgången av naturområden med viss angiven beskaffenhet eller storlek, huvudsakligen inom vissa räjonger runt viktigare tätorter.

Slutligen utsändes, sedan kommittén funnit en strandskyddslagstiftning nödvändig och i princip beslutat föreslå en sådan, till samtliga länsarkitektkontor en konfidentiell skrivelse, vari meddelades, att kommittén övervägde att framställa förslag om lag för strandskydd vid havskusterna samt att liknande skydd påtänkts även för vissa sötvattensstränder. Det anhölls om kontorens uppgift på strandområden vid sötvatten, vilka i första hand borde sålunda skyddas. Samtidigt angavs, att uppgifter rörande befintlig och planerad bebyggelse inom dessa områden vore önskvärda.

Kommittén har ansett det lämpligt att som bakgrund för de gjorda förslagen i kort sammandrag anföra de i svar på nämnda rundskrivelser inkomna uppgifter och uttalanden, vilka synas vara av särskilt intresse i sammanhanget, såsom om strandbebyggelsens omfattning och om bristande eller otrygg tillgång till friluftsbad för ortens befolkning samt vissa önskemål från kommunerna rörande lagstiftningsåtgärder och länsarkitekternas yttranden om en tilltänkt strandskyddslagstiftning. En sammanställning länsvis av dessa uppgifter och uttalanden meddelas som bilaga till detta betänkande [ 16 ](sid. 50–65). Den innehåller även några uppgifter från annat håll än de nämnda, däribland enstaka uppgifter från någon kommitténs ledamot.

Det framgår av nämnda sammanställning, att åtminstone inom de allra flesta. län (alla utom Gotlands, Blekinge, Västmanlands och Jämtlands län) orter finnas, där ortsbefolkningens tillgång till friluftsbad icke anses tryggad, i varje fall icke för framtiden. En ofta framhållen olägenhet är förorening av vattnet, men i de flesta fall är det bebyggelse, som har förstört stränderna ur friluftslivets synpunkt eller hotar att förstöra dem. Direkta uttalanden om fara för friluftslivet på grund av strandbebyggelse föreligga från Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län. Betänkligheter av olika slag med anledning av strandbebyggelsen uttalas även från Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Hallands och Värmlands län, ehuru den icke uttryckligt betecknas såsom något allmänt direkt hot mot friluftslivets möjligheter. De enda län, där bekymmer över strandbebyggelsen icke direkt tagit sig uttryck i de uppgifter eller uttalanden, vilka ingå i sammanställningen, äro Gotlands, Blekinge, Kopparbergs och Jämtlands län.

Länsarkitekterna, av vilka ett flertal redan i svar på en tidigare rundskrivelse framfört önskemål om bättre skydd mot olämplig bebyggelse särskilt för stränderna, understödja i sina svar på kommitténs sista rundskrivelse nästan enhälligt för sitt distrikts vidkommande förslaget om en strandskyddslagstiftning och föreslå i regel bebyggelsekontroll i större eller mindre utsträckning även för sötvattensstränder. Utan kännedom om kommitténs därmed överensstämmande uppfattning ha flera länsarkitekter föreslagit, att stränderna vid storsjöarna Vänern, Vättern och Mälaren likställas med saltsjöstränderna. Från talrika kommuner m. m., fördelade på ett stort antal län, föreligga även yrkanden på, eller förord för strandskyddsåtgärder, bland annat förbud mot avstyckning och bebyggelse.

I vilken utsträckning strandbebyggelsen är mer än ett lokalt problem framgår kanske bäst, om man följer kustlinjen från norska till finska gränsen och granskar förhållandena län för län. För Hallands och Skånes del bygger denna granskning delvis på den personliga kännedom om förhållandena, som kommittén förliden sommar bereddes tillfälle att förskaffa sig. I Göteborgs och Bohus län hotar den från Göteborg påträngande sportstugekonjunkturen möjligheterna till friluftsbad och kustens övriga rekreationsvärden till men för icke blott Göteborgs och länets befolkning, utan i stor utsträckning även för befolkningen i upplandets industriorter (Trollhättan, Borås o. s. v.) och till en viss grad för semesterfirande från hela landet. Västkusten har länge tjänat människor från vitt avlägsna delar av landet som rekreationsort under semestern, och man torde böra räkna med att så i ännu större utsträckning kan bli fallet i framtiden. Norra delen av Hallands län har stor betydelse ur rekreationssynpunkt för Göteborgs-ortens befolkning, och intressemotsättningen mellan strandbyggarna och allmänheten är påtaglig. Övriga delar av [ 17 ]länet ha stora tillgångar av goda badstränder, och man finner blott på enstaka ställen trängsel samt knappast någon strandbebyggelse, som är direkt hinderlig för badlivet. Å andra sidan är strandbebyggelsen redan i så hög grad ett problem, att länsstyrelsen har funnit anledning att införa de visserligen otillräckliga regleringsbestämmelser, som gällande lag medger, för omkring 50 procent av hela kuststräckan. Hallands kust torde dessutom med ännu större fog än Bohusläns böra betecknas såsom en tillgång för hela landet, framför allt om man tänker på framtiden. Här skulle med lämplig organisation stora skaror av människor kunna beredas en hälsobringande västkustsemester, ifall blott stranden kan hållas fri. Redan uppsökas delar av kusten av stora skaror från inlandet, bland annat från Borås. Malmöhus län är landets tätast befolkade län, och den livliga strandbebyggelsen vid dess goda badstränder är direkt till hinders först och främst för allmänheten inom länet, men dessutom för gäster från andra delar av landet, ty även Malmöhus län är ett semesterland. Kristianstads län har ännu stora vidder av obebyggd strand, väl delvis beroende på att ostkusten av Skåne så ofta bjuder på kallt badvatten, och strandbebyggelsen är icke ännu något hinder för badlivet. Men länets tillgångar av storslaget landskap med lång, obruten naturstrand torde få anses representera ett så stort och numera sällsynt rekreationsvärde, av åtminstone potentiell betydelse för stora delar av landets befolkning, förutom länets och grannlänets, att åtgärder för att bevara detta redan starkt hotade värde från onödig förstörelse äro synnerligen önskvärda. Kuststräckan i Blekinge synes vara i jämförelsevis mindre behov av bebyggelsereglering. Vid Kalmar läns fastlandskust och Ölands stränder äro ännu avsevärda strandsträckor fria från bebyggelse, men på vissa platser är byggnadsverksamheten livlig och kan väntas få allt större omfattning. Dessa trakter ha genom sin låga sommarnederbörd och det höga antalet solskenstimmar ett särskilt gott semesterklimat, och Kalmar läns kust torde ha ett framtidsvärde, bland annat för folksemestern, som bör i tid tryggas. I Västerviks skärgård synes strandbebyggelsen redan för ortens behov kräva kontroll. Vissa delar av Östergötlands kust uppvisa en icke obetydlig strandbebyggelse. För Södermanlands och Upplands kust föreligga synnerligen klara belägg för att bebyggelsen omedelbart behöver regleras. Den nordligaste delen av Upplands-kusten tillhör redan Gävles intressesfär. Från Dalälvens mynning halvvägs upp till Söderhamn är Gävleborgs läns kust utan tvivel starkt i behov av bebyggelsereglering med tanke på den livliga strandbebyggelsen och Gävle-ortens rekreationsbehov. I norra Hälsingland synes frågan föga brännande, men så mycket mer inom Västernorrlands län, där industriorterna ligga tätt och allvarliga svårigheter redan ha yppat sig. Även kusten i Västerbotten och Norrbotten är enligt föreliggande uppgifter uppenbarligen i behov av bebyggelsereglering åtminstone i närheten av städerna och industriorterna, vilka i södra Västerbotten och från Skellefteå ända till Luleå ligga ganska tätt. Norrbottens kust har dessutom, såsom bland annat länsstyrelsen har framhållit, betydelse ur [ 18 ]rekreationssynpunkt icke blott för ortens befolkning, utan även för folket i gruvsamhällena i lappmarken.

Det synes alltså vara jämförelsevis obetydliga delar av hela kusten, där en reglering av strandbebyggelsen till; vidare måhända icke är trängande. Strandbebyggelsen vid kusten är enligt kommitténs uppfattning ett riksproblem, och den är, överraskande nog, ett problem icke minst för högst betydliga delar av Norrlands kust. Det är blott för Gotlands kust och några jämförelsevis korta sträckor av fastlandskusten, som problemet ännu icke synes ha anmält sig för ortens vidkommande eller omedelbart anmäler sig, så snart frågorna betraktas i ett större sammanhang ur hela landets synvinkel.

I fråga om inlandet visar en jämförelse betydligt mer utpräglade olikheter mellan olika trakter och delar av landet. På många håll i södra och mellersta Sverige och i Norrlands kustland äro enligt föreliggande uppgifter även insjöstränder i mycket stor utsträckning samtidigt eftersökta av tomtspekulanter och friluftsfolk, och det framstår likaväl som vid kusten som ett trängande problem att reglera strandbebyggelsen. I landsdelar sådana som större delen av Norrlands inland är däremot utan tvivel behovet av en bebyggelsekontroll vid stränderna i stort sett ännu knappast kännbart, låt vara att det även mitt inne i lappmarken kan uppstå en viss konkurrens mellan sportstugebyggarna och den övriga allmänheten, såsom i bilagan anförda uppgifter från Gällivare visa.

När kommittén betraktar strandbebyggelsen, särskilt vid kusten, som ett riksproblem av central betydelse ur friluftslivets synpunkt, beror det, såsom delvis redan har framgått av den nyss givna översikten, bland annat på att kommittén icke fäster sig enbart vid det direkta hinder för tillträdet till stranden och dennas nyttjande för friluftsbad, som strandbebyggelsen så ofta utgör. Betänkligt ur folkhygienisk synpunkt är det enligt kommitténs mening även, att denna bebyggelse så ofta förändrar stranden från ett naturområde till en villastad eller något liknande. Oavsett framkomstmöjligheterna blir stranden i och med detsamma mindre tjänlig för friluftslivet. Dessutom förekommer det i betydande utsträckning, särskilt vid skärgårdskusterna, att strandbebyggelsen på motsvarande sätt förändrar icke endast strandens prägel, utan hela landskapets. Därmed förlorar detta mer eller mindre sitt tidigare höga rekreationsvärde. Vad som utmärker det verkliga friluftslivet, ger det dess karaktär, skiljer det från andra former av verksamhet eller vila och förklarar dess säregna betydelse som en andlig lika väl som kroppslig hälsokälla är nämligen otvivelaktigt, att det försiggår i en omgivning, som förmår skänka vederkvickande naturintryck. Ramen för friluftslivet måste anses såsom något väsentligt, kanske mera väsentligt än den rent fysiologiska verkan av sol, bad, kroppsrörelse eller vila. Om så icke vore. vore frilufts- livets folkhygieniska problem knappast något problem, ty allt det rent fysiologiska som är förbundet med friluftslivet kan åtminstone på de flesta håll skaffas mitt inne i stenstaden, visserligen till större eller mindre kostnad.

[ 19 ]En strandskyddslagstiftning skulle enligt kommitténs mening\fylla en stor folkhygienisk uppgift. men icke i främsta rummet genom att trygga befolkningens tillgång till friluftsbad och alls icke genom att skapa särskilda rekreationsplatser åt allmänheten. Det ena som det andra är enligt kommitténs uppfattning närmast en angelägenhet för kommunerna. Men utöver upprättandet av särskilda replipunkter för friluftslivet är det ett allmänt intresse att inom vårt förnämsta rekreationsområde, stranden, bevara möjligheter till trivsel och sinnesförnyande upplevelse av landskapsskönhet och naturintryck lika väl som till vila och rekreation för kroppen genom att bibehålla naturstranden i den utsträckning så kan ske utan att andra berättigade intressen trädas för nära.


Kap. 3. Möjligheter enligt gällande rätt att förhindra

olämplig strandbebyggelse.

I Sverige regleras som bekant – frånsett vissa specialbestämmelser - bebyggelsen genom föreskrifterna i stadsplanelagen den 29 maj 1931 och byggnadsstadgan av den 20 november samma år. Stadsplanelagen och byggnadsstadgan innehålla icke några bestämmelser, som tillkommit med tanke på just de speciella förhållanden, vilka kräva beaktande vid en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen vid eller i närheten av stränderna. Vissa föreskrifter angående stadsplan, stomplan och byggnadsplan erbjuda emellertid inom de områden, där dessa institut kunna komma till användning, i viss utsträckning möjligheter för en sådan reglering. För dessa må därför här lämnas en kort redogörelse.

Enligt stadsplanelagen skall för stads ordnande och bebyggande finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan (1 §). Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, däribland – förutom byggnadskvarter, gator och torg m. m. – även parker och andra allmänna platser. Stadsplan skall härutöver innehålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga (2 §). Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan upprättas över området (stomplan). Stomplan skall, om så erfordras, innehålla särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt (10 §).

I byggnadsstadgan lämnas närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas vid uppgörande av stadsplan och stomplan med tillhörande stadsplanebestämmelser respektive stomplanebestämmelser. Bland dessa föreskrifter må här erinras om stadgandena beträffande stadsplan, att olika delar av staden skola avses för sådana ändamål, vartill de med hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade, att parker och andra planteringar skola anordnas i tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneområdets olika delar [ 20 ]samt att sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, skola i möjligaste måtto skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas (15 §).

Sedan stadsplan eller stomplan blivit fastställd, får nybyggnad ej företagas i strid mot planen. Undantag härifrån kan medgivas endast, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål. Under tiden från det stadsfullmäktige beslutat antaga stadsplan eller stomplan samt till dess frågan om planens fastställande prövats, för nybyggnad över huvud ej företagas inom det område planen omfattar. Tillstånd till nybyggnad kan dock meddelas av Konungens befallningshavande, såvida genomförandet av beslutet icke därigenom försvåras. Slutligen må nämnas, att, redan då fråga väckts om antagande av stadsplan eller stomplan för visst område, på framställning av staden kan i avbidan på att stadsfullmäktige beslutar i frågan av Konungens befallningshavande meddelas förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande (stadsplanelagen 13-15 §§).

Dessa bestämmelser rörande stadsplan och stomplan äga giltighet också för köpingar och andra samhällen, där vid stadsplanelagens ikraftträdande den för städerna stadgade ordning för bebyggande skulle iakttagas samt för vissa tätare befolkade orter å landet, beträffande vilka Konungen förordnat, att stadsplanelagens bestämmelser för stad skola äga motsvarande tillämpning (stadsplanelagen 56 och 57 §§).

Beträffande den egentliga landsbygden gäller att, om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom område på landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angående stad icke äga tillämpning, och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av nämnda bestämmelser, Konungens befallningshavande skall, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadsplan för området. Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, som ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser (stadsplanelagen 60 och 61 §§). Enligt 88 § byggnadsstadgan skola vid byggnadsplans uppgörande, bland andra, ovan återgivna föreskrifter i 15 § av stadgan gälla i tillämpliga delar och skall särskilt iakttagas, att behovet av öppna platser inom det i planen ingående området nöjaktigt tillgodoses. Nybyggnad får ej företagas i strid mot byggnadsplan, och så snart fråga föreligger om upprättande av byggnadsplan för visst område äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande (stadsplanelagen 63 och 64 §§).

I viss om än begränsad utsträckning kan bebyggelsen – framför allt dess lokalisering och täthet – påverkas genom lagregler om fastighetsbildningen. Till nu påpekade förhållande har vår lagstiftning angående jorddelning och annan fastighetsbildning också tagit, men huvudsakligen endast på det sätt att lagreglerna avfattats med tanke på att de skola underlätta eller åtminstone icke försvåra den reglering av bebyggelsen, som skall genomföras [ 21 ]eller genomförts med stöd av byggnadslagstiftningen. Emellertid saknas icke heller bestämmelser angående fastighetsbildningen, som avse att verka. mera direkt normerande på bebyggelsens ordnande. Hit höra föreskrifterna om avstyckningsplan i 5 kap. 8 a § lagen om fastighetsbildning i stad och 19 kap. 1 § lagen om delning av jord å landet. Enligt nämnda lagrum får avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte icke ske inom område, för vilket icke finnes fastställd stadsplan eller byggnadsplan, med mindre plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området godkänts av vederbörande myndighet. Vid uppgörande av sådan plan skall iakttagas, bland annat, att möjlighet beredes till anordnande av öppna platser inom området.

Av ovan berörda bestämmelser synas de angående stadsplan och stomplan giva städerna möjligheter att inom sina gränser hålla fri från bebyggelse sådan mark vid stränderna., som till följd av läge och natur samt övriga omständigheter böra i det allmännas intresse bevaras orörda. Emellertid omfatta städerna ofta vidsträckta markarealer, som ha karaktären av ren landsbygd. Att upprätta stadsplan för dessa låter sig givetvis icke göra. Även deras intagande i stomplaner möter i många fall vissa betänkligheter med hänsyn till därmed förbundna kostnader och svårigheter att enas om grunddragen för dessa områdens framtida ordnande och bebyggande. Jämväl stadgandena angående byggnadsplan medgiva tydligen i viss utsträckning att från bebyggelse frilägga lämpliga. områden vid stränderna. Den för samtliga planinstituten gällande grundsatsen, att mark får undantagas till allmänna. platser endast i den mån så erfordras för dem, som skola bo inom det planlagda området, samt de olika hänsyn, som måste tas vid bestämmandet av planområdets utsträckning, har emellertid medfört, att det ofta visat sig svårt att från bebyggande undantaga, bland annat, tillräckligt stora markarealer just vid stränderna. Vad som i särskild grad förringar användbarheten av byggnadsplaneinstitutet är dock, att det icke kan tillgripas på ett tillräckligt tidigt stadium utan först när större byggnadsverksamhet kan förväntas. När denna förutsättning är uppfylld, är i allmänhet den mark, som framför allt bort skyddas, redan bebyggd. Det nu sagda om byggnadsplaneinstitutets bristande användbarhet gäller i tillämpliga delar om avstyckningsplanerna. Här tillkommer dessutom, att den beslutande myndigheten ofta får kännedom om de omständigheter, som böra föranleda dess ingripande, först när det är för sent.


Kap. 4. Utländska förhållanden.

Danmark.

Bestämmelser angående allmänhetens rätt att färdas på annans mark och bada vid annans strand samt angående bebyggelse vid stränderna och på andra ur naturskyddssynpunkt värdefulla områden m. m. äro sammanförda i en mycket omfattande naturskyddslag, Lov om Naturfredning den 7 maj 1937, som trätt i kraft den 1 juli samma år. Särskilda organ, lokala och centrala [ 22 ]fredningsnämnder samt ett naturfredningsråd, finnas med mycket vidsträckta befogenheter. Fredningsnämnderna kunna, bland annat, besluta om fridlysning av områden, som ha väsentlig betydelse för allmänheten på grund av deras naturskönhet eller belägenhet, samt om rätt för allmänheten att till fots färdas i naturen, där sådan färdselrätt är av betydelse för befolkningens friluftsliv. Rimlig ersättning kan i samband med beslutandet av fridlysnings- eller färdselbestämmelser tillerkännas markägarna. Av ersättningarna betalas hälften av statskassan och hälften ur den s. k. amtsfonden eller i vissa städer ur kommunens kassa. Dessa beslut om färdselrätt ha stor betydelse för friluftslivet, enär i Danmark allmänhetens rätt att färdas över annans mark är synnerligen begränsad. lagen ger emellertid allmänheten rätt att utan särskilt beslut av fredningsnämnd färdas till fots på alla från gräsväxt blottade "Strandbredder" vid havskusten. Förekommer hinder i form av stängsel eller dylikt för denna färdselrätt längs kusten, skall fredningsnämnden förordna om hindrens avlägsnande. Rätten att färdas på strandbrädden innefattar ej rätt att mot markägarens förbud uppehålla sig där eller rätt att bada, såvida icke fredningsnämnd i överensstämmelse med lagens allmänna regler förordnat därom. Om på plats, där tillträde till stranden är av särskild betydelse, tillfartsväg saknas, skall vederbörande kommunalförvaltning på framställning av den lokala fredningsnämnden draga försorg om att gångstig utlägges.

Naturfredningslagen innehåller, som förut nämnts, även bestämmelser angående bebyggelsen. Vid sidan av föreskrifter, som ställer bebyggelsen inom ett trehundra meter brett bälte runt skogar med en areal av 20 hektar eller däröver under fredningsnämndernas kontroll, är i detta sammanhang att omnämna. lagens reglering av bebyggelsen längs havskusten. Det torde vara av intresse även för våra svenska förhållanden att lämna en ganska fullständig redogörelse för sistnämnda reglering. Den innebär i huvudsak följande.

På de från gräsväxt fria strandbältena (Strandbredder) och på områden, som ligga innanför ett avstånd av intill hundra meter från dessa eller, där sådant strandbälte icke finnes, från "daglig Højvandslinie", få icke uppföras byggnader eller anbringas andra anordningar, som kunna tjäna till bostad, försäljningsplats eller dylikt. Om vid lagens ikraftträdande finnes allmän väg längs stranden innanför de nämnda avstånden, gäller förbudet endast den areal, som ligger på strandsidan av vägen. På denna areal får då icke utan särskilt tillstånd anordnas stängsel, plantering eller annat, som kan hindra den fria utsikten från vägen. Den exakta sträckningen av den linje, inom vilken bebyggelse är förbjuden (bygglinjen), bestämmes i varje särskilt fall av en speciell strandfredningskommission. Ifrågavarande bestämmelser gälla icke för vissa stadsområden, för vissa kuststräckningar, som äro fridlysta i särskilt angiven ordning, för befästningsanläggningar och hamnområden samt för arealer, om vilkas bebyggande kontrakt avslutits, innan naturfredningslagen förelades riksdagen för antagande (den 15 december 1936). På framställning av strandfredningskommissionen kan statsministern förordna, att [ 23 ]bestämmelserna icke skola tillämpas på bestämt avgränsade områden, som naturligt höra till en redan existerande stadsmässig bebyggelse. Bestämmelserna skola icke vara till hinder för uppförande av byggnader, som äro nödvändiga för lantbruket, skogsbruket eller fiskerinäringen.

Markägare har ingen rätt till ersättning för den inskränkning i möjligheterna att utnyttja sin egendom, som blir en följd av byggnadsförbudet. I syfte att förebygga alltför obilliga verkningar av förbudet har dock öppnats möjlighet att erhålla dispens från detsamma. De närmare reglerna härför återfinnas i en kunglig "Anordning angaaende Dispensationer fra Bestemmelserne om Byggelinie ved Strandbredder i Lov om Naturfredning". Dispenser meddelas av strandfredningskommissionen. För att vinna bifall måste ansökan om dispens vara ingiven till kommissionen inom ett år från det naturfredningslagen trädde i kraft. Dispens skall av kommissionen meddelas, om dess samtliga ledamöter äro ense om att bebyggelsen icke kommer att kränka allmänhetens intresse av att platsens naturskönhet och egendomlighet bevaras eller dess intresse av att ha tillgång till fri natur. Vidare skall dispens i erforderlig omfattning ges, om markägaren kan visa att han förvärvat egendomen före den 15 december 1936 och att förbudet gör det omöjligt för honom att bebygga sin egendom "paa hensigtsmæssig Maade". I sistnämnda fall kan dock kommissionen, därest den finner att bebyggelsen skulle i väsentlig grad strida mot allmänhetens ovan angivna intresse, hänskjuta saken till avgörande i den ordning, som är enligt naturfredningslagen stadgad för fridlysning. Dispens ges då endast om beslut icke meddelas om fridlysning, som hindrar bebyggelse på området. I händelse fridlysning sker, utgår ersättning enligt särskilda regler. När samtliga inkomna ansökningar behandlats, upphör strandfredningskommissionens verksamhet. Därefter kan dispens meddelas av statsministern, men endast om den mark, som sökanden vill bebygga, naturligt hör till en redan existerande bebyggelse eller om andra särskilda skäl tala därför.

Enligt vad fritidsutredningen inhämtat har till strandfredningskommissionen inkommit cirka ettusen dispensansökningar, av vilka omkring åttahundra slutbehandlats i september 1938. I tio fall hade ansökningarna helt avslagits och i femton fall hade byggnadstillstånd lämnats mot villkor att allmänheten fick rätt att vistas och bada på stranden. I övriga fall hade dispens beviljats på villkor att byggnaden lades på visst avstånd från strandlinjen samt att dess uppförande underkastades viss kontroll. Dispensgrunden var i de flesta fall att ägaren visat, att han förvärvat fastigheten före den 15 december 1936 och att han, om dispensen icke beviljades, icke kunde bebygga fastigheten "paa hensigtsmæssig Maade".


England.

Med stöd av Town and Country Planning Act av år 1932 pågår överallt i landet ett intensivt arbete med upprättande av regionplaner, vilka ofta omfatta mycket vidsträckta områden. I dessa regionplaner eftersträvar man att i görligaste mån bevara landskapet i dess ursprungliga skick, och man synes [ 24 ]vara på god väg att verkligen lyckas för framtiden frilägga stora delar av landsbygden från bebyggelse. I viss utsträckning har detta skett genom överenskommelser i servitutsform med stora jordägare, varigenom de frilagda områderna avsatts såsom "private open spaces". Vad speciellt stränderna beträffar försöker man motarbeta uppkomsten av radbebyggelse längs strandlinjen och i stället koncentrera bebyggelsen till sådana platser, där den minst faller i ögonen. Man synes hava uppmärksamheten särskilt inriktad på att ett snabbt ingripande är nödvändigt, om strandområdenas återstående naturvärden skola kunna bevaras, och man söker säkra ett såvitt möjligt sammanhängande obebyggt bälte längs stränderna. Med stöd jämväl av bestämmelserna i Public Health Act av år 1936 vidtagas åtgärder för att trygga allmän promenadväg längs stranden. Allmänhetens rätt att färdas på annans mark är för övrigt starkt beskuren.


Tyskland.

Även i Tyskland användes regionplaneinstitutet såsom medel att trygga tillgången av friluftsområden och skydda landskapsbilden från störande inverkan genom bebyggelse. För övrigt torde myndigheterna för närvarande* med stöd av olika lagar och dekret vara i stånd att effektivt ingripa mot varje planerat bygge, som anses strida mot något allmänt intresse. Här skall icke lämnas någon redogörelse för innebörden i gällande bestämmelser, enär för bedömandet av deras effekt och räckvidd mer än eljest fordras ingående kännedom om deras praktiska tillämpning. Omnämnas må dock riksnaturskyddslagen av den 26 juni 1935, som enligt ingressen avser att försäkra även den fattigaste medlem av folket om hans del av tysk naturskönhet. Påfallande är den utsträckning, i vilken man i ett så tättbefolkat land lyckats hålla kusterna fria från störande bebyggelse. Vandrarlivet har sedan gammalt livligt omhuldats. I detta hänseende förtjänar erinras om en lag den 29 juli 1922, vari bland annat meddelas bestämmelser, som möjliggöra att "i folkhälsans intresse" anordna promenadvägar längs stränderna av insjöar och vattendrag. Där sådan väg upplåtits för allmänhetens bruk, är det förbjudet att mellan vägen och vattnet uppföra byggnad och till och med att anbringa hägnad av större höjd än en meter.


Kap. 5. Grundlinjer för en reglering av strandbebyggelsen.

Av den verkställda undersökningen torde framgå, att den sedan åtskillig tid tillbaka pågående mer eller mindre okontrollerade bebyggelsen vid våra havs- och insjöstränder redan medfört en ur social synpunkt icke önskvärd minskning i de områden, dit allmänheten kan söka sig för att i en relativt ostörd natur hämta hälsa och vederkvickelse. Villa- och sportstugebebyggelsen hotar faktiskt mångenstädes att från vara stränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan över huvud taget alla dem som icke äga del i stranden. Om icke särskilda åtgärder vidtagas. kommer denna ogynnsamma utveckling av allt att döma att fortsätta i allt hastigare tempo. Detta [ 25 ]vore synnerligen beklagligt. Kommittén tänker härvid icke endast på den minskande tillgången på obebyggda strandområden, lämpliga för friluftsbad, tältplatser och dylikt. I minst lika hög grad ägnad att väcka oro är bebyggelsens förstörande inverkan på den ursprungliga landskapsbilden inom de vackraste naturområdena. I detta hänseende äro stränderna speciellt känsliga. Härtill tages sällan tillbörlig hänsyn vid markexploateringen för villa- och sportstugeändamål. Ofta uppföras byggnader alltför nära intill strandlinjen på sådana ställen, där de verka direkt störande vid insyn utifrån vattnet. Vanligt är också att byggnader förläggas till bergspartier och andra högt belägna platser, där de totalt fördärva en vacker höjdkontur. På detta eller liknande sätt spolieras skönhetsvärden, som det till skydd för allmänhetens trevnad är angeläget att bevara. Det torde nämligen förhålla sig så, att det framför allt är det orörda natur- eller kulturlandskapet, som för stads- och industribefolkningen är av betydelse såsom en vilsam och vederkvickande kontrast till den vardagliga omgivningen. En ohämmad eller olämplig strandbebyggelse gör därför stor skada, enär det företrädesvis är till stränderna. folket söker sig under sin fritid för att bada. och njuta av den trivsel, som närheten till vatten och strändernas omväxlande natur skänker. Framför allt våra skärgårdar samt våra sandstränder vid hav och insjöar med deras möjligheter till stärkande friluftsliv äro en ovärderlig tillgång i kampen för bevarandet och höjandet av folkhälsan. Att åt den icke jordägande befolkningen säkra tillträdet till våra stränder i erforderlig omfattning samt att skydda strandområdenas återstående natur- och skönhetsvärden framstår sålunda som en viktig samhällsuppgift, vars verkningar icke äro begränsade enbart till skapandet av ökad trevnad för vissa befolkningsgrupper. En ofrånkomlig förutsättning för lösandet av denna uppgift synes vara att med det snaraste införa en lagstiftning, som gör det möjligt att i tillräcklig omfattning hålla fri från bebyggelse marken närmast intill strandlinjen samt andra områden i närheten av stränderna, vilka kunna vara lämpade för uppehåll under fritiden eller eljest värdefulla ur rekreationssynpunkt.

För en sådan reglering av bebyggelsen kunna åberopas även andra skäl. Mångenstädes, särskilt i Stockholms och Göteborgs skärgårdar, har bedrivits en kortsynt och hänsynslös exploateringspolitik. På långa sträckor har all mark närmast intill stranden styckats till byggnadstomter, bebyggts och inhägnats så att inga andra än ägarna av strandtomterna kunna komma fram till vattnet. För dem, som på ett tidigt stadium av exploateringen lockats att där skaffa sig en sommarstuga med tanke på traktens möjligheter till friluftsbad och båtsport, innebär strandens avstängande, därest de icke försäkrat sig om strandtomt, icke bara att stugan ej längre kan fylla sitt ändamål utan också avsevärd ekonomisk förlust. Även den obebyggda marken bakom raden av strandtomter förlorar det värde den eljest skulle haft såsom byggnadsmark. Det är uppenbarligen minst sagt otillfredsställande att enskilda markägare skola tillåtas på dylikt sätt omintetgöra värden och skapa otrevnad för kringboende. De erfarenheter, som gjorts av de markägare, vilka på angivet [ 26 ]sätt bedrivit exploateringen, torde visserligen vara ägnade att för framtiden i viss mån framtvinga ett förnuftigare disponerande över de markområden det här är fråga om. Man får emellertid icke bortse ifrån att strandtomternas större begärlighet och därav betingade högre pris innebär en stor frestelse för många markägare att genom deras snabba exploaterande kassera in en vinst, som är inom räckhåll, hellre än att avvakta resultatet av en mera framsynt tomtförsäljningspolitik, även om denna skulle i längden vara mera vinstgivande. En reglering av bebyggelsen, som syftar till att frilägga erforderliga markarealer vid stränderna, synes därför vara önskvärd av hänsyn såväl till ägaren av den mark, vars bebyggande underkastas reglering, som till ägarna av angränsande mark, vilka nu stå utan varje skydd mot de obehag och de förluster, som kunna tillskyndas dem av en granne, som hänsynslöst begagnar sig av den rätt han enligt gällande ordning har att förfoga över sin mark.

Enligt kommitténs förmenande tala alltså synnerligen starka skäl för genomförande snarast möjligt av en reglering av bebyggelsen inom strandområden, där gällande lagstiftning icke medger ett effektivt och ändamålsenligt ingripande. Nära till hands ligger därvid att tänka sig en utbyggnad av stadsplanelagen, varvid i första rummet väl skulle komma ifråga att i reviderad form utsträcka stomplaneinstitutets tillämplighet till landsbygden. En utvidgad stomplanelagstiftning, som för övrigt även av andra skäl ingalunda saknar aktualitet, skulle också utan tvivel vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt lösa många av de problem, som röra bevarandet av för friluftslivet och landskapsvården värdefulla områden. Vid revision av stomplaneinstitutet måste emellertid beaktas många viktiga spörsmål, som falla utanför kommitténs uppdrag. Härtill kommer att frågan om reglering av strandbebyggelsen enligt kommitténs förmenande är av mycket brådskande beskaffenhet och därför icke tål så långt uppskov, som utarbetandet av nya stomplanebestämmelser nödvändigtvis skulle medföra. Vidare skulle det draga ytterligare lång tid att få stomplaner utarbetade och fastställda för de vidsträckta områden, som det här gäller att skydda. Kommittén har av anförda skäl ansett det lämpligt att söka möjliggöra den eftersträvade regleringen medelst en speciallagstiftning för stränderna, som gör anspråk på att fylla endast den mera begränsade uppgift, som här ovan antytts.

Med beaktande av vad här förut anförts synes denna reglering av bebyggelsen icke böra utsträckas till andra stränder än dem, beträffande vilka ett behov av reglering kan sägas föreligga. Vid dessa stränder torde å andra sidan regleringen böra omfatta så pass stort område, att det innesluter de platser, som böra hållas fria från bebyggelse, samt inom detta område kunna möjliggöra en lokalisering av bebyggelsen, som i erforderlig utsträckning för framtiden bevarar åt allmänheten det fria tillträdet till stranden och från förstörande inverkan genom bebyggelse skyddar de markarealer, som äro lämpade för uppehåll under fritiden eller vilkas bebyggande eljest skulle vara ur ovan angivna synpunkter olämpligt. Denna lokalisering behöver i första [ 27 ]hand icke innebära någon detaljerad planläggning av bebyggelsen utan det torde vara tillräckligt med en avgränsning mellan de områden, där ingen bebyggelse bör ske, och områden. där bebyggelse skall vara tillåten. Närmare reglering av bebyggelsen kan sedan, i den mån så erfordras, ske enligt gällande bestämmelser i stadsplanelagen. lokaliseringen torde icke heller behöva omfatta all slags bebyggelse. Utan fara för att regleringens syfte skall i något väsentligt hänseende äventyras synes den nuvarande byggnadsfriheten kunna bibehållas för sådan bebyggelse, som så att säga organiskt hör samman med landskapet och alltid måste finnas där, nämligen byggnader som erfordras för lantbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov. Avgörande för vart dessa byggnader förläggas måste ändå alltid till sist bli dessa näringsgrenars speciella krav på byggnadsplatsens lämplighet. liknande synpunkter torde tala för att från regleringen undantagas även byggnader, som erfordras för rikets försvar och för den allmänna samfärdselns behov.


Den utredning kommittén verkställt torde visa, att beträffande saltsjöstränderna liksom i fråga om sötvattensstränderna behov av en snar reglering av bebyggelsen föreligger överallt i närheten av de större städerna och andra betydande befolkningscentra samt beträffande de delar av stränderna annorstädes, som på grund av sin natur och belägenhet erbjuda möjligheter för bad och friluftsliv. Detta innebär emellertid att praktiskt taget hela västkusten samt hela Skånes syd- och ostkust äro i behov av reglering. Även i fråga om hela östersjökusten i övrigt torde det vara svårt att avgränsa några bestämda kuststräckor av avsevärdare längd, där behov av reglering icke redan föreligger eller kan förväntas snart uppkomma. Till stora delar av saltsjökusten begiva sig varje sommar talrika skaror från skilda orter i hela landet och icke blott från den närmast omgivande trakten. Av den i 2 kapitlet lämnade översikten framgår, att så är förhållandet beträffande såväl västkusten som ostkusten. Till och med Norrlands stränder besökas i avsevärd utsträckning av invånarna i samhällen på betydande avstånd därifrån. Kusterna vid saltsjön kunna därför sägas vara en för hela nationen gemensam tillflyktsort under semestern. Uppenbarligen kommer detta att bli fallet i ännu högre grad, när semesterlagens verkningar hinna göra sig fullt gällande. På grund av vad sålunda anförts finner kommittén det synnerligen angeläget, att en lagstiftning till skydd mot olämplig strandbebyggelse blir tillämplig beträffande hela rikets saltsjökust, inklusive öar och skär.

Sötvattensstränderna äro icke på samma sätt som havskusten ett eftersträvat mål för semesterfirare och friluftsfolk från avlägsna orter. De besökas i allmänhet endast av dem, som äro bosatta på ett icke alltför stort avstånd. Med den rikedom på insjöar och vattendrag, som vårt land besitter, och i betraktande av de synnerligen växlande förhållanden i fråga om befolkningstäthet och sötvattenssträndernas beskaffenhet, som råda i olika landsdelar, är det därför påtagligt att något trängande behov att reglera bebyggelsen vid samtliga sötvattensstränder icke föreligger. Att oberoende av behovet införa reglering för alla dessa stränder synes alltså – ehuru annars [ 28 ]vissa skäl kunna tala härför – icke böra ifrågakomma med hänsyn såväl till kostnaderna för det allmänna som till att därav följande olägenheter för många markägare icke skulle komma att stå i rimlig proportion till den nytta som vore att vinna. Det torde därför bli nödvändigt att genom uppräkning angiva de stränder vid insjöar och vattendrag, där den nya lagstiftningen skall tillämpas. Den undersökning, som kommittén verkställt, visar visserligen, att behovet av en reglering är mycket starkt beträffande många av dessa stränder, men utredningen har ej kunnat göras så fullständig, att det synts kommittén berättigat att enbart med ledning av densamma fastslå å vilka stränder den av kommittén föreslagna lagstiftningen skall vara tillämplig. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att det skall ankomma på Konungen att efter föregången undersökning av behovet i varje särskilt fall förordna om lagens tillämpning beträffande strand vid insjö eller rinnande vatten. Från denna allmänna regel synes dock undantag böra göras för de fyra inom tätbygder belägna och för sjötrafik lättillgängliga sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren. Dessa sjöar intaga i många hänseenden en särställning. Behovet av en reglering av byggnadsverksamheten å större delen av deras stränder är också uppenbart. Särskilt påtagligt är detta beträffande Mälaren med alla dess öar. Enligt kommitténs mening bör därför den nya lagstiftningen göras direkt tillämplig beträffande dessa sjöars stränder på samma sätt som i fråga om saltsjöstränderna.

Ett spörsmål, som kräver noggrant övervägande, är frågan om avgränsningen av och bredden på det bälte längs stränderna, som skall vara underkastat reglering. Avgörande betydelse måste därvid tillmätas strändernas topografi, vegetation och beskaffenhet i övrigt. Stor hänsyn torde emellertid också böra tagas till arten av den reglering, som skall genomföras. Ju mindre omfattande och detaljerad regleringen är och ju mindre den inskränker markägarnas möjligheter att utnyttja sin egendom, desto mindre betänkligheter möter det att utsträcka dess giltighetsområde.

Våra stränder vid saltsjön erbjuda synnerligen växlande terräng- och vegetationsförhållanden. Vid större delen av Hallands och Skånes havskust möta vi huvudsakligen sandstränder av relativt flack slättlandstyp. Här och var när dock trädvegetationen fram till närheten av vattnet och på sina håll, t. ex. i sydöstra Skåne, är landskapet även i närheten av stranden relativt kuperat. den bohuslänska kusten med dess skärgård har kala, ibland ganska svårframkomliga klippstränder, avbrutna av i allmänhet. smala strimmor någorlunda slät mark. Bergspartier och hällar resa sig ofta till ganska stor höjd och äro synliga vida omkring. I Stockholms skärgård samt vid stora delar av Östersjöns fastlandskust är stranden oftast bergig och svårframkomlig liksom i Bohuslän, men i allmänhet skogbevuxen. På andra ställen har Östersjökusten huvudsakligen slättlandstyp, och odlad mark eller äng går ofta ned i omedelbar närhet av vattnet. Växlingen mellan olika landskapstyper är lika stor beträffande våra insjöar och vattendrag. I betraktande härav kunde ifrågasättas om man icke borde längs alla stränder, varom nu är fråga, draga [ 29 ]upp och på marken utstaka en efter landskapets karaktär anpassad demarkationslinje, som avgränsade de områden, vilka skola vara underkastade den särskilda regleringen. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle emellertid uppenbarligen vara alltför tidsödande och draga för stora kostnader, och torde därför böra lämnas ur räkningen. Det synes också vara tillräckligt, att i lag angives ett visst avstånd från strandlinjen, inom vilket lagen skall gälla. Om detta avstånd icke sättes för stort, lärer icke behöva befaras att vid den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse några mera avsevärda svårigheter skola uppkomma. Å andra sidan bör avståndet, om denna metod väljes, helst vara lika för samtliga stränder och därför också så pass stort att det någorlunda passar även för de stränder, där ett realiserande inom rimliga gränser av lagstiftningens syfte fordrar reglering inom ett relativt brett strandbälte.

Redan av det nu sagda angående våra stränders omväxlande natur, som starkt kontrasterar mot förhållandena i Danmark med dess i stort sett ensartade kuster, torde framgå, att det är mindre lämpligt att som direkt förebild taga den danska lagstiftningen, som har infört en 100 meter bred zon, inom vilken skall råda praktiskt taget totalt nybyggnadsförbud. Härutöver kan tilläggas, att det syftemål kommittén vill realisera delvis är ett annat än det man i Danmark velat förverkliga genom regeln om en bygglinje hundra meter från strandbrädden. I vårt land föreligger faktiskt intet behov av att överallt hålla en strandremsa av så stor bredd som hundra meter fri från bebyggelse. Det räcker mångenstädes med en betydligt smalare skyddad zon. Vid vissa stränder kan det kanske till och med vara fördelaktigt eller åtminstone utan olägenhet att släppa fram bebyggelsen ända till närheten av strandlinjen. På andra ställen däremot kräver måhända tillgodoseendet av regleringens syfte, att stranden hålles fri från bebyggelse till betydligt större djup än hundra meter eller också att relativt långt inåt land belägna områden skyddas, under det att å områdena närmare stranden bebyggelse bör tillåtas.

Vad som med hänsyn till samtliga inverkande omständigheter skall anses som ett lämpligt avstånd kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att femhundra meter skulle, med den art av reglering som föreslås, vara önskvärt, om man skall kunna åstadkomma den smidiga anpassning efter de växlande förhållandena på olika stränder icke minst i skärgårdarna, som bör eftersträvas. Detta avstånd synes böra räknas från strandlinjen vid normalt högvattenstånd. För att undvika uppkomsten av en okontrollerad bebyggelse med t. ex. badhus och båtskjul utanför strandlinjen bör den nya lagen äga tillämpning även inom en motsvarande zon utanför strandlinjen.

Kommittén övergår härefter till behandlingen av frågan om den närmare utformningen av den reglering av bebyggelsen inom strandområden, som bör genomföras. Redan förut har utsagts, att från regleringen bör undantagas vissa slags byggnader samt att regleringen beträffande övriga byggnader bör kunna inskränkas till en lokalisering av bebyggelsen, som endast skulle avse [ 30 ]en avgränsning mellan de områden, där med hänsyn till regleringens syfte någon bebyggelse över huvud icke bör tillåtas, och de områden, där bebyggelse skulle vara. medgiven. Här bör för undvikande av missförstånd framhållas, att syftet med den föreslagna lokaliseringen av bebyggelsen endast är att förhindra, att de nu fria. arealerna vid stränderna i framtiden minskas utöver vad som ur social synpunkt kan anses tillbörligt. Det är alltså icke meningen att de områden, som icke få bebyggas, skola i analogi med vad som sker genom fastställande av stadsplan, stomplan eller byggnadsplan avsättas för särskilda ändamål med rätt för staten, vissa kommuner eller andra rättssubjekt att taga områdena i anspråk för dessa ändamål. Enligt gällande rättsgrundsatser tillkommer ju allmänheten en ganska vidsträckt om än till sin omfattning något obestämd rätt att taga väg över och vistas å annans mark samt att bada vid annans strand. Det torde därför icke böra ifrågasättas att åt allmänheten inrymma några ökade rättigheter att begagna sig av de områden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola hållas fria från bebyggelse. En annan sak är att det föreligger ett starkt behov av att just vid stränderna åt den icke jordägande befolkningen i städer och tättbebyggda samhällen tillhandahålla markområden, som äro lämpade för uppehåll under fritiden. Denna fråga, som kommittén har under behandling, synes emellertid böra lösas i ett annat och vidsträcktare sammanhang. Tydligt är dock – och detta är ett skäl, som mycket starkt talar för en reglering av strandbebyggelsen – att denna reglering är ägnad att i hög grad underlätta lösningen av sistnämnda fråga därutinnan att de områden, som mer än andra äro lämpade för uppehåll under fritiden, därigenom kunna bevaras i sitt ursprungliga skick i större utsträckning än eljest vore möjligt.

Om således, på sätt ovan utvecklats, allmänheten icke utöver vad som redan tillkommer den tillerkännes någon rätt att använda de från bebyggelse undantagna områdena, kunna dessa områden allt fortfarande disponeras av markägarna på samma sätt som förut med det enda undantaget att de icke få utnyttjas för vissa byggnadsändamål. Detta är ägnat att i hög grad underlätta regleringens genomförande utan ersättning till markägarna, vilket är önskvärt icke bara ur sparsamhetssynpunkt utan också med hänsyn till svårigheterna att avgöra, av vem ersättningen i varje särskilt fall bör gäldas.

För att genomföra regleringen utan ersättningar fordras emellertid dessutom, att regleringen avpassas så att förlust genom densamma icke tillskyndas markägarna eller andra. Marken i närheten av stränderna har ju mycket ofta utöver jordbruksvärdet ett betydande värde som byggnadsmark. Till detta värde har givetvis hänsyn tagits vid bestämmandet av det pris markägaren fått betala för sin egendom, och detta värde har i många fall varit avgörande för dem, som utlämnat lån mot säkerhet i egendomen. Om rätten att utnyttja egendomen för byggnadsändamål inskränkes utöver ett visst mått, skulle därför följden bli ekonomisk förlust för markägaren och berörda långivare. Hänsyn till välförvärvade rättigheter och det allmännas intresse av att tilltron till fastighetskreditväsendet icke rubbas utesluter följaktligen att, om icke [ 31 ]ersättning skall utgå, förbjuda markägare att för byggnadsändamål utnyttja så stora delar av egendomen, som det här ibland skulle kunna bli fråga om. Önskemålet att genomföra regleringen utan kompensationer synes alltså nödvändiggöra tillstånd för markägaren att bebygga så stor del av hans egendom inom strandzonen, att exploateringsmöjligheterna inom denna del samt den del av egendomen, som eventuellt finnes utanför strandzonen, bli likvärdiga med de exploateringsmöjligheter, som skulle funnits utan regleringen. Med ett annat uttryckssätt torde detta kunna formuleras så, att avgränsningen mellan mark som får bebyggas och annan mark skall avpassas så, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komma att stå i uppenbart missförhållande till egendomens värde.

En bestämmelse av nu nämnd innebörd kommer givetvis att något minska regleringens effektivitet. Det blir icke alltid möjligt att hindra bebyggelse på så stora arealer, som kanske vore önskvärt. Detta torde dock inträffa i färre fall än man till en början är benägen att tro. Det är sällan möjligt för en markägare att för byggnadsändamål exploatera hela sin egendom i den meningen att den utnyttjas som byggnadsmark. Om marken närmast stranden är fri från bebyggelse och garantier finnas för att den så skall förbli i framtiden, blir det möjligt att sälja flera byggnadstomter längre bort från stranden och dessa. komma att stiga avsevärt i värde. Säkerligen kommer också friläggandet från bebyggelse av andra för trevnaden värdefulla platser inom strandzonen att medföra en stegring av tomtvärdet på närliggande mark. Av dessa skäl synes grundad anledning finnas till antagande att en på angivet sätt utformad reglering skall i stort sett tillfredsställande fylla sitt ändamål och att det alltså endast i undantagsfall skall bli nödvändigt att av hänsyn till enskilda intressen tillåta uppförande av byggnader å områden, som böra hållas fria från bebyggelse.

Den reglering av bebyggelsen, för vars grundprinciper nu redogjorts, förutsätter uppenbarligen ett förbud att inom strandzonen uppföra byggnader, innan det blivit i vederbörlig ordning fastställt vilka områden, som skola få bebyggas (byggnadsområden). Sedan så skett synes emellertid byggnadsverksamheten inom dessa områden icke behöva underkastas någon inskränkning utöver dem, som enligt eljest gällande bestämmelser må vara för viss ort föreskrivna. Fastställandet av byggnadsområden bör, då det ju här är fråga om en angelägenhet, som rör icke endast viss eller vissa kommuner, ankomma på statlig myndighet. Detta torde också vara lämpligt för vinnande av önskvärd enhetlighet i rättstillämpningen. Vederbörlig hänsyn bör givetvis vid ärendenas behandling tagas till kommunernas berättigade önskemål, om sådana framställas. Fastställande av byggnadsområde bör ske, så snart markägaren gjort ansökan därom. Skälig anledning synes icke finnas att såsom i Danmark föreskriva någon tidsfrist inom vilken ansökan skall göras. Däremot torde det bli nödvändigt med en föreskrift, att fastställandet av byggnadsområden, utom i vissa undantagsfall, skall ske på en gång för all den fasta egendom inom strandzonen, som tillhör en och samma markägare. I annat [ 32 ]fall skulle det nämligen i hög grad försvåras för den beslutande myndigheten att pröva, huru bestämmandet av byggnadsområden skall ske utan att markägarens möjligheter att utnyttja sin egendom komma att stå i missförhållande till egendomens värde. För markägaren lärer det också vara en fördel att på en gång få fastslaget hur det förhåller sig med rätten att bebygga hans mark. Härigenom torde hans kostnader och besvär minskas. Annorlunda ställer det sig måhända, om det är fråga om endast någon enstaka byggnad och ytterligare byggnadsverksamhet icke kan förväntas å egendomen inom överskådlig tid. För dylika fall bör därför undantag kunna medgivas från den nyss uppställda allmänna regeln.


Den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen synes för sitt genomförande kräva bestämmelser, som trygga regleringen mot hindrande eller försvårande inflytelser av inom strandområdena skeende jorddelningar. Kommittén föreslår därför föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte icke skall få ske annat än inom fastställda byggnadsområden, såvida icke för särskilt fall lämnats tillstånd till avstyckningen, vilket bör kunna ske under i stort sett samma förutsättningar, som skola gälla för meddelande av tillstånd till byggnads uppförande utanför byggnadsområde.


Kommittén har ännu icke berört frågan, huruvida den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde bör begränsas till enbart landsbygden eller utsträckas även till inom stad belägna strandområden. Övervägande skäl synas tala för sistnämnda alternativ. Såsom i 3 kapitlet framhållits omfatta städerna ofta vidsträckta markarealer av landsbygdskaraktär, och åstadkommandet av en lämplig lokalisering av strandbebyggelsen på dessa med hjälp av gällande stadganden om stadsplan och stomplan hindras i allmänhet av därmed förbundna kostnader och svårigheter att på ett tillräckligt tidigt stadium bestämma grunddragen för dessa områdens framtida ordnande och bebyggande. Det synes därför vara förenat med åtskilliga fördelar även för städerna, att de nya bestämmelserna bringas till tillämpning inom stads område.

I detta sammanhang bör ett annat spörsmål upptagas till behandling. Den föreslagna regleringen av bebyggelse och jorddelning vid stränderna är betydligt mindre detaljerad och genomgripande än den reglering, som ernås medelst stadsplan, stomplan, byggnadsplan och även avstyckningsplan. De delar av strandområdena, för vilka redan finnas fastställda planer av nämnda slag eller för vilka sådan plan framdeles fastställes, böra därför undantagas från den nya lagstiftningens tillämplighet. Däremot kan tvekan råda om och i vilken utsträckning föreskrifter böra meddelas därom, att vid upprättande av dylika planer skola iakttagas de bestämmelser om vissa arealers friläggande från bebyggelse, som inrymmas i kommittéförslaget. Denna fråga torde böra bedömas olika för, å ena. sidan, stadsplaner och stomplaner samt, å andra sidan. byggnadsplaner och avstyckningsplaner. I en stadsplan eller stomplan kan bestämmas att såsom parker och andra allmänna platser skola avsättas betydligt större områden än som i många .fall kan undantagas från bebyggelse [ 33 ]enligt den föreslagna lagstiftningen för stränderna. Avgörande för vad som kan för sådana ändamål avsättas i planer av nämnt slag är endast behovet av dylika områden och kostnaderna i form av ersättning till markägarna. Det synes utan särskilt stadgande kunna förutsättas, att vid planernas upprättande strandlagens föreskrifter om undantagande av mark från bebyggelse beaktas, i den mån det låter sig förena med en ändamålsenlig planläggning i övrigt, ävensom att vid bestämmandet av ersättningar för inlösen av mark, som må, påkallas av planernas genomförande, vederbörlig hänsyn tages därtill, att i de fall, då marken ligger inom område, där intill planens fastställande strandlagen varit tillämplig, viss inskränkning i rätten att bebygga delar av marken kan hava varit gällande. Därjämte förtjänar kanske påpekas att Konungen vid fastställande av stadsplan under vissa förutsättningar kan förordna, att markägare utan ersättning skall till gator och andra allmänna platser avstå mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av det honom tillhöriga plan- lagda området (stadsplanelagen 52 §). I betraktande härav torde ändring av bestämmelserna angående upprättande av stadsplan och stomplan icke behöva föranledas av den föreslagna nya lagstiftningen. Beträffande byggnadsplaner och avstyckningsplaner däremot har det såsom i 3 kapitlet framhållits yppat sig vissa svårigheter att i tillräcklig utsträckning från bebyggande undantaga mark vid stränderna. Kommittén föreslår därför vissa bestämmelser i syfte att bringa reglerna om skyldighet att inom strandområden hålla viss mark fri från bebyggelse i tillämpning vid uppgörande av byggnadsplaner och avstyckningsplaner.


Med undantag av sist omnämnda stadganden angående byggnadsplaner och avstyckningsplaner ha de föreslagna reglerna rörande bebyggelse och avstyckning vid stränderna sammanförts i ett förslag till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse m. m. vid rikets stränder. En inarbetning av nämnda regler i stadsplanelagen och andra lagar och författningar rörande byggnadsväsendet och fastighetsbildningen har nämligen icke ansetts böra ske med hänsyn till reglernas karaktär och begränsade giltighetsområde.


Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna kommer uppenbarligen att ställa stora krav på de beslutande myndigheternas förmåga att mot varandra rätt avväga olika allmänna och enskilda intressen. Härför fordras en ganska ingående kännedom om de olika bygdernas särskilda förhållanden och förtrogenhet med tillämpningen av gällande stadganden angående stadsplane- och byggnadsväsendet samt fastighetsbildningen. I betraktande härav torde Konungens befallningshavande vara den myndighet, som i första instans bör besluta i ärenden angående fastställande av byggnadsområden. Fullföljes talan mot Konungens befallningshavandes beslut, synes i överensstämmelse med vad som gäller ifråga om stadsplan, byggnadsplan och avstyckningsplan det slutliga avgörandet böra träffas av Kungl. Maj:t i statsrådet.


Ärendena angående fastställande av byggnadsområden komma tillsammans med ansökningarna om särskilda tillstånd till uppförande av byggnader m. m. inom strandområdena troligen att medföra en för vissa län icke [ 34 ]oväsentlig ökning i länsstyrelsernas och länsarkitektkontorens arbetsbörda. Hur stor denna ökning blir låter sig icke på förhand beräknas. Med sannolikhet lärer den emellertid nödvändiggöra någon utökning av arbetskrafterna i åtskilliga län, framför allt i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Frånsett de kostnader, som uppkomma härav, synes kommittéförslaget icke föranleda några nämnvärda utgifter för det allmänna. – Komplettering i vissa hänseenden av instruktionen för länsarkitekterna och taxan för länsarkitektkontoren torde bliva erforderlig. Förslag till sådan komplettering har kommittén icke ansett sig böra upprätta.


Kap. 6. Andra åtgärder till skydd för stränderna.

Om det lyckas att åstadkomma en för ändamålet lämplig reglering av bebyggelse och jordstyckning vid våra stränder, skulle givetvis den väsentligaste förutsättningen ha skapats för att kunna för framtiden åt allmänheten trygga det fria tillträdet till stränderna liksom för bevarandet av strandlandskapets natur- och stämningsvärden. Det finnes emellertid vid sidan av den okontrollerade bebyggelsen och jordstyckningen även andra företeelser, som - ehuru i allmänhet i mindre mån – antingen hindra eller försvåra tillträdet till stränderna eller också genom sin inverkan på landskapsbilden eller på annat sätt minska den allmänna trevnaden. Sålunda framgår av de i bilagan till detta betänkande refererade rapporterna, att vattnet vid stränderna i en skrämmande omfattning är förorenat av avfallsprodukter från industrier och genom utsläppande av icke renat kloakvatten. Då detta allvarliga problem redan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, kan kommittén här inskränka sig till att kraftigt understryka behovet av att åtgärder snarast vidtagas till minskande av vattenföroreningens uppenbart skadliga verkningar även för friluftslivet. Med anledning av vissa andra av de åsyftade företeelserna har kommittén däremot ansett sig böra undersöka, vilka lagstiftningsåtgärder, som vid sidan av den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen kunna vara ägnade att skapa ökad trivsel för dem, som vid stränderna söka vila och rekreation. Kommittén har därvid funnit önskvärt att i första hand söka åstadkomma en reglering av rätten att hålla stängsel och att anordna friluftsreklam av olika slag ävensom att ingripa mot vissa former av nedskräpande i naturen.

För närvarande har markägare en i stort sett oinskränkt rätt att uppsätta stängsel på sina ägor utanför planlagda områden. Endast under vissa omständigheter är hans handlingsfrihet i detta hänseende begränsad. Så är t. ex. förhållandet, om särskild rätt till passage över ägorna tillkommer viss person eller vissa personer. En sådan särskild rätt får markägare icke egenmäktigt omintetgöra genom uppsättande av stängsel. Däremot är den allmänna rättighet, som tillkommer vem som helst att beträda och vistas å annans mark av visst slag, icke på motsvarande sätt skyddad. Den kan av markägaren göras illusorisk genom att inhägna marken på sådant sätt att tillträde dit praktiskt taget omöjliggöres. Även om ett dylikt förfaringssätt hittills varit relativt sällsynt, torde man ha anledning befara, att det inom strandområdena kan [ 35 ]komma till användning i större utsträckning efter genomförandet av den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen. Denna innebär ju att förvärv av nya strandtomter endast i undantagsfall bli möjliga, eftersom byggnadsområden i allmänhet icke få omfatta mark intill strandlinjen. Emellan byggnadsområdet och strandlinjen kommer därför att ligga ett bälte, som varken får bebyggas eller avstyckas för bostadsändamål. Det i och för sig förklarliga begäret hos många människor att ha ett stycke strand, som man kan förfoga över med uteslutande av alla andra., kommer därför troligen att av dem, som ha de nödvändiga ekonomiska resurserna, tillfredsställas på annat sätt. Detta torde, om icke förebyggande åtgärder vidtagas, kunna ske därigenom att de förvärva äganderätt – hur osäker den än kan bli på grund av avstyckningsförbudet – eller nyttjanderätt till en del av detta skyddade strandbälte samt därefter inhägna detsamma. Härigenom skulle uppenbarligen – åtminstone om den sålunda inhägnade arealen består av utmark – ändamålet med den föreslagna lagstiftningen angående strandbebyggelsen delvis förfelas. Det har därför synts kommittén angeläget att med denna lagstiftning införliva även bestämmelser i syfte att motverka tillkomsten av sådana. stängsel, varom nu varit tal, liksom överhuvud uppsättandet inom strandområden av stängsel, som skulle verka störande och som icke fylla någon betydelsefull funktion.

Det torde såväl ur allmänna synpunkter som av hänsyn till markägarna vara önskvärt att åsyftade bestämmelser bli avfattade så, att endast i undantagsfall offentlig myndighets medverkan kräves för att avgöra, huruvida visst stängsel skall få uppsättas eller icke. Detta synes också utan att bestämmelsernas verkan äventyras kunna ske, därest stadgandena om inskränkningar i rätten att uppföra stängsel anknytas till de föreslagna bestämmelserna angående reglering av bebyggelsen. Kommittén föreslår därför, att stängsel utan några som helst inskränkningar skall få uppsättas på mark, som får avstyckas och bebyggas, d. v. s. inom byggnadsområden och på mark, till vars avstyckande eller bebyggande särskilt tillstånd lämnats. Beträffande annan mark inom strandområde, där strandlagen skall äga tillämpning, torde för vinnandet av det med bestämmelserna avsedda syftet icke tarvas några inskränkningar i rätten att uppföra stängsel, som erfordras för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Detsamma synes vara förhållandet, då fråga uppkommer om ersättande av gammal hägnad med ny, liksom beträffande inhägnande av försvarsanläggning och fastighet, som var bebyggd, då lagförslaget träder i kraft. Endast i fråga om andra stängsel inom dessa delar av strandområde föreslår alltså kommittén inskränkningar. Dessa innebära dock intet absolut förbud, utan det förutsättes att Konungens befallningshavande skall i undantagsfall kunna meddela tillstånd till uppsättande av dylikt stängsel.

Såsom i det föregående berörts har det i enstaka fall förekommit, att markägare med höga eller eljest svårpasserade stängsel inhägnat även mycket vidsträckta utmarksområden, som icke kunna betecknas såsom park eller tomt. Sådana stängsels huvudsakliga funktion är tydligen icke att skydda mot skada av betande hemdjur, utan avsikten med desamma torde så gott som uteslutande [ 36 ]vara att utestänga allmänheten. På en del håll i landet förekomma stängsel, som ehuru icke uppsatta i nyssnämnd avsikt dock på grund av sin beskaffenhet och frånvaron av led eller grindar väsentligt försvåra framkomsten längs utmarksstränder. Den rätt, som tillkommer allmänheten att vistas å annans mark, är visserligen till sin innebörd något obestämd och torde få utövas endast i den män så kan ske jämsides med den rätt jordägaren har att själv nyttja marken. Detta synes emellertid icke utgöra något giltigt skäl till att denna rätt icke alltid skall få utövas i de fall, då den verkligen förefinnes. Kommittén föreslår därför även en bestämmelse, som i de fall, då inom strandområde förekommer stängsel, som omöjliggör eller avsevärt försvårar tillträdet till mark, där allmänheten äger rätt att färdas till fots, lämnar länsstyrelsen befogenhet att vid vite förelägga den, som håller stängslet, att vidtaga anordningar, som underlätta passage för gående. För bedömandet av detta stadgandes konsekvenser torde böra framhållas, att de för jordbrukets behov uppsatta hägnaderna, vari ju i allmänhet finnas led och grindar, endast i undantagsfall äro av sådan beskaffenhet att de kunna sägas avsevärt försvåra gåendes framkomst. Stadgandet är vidare icke tillämpligt å hägnad kring tomt, åker eller äng eller andra ägor, som kunna skadas av beträdande.


En företeelse, som i hög grad sprider vantrevnad genom dess förstörande inverkan på landskapsbilden, är förekomsten av reklam ute i naturen. Både såsom fristående anordningar i form av annonstavlor eller reklamskyltar och då den genom målning eller annat förfarande anbringas å husväggar, plank eller berghällar är verkan av denna friluftsreklam synnerligen störande. Några verkligt bärande skäl för att dylika former av reklam böra tillåtas torde icke kunna förebringas. Kommittén föreslår därför förbud däremot inom strandområden, där strandlagen blir tillämplig, och därjämte föreskrift att redan förefintliga fristående reklamanordningar skola borttagas efter viss tidsfrist.

Slutligen föreslår kommittén för strandområdena en bestämmelse, som avser att förhindra uppläggandet av skrot, sopor och annat avfall på plats, där dylikt upplag stör den allmänna trevnaden, ävensom straffpåföljd för nedskräpande i naturen genom kringkastande eller kvarlämnande av papper, matrester, flaskor, konservdosor och dylikt.


Beträffande en del av de föreslagna lagbestämmelserna kan måhända med visst fog invändas, att de borde gälla även annorstädes än inom vissa strandområden. Stadgandenas samband med regleringen av strandbebyggelsen torde emellertid vara påtaglig och strändernas natur är säkerligen i allmänhet mera än annan natur känslig för den störande inverkan av friluftsreklam och andra företeelser, mot vilka bestämmelserna rikta sig. Uppenbarligen är det också särskilt angeläget att ingripa mot dessa företeelser på platser, som äro mera talrikt besökta, vilket torde vara fallet med just de stränder, där strandbebyggelsen blir reglerad. Tillräckliga skäl torde därför finnas att såsom kommittén föreslagit tills vidare begränsa dessa bestämmelsers giltighetsområde på samma sätt som skett med regleringen av strandbebyggelsen.