Skeppar Worse/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 6
Skeppar Worse
av Alexander Kielland
Översättare: Ernst Lundquist

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 103 ]
7.

Det var icke hyckleri, när madam Torvestad utbredde sig öfver huru stort värde hon satte på att ha Hans Nilsen boende i sitt hus och hur ondt det gjorde henne, när han reste bort. Men å andra sidan dolde hon dock noga, huru lägligt det föll sig för henne denna gång.

Nu lade hon ut alla åror för att fånga skeppar Worse åt sin dotter.

Hvad som förmådde henne dertill, var mycket inveckladt. Sjelf skulle hon väl ha talat om sitt intresse för en stackars villfarande själ, som endast på den vägen kunde räddas från förtappelsen. Men de, som kände henne noga, visste att den starkaste lidelsen hos henne var ett ständigt tilltagande begär efter makt och inflytande.

Och i det hänseendet var Jacob Worse allt värd att eröfra, isynnerhet sedan han hade kommit i kompani med Garman. Det skulle icke allenast stärka brödernas samfund utåt, utan — hvad som för henne kanske var det vigtigaste — det skulle i hög grad stärka hennes ställning bland bröderna, att det var hon som hade fört till dem denne nye, dyrbare broder.

[ 104 ]Ty att det skulle lyckas henne att göra en broder af Jacob Worse, derom tviflade madam Torvestad icke. Hon kände till åtskilligt af verlden och hade sett flera äldre män, som gift sig med yngre flickor; hon skulle verka på honom genom sin dotter, hennes inflytande skulle utsträckas från bakgården öfver hela huset, bröderna skulle tacka henne och Guds sak befrämjas.

Sara såg alltsamman komma. Alltsedan samtalet om vinträdet var hon ej längre i tvifvel om hvad som var henne bestämdt.

Då Hans Nilsen reste, förärade han henne det dyrbaraste han egde. Det var ett egenhändigt bref från Hauge till hans mor. Papperet var gult och medtaget och bläcket blekt. Fennefos, som gått igenom bokbindarelära, hade sjelf förfärdigat ett par prydliga permar af papp till att bevara brefvet i, med hennes namn och ett bibelspråk tryckt utanpå.

Det pratades om detta bland qvinnorna, så märkvärdigt tyckte man det var, att Hans Nilsen ville göra sig af med en sådan klenod. Men den, som ville komma med någon häntydning i det afseendet till madam Torvestad, blef så skarpt och isande kallt afvisad, att ingen försökte det vidare.

Sara var förvirrad; glad och lycklig öfver gåfvan och de hjertliga ord han hade sagt henne, då han reste; men eljest var hon olycklig, hopplöst olycklig. Om natten låg hon och grät i sängen och bad om nåd att öfvervinna sig sjelf.

Och en sådan natt kom modern in i sofrummet. Der var alldeles mörkt, och Sara, som låg i sin gråt, märkte ingenting, förr än hon hörde [ 105 ]modern säga: »Ser du nu, mitt barn, att jag hade rätt! Tacka nu Herran, att du i tid fick ögonen öppna för faran.»

Hon sade det så myndigt och förebrående, att Sara reste sig upp i sängen och satt der länge utan att gråta och utan att bedja, medan stridiga tankar stego upp inom henne.

Det var den gamle Adam, men hon gitte icke kämpa emot honom. Hon lät de onda tankarne löpa ända ut, hvart de ville — ut öfver alla de fel hon någonsin hade upptäckt hos bröderna eller anat hos modern — ut öfver skeppar Worse med hans gamla tobakslukt och svordomar, tills han blef henne motbjudande — ut öfver, långt ut öfver förbjudna områden, der det var solsken och lycka — ensam med en högväxt, kraftfull man med en frisk mun och hvita tänder — hon kastade sig ned igen i sängen, drömde och halfsof; men då hon vaknade om morgonen, tyckte hon att det hvilade ett berg af elände öfver henne.

Skeppar Worse visste i början föga om den lycka, som tillämnades honom. Han behöfde till och med upprepade fingervisningar från madam Torvestad, innan det gick upp för honom, att den vackra Sara, som han hade sett växa upp från liten flicka, kunde bli en hustru för honom.

Men då han en gång hade kommit i rörelse, greps han af denna gubbkärlek, som föryngrar lika mycket som den förblindar. —

Det blef ett utomordentligt rikt fiske det året. Jacob Worse var outtröttligt verksam och vid ett strålande humör. Tanken på de varma rummen hos madam Torvestad, hans trefliga plats bredvid [ 106 ]Sara, de mjuka, fina händer, hvarmed hon bjöd honom hans té, hvari madamen — hvilket var en mycket stor ynnest — dröp ett par droppar rhum — allt detta förde han med sig öfverallt; och bäst som han var i det ifrigaste bestyr med sillen, kunde det komma ett blidt leende, ja nästan någonting drömmande öfver det gamla skeppareansigtet, som dock få märkte och ingen förstod.

Aldrig hade han varit så driftig eller haft sådan tur. Han saltade i år för gemensam räkning med firman och köpte en massa sill. Munter och rask som en yngling förde han lif och glädje med sig hvart han tog vägen; och alla voro ense om, att Jacob Worse var en tusan så treflig gammal kurre.

Gammal fick man för öfrigt akta sig för att kalla honom under denna tid.

»Fan är gammal,» brukade han svara och satte glaset ifrån sig, när någon var nog olycklig att proponera en skål för gamle Worse.

Men när han under fisket kunde få en anledning till att fara in till staden med en laddning sill, skyndade han sig att bli färdig på magasinet och gick för att tvätta sig.

Han gned sig med såpa och bytte om från topp till tå. Ändå var han icke säker på, att det ej följde med honom litet sill-lukt, och derför — jo, det skulle Randulf veta bara! — stänkte han sig med luktvatten, som Lauritz i största hemlighet hade köpt åt honom.

Pyntad, ren och välrakad, med utterskinnet borstadt och ryktadt och orkanböljorna, som började gråna, i den noggrannaste ordning fram förbi [ 107 ]öronen — så uppträdde kapten Worse, ur firman Garman & Worse, som friare i byggningen inpå gården.

Det var något trohjertadt ridderligt hos honom, när han bragte sin hyllning, som klädde honom väl och som skulle ha tagit sig ännu bättre ut, om det gällt modern och icke dottern.

Men att gifta sig med en halfgammal, helig enka var någonting som visst aldrig kunde falla den muntre kaptenen in, och det hade då också madam Torvestad för länge sedan insett.

Då hon nu emellertid hade fått honom i gång och såg den ungdomliga ifver, hvarmed han gick på, förändrade madamen sin metod, blef tillbakadragen, kunde rakt icke förstå hans häntydningar, och då de blefvo tydliga, hade hon de otaligaste invändningar.

Sara skulle köpas dyrt.

Först var det nu den stora skilnaden i ålder — hon måste tillstå, att den var större än hon hade tänkt, hon hade verkligen icke trott, att kapten Worse var så nära femtiotalet.

Men — det var ju egentligen af mindre betydelse; det vigtigaste, det betänkligaste var hans själs tillstånd, hans svordomar, hans verldsliga sinne och hans fasthängande vid allt hvad som är af denna verlden.

Worse medgaf, att han icke var af Vår herres allra bästa barn, men så var han då heller icke af de värsta; han kunde ju bättra sig.

Ja, sannerligen måste han förbättra sig, om det skulle bli tal om att få Sara; han måste i många afseenden helt och hållet förändra sig.

[ 108 ]Worse lofvade allting. Det föreföll honom, att han skulle kunna utstå ett obegränsadt antal af de längsta uppbyggelser, bara han fick sitta hos sin Sara och sedan ta henne med sig hem.

Men ändå stodo underhandlingarne stilla. Worse visste sannerligen icke, om det gick framåt eller tillbaka. Han var nu alldeles bedårad och trippade omkring Sara som en gammal kalkon.

Hvad Sara hade för åsigt, talades det ej mycket om mellan modren och friaren; madam Torvestad »kände sin dotter». Och Jacob Worse, den gamle kurtisören, han inbillade sig, att när Sara rodnade för hans blick, icke tordes vara ensam med honom och afvisade hans presenter, så var det de fjära flickornas sätt, som han hade sjungit om och sett nog af både vid Östersjön och Medelhafvet. —

Fastän konsul Garman tycktes ha så ringa beröring med staden, hade han dock sina tentakler ute, och man visste på Sandsgaard så der tämligen besked om stort och smått der inne. Isynnerhet intresserade jungfru Birgitte och jungfru Mette sig för allt, för allt möjligt utan undantag.

Sålunda kom det snart till konsulns öron, att Jacob Worse gick på frieri, och det väckte hans ovilja och bekymmer.

För det första var det honom absolut emot, att hans kompanjon ingick i något nytt äktenskap, hvilket bara skulle trassla in situationen.

Men vidare tänkte han med oro på, att dessa heliga — han kände familjen — alldeles skulle förstöra hans präktiga kapten Worse för honom.

[ 109 ]Konsul Garman nästan hatade de väckta, fast han kände oerhördt litet till dem. Men det upprörde honom, att religionen, som var menniskorna gifven till upplysning och fullkomnande i dygd och förnuftig bildning, skulle af några alldeles okunniga fanatiker och religionssvärmare missbrukas till att förvända och förvirra gemene man, som just mest af alla hade behof af en sund och praktisk kristendom.

Derför skickade han genast efter kapten Worse, så snart jungfru Mette och jungfru Birgitte hade hunnit berätta, i munnen på hvarandra, att Jacob Worse skulle ha den heliga madam Torvestads dotter.

Då Worse kom, började konsuln med stor ifver tala om ett fartyg, som han hade läst var till salu i Bremen. De fingo fatt i Börsen-Halle, undersökte dimensionerna, öfverlade om åldern och det sannolika priset och kommo slutligen bägge till den öfvertygelsen, att det måtte vara ett fartyg, som just skulle passa för Garman & Worse.

Den ene smittades af den andres ifver; det var icke ofta konsuln kastade sig så hufvudstupa in i en ny plan; och innan Worse visste ordet af det, var det öfverenskommet, att han, Worse, genast, i morgon eller öfvermorgon skulle gå med en Bremerskonert, som låg på uthamn under väntan på nordanvind, för att köpa fartyget, om det motsvarade beskrifningen och det eljest ej var något hinder, derpå antingen segla hem det till Sandsgaard eller ta en god utfrakt, hvart det nu kunde falla sig.

[ 110 ]Full af ifver och verkningslust tog Worse afsked för att göra sig färdig till resan; men först då han satt i båten, föll det plötsligt öfver honom, att han skulle skiljas från Sara.

Det stolta fartyget förlorade sig, och den utmärkta affären blef ytterst tvifvelaktig i hans ögon. Hans ifver blef mycket kall, och han satt och hittade på tusen invändningar, medan de rodde honom inåt viken.

Konsul Garman deremot gnuggade sina händer: han hade gripit in i tid. Derpå satte han sig till att kalkylera och spekulera öfver detta Bremerfartyg; Gud vet, om det egentligen var någon god affär.

Om eftermiddagen märkte madam Torvestad, att Worses pigor hade brådtom nere på gården med att borsta kläder och piska reseffekter.

»Skall kaptenen ut och resa, Martha?» frågade hon vänligt nedifrån svalgången, som sträckte sig rundt omkring byggningen inpå gården, der hon hade sin våning.

»Ja,» svarade Martha tämligen knarrigt; madam Torvestad var icke omtyckt af pigorna.

»Jaså, skall han det? Vet du hvart?»

»Nej, men det skall visst bli en långtur — längre än förra gången, tror jag.»

Martha kände i luften, att det skulle förarga madamen; och det hade hon rätt i. Madam Torvestad blef till och med ytterligt bestört. Emellertid tog hon allting med lugn, vände om till sina rum och stod en stund stilla för att betänka sig.

[ 111 ]»Sara! Sätt på tépannan. Kapten Worse skall resa, säger Martha; men jag tänker hon tar fel; hvad tror du?»

»Jag, mor?»

Madam Torvestad ville ha sagt mera, men uttrycket i Saras ansigte var så besynnerligt, att hon afstod derifrån.

Sara är klok, tänkte hon; det behöfves icke.

Derpå slätade hon sitt hår, tog saloppcn och gick. Hon gick ut bakvägen och utomkring huset till porten, emedan hon icke ville gå öfver gården, der Martha var.

Jacob Worse satt retlig och talade med sin magasinsförman, som var principalens vikarie, då han var borta. Affären i staden var fortfarande Worses egen, utan att påverkas af hans upptagande i firman.

Likaledes var Sandsgaard med alla sina olika verk der ute nu som förr uteslutande i konsulns händer. Kompaniskapet inskränkte sig i sjelfva verket till vissa grenar af affären, der Jacob Worses kapital väsentligen var insatt, isynnerhet skeppsrederiet och hvad som dermed stod i förbindelse.

Då skeppar Worse såg madam Torvestad, skickade han bort magasinsförmannen och helsade något förvirrad.

»Jag kommer för att önska er en god och välsignad resa, kapten Worse!»

»Tack — hm — mycken tack, madam — jag skulle annars — »

»Blir det en lång resa?»

»Ja, det är inte godt att veta. Han vill, att jag skall —»

[ 112 ]»Hvem, sade ni?»

»Konsuln — konsul Garman; han skickar mig till Bremen för att köpa fartyg.»

»Skickar?» sade madam Torvestad med ett misstroget leende, »jag trodde inte, att den ene kompanjonen så der utan vidare kunde skicka —»

»Kompanjon! Åhja — ser ni, han är ju konsul Garman och jag är skeppar Worse, annorlunda blir det aldrig. Och för resten, när det är fråga om att köpa fartyg, så är ju det just någonting för mig.»

»Det förundrar mig — ja, det bedröfvar mig, att ni inte lika gerna kan säga mig det verkliga skälet hvarför ni reser bort. Jag tycker vi kunde ha väntat det af er.»

Han bara stirrade på henne med öppen mun.

»Ty det skall ni veta, kapten Worse, jag förstår mycket väl, att ni inte reser annat än derför att ni önskar komma ifrån alltsamman.»

Hon ville fortsätta i denna litet hotande ton, men kaptenen sprang upp, ifrig och röd i ansigtet:

»Nej, vet ni, madam Torvestad, nu gör ni mig, ta mig tusan, stor orätt — ja ursäkta att jag svär, men det som skall fram, det skall fram! Ty först har jag nu retat upp mig och grubblat mig nästan grön för att slippa ifrån denna fördömda resa, och så kommer ni och säger att jag far med bakslughet och djefvulskap. Jag tror de ä’ galna, alle man i dag!»

Han trampade omkring i rummet och klådde sitt utterskinn; men madam Torvestad betraktade [ 113 ]honom med välbehag, och det föll en sten från hennes hjerta.

Någonting nervöst och oroligt, som hade varit öfver henne, då hon kom, försvann alldeles, och hon fick åter sin vanliga öfverlägsna ton, så som en mor bör tala till en tvifvelaktig friare.

»Efter hvad vi ha talat om på den sista tiden nekar jag inte till att jag blef mycket öfverraskad, då jag hörde talas om denna plötsliga afresa.»

»Ja, tror ni inte jag har tänkt på det? Jag försäkrar er, madam, när jag tänker på att jag skall resa bort utan så mycket som ett säkert löfte, så är jag på vippen att bli galen. Må fan ta Bremerfartyget! Om jag bara kunde hitta på en förevändning eller en utväg —!»

»Åh, för tjugu år sedan hade väl Jacob Worse hittat på en utväg vid ett sådant tillfälle.»

Det var att ta honom på den ömmaste sidan. Att någon skulle tro han var en gammal stofil, som ej längre förstod sig på kärlek, det upprörde honom i hög grad; och han gaf madamen en skildring af sina känslor, så glödande och öppenhjertig, att hon i största hast måste laga att hon hejdade honom, ty det gick alldeles icke an.

»Godt, godt, kapten Worse! ja — ja — jag tviflar inte på det,» utropade hon flera gånger, »men det behöfves mera än den jordiska kärleken, hur trofast den än må vara. Den man jag med trygghet skulle anförtro mitt barn, min Sara, måste också vara fast och varaktigt bunden vid henne genom den gemensamma kärleken i Herran. Och ni vet hvad jag ofta har sagt: ert lif som [ 114 ]sjöman är rikt på frestelser och föga egnadt att bära stilla frukter i omvändelse.»

»Ack ja, madam, vi ha alla ett skröpligt kött i många stycken,» svarade skeppar Worse; han hoppades, att det var ett bibelspråk.

»Ja, det ha vi, kapten Worse; några mera, andra mindre. Men just derför borde ni sky ett lif, som medför starka frestelser. Jag tänker mig, om jag nu hade gifvit er min dotter och ni så plötsligt hade rest strax efter bröllopet.»

»Nej, madam, det skulle sannerligen inte ha blifvit af, det kan ni tryggt svära på!»

»Om jag nu — jag förutsätter, att jag gaf mitt samtycke, tror ni då, att konsul — att er kompanjon tillät er att uppskjuta resan?»

»Naturligtvis! Naturligtvis! Det kan ni väl förstå.» Han blef helt ifrig vid denna utsigt.

»Kunde jag lita på det?»

»Ja, så ta mig —»

»Svär inte! Jag tror er bättre utan eder. Sätt er ned igen och hör hvad jag vill säga er. Jag har under den senare tiden tänkt mycket öfver detta. Det är liksom en röst inom mig som vittnar, att denna förbindelse med min dotter innebär räddning för er själ. Ja, jag hade till och med efter mycket öfvervägande och bekymmer tänkt utsätta bröllopet till nästkommande söndag —»

»Hvad be — hvad säger ni?» ropade han och hoppade upp från stolen. »Åh, madam, ni är ändå tusan till qvinna!»

»Men nu, då jag ser, att en plötslig reseordre kan rycka er ifrån er familj för att åter slunga er [ 115 ]ut i frestelser och faror, som lätteligen — vi veta huru lätt — kunna förqväfva de goda fröna och åter göra er till ett förtappelsens barn, nu vågar jag inte tänka på att anförtro er mitt barn, min kära Sara!»

»Men, madam, madam! Jag skall inte resa, jag vill inte resa, jag går direkt till konsuln och säger att han får skicka en annan; jag svär på, att jag inte reser!

»Kanske inte denna gång, men nästa gång det faller er kompanjon in —»

»Aldrig! Får jag henne, så lofvar jag —»

Han tystnade: genom rutorna såg han bramrårna af »Familjens Hopp» ute i Sandsgaardbugten; och madam Torvestad smålog litet surt.

»Lofva inte hvad ni ej kan hålla och betänk er inte för vår skull på att träda tillbaka. Sara är visserligen förberedd, men hon vet ännu ingenting med visshet; jag har icke talat till någon af vännerna om det, och sjelfva bröllopet har jag tänkt fira i all stillhet, så som det brukas bland oss, presten och ett par af bröderna. Ert hus är ju färdigt; ni hade bara att föra henne in.»

»Jag lofvar er att öfverge sjön från den dag jag blir gift med er dotter,» sade Jacob Worse och räckte fram sin hand.

Han hade kommit att tänka på, att han skulle föra in Sara i sin våning och stänga dörren efter henne och ständigt ha henne der inne för sig sjelf.

Men madamen sade: »Det är en tvifvelaktig sak. Jag har hört talas om många sjömän, som inte kunna försaka sjön fast de äro till åren, ha [ 116 ]fullt upp af jordiska egodelar och hustru och barn. Sådant ser man, fast jag kan sannerligen inte förstå det. Jag tycker tvärtom sjömännen borde tacka Gud för en lugn hamn efter ett stormigt lif.»

»Ja, ni har rätt, madam, det är just så jag har det nu. Gif mig er dotter, och ni skall få se att jag skall bättra mig på alla sätt, så som ni önskar.»

De räckte hvarandra handen, och Worse ville genast att de skulle gå öfver till Sara. Men då de gingo öfver gården, der Martha fick ordre att lägga in kläderna igen, blef han dock litet betänksam.

»Hvad tror ni hon skall säga?» frågade han sakta.

»Sara skall bli trogen och kärleksfull mot den man, som hennes mor i bön till Gud har valt för henne,» svarade madam Torvestad i en ton af säker öfvertygelse, som lugnade honom mycket.

Sara hörde dem komma; hon hade väntat dem, och det fans intet spår af alla de tårar hon hade gråtit. Blek som alltid, med sänkta ögon kom hon in i rummet, då modern ropade på henne.

»Sara! Här står den man, som begär dig till hustru. Jag har lofvat honom på dina vägnar. att du skall bli honom en trogen och kärleksfull äkta maka inför Gud och menniskor. Inte sant, mitt barn, du vill uppfylla din mors vilja och sålunda åtlyda Guds bud?»

»Ja, mor.»

»Så gifven hvarandra edra händer i Jesu namn — Amen!»

[ 117 ]Jacob Worse var rörd; han försökte säga några ord om att han ville vara som en far för henne; men då han midt i meningen ej tyckte att det passade och ville säga något bättre, blef det ingen mening i det, hvarför han bara kramade madam Torvestads hand med mer än vanlig kraft. Deremot tog han sin fästmös så försigtigt, och det var riktigt en njutning för honom att känna huru mjuk och fin den var.

Hela qvällen uppförde han sig mycket klumpigt, men han var så strålande lycklig, att han knappast gaf akt på uttrycket i Saras bleka ansigte.

Då han kom tillbaka till sina rum, gick han länge af och an i lycksaliga drömmar; det var tisdag, bara fyra dagar till söndagen; han ville fiffa upp i huset, der var icke på långt när fint nog.

Länge funderade han på om han skulle flytta ned sin salig hustrus säng från vinden, men det slutade med att han beslöt köpa en ny.

Då han gått, skickade madamen Henriette i säng; Sara ville gå med det samma, men modern höll henne qvar.

»Nu må du tacka Gud för all hans miskund, Sara!»

»Ja, mor.»

»Skall du inte också tacka mig?»

Sara teg och rörde sig icke.

Det gick ett styng genom modern.

»Sara!» sade hon skarpt.

Men då såg Sara upp, och i hennes ögon låg någonting, som modern vek tillbaka för; hon frågade ej mera, sade bara godnatt och dermed gick dottern.

[ 118 ]Madam Torvestad försjönk i många slags tankar. Minnen från ungdomen stego upp, och de voro icke vackra. Äfven hon hade blifvit gifven till en man, som hon icke kände; han var också äldre än hon, men han hade förstått att taga henne på det rätta sättet.

Hon mindes visserligen tårar från den första tiden, men sedan hade det blifvit bra; hon hade blifvit frälsad från fåfänglighet och lättsinniga kärleksdrömmar, och så skulle hon äfven bevara sina barn.

Men i denna blick från dottern låg det likväl något, som träffade ett sårbart ställe i henne, der det borrade sig djupt in som en gadd. Hon, som eljest var så säker på sig sjelf och sina handlingar, fick ett pinsamt tvifvel. Alla de väckta minnena och en obestämd fruktan för att hon ändå ej kände denna stilla dotter till bottnen, gjorde hennes sömn orolig och plågade henne med onda drömmar.

Men Henriette, som hörde Sara snyfta, kröp upp i hennes säng och ville trösta henne.




<< Kapitel 6 Upp till början av sidan. Kapitel 8 >>