SOU 1962:36/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Om fritidens utnyttjande i dag och i framtiden
SOU 1962:36 — Naturen och samhället.
av 1960 års naturvårdsutredning

Utredningens förslag till allmänna riktlinjer för naturvården i landet
Allmänhetens rättigheter och skyldigheter på annans mark  →


[ 150 ]

ÅTTONDE KAPITLET
Utredningens förslag till allmänna riktlinjer för naturvården i landet

A. Naturvårdens grundläggande karaktär och syften

I inledningen till gällande naturskyddslag uttalas, att naturen utgör en nationell tillgång, som skall skyddas och vårdas. Stadgandet bör främst tolkas som ett erkännande av det välkända faktum att naturen och naturtillgångarna utgör grundvalen för mänsklig civilisation och att samhället därför måste slå vakt om dessa värden. Sett ur människans nyttosynpunkt kan naturvården, såsom svenska naturskyddsföreningen framhållit, sägas vara formen för den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden.

Begreppet natur är utomordentligt vidsträckt. Det får anses omfatta berggrunden, de lösa jordlagren, vattnet och luften samt det härur framsprungna växt- och djurlivet i alla dess skiftande former. Växter och djur är icke endast inbördes nära beroende av varandra utan de är även beroende av olika slags mark och vatten, där de kan livnära sig och som de själva påverkar. Deras existens styrs även både direkt och indirekt av de fysiska faktorer, som omformar jordytan. Det är sålunda en komplicerad växelverkan, som formar det naturliga landskapet. Naturen är vidare ej statisk utan är underkastad kontinuerliga, oftast långsamma ändringar vilka dock kan leda till att hela miljön — biotopen — förändras. Det är vidare att märka, att det mesta som i vårt land betecknas som »ursprunglig natur» i själva verket djupt påverkats av mänsklig aktivitet och bibehålles i sitt nuvarande skick endast om denna aktivitet fortsättningsvis uppehålles. Om man alltså önskar bibehålla ett stycke natur i ett visst tillstånd, är praktiskt taget alltid en viss aktiv insats nödvändig. Det måste på ett eller annat sätt tillses att den biologiska balansen upprätthålles. Denna numera allmänt omfattade syn på den levande naturen som en biologisk balansföreteelse, som ytterst lätt påverkas av mänsklig aktivitet, måste enligt utredningens uppfattning vara grundläggande för en modern naturvårdspolitik. För att markera denna ståndpunkt har utredningen ansett sig böra använda beteckningen naturvård i stället för naturskydd för samhällets olika åtgärder för att upprätthålla vissa karakteristiska egenskaper hos naturen.

Av denna allmänna syn på naturvärden följer omedelbart vissa grund[ 151 ]läggande slutsatser. Naturvårdspolitiken måste alltid vara grundad på en ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Särskilt är den naturvetenskapligt orienterade ekologien, som sysslar med samspelet mellan jordarter, klimat och andra miljöfaktorer, vegetation och djurliv, av grundläggande betydelse. Även humanekologien, som ägnar sig åt naturförhållandenas och kulturmiljöns inverkan på människans biologiska existensvillkor, är härvid av stor betydelse. Vidare måste uppmärksammas, att naturvärden måste nära samordnas med samhällets insatser för det egentliga kulturlandskapets vård. Inom dessa arbetsområden måste det praktiska handlandet grundas på kännedom om den historiska utvecklingen. Exempelvis i fråga om de äldre odlingsformernas inverkan på kulturlandskapet möts de två arbetsområdena.

Då det gäller att säkerställa naturområden för olika behov har vår gällande lagstiftning ett dubbelt syfte. Vad som av ålder betecknats som den kulturella naturvården eftersträvar sålunda främst att säkerställa områden, som erfordras för vetenskaplig forskning, att bevara exempel på det äldre odlingslandskapet eller att slå vakt om detaljer i landskapet av betydelse ur estetisk eller kulturell synpunkt. Vården av dylika objekt innebär ofta att eljest gängse utnyttjande av marken av ägaren eller allmänheten måste begränsas eller förhindras. Man brukar tillspetsat säga att objekten skyddas mot människan. Den sociala naturvården åter eftersträvar främst att säkerställa erforderliga områden för rekreation och friluftsliv. Förvaltningen av dylika områden går ofta ut på att i ökad utsträckning göra dem tillgängliga för en besökande allmänhet. De skyddas för människan. Ibland uppträder vissa motsättningar mellan dessa två strävanden inom naturvården. Den kulturella naturvårdens målsmän har ibland mindre intresse för den sociala uppgiften och bland friluftsfolket saknas ibland förståelse för naturvårdens kulturella uppgift.

Enligt utredningens uppfattning är denna motsättning obefogad och farlig. Ur samhällelig synpunkt är den kulturella och den sociala naturvården lika viktiga och i hög grad beroende av varandra. Om icke tillräckligt många representativa forskningsobjekt reserveras för det nödvändiga studiet av naturen, löper naturvårdspolitiken risken att förlora sitt sakliga underlag och den önskvärda effekten kan utebli. Å andra sidan kan hävdas att skyddet av storslagen, vacker eller särpräglad natur vore i viss mån meningslöst, om icke allmänheten kunde uppsöka den och njuta av den. Den verkliga förståelsen för naturens värden uppstår hos den stora allmänheten först då den får kontakt med och kännedom om de värden, som den kulturella naturvärden vill bevara. De flesta större naturvårdsobjekt är även av den karaktären att både kulturella och sociala intressen kan tillgodoses tillsammans. Våra stora norrländska nationalparker är exempel på objekt, som redan från början uttryckligen avsatts för båda ändamålen.

Då gällande naturskyddslag antogs 1952, uttrycktes viss tvekan om [ 152 ]institutet naturpark hörde hemma i denna lag. Enligt utredningens mening råder i praktiken ett sådant intimt sammanhang mellan kulturell och social naturvård, att det är uppenbart att frågorna lagstiftningsmässigt och förvaltningsmässigt bör samordnas. Utredningen har därför sett som sin uppgift att fullt ut även söka klarlägga den sociala naturvårdens villkor och behov i nu förevarande sammanhang. Denna uppfattning har också fått ett praktiskt taget fullständigt stöd i avgivna remissyttranden.

B. Naturvården som förvaltningsuppgift

Rent principiellt kan naturvård, som ovan framhållits, sägas vara formen för den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden. Definitionen täcker ett ofantligt stort verksamhetsområde i dagens samhälle, eftersom den innesluter snart sagt varje form av utnyttjande av eller ingrepp i naturen. Åtskilliga former av markutnyttjande, exempelvis jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske, behandlas av ålder som självständiga förvaltningsområden. Samma är förhållandet med vissa ingrepp i naturen, exempelvis husbyggnad, vägbyggnad, vattenbyggnad, vattenförsörjning, avlopp o s v. Det möter på grund härav vissa svårigheter att ange klara och distinkta gränser för naturvården ur förvaltningssynpunkt. Det synes nödvändigt att skilja mellan å ena sidan rådgivande och bevakande funktioner för naturvården och å andra sidan egentliga naturvårdsuppgifter, varmed förstås uppgifter, som skall förvaltas på naturvårdsorganens huvudansvar. Denna uppdelning innebär icke, att utredningen anser den ena eller den andra delen genomgående vara mindre viktig eller mindre omfattande än den andra.

Som huvudregel bör gälla, att naturvårdens kulturella och sociala behov och intressen skall beaktas i all verksamhet, som rör naturens utnyttjande och exploatering, oberoende av vilken myndighet som övervakar utnyttjandet eller svarar för exploateringen. Den hänsyn, som i det enskilda fallet kan tagas till naturvårdsintresset, beror i regel på den vikt som tillmätes andra samhällsintressen, exempelvis intresset av rationellt jordbruk eller skogsbruk, av en utbyggd kraftförsörjning o s v. Det är härvidlag ofta fråga om en grannlaga inbördes avvägning mellan motstående samhällsintressen. Ett första villkor för att en sådan avvägning skall kunna ske torde vara att det finns en naturvårdsinstans, som i olika sammanhang övertygande kan styrka naturvårdens behov.

Med dessa allmänna utgångspunkter har utredningen icke ansett det erforderligt att nu föreslå mera genomgripande förändringar i förvaltningsapparatens nuvarande ansvarsfördelning. Utredningen anser sig sålunda till egentliga naturvårdsuppgifter kunna hänföra huvudsakligen de arbetsområden, som omfattas av gällande naturskyddslag. På grund av sitt nära [ 153 ]sammanhang med naturskyddslagstiftningen bör emellertid det särskilda strandskyddet samt åtgärder enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen, såsom framgått av kap 6, betraktas som element i naturvårdspolitiken och systematiskt samordnas med naturskyddslagens nuvarande innehåll.

På något längre sikt anser utredningen det önskvärt att viss översyn kunde ske av riktlinjerna för viltvård, jakt och fiske i syfte att på dessa områden i ökad utsträckning bereda utrymme för tidsenliga naturvårdssynpunkter. I nu förevarande sammanhang har det emellertid icke varit möjligt för utredningen att gå in på dessa var för sig vidsträckta och komplicerade lagstiftnings- eller förvaltningsområden.

C. Allmänna riktlinjer för tillskapandet av naturområden

Det av utredningen inhämtade materialet, som närmare redovisats i kap 4—7, ger värdefull vägledning för slutsatser om naturvårdens arbetsuppgifter i stort. Bland de egentliga naturvårdsuppgifterna framstår i första hand säkerställandet av naturområden av olika slag som en arbetsuppgift av mycket stora dimensioner. Enligt utredningens uppfattning bör härvidlag, såsom tidigare uttalats, principiellt eftersträvas att söka tillgodose både kulturella och sociala behov samtidigt. En sådan målsättning kräver jämförelsevis stora områden, som tillåter ett differentierat utnyttjande. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas områdenas tillgänglighet, d v s utrustning med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställandet av vandringsleder samt områdenas beskrivning. Vidare måste en betydligt ökad omsorg ägnas åt områdenas skötsel, särskilt med syfte att slå vakt om en värdefull flora och fauna. Icke minst ur social synpunkt måste dessa allmänna kvalitetskrav understrykas. Den värdefulla rekreationen uppnås endast i en kvalificerad naturmiljö med väl bevarad och intresseväckande flora och fauna, tillgång till rena vatten o s v. På längre sikt torde dessa krav på naturområdenas standard i den allmänna opinionen framstå som lika berättigade som kraven på goda bostäder, goda kommunikationer o s v. Utredningens undersökningar har gett vid handen att vårt nuvarande bestånd av fridlysta naturområden företer brister i framför allt två avseenden: det är ur kulturell synpunkt föga representativt för svensk natur och det är ur social synpunkt regionvis klart otillräckligt.

Utredningen har inledningsvis i detta kapitel understrukit vikten av att naturvårdspolitiken grundas på vetenskapligt riktiga principer. Forskningen rörande de biologiska sammanhangen i naturen förutsätter fältstudier av ett antal objekt, som tillsammans kan anses representativa för svenska förhållanden. De fridlysta objekten är visserligen redan nu många och av mångskiftande karaktär men kan dock icke, på grund av sin många [ 154 ]gånger slumpvisa tillkomst, sägas representativt företräda det svenska natur- och kulturlandskapet. I stället kan med viss rätt göras gällande att en stor del av landets objektivt sett mest skyddsvärda naturområden icke fridlysts och ej heller föreslagits till fridlysning. En komplettering är därför nödvändig, syftande till en jämnare fördelning på både kategorier och geografiska zoner. Bland de mera framträdande önskemålen, som anmälts från naturvetenskapligt håll, må här nämnas skyddet av ett antal större sjöar, av en större eller medelstor älv i hela dess utsträckning, av kust- och skärgårdsområden på både ost- och västkusten, av ett stort alvarområde samt av ett antal exempel på nu icke representerade former av myr-, fjäll- och hedlandskap.

Den sociala naturvårdens behov har i remissyttrandena tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet och har av många betecknats som den dominerande arbetsuppgiften i svensk naturvård. Det ligger i sakens natur, att ett program för tillgodoseende av framför allt tätortsbefolkningens behov av naturområden för rekreation och friluftsliv bör eftersträva en anpassning till svenska folkets fritidsvanor på längre sikt. Man finner då att det är ett rikt differentierat behov, som skall tillgodoses. Även om vissa fritidsvanor dominerar, finns det anledning varna för att tillgodose friluftsbehovet med alltför standardiserade eller ensartade objekt. Man bör i stället söka ge allmänheten valmöjligheter i större utsträckning än vad som nu är fallet. Denna princip kan kort sammanfattas så, att den sociala naturvården bör inrikta sig på ett möjligast rikt urval av miljöbetonade naturområden. I detta avseende företer det sociala behovet alltså vissa gemensamma drag med det kulturella behovet.

Enligt utredningens mening kan man vidare icke bortse från att det råder ett bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentration och behov av friluftsområden. Det gäller icke blott att möta behovet av rekreation under semester och andra längre ledigheter utan lika viktigt är att beakta det mera kortfristiga behovet, d v s det dagliga och weekendbehovet. Med ett visst berättigande kan man tala om behov av både »närområden» och »fjärrområden». Ur dessa synpunkter synes fullt klart att uppmärksamhet främst måste ägnas behovet av friluftsområden i södra och mellersta Sveriges tättbefolkade regioner. Inom vissa av dessa sammanfaller dessutom den egna befolkningens behov av närområden med det övriga landets behov av fjärrområden. Inom de angivna delarna av landet anser utredningen att det föreligger ett överhängande behov i ostkustens och västkustens strand- och skärgårdsområden, på Öland, Gotland och i Skåne samt i en bred region med ungefärlig axel Göteborg—Stockholm. Vidare föreligger angelägna uppgifter i vissa fjälltrakter. — Även med hänsyn till behovets regionala fördelning företer alltså den sociala och kulturella naturvärden vissa gemensamma drag.

Den av utredningen verkställda inventeringen av behovet av natur[ 155 ]områden uppvisar alltför stora ojämnheter för att kunna läggas till grund för ett konkret handlingsprogram, som skulle kunna snabbt realiseras på bred front. Övervägande skäl talar för en successivt uppbyggd insats. I princip bör alla åtgärder på detta område grundas på inventering och planering samt förundersökningar med kostnadsberäkningar och åtgärdsprogram. Inom vissa län finns emellertid tillräckligt omsorgsfullt utförda förundersökningar för att verksamheten skall kunna påbörjas. Som en allmän målsättning rekommenderar utredningen att landets mest skyddsvärda objekt säkras under en tioårsperiod. Såsom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län med rätta anfört är en sådan målsättning nödvändig, om de ännu orörda områden, som är värdefulla ur fritids- eller naturskyddssynpunkt, över huvud skall kunna räddas.

De områden av vårt land, som är mest angelägna att skydda ur naturvårdssynpunkt, är ofta samtidigt de mest attraktiva för fritidsbebyggelsen. Det avvägningsproblem, som här möter, är särskilt grannlaga. eftersom ju även fritidsbebyggelsen syftar till att bereda människan rekreation i naturmiljö. Särskilt synes den planlöst fortskridande glesbebyggelsen för fritidsändamål ibland kunna åstadkomma betänkliga återverkningar ur allmän naturvårdssynpunkt. Enligt utredningens uppfattning är det av mycket stor betydelse att en ur samhällets synpunkt riktig avvägning sker mellan å ena sidan det exklusiva markutnyttjande, som fritidsbebyggelsen innebär, och å andra sidan behovet av att bereda den icke fastighetsägande befolkningen tillräckligt utrymme för dess fritidsbehov. Det förtjänar emellertid understrykas, att de två konkurrerande behoven ytterst möts. Även innehavaren av en fritidsstuga vill ha tillgång till orörda naturområden i närheten av sin fastighet.

Det ligger i sakens natur, att ett realiserande av det skisserade programmet rörande naturområden i princip måste innebära ett överförande av sammanlagt stora arealer från enskild till någon form av allmän disposition. Det är emellertid ingalunda alltid nödvändigt att samhället förvärvar dem med äganderätt. Mycket ofta är syftet med ett naturområde tillgodosett genom relativt obetydliga inskränkningar i ägarens förfogande. Till de praktiskt taget alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området ej skall exploateras för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten sker under viss kontroll. Däremot är det i regel i hög grad önskvärt att jordbruk och skogsbruk även fortsättningsvis bedrives, även om det i olika hänseenden bör ske med ökat hänsynstagande till naturvårdssynpunkter. Med anledning härav framstår det som utomordentligt viktigt att säkerställandet av ett naturområde i första hand betraktas som en förhandlingsfråga om ett modifierat utnyttjande av området och icke som ett expropriationsärende.

Tillskapandet av naturområden kan av flera skäl, bl a statsfinansiella, dock icke drivas hur långt som helst. Verksamheten i fråga får i första [ 156 ]hand inrikta sig på klart dokumenterbara behov, d v s områden som vid en bedömning av samhällets behov på längre sikt bedömes som oundgängliga. Redan en sådan inskränkt målsättning kommer att ställa mycket stora anspråk på naturvårdspolitiken. I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas att vidsträckta områden av lämplig beskaffenhet på många håll i landet på grund av sedvanerätt är tillgängliga för friluftsliv utan att de genom särskilda åtgärder från samhällets sida disponeras för ändamålet. Ett villkor för allemansrättens utövande är dock, att vistelse på annans mark sker i hyfsade former och under iakttagande av hänsyn till markägarens berättigade intressen. Hithörande frågor är av kontroversiell natur och ur både juridisk och praktisk synpunkt synnerligen komplicerade. Utredningen har ansett det falla utanför dess uppdrag att verkställa en fullständig utredning rörande hela detta rättskomplex. Icke desto mindre anser utredningen det i hög grad önskvärt att söka formulera vissa enkla ordningsregler rörande allmänhetens uppträdande på annans mark, allt i enlighet med den praxis som redan utvecklats i dagens faktiska umgänge mellan det ansvarskännande friluftsfolket och markägarna. I detta syfte framlägger utredningen ett utkast till hur de viktigaste praktiska frågorna på området skulle kunna lösas.

D. Vetenskapliga och allmän-kulturella önskemål

Utredningen har förutsatt att de nya naturområden, som behöver säkerställas för framtiden, framkommer ur en av länsstyrelserna verkställd inventering och planering. Uppenbarligen måste härvid även vissa riksintressen beaktas. Ett viktigt sådant önskemål är att säkerställda områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och det svenska odlingslandskapet. Denna målsättning är icke enbart dikterad av den naturvetenskapliga forskningens intressen utan även av det allmänkulturella önskemålet att till eftervärlden bevara exempel på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper.

I kap 5 har utredningen närmare redovisat länsstyrelsernas allmänna prognos för behovet av naturområden för friluftslivets intressen. I några fall finns konkreta planer utarbetade, som bildar en god utgångspunkt för den fortsatta verksamheten, i andra fall föreligger ännu endast viss allmän målsättning. Vid planeringen bör uppenbarligen även vetenskapliga och allmän-kulturella objekt medtagas. Enligt utredningens allmänna målsättning torde i många fall sociala och kulturella intressen kunna säkerställas samtidigt. Det är sålunda önskvärt att ett område, som skyddas för fritidsändamål, innehåller enklaver av framträdande värde på grund av flora eller fauna, inslag av äldre bebyggelse eller odlingslandskap eller andra slag av kulturminnen. Man får i stället anpassa skyddsbestämmel[ 157 ]ser och vårdföreskrifter efter områdets sammansättning. Bibehålles en äldre bosättning bör även de kvarboendes intressen tillgodoses, exempelvis i fråga om betning eller fiske. Man bör sålunda eftersträva att bibehålla och stödja den verksamhet, som förlänat landskapet dess typiska karaktär.

Utredningen har icke varit i tillfälle att göra någon uttömmande inventering av objekt, som bör säkerställas ur vetenskapliga eller allmän-kulturella synpunkter. Det material, som presenteras i det följande har därför närmast karaktären av en exemplifiering av objekttyper, som nu saknas, och påpekande av åtgärder i övrigt, som är önskvärda för att konsolidera det nuvarande beståendet av objekt. Utredningen har ansett lämpligast att i regel hålla skyddsformen öppen, enär denna i praktiken är intimt beroende av äganderätts- och fastighetsförhållanden.

Stockholms län

Stockholms skärgård torde tillhöra landets allra viktigaste naturvårdsområden. Allmänna riktlinjer för dess disposition för olika ändamål finns uppdragna i regionplanen för Stockholmstrakten liksom i länsstyrelsens pågående planering. Ur kulturell synpunkt är det mycket angeläget att ett eller ett par områden av ytterskärgården, innefattande kalskär. och åtminstone en sektor av den björkbevuxna zonen intill den yttre barrskogen säkras, helst som nationalpark. Det vore önskvärt att en areal (huvudsakligen vatten) om minst 500 km2 avsattes. Andra viktiga objekt är delar av den inre och yttre södra skärgården, ytterskärgården utanför Norrtälje och Öregrunds yttre skärgård.

Uppsala län har gjort en första planering, som redan upptar de flesta viktiga objekt inom länet.

I Södermanlands län bör ett lämpligt åslandskap (ex Sundbyholmsåsen) avsättas. I Tullgarn finnes ett aggregat av talrika men små domänreservat, som möjligen skulle kunna utbyggas. Ön Fifång utanför Trosa, nu domänreservat, bör ges en slutgiltig skyddsform.

Östergötlands län har en utomordentligt värdefull skärgård, som snarast möjligt bör planmässigt skyddas i vissa delar. Frågan är redan under behandling i länsstyrelsen. Vissa utskärgårdar i Sankta Anna och Gryts socknar utgör objekt av framträdande riksintresse.

Jönköpings län har några mycket värdefulla mossar, i första hand Komosse (delvis i Älvsborgs län), Dumme mosse och Henja mosse. Vidare bör de inledda skyddsåtgärderna för Kävsjöområdet med Store Mosse utvidgas och fullföljas. Taberg förtjänar av flera skäl uppmärksamhet.

Kronobergs län är ur vetenskaplig synpunkt av intresse med hänsyn till vissa sjö- och myrområden. Sjön Möckeln med omgivningar bör uppmärksammas. Visjön i Ekeberga är nu domänreservat, som kan bilda grundval för vidare åtgärder.

Kalmar län

Kalmar län har f n mycket få skyddade områden i förhållande till länets framtida betydelse. Utredningen rekommenderar på fastlandsdelen i första hand undersökningar rörande lämpliga objekt i Misterhults norra och södra skärgårdar och en utökning av N. Kvills nationalpark.

[ 158 ]Vidare är det utomordentligt angeläget att Öland efter planering beredes ett allsidigt och konsekvent skydd ur både kulturell och social naturvårdssynpunkt. Av Stora Alvaret bör avsättas ett eller helst flera reservat om tillsammans åtminstone 100 km2 för att bevara Europas förnämligaste och mest extrema kalkhällmark med talrika märkliga växtarter. Om möjligt bör visst bete bibehållas. Reservatet bör innefatta Vickleby karstalvar och Möckelmossen samt en stor del av det typiska släta hällmarks- och spricksträngsalvaret utanför Vickleby och Resmo. — Vidare finns på Öland ett stort antal mindre men högst skyddsvärda objekt.

Gotlands län

Den nuvarande nationalparken Gotska Sandön bör snarast utökas med domänreservatet, så att parken kommer att omfatta huvuddelen av ön. På Fårön är önskvärt att lämpliga delar med raukområden och flygsandsfält avsättes. Vidare är det angeläget att vissa mindre gotlandsmyrar skyddas helt.

Blekinge län

Torhamns udde — Utlängan är en av landets förnämsta rast- och observationslokaler för flyttfåglar och även i övrigt av stort intresse. Ett annat objekt av intresse är Vångsö-Saltärna sydväst om Ronneby.

Mörrumsån och dess dalgång bör parallellt med den fortsatta vattenkraftutbyggnaden förses med lämpliga skyddsbestämmelser. Det är även önskvärt att inom länet avsättes några lämpliga lövskogsreservat.

Kristianstads län

Hallands Väderö, nu naturpark, vore i hög grad förtjänt att avsättas som nationalpark. Hallandsåsen bör få ett lämpligt skydd, särskilt de kvarvarande ljunghedspartierna på åsens högsta del samt strandbranten vid Hovs hallar.

I länets östra del bör lämpliga bokskogsreservat undersökas.

Immeln och Ivösjön är mycket värdefulla objekt, som bör uppmärksammas.

Skäralid—Kopparhatten jämte andra delar av Söderåsen bör med utgångspunkt från ett befintligt domänreservat bilda nationalpark eller naturreservat.

På ostkusten utgör Stenshuvud, Kåseberga backar med Kåsehuvud och utvalda delar av Sandhammaren mycket angelägna objekt.

Malmöhus län

är redan och kommer i framtiden i än högre grad att bli utomordentligt intensivt utnyttjat. Vid en planering av naturområden bör särskilt uppmärksammas Kullaberg, Skanör—Falsterboområdet, strandängarna söder om Klagshamn med Foteviken samt Öresundskusten och Ven.

Det bör undersökas om Dalby Söderskogs nationalpark kan kompletteras.

Hallands län

Vid den fortsatta bearbetningen av länsutredningen bör särskild uppmärksamhet ägnas Haverdalsområdet, Älvsåker—Sandsjöbacka och Tjolöholmsområdet.

Vidare finns angelägna uppgifter i ljungheds-myrlandskapet vid Esmared.

Simlångsdalen—Tönnersjö omfattar talrika smärre skyddsvärda partier.

Göteborgs och Bohus län

har ett gott utgångsmateria i regionplanen för Göteborgstrakten. I övrigt domineras länets problem av att Bohusläns övärld norr om Marstrand torde bli ett av Västeuropas mest attraktiva semesterområden. Det är då mycket angeläget att länets många vetenskapligt och kulturellt värdefulla objekt inplaneras som enklaver i de större reservat, som sannolikt måste bildas, och beredas ett speciellt skydd. Till dessa bör räknas Tjurepannan i Tanums socken, Halla—Vagnaren—Skärjebergen [ 159 ]i Hogdals socken och Härmanö utanför Orust. Skyddsvärda mindre områden finns på flera andra håll, exempelvis bland Kosteröarna, i Hamburgsundsområdet, Mollösundsområdet och på Öckerö.

Slutligen bör Kynnefjäll vid Stora Holmevatten beredas lämpligt skydd.

Älvsborgs län

Kroppefjäll, innefattande högplatån samt de nordvästra, östra och västra kantstupen samt den brutna terrängen söder om det egentliga Kroppefjäll (mot Sjöbotten i Sundals-Ryr och Rådanesjön) bör bli föremål för närmare undersökningar.

Vidare är Komosse på gränsen till Jönköpings län av intresse. Härtill kan eventuellt läggas domänreservatet Kringeslättsmossen.

Halle-Hunneberg, delvis i Skaraborgs län, bör skyddas som viltreservat, för sin geologi och för sin värdefulla rasmarksvegetation.

Skaraborgs län

Delar av Billingen med dess kalkrika slänter, branta stup och mossar bör skyddas. Goda utgångspunkter finns i några domänreservat.

I Tiveden skulle vara önskvärt att avsätta en nationalpark med övervägande barrskog.

Vidare utgör Djurö skärgård i Vänern ett objekt av mycket hög angelägenhetsgrad.

Värmlands län

Som ett av de angelägnaste objekten vill utredningen peka på Lurö—Eskilssäters skärgårdar i Vänern, som är landets och kanske Europas förnämsta sötvattensskärgård.

Vidare bör uppmärksammas Åråsviken (Kilsviken), delvis i Skaraborgs län, som har en säregen naturtyp med rik vattenvegetation och fågelfauna, Segerstads skärgård samt Glahöjden vid Stora Gla.

Örebro län

Länet har i Hammarmossen vid Hällefors landets intressantaste gölmosse, i högsta grad säregen och skyddsvärd.

Vidare är området Älvlången (Näsmarkerna)—Älvhyttan—Venakärret i Vikers socken i hög grad skyddsvärt bl a för den rika florans skull. — Området är till större delen kronomark.

Kilsbergen, som redan är föremål för länsstyrelsens uppmärksamhet som friluftsområde, har även vetenskapligt intressanta partier.

Västmanlands län

Av särskild betydelse synes vara att slå vakt om ännu icke exploaterade partier av Mälarens stränder och vatten, exempelvis Asköfjärden.

Kopparbergs län

Det bör undersökas om Töfsingdalens nationalpark kan utökas norrut mot Rogenområdet (jämför Jämtlands län).

Vissa stora myrar är av intresse, exempelvis Koppången i Orsa och Skattlösbergs Stormosse med Digelskytt- och Silmamossarna i Grangärde.

Vid den pågående planeringen av länets fjällvärld är det önskvärt med en även på vetenskapliga intressen differentierad disposition, vilket underlättas av betydande kronoinnehav.

Gävleborgs län

Hamra nationalpark bör utökas.

[ 160 ]Enligt utredningen är älvlandskapet mellan Färnebo- och Hedesundafjärdarna (jämför Uppsalautredningen) i hög grad förtjänt av uppmärksamhet och vård.

Bland övriga värdefulla objekt må nämnas Mårdängssjön norr om Gävle (förnämlig fågelsjö), Jordbärsmyren vid Gysinge och ön Storjungfrun i Bottenhavet.

Västernorriands län

Den utomordentligt vackra och i många hänseenden värdefulla Mjältön i Vibyggerå, eventuellt jämte Ulvöarna. Trysunda, Skrubban m fl öar, bör helst avsättas som nationalpark. Vidare är Brämön och Ãndesvikslandet i Njurunda mycket förtjänta av uppmärksamhet.

Länet bör även kunna bidraga med några typiska myrområden.

Jämtlands län

Utredning pågår om bildande av Gröndalens nationalpark i Anarisfjällen. Inom länet kan också ett flertal förnämliga reservat av fjäll- och höjdlägesskog tillskapas, exempelvis inom området Ankarvattnet—Leipikvattnet och Rogenområdet.

I länets mera låglänta områden är önskvärt att skydd beredes någon större kalkmyr.

Sjöarna Ånn och Solbergsvattnet med omgivningar torde även böra studeras för att beredas lämpligt skydd.

Västerbottens län

har en ur friluftslivets synpunkt mycket värdefull fjällvärld med inslag av objekt av högt naturvetenskapligt värde, i första hand Tärnasjöområdet. Detta kommer att utredas särskilt vid den fortsatta behandlingen av objekten på den s k uppskovslistan i planen för vattenkraftutbyggnaden.

Flera värdefulla domänreservat torde kunna givas ett mera slutgiltigt skydd. Skyddet av en lämplig skogsälv bör närmare undersökas.

Norrbottens län

innehåller redan nu landets största och förnämsta nationalparker samt ett stort antal till arealen mycket betydande domänreservat. Detta utgör givetvis en mycket stor tillgång ur kulturell och social naturvårdssynpunkt. Nyligen har till den tidigare samlingen fogats nationalparken Padjelanta.

Trots detta innehåller länet en hel del områden av säregen typ och mycket högt värde vilka ännu ej skyddats alls eller åtnjuter endast ofullständigt skydd, exempelvis Pältsaområdet — landets nordligaste hörn —, Ultevis—Nausta invid Sarek, Sjaunja fågelskyddsområde, fjällområdet kring Ikisjaure, ett av våra skönaste fjällvatten, m fl.

Å andra sidan är länet föremål för en mycket omfattande vattenkraftexploatering. Även i övrigt reserveras stora delar av länet för speciella ändamål, exempelvis skjutfält. En alltför långt gående disposition för olika slag av riksintressen kan verka ogynnsamt för befolkningen och näringslivet. Uppenbarligen måste därför fortsatta reservat för naturvårdens riksintressen planeras under större hänsynstaganden till länets och näringslivets intressen än på de flesta andra håll. En dylik metodik tillämpas redan sedan flera år i länet. Utredningen vill därför i första hand anlägga mera allmänna synpunkter på den fortsatta utvecklingen ur naturvårdssynpunkt.

De ursprungligen avsatta nationalparkerna i Norrbotten tillkom efter ganska lättvindiga förundersökningar och i många fall ter sig gränsdragningarna som slumpmässiga. Efter avsättandet har exempelvis Stora Sjöfallets nationalpark berövats det primära värde, som motiverade den höga skyddsformen. En omprövning av både omfattning och gränser ter sig på längre sikt befogad även med [ 161 ]anledning av förändrade förhållanden i övrigt. Det synes utredningen i viss mån tveksamt av vilken anledning intill varandra gränsande nationalparker, exempelvis Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta, skall administreras som fristående objekt. Ett stort, sammanhängande och rikt differentierat högfjälls- och vildmarksområde bör vara målsättningen på lång sikt. Även gällande bestämmelser för nationalparkerna synes mogna för en översyn så att dessa ter sig rimliga i alla avseenden. Därvid måste hela skalan av intressen — från vetenskapliga spärrområden till med anläggningar utrustade turistområden — tillgodoses, så att parkerna kommer till verkligt utnyttjande.

Vid denna översyn bör det nuvarande beståndet givetvis icke undergå någon minskning, såvida icke syftet med det ursprungliga skyddet gått förlorat. Uppmärksamhet bör ägnas alla angelägna kompletteringsbehov. Vissa utvidgningar kommer sannolikt att visa sig möjliga i den mån hänsyn tages till ortsbefolkningens speciella behov och önskemål, särskilt samernas.

Den skisserade uppgiften torde få fullföljas i nära samarbete mellan det nya centrala naturvårdsorganet, domänstyrelsen och länsstyrelsen, och samordnas med lösandet av ännu öppna frågor om den fortsatta vattenkraftutbyggnaden.

E. Landskapsvården

Vid sidan av säkerställandet av naturområden och åtgärder i övrigt till skydd för friluftslivet utgör landskapsvården, såsom framgått av remissyttrandena, ett utomordentligt viktigt arbetsområde för naturvården. Landskapets utseende och karaktär bestämmes på ett avgörande sätt av markens utnyttjande och exploatering, verksamheter, som ur förvaltningssynpunkt i dag är fördelade på ett stort antal myndigheter och organ. En speciell grupp av åtgärder med vittgående återverkningar i landskapet är de direkta uttagen av vissa icke reproducerbara naturprodukter, såsom malm, sten, grus, jord och torv. I det komplex av verksamheter, som tillsammans formar landskapet, har i gällande rätt endast ett fåtal åtgärder, huvudsakligen den sk täktverksamheten, karaktären av egentliga naturvårdsuppgifter.

Landskapsvård i vidare bemärkelse är sålunda ett mycket splittrat arbetsområde. Det saknas helt enkelt en instans, som koordinerar alla landskapspåverkande åtgärder till en lämplig syntes. Visserligen syftar planeringen enligt byggnadslagen till ett klarläggande av markens användning för olika ändamål, men i stort sett har dessa planinstitut endast kommit till användning för att lösa tätbebyggelsens problem. De områden, som därvid icke varit aktuella för tätbebyggelse, har av olika skäl i detta sammanhang i stor utsträckning lämnats åt sitt öde.

Det har icke saknats röster för att åtgärder borde vidtagas för att åstadkomma en ökad samordning av den fysiska planeringen. Bland annat har riksdagens 1960 församlade revisorer vid sin behandling av planväsendets centrala ledning ifrågasatt, om icke tiden nu vore inne för en mera allomfattande landskapsplanering, inom vilken även naturvården [ 162 ]erhåller sin tillbörliga plats. Det vore, uttalade revisorerna, en fråga om gestaltningen av hela den miljö, i vilken dagens och morgondagens människor har att leva, verka och finna rekreation.

Utredningen vill helt instämma i den nyss angivna målsättningen. Det faller emellertid utanför utredningens kompetens att utforma en samordnad organisation för alla de skilda verksamheter, som på ett eller annat sätt medverkar i landskapsplaneringen. Denna fråga kommer för övrigt att inom kort bli föremål för en särskild utredning (prop nr 98/1962, sid 81). Utredningen har i stället ansett som sin centrala uppgift att söka klarlägga, hur naturvårdsintresset skall bevakas och tillgodoses i den nuvarande förvaltningsapparaten, varvid utredningen i allt väsentligt har att utgå från den ansvarsfördelning som nu gäller. Ur nyss anförda synpunkter kan naturvården på landskapsvårdens område anses ha dels ett stort antal bevaknings- och samrådsuppgifter, dels inom ett begränsat, men mycket viktigt område en uppgift att förvalta på eget huvudansvar. I sistnämnda avseende erfordras enligt utredningens mening en grundlig översyn och samordning av åtgärder för bebyggelsekontrollen, kontrollen av vissa arbetsföretag, särskilt täkterna och bilskrotningsföretagen, samt utomhusreklamen.

F. Den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

Såsom framgått av de tidigare avsnitten av betänkandet är det betänkligt illa ställt med samhällets möjligheter att snabbt förverkliga den ovan skisserade allmänna målsättningen för en komplettering av våra naturområden. Utredningen vill här något närmare beröra en av orsakerna härtill. Det har länge ansetts, att ansvaret för tillskapandet av friluftsområden främst vore en kommunal uppgift. Detta är exempelvis en genomgående princip i byggnadslagstiftningen. Det har också enligt byggnadslagens regler utarbetats ett stort antal översiktsplaner, av vilka många upptager betydande s k grönområden. I regel har det emellertid stannat härmed. Vid genomförandet av planerna har kommunerna tvekat med hänsyn till kostnaderna. I och för sig är detta fullt förklarligt. Genom den rörlighet, som numera kännetecknar friluftslivet är det mycket vanligt, att allmänheten söker sin rekreation i en annan kommun än den egna. Den gängse kommunala planeringen måste främst inriktas på kommunens egna behov och det är därför helt naturligt svårt att inom ramen för kommunens ekonomi finna utrymme för en aktiv insats till fromma för folk från andra delar av landet. I många fall är även det enskilda länet en alltför trång bas för en planering av friluftslivets markbehov. Det kan med fog göras gällande att säkerställande av exempelvis delar av ostkustens eller västkustens stränder och skärgårdar, delar av Öland eller [ 163 ]Gotland eller särskilt attraktiva delar av fjällvärlden till avgörande del är en riksangelägenhet. På grund härav är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt att göra en med hänsyn härtill riktig ekonomisk ansvarsfördelning på det sociala naturvårdsområdet mellan staten och kommunerna. Det torde vara helt orealistiskt att förutsätta en ökad kommunal aktivitet på det sociala naturvårdsområdet utan ett väsentligt utbyggt statligt stöd för markpolitiska åtgärder. En utveckling i denna riktning synes även befogad med hänsyn till att kronan iklätt sig det primära ekonomiska ansvaret för alla åtgärder enligt naturskyddslagen och strandlagen.

G. Vissa rättsliga huvudfrågor

I de till utredningen avgivna yttrandena har från flera håll stor uppmärksamhet ägnats åt de rättsmedel som gällande lagstiftning innehåller för genomförande av markpolitiska åtgärder på naturvårdens område. Det har härvidlag bl a uttalats att viktiga naturvårdsåtgärder hindrats genom det inflytande lagstiftningen i olika sammanhang ger markägarintresset. Utan att i detta sammanhang gå in på några detaljer vill utredningen här i korthet belysa frågan principiellt.

Inledningsvis vill utredningen på nytt understryka betydelsen av att naturvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning genomförs genom frivilliga avtal med vederbörande markägare. Naturvården torde ha särskilt intresse av detta tillvägagångssätt i de fall, då naturobjektet stannar i den nuvarande ägarens hand och kanske även under hans vård. Det är då av utomordentlig betydelse att han kan bli positivt engagerad i projektet. Icke minst torde sådana lösningar böra eftersträvas för åtskilliga friluftsområden.

Ibland är det emellertid av olika skäl uteslutet att uppnå frivilliga avtal. Då får lagens tvångsregler betydelse. Vid en diskussion av deras utformning bör observeras att vår moderna lagstiftning på en rad områden innehåller regler av innebörd att det enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat samhällsintresse. Som exempel må här anföras byggnadslagstiftningen, strandlagen, väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. I dessa sammanhang behandlas den viktiga frågan att bereda markägaren full rättvisa i princip som en ersättningsfråga. Om nu åtgärder exempelvis för att avsätta naturområden ur samhällets synpunkt betraktas lika angelägna som t ex en ändamålsenlig reglering av bebyggelsen finns det ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen bereda markägaren ett större inflytande på besluten än vad som sker i byggnadslagstiftningen. Det förtjänar emellertid understrykas att denna tankegång förutsätter att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat genom utredning. Den kan däremot icke tillämpas på löst framkas[ 164 ]tade projekt, som icke är förankrade i en allsidig och ansvarsfull bedömning.

Av yttrandena från länsstyrelserna framgår även att tillämpningen av naturvårdslagstiftningens ersättningsregler — i de få fall man över huvud vågat sig på att tillämpa dem — vållat åtskilliga bekymmer. Detta torde dock knappast vara specifikt för naturvårdssektorn. Generellt möter markvärderingsfrågor här i landet stora svårigheter och i flertalet mål i expropriationsdomstolarna uppvisar parternas ståndpunkter mycket stora differenser. Åtskilliga av svårigheterna sammanhänger med beräkning av ersättning för mistad glesbebyggelserätt, ett begrepp som i sin tur sammanhänger med byggnadslagens grundläggande konstruktion av tätbebyggelsehegreppet. Ett annat huvudproblem är ersättningen för förhindrad grustäkt. I båda fallen föreligger ringa ledning i hittills utbildad rättspraxis. Det är uppenbart av stor praktisk betydelse att ersättningsgrunderna analyseras så långt möjligt är. Utredningen vill emellertid påpeka att naturvårdslagstiftningens ersättningsregler mycket nära sammanhänger med byggnadslagstiftningens och att det icke är möjligt att med utgångspunkt från förstnämnda begränsade arbetsområde skapa några helt nya värderingsregler, som skulle vara enkla i den praktiska tillämpningen. Hela detta problemkomplex sammanhänger ytterst med att frågan om indragning till samhället av den s k oförtjänta markvärdestegringen ännu icke lösts i vårt land. Så länge detta icke skett torde det på naturvårdsområdet endast kunna ifrågakomma partiella klarlägganden.

Med utgångspunkt från diskussionen om reglering av täktverksamheten har väckts en annan ersättningsfråga av mycket stor räckvidd för naturvårdsarbetet. Frågan gäller den skada, som exploatör i vissa sammanhang vållar på naturen. Det har därvidlag uttalats att det synes naturligt att en verksamhet, som typiskt sett har en negativ inverkan på landskapet, får tillhandahålla de penningmedel som krävs för att begränsa nya skadeverkningar eller eliminera äldre sådana. Synpunkten har i första hand anförts som ett motiv för en grusavgift. Enligt utredningens uppfattning förtjänar det närmare undersökas, huruvida icke all exploatering, som varaktigt förstör för samhället värdefull natur, det må gälla enstaka objekt eller hela regioner, borde avgiftsbeläggas av samhället i syfte att möjliggöra kompensation av skadeverkningarna i andra sammanhang. I första hand synes en avgiftsbeläggning vara befogad för exploatering som tillgodoser enskilt vinstintresse eller värdefull naturs överförande till exklusivt utnyttjande. Mera tveksamt är om principen bör tillämpas för exploatering i samhällets eget intresse såvida den icke är uppenbart vinstgivande. Utredningen betraktar frågan som viktig icke enbart därför att den innebär en ny finansieringsmöjlighet för samhällets naturvårdskostnader utan även därför att förfarandet skulle medverka till en hänsyn mot naturvärdena, som kanske eljest icke skulle vara möjlig att uppnå.

[ 165 ]

H. Naturvårdens arbetsmetodik

Den kortfattade karakteristik, som i det föregående lämnats av naturvårdens allmänna karaktär och huvuduppgifter, ger underlag för vissa allmänna slutsatser om arbetsmetodiken på området. Principiellt bör, såsom tidigare anförts, naturvården betraktas som ett element i samhällsplaneringen i stort. I många väsentliga hänseenden är naturvården en fråga om markutnyttjande och möter här konkurrens från andra samhälleliga anspråk, mot vilka en avvägning måste ske. Härav följer att naturvårdsarbetet måste grundas på verklig kännedom om naturens faktiska beskaffenhet, inventering, en klassificering av naturen i värdefulla och mindre värdefulla element samt en härpå grundad utformning av skyddsobjekt och skyddsåtgärder, planering. Slutligen kommer ett skede av verkställighetsåtgärder, omfattande förvärv eller annat säkerställande av dispositionen, olika slag av iordningställande samt utformningen av konkreta vård- och förvaltningsprogram. Verkställighetsskedet inrymmer så gott som alltid en förhandlingsuppgift men kan även föranleda en rad mer eller mindre vittgående rättsliga åtgärder. Mycket ofta aktualiseras markvärderingsspörsmål av den mest skiftande beskaffenhet. — Naturvården följer sålunda det vanliga schemat för fysisk planering.

Vid en närmare granskning av frågan finner man att planeringen, som det här är fråga om, måste ske i flera steg. Enligt utredningens mening kan man på naturvårdsområdet icke undvara viss central vägledning eller styrning. Detta följer redan därav att vissa regioner av landet kräver större uppmärksamhet än andra. Vid begränsade medelsramar för genomförandet måste alltid en prioritering ske. Då en riksomfattande översiktlig plan för verksamheten föreligger, bör det emellertid vara lämpligt att eftersträva största möjliga handlingsfrihet regionalt, d v s ute i länen. I fråga om det regionala arbetet bör emellertid anmärkas, att vissa naturvårdsfrågor icke låter sig innestängas i det enskilda länet. Som exempel må hänvisas till Göteborgsregionens reservatbehov, som uppenbarligen redan nu berör tre län. I dylika fall är en samverkan mellan berörda län och en gemensam behandlingsprocedur nödvändig. Slutligen är det självklart att naturvårdspolitiken mycket intimt berör den enskilda kommunen. Inom ett vidsträckt fält är det nödvändigt att förutsätta ett samförstånd mellan kommunens handlande och regionala eller riksintressen. I fråga om såväl planering och genomförandeåtgärder som organisation och finansiering erfordras enligt utredningens uppfattning en lämplig ansvarsfördelning på tre nivåer, den centrala, den regionala och den kommunala.

I fråga om planeringsmetodiken föreligger redan nu erfarenheter av två skilda förfaranden, nämligen å ena sidan planering enligt byggnadslagen, närmast då regionplan eller generalplan, och å andra sidan den [ 166 ]informella planeringen enligt tillämpningskungörelsen till strandlagen. Som förut anmärkts finns det här i landet gott om färdigställda eller antagna generalplaner, men ytterst få fastställda sådana. I sin behandling av naturvårdens markbehov är de relativt ojämna, ett förhållande som ytterst beror på att det hittills saknats allmänt accepterade riktlinjer på området. Detta hindrar givetvis icke att en generalplan kan vara ett utmärkt underlag för konkreta naturvårdsåtgärder i många fall. Utredningen har dock icke ansett sig kunna utgå från att varje hittills utarbetad generalplan utan översyn kan utgöra lämpliga lokala riktlinjer för den framtida naturvärden.

Den informella strandplaneringen har, där den tillämpats riktigt, visat sig ha betydande fördelar. Enligt utredningens mening talar många skäl för att naturvårdsplaneringen utformas som en vägledande planering, som får rättsverkningar först därigenom att den utgör underlag för ett särskilt beslut enligt en ny naturvårdslag, t ex i fråga om avsättande av reservat. Beroende på omständigheterna torde därför naturvårdsplaneringen antingen kunna ha karaktären av fristående, informell planering eller utnyttjande av en planering enligt byggnadslagen, i vilken naturvårdssynpunkterna funnit en ur allmän synpunkt aktuell och rimlig lösning.

Såsom antytts tidigare bör i naturvårdsarbetet ingå ett rikhaltigt system av rättsmedel, som medger ett differentierat och nyanserat åtgärdsprogram. Det synes nödvändigt att planeringen beaktar behovet av syntes. Sålunda bör en naturvårdsplanering om möjligt behandla avsättandet av reservat, strandskydd och landskapsvårdande åtgärder, såsom täktreglering, kontroll av andra arbetsföretag, behov av bebyggelselokaliserande åtgärder o s v i ett sammanhang. Först genom en lämplig samordning av alla dessa åtgärder torde man kunna tala om en systematisk naturvård.

För att samhällets insatser på naturvårdsområdet skall bli fruktbärande är det av utslagsgivande betydelse att alla medborgargrupper kommer till insikt om det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen. Detta ansvar har två särskilt framträdande sidor. Den ena avser hänsynen mot den levande naturen och måste bygga på vissa fundamentala kunskaper om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort. Den andra sidan, som med utredningens allmänna utgångspunkter kan förväntas få allt större betydelse, avser hänsynen mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Om en tätortsbo skall kunna uppträda på ett hänsynsfullt sätt ute i den »vanliga» naturen, måste han veta något om jordbruk och skogsbruk m m, så att han förstår, vilka åtgärder från hans sida som kan föranleda skada eller olägenhet.

Här föreligger enligt utredningens mening en folkuppfostraruppgift av stora dimensioner, till vilken både skolväsendet, åtskilliga fackmyndigheter samt de stora folkrörelserna bör knytas och där både press, radio och television bör utnyttjas. En god utgångspunkt finns i de insatser, som redan nu görs av de ideella organisationerna på naturvårdsområdet.

[ 167 ]

I. Vissa sammanfattande synpunkter

Av den tidigare framställningen har framgått att det i flertalet väsentliga frågor råder en allmän enighet om den framtida inriktningen av naturvårdspolitiken i landet. Det är också uppenbart att önskemålen om en aktivare insats från samhällets sida numera bärs upp av en mycket bred allmän opinion.

Å andra sidan har utredningens undersökningar klarlagt, att naturvården av i dag lider av många allvarliga brister. Det kan i stort icke råda någon tvekan om att ett betydande reformarbete är ofrånkomligt. Då dessa reformer planeras, är det av utomordentlig vikt att de ofrånkomliga huvudkomponenterna i verksamheten får en inbördes rimlig avvägning i förhållande till varandra. Till dessa räknar utredningen i första hand en klar målsättning för verksamheten, planmässighet och systematik i arbetet, lämpligt utformade rättsmedel i lagstiftningen, tillräckliga personella resurser hos de ansvariga myndigheterna samt finansiella resurser, som är avvägda med hänsyn till verksamhetens omfattning.

Mot denna bakgrund framlägger utredningen i det följande sina huvudförslag i tre särskilda kapitel, nämligen ett om lagstiftningen (kap 10), ett om organisationen (kap 11) och ett om finansieringen (kap 12). De har ett nära inbördes sammanhang och för att möjliggöra en aktiv naturvård i landet är de tre sidorna av verksamheten lika viktiga.

I kap 9 framlägger utredningen ett utkast till lösning av vissa allemansrättsliga frågor.