Stockholm, Del 1 (Elers 1800)/Kap 203
| ← Om Stockholms Stads försvars-verk |
|
Register → |
III CAPITLET.
Om de af Stockholms Stad uthärdade belägringar och anfall.
§. 1.
Konungarnes slemma och okloka styrelse, som gjorde Rikets allmoga missnögd; de myndige Herrars och i synnerhet Biskoparnes regeringslystnad; agg och afvund emellan vissa stora slägter, som ville dela väldet med den Styrande; och i synnerhet den olyckelige Calmare Unionen, som Danska Konungarne missbrukade, att gjöra Sverige till ett lydrike, under Danmark; voro de hufvud-orsaker, som ådrogo Stockholm många och täta belägringar. Ämnet är således af den beskaffenhet, att det egenteligen synes höra till Rikets allmänna historia; der en omständelig berättelse derom finnes; men det kan dock här icke förbigås, att åtminstone nämna de belägringar och anfall, som Stockholm tid efter annan, med sin stora skada, måste uthärda, både af egne missnögde, ofta upproriske landsmän och af Utländske fiender.
§. 2.
År 1366 kom Konung Håkan i Norrige, med en stor här, för Stockholm, att frälsa sin Fader Magnus Erichsson Smek ur sitt fängelse. Af Albrecht öfvervunnen och fången 1365, i Slaget på Gata skogen, i Västmanland, var Magnus på tornet tre Kronor i Stockholm innesluten, och blef först under hårda vilkor, lösgifven 1371.
När K. Håkan, åter ankom om våren 1371, i samma ärende till Stockholm, hade han sitt hufvud-läger, på Norra sidan. Deraf samt af den skants, han der uppkastade, kallas ännu den tracten, Kungsbacken, säger Dalin[1]; men Lagerbring förmäler[2], att Håkan vid det tillfället, låtit uppkasta en skants eller Slott, förmodeligen på Norremalm, som fordom kallades Kungsberg, hvaraf Kungsbacken nu för tiden, äfven bibehållit åminnelsen. Han åberopar, Diar. Minor. Stockh. p. 13, som innehåller: ”A:o 1370 fecit ædificatum Konungsberg contra Stockholm, per Regem Norvegiæ, Haqvinum, Magni filium.” Så omtalar ock Olaus Petri ett Slott, under namn af Konungsberg.
Uti Erich XIII:s tid då landet plågades med ett onödigt krig emot Hollstein, och utarmades af odrägelige pålagor, reste sig allmogen under Engelbrechts anförande, att härå skaffa bot och rättelse. Engelbrecht ankom då med sin här för Stockholm och lade sig hardt innanför Norrebro och dagtingade med Hans Kröpelin, som var fogde på Stockholms Slott. Men som dagtingan, ord och löften, föga voro pålitelige, återkom Engelbrecht 1435 och lägrade sig på ömse sidor om Staden. Rimkrönikan talar derom sålunda: (p. 208, 209).
”I Wästerås Engilbricht sporde,
Thet Konungen sik till Stockholm forde,
Man af huse han utböd,
Att afvärja Riksens nöd,
Riddare och Svena, Bönder och Städer,
The tok han alla mäder.
Uppå tre sidor, han för Stockh. ryckte,
Konungen thet fara förtyckte,
Hvat Konungen ville storma ok strida,
Engilbricht meente honom bida.
Engilbricht sik uppå Langholmen lade,
Wässmän ok Närika med sik hade;
Södermän ryckte för Södra port;
För Norrabro hade Uplänninga sva gjordt:
Beskärma Sverike hade de acht,
The räddis ej Konungens macht.
Och vidare om Konung Erich i denna dess belägenhet:
”Nu tha Konungen thetta saa
Att the belade honom sva,
Graabrödra-holm lot han taka,
Thet gjorde the fattiga munka stor omaka,
500 folk lagde han ther uppå,
Att Svenske ej skulle holman få.
Helgeandsholman lot han bemanna,
Thet maa man tro med sanna.
Konungen sporde de Svenske till,
Hvi the honom fördärfva vill?
The svarade: them måtte förtryta,
Att de måtte Sverikes lag aldrig nyta:” &c.
Under desse Krigsrörelser, nämnes skott-vapen med Krut; såsom redan bekante i Sverige, och hvilka nyttjades både af de Svenske och Danske[3].
Konung Erich gaf sig då under Rådets dom, for till Danmark och lämnade 600 Danskar qvar i Stockholm.
Erke-Biskop Jöns Bengtsson, en Oxenstierna till sin börd, var väl K. Carl Knutssons slägtinge; men tillika hans oförsonliga fiende. Sedan han inför altaret i Upsala nedlagdt Biskops-stafven; tagit till svärdet; svurit att straffa sin Konung, och upptändt upprors-blosset, uppsökte han Konungen vid Vårfruberga Kloster 1457, öfverrumplade honom då, efter berättelsen i Rimkr. (p. 456).
”Konungen vart skutin och måtte vika,
ok sva med honom flere slika - -
Konungen kom till Stockholm inn,
med bloduge män ok bleke kinn.”
Jöns Bengtsson nyttjade sin seger, kom strax efter och belägrade Stockholm; då K. nödgades, sedan alla försök om frid och förlikning vore fåfänga, att i Febr. månad 1457 fly till Dantzig, sedan han tillförordnat Befallnings-män på Slottet, som dock omsider måste capitulera, som förut nämt är.
K. Christian I:s försök att med sin flotta, under Olof Axelssons anförande, då öfverraska Stockholm, misslyckades. Vid bomen blefvo Danskarne afviste med bössor och pil, då de drogo till Vangsö och en dag till Käpplingen, der de ledo ett stort nederlag, som angående Blasieholmen är omförmält.
Erke-Biskop Jöns, trolös emot sitt eget Fosterland och sin K:s svurne fiende; misstänktes af K. Christian, att ännu en gång kunna vända kåpan om; försäkrade sig om hans person. Detta Erke-Biskopens missöde, ådrog Stockholm, först ett anfall af Upplands allmoge, som ville rädda sin Biskop, dock utan framgång: hvarom Rimkrönikan säger:
”Bonde örlig kan man sällan prisa
Eller om deras strid, qväda stora visa.”
Och sedan af Biskop Kettil i Linköping, som först slog Danska Flottan vid Qvicksund, förföljde sedan Danskarne till Stockholm; belade Staden och tvingade Christian att fly till Danemark[4].
Christian I:s sjuåriga regering ifrån 1457 till 1464, ådrog Stockholm, flere fienteliga besök. Efter nyssnämde flyckt, återkom han följande året, 1464 med en väldig här, då Allmogen som bloqverade Staden måste fly; ymkeligast var, berättar Rimkrönikan, att Biskop Kettil hade ingen af Svenske Riddersmän sig trogen, på Sveriges vägnar, mera än Erich Nilsson och tvänne andra. Biskopen samlade i Dalarne en mägtig här; uppsöktes af Christian, som trodde sig finna honom obereddan; men fann ett oväntadt motstånd, blef slagen och måste fly till Stockholm. Biskop Kettil kom strax efter och belade Staden å nyo, då Konungen åter nödgades taga sin tillflygt till Dannemark.
Till K. Christians nederlag på Hellesjö skogen, bidrog Prästen, Herr Johan i Gryta: och - -
”Månde det K. Christian illa förtryta,
Att han måste rymma för Kettil och Gryta.
(R. K. 473).
Sedan K. Carl Knutsson var återkommen till Riket, genom Biskop Kettils biträde, dagtingade Carl med de Danske, som vore på Slottet och släppte dem sin kos; hvilket Biskopen så illa behagade, att han å nyo jätte, honom af Riket drifva. Han skref således till K. Christian, låfvade honom Riket igän, allenast Erke-Biskop Jöns blefve fri och lösgifven. Dyrare lösen kunde väl aldrig bjudas för en orolig Prelat. Erke-Biskopen återkom, och af honom och B. Kettil, belades Stockholm på nytt, vintertiden. På isen utanför Gråmunkeholm, lämnade K:s folk en drabbning; men förlorade striden och följden blef icke mindre; än att K. Carl åter måste öfvergifva Thron och Rike. (Rimkr. 476).
§. 3.
K. Carl, tredje gången återkallad 1466, afled efter så vanskeliga öden 1470, och Sten Sture utkorades till Riksföreståndare. Detta var en tillräckelig Krigs-orsak för K. Christian att skynda till Stockholm med en flotta af 70 skepp, dit han anlände d. 20 Julii 1471 at återtaga Svea Rike, och efter några fåfänga underhandlingar med Sv. Rådet, uppslog och befästade han sitt läger på Brunkeberg. Skantskorgar voro i Sverige först brukade vid denna belägring[5]. Rimkrönikan säger om K. Christian:
”Att han lät sina borg bygga full fasta,
Han fann några nya funder och var ej sen,
Uppreser riskorgar uppfyllte med sand och sten;
Han skickade många byssor stora med alla,
Den första pläga de Moysan kalla.”
Om det merkeliga slaget som följde på denna belägring d. 9 Octob. 1471, förtjenar här en berättelse att intagas.
Nils och Sten Sture möttes vid Rottebro, 2 mil Norr om Stockholm; den förre upp ifrån Sverige med uppbådade bönder, som till större delen voro Dalkarlar, och den sednare ifrån Götha Rike med samlade troupper från Öster-Göthland, Nerike och Södermanland. Sten Sture kom dragandes från Jerfva med Svenska hären, som hela natten förut var sysselsatt, att tillaga sina vapen och värjor. Han stälde hvar och en flock i den ordning han borde vara: och hela hären skulle rycka emot fienden i tre columner: Nils Sture anförde den svagaste, som skulle tåga åt vänster och angripa fiendens högra flygel; den samma, efter han måste taga en omväg och gå igenom en liten skogsbacke, började först defilera; Sten Sture följde sedan efter, med de bägge öfrige, rätt fram åt Brunkeberg.
När slag orden var uppstäld höll Herr Sten ett uppmuntrings-tal; derpå sång hela hären S:t Örjans visa; sedan gafs lösen och fält-tecknet uppsattes af halm, på Hjälmar och Hattar.
Danska Armeen var också i dagningen skickad i 3:ne hopar: den förste blef på flottan som låg under landet vid Blasieholmen, och betäckte högra flygeln med sina skytt; den andra hopen, der K. sjelf befant sig, stod i slag-orden, på sjelfva Brunkeberg, som då icke var så trångt och brant, som för 50 år tillbaka; hafvandes förutan andre förskantsningar, den bredevid uppbyggde skärman bakom sig, att hålla ryggen fri från utfall ifrån Staden: tredje hopen stäldes vid S:t Claræ Kloster och skulle i synnerhet hindra, att Svenska tropparne, ej måtte der framtränga, att sammanfoga sig med dem ur Staden.
Klockan 11 på dagen kom Sturen sakta tågandes upp för berget och föll ann med största eftertryck; skjutningen med lod och skäktor hade först börjat innan man kom till handgemäng; men när hufvud baneren kommo närmare emot hvarannan, gick striden under stort rop, med alvar an; men efter ett hårdt och långsamt fäktande, måste de Svenske denna gången icke allenast vika; utan ock, sedan de stält sig och gjordt nytt anfall, andra gången, se sig afslagne; så att Riksbaneret som med stor blodspillan redan var uppslagit på högden och gifvit stadsboerne godt hopp om seger, åter måste ned derifrån. Orsaken dertill var att Nils Sture funnit större hinder att passera skogen, än han förmodat, och kunde således ej tillika angripa fienden.
Sten Sture samlade sina troppar tredje resan och stälde dem i ordning nedanför sandåsen. I det samma fick man åt andra sidan höra ett starkt skjutande och gny: Knut Posse med de utur Staden detacherade 2000 man, hade på den sidan anfallit fienden, med värjan i hand intaget skantsen som der låg, tändt eld på den samma och med sitt Artillerie börjat spela på fiendteliga hären.
Sturen ryckte 3:e gången upp för berget; men ej med bättre framgång än tillförne: platsens obeqvämlighet, samt den fördel fienden hade så väl af högden, som sitt Artillerie, gjorde saken omöjelig, ehuru Riksföreståndaren uppmuntrade de sina, med egit efterdöme, huggandes in, der trängslen var störst. Striden hade redan stått i 3 runda timmar och Nils Sture var änteligen med sitt friska folk i antåg, då Herr Sten, seendes det fienden ej stod att tvinga, så länge han behöll sin Post på åsen; beslöt att med eftertryck angripa den hopen som stod vid S. Clara: detta lyckades honom också: de som voro på berget ryckte upp med hufvud-baneret, öfvergåfvo sina fördelar och skyndade sig neder mangrant. När de Svenske sågo fiendens väldige hop vara kommen på slätten; angrepo de honom med värjan i hand, nedhöggo dem som voro kring hufvud-baneret, hvilket de sig bemägtigade, och erhöllo en fullkomlig seger, sedan hela drabbningen påstått i 4 timmar. De Svenskes lik blefvo lagde på bår och hederligen begrafne; men de andre nedgrofvos på valplatsen[6].
Genom denna seger förlorade Danska partiet till en tid, all sin styrka; Slott och Fästen som voro i Danske händer, blefvo utan motstånd återvundne; och i fem frugtlösa möten med Danemark, kunde Christian icke åter stadga eller förnya Nordens förening, under en gemensam Konung och styrelse[7].
K. Hans ärfde sin Faders Thron och med den samma, begäret till Svenska Kronan. Sten Sture att försvara Rikets sjelfständighet och hedra det förtroende han ägde, vågade en strid, innan Han nödgades lämna Rikets styrelse åt K. Hans. Uti ett Slag utanför Slottsporten, då han blef öfvergifven och förrådd af egne stridsmän, måste han begära fred; men då K. Hans begynte emot ord och aftal, besätta Slotten med Danske män, afföra Rikets skatt till Danemark, förtrycka frälset, och på allt sätt öfverträda hvad vid förlikningen i Calmar var låfvat; förente sig Svenske män med Sturen, som församlade folket, belägrade och intog Stockholm; afsatte K. Hans, som måste rymma Riket, och återkom aldrig mera. Han regerade blott 4 år i Sverige, ifrån 1497 till 1501.
Sten Sture dödde 1503, och i Hans ställe valdes Svante Sture till Riksföreståndare 1504, och hans Son Sten Sture den yngre efter honom 1512. Christiern född till en landsplåga, hade redan innan han tillträdde regeringen i Danemark, efter sin fader, ådagalagdt flere prof af våld och grymhet som Kron-Prins. År 1517 nalkades han Stockholm, att i sina fäders spår, inkräkta en Thron den han skulle vanhedra. Han landsteg vid Ladugården, den han ärnade skinna och bränna. Olaus Petri talar derom sålunda: 1517 kom Christiern (så skref och kallade han sig sjelf) inemot Stockholm. Der gjorde de Danske landgång, i den agt, att tåga till Stäket, för att förlossa Erke-Biskopen. Ther kom då Herr Sten emot dem hardt utför Stockholm vid Wedla, och blef dem öfvermägtig och dref dem till skepps igän, och blef der mycket af Konungens folk, både slagit och fångat; mycket kom ock i sjön och drunknade. Danskarne måtte så dragas tillbaka igän, utan att kunna något uträtta.
Det förnyade anfall Christiern gjorde 1518, omtalas sålunda: näst efter Pingst kom Christiern med skepp och folk inför Stockholm och lägrade sig på Sudra malm. Han lät beskjuta det yttersta tornet, på Södra port och stormade der något till; dock kunde han dermed intet uträtta, utan fick der dödt folk och såradt; så kom det ock dertill, att han lät sitt folk komma till Brännekyrka; der kom han till slagtning med Herr Sten och blef afslagen och gaf sig så åter igän på Malmen i sitt läger, och der blef han då någon tid, men efter han såg sig platt intet kunna uträtta, bröt han sitt läger upp; men då han med sitt folk begaf sig till skeppen, slog Herr Sten af Staden efter honom och jagade mycket af hans folk i sjön, i Tegelviken; mycket blef ock slaget och mera än 300 till fångar gjorde.
Sedan Tyrannen samlat alla sina krafter, kom han ytterligare 1520 att belägra Stockholm på alla sidor. Sturen var i ett slag förut sårad och död; hans Enka hade nog mod att gjöra en feg fiende motstånd; men här var icke fråga om att strida; utan att bedraga. Detta ämnet är förut vidrört: och i öfrigt så allmänt kändt; att det här kan förbigås. Svenska folkets lätt-trohet har aldrig blifvit hårdare straffat, än då det trodde Christierns eder, på det heligaste sätt bekräftade.
§. 4.
En hjelte var ännu qvar, som icke allenast bröt egna bojor, utan som ock skulle bryta Rikets. Det är nog att nämna Gustaf Wasa, för-at påminna sig tyrannens fall, och Svearnes upprättelse. Stockholm blef nu af honom belägradt; men i ett helt annat ändamål; icke till folkets förtryck; utan till frihetens återställande. En af Hans Historieskrifvare berättar derom: att sedan Christiern, från Stockholm återfor till Danemark, belägrades Stockholm af Gustaf I. som hade ungt, men väl öfvat manskap, uti de för Stockholm, anlagde läger. Danskarne väntade på hjelp från Norrby, och Riksföreståndaren fick väl förstärkning från Lybeck; men Amiralen Brun hade fådt den instruction, att icke allt för hastigt, frälsa Sverige ur eländet, på det hjelpen måtte blifva dem så mycket angelägnare.
Gustaf flyttade sitt läger från Wedelunda, närmare emot Staden, till Bromma Kyrka, och kort derefter till Munklederne. Denna Ö bandt han genom en brygga tillsamman, med Södra malmen; dit de andra lägren sig flyttade; låtandes äfven med en stark brygga, som gjordes öfver hela det stora vattnet; hvilket är emellan Södra malmen och Waldemars ön eller Djurgården, så binda dessa läger tillsammans; att de kunde vid alla tillfällen bistå hvarandra. Vid ändan af bron, upprättades ett Blockhus, ifrån hvilket fiendens minsta fartyg, som på redden sig visade, kunde nederskjutas. Således innehöll han hela Staden, och var detta den starkaste belägring, som Stockholm någonsin erfarit[8]. Besättningen måste omsider gifva sig, och Gustaf hade sitt intåg i Stockholm d. 23 Junii 1523. Uti ett Msc. på platt-tyska, som af K. Carl XI. blifvit aflemnadt till Riks-Archivum, förmäles: att år 1524 på S. Johannis dag, blef Stockholm i Svea Rike, uppgifven i Staden Lübecks namn, åt de Lübiske Legaterne Herr Berndt Baumhauer och Herr Herman Plönies, och nycklarne blefvo dem öfverantvardade. Legaterne öfverlämnade sedan de samma åt Gustaf Erichsson, som blef deruppå en väldig K. i Sverige m. m. Vid denna berättelse anmärkes att förenämde legater blott voro mediatores vid capitulationen; men Slottet och Staden öppnades d. 21 Jun. och anförtroddes åt Peder Olofsson Hård. (Upplysn. i Sv. Hist. St. 1773, 8:o, 2 Del. p. 26.)
§. 5.
Om Gustafs efterträdare, lydt Gustafs faderliga råd och efterdömen; hade Erich XIV af egne Bröder icke blifvit anfallen, och Stockholm icke eller belägrad 1568. Slaf af en gunstling, blef han ärligt folks tyran. Folkets tålamod, var länge missbrukat och Hertig Carl behöfde blott visa sig, då Stockholms Södra port för honom öppnades. Då han intagit Staden, uppfordrades Riket och Erich nedsteg ifrån Thronen, att af en förut fängslad Broder, K. Johan III. emottaga en lika vedergällning.
§. 6.
År 1719 sedan Ryssarne härjat i Svenska skärgården, försökte de en landstigning vid Södra stäke. Generalen Baron Fuchs gjorde med Södermanlands Regemente ett tappert motstånd. Lieut. Cunninghamn, som från Fälttåget i Roslagen, med 2:ne stycken var afsänd, till undsättning, gjorde med sitt hurtiga biträde, detta försök till intet, och afvändes således från Hufvud-Staden en öfver hufvudet hängande fara[9]. (Se föregående Capit. om Stadens försvarsverk).
Hvad Dal-Almogens intågande i Stockholm 1743 angår; så blifver derom något nämdt, uti beskrifningen om Norremalm, der upprors-elden hade sitt första utbrott, och der den blef hastigt dämpad, till lugnets återställande. —
- ↑ S. R. Hist. 2 Del. p. 526, 527.
- ↑ S. R. Hist. 3 Del. p. 536.
- ↑ Röding om Krigs-konst. i Sverige. Vitt. Acad. Hand. 1 Del. p. 163. Murberg l. c. V. Acad. nya H. 4 Del. p. 62.
- ↑ Rimkr. p. 470.
- ↑ Röding l. c. p. 206.
- ↑ Röding. l. c. p. 177—181.
- ↑ Botin S. R. H. p. 173.
- ↑ Celsii K. Gustaf I. Historia 1 Del. p. 169.
- ↑ Mörks äreminne öfver Thomas Cunninghamn i Vett. Acad. 1760, p. 29.