Sjöfröken/Fjärde sången
| ← Tredje sången: Mötet |
|
Femte sången: Enwiget → |
FJERDE SÅNGEN.
Orakelswaret.
“Hur sköna äro rosens späda knoppar!
Hur ljust är hoppet, under faror drömdt!
Ljuft doftar rosen, stänkt af daggens droppar,
Och tårfyldt öga blickar mera ömt.
J vilda rosor, sinnebilder kära,
Af hopp och kärlek och min framtids dar!
En krans af er, jag vill på hjessan bära.” —
Så Norman talade, då solen, klar,
Om morgonen gick upp vid Vennachar.
2.
I detta svärmeri försänkt,
Till hälften uttryckt, hälften tänkt,
Han nyponbuskens blommor bröt
Och dem omkring sin panna knöt,
På bruden lekte ömt hans håg,
Fast bågen jemte honom låg
I gräset, vid hans hillebård;
Ty här han stod, till vakt och vård
Af passet mellan sjö och skog.
Men tyst! Hvem går…? Han vapnen tog:
“Halt, werda?… Melis! Hvad! Så snart,
Tillbaka från din långa fart?”
(Ty medan korset gjort sin ring
Han spejat vidt och bredt omkring.)
Straxt Melis svarade: “God vän!
Säg mig, hvar ligger höfdingen?”
“Der borta under lummig tall
Han sofver, ensam, och jag skall
Dig följa dit, om jag får låf.”
Nu väckte han en man som sof
I lägret; “Glentarkin, pass på
Vår vakt, jag vill till Rodrik gå”.
3.
De sprungo uppför passet fort
Och Norman sad: Hvad har du sport
Om fiendernas företag?
Melis.
“Jag rykten hört af många slag
Från flera håll, men säkert är
Att uti Doune en väpnad här
Re'n tvenne dagar färdig stått,
Att rycka fram. På Stirlings slott
Skall konung Jakob medlertid
Förlusta sig i ro och frid.
Den svarta, dunderdigra sky
Snart bryter löst med blixt och gny
Och krigarns härdade natur
Får hålla ut den skarpa skur;
Men för din brud är du väl brydd,
Hvar skall du skaffa henne skydd?”
Norman.
“Hvad? Vet du ej att till sin ö
Re'n Rodrik bjudit hustru, mö
Och gubbar, barn som ej förmå
Att bära vapen? — Äfvenså
Han sträng befallning gaf i går
Att ingen farkost flyta får
På sjön, men alla göras fast
Vid ön och samlas dit med hast.
På detta sätt den kära skatt
Är utom all slags våda satt.”
4.
Melis.
“Det steget klokt och rådigt var
Och Rodrik handlat som en far;
Men hvarför hvilar han så der
Långt bort ifrån sin trogna här?”
Norman.
“Emedan Brian (som du vet
Kan läsa framtids hemlighet)
Försökt den spådomskonst i går,
Som blott i nödfall nyttjas får,
Och hvarmed fädren trodde sig
Få veta följden af ett krig.
Man slagtade Duncraggans tjur… (1)”
Melis.
“Jag mins det sköna kreatur,
Det var det bästa rof man tog
Då Clanen till Gallangad drog.
Hans färg som snö, hans horn som stål,
Hans ögon glödande som kol;
Så oregerlig, ilsk och yr,
Så svår att hålla uti styr
Att mången tapper karl blef skrämd;
Men under vägen blef han tämd,
Ty återtåget gick med hast,
Den raska drifvarns spjut var hvasst
Och när till Dennan han fått gå
Ett barn hans panna kunde klå.” (2)
5.
Norman.
“Den tjuren slagtades; hans hud
Bestämd till munkens spåmansskrud,
Blef utbredd vid det vattenfall
Hvars vilda fors med rysligt svall
Sig störtar ned för Hjeltens Sköld, (3)
Här, liggande i nattens köld,
Djupt nedom svarta klyftan sänkt,
Af hvita skummets daggregn stänkt,
Vid dån och tjut af berg och ström,
Han väntar på profetisk dröm.
Helt nära Rodrik lägrat sig…
Men se! Om jag ej irrar mig
Så tyckes Eremitens hamn
Tyst skrida fram i töcknets famn
Bland buskarne, och ödets tolk
Nu står och skådar på vårt folk,
Likt korpen, som i vissnad ek
Af Jägarn fordar ut sin stek. (4)
Jag tycker, Melis, just han är
En gast, som räknar slagtad här!”
Melis.
“Tyst! Om det talet någon hör
Man det till elak aning gör,
Fast Rodriks mod och våra jern
För Clanen äro bättre värn,
Än all den konst och hemlighet,
Som någon trollkarl och profet
Och denne munk af spökestam,
Från Gud och djefvul låckat fram.
— Se: utför backen går han nu
Och mötes der af Rodrik Dhu.”
6.
De gingo ned i dimmig dal
Der Brian höll för Rodrik tal:
“Den kampen, Höfding, vet du väl
Är gruflig för en mensklig själ,
Hvars svaga hydda gifs till pris
Åt qvalens glöd och fasans is,
Hvars öga häpnaden kan slå,
Hvars hår som lansar kunna stå.
Hvad marter så för själ som kropp
Då framtids förlåt drages opp!
Dock se den skälfning som jag fick,
Min matta puls, min släckta blick,
Det qval som i mitt hjerta sved,
Allt jag för dig, min höfding, led.
De skepnader som mig besökt
Ej någon dödlig skildra sökt.
Nej, ingen dödlig utom jag,
(Ett afsteg från naturens lag)
Som aflad blef af lif och död
Och af sitt fäderne fått stöd,
Har öfverlefvat än den stund,
Då han försökt med kroppslig mund,
Att hvad han skådat, tala om.
Till slut det hemska svaret kom,
På frågan som af dig blef gjord,
Ej klädt i sinnebild och ord,
Ej skrifvet uppå pergament
Men i min själ med lågor brändt:
Den går med seger hem igen
Som dräper främsta fienden.” (5)
7.
“Tack Brian! Hvad du yttrat har
Är ju ett godt och redigt svar.
Min Clan i ingen drabbning stod
Der våra svärd ej först spillt blod
Dessutom vi ett offer fått,
Som sjelfmandt till sin slagtbänk gått
I trakten en spion sig trängt,
Men jag hans återväg har stängt,
Ty den som låtit muta sig
Att visa spejarn hemlig stig,
För mig re'n uppenbarat allt,
Och röda Murdoch jag befallt
Att föra honom till mitt folk,
Som redo står, med svärd och dolk.
Men, Melis? Hvad! Så snart igen!
Hvad nytt om fienden, min vän?”
8.
Melis.
“Vid Doune, der hären sig förstärkt,
Jag två Baroners fanor märkt;
Jag Morays silfverstjerna såg,
Och äfven Mar der lägrad låg.”
Rodrik.
“Det lagar sig till blodigt krig!
Jag tycker om att mäta mig
Med värdig fiende; men när
Marcherar denna stolta här?”
Melis.
“I morgon omkring middagstid,
Den kommer hit, beredd till strid.”
Rodrik.
“Det mötet säkert skall bli hett;
Men har du ingen rustning sett
Af Clanen Earn, vår bundsförvandt?
Vi strida då på Ledis brant.”
Melis.
“Jag inte märkt”.
Rodrik.
“I sådant fall
Jag Trosachs pass besätta skall.
Der vill jag segra eller dö
I åsyn af vår kära ö.
Der skall hvarenda Clanens lem,
Som hjelte slåss för hus och hem:
En far till sina barns försvar,
En yngling för sin gamle far,
En älskare för flickan huld,
Och alla för sin höfdings skuld.
Men hvarför fuktas så min kind?
Är det en följd af fjellens vind?
Månn denna lömska, bittra tår
Mig otro eller motgång spår?
Nej, förr kan dessa Sachsers hot
Dra Ledis fjellar upp med rot,
Än tvekans eller feghets röst
Få ingång uti Rodriks bröst;
Ty det som skölden härdadt är…
Fort på er post och i gewär!”
Så sade han. Vid Chefens bud,
Nu Clanen går, i krigisk skrud,
Vid stridsmusikens stolta ljud. —
— Vi låte dem här rusta, slåss;
Till trollets graf vi vända oss.
9.
Ack, Douglas bortgått längese'n,
Och Elin satt uppå en sten
Vid kulans ingång; tåren flöt
Och sorglig suck ur hjertat bröt.
Förjäfves gamle Skaldens röst
Försökte gifva någon tröst:
“Han återkommer lugn och nöjd
Och då förvandlas sorg till fröjd;
Det var nog tid att skaffa dig
En fristad långt från detta krig,
Då sjelfva Alpines vilda svärm
För stormen sökt sig ett beskärm.
Jag båtar hela natten såg,
Med tända bloss, på insjöns våg,
Liksom då norrskensstrimmor gå
På nattlig himmel, mörk och blå.
I dag vid holmens strand så tätt
De skockat sig, på samma sätt,
Som vildgäss uti vassens bryn
När örnen seglar ned från skyn.
Då hela denna djerfva slägt
Från fasta landet flytt förskräckt,
Din far med skäl sig möda gjort
Att skaffa dig en tillflyktsort.”
10.
Elin.
“Det blott en förevändning var,
Som ej min vaksamhet bedrar,
Mins du hans skumma afskedsblick,
Då hans välsignelse jag fick
Så öm, men dock så allvarsam?
Den tår som i hans öga sam
För mig ej döljde hans förslag,
Ty dottrens själ, fast qvinlig, svag,
Med fadrens starka själ är slägt:
Så källan rörs af minsta flägt,
Men återspeglar, klart och sannt,
Det fasta hällebergets brant. —
Han hörde tal om detta krig
Och som dess orsak ansåg sig.
Han rodnade och sorgsen blef
När tanklöst du din dröm beskref
Om Malcolm, fjettrad af min hand;
Och fast du drömt om gyldne band,
Han dem i värsta mening tog
Och kände fruktan grundad nog,
För ynglingen, för Rodrick ock
(Med alla sina fel, ändock
En trofast vän, så ren som guld)
I fara båda, för vår skuld. —
Att dröja stod ej i hans makt
Han eljest ej högtidligt sagt:
Jag dig i himlen återser
Om icke här vi träffas mer!
Hvarföre talade han så?
Hvarföre bad han mig väl gå
Till Cambus heliga kapell
Om han ej återkom i qväll?
Ack, för att mildra vänners lott
Han sjelfmand till sin konung gått!
Han gjort, hvad dottren göra bordt
Och hon som gosse säkert gjort.”
11.
Allan.
Nej tro ej det; jag vet bestämdt
Att han för dig kapellet nämnt
Blott som den bästa mötesplats,
I fall han mot sin föresats
Fördröjde sig. Ja, säkert tro
Att han der väntar dig i ro.
Och hvad min dröm om Malcolm spått
Kan vara både sannt och godt.
Ej mina aningar slå fel:
Mins du mitt dystra strängaspel,
Som förespådde denna sorg,
Då jägarn for från Rodriks borg?
När jag spått sannt om ledsamhet,
Tro mig, som sällhetens profet!
Jag tycker du bör vara mån
Att skyndsamt slippa härifrån,
Ty lyckan ej i trollbon finns;
Jag gammal saga derom mins
Och Elin fordom mången gång
Har blifvit muntrad af min sång.”
Elin.
“Nå väl: jag på din visa hör
Kanhända den min sorg förströr.”
— Nu ljöd hans stämma hög och klar;
Men Elins hjerta fjärran var.
12.
Elise Brand.
Ballad.(6)
“Hur ljufligt att bo i den gröna lund,
Der fåglarne sjunga och svinga;
Der hjorten jagas af skällande hund,
Och jägarhorn skrälla och klinga!
Elise! Ack Elise! Från vår fosterbygd
Oss kärleken månde förföra;
I villande skog vi nu söka skygd:
Hvad måste ej flyktingar göra!
Elise! Ack Elise! För ditt gula hår
Och dina blå ögon så klara,
Jag dräpte din bror i ungdomens vår
För att dig på flykten försvara.
Min hand, som förr bar det blänkande svärd,
Af arbete fått mången bula,
Att hugga oss löf till vår hufvudgärd
Och stockar att värma vår kula.
Och dina små fingrar, som harpans sträng
Förr spelte och virkade siden,
Får skära till fällar, bädda vår säng
Och sömma med ull nu för tiden.
O Richard! O Richard! Sofve i frid
Min bror, som du dräpte af våda!
Ty nattetid stod er blodiga strid
Och mörkret förblindat er båda.
Fast siden och guld ej pryda min barm
Och du ej bär kostliga kläder,
Vår kula är rymlig, treflig och varm
Och ekarnes grönska oss gläder.
Och fastän vi sakna vårt fosterland
Och tårar befukta vårt läger,
Så smekas du ju af din flickas hand
Och flickan sin älskling ju äger!
13.
“Hur ljufligt att bo i den gröna lund!”
Så muntert Elise hördes tralla
“När eken så hög och boken så rund
För väldiga hugg månde fall!”
Men Elfvornas kung, som i kullen bor (7)
Nu talte med vrede och styrka;
Så gräslig hans stämma ur högen for
Som stormen i ödelagd kyrka:
“Hvem är det som hugger min bok, min ek?
Hvem vågar här jaga på bergen (8)
Och störa min Drottnings käraste lek
Och bär den gräsgröna färgen? (9)
Ut Urgan, till honom, så fort du kan,
Låt se att hans djerfhet du tuktar;
Ty du som var fordom en Kristen man, (10)
Ej kors eller signelse fruktar.
Fort: Plåga hans hjerta med allsköns nöd
Och jaga all sömn från hans öga,
Så att han till slut må önska sig död;
Men hindra all hjelp från det höga!”
14.
Hur ljufvligt att bo i den gröna lund
Fast fåglarne mer icke sjunga!
Vid brasan Elise tog en aftonblund
Och Richard högg vedträn så tunga.
Ur berget kom Urgan; Richard böt färg,
Han korsade sig och skar tänder;
“Jag aktar ej kors,” sad' den lede dverg,
“Som göres med blodiga händer.”
Då framstod Elise, med tillnamnet Brand;
Åt dvergen hon oförskräckt svarar:
Om du finner blodfläck på Richards hand,
Så är det af hjortar och harar.
Du ljuger, du qvinna, med dristigt mod,
Den handen ej renas med vatten.
Du fläckarne ser af ditt eget blod,
Din brors, som blef mördad om natten.”
Då svarade modigt Elisabeth Brand
Och korstecknet gjorde allena:
Om det finnes blodfläck på Richards hand,
Så har jag ju händerna rena.
Och jag dig besvärjer, djefvulska gast,
Vid Honom, som helvetet rädes:
Hvem är du? Hvad vill du? Svara med hast!
Med hvem vill du tala härstädes?
15.
“Hur ljufvligt att bo i Elfvornas sal,
Der trollfåglar sjunga och svinga,
Och Elfkungens Hofstat är utan tal
Och harpornas guldsträngar klinga!
Hur prydligt och grannt lyser Elfvornas lag!
Men allt är bedrägeligt glitter, (11)
Blott rimfrosten likt, som en vinterdag
På träden och buskarne sitter.
Så skiftande som den flygtiga snö,
Vi pläga oss olika skapa,
Som grannaste herre, fagraste mö,
Och stundom som dverg eller apa.
Det var just emellan dager och natt,
Då Elfkungen öfvar sitt välde,
Som han mig i syndig gerning fick fatt (12)
Och ned i sitt rike mig fällde.
Dock, funnes det blott en qvinna så käck
Som tordes mig korsa på pannan
Tre gånger, jag kanske blefve så täck
Som du, eller trots någon annan.”
Hon gjorde ett kors, hon gjorde väl två,
Och dvergen blef längre och längre,
Och blossena släcktes, brasan blef blå,
Och kulan blef trängre och trängre.
Hon korsade honom för tredje gång,
Och bad till den hulda Guds moder;
En riddare blef han, vacker och lång,
Och var Egbert Brand, hennes broder.
Hur ljufligt att bo i den gröna lund
Der fåglarne sjunga och svinga!
Men lugnare dock i de kristnas förbund,
Då klockor i kyrktornen ringa.
16.
När Allanbane sin visa slöt,
En främling fram ur skogen bröt;
Hans gång var stolt och oförskräckt
Och fin hans gröna jägardrägt;
Så snart allt detta Elin såg,
Hon Riddarn Snowdoun kom ihåg
Det var Fitz James; hon blef helt blek
Och i sin häpnad nästan skrek:
“Hvad olyckshändelse har gjort
Att du måste fly till denna ort?”
Fitz James.
“Tvärtom, en lycklig händelse,
Så snart jag dig får återse!
Den man som följde mig från ön,
Bevektes af min trägna bön,
Att denna morgon möta mig
Och nu han ledt min glada stig.”
Elin.
“Din glada stig! Har han ej sagt
Att kriget hotar denna trakt?
Och passen stängda!”
Fitz James.
“Ej ett ord
Och ingen farlighet är spord.”
Elin.
“Fort Allanbane! Dig skynda ner
Jag mellan träden Murdoch ser;
Sök forska ut hans tänkesätt,
Om han vill föra Riddarn rätt.
Ack, stackars man du narrad är!
Den sämsta träl i Rodriks här,
Ej mutas eller skrämas kan,
Att utan låf dig föra an.”
17.
Fitz James.
“Med kärlekens och ärans lön,
Är Riddarns lefnadsbana skön
Och lifvet är mig dubbelt kärt,
Då det är Elins omsorg värdt.
Jag utan omsvep säga bör
Hvad ändamål som hit mig för:
Så vacker blomma bör ej stå
I denna fula kulas vrå,
Men flyttas under trefligt tak,
Långt bort från krigets vapenbrak,
Jag vid Bochastle hästar ställt,
Och Elin, invid kungens borg,
Kan le åt all sin fordna sorg.”
Elin.
“Håll Riddare! Jag dig förstått;
Det vore falsk förställning blott
Att neka att jag läst din själ,
Ty värr för mycket och för väl.
Ack! Hvad på ön jag fåfäng var!
Ack, kanske jag dig narrat har
Att vandra hit i friarvärf
Och rusa blindt till ditt förderf!
O Gud! O Gud! Jag icke vet
Hur jag så tanklös barnslighet
Försona må! — I alla fall
Jag allt dig uppenbara skall
Och köpa din förlåtelse
Med egen förödmjukelse.
Vet, att min far är fridlös dömd
Och håller sig för kungen gömd;
Ett giftermål, i denna bygd,
Med mig, dig gjorde evig blygd.
Än mer: jag har en yngling kär
Som nu i största våda är
För min skull, om han lefver än
Den gode, ädle ynglingen! —
Se der min hemlighet, helt kort!
Förlåt, var ädel, och gå bort.”
18.
Fitz James var fin, och nog förstod
Besegra qvinligt vankelmod;
Men här sin konst han fann för svag;
Ty uti Elins anletsdrag,
Upprigtigheten stod så klar,
Och ögat själens spegel var:
Hon förde fram sitt ömma qval
Med sådan suck och sådant tal,
Som om hon sörjt på Malcolms graf,
Se'n döden bräckt hans vandringsstaf;
Och fast Fitz James nu fått en korg,
Han deltog ömt i Elins sorg;
Och om hon ville gå, han svor,
Att följa henne som en bror. —
“O, du ej känner Rodrik rätt:
Du undankommer ej så lätt!
Ack skynda, och af Allan hör,
Om du din ledsven följa tör.”
Fitz James för ögat handen höll,
Att dölja smärtans tår, som föll
På kinden, då han långsamt gick;
Men hastigt klarnade hans blick,
Han stadnade och vände om
Och lugn till Elin återkom.
19.
“Förrän vi evigt skiljas åt
Ännu ett afskedsord förlåt:
Jag i en strid så lycklig var
Att rädda Skottska kungens dar,
Och till bevis af tacksamhet
Monarken gaf mig sitt signet,
Med löfte, att om någonting
Jag önskar, kan med denna ring
Jag dristigt ställa fram min bön
Och vara säker om min lön.
Men jag ej trifs i hofvets verld:
Jag lefver af min lans, mitt svärd;
Min riddarborg är krigarns tält,
Mitt jordagods på stridens fält,
Och hittills jag ej känt behof
Af rikedom och ynnestprof.
Se här, tag denna underpant,
Som nog på hofvet är bekant;
Begif dig till din konung, fort,
Signetet öppnar slottets port,
Och fordra dristigt hvad som helst.
I namn af den sin konung frelst!” —
Med värma han det talet slöt,
På Elins finger ringen sköt,
Och se'n han kysst den mjuka hand,
Sprang han till lilla strömmens strand
Som mellan dalens sjöar går
Och Murdoch följde i hans spår.
20.
I Trosachs dal var allting lugnt,
På bergen middagen sof tungt;
Fitz James gick tyst, i tankar sänkt,
Då hans kamrat, helt oförtänkt,
Skrek till, uti den trånga dal.
“Hvad? Murdoch! Gifver du signal?”
“Nej” svarte han “jag endast skrek
Att skräma korpen från sin stek.”
Nu Riddarn såg sin döda häst
Och sade: “Ack, det varit bäst
För stackars grålle och för mig
Om aldrig vi sökt Trosachs stig…
Tig Murdoch, ty du genast dör,
Om hvissling eller rop jag hör!”
Lömsk Murdoch gick förut, och teg,
Dernäst Fitz James, med stora steg.
21.
De veko af åt bergets brant,
Tätt vid ett rysligt brådjups kant,
Och nedanför en qvinna gick
I trasigt och förvirradt skick;
Den magra kinden solen bränt;
Och vilda ögat, uppåt vändt,
Hemskt stirrade på allt omkring,
Men fästes ej på någonting.
Hon bar en krans af blommor blå,
Med många fjädrar ofvanpå,
Som örnen ibland klyftor fällt,
Då han åt dalen kosan ställt,
Och hvilka hon på ställen sökt,
Som knappast någon get besökt.
Då Murdochs mantel hon fick se
Hon skrek förbannelse och ve,
Men brast i gapskratt, vildt och fräckt,
Då hon såg Riddarns jägardrägt.
Se'n vred hon händerna och gret,
Sitt hår och sina kläder slet
Och slog med våldsamhet sitt bröst;
Sist sjöng hon. Fordom denna röst
Kanhända instämt med behag
Till harpans eller lutans slag;
Ty ännu, fastän hes och vild,
Ljöd hennes stämma sorgligt mild.
22.
“Man bjuder mig bedja, bjuder mig sofva,
Man säger min hjerna är vriden och tung;
På Höglandets språk jag Gud ej kan lofva,
Jag sofva ej kan på den högländska ljung.
Men vore jag nedom fjellryggens kedja
Så skulle jag sofva och slumra så godt,
Och på mitt älskade modersmål bedja
Att gud täcktes sluta min ömkliga lott.
Mitt guldgula hår i lockar man lade,
Vid kyrkan jag skulle min brudgum få se;
Der skulle mitt bröloop firas, man sade,
Se'n skulle jag dansa och sjunga och le.
Men ack, huru grymt blef jag ej bedragen;
Ty morgonens glädje i blod blef fördränkt:
Försvunnen var drömmen, och brölloppsdagen
I mörker, förtviflan och jemmer blef sänkt.”
23.
Fitz James.
“Säg, Murdoch, hvem den flickan är,
Och hvad den visan innebär? —
Hon flaxar med sin mörkgrå kolt
Som hägern då han sväfvar stolt
I mörkret öfver källans glas,
Der spöken hålla sitt kalas.”
Murdoch.
“Hon heter Blanca, och blef förd
Från Devan, till förståndet rörd,
Den samma dagen hon stod brud,
Och togs till fånga i sin skrud.
Det heta brudgum stridde väl;
Men Rodrik honom stack ihjel.
Jag undrar at hon nu är här;
Men ofta nog hon rymma plär. —
Bort, toka! Straxt till Maudlin gå!
Jag eljest slår dig brun och blå.”
Fitz James.
“Håll! Om du slår ett enda slag,
Dig ned i djupet vräker jag,
Så fort att ingen båll så flög.”
“Tack, tack!” sad' dåren och sig smög
Till Riddarns sida, “denna qvast
Af fjädrar, som jag gjort i hast,
För att i luften skickas kring
Till William, med min vigselring,
Jag ej i dalen kasta skall
Att bädda för den skälmens fall;
Nej, vid den hvassa, klufna sten
Må vargen frossa på hans ben,
Och manteln, uppå törnen hängd,
Skall låcka hit en gräslig mängd
Af korpar, som med hesa skrål
Må bjuda örnen läckert mål.”
24.
Fitz James.
“Tyst, tyst, du stackars flicka, tig!”
Blanca.
“Ja, jag vill gerna lyda dig.
Ty du är vänlig, god och skön;
Jag tycker om att du är grön,
Och fast mitt öra mest är döft
Ditt Låglandsspråk till lugn mig söft;
Ty William var en jägare trogen,
Fast stackars Blancas hjerta han stal.
Hans kläder voro gröna som skogen,
Och ljufligt ljöd hans Lågländska tal.
Men ack, jag sjunger icke rätt!
Dock, du är klok och gissar lätt.”
— På nytt en sång hon stämde opp,
Med sakta röst i hastigt lopp.
Först uppå Murdoch såg hon skyggt,
Men se'n på riddarn lugnt och tryggt;
Sist, liksom stirrande mot skyn,
Flög blicken öfver skogens bryn.
25.
“Se nätet är spändt och hjorten är synt;
Sjung sakta, sjung sakta och varligt!
Re'n spjutet är hvässadt, knifven är brynt;
Gå sakta, gå tyst: här är farligt!
Stolt hjorten kom fram med tiogrenshorn;
Smyg sakta, smyg sakta och listigt!
Hans spetsar de stodo som höga torn;
Gå sakta, gå sakta, ej dristigt!
Han mötte en hind med blodiga fjät;
Den vännen, den vännen var trogen
Hon varnade honom för jägarns nät:
Gå varligt, gå varligt i skogen!
Han hade en blick som kunde förstå;
Så sakta, så sakta går sången!
Han hade en fot som kunde gå på;
Han eljest, han eljest blef fången.”
26.
Fitz James knappt Elins varning hört;
Hans sinne då var alltför rördt,
Men nu han Murdochs falskhet märkt
Och Blancas sång hans misstro stärkt.
Han hastigt svärdet drog och skrek:
“Dö, eller yppa straxt ditt svek!”
Men Murdoch sig på flykt begaf
Och i sitt språng en pil sköt af,
Som snuddade vid Riddarns arm
Och fastnade i Blancas barm.
— Spring, Murdoch, spring, af hjertans grund!
Du eljest ser din sista stund;
Ty hämnarn du i ryggen har,
Som blixten het, som vinden snar.
Här hjelper icke hot, ej bön,
Spring: lifvets frelsning är din lön;
Ty hinner du ett stycke fram,
Så räddas du af Alpines stam,
Som sig i skogen gömt; — men nej!
Du dina fränder träffar ej,
Ty Sachsaren med värjan hött
Och nu — han dig i ryggen stött.
— Der låg han uppå ljungen sträckt,
Som tallen af en åskvigg bräckt!
Hårdt Riddarn drog, och med sin fot
Han kraftigt spjernade emot,
Förrän han värjan fick igen;
Och lutad öfver uslingen,
Han såg hur svarta blodet flöt
Och döden bofvens öga slöt.
Se'n, i ett mera sansadt skick,
Till Blanca han tillbaka gick.
29.
Hon hade satt sig vid en lind,
Med handen under bleknad kind,
Och då hon piln ur såret drog
Såg hon derpå och bittert log.
Sin blomsterkrans och fjäderprakt
Hon blodiga i gräset lagt;
Och då Fitz James, så huld och öm,
Försökte hejda lifvets ström,
Hon sade matt: “det fåfängt är,
Jag känner att mitt slut är när;
Men jag på många Herrans dar,
Så redig mig ej funnit har,
Och i den mån mitt hjertblod flyr,
Blir äfven hjernan mindre yr.
Fast stackars Blanca måste dö,
En oförrättad, värnlös mö,
I dig en hämnare hon får;
Jag det af dina ögon spår. —
Se denna hårlock! I min nöd
I galenskap och till min död
Jag ständigt bar den vid mitt bröst;
Den var min jemmers enda tröst.
Det håret förr var gult som ditt,
Fast det af tårar nu är hvitt;
Jag vill ej säga när det skars
Och af hvad orsak som det bars;
Jag blir så yr; men denna skatt
Som plym på mössa, hjelm och hatt,
Du bära skall, tills solen stekt
Och regnet denna blodfläck blekt;
Jag yrar än! — O Gud mig gif
Förnuft till slutet af mitt lif!
Hör främling! Svär, en riddared
Vid Blancas blod, som för dig led:
Att när en gruflig man du ser,
Som Alpines Clan sin hyllning ger,
Med fjädrar svarta, manteln grof,
Och handen blodig, rik af rof;
Din lit till himlens bistånd sätt
Och hämna Blancas oförrätt!
Smyg bort: försåtet väntar dig!
Farväl, gå ej på trampad stig!”
28.
Fitz James var käck, men öm och god:
Ur ögat brast en tåreflod,
Då han med vred och sorgsen blick
Såg Blancas sista ögonblick:
“Må Gud ej hjelpa i min nöd,
Om jag ej hämnar Blancas död!”
En lock af flickans hår han tog,
Som han med Williams sammanslog,
Och flätan, blodsprängd, satte fast
På mössan, vid sin fjäderqvast:
“Vid sjelfva sanningen jag svär:
Ej annan sinnebild jag bär,
Tills värjan jag i Rodrik stött
Och flätan i hans hjertblod blött.
— Men tyst! Hvad båda dessa rop?
Jag tro man skallet drifver hop?
Men hjorten kan försvara sig.”
Nu vek han af från banad stig
Och trängde fram bland kärr och snår,
Der han ej såg det minsta spår,
Men måste ofta vända om
Då han till berg och brådjup kom.
Försagd, af törst och hunger tärd
Och tröttad af sin långa färd,
Beslöt han hvila sig en stund
Uti en mörk och lummig lund.
“Af alla mina äfventyr
Det sistas utgång mest mig bryr;
Men huru kunde jag väl tro
Att detta arga getingbo
Här skulle svärma ut så fort,
Som rustningen i Doune man sport?
Likt hundar stöfva de omkring,
Hör deras hvissling, stoj och spring!
Om härifrån jag vågar gå
De mig i sina giller få
Och äfventyret slutas dumt;
Jag dröjer här, tills det blir skumt!”
29.
Så småningom blef skogen mörk,
Lugnt slumrade båd' asp och björk,
Ur dvalan väcktes ugglan opp
Och räfven tjöt på kullens topp;
Men ännu var det lagom klart
För vandringsmannens dolda fart.
Med örat vaksamt, foten tyst,
Han lyssnade på minsta knyst;
När han på tå i gräset gick
Och öfver bergras klättra fick.
Men sommarnatten, fastän klar,
I kärr och skog så kylig var,
Att hvarje fläck bland dessa berg
Förkylde både blod och merg.
Så gick han i den hemska natt
Förfrusen, hungrig, ledsen, matt,
Till dess Fitz James en kulle hann
Der straxt in vid en vakteld brann.
30.
Vid brasan, insvept i sin plaid
En krigsman låg på gräsets bädd,
Men sprang nu opp med svärd i hand:
“Hvem är du och ifrån hvad land?”
“En fremling:” — “Men hvad vill du här?”
“Jag värma, mat och sömn begär:
Förfrusen, blottställd för försåt,
Jag vilse gått ifrån min stråt.”
“Du är väl Rodriks vän?” — “Å nej!” —
“Men fiende du säger ej?” —
“Jag sade det, om Clanen stod
Vid brasan, fordrande mitt blod.” —
“Stolt tal! Men fast vi lagar gjort
Som freda råbock, hind och hjort,
Hvem bryr sig om, hvar, när och hur,
Han dödar räf och skadedjur? (13)
Man yttrat (kanske falskt) den tron
Att här du smyger som spion.” —
“Man ljuger; och jag hvila får
Till morgondan, med blodigt sår
Jag skrifver lögnen på en hvar,
Som slik förmodan yttrat har. —
“Om jag ser rätt vid brasans sken,
Du riddarsporrar anlagt re'n?” —
“Du af det tecknet gissa kan
Mitt hat till hvarje grym tyrann.” —
“Nog; kom och dela, på min post,
En krigsmans bädd, en krigsmans kost.”
31.
Han Riddarn gaf ett stycke kött,
Emellan tvenne plankor stött; (14)
På brasan lades mera ved,
Fitz James sig makligt satte ned,
Och sedan gästen ätit nog
Hans goda värd till ordet tog:
“Vet främling, jag är Rodriks vän
Och frände, som ej svikit än;
Hvart ord, du djerft om honom sagt,
Jag hämna bör af all min makt;
Än mer: uppå din död beror
En vigtig spådom, som man tror.
Jag kunde, med en hornsignal;
Få krigsfolk hit, till hundratal;
Jag kunde straxt dig mana ut
Och på vår träta göra slut;
Men du är trött, och, vid min själ:
För frändes skull och Clanens väl
Jag bryter ej mot hedrens lag!
Att slåss med dig, så matt och svag,
Det vore skam, och i vår Nord
Är främlingsnamn ett heligt ord;
Hos mig han aldrig fåfängt ber
Om värma, mat och nattqvarter.
Du säkert sofva kan hos mig;
I morgon sjelf jag följer dig,
Igenom denna vilda trakt,
Och bortom Clanens sista vakt;
Men sedan vi till färjan nå
Din värja dig försvara må.” —
“Tack för din ädla gästfrihet!
Din artighet jag skatta vet.” —
“Godt, lägg dig ned och somna trygg,
Uppå min tro och låfven bygg!”
Snart bäddades af ljungens ris
En säng på äldsta krigsmansvis.
Der sofva fienderna tungt,
Som tvänne bröder godt och lugnt,
Tills morgonrodnans första glänt
Sitt ljus på österns himmel tändt.