Scener i Nord-Amerika/Den siste Båtkarlen
| ← Förord |
|
Svensken i Amerika → |
på
OHIO-FLODEN.
De stora floderna i Norra Amerika stiga icke sällan till en fruktansvärd och i Europa oerhörd höjd, som mången gång förorsakar förlust, ej blott af egendom, utan äfven af menniskolif. En sådan stegring af vattenmassan i Ohio-floden inträffade i Februari månad 1832. Från Pittsburgh ända ner till utloppet i Mississippi syntes de bedröfligaste spår deraf, och öfverallt hördes blott nödlidandes rop. I Cincinnati räknades ej mindre än femhundra familjer, som drefvos ur sina boningar, för att söka räddning, dels på taken af husen, dels i stadens högländta trakter. Under en enda natt blef en stor del af staden Pittsburgh öfvergifven af sin folkmängd, som flydde undan vattnet, hvaraf de lägre våningarne inom några timmar uppfylldes. Många uppväcktes af den i huset inrusande vattenmassan och räddade med möda sina lif. Man hörde ej annat än darrande stämmor af uppskrämda qvinnor och barn. Att i denna villervalla tänka på någon bergning af möbler, husgerådssaker och kreatur, var ej möjligt; allt måste uppoffras åt den härjande flodens våldsamhet.
Det var likväl intet ställe på stränderna af Ohio, som led så mycket af denua olyckliga händelse, som den lilla staden Lawrenceburg, 24 mil söder om Cincinnati. Byggd på låg mark, har den ofta varit utsatt för öfversvämningar och äfven någon gång sedd simmande i vatten, då invånarne brukade besöka hvarandra i båtar eller canoer, hvilka de manövrerade både med segel och åror på sjelfva gatorna. Men denna gång steg floden med sådan hastighet att äfven de oförskräcktaste och rådigaste bland stadens, folkmängd förlorade modet, och skyndade att i en brådstört flykt söka räddning. Nattens mörker och yrvädrets häftighet bidrogo äfven att göra förskräckelsen allmän; enhvar flydde på bästa sätt han kunde, i brådskan glömmande äfven sina närmaste anhöriga och vänner. Somliga af dessa beklagansvärda flyktingar begåfvo sig till andra, bättre belägna städer i granskapet, och de öfriga skyndade till bergstrakterna, hvarifrån de kunde se huru vattnet lösryckte grundvalarne af deras hus, öfverändakastade och slutligen bortförde dem med strömmen. Innan solen påföljande dagen gått ned hade de med fasa räknat 69 simmande hus på floden bortföras med allt hvad i dem var. Vattnet hade vid denna tid stigit till den aldrig förr uppnådda höjden af 31 fot öfver lågt vattenmärke.
Mot aftonen andra dagen syntes ett större trähus komma flytande på floden. Från taket sträckte förgäfves en döende mor med tvenne barn sina händer till himmeln, anropande dess hjelp. Barnens ångestrop hördes emellanåt, då ej modrens högljudda böner och förtviflade skrik nedtystade alla andra ljud. Hos åskådarne ömmade hvarje bröst för denna såsom förlorad ansedda familj; men egen fara hade förlamat alla krafter, all själstyrka — intet enda försök gjordes, att frälsa den öfvergifna qvinnan och hennes stackars barn.
Huset hade redan flutit nära två mil från Lawrenceburg, och med hvarje minut gick det djupare i vattnet, allt efter som det uppfylldes deraf. Det nalkades nu en punkt, der strandens tvära utböjning tillskapar ett starkt strömdrag, nu farligare än någonsin, i anseende till vattnets större massa och således äfven förökade häftighet. En säker undergång förestod de olyckliga; huset var för mycket vattenfullt, för att kunna passera detta strömdrag, och ingen räddande hand syntes i denna nödens stund. Med förtviflan tryckte modren barnen till sitt sköte, sjelf liggande på knä med händerna sammanknäppta till bön. I denna stund antvardade hon sig och sina barn i Hans hand, som styrer menniskans öden i både farans och säkerhetens ögonblick. Huru rörande att i verkligheten betrakta en sådan tafla!
Bland de närvarande vid denna scen, syntes på stranden, stående tätt invid strömdraget, en man, hvars blickar länge varit liksom orörligt fästade vid marken, och som tycktes hel och hållen öfverlemnad åt djupa betraktelser eller invecklade kalkyler. Hans yttre visade en ålder af fyrti år, uthärdade mödor och sträng verksamhet, hans skarpa öga tecknade beslutsamhet och kraft, som också gjorde hufvuddraget i hans karakter. Från barndomen utsatt för väderlekens alla omvexlingar, var hans ansigte snarare en Mulatts än en hvit mans; men vid nogare granskning af dess serskilda delar upptäckte man det ädlaste uttryck, som någonsin prydt en tapper och storsint krigare. Hans lutande ställning med kroppens hela tyngd öfver den refflade bössan utvecklade, till främlingens beundran, växtens alla former. Styrkan af hans seniga armar erinrade om Hercules, så väl som kroppens alla symmetriska proportioner om Apollo. Drägten bestod i en blårandig ylleskjorta, som var öppen i bröstet — så deruppå en gulgrå vadmalsrock med djupa fickor på sidorna och prydd med tvåtums jätte-knappar af ben. Omkring lifvet bar han ett bredt svart läder-bälte, hvari en tälj-knif med skida var instucken, och på fötterna Indianska skinn-skor (moccasins) besatta med mångfärgade stråperlor.
Denne i drägt och utseende så egna man hade omsider hört den högljudda jemmer, hvarmed de tre offren uppfyllde trakten. Liksom öfverraskad deraf, upplyftade han sina ögon från marken, vid hvilken de hittills tycktes ha varit fästade. Van ifrån vaggan att se faror omkring sig, hade han öfvat sitt sinne att i vigtiga ögonblick icke förlora fattningen, och han insåg vid första ögonkastet modrens och barnens förtviflade ställning, samt att nästa minut medförde dem en säker död. För att besluta en sak behöfde han blott en sekund, och dess utförande gick lika hastigt, ty han begrep ej att skilja tanken från handlingen. I hans sinne voro de ett; också hade han vid alla tillfällen visat att endast ögonblickets impuls var hans drifskäl. Skor, rock, bössa voro hastigare bortkastade än flygande svalan vänder från en riktning till en annan. Nu störtade han i det häftiga strömdraget, och sköt med kraftig arm undan de brusande böljorna, än kämpande emot strömmen att hålla sig uppe, än sträfvande efter ett tag i det flytande huset. Detta lyckades; hans ena hand fattade redan i boningen, då denna sänkte sig för alltid i djupet af floden. Ett genomträngande skrik hördes från qvinnan och barnen, och i nästa sekund voro både de och den hjeltemodige mannen störtade i strömdragets förfärliga hvirfvel....
Några få månader hade passerat, sedan detta
hände. Bob — så kallades den djerfve simmaren
— gick åter helt trygg på fasta landet, och hade
nästan glömt att han vågat sitt lif för att rädda tre
andra menniskors, hvilket hade lyckats honom
genom otroliga ansträngningar. Den tacksamma
modren hade i glädjen öfver sina barns frälsning
erbjudit honom, till belöning, all den lilla egendom,
som ännu återstod henne efter öfversvämningarne;
men detta anbud hade han afslagit. Grannarne
skulle äfven önskat gifva honom ett prof af sin
aktning för hans ädla gerning; men de kände för väl
mannens karakter. De vågade knappt för honom
nämna ordet belöning, utan låtsade som denna
bedrift blott varit en af hans hvardags-handlingar.
Bob (ett förkortadt Robert) var en af det folk, hvars existens ångbåtarne liksom tillintetgjort. Hans yrke var att i så kallade flat-boats (pråmar, gjorda af bjelkar, löst sammanbundna med sega qvistar i stället för tåg) nedföra de vestra och norra staternas produkter till New-Orleans att der försäljas; detta arbete, som sysselsatt honom allt från barndomen, hade upphört sedan ångbåtar inrättades på de stora floderna, och nu såg han sig brödlös och utan hopp om näringsfång på sin ålderdom. Men i trots af denna tryckande nöd, kunde han dock ej förmås att emottaga en välförtjent belöning, som skolat, åtminstone till någon tid, försätta honom i ett slags oberoende, ty hans stolthet förbjöd det såsom en förnedring. Liksom alla kamraterne i samma yrke, hyste han den fullkomligaste likgiltighet för mödor och faror, och var så godt som oberoende både i tankar och handlingar. ”En man kan fördraga mycket, vänja sig vid mycket och älska mycket,” brukade han säga — ”men att vara slaf i ett så kalladt civiliseradt land, är en omöjlighet för den, som aldrig andats annan luft än den fria bergs-luften, som icke vet hvad tvång vill säga, och som lefvat friare än hjorten och buffel-oxen i skogarne.” Dessa oberoende tänkesätt gåfvo visserligen ofta åt båtkarlarne en råhet i seder, som gränsade till plumphet; men detta kom ingalunda af vildhet och barbarism, utan endast af folkets spridda bostäder i ett nytt och ännu ouppodladt land, der hvar och en är sjelfständig herre — der de närmaste grannarne bo på ett afstånd af 50 till 100 Engelska mil — der man ej känner till sin nästas förhållanden eller blandar sig deruti — der en träkoja af den enklaste konstruktion, är allt hvad äfven den förmögnaste kan begära. Detta förklarar tillräckligen, tyckes mig, den stolthet, den jemlikhet i umgänget, den beredvillighet att göra bekantskaper, den bristande återhållsamhet, den enkelhet i seder, den frihet i uttryck, som hvarje resande omtalade såsom karaktersdrag hos dessa båtkarlar på de vestra floderna.
För personer med sådana lynnen måste i sanning den första ångbåt, som sattes på Ohio-floden, förefallit såsom en af Den Onde sjelf uppfunnen maschin, för att utrota deras slägte. Bob hade med beklämdt bröst åskådat dessa, såsom han kallade dem ”flygande eld-skepp,” skjuta förbi honom, då han i sin klumpiga pråm endast af strömmens fart drefs till samma destination som de. Öfverallt tycktes de gå honom i vägen: åkerbrukarne, som fordom lemnat honom jordens produkter att frakta till New-Orleans, föredrogo nu att sända dem med ångbåtarne, ty dessa emottogo varor för hälften mindre frakt — och äfven vid försäljnings-platsen fann han att dem lemnades ett gifvet företräde. Med svikna förhoppningar och minskade tillgångar hade han nyss återvändt från en resa till New-Orleans, då mina Läsare första gången gjorde hans bekantskap på stränderna af Ohio. De få ännu återstående kamrater, som någon tid fortfarit med samma nu mera brödlösa yrke, hade till och med öfvergifvit honom och antagit tjenst såsom lotsar om bord på ångfartyg. Han var nu, i ordets fulla bemärkelse, ensam öfrig af en ej längesedan talrik folk-klass, han var den siste Båtkarlen på Ohio-floden.
”Annorlunda var min belägenhet,” tänkte han,
— ”då jag för 25 år sedan första gången gick
utför den vackra floden[1], och i min egen båt
herrskade, såsom man säger furstarne göra i det gamla
Europa. Den tiden föreföll lifvet mig gladt som en
vårdag med grönskande mark och smekande
fläktar, och naturen syntes då i mina ögon endast
skapad för att fägna mina sinnen. Med hvilket
nöje påminner jag mig icke ännu i dag den muntra
lefnad, som vi förde om bord på dessa båtar! Än
dansande på däcket, än skämtande med flickorna
på stranden, än lyssnande till det starka echo,
som bergen och skogarne gåfvo till svar på våra
sånger, än berättande våra lefnads-öden för
hvarandra, flöto vi, utan att märka det, från nordens
till söderns klimat. Att vara en Båtkarl, utgjorde
då allt hvad stort och ädelt kunde tänkas, och för att finna tycke af en flicka har i Vestern, var
det nog att äga båt och ha varit i New-Orleans,
tvenne omständigheter som betydde att man var
en stor man. Men nu — hvem bryr sig mer om
Båtkarlens förr så värderade egenskaper? Liksom
gamla kläder har man aflagt honom för att följa
eländiga nyheter. En pråm är ej längre
fashionable; alla måste nu resa i dessa eldskepp.
Båtkarln behöfves inte mera — han får svälta. God
natt, min ljusa stjerna! som lyst mig genom
lifvet; stormarnes mörker bortskymmer dig allt mera
för min syn. Lys åtminstone en gång ännu före
min död, så att hvad Båtkarlen var, icke med
ens må utplånas ur mina samtida landsmäns
minne! —”
Vi måste låta några ögonblick passera, innan
vi återse denne i sitt slag märkvärdige man.
Liksom en båt på hafvet, af vågorna kastad och
beherrskad, hade han blifvit drifven från en plats till
en annan, öfverallt förföljd af den nya, odrägliga
hågen till förbättringar, som började att låta sig
märka hos folkmassan. Hvarthän han vände sig
såg han de förhatliga ångbåtarne, och på intet
ställe fägnades hans öra af några klagande ljud
öfver förlusten af de förra muntra och ädelsinnade Båtkarlarne. De voro redan samt och synnerligen
glömda, och han, som, ej olik en efter orkanens
härjningar ensam qvarstående ek, ännu upplyftade
hufvudet, betraktades af de nya emigranterna
snarare såsom en vild varelse, med hvilken man inte
vill hafva nugot att skaffa, än såsom ett föremål
för aktning och beundran. Förgäfves sökte han,
genom vackra gerningar, lika den under Ohios
öfversvämning, att återkalla i minnet hos
folkmassan den lysande befattningen att vara Båtkarl
på Ohio-floden. ”De gamla goda tiderna äro förbi,”
sade han för sig sjelf. — ”Nå väl! må då äfven
den siste af Båtkarlarnes stam snart sjunka i
jordens sköte, der han får hvila i fred!”
Denna innerliga önskan, som var ett uttryck
af den djupaste smärta öfver att finna sig den
sista af en tillförene så talrik klass, lemnades ej
länge ouppfylld. Bob hade vid höstens början
begifvit sig till Staten Indiana och anlände mot
slutet af Oktober till den i sednare tider for
invånarnes religions-yra beryktade lilla staden
New-Harmony[2], belägen på venstra stranden af floden Wabash. Händelsen förde här i hans väg en man som,
intagen af den blindaste fanatism, besökte
dessa aflägsna delar af landet, i egenskap af
missionär. Han hörde till Melhodisternas sekt, och
predikade med en ifver, som andades eld och
lågor. Båtkarlen hade väl förr en eller annan gång
hört ett sådant tungomål, men under tidernas lopp
hade det fallit ur hans minne, och i brist på lexor och
predikningar af andra, hade han tänkt för sig sjelf
en egen religion, af detta korta innehåll: ”En Gud
är till.” — Missionären ansåg naturligtvis denna
öfvertygelse icke vara nog för en så kallad
rättskaffens kristen, utan blandade i sina samtal med
Bob all den sekteriska envishet och småaktighet,
som ej sällan utmärka dessa annars förtjente och
gudfruktige män. Bob åhörde med uppmärksamhet
men blef icke öfvertygad af den långtrådige
predikantens inkrånglade bevis och uttydningar af
skrifterna. Detta märkte alltför väl predikanten, men
han uppgaf derföre icke hoppet att få räkna
Båtkarlen såsom en af sina anhängare. ”Kom med
mig,” sade han slutligen; — ”jag far nu till ett
fält-möte (camp meeting), något längre upp på
Wabash-flodens stränder. Bevista alla ceremonierna vid detta tillfälle och säg mig sedan om du ej vill
föröka den flock, hvars själasörjare jag är.”
Bob svarade endast med en lätt böjning på hufvudet, utan att tillåta sitt ansigte uttrycka det bestämda beslut att tillintetgöra den andlige mannens välmenande förhoppningar.
De afreste strax derefter till det utsatta fält-mötet och anlände dit kort före ceremoniernas början. Under missionärens beskydd blef hans oböjlige följeslagare satt på en punkt, hvarifrån han kunde öfverskåda hela församlingen och allt hvad som tilldrog sig på fältet. Det torde icke anses otjenligt att har kortligen beskrifva denna så kallade gudstjenst.
Redan tidigt på morgonen hade anländt en mängd åkdon, till större delen kärror, lastade med menniskor, som dels af nyfikenhet, dels af begär att höra religionen förkunnas af en andlig man (hvilket icke skett i dessa trakter under de sednare tvenne åren), äfvensom af andra skäl begifvit sig dit. Skjul upprestes i hast, bildade af grennar nedstuckna i jorden, på några alnars afstånd från hvarandra och betäckta med stora skynken, som sålunda tillskapade ett slags rum, i hvilket hvarje familj efter slutad gudstjenst sökte hvilan. Dessa tillfällighets-hus lågo i en dubbel cirkel, som i det yttre skyddades af en tjock skog med hundra-åriga kronor. I medelpunkten af denna cirkel var en öppen plan, der en liten upphöjning utvisade den plats, som predikanten hade att intaga, då han talade till folket.
Ceremonierna började med afsjungande af några hymner, hvartill orden, så väl som melodierna voro välbekanta för alla. Många af dessa hymner gjorde mycken effekt under det höga himlahvalfvet, och allt erinrade lifligen om de första kristnas gudstjenst, vanligen förrättad på aflägsna platser eller i romantiska lundar. Efter sångens slut, uppsteg missionären och började en predikan, som skulle kanske icke passat på något annat ställe än detta, men som här verkade kraftigt på åhörarne. Han talade om Gud, om den sanna bekännelsen af Frälsarens lära, om ett tillkommande lif, och om det högtidliga ögonblick, då domen förkunnas af den rättvise Domaren i höjden. Det är inte möjligt för den, som icke sjelf bevistat ett sådant möte, att göra sig ett begrepp om det mästerliga sätt, hvarigenom dessa missionärer verka på församlingens sinnen. Vid detta tillfälle framdrog talaren alla skäl, som möjligen kunde uppfylla hans afsigt; han målade med de lifligaste färger delas sista ögonblick, som dött i hopp, och deras, som aflidit i förtviflan; och slutligen sade han, liksom ett afsked till åhörarne, under det hans ögon badade i tårar och hans stämma af rörelse aftynade till ett pianissimo. Detta må ha varit utstuderadt eller icke, det hade dock en underbar verkan på de närvarande. Öfverallt hördes snyftning och gråt, ty både unga och gamla voro djupt rörda af talarens enkla men just derföre på dem verkande sätt att uttrycka sig. Flera qvinnor föllo afdånade till marken och bortburos af sina närmaste slägtingar. Barnen gömde darrande sina ansigten i mödrarnes famn och skreko af förskräckelse öfver det så rysligt utmålade helvetets plågor. Man såg till och med unga flickor falla i konvulsioner, så att de under flera påföljande timmar yrade och skreko om svafvel och lågor[3].
Det var blott en person i hela denna församling, som behöll sitt lugn i blick och åthäfvor, och som tycktes med likgiltighet lyssna till den häftige predikantens eldsprutande tal. Hans ansigte förblef oförändradt som en liflös bildstod, och hans blickar röjde ingen enda af de olika rörelser, som blixtrade ur de öfriges ögon. Med förundran betraktade talaren, efter slutad gudstjenst, denna oböjliga man; och hade gerna i en triumferande ton frågat honom, hvad hans åsigter i religion nu voro, sedan han hört den kristna läran så allvarligen förkunnas, och varit vittne till en hel kongregations uppriktiga tårar. ”Samma Gud,” sade Båtkarlen, ”som är min fader, är också din; det är endast en sak, hvarom vi tänka olika: om sättet att dyrka honom. Du anropar hans förlåtelse, under förbannelser öfver dig sjelf, med knäfall och tårar. Jag åter, tillber honom i hvarje föremål omkring mig. Vi ha två olika tankar om vägen till det gemensamma målet; låtom oss likväl fritt och ostördt vandra, hvar och en sin väg, nog träffas vi ändå till slut.”
Missionären uppgaf nu allt hopp att omvända den i hans öfvertygelse gudlöse mannen, och lemnade honom från detta ögonblick till sitt eget, som han kallade ”ohyggliga” öde. Befriad ifrån denna välmenande andlige man, vandrade Bob framåt kretsarne af de uppsatta tälten. Aftonen hade emellertid sänkt sina skuggor öfver trakten, och emellan träden voro upphängda lampor, hvars sken gjorde en stark brytning emot den närgränsande skogens dystra mörker. Ur hvarje tält syntes ljus, och här och der på fältet lågade itända högar af qvistar och mossa. Mennisko-hopar vandrade fram och tillbaka från hvarandras bostäder, och stannade blott här någon afton-hymn från det innersta af ett tält nådde deras öron. På ett kort afstånd derifrån åter, lästes högt ur bibeln af en 70 års gubbe, midt i en krets af lyssnande barn och barnabarn. Tätt utmed denna grupp syntes en annan, lägrad omkring en flammande eld, och som var inbegripen i berättelser om underbara ting och djerft tilltagna äfventyr. Bob, som länge hade vandrat omkring på fältet, men funnit ingenting, som lockade honom att stanna qvar på något ställe, slog sig dock slutligen till detta sällskap, som mest bestod af unga karlar.
”Den gången vann jag seger,” utropade en af dessa män, som, i ordets fulla bemärkelse, var en verklig jätte, ”och sedan har ingen vågat sig fram att slå vad med mig.”
De öfriga antydde väl med ett halfhögt knot, att de hyste ett visst tvifvel om sanningen af hans ord, men yttrade just ingenting och talaren fick således mera mod.
”Försök, den som vill!” fortfor han triumferande; ”jag trotsar er allihop. Finns väl någon på hela detta fält, som vill hålla med mig om ett glas gin att han kan göra efter samma skott, som det jag nu först ämnar aflossa?”
Ingen svarade på denna fråga. De sågo blott på hvarandra, i hjertat förbittrade öfver skyttens skrytsamma språk.
”Jag tar dig på orden, du broder skytt!” hördes nu helt oförväntadt från den uppmärksamme Båtkarlen, ”och bjuder dig ännu ett annat vad om sex dricksglas gin, att du inte kan göra efter, hvad jag skall visa dig.”
Skytten såg med förundran på den okände främlingen, och antog genast, utan tvekan det föreslagna andra vadet.
Knappt sagdt, förrän Bob uppmanade sin antagonist att bereda sig till kampen och utvälja en dertill tjenlig plats. Denne bevärdigade honom ej med ett svar, men satte sig genast i spetsen för tåget och ställde sin gång till skogen, der han stannade i en liten dal, tillräckligt öppen för att gifva rum åt de tvenne täflande. Under ett fräckt utrop af: ”Ur vägen!” drog han med foten ett spår i marken, och gick sedan derifrån i rak linea framåt, räknande stegen. ”Trettio!” ropade han slutligen högt och tvärstannade.
En refflad bössa fram togs och laddades; skytten uppfyllde pipan med skottets alla beståndsdelar, utan att yttra det ringaste ljud. Under dessa beredelser hade Bob äfven lyftat sin bössa från axeln och flera gånger undersökt fängpannans tillstånd. Den förstnämnde kastade en blick af medlidande på den djerfve främlingen, vinkade åt honom att nalkas och frågade, i fast förtröstan på segern: ”Ser du den smala sprickan i trädet framför oss? — Nåväl, träffa den, om du kan, med högra ögat förbundet.”
Bob upptog utan betänkande en brokig näsduk ur fickan, och stillatigande band den öfver högra ögat. Motståndarn gjorde likaså, lade genast an, och sköt af sitt skott, men ve! det träffade blott i barken på sidan om sprickan.
Nu var ordningen kommen till Bob. Utan att en gång vänta tills röken af det förra skottet skingrat sig, aftryckte han sitt gevär — och kulan befanns sittande midt i sjelfva sprickan.
Segern var afgjord, den olycklige skyttens ögon blixtrade af harm, och Båtkarlen skyndade att åter lugnt ladda sin bössa. ”Det är varmt göra här i dag, kamrater,” sade han. ”På jagt har jag, liksom mången annan skytt, vunnit, men lättare än detta har intet ännu förefallit mig, och skam! om jag hade tappat. Det var en tid — och tro mig! den tiden har jag inte glömt — då jag på stränderna af Mississippi ansågs som den bästa skytten bland mina gelikar, och månget djur föll för denna bössa. Bland er är jag okänd och främmande, har måste jag således ånyo arbeta på att göra mig ett namn, och så godt kan det ock vara, ty min person betyder nu mera intet i detta f örändrade, förfinade och försämrade land. Men låt se, begynnom leken! Hvem af er vill tjena en landsman med att vara fot till hans skott-tafla? J bleknen! Det är likväl inte första gången, som jag på fyrtio steg skjutit bägaren från en mans hufvud eller guldringen ur hans hand. Låt vara, att försöket ser vådligt ut, men starka själar böra inte rädas att se döden i synen. För öfrigt, finns det väl något exempel att en gammal Båtkarl brutit sitt löfte? Jag lofvar er nu, männer, att skjuta bägarn från hufvudet, utan att vidröra ett hårstrå, och blygens J inte, att vägra ert förtroende till mina ord? Nåväl, för att betrygga er, J karl-klädda qvinnor! samtycker jag att, om ett enda hufvudhår skadas på den som uppbär bägarn, en af edra kulor må sänkas i detta bröst. Är detta nog, eller tveken J ännu?”
Häpna öfver det ytterst djerfva i främlingens förslag, syntes de närvarande länge forska hvarandras blickar till råds om hvad som var att göra. En af dem föreslog slutligen att med lottkastning afgöra, hvem som skulle uppsätta bägarn på sitt hufvud; denna mening antogs enhälligt, och sattes genast i verket. Lotten föll på Bobs motståndares egen bror. Blek och darrande fördes han till den bestämda platsen, och tennbägarn sattes på hans hufvud. Fyrti steg derifrån ställde sig Båtkarln och betraktade några ögonblick målet för sitt skott. Hos honom märktes ej den ringaste rörelse, och af uttrycket i hans ögon skulle man kunnat tro, att blott en fogels lif stod i fara. Hans handtag med bössan voro bestämda, och det var icke möjligt att finna i hans minsta rörelser något tecken till osäkerhet. När han upplyftade bössan till ögat och spände hanen, vände han sig småleende åt den andra skytten, som, med spändt gevär, rigtadt emot honom, utropade: ”Kom ihåg vårt aftal! Såras min bror, så lefver, du inte en minut derefter.”
Bobs vapen förblef orörligt i horisontel ställning, nära två minuter; sjelfva bösspipan rörde sig under denna tid ej en linea. Ingen vågade tala, knappt andas. Tystnaden var hemskare än stormens tjut en vinternatt.
Skottet afgick, och i samma ögonblick störtade den person till marken, på hvars hufvud bägaren var uppsatt. Ett rop af fasa undföll alla de samlade vittnena, men detta nedtystades lika hastigt genom knallen af ett annat skott, hvarvid den olycklige Båtkarln sjelf föll liflös till jorden. Man hörde ej annat än en svag suck från honom innan lifvet utsläcktes, ty motståndaren hade med en skytts säkra öga sändt kulan genom hjertat på den beklagansvärde mannen.
Bägar-bärarn upplyftades emellertid från marken af de bispringande vännerna, som sorgfälligt efterletade det dödliga såret. Ingen del af hans kropp befanns ha lidit någon skada, och på hufvudet saknades icke ett hår. Han återhämtade sig också snart från sin förskräckelse, och var den förste, som hittade på bägarn, hvilken, genomborrad af kulan, hade blifvit kastad på ett afstånd af trettio alnar.
Så dog den siste Båtkarlen, offer för ett bedröfligt misstag, och med honom slocknade denna mennisko-stam, som, i historien om Ohio- och Mississippi-strändernas första befolkning af de hvita, intager ett märkvärdigt rum.
- ↑ La belle Rivière kallades Ohio af de första Fransmän, som besökte den, och detta namn har den sedermera bibehållit.
- ↑ Denna plats anlades först år 1814 af en hop fanatiska Tyskar, som kallade sig, Harmoniter, och hvilkas religions-satser mycket liknade de så kallade Skakarne eller Dansarne. Det var ifrån detta ställe, som Robert Owen utsände sin högst karakteristiska lära, som han kallade The Social System. Så väl staden som läran äro nu i aftagande.
- ↑ Må Läsaren ej tro att denna beskrifning är belagd med alltför bjerta färger. Den som önskar ännu närmare lära känna dessa fält-möten, hänvises till Flints ”Ten years residence in the valley of the Mississippi” och samma författares andra vidlyftigare arbete, kalladt: ”History and Geography of the Mississippi valley.” — Det är naturligt, att menniskor, som tillbringa större delen af sin lifstid i skogarnes enslighet och under ostörda betraktelser öfver naturen, äro vid ett tillfälle, som detta, mera lättrörda än de, som dagligen lefva i umgänge och samfund. Hvad som derföre upprör deras känslor, har ofta ingen effekt på sällskaps-menniskan. Dessa religiösa möten förtjena sålerles ej alltid det klander, som af nyare tiders resande blifvit utöst öfver deras, och i min tanke äro de både oskadliga och nyttiga, så länge nemligen folkmassan, såsom nu är fallet, i de Vestra Staterna, ej har tillfälle att höra en predikan oftare, än kanske en gång hvartannat år.