Scener i Nord-Amerika/Svensken i Amerika

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den siste Båtkarlen
Scener i Nord-Amerika
ur en svensk resandes minnes-bok
av Carl David Arfwedson

Svensken i Amerika
Quarteroon-flickan  →


[ 25 ]
SVENSKEN I AMERIKA.



[ 26 ] [ 27 ]De sista solstrålarne färgade den täta och majestätliga skogen, vester om den lugna Delaware-floden. Sommarens foglar sjöngo sina afton-psalmer i hvarje träd, och de lätta fläktarne förde tonerna, liksom ljuden af mångfaldiga æols-harpor, öfver den närbelägna trakten. Här och der på de jemna stränderna syntes några usla bjelk-kojor, framför hvilka vanligtvis en mängd barn, till större delen halfnakna eller klädda i skinn, lekte med fula och långhåriga hundar, som emellanåt höjde sina gälla skall, då barnen alltför hårdhändt drogo dem i örat eller i svansarne. Emellan träden syntes några få uppodlade täppor, i hvilka ännu stubbarne efter de nedfällda träden kunde upptäckas, på sina ställen likväl öfverskylda af ett långt och frodigt gräs, i höjd ofta täflande med nutidens märkvärdiga Gama-gräs.

Tätt utmed venstra stranden låg en liten enstaka koja, byggd af bjelkar, sammanfogade med ler och mossa. Glasrutor funnos ej i fönstren, utan i deras ställe begagnades brädstycken, som, [ 28 ]medelst ett rep från taket, höjdes eller sänktes, alltsom ägaren ville se det inre af huset upplyst eller mörkt. Skorstenen var gjord af lera och upprest mot den yttre muren vid byggnadens ena hörn. Den enda ingång som fanns var utåt floden, och så trångt och lågt byggd, att man ej kunde inträda i huset, utan att sammanklämma sin person till möjligaste minsta volym, så att man snarare kröp än gick genom porten. Byggnaden bestod af ett enda rum, hvars ena sida upptogs af en ofantlig spis, der en panna stod och rökte på en hög af glödgade kol. Tvenne trästolar af enklaste konstruktion, en säng och ett bord utgjorde rummets alla möbler. Vid bordet satt en åldrig man med silfver-hjessa, och framför honom låg en öppen foliant med stora stilar. Gubben läste högt för sig sjelf, och tycktes med en innerlig andakt uppfatta hvarje mening, hvarje ord han hämtade ur den heliga boken. — Det var Bibeln. — Efter att länge hafva fortsatt sin läsning, upplyftade han långsamt ögonen från papperet och sammanknäppande sina händer, utropade: ”Ära vare Gud i höjden!” — Hans bön var innerlig och lång; när han slutat den, igenslog han Bibeln och fästade tillhopa dess permar, medelst två utarbetade messings-knäppen, som, jemte det på ena permen intryckta kungliga [ 29 ]vapnet, vittnade om bokens forntida prakt. ”Hvila nu i ro,” fortfor han, talande till boken, ”till dess solen åter helsar god morgon! I dag har du gifvit mig tröst, neka mig den ej i morgon.” — Så sagdt, uppstod han, lyftade pannan från elden och förtärde med smak den enkla men födande rätten. Aftonens skuggor erinrade honom snart, att hvilotimmen var inne; och gubben var ej sen att lyda naturens kallelse. Inom få minuter derefter hördes ej mera något ljud i kojan.

Vid dagningen uppväcktes den gamle af ett häftigt knackande på dörren. ”Hvem söker mig så tidigt på morgon?” frågade gubben och lagade sig med detsamma till att gå upp från sängen. ”Måns Rambo är mitt namn,” svarade den främmande. ”Stig upp, gamle Sven Jonson och slapp mig in, ty jag har stora nyheter från fosterbygden.” — ”Från Sverige!” utropade den åldrige mannen och sprang upp från sängen med en gosses snabbhet. ”Välkommen, Måns Rambo, till min hydda! Från Sverige, säger du? Herre Gud! det är nu så länge, sedan jag hörde någonting derifrån, att jag började tro det vara endast en dröm, då jag påminte mig det gamla landet. Är du säker att du icke sjelf drömmer? Kom emellertid in och berätta mig hvad du vet. Lefver den unge Hjelten ännu? Ja, visst måtte han lefva, ty för [ 30 ]ung är han ännu att dö; och när de gamle sparas, såsom jag och andra, hvarföre skulle inte han få lefva, han som, ännu barn, fick så mycket att sköta? Visst lefver Carl XII, eller huru, Måns? Säg ut, säg ut; jag kan ej andas, förrän du svarar mig.”

Den främmande hade emellertid inträdt, och satt sig ner på den gästfritt erbjudna stolen. ”Carl XII är ej mer!” sade han. ”Underrättelser ha nyss inlupit till vår pastor i Wicacoa, att den unge kungen slutat sina dagar, och man säger att han inte fallit på ärligt sätt. Besynnerliga rykten äro gängse. Kom, följ mig; jag skall berätta dig mera derom under vägen till kyrkan, der man snart väntar oss.”

Sven bleknade vid den förskräckliga tidningen och förblef stum. Han följde mekaniskt uppmaningen att begifva sig på väg till kyrkan, i sällskap med sin landsman, som genast styrde sin gång åt stranden, der en canoe, gjord af bark, låg färdig att emottaga dem.

De båda Svenskarnes drägter liknade mycket hvarandra, men voro så olika dem deras landsmän i fäderneslandet vid den tiden brukade, att de förtjena en kort beskrifning. På fötterna buros skor, hvars ofvanstycken och sulor voro af samma slags läder, ungefär lika de skinn-moccasins, som ännu [ 31 ]i denna stund dagligen nyttjas af Indianerna vester om Mississippi-floden. Benen voro bara; och som de länge varit utsatta för solstrålarna, hade de fått en kopparbrun färg. I stället för skjorta brukades en tätt åtsittande kalfskinns-väst, utan den ringaste granlåt, och ofvanpå den en jacka af samma slags skinn, hvilken de nu likväl, i anseende till sommarvärman, snart aftogo och buro på armen. Ett par kortbyxor af bockskinn, med tennknappar och silfverspännen vid knäna, hörde äfven till deras drägt; och ändtligen buro de på hufvudet mössor af björnskinn, ungefärligen i skapnad af nattmössor.

Så utstyrda, och med refflade bössor på axeln, stego de in i den bräckliga farkosten, der den ena satte sig i förn, och den andra i aktern, båda försedda med Indianska åror, hvarmed de styrde och framförde canoen öfver Delawares vågor. Deras samtal tycktes länge endast och allenast handla om den sorgliga och oförväntade nyheten från Sverige, som troligen hade blifvit deras oafbrutna samtalsämne, intill deras framkomst till Wicacoa, om icke ett doft, klagande ljud på stranden ryckt deras uppmärksamhet derifrån. Bådas ögon riktades åt det hållet, men vände lika hastigt tillbaka, liksom de fruktat att se ditåt. Betänkligt skakade Måns Rambo sitt hufvud, under det han, forskande den [ 32 ]andres ansigts-uttryck, anmärkte: ”Königsmark har ännu icke kommit till ro. Måtte den olycklige brottslingen snart finna nåd inför Guds ögon, och slippa från det rysliga straffet att jaga kring gränserna af det fordna Nya Sverige! Det är nu nära 50 år sedan han blef dömd, bränmärkt och såld till slaf, och under de sista 30 åren har hans ande ej haft ett ögonblicks hvila. Huru ofta har jag ej lyssnat till den i min ungdom välbekanta stämman! Huru ofta har jag ej trott mig höra honom ännu en gång kalla de spridda Svenska afkomlingarne tillsammans och uppmana dem att afskudda sig Engelska oket! Huru ofta tycker jag mig icke se honom med den svarta bokstafven R. inbränd i pannan! Frid vare med din ande, ädle och beklagansvärde man[1]!” — ”Amen,” tillade Sven andaktsfullt, under det han sammanknäppte [ 33 ]sina händer till bön. ”Han var den siste, som vågade tänka på att med vapenstyrka befria oss från utlänningarna; himmelen bevare oss från flera sådana män, ty dylika försök tjena till ingenting, då moderlandet uppgifvit och bortskänkt sina egna barn åt främlingarna; men skam har Sverige för den gerningen!” — ”Du har rätt, Sven,” sade den andre, ”det var föga ädelt förhållande af Carl X att med armarne i kors stå och se på, huru Holländarne kastade under sig de besittningar, som Svenska man med Svenska pengar köpt.” — ”Hade Gustaf Adolf kunnat förutse,” fortfor Sven, ”att denna koloni, hvars stiftelse[2] han så befordrat och uppmuntrat, skulle inom 30 år derefter uppoffras åt de första främlingar, som nalkades våra kuster och påstodo bättre rätt till landet än Svenskarne[3] (Gud förlåte dem en sådan lögn!) — [ 34 ]jag tror att den gamle kungen af förargelse skulle ha ryckt det röda pipskägget ur sin haka. Det var en tid, då Nya Sverige var en mäktig koloni, med ingen annan herre än ståthållaren, som talade vårt eget språk och var från samma land, som vi. I Johan Printz’s[4] tid — huru betydlig var icke då denna koloni, med hafvet till granne på ena sidan och fredliga Indianer på den andra! [ 35 ]Gamle Anders Lundgren[5] — salig vare han i åminnelse! — berättade mig mer än en gång, huru lyckliga landsmännen voro har i landet, så länge de Svenska ståthållarne styrde öfver dem, huru folket inom kort blef rikt på håfvor och barn, och önskade ingenting högre, än att få försvara landets frihet med sina egna lif. När jag betänker, på hvad sätt vi förlorade vår sjelfständighet, stelnar blodet i mina ådror, och ungdomens häftighet återvänder i mitt bröst, förbannande den man, som nesligt lemnade sig sjelf, sina landsmän och det land han bordt värja, i händerna på en obetydlig fiendtlig skara.” — ”Det var en obegriplig svaghet,” tillade Måns, ”och ringa heder fick Risingh skörda deraf; men han är nu död, och så äro alla de andra pultronerna, derföre frid vare med dem i deras grafvar, ty om de döda bör man ej tala illa!”

Canoen hade emellertid ilat fram öfver flodens yta, och landade blott några få steg från kyrkan vid Wicacoa, ungefär i samma stund, som nyssnämnda dom fälldes öfver den sista Svenske ståthållaren. Solen stod redan högt på himlahvalfvet, då de nalkades stranden, der nästan hela församlingen var lägrad kring [ 36 ]kyrkan, med tålamod afvaktande stunden, då gudstjensten skulle börja. Karlarne sutto i grupper samtalande om utsigterna för årets skörd och andra sådana för landtman maktpåliggande ämnen; de voro till större delen klädda i skinn, och i kroppsbyggnad ej olika de härdade och starka varelser, som bebo Skandinaviens nordligare trakter. Här och der hade hopar af qvinnor samlat sig, med glädjen i blicken och helsan på kinden. De voro enkelt men snyggt klädda, buro lifstycken och kjortlar af skinn, och hade mestadels både fötter och ben bara. Ej långt från dem hängde på en gärdesgård en mängd af kjortlar, äfvenledes af skinn, som qvinfolken vanligtvis aftogo då de anlände till kyrkan; dessa kjortlar buro det högst egna namnet af ”safeguard petticoats[6].” På något afstånd derifrån lekte skaror af barn, alla födda der i landet, likväl talande ett slags språk, som mera liknade Svenska än Engelska.

Vid Svens ankomst stördes alla de särskilda grupperna, och enhvar skyndade ned till stranden, att helsa den vördade patriarken välkommen bland dem. Barnen trängde sig. omkring honom, för att på gammalt Svenskt vis få kyssa hans händer, [ 37 ]och karlarne voro ej sena att i nordmanna-handslag visa sin okonstlade glädje öfver mötet. ”Mina barn,” började Sven med rörd stämma, ”ofta tillförene har jag mött er på denna plats, för att till höjden sända våra förenade böner — ofta hafva vi inför altaret fallit ner och tackat Gud för de glada stunder vi öfverlefvat; men i dag vandra vi in i templet, ej blott för att bedja för oss sjelfva, utan äfven för att nedböja oss till marken och med sårade hjertan sörja öfver den i Herranom afgångne, dyrkade Regenten i fäderneslandet. Sörjen, mina vänner, ja sörjen, ty med Carl XII har Sveriges lysande krigs-stjerna gått ned, att kanske aldrig mera höja sig öfver horisonten. O, ve! att jag skulle upplefva den stund, då det unga Lejonet slutade sina dagar.”

Kyrkodörrarne voro emellertid öppnade. Sven, åtföljd af hela församlingen, dröjde ej att antaga den vänliga bjudningen och gick in i kyrkan, hvars väggar för tillfället blifvit öfverhängda med ett svart tyg, till tecken af sorg öfver den Svenske monarkens frånfälle. Längst fram vid altaret nedsatte sig den gamle, och de öfrige togo sina platser, der sådana voro lediga. Långt innan presten uppstigit i predikstolen, var kyrkan fullkomligt uppfylld, — en syn, som visst ej var ovanlig, men som vid detta tillfälle hade en egen effekt och [ 38 ]rörde till tårar mången bland de närvarande. Gudstjensten försiggick på samma sätt som hitintills — de högtidliga psalmerna sjöngos med protestantens vanliga andakt — bönerna upprepades med lika många uppriktiga suckar, som vid hvarje annan gudstjenst — predikan andades nu lika mycken sann religion, som alla Söndagar var hörd från samma predikstol; likväl låg i det hela någonting särdeles rörande, som ingalunda hade intagit församlingen den föregående helgdagen. Man skulle kunnat tro, att det vore en gammal lärare i kyrkan eller af alla vördad far, hvars likbegängelse de nu firade. Sådan var dessa Svenskars kärlek till den aflidne konungen, och likväl hade nästan ingen af dem sett honom under lifstiden.

Emot slutet af predikan, hvilken presten egnade till större delen åt det sorgliga ämnet, hade Sven visat flera tecken till den sannaste och uppriktigaste sorg. Mer än en gång uppfylldes hans ögon med tårar, mer än en gång betäckte han en del af de grå håren med sina händer, och då predikanten i sin vältaliga beskrifning målade kung Carls sista ögonblick med lifliga och rörande färger, föll gubbens hufvud ner emot bröstet. Sanslös utbars han ur kyrkan af många hjelpsamma vänner, och nedlades under ett lummigt träd, som växte mellan de grafvar, der endast Svenska [ 39 ]qvarlefvor nedläggas. Den svalkande luften återkallade honom slutligen till sig sjelf, men dödens dystra blekhet hade satt sig på kinderna. Ögonen voro knappt igenkänbara; de hade sjunkit in i sina mörka hålor, och tycktes ej längre vilja upptaga dagsljuset. De hvita lockarne föllo i oordning öfver skuldrorna, och gåfvo åt det skrynkliga ansigtet ett fullkomligt patriarkaliskt utseende. Hans båda händer hade förlorat lifvets värma, likväl tycktes den ena med ungdomens hela styrka fattat ett papper, som händelsevis hade fallit ur hans ficka, och som han med kraft pressade tillsammans emellan de utmagrade fingrarne. ”Min tid är inne,” yttrade han omsider med en knappt hörbar stämma; ”timglaset har runnit ut efter två och nittio långa år, och väl kan man då säga att döden ej kommer såsom en oväntad gäst. Likväl, sanningen att säga, väntade jag mig ej denna morgon att före aftonen vara på hinsidan grafven. Sådan är menniskan! Hon må lefva tio eller hundra år — hon har ändå icke nog af lifvet, och ordet: farväl går lika svårt öfver gubbens som ungdomens läppar. Från vaggan till grafven göra vi ej annat än taga afsked och farväl — hela naturen förestafvar oss beständigt detta sorgliga ord; likväl kunna vi ej vänja oss dervid, och då lifvets afton omsider kommer, förefaller det oss ändå [ 40 ]främmande; vi finna det påkostande, lika hemskt att utsäga detta sista farväl, som då vi, ännu barn, fällde varma tårar hvarje gång den kortaste skilsmessa tvungo oss till ett afskedstagande. Lugn har den sednare lefnad varit, som jag tillbragt ibland er, J vänner och landsmän; så är nu äfven min afton. Den döendes välsignelse hvile öfver edra dagar! — Se så, mina barn, lemnen mig nu, jag är van att vara allena med min Gud, och fruktar derföre ej att stå ensam, då hans röst kallar mig till sig ifrån detta jordiska hem. Farväl! Farväl!”

Ogerna lydde de närvarande tillsägelsen; men Måns Rambo och den vördade pastorn i församlingen vinkade åt dem att uppfylla den döendes sista vilja. De skingrade sig omsider småningom, efter att först hafva kysst den gamles hand, hvilket denne tillät utan att göra det minsta motstånd eller gifva något tecken till lif. Så snart alla voro gångna med undantag af Måns, upplyftade Sven sig från marken och fattade häftigt hans hand. ”Fort härifrån!” utropade han med en styrka, oförväntad hos en man i sista ögonblicket. ”För mig hem, innan jag förlorar förmågan att tala. En hemlighet bor i detta bröst, och dör med mig, om du ej skyndar att föra den gamle till sin boning i skogen.” Måns blickade förundrad på den så [ 41 ]talande, och gjorde såsom han bjöd, utan att tillägga ett ord. Med omsorg lades Sven i samma canoe, som ditfört honom, och Måns Rambo fattade åter i åran och sköt ut ifrån land. Såsom Indianens pil flög den lätta farkosten öfver flodens yta, och tvenne timmar hunno ej förr framskrida, än målet för resan var uppnådt.

Så snart canoen landat invid Svens boning, stego de båda gubbarne derutur, och Måns hjelpte den utmattade vännen att vandra upp till kojan och nedlägga sig på sängen, der en björnhud utgjorde sängkläderna. Sven hade under hela färden ej yttrat ett ord, och förblef äfven stum till dess han befann sig i sängen. Der först tycktes hans lifskrafter uppväckas, och medvetandet af hvad som tilldrog sig omkring honom återvända. Hans första rörelse var att vinka till Måns att träda närmare, och så snart denne nalkats nog nära, att kunna lägga örat tätt intill hans mun, började han med svag röst följande lefvernes-beskrifning, som jag, så mycket möjligt, sökt ordagrant uppfatta.

”Jag är ej den, hvilken jag utgifvit mig vara; mitt rätta namn är långt ifrån det, hvarunder du känner mig. Min far var en stor man i Sveriges tjenst, både aktad och fruktad inom fäderneslandet, så väl som utom dess gränser. En olycksalig passion dref honom i en mörk stund att förföra en ung [ 42 ]oskyldig flicka, dotter till en ansedd borgare i en af Pomerns städer — och frukten af denna brottsliga låga var den, som nu bekänner att han med blygsel ser tillbaka på sin härkomst. Fördrifven ur fadershuset och öfvergifven af sin förförare, flyktade min beklagansvärda mor från by till by, med möda uppehållande sitt lif. Vid min födelse slutade hon dock sina dagar och lemnade den nyfödde både fader- och moderlös nästan i samma stund, som han kom till verlden. Det enda arf, som hon hade att gifva mig, var detta bref, jag nu äger, och som, skrifvet med min fars egen hand, vittnar om hvem han var. Gif mig ditt hedersord, pröfvade vän, att, så snart jag tillslutit mina ögon, du uppbränner detta skamfulla dokument, utan att för någon lefvande varelse upptäcka dess innehåll! Du lofvar det.... Det är väl, nu är jag nöjd. — Men fortsättom pilgrimens öden genom lifvet. Jag känner ej någonting om min barndom; det äldsta, som jag kan påminna mig var, att jag befann mig bland dem, som af Holländarne gjordes till fångar, då Nya Sverige föll i deras händer efter intagandet af Fort Christina. Denna fångenskap varade emellertid ej länge; ty jag hade händelsevis råkat behaga en af Nya Amsterdams rikaste invånare, som utlöste mig mot en ringa summa och skänkte mig friheten, med vilkor att [ 43 ]genast återvända till Delawares stränder och der bosätta mig i fred och lugn. Jag antog med glädje detta anbud och lefde sålunda flera år i ostörd besittning af en liten men tillräcklig jordtäppa. Vid denna tid inträffade Engelska eröfringen. Hela landet öfversvämmades af främlingar, som hvarken begrepo vårt tungomål eller förstodos af oss. Det missförstånd, som härigenom ofta uppstod, gaf anledning till flera obehagliga uppträden mellan de gamla inbyggarne och de nya herrarna, vid hvilka tillfällen de sednare vanligtvis af domarne förklarades hafva rätt. Sådant väckte missnöje bland den yngre generationen af Svenskar; men längre kom det icke; ty Svenskens lynne är, att hellre fördraga ett mindre ondt, än att genom en tilltvingad förändring utsätta sig för möjligheten af ett större.”

”Ej långt ifrån min hydda bodde midt i täta • skogen en Svensk familj, som var ibland de första emigranterna, hvilka hitkommo från Skandinavien. Den bestod af en åldrig husfader, hans maka samt tvenne döttrar, af hvilka den äldsta, Maria, var en fullkomligt fosterländsk skönhet, med blå ögon, hvitt skinn och gullgult hår. Hon var född på Delawares stränder, och kunde med skäl sägas hafva uppväxt i skogen, i kapp med de träd, som uppsprungit ur jordens sköte ungefär på [ 44 ]samma gång, som hon först såg dagsljuset. Den vilda naturen var således hennes glädje, hennes lif. Åtföljd af sin yngre syster, lika ostyrig som hon, lika fri, lika lycklig som hon, flög hon från hyddan ut i skogen, så snart solen gått upp, och återvände först till det älskade fadershuset när den åter nalkades horisonten. Intet band var lagdt på hennes frihet, ingen gräns var satt för hennes vandringar. Obetvingad såsom gazellen lopp hon från dal till dal, från strand till strand, och intet hejdade hennes fart. Något sådant bud som: dit skall du gå, men icke vidare, hade ännu aldrig nått hennes öra. Ofta såg jag henne till häst på en Indiansk pony störta genom småskog och moras, öfver kullar och höjder, och mången gång äfven simma med hästen öfver Schuylkill — för henne fanns ingen fara. I den unga flickans tankar syntes hela jorden lik den inskränkta punkt, der hon vistades, och alla menniskor trodde hon vara lika sälla och oskyldiga som hon sjelf. Enkel i drägt, som i tankar, tillbringade hon på detta vis de år, hvarpå vi aldrig veta sätta värde, förrän de äro flydda. Inga bekymmer oroade någonsin hennes bröst; intet moln tilläts ett ögonblicks hvila på hennes höga panna — och hvad kunde också bekymra henne? Modren hade ej föreskrifvit andra lagar än denna: ’älska din Gud, dina föräldrar och [ 45 ]ditt fosterland,’ och denna lag var intryckt med outplånliga bokstäfver i Marias hjerta. Hela den omgifvande naturen erinrade henne om ett Högre Väsen, som vakade öfver allt det hon såg; och foglarnes qvitter, bäckarnes sorl, buskarnes fägring och blommornas rikedom talade till hennes förtjusta sinnen om Skaparens godhet. Denna uppriktiga och lifliga kärlek för Gud, hade, af de ömma föräldrarne, tidigt blifvit plantad hos barnen, men på samma gång, som detta frö slog rötter i de spädas bröst, tändes äfven en brinnande och outsläcklig kärlek för dem, som talat religionens språk till deras hjertan. Fadren och modren blefvo sålunda, i de båda döttrarnes ögon, idealer af allt hvad stort och dygdigt var, från hvilka hvarje ord klingade i de ungas öron såsom orakelsvar från Delphi. Fadren älskade sitt nya fädernesland; var detta ej tillräckligt för en sådan dotter, som Maria, att just derföre högt värdera den jord, som sett henne födas? Med en värma, som mången gång förundrat mig, tog hon redan såsom barn, liflig del i allt hvad gubben talade om koloniens framsteg eller motgångar, och gladde sig lika mycket åt de förre, som de senare gåfvo henne skäl till missnöjen.”

”Med denna familj, men isynnerhet med Maria, blef jag snart intim. Vi voro väl något olika [ 46 ]i ålder, men bägge hade samma fria idéer och åsigter, och njöto lika mycket af hvarandras sällskap. Ett dagligt umgänge liksom sammansmälte småningom våra själar till ett enda helt, som ingenting tycktes kunna åter fördela. Jag hade länge älskat henne med ungdomens lågande passion; men aldrig hade det fallit mig in att begära samma kärlek af henne tillbaka, ty jag ansåg mig ej värdig att äga en sådan qvinnas hjerta. Många dagar, ja månader förflöto, innan jag vågade yppa för henne mina verkliga känslor; men deras utbrott kunde dock ej i längden qväfvas, och darrande bad jag omsider om hennes vänskap för kommande år, fastän jag ej kunde dölja för mig sjelf, att det var mer än vänskap jag begärde. Med mer än vänskap blef jag också belönt, ty hon skänkte mig sitt hjerta. Liksom två flammor i nära beröring, snart förenade i en enda skön och herrlig låga, att de icke mer af något menniskoöga kunna särskildt skönjas — så voro äfven våra hjertan från denna stund förenade. Hvad var verlden med alla dess bekymmer och mödor för oss? Jorden tycktes ej längre svänga sig kring sin axel, dagen glömde att gå till hvila. Allting för oss var ett nu; forntid, samtid och framtid lågo i den närvarande stunden. Och salig var denna stund, fastän kort såsom sommarnatten i norden. Vi njöto den, men likväl alltför hastigt; lifvets sälla [ 47 ]ögonblick äro få och korta — de likna blomstren i en ödemark, som hinna knappt att knoppas för ljuset, innan de flygande sandmolnen qväfva dem.”

”Så äro de, i sanning, min egen erfarenhet bevisar det. Marias far hade vid denna tid råkat i tvist med en nyligen till kolonien ankommen ung Engelsman, om ett betydande stycke land, som låg ouppodladt, men som sedan Svenskarnes ditkomst tillhört gubben. Den främmande åter påstod, att ett obegagnadt landstycke tillhörde den, som hade kraft eller lust att uppodla det. Tvisten fördes inför domstol, der, genom mutor eller andra mig obekanta medel, rätta ägaren fråndömdes denna rika skogstrakt, som nu öfvergick till anklagaren. Gubben, som redan förut var försvagad af ålder, led så djupt af denna orättvisa, att vi inom två månader derefter fingo beledsaga honom till det sista hvilostället — grafven. Från denna dag var Maria ej mer samma glada, obekymrade och förnöjda varelse som hitintills. Hennes kärlek för mig kallnade väl icke; men i de sköna, blå ögonen märkte jag emellanåt en vildhet i uttrycket, som förundrade lika mycket, som den förskräckte mig. Hon yttrade likväl ingenting, som kunde gifva mig en nyckel till denna hemlighet; det enda, hvaraf jag kunde ana, hvad som föregick i hennes innersta, var ett utrop, som troligen undföll henne [ 48 ]ovetande: ”Svenska slafvar! hvilken skam!” — Jag beslöt omsider att framtvinga upptäckten af det, som oroade hennes bröst. Det lyckades, efter någon svårighet. Hemligheten föll från hennes läppar — jag fasade, jag sökte bevisa henne omöjligheten, galenskapen af att uppfylla hennes begäran; men förgäfves, den olyckliga var obeveklig. Vänta ej att få höra det rysliga hämdens värf hon ålade mig; tiden skall snart upptäcka detta. Svag och obetänksam svor jag att uppfylla hennes önskan, och rusade vildsint ut till mina landsmän, hvaribland jag lyckades öfvertala många att deltaga i mitt vådliga förehafvande. Genom ett missöde, utan like, upptäcktes det i förtid, de brottslige fängslades, och jag, såsom anläggningens upphofsman, dömdes att undergå det nesligaste af alla straff. Ej nöjda dermed, läto mina domare mig behandlas, såsom ett oskäligt djur, hvars rygg beständigt undfägnas med piskan. År förflöto, utan att medföra mig någon lindring, och jag började redan vänja mig vid mitt hårda öde och för alltid uppgifva allt hopp om frihet och lyckligare dagar, då jag oförmodadt fick underrättelse af mina hårdhjertade väktare, att en okänd person utverkat min frihet, och att jag nu kunde begifva mig hvarthän jag behagade, sedan samma person [ 49 ]erlagt en ansenlig summa penningar såsom min lösen. Hvem min ädle befriare var, kunde jag ej begripa, ty hvilken menniska, frågade jag mig sjelf, kan intressera sig för en sådan usling, som jag? Mina efterforskningar voro äfven en lång tid fruktlösa; det enda, jag kunde utfinna, var, att den okände befriaren dit anländt på ett skepp, och genast efter ankomsten förskaffat mig friheten, hvarefter han försvunnit och ej vidare varit sedd. Sedan barndomen har jag ägt en viss fallenhet för vidskeppelse, och efter denna händelse hade tron på ande-verldens makt öfver menniskan vunnit stort inflytande hos mig. Underligt var det således ej, att jag snart skulle fästa mig vid den tankan, att min befriare vore ingen annan än min skyddsande, som stigit ner på jorden, för att återgifva mig friheten. I denna tro stadfästades jag mycket mer, då, efter att hafva öppet omtalat min förmodan, den allmänna nyfikenheten gaf anledning till en noggrann efterspaning, som ej gaf annat resultat, än att den okände måste hafva sjunkit ned i jorden eller uppstigit i ett moln. Från denna stund ansågs jag af folkmassan för en af de lyckliga varelser, om hvilka vi i forntidens annaler läsa, att de stodo under osynliga väsens beskydd. Mången trodde äfven, att jag var i omedelbar gemenskap [ 50 ]med ande-verlden, och ägde förmåga att förutsäga kommande öden. Hopar af lättrogna kommo dagligen till min boning, för att lyssna till den föregifne profetens ord; och, jag blyges att bekänna det, med lögner och en föregifven andakt lyckades det mig, att hos folket befästa mitt anseende såsom spåman. Det var likväl endast hungern, som påtrugade mig denna roll; och blir detta möjligen en ursäkt, så tag den för god”

”En afton, då jag var allena, kom en fattig, sjuklig och utmagrad qvinna till min dörr och begärde inträde, för att få höra sina öden spådda. Rösten var mig väl bekant, men som hon ej ville visa mig sitt ansigte, kunde jag ej se hvem hon var, ej heller frågade jag mycket derefter, ty hon föreföll mig så fattig, att hon tycktes snarare behöfva hvarje styfver till sitt eget uppehälle, än kunna dela något med en annan, för att få blifva spådd. ”Hvad kan du vilja veta?” frågade jag henne, och beslöt inom mig, att ej vid detta tillfälle taga någon betalning för min andliga förrättning. — ”Säg mig,” svarade hon, med en låg och darrande stämma, ”kan jag någonsin hoppas få förlåtelse för mitt brott?” — ”Ja,” svarade jag, för att trösta den arma qvinnan. ”Ehvad ditt brott också må vara, skall det dock förlåtas dig, och det till och med ganska snart” — ”Äfven om [ 51 ]brottet vore af den mest rysliga beskaffenhet, om jag skulle ha mördat, gjort värre an mördat min älskare, min bästa vän?” frågade hon, under tilltagande darrning. — ”Jag säger dig, qvinna, äfven detta brott skall förlåtas dig.” — Knappt hade jag yttrat dessa ord, förrän hon med ett gällt skri utsträckte sina armar och föll sanslös ner. Jag skyndade att upplyfta henne, och — föreställ dig min förvåning! — det var Maria, den länge förlorade Maria. Sorg och ånger hade verkat en ryslig förändring i detta fordom så sköna ansigte, och åren hade tillaggt sina härjningar, så att föga återstod af min Maria. Hon var mig dock ännu kär; och då jag, med den utmagrade kroppen i mina armar, blickade på henne, som i min ungdom ägt öfver mig ett sådant välde, att jag begick ett steg, som inga år kunna utplåna, kunde jag ej återhålla en bitter tår — det var den första, sedan jag vid Marias sida gråtit öfver hennes fars död. Hon var väl skulden till alla mina lidanden och missöden; men var hon sjelf lyckligare än jag? var hon ej mera att beklaga? En kyss på hennes bleka läppar slutade mina betraktelser — men ve! dessa hvita läppar buro dödens kyla. Jag förde min hand till hennes hjerta — det hade upphört att slå. Maria var ej mera i mina armar; der låg endast ett kallt och förstäldt lik. Synen var mig för hemsk [ 52 ]att länge uthärdas. Kastande ifrån mig den döda kroppen, skyndade jag ut i fria luften och vandrade omkring i flera timmar, tills jag uttröttad föll ned under ett träd och der inslumrade. Att mina känslor voro uppdrifna till den högsta grad, kan man lätt föreställa sig; naturligt var det derföre, att jag, äfven i sömnen, skulle förföljas af samma rysliga skådespel, hvari jag vakande deltagit. Sömnen är ju blott en spegel af lifvet, der våra passioner, tankar, ord och gerningar äro aftecknade, men hvaråt inbillningen gifver sin förblandning och sitt förvirrade ljus; synvillan är ofta så mäktig, att menniskan efter uppvaknandet knappt kan öfvertyga sig att hon befunnit sig i en dröm och icke i verkligheten. Upprörd, såsom jag var, vid inslumrandet, borde jag vänta mig att för min åsyn återfinna de scener, som stodo lifligt intryckta i min känsla — de uteblefvo ej heller. Jag tyckte mig ännu en gång betrakta Marias lik i mina armar — jag såg till och med hennes bleka vålnad uppresa sig ur grafven och hörde den tilltala mig: ”Hvarföre stannar du här på denna främmande jord, sedan dina armar ej mer bära några bojor? På Delawares ständer är ditt brott bortglömdt och genom min död försonadt. Återvänd dit, och lef upp på nytt igen, ty ingen skall der igenkänna den fordne brottslingen, som i folkets tankar redan i [ 53 ]många herrans år varit död, och hvars oroliga vålnad de vidskepliga ofta sett vandra omkring. Du skall der finna hvila och en lugn lefnad, och for dig skall ej timglaset utrinna förrän silfver pryder din hjessa. Märk mina ord: din lefnads afton blir lång, och natten kommer ej innan du med fasa och sorg fått höra nyheten om tidehvarfvets, din egen hjeltes och afguds frånfälle. Då först, men ej förr, skall du lemna det jordiska mot ett bättre lif.”

”Vid uppvaknandet varade det länge, innan jag kunde öfvertyga mig, att allt hvad jag sett och hört endast vore ett verk af inbillningen; oaktadt mitt eftersinnande, rådde dock hos mig en viss aning, att min dröm var någonting mer än vanligt, och att jag borde lyda de vänliga uppmaningarne. Denna senare känsla blef också rådande hos mig, och hänförd deraf begaf jag mig på väg till det land, som varit skådeplatsen för mitt lättsinniga, men välmenta missdåd.”

”Jag anlände hit för åtta och tjugu år sedan. Såsom jag i drömmen var sagd, fann jag att ingen mera kände igen mig; de flesta af dem jag hade känt och med hvilka jag varit i dagligt umgänge, voro gångna från jorden. Jag sjelf hade äfven i mitt yttre undergått många stora förändringar, ty tjugu års slafveri lemnar gemenligen föga [ 54 ]qvar af ungdoms-gestalten. För en ringa penning fick jag köpa denna obetydliga, men för mig tillräckliga jordtäppa; och här, i denna hydda, har jag sedermera tillbragt en lugn och stilla lefnad.”

”Jag erfor snart, att Marias mor aflidit några år efter min landsflykt, och att den yngre systern blifvit gift med en Engelsman, • men dött hastigt efter giftermålet. I besittning af hela det odelade arfvet, lär Maria för en lång tid uteslutande egnat sig åt välgörenhet, men beständigt förefallit dyster och mjältsjuk. Så snart hennes förmögenhet blifvit realiserad, lemnade hon kolonien och, såsom det allmänt sades, begaf sig till Barbadoes i någon välgörande förrättning.... Det var således hon, som befriade mig. Välsignelse följe ditt minne, ännu i denna stund, dyrkade qvinna! Du var ej skapad att bli slaf; din fosterlands-känsla var ditt enda brott. Hade kolonien bestått af endast sådana Svenskar, som du, skulle nu ingen främling kalla sig herre deröfver; — då vore den Svensk — men det är förbi. Hvad som en gång var Sveriges egendom, har för alltid frångått det; och den dag skall komma, då både förfäder, namn, seder och religion äro glömda af Svenska kolonisternas afkomlingar. Ett mäktigt folk skall trifvas på dessa stränder, och deras städer, hvilkas grundstenar vi laggt, skola i anseende täfla med Europas [ 55 ]förnämsta. Religionens stämma på Fäderneslandets språk skall tystna i de kyrkor, der vi nu nedfalla och dyrka Gud. Våra kojor, våra skansar, allt skall jemnas med jorden, så att forntids-älskaren förgäfves söker efter hvar de varit. Sådant är det öde, som forestår Sveriges fordna koloni..... kanske redan innan jorden blir etthundra tjugu år äldre, än den i dag är.” —

”Din lefnad har varit rik på händelser,” inföll Måns Rambo, när Sven slutat, ”och gerna skulle jag göra dig några frågor om saker, som förefalla mig mörka.”

”Jag har slutat,” svarade Sven med en stadig röst, som tydligt lät förstå hvad han menade.

”Dyster är likväl din spådom om dessa trakter,” fortfor Rambo, ”säg mig.....” Här stannade han, lyssnande till en djup suck, som undföll den döende. Solstrålarne, som inströmmade i rummet genom de smala fönstergluggarne, nådde i detta ögonblick det ställe, der sängen stod, och genom en besynnerlig tillfällighet föllo de just då på det åldriga hufvudet, som hvilade mot den ena sänggafveln. Ljuset var mer än tillräckligt för att visa Måns Rambo, att den suck han hört var dödens, och att Sven i denna stund upphört att lefva. Öfver det af åldern skrynklade ansigtet, hade den blåhvita likfärgen spridt sig, och de redan förut [ 56 ]matta ögonen syntes liksom genom en tunn dimma, glänsande, men brustna. Uttrycket omkring munnen var lugn och belåtenhet — huru lätt måste icke en sådan död vara, då öfvergången från lifvet förrättas så omärkbart och hastigt! Pannan var nästan bortskymd af den vida björnskinnsmössan, som gick tätt intill ögonbrynen. Med högra handen på hjertat tycktes han med armbågen uppehålla den åt yttre sidan af sängen lutande kroppen, och i den venstra höll han med sammanböjda fingrar det hemlighetsfulla papperet.

Med tårfulla ögon betraktade Måns Rambo länge och tyst den aflidne vännens jordiska qvarlefvor, och skänkte åt hans minne en värdig offergärd i utbrottet af den sannaste och uppriktigaste saknad. Han påminte sig derefter, att han hade en pligt ouppfylld, som den döde ålaggt honom och hans eget löfte helgat.

En eld uppgjordes snart af några torra qvistar, som sprakade lifligt i den stora spisen. Den hvita lågan hade knappt upprest sig från den itända veden, förrän Måns med långsamma steg nalkades liket och öppnade den redan kallnade handen. Papperet, som han tog derifrån, var både skrynkladt och nedsmutsadt, och hade form af ett bref. På en af de yttre sidorna syntes ännu några skrifna bokstäfver, men de voro så utnötta, att ingen kunde [ 57 ]läsas; på den motsatta sidan åter voro märkbara spår af ett adligt sigill, hvaraf likväl så ringa återstod, att till och med den vurmigaste antiquarius skulle ha förtvinat att ej kunna utreda, hvilken ädel familj det tillhörde. Det var ej utan darrning som Rambo öppnade brefvet; men denna rörelse förvandlade sig snart till en vild bestörtning, då hans ögon hunnit fatta innehållet. Hans läppar bleknade, hans hand föll vanmäktig emot bordet, och hela hans kropp skalf vid den oförväntade nyheten. Sjelfva rösten förlorade sin styrka, och han förmådde endast under snyftningar och tårar utropa: ”Barmhertige Gud! är det han?”

Några minuter förflöto, innan Måns Rambo åter hade hämtat nog styrka, för att uppfylla sitt löfte och kasta papperet i elden. Lågorna slukade begärligt den åldriga skriften, liksom fruktande att den kunde undanryckas dem, och lemnade den ej förr, än i svarta askan. Måns följde med blicken troget lågornas alla härjningar, och tycktes ifrigt deltaga i hvarje framsteg, som elden gjorde i papperet. Omsider, då offret var förtärdt, och löftet sålunda uppfyldt, nalkades han ånyo den aflidnes säng och aflyftade sakta bjömskinns-mössan från dess hufvud, och se! ...... på pannan stod tydligt att läsa ett inbrändt R.




  1. Omkring år 1671 gjordes af en Svensk, som sade sig vara son till general Königsmark, ett försök att afskudda Engelska öfvermakten, och förklara kolonien åter fri. Häri understöddes han af en Finne, med namnet Coleman. Men planen upptäcktes i förtid, och upprorsstiftarne arresterades genast. Königsmark blef dömd till döden, men benådades med spöstraff och med bränmärket R. (Rebellion) i pannan. Han blef slutligen bortskickad till Barbadoes och der försåld till slaf. — Se härom vidare Proud’s Hist. of Pensylvania.
  2. Om årtalet, då denna koloni anlades, äro författarne ej ense. Somliga af de älsta historie-skrifvarne uppgifva 1628, andra åter 1626; de sednares mening anses i Amerika vara den sannolikaste. Alla öfverensstämma emellertid deri, att år 1631 byggdes af Svenskarne en skans, kallad Fort Christina, som var belägen nära Wilmington, på floden Christina, hvars namn nu blifvit förändradt till Christiana Creek.
  3. Holländarne hade visserligen besökt stränderna af Delaware före Svenskarnes ankomst; men Indianerne lära, enligt flera traditioner, ha förstört alla deras skansar och mördat invånarne, så att, då Svenska kolonisterna dit anlände, beboddes landet endast af Indianer, från hvilka de nykomna främlingarne tillhandlade sig, i ärligt köp, all rätt till landet, från Cape Hinlopen till Delaware-fallen.
  4. I Kongl. Maj:ts instruktion för Guvernören öfver Nya Sverige, Herr Johan Printz, yttras följande: ”De gräntzer af landet, som wåre Undersåthere hafva taget j possession, sträcka sigh, förmedelst och uthj krafft af dee medh dem Wildhe landsens innvånare, såsom rättmätige Egendomtz Herrer oprättade Contractz breffuen, ifrån Sjöökanten vid Capo Hinlopen opwärtes widt Wäster sijden om Godins Baya, och så widare det store Södre Reviret intill Minques kil, hvarest Skantzen Christina ähr laggd; Och derifrån ähn wijdare Södre Reviret och uth intill en orth then the wildhe Jnwånahre kalla Sankikas dersammestädes dee ytterste Nye Sveriges Gräntzer ähre till befinna. Hvilket streck eller district af landet, sig ersträcker uthij längden widh pass 30 Tyska mijhlar, men in uthj bredden och jn j landet är widh och uthj Contracterne betingat och förafskedat, att Kgl. Majts Undersåtare och denne Seglations Compagnies Participanter efterhanden så mycket land, må intagha som dem behagar.”
  5. En af de första emigranterna från Sverige.
  6. Dessa märkvärdiga klädes-persedlar brukades ända till omkring 1750-talet.