Scener i Nord-Amerika/Eremiten vid Niagara
| ← Pocahontas |
|
Tjugu-ett års ålder → |
”Hvem är den främling, som i dag kommit till byn?”
”Hans namn är Francis Abbott. Hvem och hvad han för öfrigt är, känner ingen här i orten.”
Så svarade en af invånarne i den stilla byn, Manchester vid Niagara, sin frågande granne, båda högst nyfikna, att närmare lära känna främlingen.
Det var då en herrlig afton i Juni 1829. Resande besökte icke den tiden så talrikt som nu dessa aflägsna delar af landet, så att ett främmande ansigte gjorde der lika mycket epok, som en Indiansk höfdings besök skulle göra i en Svensk småstad, eller en ”Shaker” på en bal i Paris. Främlingen hade dessutom, från sitt första inträde i byn, befunnits äga någonting besynnerligt i hela sin person, som ej kunde fela att fästa allas uppmärksamhet. Han var ung ännu, knappt 26 år, med ett ansigte, som tycktes utvisa snille, och ögon, hvilkas eld syntes vådlig för mången skönhets hjerta; med allt detta låg dock en viss dysterhet på hans panna; hans leende var hemskt och onaturligt. Hans växt var vacker, klädseln vårdad, ja, på modet; men en hvar såg att honom felades någonting, man visste icke hvad. I ena handen hade han en käpp, som mera passade en sprätt på New-Yorks gator, än en resande genom obebodda skogstrakter; under den andra armen bar han en hoprullad filt, en flöjt, en portfölj och en bok.
Hvad kan denne man söka i Niagara?
Man vet, att vid Niagara finnas egentligen
tvenne särskilta vattenfall, det ena kalladt ”det
Amerikanska,” det andra ”det Engelska” eller
”Canadiska.” Emellan dessa ligger ön ”Goat Island,”
som tills helt nyligen aldrig varit besökt utan
yttersta fara för den djerfve, som, i en båt från
fasta landet, ville försöka att nalkas den. Denna ö
är nu lätt tillgänglig medelst en brygga, som
ägaren af ”Goat Island” låtit kasta öfver den
brusande vattenmassan strax ofvanför fallet på
Amerikanska sidan. År 1833 voro väl några gångar
anlagda på ön, men ännu 1829 liknade allt ännu en
ödemark. Träden uppväxte, utan att någonsin
städas af menniskohand, och buskarne frodades, så
att marken knappt kunde skönjas. På den
stranden af ön, som är midt emot byn Niagara, eller till venster. Då man kommit öfver bryggan, står
en koja, byggd af bjelkar, löst laggda på
hvarandra och endast fogade tillsammans i de fyra
hörnen. Här och der finnas ännu spår till en tunn
mossa, som blifvit stoppad emellan bjelkarne, för
att hålla ute regn och blåst; men att döma af
utseendet, måste detta hus icke varit ett af de mest
dragfria och beqväma. Ett enda rum upptog hela
byggnaden. På ena sidan om dörren var ett litet
fönster, liknande en stallglugg; gafveln af huset
var prydd med ännu en annan dylik öppning.
Framför dörren låg en gräsplan af några få alnars
vidd, betäckt med ett högt ogräs, der en vild
krusbärs-buske uppväxte samt ett par fattiga tallar,
hvars rötter sköljdes af floden.
I denna usla boning finna vi åter vår främling. På ett ohyfladt träbord låg en nyligen köpt guitarr och flere öppnade musikböcker. I stället för stolar fanns blott en bänk, gammal och skral, i hvilken någon okynnig pojke utskurit namn och figurer. På denna bänk satt Abbott, läsande i den enda bok han fört med sig. Sällan upplyftade han ögonen derifrån, och när det skedde var det endast för att lättare draga en djup suck, som tycktes söka luft från ett beklämdt bröst. Hans dagligen allt mer bleknande läppar rörde sig mekaniskt, och upprepade knappt hörbart hvarje mening i boken. Bredvid honom på marken låg en trogen hund, den enda vän, på hvilken han litade — och framför spisen värmde sig en katt-unge, den han med nöje såg leka.
”Är Eremiten hemma?” hördes utanför dörren, och stämman var ej bekant, ty husets alla invånare kommo deraf i rörelse. Katten kilade under bordet, och hunden rusade upp, såg sin herre skarpt i ansigtet, liksom för att fråga honom: skall jag skälla? Denne blickade förundrad omkring sig, slog hastigt igen boken, och gömde den i sin portfölj. Sedan, vinkande åt hunden att vara stilla, gick han att öppna dörrn, utan att yttra ett ord.
”Du känner mig ej, Francis Abbott,” sade den inkommande i en lugn och vänlig ton; ”men detta bref skall snart underrätta dig om, hvem jag är.”
”Ett bref från min gamla mor!” utropade Eremiten, och tårar uppfyllde hans ögon. På några ögonblick förmådde han hvarken att tala eller att öppna brefvet, och det var med darrande hand, som han slutligen bröt sigillet. ”Hon är då ännu i lifvet, denna ömt älskade mor? Och min syster, hvad gör hon? tänker hon ännu på Francis? har hon inte redan glömt bort sin bror?”
Med dessa och dylika frågor fortfor han till dess brefvet var öppnadt. Begärligt syntes han uppfatta hvarje rad, hvart ord, och läste med en ovanlig ifver. Hastigt stannade han omsider i sin läsning och blickade sorgligt upp åt himmeln, under det han skakade hufvudet! ”Hon gifver mig sina kristliga förmaningar, den goda gumman!” Det syntes, som han derför inom sig tackade och välsignade sin gamla mor; sådant var åtminstone uttrycket i hans ögon. Snart fortsatte han ånyo läsningen intill sista ordet.
”Jag medförer varma helsningar från en mor till sin son,” sade budbärarn. ”Hon lefver väl, men — ett sorgelif!”
”Välkommen till mitt ensliga hem,” svarade Francis. ”Jag har ingenting att bjuda dig, vandrare, utom ett redligt handtag och ett tacksamt hjerta. Du ser framför dig allt hvad jag äger. Men jag önskar ingenting här på jorden och är lycklig. Min mor vet det, och bör således äfven vara nöjd, om hon älskar sin son.”
”Ensam framsläpar hon ett .....”
”Ensam! ensam!” afbröt Eremiten. ”Har hon icke millioner varelser omkring sig? Store Gud, huru besynnerlig är icke menniskan! Om hon inte ser sig beständigt omringad af likar som aldrig upphöra att fylla hennes öron med prat, smicker och lögner, tror hon sig strax öfvergifven af verlden och lemnad åt den så fruktade furien, sitt eget ransakande samvete. Det finnes icke någon ensamhet på jorden. Ensam och ensamhet äro två ord i vårt språk, som ljuga till sig en betydelse. Hvad är ensamhet, då vi bruka våra ögon och öron? Det tanklösa folket kallar mig en Eremit. Är jag då ensam? Se här, se denna trogna följesven, som der ligger vid mina fötter, läser han icke hvar önskan i mitt ansigte? Jag har i honom en tjenare, en tillgifven. Min röst är honom lika välbekant, som Napoleons stämma från S:t Helenas graf för hvarje Fransman. Han svarar mig väl ej på mitt språk; men hans lydnad, hans vänliga slickande på min hand, är detta ej mer än ord? — Se här, se denna guitarr, denna flöjt. Då sinnet är nedtryckt och svårmodet drar sin mörka slöja öfver ögonen, talar musiken till det bedröfvade hjertat. Förtrollande toner utgå från de liflösa instrumenten. Örat upphämtar dem begärligt, och det upprörda bröstet känner genast deras lugnande verkan. Hvad tröst kunna menniskor ge hvarandra, som uppgår mot en lång moll-ton, smältande i ett doft ackord? En oemotståndlig rörelse i vårt innersta öfvertygar, att detta språk är mäktigare än ordens. Till ögat flyta tårar. Hjertat har fått luft; den inre fienden flyr brådstört. — Och gå vi utom huset, se här, se denna majestätliga flod, som redan på förhand anande hvilket fall som förestår den, med vrede och förtviflan rullar sina vågor framför min koja, och våldsamt drager med sig i djupet allt hvad som kommer i vägen — se denna stora, omätliga natur, med sina växter, sina skogar, dalar, berg, vattenfall och djur — se örnen, luftens mäktige monark, under hvilken träden svigta, och der nere denna insekt, som vi förtrampa — säga de ingenting? Dölj dig i bergens hålor, i vattnets djup, i jordens innersta — du är ändå icke ensam. Omgifves du icke der af otaliga varelser? Äfven i grafven, den ensliga grafven, omhvärfs du af millioner. Hur kan då menniskan någonsin klaga öfver ensamhet?”
”Men hvad förmådde dig, Francis Abbott,” frågade den andre, ”att öfvergifva en åldrad mor, som du kanske ej mera får se, och en ung syster, som så väl behöfver en brors råd och understöd?”
Eremiten blef stum vid denna fråga. Hans ögon upplyftades emot höjden och han knäppte händerna tillsammans till bön. För några ögonblick syntes han bedja. Allt var tyst i rummet. Den främmande vågade icke bryta tystnaden.
När bönen var slut, uppreste sig Francis och vinkade åt sin gäst att följa honom. Eremiten visade vägen och tog den gångstigen, som går på östra stranden af ön. Det led mot afton, och månen började lysa. Trädens dunkla skuggor gåfvo någonting spöklikt åt hela trakten, som ännu mera förhöjdes genom det dofva bullret af vattenfallen, ej olikt en aflägsen åska. Ingen af de två vandrarne yttrade ett ord på flera minuter. Abbott gick sluten inom sig, synbart upptagen af något ämne, som väckt inom honom en häftig strid, hvilken han sökte att dämpa. Den andra åter, betraktande honom noga, följde med ögonen hvarje hans rörelse, och bröt ej tysnaden, i väntan att först blifva tilltalad.
Ändtligen kommo de till några små vattenfall, tillskapade i en gren af floden, som skurit genom en utskjutande landtunga och formerat en egen liten ö, sedan kallad ”Moss Island.” Vattnet var här sammanträngdt i en smal kanal, hvars mångfaldiga böjningar och stenar icke förmådde tillbakahålla den deröfver flödande starka vattenmassan. Några små fall uppstodo således, och öfver dessa var ett kullslaget träd lagdt, för att tjena till brygga, och till kommunikation med den annars isolerade ön. Eremiten nalkades oförskräckt denna bräckliga bro, steg utan tvekan upp på den ostadiga trädstammen, gaf tecken åt sin följeslagare att göra detsamma, och kom lyckligt öfver på andra sidan. Denne följde, fastän tvekande, och begge satte sig nu ned på stenar, som lågo bland buskarne, hvars rötter tvättades af floden. Midt emot dem voro de små täcka fallen.
”Detta ställe,” började Abbott, ”är både mitt badhus och mitt förmak. Här i det kristallklara vattnet badar jag sommar och vinter, och hvarken snö, is eller midnattens mörker hindra mig från denna största af mina njutningar. Äfven här talar jag med naturen, denna lärdoms-digra bok. Här lär jag att dyrka den osynliga Makt, som styrer verldarne. Här lär jag att älska de jemte mig lefvande varelserna på jorden. Här lär jag att kufva mina passioner, och att uppskatta menniskans verkliga värde. På denna plats studerar jag och förströr mig.”
”Men ett sådant lif, som det du beskrifver,” invände den främmande, ”är i min tanke egoistiskt. Den som är uppfostrad, som du, och sett nästan alla Europas länder, är förbunden att på något sätt tjena sitt fosterland. Också är du ännu i dina bästa år. Omöjligt kan du ha förlorat all ärelust. Huru kan du gagna dina medmenniskor i denna aflägsna vrå af jorden?”
”Jag har ärelust, deri felar du icke,” svarade Eremiten, ”men den inskränker sig ej till att tjena blott mina landsmän. Hvarje like har i mina ögon lika rätt till mitt biträde, han må vara Europé eller Amerikan. Kalla mig ej egoist; ty vore jag det, hade jag stannat qvar i mitt fädernesland, der jag var känd, snart sagdt, af hvar man. Det obetydliga goda jag här gör, förblifver, liksom jag sjelf, insvept i mörker.”
”Hvad nytta gör dig nu denna lysande uppfostran, dessa mångfaldiga resor?”
”Jag har kärt känna verlden,” blef svaret, och en serdeles vigt lades på orden. ”För att rätt kunna begripa sig sjelf, måste man studera andra. År, tillbragta i förvärfvande af denna mennisko-kännedom, äro perlor infattade i guld. Det är en skatt, som en gång kommer innehafvarn till godo, ty han hämtar deraf mången upplysning om sin egen karakter. Mer än ett fel, som han annars skulle öfversett eller hållit för obetydligt, visar derigenom sin rätta mörka sida. Och småningom lär han sig så att skarpt bedöma sig sjelf. Är det ej nytta nog? Gifve Gud, att hvar och en finge lust att lära känna sig sjelf. Vi skulle då snart erhålla en förbättrad mennisko-stam.”
Detta samtal blef hastigt afbrutet af ett skrik, som tycktes komma från någon helt nära, dock icke synlig person. Eremiten rusade upp, liksom ett lejon, väckt ur sin slummer. En sekund var honom tillräcklig, för att kasta sig upp på den trädstam, som låg öfver fallen, och inom ännu en annan, såg han ett barn, som med ilande fart fördes af vattenmassan förbi honom. ”Se här min ärelust!” utropade han och sprang i den hvirflande vågen, midt ibland stenarne. Detta var ej snarare sagdt och gjordt, än han försvann för ögat. Blott några få steg derifrån låg det stora Hästsko-fallet, 158 fot högt. Allmänna sägen är, att den, som råkar i strömmen en mil ofvanför fallet, står ej att frälsa. Den åskådande främlingen visste det, och tog inom sig afsked af den ädle, sig sjelf offrande Eremiten.
Månader hade förflutit, sedan Francis Abbott
äfventyrat sitt lif, för att rädda ett barns, och
hvilket vågstycke äfven nästan genom ett
underverk lyckats. Gerningen var väl ännu i minne,
men den omtaltes icke mera. Traktens
erkänsamme invånare hade länge öfverhopat honom med
tacksägelser; men då han alltid, och nu mera än
förr, sökte ensamhet och flydde sällskap,
betraktade man honom från den dagen med en helig
vördnad, såsom en högre och bättre varelse än de
hvardags-menniskor, som uppfylla jordens alla vrår
och vinklar. Hans tillgångar voro knappa; dock
lagade han, att de ej blott fyllde hans egna små
behof, utan äfven lemnade öfverskott, hvilket
han aldrig underlät att gifmildt dela bland de mest behöfvande i granskapet. I nödens och farans
stund höll han sig icke undan; då hans hand
behöfdes, var den alltid utsträckt. Men sällan vid
dessa tillfällen stannade han längre på stället, än
som just fordrades, för att öfva sitt välgörande.
Midnatts-timmen var inne. Det var en ryslig vinter-natt. Snö hade flera dagar betäckt marken, och efter dagens töväder började nattfrosten att bilda isskorpor, som, innan morgonen, voro så starka, att krigshärar kunnat säkert deröfver föra sitt tunga artilleri. Naturen var klädd i nordens hvita drägt; träden nedböjde sina af snön betungade hufvuden, och deras grenar, hvarifrån under töandet ett ständigt regn droppat på marken, stelnade nu af köld. Dropparne fröso i luften och bildade långa isbitar som, hängande bredvid hvarandra, liknade fransar på de utskjutande grenarne. Kölden hade flera timmar varit i tilltagande, och nådde sin högsta punkt omkring midnatten. Vid denna tid kändes en förändring i väderleken, och med den mildare luften tilltog återigen snögandet.
Hvarken menniskor eller djur lemnade sina hem och nästen denna natt. Det var endast Eremiten, som vandrade ute. Redan vid solens nedgång hade man sett honom mäta marken med jemna steg, på ett ställe af ön, der han dagligen brukade vandra, och som ännu i dag visar, huru mycket den blifvit trampad, i likhet med en stig, hvarpå en skilt-vakt gått fram och tillbaka. Ännu vid den stunden, då den ena dagen säger farväl åt den andra, gick han der i samma rigtning, med samma afmätta rörelser, som hade han varit en maschin, satt i gång genom ånga. Hans kropp var insvept i en vid filt, den han vårdslöst kastat omkring sig på Indianska viset. Ansigtet var gulblekt, och prydt med ett skägg, som räckte ner till bröstet. Ögonen lågo insjunkna i hufvudet, liksom två djupa hålor, bröstet var öppet, hufvudet obetäckt. Det långa, förr så prydliga och berömda håret fladdrade nu vildt för vinden och betäcktes af den allt ymnigare flygande snön. Den olycklige, märkte han detta, eller ville han icke märka det?
Omsider stannade han hastigt, liksom för att betänka sig; men fortsatte snart åter sin promenad, dock ej på samma plats, som hittills. Hans steg förde honom allt längre från kojan genom täta skogen. Det tilltagande bullret af Hästsko-fallet tillkännagaf, att han nalkades den sidan. Ännu en ansträngning — och det majestätliga Natur-undret låg framför honom. Ön var vid denna punkt högst upphöjd öfver fallet; man hade att gå utföre en brant och smal gångstig, omkring hundra steg innan man kom på lika plan med vattnet. Denna gångstig, som följer bergets sidor i slingrande krokar, är vid alla tillfällen, äfven midt i sommarn, ganska vådlig och halsbrytande; snö och is hade nu gjort den till en glatt spegel. Eremiten tvekade ej att begifva sig utföre denna stig. Föreställningen att ett enda felsteg kunde störta honom i en för tidig graf, hindrade honom ej att utföra sin afsigt och att fara verkligen vore för hand, var dessutom en tanke, som aldrig fallit honom in. Hvarje rörelse af kroppen förde den djerfve längre än han väntat sig. Hade han ej hejdat den halkande farten, genom tillgrepp af någon stubbe eller buske, som här och der låg i vägen, skulle han följande morgon snarare sett dödens regioner än Niagara.
Vid foten af denna höjd flyter vattnet tätt intill, omkring ytterligare femtio steg, tills det når ena ändan af Hästskon, der det försvinner i djupet. För att man på närmare håll må kunna se detta förfärliga fall, har en träbygga blifvit anlaggd från den punkt, der gångstigen slutar, till omkring 12 fot utöfver sjelfva störtningen. Denna bro hvilar blott på några bjelkar, som blifvit laggda emellan stenar och klippor på bottnen af floden. Bron är alltid opålitlig; det fordras blott att en bjelke gifver vika för vattenmassan, eller att en grundsten undanryckes, för att störta hela anstalten ner i afgrunden. Men då floden blifvit fylld af isstycken, såsom nu, är möjligheten af en olyckshändelse mångdubblad till den grad, att ingen lefvande varelse vågar sig ut på den bräckliga bryggan.
Med långsamma och jemna steg vandrade dock Eremiten här fram, och stannade ej förrän han uppnått yttersta ändan. Från denna i en spets formerade punkt återvände han lika lugnt och sakta, som förut, och gick på detta vis fram och tillbaka hela timmar, i ett yrväder, som skulle hållit inom hus sjelfva kapten Ross och hans härdiga följeslagare. Det var ej heller sällsynt, att se honom luta sitt hufvud på de ytterst liggande plankorna och der taga sin hvila med samma lugn, som om han varit i sin egen säng. Men denna minnesvärda natt var vittne till ännu en annan gerning af honom, som har blifvit ansedd för en galenskap, men är åtminstone egen, om ej något annat. Den skall af många fördömas, kanske af flera beles.
Ingen besöker bryggan på ”Terrapin rocks,” och kastar en blick ner åt djupet, utan att känna en rysning genomlöpa sina lemmar — och ännu mindre skall någon härefter stiga ut på spetsen af denna brygga, utan att påminna sig att det var der, från samma spets, bildad af en enda bjelke, som Francis Abbott, under en vinternatt och sedan många gånger, roade sig att svänga sig öfver fallet. Sällan eller aldrig höll han i bjelken med mer än en hand i sender. Under sig hade han 150 fots djup, och fotsulorna rörde den nedrullande vattenmassan. Såsom en dimma stod det i höjden återsända skummet omkring honom, och vinddraget var så starkt, att den hängande kroppen behöll beständigt en half-rät vinkel. Det är nästan obegripligt, huru en menniska var i stånd att qvarhålla sig i en sådan ställning; och då man dertill betänker att han hvarje gång förblef hängande omkring 15 minuter och detta på en arm, förefaller det snarare som en dikt, upphittad för att göra Eremiten till en roman-hjelte. Sanning är likväl hvarje ord häraf; traktens invånare kunna intyga den.
De förskräckliga ögonblicken voro förbi. Abbott hade åter uppkastat sig på bryggan och stod nu der, insvept i sin filt, med vilda blickar fästade på fallet. I sitt upprörda och förvirrade lynne intogs han likväl af beundran för det stora naturskådespelet. Dånet var denna natt starkare än vanligt, såsom om flera berg från en omätlig höjd hade rullat emot hvarandra. Hela Hästskon darrade, så att bryggan kastades till höger och venster. Orsaken till denna bergväggens sällsamma skalf, stod ej att upptäcka i mörkret. Var det en jordbäfning? Hade vattnet förnött ännu ett stycke af klippbottnen?
Morgonens första ljusstråle besvarade dessa frågor. Hvilken syn! Hela ytan af den ofvanför fallet breda floden, och så långt ögat uppåt kunde sträckas, var betäckt af lösryckta isstycken, som i en verkligen revolutionär villervalla skyndade utföre floden. Den ena täflade i brådska med den andra. Man skulle tro, att här vore fråga om lif och död — sjelfva Juli-dagarne företedde ej en lifligare syn. Pariser-folket rusade ej i varmare entusiasm mot Tuillerierna och Porten S:t Martin, än dessa is-klippor rullade fram öfver hvarandra. Der synes ett isstycke, snarlikt ett vandrande torn — se huru det kör undan alla småbitar, som ligga i vägen, och med sin breda volym afhåller andra att komma förbi; sitt höga hufvud böjer det ej för någon — tills branten af fallet! — Der täfla tvenne fyrsidiga stycken — de äro ännu begge lika nära målet; men se! det ena förlorar för snart balansen och fastnar på en rot vid stranden, hvarunder det andra löper förbi, och försvinner i djupet — Der kommer från fjerran ett mäktigt stycke, för hvilket allting ger vika; men i villervallan halkar det på den slippriga banan, faller, för svagt att mer hindra den påträngande ostyriga massan att nedtrycka det i djupet. Dess sönderslitna lemmar kastas vredsamt i luften, och ett dånande echo är det enda, som återstår af jetten.
”Se sådant,” utropade Eremiten, ”är mensklighetens öde, slägtets historia i sammandragen tafla! I passioner hvimla individerne om hvarandra, de svage pressande blott sina närmast pårörande, de mäktige jagande hopar framför sig, sjelfva någon gång krossade i förtid af retade massor; alla hänförde af tidströmmens ohejdliga drifkraft, och alla störtande, slägte på slägte, i förgänglighetens aldrig mättade djup.”
Under loppet af våren 1831, hade ägaren af
”Goat Island” funnit för godt, att ej längre tillåta
Eremiten ensam bebo den usla kojan på ön. En
hel familj fick lof att dela den med honom. Detta
var den värsta olycka för den från verlden alldeles
skilda enslingen; ty inom hus rådde han nu mer
intet ögonblick om sig sjelf. Det var då ej annat,
än att bygga sig en egen hydda på någon annan
punkt af ön; men äfven detta nekades honom.
Sålunda tvungen att öfvergifva en plats, den han
älskade som sig sjelf, och om hvilken han ej kunde tala utan förtjusning, beslöt han att uppresa
ett litet hus på fasta landet, så nära som möjligt.
Det ställe han dertill valde, ligger på Amerikanska
sidan, norr om fallen och blott några få steg från
Amerikanska vattenfallet. Huset, af trä och
innehållande ett enda rum, var anlagdt på en ansenlig
höjd bland klippor och buskar, något till venster
ofvanför den trätrappa, som leder till färjan, med
hvilken man går öfver till Canada-landet.
Utsigten derifrån är en ibland de vackraste vid
Niagara. Hela det stora skådespelet visar sig der i en
enda tafla. Strax till venster synes Amerikanska
fallet, som liknar en rak hvit mur, på sina ställen
glittrande som silfver i solsken, men hvars fot
bortskyms af den uppstigande röken. Längre bort
och i fonden ligger det ofta omtalta men ännu
aldrig rätt beskrifna Hästsko-fallet. Vattnets gröna
färg på branten gör en förträfflig effekt på detta
afstånd och afbryter starkt emot den snöhvita ytan
ner i djupet. Flera regnbågar spegla sig vanligen
deruti och formera icke sällan hela cirklar. Den
upprörda floden, som länge behåller sin hvita drägt,
flyter hastigt förbi foten af det berg, hvarpå
kojan stod, sedan den likväl förut förenat sina båda
af ”Goat Island” åtskilda armar. Midt emot denna
öns raka klipp-stränder uppreser sig en dylik strand
på Canada-sidan, hvars höjder äro beklädda med värdshus och andra byggnader. Norr ut följer ögat
flodens lopp till dess den alldeles bortskymmes af
de bergiga stränderna.
Detta var Francis Abbotts sista hem.
Vid det öppna fönstret satt han en morgon — jag tror det var den 10 Juni samma år — med båda armarne lutade emot fönsterposten och stödjande sitt hufvud. Tårar lyste i hans uttrycksfulla ögon. På bordet bredvid honom lågo flera papper, jemte den hemlighetsfulla boken. Den ännu våta pennan bevisade, att något nyss förut blifvit nedskrifvet på papperen. ”Nej, gudomliga natur!” utropade han med entusiasm, ”det står ej i mensklig förmåga att måla dig sådan du verkligen är. Poeter må än så förtvifladt anstränga sina snillen — målaren må aldrig så lyckligt härma; det blir ändå inte Niagara. Och skulle då jag, denne maktlöse varelse i det stora universum, söka efterbilda ett af Skaparens herrligaste verk? Vare denna förmätenhet långt ifrån mig!” Så sagdt, fattade han med kraftiga fingrar den uppgjorda beskrifningen och sönderref den i så små bitar som möjligt. Dessa öfverlemnade han åt sommarfläktarne att skingra. ”Se!” yttrade han med ett vildt skratt, ”se, detta är hvarje härmares öde!”
Dagen hade emellertid framskridit till den timman, då solen står högst på himla-hvalfvet, — och Eremiten var ännu sysselsatt med betraktande af den majestätliga synen. Hela hans själ syntes upptagen deraf. Nöjet af det sköna natur-skådespelet var väl tydligt måladt på hans ansigte; blicken hade dock ett uttryck af en dyster högtidlighet, som var långt ifrån vanligt hos honom. Ögonen voro svullna och uppfyllda med tårar. ”Farväl, älskade nejder!” utropade han med en nedstämd röst, ”som jag snart ej längre skall skåda; ty i Ödets bok står det skrifvet, att denna dag är min sista. Välan, jag är färdig!” Var det en aning, ett slags vetande af hans nu förestående död? Man känner det ej. En hvar döme det sjelf af efterföljande omständigheter.
De återstående papperen undergingo nu en noggrann ransakning. Han genomläste dem alla, och lade dem åt sidan. Några böcker följde sedan i ordningen, hvilka äfven fingo samma plats som de förre. Slutligen kom han till den mystiska boken. Francis öppnade den med ett slags helig vördnad, och betraktade en stund uppmärksamt dess fint tryckta sidor. ”Haf tack,” yttrade han omsider, ”för allt hvad du lärt mig. Din vishet har varit min enda ledsagare. Din tröst var ett Guda-språk, som talade till hjertat. Dig förutan, hvad skulle jag väl varit? Inga profana händer skola vidröra dig. Med mig har du lefvat, med mig skall du också förgås!”
Eld uppgjordes i spisen. De smattrande stubbarne spridde snart en låga, som höjde sig upp i skorsten. Papperen och böckerna kastades deruti, och den darrande flamman, som för ett ögonblick blifvit dämpad deraf, uppreste sig åter med vrede och fördubblad styrka. Förgäfves tycktes papperen liksom undvika eldens rofgirighet. Tvenne gånger rullade den märkliga boken ur lågorna, som lika många gånger fattade den på nytt. Utan nåd och barmhertighet öppnades det ena bladet efter andra, och förtärdes. En tjock rök insvepte ändtligen permarne i mörker, och när den försvann, var förhärjningen slutad. Ett svart täcke sågs endast öfrigt, hvarpå blinkade slocknande stjernor.
Francis hade emellertid stämt sin guitarr, och knäppte nu några ackorder, som fullkomligt öfverensstämde med hans sinnesstämmning. Instrumentets långa moll-toner voro blott hans tankar satta i musik. Det var ett språk, så vältaligt, så rörande, att hvarje hjerta skulle intagits deraf.
Den sång han hade valt, var Desdemonas romans i sista akten af Rossinis mästerliga Opera, Othello. Denna musik har en bestämd karakter af djup, men mild sorg, och är, bland senare tiders romanser, ett af de mest rörande stycken, som sin blifvit hörda. Aldrig har den ännu felat att hos åhörarn efterlemna en sakta rörelse i hjertat, eller i ögat en tår. Liksom Desdemona sjelf betagen af den gudomliga musiken, släpper guitarren och utbrister i tårar, så hänfördes också Eremiten af sina känslors styrka. Den sista kupletten förmådde han icke sjunga. Rösten lydde ej mer, handen föll stelnad från strängarna. De sista tonerna dogo liksom æols-harpans aftynande ljud, eller det sofvande barnets djuptdragna suck. Hvad är detta, som har en sådan verkan på oss? Vi begripe det ej, men våra ögon fuktas, oss ovetande, af tårar.
Det dröjde en längre stund, innan han återkom från denna rörelse och ännu en gång kände det lugn, som så länge gifvit honom kraft att uthärda lifvets många stormar. Först småningom plånades ur ögat det sorgliga uttrycket, och en stilla mildhet intog dess rum. De som sågo honom strax derpå lemna kojan och vandra ner åt stranden, anade ej att samma mans känslor några få ögonblick förut varit uppdrifna till det högsta. De skulle snarare ansett honom för en iskall, känslolös varelse, som hvarken jord eller himmel förmådde uppvärma, som föraktade allting och hatade till och med sig sjelf. Hans ansigte bar stämpeln af undergifvenhet; månan på den molnfria himmeln, eller Lake George’s[1] yta under en paradisisk sommar-afton, äro ej lugnare.
En trätrappa leder, såsom nämdes, ner till färjestället. Denna utmed en brant klippvägg anlaggda trappa, förefaller svaga nerver högst obehaglig. Den vänder sig i tre olika riktningar, innan den når stranden, och hvilar endast på några svaga bjelkar, som åter stödja sig mot stenar och hörn af klippor. Trappstegens tunna bräder gifva på flera ställen svigt för vandrarens tyngd, och öppna för ögat en afgrund, hvarvid han måste rysa. Emellan hvarje bräde är dessutom en tillräcklig öppning, för att utvisa, på huru svagt grässtrå menniskans lif här hänger. Vid nedersta afdelningen och böjningen af denna trappa finnes en bänk, hvilken de af klifvandet trötte resande vanligen begagna. Äfven Abbot hvilade sig derpå under nedgåendet, och njöt svalkan genom draget från öppningarne. Flera personer gingo då förbi honom; på alla helsade han med en vänlighet, en förtrolighet, som tycktes ovanlig hos honom. Efter en stund fortsatte han sin gång, och nådde slutligen det steniga och svårt tillgängliga färjstället. Af en händelse var färjkarlen då öfver på andra sidan. Abbott väntade några få ögonblick på honom, liksom hade han för afsigt att gå öfver till Canada-sidan; men innan båten hann tillbaka, var han gången några steg på stranden utför floden. Små kullerstenar och buskar göra en vandring der ganska mödosam, så att han snart icke gick längre fram, utan satte sig på en sten, hvars yttre sida oupphörligt fuktades af vattnet. Ej ett enda ord kom under hela denna tid öfver hans läppar.
På stranden låg, förmodligen af floden uppkastad, en halfrutten trädstam, utmed hvars öfre sida emot berget en mängd af kullerstenar voro samlade, som genom sin höjd öfver vattnet höll denna plats beständigt torr. Eremiten afklädde sig der och lade kläderna på dessa stenar. Ett enda språng var nog att störta honom i flodens djup. Stark i simkonsten, öfvervann han utan mycken svårighet strömmens häftighet, och flöt på den oroliga ytan med en lätthet, som skulle förvånat äfven den skickligaste simmare. Tvenne gånger kastade han sig på detta sätt midt i floden och återvände lyckligt till stranden, liksom för att hämta anden. Han var färdig att ännu en gång trotsa Niagaras böljor. I denna stund ilade en rysning genom hans lemmar — den olycklige! — han smålog deråt! Den förnyade ansträngning, han gjorde för att hoppa i vattnet, hämmades äfven af ännu en rysning; det tredje försöket mötte dock intet hinder. Floden emottog honom i sitt sköte utan motvilja, och sände honom åter i ljuset, efter att hafva visat honom sina djupaste hålors lysande prakt. Vågornas hvita hjessor dansade lekande omkring hans flytande kropp, och ödmjukt tycktes hvarje bölja lyda hans befallning. Allt vek åt sidan, der han ilade fram, — sjelfva Flod-guden åskådade med högt nöje den skicklige simmaren. Men hastigt hördes ett klagande ljud, och strax derpå ännu ett. En dyster stämma utropade matt: ”Min Gud! Min Gud......”
Francis Abbott var ej mer bland de lefvandes tal.
Den olyckliga händelsens rykte flög genom
trakten; och ur husen hastade både unga och
gamla, friska och sjukliga. Man sökte den förlorade,
men fåfängt. Floden ville icke återgifva sitt rof,
förrän 11 dygn derefter, då liket flöt upp, och blef
sedan anständigt begrafvet på den enkla
kyrkogården, ej långt från Niagaras fall. Prydnad
finnes ej på Eremitens graf, icke en gång en
för-gät-mig-ej planteras der af någon slägting eller älskarinna. Beklagansvärde unge man! din död var
dyster såsom din lefnads afton! Äfven i sista
timman var du ensam på jorden; ingen vänlig hand
tillslöt dina ögon. Fjerran är din boning från dina
fäders, och på din mull trampa ej en gång
landsmän. I minnet är du dock oförgätlig. Så länge
Niagara flyter, skall han erinra efterverlden om
den hemlighetsfulle Enslingen, och vid grafven
skola alltid många hjertan ömma. — Frid vare
med hans stoft!
Hyddan blef emellertid undersökt. Den
stackars hunden satt vaktande vid dörren, och
väntade otåligt sin väns återkomst. Med möda
förmådde man locka djuret från sin post; det
betraktade med misstänksamma ögon de obekanta
gästerna. Möblerna i rummet bestodo af ganska få och
uselt beskaffade pjeser; lägerstaden isynnerhet
kunde knappt förtjena namn af säng. Katten böjde
der sin krokiga rygg, och syntes alldeles icke nöjd
med de främmande. Omkring rummet lågo
strödda — guitarren, flöjten, musik-böckerna och
portföljen; men ett skrifvet ord, eller ägarens namn,
var ej någonstädes att finna. Hans ringa
qvarlåtenskap förvaras nu, dels i den närgränsande byn, dels på sjelfva ”Goat Island,” och visas för
nyfikna främlingar. Af Eremitens boning skönjes nu
mera intet spår, men stället och dess omgifningar
skola säkerligen i långliga tider hos ortens
invånare behålla sin märkvärdighet.
- ↑ Lake George är en för sina romantiska stränder välkänd insjö i Staten New-York.