Skeppar Worse/Kapitel 8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 7
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 8
Kapitel 9  →


[ 119 ]
8.

Den första skugga, som drog öfver skeppar Worses lycksalighet, var mötet med konsul Garman, då han skulle ut och tillkännage förlofningen.

»God morgon, Worse!» ropade konsuln emot honom, »han har nyss varit här, Bremerkaptenen, han vill med största nöje ta er med; och som han är alldeles segelklar, vore det kanske bäst att ni åkte ut till Smörviken i dag; vår vagn skall hemta er i staden, så kan ni vara i väg med första passande vind.»

»Ja, tack, herr konsul, men — hm —»

»Är det något hinder i vägen?»

»Ja, tyvärr, det har kommit ett hinder i vägen.»

»Någon olycka?»

»Nej, snarare en lycka,» smålog Worse; det var som om han fick litet mod vid denna vändning. »Jag skall gifta mig.»

»Fan anfäkta!» utropade konsuln och glömde sig alldeles. »Hm — gifta er — det kom mig något oväntadt. Med hvem, om jag törs fråga?»

[ 120 ]»Med madam Torvestads dotter; konsuln vet, hon bor i mitt hus.»

»Såå, jag visste inte — jag trodde inte, att madam — salig Torvestad hade någon dotter i lämplig ålder.»

»Hon är visserligen något ung — något yngre än jag,» svarade Worse, som blef röd i ansigtet, »men eljest en mycket stadgad och allvarlig flicka.»

»Hennes familj tillhör de väckta; har kapten Worse för afsigt att bli haugian?»

»Nej, sannerligen han det har,» svarade den andre och ville skratta, men konsulns ton lockade icke till det.

»Nå ja, det rår ni er sjelf i, min käre Jacob Worse,» sade konsuln och reste sig för att räcka honom handen; »mottag min gratulation, och måtte ni aldrig ångra detta steg. När skall bröllopet ega rum?»

»Om söndag! Jaså, ni har då sannerligen brådtom. Ja ja — bara ni aldrig kommer att ångra det!»

Då han gick, tänkte konsuln ett ögonblick på att springa efter honom och ge honom en riktig beskrifning ur sitt hjertas fullhet af haugianerna och all deras skenhelighet. Men han betänkte sig.

Morten W. Garman var en klok man, som ej slösade med sina ord. Han hade sett nog af skeppar Worse under det korta samtalet, och han var åtskilligt bevandrad i kärleken och dess mångahanda symptom.

Jacob Worse återfick ej sitt goda humör förr än han kom hem igen i sina rum, der det föröfrigt [ 121 ]var ett afskyvärdt kaos af skurkäringar och alla verldens handtverkare.

Men här gick han omkring lycklig och strålande; då och då måste han öfver i byggningen in på gården för att få se en skymt af Sara. Det var icke mycket han fick se, ty äfven der var brådska med sömnad och märkbläck, och hon satt alltid blygt nedböjd öfver sitt arbete.

Så tillbragte han dagarne, vurmig af bara lycka; fredags morgonen gick han och roade sig med att upprepa: i öfvermorgon, i öfvermorgon!

Han märkte icke alls, att hans vänner gjorde narr af honom och spådde honom både det ena och det andra; till och med det obehagliga mötet med konsuln glömde han. Och det der fartyget i Bremen, som de bägge hade varit så entusiastiska för, nämdes, besynnerligt nog, sedan aldrig mellan dem med ett enda ord.

Söndagen vigdes de af presten i madam Torvestads sal i närvaro af några få husets vänner; och om qvällen öfverlemnades Sara till Jacob Worse, som förde henne öfver till sin våning och stängde dörren efter henne.

Ändtligen kom skeppar Randulf hem. Worse skyndade sig att träffa honom, och de började genast att bullra och berätta i munnen på hvarandra. Likväl var det icke så roligt som det kunde ha varit. Historierna från Rio voro ju redan gamla, och dessutom var det någonting tvunget mellan dem, tills Randulf slutligen gick rakt på saken och sade: »Nå, gamle hedning, du har ju gift dig, hör jag, med en af de elfva tusen visa jungfrur?»

[ 122 ]»Ja, min gubbe, du må tro det är ett ståtligt fruntimmer!» svarade Worse och blinkade med ögonen.

»Ja, akta dig bara att hon inte gör dig till en sådan der smörklimp som Sivert Gesvint och de andra.»

»Nej, tack skall du ha! Jacob Worse har sett qvinfolk förr.»

»Åh ja, vet du, Jacob, med din första hustru tyckte jag just inte du redde dig så bra.»

»Åh seså, tala inte om henne! Hon var ju halfgalen. Nej, ser du, Sara, det är något annat;» och han började ett ytterst intimt loftal öfver alla hennes fullkomligheter, ibland hviskande, fast de sutto ensamma i skeppar Randulfs sal.

Men Thomas Randulf behöll ett litet misstroget leende, som i hemlighet retade Worse; och ju ifrigare denne blef att skildra sin hustrus fullkomligheter och sin egen lycka, desto tvifvelaktigare sänkte sig Randulfs långa näsa ned öfver de uppdragna mungiporna, tills Worse tröttnade derpå och ville gå.

»Åhnej, tag ett litet glas till; har du så brådtom, Jacob?»

»Ja, klockan är half tolf och vi spisa middag klockan tolf.»

»Aha, börjar det redan der?» utropade Randulf triumferande. »Nu hänger du redan och dinglar i din hustrus klocksträng. Kanske du inte heller törs dricka ett glas till; hon kunde märka det på dig. Hahaha — jo, du har riktigt stält det bra för dig, Jacob, medan jag var borta!»

[ 123 ]Följden häraf var, att Worse satt qvar till half ett och kom hem litet rödmosig och fuktig i ögonen.

Hans hustru väntade med maten; de skulle ha färsk torsk med lefver och rom. Hon var mycket allvarsam, allvarsammare än vanligt, och då han försökte säga: »Randulf är hemkommen» — i en munter, obekymrad ton, svarade hon till hans stora förtrytelse: »Ja, jag ser det.»

Men det blef ännu värre, då hon utan att säga ett ord tog bort bränvinskarafinen från bordet; han var van vid en middagssup.

Emellertid inlät han sig ej på invändningar. Randulfs starka Marsala verkade efter hand, och han var ej så säker på sin tunga, att han vågade något längre tal. De åto derför under tystnad, och han lade sig som vanligt på soffan i salen för att sofva middag.

Eljest sof han en knapp timme, men i dag vaknade han icke förr än klockan fem; och han blef helt förlägen då han fann sig insvept i en grå schal; på stolen vid soffan stod en stor skål med hafresoppa.

Han låg stilla och tänkte sig om en stund.

Hufvudet var tungt, minnet arbetade trögt och hade luckor. Han mindes mycket väl, att det stod ett par pojkar och skrattade åt honom, då han behändigt hoppade öfver trappstenen utanför bröderna Egelands kryddbod, och att han starkt hade funderat på att söka upp polismästaren sjelf för att anmäla dem; vidare såg han tydligt för sig en karafin, som aflägsnade sig och [ 124 ]försvann i ett skåp, men derefter hade han bara ett obestämdt ljusrödt intryck af torskrom.

Han ville stiga upp, men i det samma kom Sara in från matrummet: »Nej, nej, du är sjuk, du måste ligga stilla.»

»Åh prat, Sara, det har ingenting att betyda. Det var bara, ser du, derför att —»

»Jag skall hämta mor,» sade hon och gick mot dörren.

»Nej, nej, hvad ska’ vi med henne? Då ligger jag hellre stilla, om du nödvändigt vill.»

Han lade sig igen, och hon räckte honom hafresoppan.

Den smakade sannerligen riktigt bra i hans slappa, törstiga hals; han tackade och ville ta hennes hand, men fick ej fatt på den.

Hon stod bakom honom och betraktade hans gråa hufvud, och det var lyckligt för honom, att han icke såg hennes ögon.

Skeppar Worse låg alltså hela dagen på soffan och fann sig rätt bra deri, medtagen som han var efter det obehagliga förmiddagsruset. Men dagen derpå var han rask igen. Han vågade likväl ej fråga efter karafinen; den var borta och kom aldrig igen.

Från sin son Romarino fick Worse ett mycket obehagligt bref. Den unge herrn utvecklade hvilken dårskap det var att ta en ung hustru vid så framskriden ålder, liksom han också tämligen oförbehållsamt beklagade sig öfver den pekuniära förlust han, Romarino, derigenom skulle utsättas för.

[ 125 ]Worse blef ond och räckte Sara brefvet; hon läste det, medan han gick af och an i rummet och brummade.

»Ja, du kan inte vänta dig annat,» sade Sara. »Den unge mannen har väl inte lärt sig bättre hvarken af sin mor eller dig. Som I sån, skolen I ock uppskära. Vill du, att jag skall skrifva till honom?»

»Ja, det skall du riktigt ha tack för, Sara, om du vill det,» svarade Jacob Worse glad; det skulle vara en stor lättnad for honom.

Öfver hufvud taget var det otroligt huru mycket Sara förstod sig på och huru mycket hon fick ändradt och iordningstäldt i huset, då hon väl tog i tu dermed. Det kunde också behöfvas, ty det var naturligtvis stort slöseri och mycken oordning i ett hushåll, der det ej var någon husmor och en man, som för det mesta var frånvarande.

Under de första veckorna efter bröllopet hade Sara icke intresserat sig för någonting alls. Då hela hennes halft utvecklade ungdom, hennes förkrympta önskningar och spirande hopp sålunda på en gång obarmhertigt nedtrampades, föll det ned liksom ett mörkt förhänge midt framför henne, som dolde lifvet och ej lemnade någon annan utsigt än att befrias från alltsamman genom en salig död.

Men en dag hade det vaknat någonting nytt inom henne.

Hon kom hem från några inköp i staden och träffade modern sysselsatt med att röja undan i hennes egna rum, ställa stolarne till rätta utmed [ 126 ]väggarne och strö ut sina små böcker öfver borden.

Då Sara inträdde, sade modern — och hennes röst var icke fullt så säker som annars: »Jag tycker, att vi ska’ hålla sammankomst i dina rum; här är ändå rymligare och ljusare.»

»Har du frågat min man?»

Min man! Det var första gången, och de båda orden ljödo så säkert och fast, att enkan ovilkorligen ryckte till.

Sara företog sig helt lugnt att samla moderns småskrifter till en liten hög, som hon lade på stolen vid dörren, stälde ett par stolar tillbaka på deras rätta plats och sade utan att se upp: »Jag vill inte hålla sammankomst i mitt hus utan att ha rådgjort med min man.»

»Deri gör du helt säkert rätt, kära Sara,» svarade madam Torvestad mycket vänligt, men läpparne darrade, »och det var kanske mindre välbetänkt af mig. Jag hoppas ni komma öfver till oss i afton?»

»Om min man vill.»

Dermed gick modern och tog sina böcker med sig.

Sara pressade sina händer mot bröstet; ty huru stilla det än hade tillgått, visste de dock bägge, att det hade varit en strid, ett uppror, och dottern hade segrat öfver modern.

Sara stod stilla en stund och betraktade de solida mahognymöblerna, gardinerna, speglarne, nyckelskåpet, hvartill hon sjelf hade nyckeln i fickan. Hon gick och öppnade skåpet och [ 127 ]betraktade de många små och stora nycklar, som hängde der inne.

Visserligen hade hon hört sin man säga i sin öfversvallande lycksalighet: »Se, allt detta är nu ditt! Du kan göra med det alldeles som du vill; och är det något som fattas och som du vill ha, så säg bara ifrån, och det skall anskaffas på fläcken.»

Men hon hade icke gifvit akt på hans ord. Hvad brydde hon sig om det alltsamman! Kunde någonting ersätta hennes förspilda lif?

Det var först åsynen af modern stökande omkring i hennes rum, som väckte henne, och alltifrån denna stund höll hon sig vaken.

Det blef snart förbi med de »gemensamma inköp», som madam Torvestad i början ombesörjde för bägge hushållen; Sara öfvertog sitt sjelf. Och fogligt men obevekligt blef moderns kungarike åter inskränkt till byggningen inpå gården och svalgången.

Sara var rask och väl inlärd och hon hade ärft moderns förmåga att ordna och styra. Denna hade emellertid aldrig fått utveckla sig hos henne; modern var ju alltid öfver henne, och Sara hade trälat i sina pigsysslor, pligttrogen och gudfruktig, utan annat intresse för de saker, hon ju ändå ej rådde om, än det att ej slå sönder någonting.

Nu hade hon sina egna saker, var fri och hade dessutom helt andra medel att råda öfver än modern. Den rika fru Worse, som de började kalla henne i butikerna, var någonting helt annat och mera betydande än enke-madam Torvestad, och det var känslan af detta som först gaf Sara [ 128 ]nytt intresse för lifvet och smälte något af den köld, som hade börjat lägga sig omkring henne.

Då den första, värsta tiden var öfverstånden, begrafde hon sina drömmar och sin ungdom så godt hon kunde i bön och läsning, medan hennes hushåll höll tankarne borta från mörka grubblerier.

Jacob Worse var den som isynnerhet drog fördel af denna förändring. Den isande köld, hvarmed hon i början tog emot honom och fördrog hans smekningar, hade han då och då känt midt i sin lycksalighet.

Men nu blef hon annorlunda mot honom, aldrig öm, knappast vänlig; men hon fördrog honom dock, gjorde det trefligt för honom i huset och talade till honom, frågade honom till och med om affären och alla hans angelägenheter.

Skeppar Worse förklarade och tröttnade ej att förundra sig öfver, att en qvinna kunde förstå så bra. Det dröjde ej länge förr än hon kunde ge honom goda råd, och slutligen frågade han henne om allt.

Så gick året och vintern började.

Sara var flitig som förr att besöka sammankomsterna. Hos modern satt hon också ofta på sin gamla plats vid bibeln. Hon var vackrare än förr, ty hon såg sig friare omkring; äfven hennes drägt var annorlunda.

Icke att hon på något sätt styrde ut sig för mycket; till och med den strängaste haugian skulle ej ha funnit något att klandra. Men qvinnorna, som förstodo sig på det, lade märke till, att hennes linne var af det finaste som kunde [ 129 ]anskaffas, hennes ylleklädningar nästan lika dyrbara som sidenklädningar, och hade hon en hvit krage om halsen, var det en äkta spets till ett par daler alnen.

Äfven männen funno någonting extra hos den unga hustrun, och de sade ofta till sina madamer: »Se på Sara! Så skulle ni kläda er, så skulle ni styra ert hus!» Modern fick också mycket beröm för att hon hade lärt sin dotter så väl. —

Till bönemötena följde skeppar Worse ej alltid med. När han någon gång hade större lust att gå på klubben eller till Randulf, sade Sara ej emot.

Men i sjelfva verket tycktes han trifvas bäst hemma. På vintern, när ljusen tändes tidigt, satt han vid bordet i salen med sitt arbete. Jacob Worse var nämligen ganska händig, och i sin ungdom hade han lärt sig litet skeppsbyggeri. Och nu hade han hittat på att bygga sig ett litet modellskepp, halfannan aln långt, som han ämnade rigga och fullborda i minsta detalj efter »Familjens Hopp.»

Sara läste högt för honom, medan hon stickade. Det var Scriver, Johan Arndt, Luther och de andra. Worse hörde ej på mycket, men hennes stämma var så behaglig och treflig att höra, och hon var så vacker, när ljuset föll på hennes rena panna och det mörka slätstrukna håret.

På klubben voro och förblefvo de honom alltför qvicka; till och med Randulf var svår till att retas med honom. Jag vet icke huru det kom sig, men Randulfs hemkomst blef egentligen en [ 130 ]sviken förhoppning. Alltid skulle han komma med stickord för detta giftermål; sjelf var han enkling med fullvuxna barn; den äldste sonen var skeppare och bodde i staden.

En annan sak var också pinsam för Worse, nämligen när Randulf talade om huru de skulle ha det på fisket i år. Ty Worse mindes sitt löfte till madam Torvestad. Men en dag fälde Sara några ord, som om hon vore förberedd på, att han skulle resa som vanligt.

»Ja men —» invände Worse, »jag skall säga dig att, innan jag blef gift, måste jag lofva din mor att jag aldrig —»

»Jag vet det; mor har berättat mig det. Men det löftet tog mor af dig för min skull, och derför löser jag dig ifrån det. Du kan gerna resa, om du vill.»

Sara hade sagt det samma till modern, då de talade om saken, antingen derför att hon icke hade någonting emot att bli sin man qvitt för en tid, eller derför att hon äfven i den saken ville vara oberoende af modern. Så uppfattade denna det och blef allt mer och mer betänksam.

Men Worse blef nu mycket ifrig att prata om allt hvad han skulle uträtta på fisket, och Randulf tänkte i sitt stilla sinne: nu har han fått lof.

Det blef för öfrigt ett dåligt fiske det året; sillen stod ojämt och flyttade hvarje ögonblick; storm och oväder var det också. Det ville icke gå för skeppar Worse; den gamla lyckan hade gått ifrån honom, djerfheten också påstodo många; Worse började bli gammal, var den allmänna domen.

[ 131 ]»Åh ja,» sade Randulf på klubben, »när en så gammal man får en så ung hustru, är det snart förbi» — och han gjorde en rörelse som om han vred en klut och kastade den ifrån sig.

Jacob Worse kom hem med gikt och satte sig i kakelugnsvrån hos sin hustru. Hemma var bäst; och till våren, då »Familjens Hopp» skulle ut på långtur, föreslog Worse sjelf, att hans gamla fartyg skulle lemnas till en af de andra kaptenerna i firmans tjenst.

Lauritz Seehus ryckte nu upp till styrman. Han hade om vintern varit uppe i Bergen och tagit sin navigationsexamen, och innan han reste ut, hade han tagit löfte och ed för lif och död af Henriette.

Icke heller nästa vår gick Worse till sjös. Han klagade öfver gikt och smärtor i magen; doktorn kunde icke veta hvad det var, men han trodde, att det var något fel med lefvern.

Emellertid blef han allt mera upptagen af sin hustru. Då hans gubbsvagheter började med gikt och dålig matsmältning, skötte hon om honom så omsorgsfullt, som om hon varit hans dotter; och att hon tillika var hans hustru gjorde honom dubbelt lycklig och tacksam.

Härtill kom att i tidens lopp började allt detta sjungande och läsande omkring honom oförmärkt göra sin verkan på honom.

Jacob Worse hade alltid tänkt sig Vår herre i samma stil som konsul Garman, en skarp och kinkig herre, som dock i grund och botten var godmodig och bra att ha att göra med, bara man ej for fram med arglistighet och djefvulskap.

[ 132 ]Men nu lärde han sig någonting helt annat.

Det hjelpte föga, att han hade varit en duktig sjöman, aldrig narrat någon norsk man — (tyskar och svenskar hoppade han öfver) — att han var rättskaffens och gjorde rätt och skäl för sig mot hvar och en. Här behöfdes så mycket, mycket mera.

Mången gång, när de läste och talade om omvändelsens besvärlighet, om den svåra nöden i anfäktelsens stund, tänkte han i största hemlighet: månntro det är sant, allt det här?

Han hyste en afgjord misstro till Sivert Gesvint, och icke trodde han mycket på Endre Egelands anfäktelser; dertill kände han alltför väl till deras afvigsida.

Men Sara — Sara! hon, som ändå var fullkomligheten sjelf på alla sätt, hon sade, att hvarenda dag, måste hon döda den gamle Adam och kämpa mot djefvulen i sitt eget kött.

Det gjorde honom småningom orolig, och han frågade om hon såg mycket af den gamle Adam hos honom?

Det gjorde hon, och han fick veta mera om sig sjelf än han brydde sig om. Först det att han svor; det kunde han nu sjelf inse var galet, han försökte också att lägga bort det, men det var så ingrott; emellertid tyckte han sjelf, att han blef bättre i det afseendet. Men det fans så mycket annat hos honom och i honom både af den gamle Adam, ja af sjelfva djefvulen, att han blef mycket illa till mods.

Sara ville, att han skulle bedja och sjunga, men det kunde han icke. Han hade ännu ej fått [ 133 ]andens frimodighet att umgås med Guds ord, sade hon.

Nej tyvärr, det hade han icke; han önskade att han hade det, det skulle visst göra honom godt.

Men när han så på sammankomsten iakttog med hvilken innerlig andens frimodighet Sivert Gesvint umgicks med ordet, hörde hans inställsamma stämma hviska så smilande och fuktigt, och han så kom att tänka på huru blodigt han hade lurat honom på saltet, då förlorade Jacob Worse smaken på andens frimodighet och gick på klubben.

Dagen efter blef han alltid behandlad som sjuk; det hjelpte icke hvad han sade, hvarken skämt eller allvar; hafresoppan och den gråa ullschalen kommo fram för en dag, och hans hustru satt bredvid honom och stickade.

Till slut trodde han, att han var sjuk, när hon sade det.

Det bref, Sara hade skrifvit till sin styfson, gjorde god verkan; och då Romarino kort derefter kom hem, för att etablera en sjelfständig affär, var det ett vänskapligt förhållande mellan honom och den unga styfmodern.

Romarino, den sprätten, kurtiserade henne litet; det märkte hon icke, åtminstone brydde hon sig icke det minsta om det; men det var dock litet ungdomlighet i huset. Och oaktadt Jacob Worse nu icke tog ett steg annat än efter samråd med Sara, fick det dock alltid utseende af, att det var den gamle som var påstridig, medan de unga höllo ihop.

[ 134 ]Men då Romarino hade kommit på egen hand och blifvit gift med en jungfru från Bergen, om hvilken man blott visste att hon var munter och verdsligt sinnad och att hennes familj ej hörde till de väckta, blef förhållandet kyligare. De unga och de gamla Worses hade inga gemensamma intressen och träffades ytterst sällan. Romarino köpte sig ett hus och slog mycket stort på. Gamle Worse skakade på hufvudet.

Det dröjde en tid, innan madam Torvestad förstod, att hon hade tagit helt och hållet miste på sin dotter. Men småningom fick hon klart för sig, att här var ingenting att göra. Alltsedan den blick hon hade fått förlofningsqvällen, hade Sara glidit ut ur hennes herradöme och steg plötsligt fram som hennes like; ja, snart blef madam Torvestad reducerad till att vara fru Worses mor.

Klok som hon var, dolde hon sin missräkning. Men hon lofvade sig sjelf, att så skulle det icke gå med Henriette; hon skulle ha en man, som madam Torvestad var säker om att kunna beherska, och sjelf skulle hon hållas i tukt helt annorlunda än förr. Till en början skulle det arma barnet lära sig att sitta vid bibeln på Saras plats, då hon ej var der.

Från Hans Nilsen Fennefos kom det under ett par år endast sparsamma underrättelser. Han sades isynnerhet vandra omkring norrut, längre i norr än han någonsin hade varit förr, ända upp i den svartaste Finnmarken, sade några.

De äldste fingo då och då veta ett och annat, men det meddelades ej för församlingen. Frågade någon efter Fennefos, fingo de till svar, att hvar [ 135 ]och en må sköta sig sjelf — eller att Herrans vägar äro outransakliga.

Det var nämligen ingenting glädjande som vännerna rundt omkring visste att berätta om Hans Nilsen.

Han, som förr hade gått från bygd till bygd som ett älskligt fridens sändebud, han lemnade nu efter sig oro och förskräckelse. Det berättades, att han gick fram som ett Herrans väder öfver landet; hans tal var som eld, många blefvo sinnessvaga af att höra honom — ja, en ung flicka sades till och med ha tagit lifvet af sig för hans tals skull.

Presterna började befatta sig med honom i sina embetsberättelser; hans gamla rykte för hofsamhet och saktmodighet bragtes på skam och de vantrogna triumferade och ropade: »Se — se! Han också!»

Det var mycken bedröfvelse bland de väckta, dit dessa underrättelser kommo, och efterhand trängde de naturligtvis ut bland folk, huru mycket än de äldste försökte skyla öfver. Många skrefvo till honom och bådo honom så enträget att komma söderut igen; de trodde, att när han träffade de gamla vännerna, skulle hans ande åter klarna.

Men han kom icke och slutligen var hela landet fullt af den våldsamme predikanten, som drog sjungande genom snön från hydda till hydda följd af bleka män och qvinnor med upplöst hår, som gräto och skreko och refvo sönder sina kläder.

Då bådo de äldste madam Torvestad skrifva ett bref till honom.

[ 136 ]Dagen derpå öfverlemnade hon till dem ett försegladt bref. Det var emot reglerna, men omständigheterna voro så ovanliga, och inga invändningar gjordes. Brefvet afskickades om hösten, och fram på våren spreds det ryktet, att Hans Nilsen drog sig söderut.

Men brefvet hade Sara skrifvit; modern hade sjelf bedt henne derom.




<< Kapitel 7 Upp till början av sidan. Kapitel 9 >>