Scener i Nord-Amerika/Tjugu-ett års ålder
| ← Eremiten vid Niagara |
|
Indianen → |
I början af detta sekel, lefde ej långt från nuvarande hufvudstaden i Förenta Staterna en i alla afseenden lycklig familj, som i ymnigt mått tycktes äga allt, hvad som fordras till en glad njutning af lifvet. Den afundsvärde fadren sysselsatte sig med att efterse och sköta sitt vidlyftiga åkerbruk, och egnade emellanåt mången ledig stund åt sina barns uppfostran. Denna var dock egentligen hans älskvärda makas förnämsta sysselsättning, men båda funno ett nöje uti att vaka öfver utvecklingen af de spädas sinnen, och täflade med hvarandra, att bäst lyckas deruti. Barnen voro fem till antalet, hvaraf de fyra äldsta följde tätt på hvarandra i ålder, men emellan det yngsta och det dernäst var en skillnad af ej mindre än fem år; således var de äldre syskonens uppfostran nära fullbordad, då den yngsta flickans, Helenas, begyntes, och föräldrarne fingo med henne återtaga enahanda omsorger. Detta, som medförde förnyade mödor, föranledde likväl icke, såsom ofta är fallet, någon förändring i sättet att behandla barnen; alla lågo den ömma modern lika om hjertat, och fadersfamnen var lika öppen för alla.
De fyra äldre barnen uppväxte på detta vis, under ständig förkofran i kunskaper, och de två äldsta sönerne, som voro tvillingar, nalkades nu myndiga år, en tidpunkt, som de oroligt afvaktade, emedan de af fadern erhållit löfte, att vid denna ålder få resa till New-York och der bosätta sig på egen hand. I denna afsigt hade redan länge negociationer varit under hand med en af de förnämsta köpmännen i New-York, och de förberedande vilkoren för ett dylikt kompagni-skap antagna och tecknade af båda parterna. De glada föräldrarne fägnade sig åt sönernas lysande utsigter för framtiden, och tackade innerligen Försynen. Men sällhetens timglas hade runnit ut; olyckans och sorgernas bittra kalk räcktes dem nu att i botten tömma. De beklagansvärde, hvilken plågsam erfarenhet skulle de icke snart få af all jordisk lyckas vansklighet! under hvilka hårda slag af mord-engelns hand skulle de icke snart falla svigtande till marken! de som hitintills endast räknat glädjens dagar. De båda hoppgifvande ynglingarne föllo nästan på samma gång ett offer för döden. Läkarevård saknades ej, och konsten stred länge om segern med den obeveklige fienden; men förgäfves, mensklig makt förmådde ingenting uträtta, deras för tidiga död stod skrifven i ödets bok; sjukdomen förklarades härröra af ”okända invertes fel.”
Mullen syntes ännu frisk på de två ynglingarnes grafvar; gröna voro ännu kransarne kring de enkla hvitmålade träkorsen, då äfven den tredje sonen, som nyss fyllt 20 år, hastigt insjuknade med farliga tecken.
”Woes cluster; rare are solitary woes;
”They love a train; they tread each other’s heel”
säger den klagande Young, och närvarande sorgliga händelse bekräftar denna iakttagelse. Äfven detta barn rycktes ur föräldrarnes armar och nedlades i en tidig graf. Knappt voro de tårar aftorkade, som runnit vid förlusten af den sista ynglingen, förrän ...... kan jag väl omtala den nästan otroliga händelsen? ...... förrän den fjerde sonen, vid nära 21 års ålder, insjuknade och följde sina bröder. Jag vill ej söka beskrifva den tröstlösa moderns sorg, en sorg, som gaf grå hår åt den i förtid åldrande faderns hjessa — jag vill ej måla ett menskligt lidande, som endast den kan förstå, hvilken gjort förlust af ett älskadt barn. Nog af, glädjens boning hade här blifvit förvandlad till ett sorgehus, ljudande af gråt och jemmer.
Helena var 16 år, då hon beröfvades den sista af sina syskon. Hennes af naturen goda och lättrörda hjerta hade genom detta hårda slag liksom iklädt sig en sorgdrägt, nästan aldrig upplyst af ungdomens glädje, och öfver det täcka ansigtet var draget ett moln, som ingen lyckligare framtid förmådde helt och hållet skingra. Karaktersdraget i anblicken var likväl det fullkomligaste lugn, sådant som månans vid midnatten, eller ytans på en stilla insjö emot skymningen, en sommar-afton. De stora svarta ögonen, så talande de också voro, ägde en dyster mattighet, som, utan att vara sjuklig, antydde att hennes verld var ej bullrets och fåfängans. De voro som trodde, att detta matta öga förebådade en förkortad lefnad, och att den unga flickans beständigt jemna och milda sinnesstämning var ett gifvet tecken till någon ännu fördold sjukdom, som skulle bädda åt henne en för tidig graf, likasom hennes syskons; men kindernas friska färg och den starka, välbildade kroppen motsade en sådan föreställning.
Det var emellertid naturligt, att hon, den sista öfverlefvande af de fem barnen, skulle nu också bli fem-dubbelt kär för sina föräldrar; att hon skulle vårdas med samma ömma omsorg, som en svag Tropisk planta skötes under nordens himmel. För dem ansågs ingen ansträngning, ingen åtgärd för stor till att värja henne för alla möjliga faror, henne, som nu blifvit enda föremålet för deras kärlek. De bäfvade för verkan af en fläkt lika mycket, som för den vådligaste smitta. På hvilans bädd, likasom under dagens olika göromål, föresväfvade dem ängsliga skräck-bilder af den älskade dottrens frånfälle, och mer än en natt väcktes de ur sömnen af förskräckande drömmar, som de darrande häntydde på Helena. Omkring hennes säng syntes de ofta midt i nattens mörker vandra, liksom på post hos den sofvande flickan. Och då morgonen kom, huru oroliga voro de att få omfamna henne och från hennes egna läppar höra den glada försäkran, att intet ondt vederfors henne.
Vid denna tid gick ett rykte omkring land och stad, att i granskapet vistades en gammal qvinna, som kunde spå, och som genom åtskilliga profetior stod i mycket rop bland det sämre folket. Till denna gumma begaf sig en afton Helenas far, dels af nyfikenhet att få se den ryktbara troll-qvinnan, dels ock för att möjligtvis rådfråga henne om Helenas framtid. Vid inträdet i kojan, fann han den Gamla sysselsatt att bereda sin tarfliga qvällsvard, hvarunder hon sjöng en visa, som efter folkets sägen vore ”både munter och sorgsen, både vacker och ful,” men hvars ord af ingen begrepos. Vänligt emottog hon den främmande och bad honom hålla till godo hvad huset kunde förmå; men då han genast underrättade henne, att han icke begärde någon gästfrihet, men blott önskade veta, om det vore hans öde, att äfven förlora sitt femte och sista barn, innan han sjelf slutade sina dagar, mulnade hennes gamla panna, och öfverdrogs med skrynklor i mängd. Först efter några ögonblicks tystnad, svarade hon följande: ”Tjugu är ett vådligt tal. Uppnås tjugu-ett, är faran öfver.” Detta yttrande behöfde väl icke någon förklaring, men den orolige fadren var icke nöjd dermed och fortfor att ställa frågor till gumman, som emellertid återtagit sin förra sysselsättning att sjunga visor och laga till qvällsvard, liksom om ingen annan person hade funnits i rummet. Att förmå henne till att fortsätta samtalet, var fåfängt, och den främmande måste slutligen aflägsna sig, tvungen att låta sig nöja med hvad han hört.
Fyra år förflöto efter detta samtal, utan att någonting föreföll, som förtjenar att nämnas. Helena hade under den noggrannaste tillsyn och den ömmaste omvårdnad uppvuxit till en fullkomligt utbildad qvinna. Hennes utseende bar stämpel af styrka och friskhet, och det förra svårmodet öfver ögonen hade till större delen gifvit rum åt ett uttryck af den barnsligaste glädtighet. Föräldrarne sågo med förtjusning detta omskifte, och denna glada syn kom dem nästan att för ögonblicket glömma de fordna sorgerna och endast lefva i den närvarande hänryckningen. Deras glädje förökades ännu mera, då Helena, vid fyllda 20 år, gaf sitt hjerta åt en ung man, som i alla afseenden var henne värdig. Redan vid förlofningen bestämdes hennes 22:dra födelsedag till bröllopsdag, och dermed voro äfven alla belåtna, synnerligast föräldrarne, som icke glömt spådomen, och som således hoppades att på samma gång få fira minnet af hennes födelsedag och gläda sig åt vissheten af den förebådade farans öfvergång. Beredelser dertill gjordes derföre på en stor skala, och både unga och gamla längtade med otålighet efter dagningen af den fest, hvaraf de alla väntade sig så mycket nöje.
Den dagen kom omsider. Tidigt på morgonen hade landtfolket i trakten samlats på en terrass utanför den stora byggningen och der upprest tvenne pyramider af grönskande grenar, till flere alnars höjd, hvaremellan Helenas namn-chiffer var uppsatt, gjordt af friska blommor och omringadt af en blomsterkrans. Vid dess aftäckande uppstämde hela folkhopen en välkänd Skottsk national-sång, accompagnerad af tvenne i Skottska Höglands-drägten klädda gossar[1], som blåste på den karakteristika Säckpipan. Det öfriga af dagen användes på lika sätt af dessa glada och lyckliga underhafvande, som tycktes hafva föresatt sig att ej låta högtiden gå förbi, utan att på allvar roa sig. Omkring laget gingo ständigt de immerfort påfyllda flaskorna med äppel-vin, och både karlar och qvinnor försummade ej att flitigt njuta den förföriska drycken; men intet glas tömdes, utan att först dricka den vackra brudens skål. Mångfaldiga voro de lekar, som anställdes till hennes ära. Der roade sig några stojande ynglingar med att kasta boll eller snarare jernringar, hvarvid den som ägde styrka att längst bort slunga ringen ansågs för skickligast. — Der åter på en kulle sköts till måls af en hop personer af båda könen, som dervid brukade pilar omkring två alnar i längd. Utsedda domare afgjorde segern åt den mest förtjenstfulle, som med mycken pomp och ceremoni emottog belöningen under de närvarandes högljudda bifallsrop. — På ett litet afstånd från dem syntes några dussin barn, stojande och skrattande, omkring en på marken uppgjord stor eld. Se dessa glada ansigten, dessa spelande ögon, hvars liflighet återskenet från eldbrasan upphöjer, hvilken sann och oskrymtad glädje de uttrycka hvarje gång de i elden kastade kastanjerna spricka sönder med en knall[2]! — Vi må ej heller glömma den så kallade barbacue, denna från forntiden bibehållna sed. Midt på fältet var ett bord uppsatt, som pryddes af en hel stekt hjort, hvars hufvud, horn och fötter bruket ej tillät att under anrättningen afskära från kroppen, och hvars ben ej fingo krossas. Hvar och en, som dertill hade lust, skar ett stycke ur steken och förtärde, sittande på gröna mossan, denna välsmakande föda.
Äfven bröllops-gästerna underläto ej att på mångfaldiga sätt fira högtiden och på samma gång också roa sig. Kappspringning, målskjutning, bollkastning, dans och sång, omvexlade oupphörligen, och dagen förflöt sålunda omärkligt bland nöjens mängd. I skymningen förenade sig alla de spridda gästerna, och mörkret var knappt lägradt på jorden, förrän dansen begyntes med en ifver, som upplifvade till och med de gamla, hvilkas dansdagar eljest längesedan voro passerade.
I alla dessa nöjen lyste Helena såsom den ljusa medelpunkt, hvarifrån strålarne utgå — i alla syntes hon den första, den bästa, den yppersta. Med beundran skådade henne hela ynglinga-skaran, och de äldre kände sig föryngras vid åsynen af den ej ännu fullt utspruckna rosen. Den lycklige älskarn, som vunnit hennes hjerta, och snart också skulle äga hennes hand, kunde ej vända sin blick från den förtjusande varelsen, och tycktes blott för hennes skull vara hitkommen på jorden. Men föräldrarne, fastän de deltogo i den allmänna hyllningen åt bruden, och med skäl yfvades öfver den blommas fägring, som de uppfostrat, kunde dock ej utan någon oro betrakta henne, och räknade med ängslan hvarje timma, hvarje qvart, hvarje minut som förflöt. Faran minskades väl i den mån dagen framskred, men klockan var ännu icke slagen elfva, denna efterlängtade stund, då Helena skulle fylla sina 21 år och då vigseln äfven borde förrättas. Minnet af den hemska spåqvinnan och den ännu dystrare spådomen reste sig såsom en mörk gestalt upp emellan dem och den så ömt älskade dottern; de vågade knappt vända sina ögon ifrån henne, af fruktan att få se den befarade förändringen. Sålunda räknade de timmar i outsäglig ängslan, på den dag, som endast bordt egnas åt en oblandad glädje.
Det led emellertid åt aftonen; klockan var närmare elfva än tio. Hela bröllops-skaran samlades i stora förmaket, der en andlig man redan stod färdig med handboken, att förrätta vigseln. Med otålighet väntade brudgummen på den älskades inträde, — och väl hade han skäl att vara otålig, ty skön var bruden såsom sommarens lilja. Då hon omsider inkom till sällskapet, fanns intet öga som icke rigtades på henne, och rodnaden som färgade hennes kinder, prydde, om möjligt var, ännu mera det alltid så täcka ansigtet. I denna stund föreföll hon många såsom en förklarad varelse, och i sjelfva verket hvad närmar sig mer till ett högre Väsen, än en ung, oskyldig, med verldens fåfänga och uselheter obekant qvinna, som första gången bortskänker sitt hjerta? Finnes någonting mildare, skönare, heligare på denna jord? Väl må hon säga:
”The wealth J require is that of the heart,
”The smiles of affection are riches to me[3].”
Hon lifvas blott af en enda önskan, den, att oqvald få behålla den mans hjerta, som nu tillhör henne!
Klädd i en enkel hvit klädning, med en slöja hängande från det med hvita blommor prydda håret, nalkades hon blygsamt den uppställda bröllops-skaran och gick långsamt fram genom rummet till det ställe, der presten väntade henne. Förtjust tryckte älskarn den honom räckta handen, och höjde den till sina läppar. I detta ögonblick felades blott två minuter i elfva. Presten såg frågande på Helenas far, om det ännu var tid att börja ceremonien; men denne märkte det ej, utan fortfor att endast betrakta sin klocka, hvars sekund-visare han troget följde både med ögon och pekfinger. Med svigtande knän stod modern tätt intill bruden, och af hennes osäkra rörelser och bleka utseende kunde man lätt märka, att någon djup oro var i hennes bröst.
En minut återstod blott — men den minuten var lång nog, för att hastigt förvandla scenen till ett sorgspel. Hastigare än tankens rörelse, störtade Helena på en gång till golfvet, Hennes friska ansigte antog i fallet en blågrå färg, och både panna och händer fingo genast en fuktig kyla, vanlig hos dem som afdåna. Allmän bestörtning flög genom rummet. De af häpnad nästan halfdöda föräldrarne skyndade att uppehålla den fallande bruden, men den slagne brudgnmmen hade redan fattat henne i sina armar, och bar den kära bördan till en länstol, densamme, i hvilken en af Helenas bröder aflidit. I denna stol nedsattes den unga sanslösa qvinnan, och omkring henne trängdes slägtingar och vänner, ängsligt betraktande den afdånade. Intet medel sparades att återföra henne till sansning; det lyckades omsider, men först efter många försök och ansträngningar.
Helena förblef länge stum efter uppvaknandet; hon tycktes icke rätt kunna fatta hvad som tilldragit sig med henne; då hon ändtligen började att tilltala de närvarande, var det med förändrad och darrande röst, som knappt var hörbar för de närmast stående personerna. Bröstet häfde sig tungt för hvarje ord hon yttrade. Verkliga plågor kände hon ej, men mattigheten var stor och tilltog så märkbart med hvarje ögonblick, att man kunde skönja huru hon led deraf. Flere läkare, som af en händelse voro närvarande vid festen, sökte väl med mångfaldiga medel att häfva denna ytterliga och efter alla tecken betänkliga mattighet; men deras bemödanden ägde ingen annan verkan, än att lifslågan brann några få ögonblick längre. Snart insågo de att all konst här var otillräcklig, och upphörde derföre att plåga den sjuka med medikamenter. En lätt blodstörtning tillkännagaf att en ådra i bröstet hade sprungit, och då dertill kommo flera andra för en läkare välbekanta tecken till ett högst vådligt sjukdoms-anfall, försvunno snart alla förhoppningar om hennes vederfående.
Helena sjelf smickrade sig icke heller med någon lycklig utgång, och tycktes redan från första ögonblicken ana, det hennes sista stund var kommen. ”Det är ju icke ovanligt,” sade hon till en af de gråtande brudtärnorna, som sökte inge henne tröst och hopp, ”att blomman, före knoppens fullkomliga utsprickning, träffas af ett häftigt hagel och afbrytes. Hvarföre skulle det då vara mera mot naturens ordning, att en ung flicka bortryckes under det gladaste skiftet af sin lefnad? Lifvet är ju blott en längre dag, der solen går ner för somliga tidigare, än för andra, liksom under nordens och söderns olika luftstreck. För huru många tusende varelser skiner icke vinterns dag knappt i fullt ljus, förrän skymningen stundar, och likväl får ingen af dem klaga öfver den korta dagen!”
”Men — en brud, som dör på sin bröllopsdag!” utropade snyftande den i tårar försänkta modern.
Med händerna betäckande ansigtet lutade sig fadern öfver ryggen af den sjukas stol, och jemrade sig högt öfver den förskräckliga spådom, som nu gick i fullbordan.
Helena hörde honom och fattande med värma hans hand, tröstade hon den gamle med dessa mildhetens ord: ”Hvarföre klagen J, mina älskade föräldrar? Kan väl bruden dö på någon skönare dag än på sin bröllopsdag? Af lifvets lycka har hon njutit nog; döden förstör icke hennes sällhet, den förflyttar henne blott till en högre, otillgänglig på jorden. Och hvad är döden annat än en kort skilsmessa från dem man älskar? Gladt måste återseendet bortom grafven en gång blifva, såsom sjuklingens morgonhelsning till den uppstigande solen, efter en sömnlös natt på plågans läger. Då, min mor, skall jag sjunga för dig den romans, på hvars melodi du så gerna lyssnar, och hvars toner mången afton lockat tårar i dina ögon. Då skall äfven du, min far, finna samma barn igen, som nu i ryckes ur din ömma famn, och så ofta uppklättrat på ditt knä och lekt med dina silfver-lockar. — Och äfven dig, min vän, skall jag då återse, dig, hvars sanna kärlek inga stormar kunnat skaka, inga öden förminska. Den lyckliga utsigten åt vår framtid, är väl omintegjord — en högre makt har så förordnat. Nog är det hårdt, att på sin bröllopsdag nödgas helsa sitt hjertas älskade — farväl! ...... men nej, förlåt denna tår, som emot min vilja smyger sig i mitt öga. Qvinnans svaghet öfverger henne icke, ännu icke i lifvets sista ögonblick.”
Mera förmådde hon ej. Ansträngningen att tala hade medtagit hennes öfriga krafter, och de sista orden hunno knappt öfver läpparne. Liksom i en klocka som är i olag, började lifvets timvisare att skrida allt mera långsamt, och hjertat, denna mennisko-kroppens skönaste mekanik, slog nu icke såsom förr. Få äro de, som ej äga någon erfarenhet af scenerna vid en dödssäng — jag talar ej heller till dem. Jag frågar er, J, som varit vittnen till en döendes sista stunder, som hört de tunga andedragen, som sett ögat brista och känt hjertat upphöra att slå, — finnes det en mera betydningsfull stund i en menniskas lefnad än den, då vi taga afsked af en döende vän, och följa processen af dess upplösning? Finnes det någonting hemskare, och som mera bör förödmjuka menskligheten, än att se en älskad varelse aftyna inför våra ögon, under känslan af vår oförmåga att rycka honom undan förgängelsen? Liksom svaga qvinnor, af förskräckelsen förstenade, stå äfven de manligaste omkring den sjuka, förtviflade att icke kunna lägga en enda sekund till den bortgåendes lifstid, vore äfven den döende en vän, en far, en maka, en älskarinna! Huru ofta se vi icke afskedstagande makar, dem döden åtskiljer! och höra omtalas en moders förtviflan vid sitt barns frånfälle! Ovanligt är det icke att se tvenne förlofvade frånryckta hvarandra af samme den Oblidkelige. Hvilken afskedsstund! hur rysligt högtidlig! Kan den efterlefvande någonsin glömma dessa matta ögon, som ogerna tycktes vilja tillsluta sig — denna hvitgula hy, dessa bleknade läppar, på hvilka döden satt sitt insegel — denna iskalla fuktighet, som ingjöt en rysning i hvarje lem — denna sorlande stämma i bröstet, som liksom en dödssång förebådade den lidandes lyckliga öfvergång! Och slutligen, när timman är slagen, och själen lemnat sin hydda, hvilket djupt och varaktigt minne intrycka icke hos de öfverlefvande dessa marmorlika ansigtsdrag, som med så mycken sanning af en välkänd Engelsk författare blifvit kallade: ”the mockery of all our hopes and fears, of our fondest love, and of our fellest hate!” Ännu när vår egen afton är kommen, påminna vi oss med rörelse vårt afsked af dem vi sett föregå oss ur verlden, och den närvarande stundens högtidliga allvar återväcker ännu de känslor, som vi erfarit vid våra vänners bortgång.
Men låt oss tillsluta ögat för denna sista scen af ett alltför kort vistande på jorden, låt oss inställa en mera noggrann beskrifning på afskedet af en tjugu-ett-årig flicka från make och föräldrar ....... Helena var ej mer. Med bröllopsdagen hade också lifvets lampa slocknat, och af den fordna bruden återstod nu ej annat än ett liflöst stoft. Deromkring stodo ännu de sörjande vännerna, och mot bröstet hvilade den bittert snyftande enklingen sitt hufvud. De tröstlösa föräldrarne hade fallit i hvarandras armar, gumman gömmande sitt ansigte i båda händerna, och den gamle mannen hade ögonen fästade på liket, som under flera timmar behöll samma lugna blick och intagande uttryck, som i lifstiden så ofta gjort hans förtjusning. Det var
”So coldly sweet, so deadly fair
”— — — — — — — — — — —
”Her’s is the loveliness in death,
”That parts not quite with parting breath[4].”
Men då han ändtligen upplyftade ögonen från det ännu sköna föremålet, skedde det med ett uttryck af undergifvenhet för ödets hårda beslut — och, händerna sammanknäppta till bön, hördes han ödmjukt utropa: ”Lik Niobé har jag förlorat alla mina barn; mitt lif är nu blott att sörja vid deras grafvar. I hyddan höres icke mer af ungdom någon röst! I din hand, min Gud, antvardar jag i dag det femte, det sista barnet, som var mig anförtrodt”
- ↑ Att finna hela landsträckor uteslutande bebodda af emigrerade Skottar, som der behålla gamla seder och bruk, är intet ovanligt i Förenta Staterna.
- ↑ Denna lek är ännu ganska allmän på flera ställen i Norra Amerika. Hvar och en af de spelande har en kastanje med initial-bokstafven af sitt namn inristad deruti. Den, hvars kastanje först spricker i elden, har hopp att snarast hli gift.
- ↑ Miss Opie.
- ↑ Byron, The Giaour.