Ströftåg här och der i Sverige/Bland sydsvenskar

←  I Jönköping

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Bland sydsvenskar

Vid Vestkusten  →

X.

Bland sydsvenskar.

Har ni sett Smålands vackraste del? frågade mig en tillfällig reskamrat, då jag en dag for omkring i Jönköpings län, utan omsorg för hvart vägen ledde. Jag framstälde en på gammal turisterfarenhet stödd förmodan, att den vackraste delen vore väl Jönköpings omgifningar; men då log reskamraten öfver min okunnighet och uttalade sitt medlidande med herrar »turister», som aldrig förstå att söka upp just det som de företrädesvis borde se.

»Vårt Småland är ej kändt så som det borde vara, tillade han. Man tror det vara fult, ty man dömer efter de trakter, genom hvilka jernvägen dragits statsbanan nämligen; men nu hafva vi lyckligtvis fått en jernbana, som kan skaffa rättvisa åt landskapet. Ni skall från Vislanda taga vägen ned åt Blekinge, så skall ni få se hvad vacker natur vill säga.»

Derpå skildrade han med verklig hänryckning den trakt, han kallade »Smålands vackraste del». Det der måste jag naturligtvis se, och så drog jag åt det hållet. Först måste jag dock göra ett besök i Vexiö.

Vägen från Alvesta till staden i Kronobergs län är ganska vacker, utan att dock bjuda något särdeles anmärkningsvärdt. Jernvägsföretaget lär bära sig ganska godt, och både Vexiö och omgifningar äro dermed nöjda. Såsom flera andra enskilda banor, har äfven denna blott två vagnklasser, kallade den första och den tredje klassen, och en direkt biljett till andra klassen från någon station på statsbanan ger rätt att på Alvesta—Vexiö-banan nyttja första klassen. Här kan man få direkt biljett från en statsbanestation till Vexiö, men sådant är ingalunda öfverallt i landet förhållandet, då man vill fara på dels statens, dels enskilda banor. Far man t. ex. från Sölvesborg till Elmhult, en icke särdeles lång väg, måste man först lösa biljett till Kristianstad och der vidare till Elmhult, och reser man från Linköping till Vadstena, skall man köpa biljett ej blott i Linköping och Mjölby, utan äfven i Fogelsta, hvilken anordning just icke är till den resandes beqvämlighet, synnerligen som kappsäcken också skall ompolletteras vid alla dessa stationer på ett så kort afstånd. Det går an att resa med direkt biljett från London till Neapel, men på några få mil i Sverige duger det icke, så snart olika bolag ega de jernbanor, som skola nyttjas.

Huruvida detta är en följd af ett mindre godt förhållande mellan de olika jernvägsstyrelserna, vet jag icke, men att ett sådant förhållande ofta kan åstadkomma ganska mycken förargelse, derpå har man, bland annat, ett prof i Skåne, der Helsingborg—Hessleholm-bolaget visat sin afvoghet mot Landskrona-bolaget på ett sätt, som gör det senare skada, utan att gagna det förra, och ingalunda är till allmänhetens fordel.

Vid ankomsten till Vexiö tages man emot af en guldgalonerad vaktmästare, som bjuder på rum hos Spritförsäljningsbolaget, d. v. s. i det nya, af staden uppbygda och af nämnda bolag hyrda stora hotellet. Sådana guldgalonerade vaktmästare finner man numera nästan öfver allt i de svenska städer, der jernvägar framkallat herbergen i den nyare stilen. Stundom kan det väl hända, att vaktmästaren, »portieren» eller hvad han må vara, är guldgalonerad på mössan, under det hans drägt för öfrigt utmärker sig mest för den mer måleriska än prydliga blusen samt för ett par något åldrade träskor; men detta är ingalunda förhållandet i Vexiö, som numera ligger i Europa och tyckes vilja göra allt för en resandes beqvämlighet samt för att gifva honom en god tanke om samhället, hvilket detta samhälle sannerligen också förtjenar.

Det nya hotellet är kanske ännu väl mycket nytt, men allt är der ordnadt på ett ändamålsenligt sätt. Det är ett stort stenhus med höga, ljusa och luftiga samt godt möblerade rum, der man har oklanderlig uppassning. Huset ligger strax vid bangården, vid en från Kringelgatan något inryckt, liten plats med vackra träd. Kringelgatan, som alldeles icke har skapnad af något kringelartadt, utan rak och lång sträcker sig från bangården ända ut till stadens nordpol, tyckes komma att intaga främsta platsen bland Vexiö vackra gator.

Af det gamla Vexiö ser man nu ingenting, men den helige Sigfrid hågkommes ännu åtminstone vid Sigfridskällan och kanske under »Sigfridsmessan», den stora marknaden i Februari, och går man en månklar natt ut till Helgasjö, kan det ju hända, så vidt man har någorlunda inbillning och känner tillgifvenhet för gamla legender, att man der kan få se Unaman, Sunaman och Vinaman hufvudlösa vandra omkring på sjöns yta.

Har man sinne för det som påminner om vårt århundrades störste svenske skald, glömmer man ej att taga Östrabo i skärskådande, åtminstone från den stora, af präktiga träd skuggade vägen, hvilken från läroverkshuset leder dit upp, der Tegnér lefde i så många år. Sedan går man till den motsatta ändan af staden, för att se den jordfläck der den store skaldens ben hvila. Det är en vallfärd som hvar och en svensk gör, när han kommer hit, äfven om han icke sätter särdeles stort värde på sådana yttre påminnelser om dem, hvilkas mäktiga ande alltid lefver i deras verk.

Under vandringen på begrafningsplatsen stannar man äfven en stund vid Håkan Sjögrens graf, så vidt man nämligen tillhör det äldre slägtet af f. d. studerande, ty med Håkan Sjögrens namn dyka gamla ungdomsminnen upp ur det förflutna, och omkring det tjocka lexikonet, som var den lärde och flitige latinarens verk, hvilket man nu i minnet återser i all dess vördnadsfulla ålderdom med sliten rygg och många »hundöron», samla sig en rund af glada hågkomster från pojkåren, och så får man en nöjsam stund på sjelfva begrafningsplatsen, hvilken för öfrigt icke är särdeles tilltalande, fastän de skuggrika alléerna omkring den fula dödsängen i midten äro rätt vackra.

Vexiö är en bland Sveriges prydligaste småstäder. De breda, regelbundna, med goda gångbanor försedda gatorna, de vackra alléerna med ståtliga lönnar, de hvitrappade, nätta och vänliga husen, ur hvilkas fönster blommor och fina gardiner och hemtrefnad lysa fram, det mot främlingar artiga folket — allt gör ett godt intryck. Det ser nytt, angenämt och hyggligt ut.

Högt öfver den nya staden reser sig den gamla kyrkan med sitt allvarliga utseende, erinrande om andra tider. Staden har nog sina tusenåriga anor, men stadsrättigheterna utfärdades år 1372. Många vedervärdigheter har Vexiö utstått, dels under svenskars och danskars krig, dels af vådeld. Det är den senaste vådelden, år 1843, som skaffat staden ett nytt utseende.

Nu tyckes Vexiö finna sig i framåtskridande, äfven om det icke går med jättesteg. Invånareantalet uppgår till 4,000, och om stornäringarna, kanske med undantag af tändsticksfabriken, icke äro särdeles betydande, äro likväl både handtverkerier och handel i blomstring, tyckes det.

Staden har naturligsvis också flere banker, såsom Smålands enskilda bank, Smålands hypoteksförening samt ett afdelningskontor af Skånes enskilda bank. För öfrigt tyckas bankafdelningskontor finnas öfverallt i Småland, till och med på föga storartade jernvägsstationer. Den fattiga smålandsbygden synes hålla på att göra sig rik, och om infödingen sjelf i allmänhet lefver måttligt och tarfligt, behöfver främlingen derför icke underkasta sig några försakelser. Det gamla ordspråket, att man äter godt på gästgifvaregårdarne i Småland, i fall man matsäck har, som duger, är ej längre någon sanning. Nu mer äter man ganska godt här öfverallt, äfven utan matsäck.

Hvilken mängd af jernbanor sedan i det fattiga, backiga Småland! Alvesta—Vexiö-banan är redan flera år gammal. Förlidet år öppnades både Vexiö—Karlskrona och Karlshamn—Vislanda-banan. De två först nämnda af dessa banor äro bredspåriga, men den sist nämnda endast smalspårig — »en stor dumhet», sade mig en landtman, som försäkrade, att man redan ångrat det man ej gjort äfven den jernvägen bredspårig. Öfver Karlskrona—Vexiö-banan klagas i orten, emedan hon går i för många krokar. Från Emmaboda på den banan har man nu mer direkt förbindelse med Kalmar.

Men vill man njuta af Småland, får man icke inskränka sig till jernvägarne; man skall dels till fots, dels med skjuts genomströfva nejderna. I synnerhet är det roligt att åka med en småländsk skjutsbonde. Hvilken skilnad på dessa småländingar och deras så väl norra som södra grannar! Det är väl en gammal, känd sak, men den som aldrig förr haft tillfälle att göra studier i det ämnet på nära håll, träffas af den hastiga öfvergången.

Östgöten är mycket aktningsvärd, men mycket trög, och föga annorlunda är skåningen, dock tror jag, att liflighet träffas förr hos den senare än hos den förre. Småländingen pratar om allting, frågar om allting och skall hafva reda på allting. Han gifver sig icke till freds, förr än den tillfrågade lemnat honom alla de önskade upplysningarne, men så spar han ej heller sjelf på hvad han har att meddela, och främlingen får på det sättet reda på ganska mycket samt framför allt på hvad småländingen sjelf tänker om förhållandena på orten.

Folkundervisningen tyckes göra goda framsteg, för hvilket man mycket har att tacka länets folkskoleinspektörer. De gamla bönderna streta väl ännu emot här och der, men deras antal börjar allt mer glesna, och de unga tyckas inse nödvändigheten af en god undervisning. Att taga bort de s. k. »andliga» böckerna vid innanläsningsöfvandet väcker här och der motvilja, men Berlins naturlära har dock redan vunnit ganska stort insteg. Från en socken förtäljes följande:

Berlin påbjöds till innanläsningsbok. De gamla togo illa vid sig och menade, att man ville göra slut på kristendomen; men så kommo barnen hem och omtalade med glädjestrålande ögon hvad de fått läsa i den nya boken. Föräldrarna började sjelfva tycka, att det vore ganska märkliga och vackra ting, och så gick ett stort antal af dem till skolläraren och bad att få låna hem »den der Berlin». Det fingo de, och de läste och läste och funno sig för hvarje ny sida allt mer uppbygda.

De tyckte sig aldrig kunna få nog af den »rara boken», hvarför de också rent af glömde att gifva igen de lånade exemplaren. Skolläraren klagade hos kyrkoherden, och denne påbjöd från predikstolen, att de lånade böckerna skulle återställas. Påbudet efterkoms, men derefter infunno sig de läslystna i skolan och anhöllo, att få sätta sig der, sedan barnens undervisning för dagen vore slutad, och läsa i »Berlin». Detta tilläts, och så kommo många hvar enda afton för att läsa; men som det var under den mörka årstiden, gjorde de ett sammanskott till ett ljus, och vid dettas sken föreläste den läskunnigaste för de öfriga, som under andaktsfull tystnad hörde på.

Så kunskapsälskande kan småländingen vara, då man bjuder honom en god bok, som han förstår, och han förstår ganska mycket, ty hans förståndsförmögenheter äro vanligtvis i förträffligt skick. Jag skulle kunna omtala flere historier af samma slag som den nyss meddelade, men inskränker mig till blott ännu en, hvilken är ganska kännetecknande för smålandsnaturen.

I en fattig skogstrakt bor en landtman, hvilken aldrig fått tillfredsställa sitt kunskapsbegär. En gång kom han på ett bröllop i en annan socken att få se ett exemplar af den mer omnämnde »Berlin», läste deruti och tyckte så mycket om boken, att han ville köpa henne. Han såg efter på titelbladet, hvarifrån boken förskref sig, och läste der: Glerup i Lund. Godt! En tid derefter lassade han på en kärra ved, körde den långa vägen till Lund, sålde veden och köpte boken samt återvände dermed förnöjd till hemmet, efter att hafva för den saken tillryggalagt några och tjugu mil. I sin okunnighet trodde han, att boken ej kunde få köpas på närmare håll, men han måste hafva henne och frågade ej efter några svårigheter. Sådan är smålandsnaturen, och af det folket torde mycket kunna göras, när undervisningen hunnit varda allmännare, förutsatt att undervisningen är sådan hon bör vara.

Fattigdomen är ofta ännu ganska tryckande i vissa delar af landskapet, och det finnes ställen der mången icke äter annat än hafrebröd. I en socken i vestra delen af Kronobergs län går ofta en rågbulla i lån, endast för att visa det man kan hafva rågbröd, när man far på besök till främmande socknar. Man låter se bullan, men skär ej deraf, utan återställer henne i orubbadt skick. Detta tyckes visa anlag för skryt, hvilket dock ej är så vanligt, tror jag, i Småland. Snarare skämmes småländingen ingalunda för att låta se sin torftighet, men tiderna ändras, och småländingen kanske med dem. Att han sätter värde på lättad samfärdsel är säkert. Detta har man nu mer öfverallt tillfälle att se. Han tyckes också hafva lärt sig, att jernvägar äro penningsparande för den resande. En dag for jag med en skjutsbonde hvilken tyckte mig vara en förskräcklig slösare, emedan jag gaf så stora slantar i grindpengar.

»Det kostar allt mycket att resa», sade han; »men herrn far väl också på jernväg ibland?» När jag jakade till den frågan, utbrast han: »Ja, se det gaur inte till sau mycket, ty dau slipper man alla led.»

Men vi komma kanske för vidt ut bland folket. Innan jag lemnade trakten kring Vexiö, borde jag väl hafva nämnt något om de närmaste omgifningarne. Går man söder ut från staden, har man en vacker väg, som följer ofvan stranden af Vexiö-sjön och leder bland annat till det stora hospitalet. Det är en leende natur, med omvexling af sädesfält och lundar, ännu i högsommarens fägring. Tager man vägen norr ut från staden, lemnar man till höger värdshuset Hofsberg, hvarifrån man har en vacker och vidsträckt utsigt. Det bär upp för från Vexiödalen, och man far genom en skön trakt.

Den vägen kommer man till Kronobergs ruin, en bland rikets märkligare fornlemningar. I en härlig skogstrakt nalkas man Helgasjön, och åkdonet stannar på en udde midt emot ruinen, hvilken ligger på en holme. Huru komma dit öfver? Jo, fiskaren skall nog ro öfver, menar körsvennen, hvilken lemnar häst och fordon i den resandes vård och som en pil ilar af åt fiskartorpet, som skymtar fram ett stycke derifrån, mellan träden.

Körsvennen är icke någon ungdom, men med en pojkes vighet svingar han sig öfver gärdesgårdarne och skuttar som en get på tufvorna. Det är roligt att se småländingens raskhet äfven i loppet. Snart är han åter tillbaka, glad och språksam, och förklarar, att fiskaren skall komma. Det dröjer ej många ögonblick förr än man ser »Kronobergs fiskare» i sin eka nalkas udden. Roddaren är en ung, gladlynt bonde, hvilken svänger in med ekan vid stranden, bjuder främlingen handen och med några kraftiga årtag hinner motsatta landet samt der gör sig till vägvisare.

Nöjsamt är att gå omkring i den stora ruinen med lemningar af de fyra hörntornen, att sätta sig i de med rik växtlighet öfverklädda, öppna salarne, der himlens vindar nu susa i sekelgamla träd. Nils Dacke var väl en bland de sista som här kalasade, ty redan få årtionden derefter brändes slottet af danskarne. Det sattes visserligen åter i stånd, senast af Gustaf II Adolf, men tyckes ej hafva återvunnit sin gamla glans och det anseende det njöt på den tid då det hörde till biskoparne i Vexiö. Nu är det sedan länge endast ett vördnadsväckande minne. I den största salen växer nu en storartad ek och i ett mindre rum frodas två väldiga bokar. Allt är grönt och måleriskt så att det förslår.

Men man bör icke nöja sig med att stanna på bottenvåningens gräsmatta, utan klättra upp på murarnes ofvansida, der en icke allt för obeqväm stig leder omkring åt alla sidor och hvarifrån man har en ypperlig utsigt. Helga-sjön utbreder sin spegel så långt man skåda kan, och på sjöns yta ligga många lummigt trädtäckta holmar, hvilkas grönska återgifves af det klara vattnet. Folket säger, att Helgasjön har öfver hundrafemtio sådana holmar, och de som rest i mellersta Sverige likna sjön vid Mälaren. För min ringa del tycker jag, att Helga är till och med skönare än åtminstone flere delar af Mälaren.

Man stannar gerna här uppe en lång stund och njuter af utsigten samt af de friska flägtarne från sjön. Allt är tyst i trakten, och jag trodde mig vara långt borta från civilisationen, då jag fick ögonen på ett ångfartyg, som sköt fram om en udde. Således har civilisationen sträckt sig äfven till denna vrå af verlden. Må hon vara välkommen!

Jag tog afsked af Kronobergs fiskare och for ned till Evedal, en brunns- och badort vid Helgasjön. Vägen från Kronoberg dit leder till större delen genom en rik och friskt doftande barrskog. Evedal är ett verkligen tjusande ställe, inbäddadt mellan skog och sjö samt med ganska vackra anläggningar, och här kan man i fullt mått njuta af Helgasjöns klara vatten och de friska luftströmmar som göra trakten så angenäm.

Stället lär ock vara kändt för sitt helsovatten redan från början af sjuttonhundratalet. Om detta vatten också först skulle hafva nyttjats såsom »hästkur», lära menniskor sedermera hafva funnit sig väl deraf. Det förmäles nämligen, att det skall hafva varit en sjuk, nästan blind häst som händelsevis kommit att dricka ur källan och deraf återvunnit syn och helsa, hvilket gaf anledning att närmare pröfva källvattnet, hvarefter d:r Lindelius, som var läkare i trakten, skall hafva intygat vattnets helsogifvande förmåga och på platsen ordnat brunnsdrickning.

Orten hette då Fällorna, men namnet utbyttes af biskop Olof Vallqvist till Evedal, till minne af grefvinnan Eva Mörner, som med »sin närvaro hedrade» brunnsorten och äfven skall hafva med frikostiga gåfvor understödt inrättningen. För närvarande bo åtskilliga Vexiö-bor här på sommarnöje, och platsen sökes äfven af främmande, mest skåningar, hvilka här njuta af skogs- och sjöluft. Baden i Helgasjön äro i synnerhet ypperliga. Äfven för sällskapstrefnaden är sörjdt på ett förträffligt sätt. Evedal eges nu af hr Pettersson, en af Vexiös mer framstående industriidkare, hvilken med stor smak och omsorg genom vackra anläggningar höjt den skönhet stället redan af naturen erhållit.

Trakten omkring Vexiö liknar ingalunda hafrebygden i länets vestra del, Sunnerbo härad. Jordbruket synes här vara i ganska godt stånd, och folket i allmänhet temligen välmående. Det är också en gammal odlingsbygd, och der har man det omsjungna Värend. Invånarne tyckas vara de intelligentaste bland de intelligenta småländingarne. De härstamma också från det gamla Troja, påstår den kände skildraren af Smålands forntid, hvilken derigenom sannolikt tror sig hafva stält sina landsmän högre än alla andra svenskar. Visst är, att afkomlingarne af de gamle Virdarne är ett flinkt och med särdeles goda naturgåfvor utrustadt folk samt att främlingen har stort nöje af att gå omkring bland dem som bo vid stränderna af de stora vattnen Helgasjö och Åsnen.

Här i trakten ligger också Skatelöfs socken, Kristina Nilssons födelsebygd, och vill man höra förtäljas om hennes barndom i bygden, behöfver man ej fråga länge, ty allmogen här talar gerna om det föremålet. Mångfaldiga historier uppdukas från ett par årtionden tillbaka, då den nu verldsberömda sångerskan sprang omkring med sin viol och spelade för bönderna samt föreföll, såsom flere här yttrat, »mer som paug än som tös». Allmänt lofordas hon för den omvårdnad hon egnat sina anhöriga. Hon har med sann systerlig, kanske snarare moderlig omsorg sörjt för fyra bröder och en syster.

Vägen från Vislanda ned åt Bleking är onekligen ganska vacker, men nog föredrar jag trakterna i norra Småland och mest omkring Jönköping, om det gäller endast det måleriska. Den senare naturen närmar sig det storartade, under det södra delen af Kronobergs län är endast småtäck. Jernvägen går från Vislanda först i nästan östlig riktning med en liten dragning åt söder till Grimslöfs station, hvarefter riktningen varder mer sydlig, och man nalkas sjön Åsnen, hvilken, om ej lika vacker som Helgasjön, onekligen är ett småtäckt stycke vatten. Under flere mil går vägen tätt intill sjöstranden, än genom löfdungar, än genom skogsbitar, än öfver öppen mark, och öfver det klara vattnet ser man en ungefär lika danad strand på andra sidan. Längre åt söder döljer sjön sig då och då, men kommer åter fram, lika glad och vänlig som förut. Plötsligt far man in i en mörk furuskog, men snart är man ånyo ute i det glada solljuset.

Under denna oupphörliga vexling, men der Åsnen dock är grundtemat, lemnar man snart bakom sig stationerna Torne, Ulfö, Ålshult, efter korta uppehåll på hvarje, och hinner Ryd, vid den sydligaste ändan af Åsnen, också en af Smålands sydligaste punkter. Ryd är en större station, der tåget gör flere minuters uppehåll. När jag säger större, tänker jag dock endast på Vislanda — Karlshamnsbanans öfriga stationer, men icke på rastställena vid statsbanan, ty i sjelfva verket tyckes ej heller Ryd vara särdeles betydande. Här är nog en i jemförelse med fordom sannolikt ganska stor liflighet, men i och för sig förefaller rörelsen temligen obetydlig, då man är van att se lifvet vid de stora stråkvägarne. Den förnämsta handelsartikeln som forslas på denna väg är virke, hvilket dels föres till Karlshamn, dels upp till Vislanda för att vidare skjutsas söder ut.

Från Ryd går banan i rak sydlig riktning till Hofmansbygd, en vacker trakt vid Mörrumsån, med hvilken man redan vid Ryd, der hon kommer fram ur Åsnen, gjort bekantskap, som sedermera under gemensam resa åt söder utbildas till förtrolighet. Sämre ressällskap kan man hafva. Hon är frisk och vacker, sprittande glad och hoppar och sjunger omkring stenarne samt förstår också att pryda sig med vackra stränder. Vid Hofmansbygd störtar hon utan tvekan utför en liten höjd, och i språnget tager hon sig till att vara nyttig och drifver ett litet sågverk.

Vid Hofmansbygd hade jag sagt farväl åt Småland och fann mig lyckligt inne i Bleking. Jag spärrade upp ögonen, torkade glasen och gjorde mig färdig att få se något underbart skönt. Ja, det var rätt vackert, alldeles som i södra Småland, men jag hade sannolikt gjort mig för hög föreställning om Blekingsnaturens skönhet. Verkligheten svarade ej mot förhoppningarne. Är man nöjd med det småtäcka, leende och behagliga, så är Bleking ganska tillfredsställande, men icke säger denna natur mycket. Hon är en ganska vacker qvinna, men som saknar förmågan att fängsla på fullt allvar. Önskar man något mera utprägladt äfven inom detta slag af skönhet, är t. ex. norra Sjællands natur af vida större intresse, och såsom skönt i och för sig står Jönköpingstrakten långt framom.

Jag dömer åtminstone efter nejden mellan Smålandsgränsen och Karlshamn samt denne stads omgifningar, det vidt omtalade, på boklundar rika Asarum icke derifrån undantaget. Mörrumsån är det behagligaste af allt detta, men henne lemnar man vid Svängsta station, den närmaste norr om Asarum, och hon kan ej ersättas af Myeån, som sedan gör sällskap till Karlshamn.

I Bleking hade man ännu ej hunnit inberga höet, hvilket arbete på de flesta trakter i Småland redan var undangjordt. På ängarne såg man Blekingsflickor iden från »nationalfigurerna» kända drägten sysselsatta med räfsande. Huru vida flickorna för öfrigt också liknade »nationalfigurernas» sköna Blekingstyp, kunde jag icke upptäcka. Jag fruktar, att det är med den nämnda »typen» nästan på samma sätt som med den »sköna Blekingsnaturen»: man har mycket öfverdrifvit dess vackra egenskaper, och främlingen finner sig något gäckad i sina förhoppningar. De qvinliga anleten jag såg på Karlshamns gator voro åtminstone icke vackrare än hvad man är van att finna litet hvarstädes i Sverige. Men det kan ju hända, att de riktiga Blekingsskönheterna icke för tillfället voro i staden eller att de höllo sig inom hus. Låtom oss tro det och icke störa vår gamla föreställning om Bleking såsom skönhetens hemland.

Karlshamn är en liten hygglig stad, såsom väl flertalet af svenska städer nu mera är, åtminstone har jag under dessa ströftåg hittills icke sett någon ohygglig. Något särdeles intagande har Karlshamn likväl icke. Staden utgöres förnämligast af en mycket lång storgata med temligen höga trähus, af hvilka många äro rappade och se ganska stenhusmessiga ut, några till och med riktigt storståtligt konsulsaktiga, under det andra nöja sig med ett vida blygsammare yttre. Gatornas namn finnas icke angifna på hörnen eller på annat sätt framstälda, något som dock äfven mindre småstäder nu mera pläga iakttaga. Har man ströfvat större delen af den långa gatan fram åt, kommer man till stadens kyrka, vid hvilken man dock ej har skäl att länge uppehålla sig. Hon lär vara grundlagd år 1682, men på framsidan åt torget läses årtalet 1693, sannolikt det år då helgedomen fullbordades.

Kyrkans klocktorn, en ganska väldig massa, har gått och stält sig afsides, ännu längre bort från sjelfva templet än det förut omnämnda Norrköpingstornet. Vid Karlshamns kyrka har man också stora torget, en ganska rymlig, af träd omgifven plats, i hvars medelpunkt reser sig ett enkelt brunnshus, på hvars topp Neptunus sjelf vakar öfver torgrörelsen, men vänder sin frånsida åt »Elefanten», stadens apotek, och det der bredvid synliga rådhuset, ett monument utan alla anspråk. Vid torget ligger Nils Qvidings bokhandel, med en bod som ej skulle skämmas för sig i hvilken stor stad som helst. En sådan bokhandel tyckes vittna godt om läslusten i den lilla staden.

Ehuru Karlshamn har endast 6,000 invånare eller så omkring, skulle man dock tro, att staden såsom handelsplats kunde vara ganska liflig. Man öfverraskas derför af det stillsamma som uppenbarar sig ej blott på de temligen folktomma gatorna, utan äfven nere vid hamnen, dit man slutligen hinner, sedan den långa storgatan lyckligen tillryggalagts. Det är en vacker och god hamn, en stor vik, omgifven af berg, hvilka nära staden äro kala, men längre ut mot hafvet trädvuxna. Utanför hamnen ligger den s. k. Fredsholmen med återstoden af ett litet fästningsverk och kallas derföre fortfarande för kastellet. Från hamnarmen har man utsigt långt ut i Östersjön. Det är storartadt ödsligt.

I hamnen lågo åtminstone för tillfället högst få fartyg. Några sjömän stodo på Skeppsbron med händerna lugnt i fickorna och stirrade på de få fartygen. En tulltjensteman gäspade i dörren till tullkammarens prydliga hus. Det hela visade, att marknaden för tillfället var »flau». I en liten park, som har ett mycket vackert läge och hvars växtlighet i och för sig är ganska frodig, men hvilken tyckes lefva sitt af all omvårdnad oberoende enslighetslif vid hafsstranden, lågo några medborgare af det sko- och strumplösa slaget på magen och slumrade ljuft i det förtorkade gräset. Det enda som visade något tecken till lif var ett fartyg som stod på stapeln.

Från granskapet af hamnen krångla sig små, sneda gator med måleriska träruckel upp för bergklintarne, der de snart spårlöst försvinna. Går man ned åt Myeån, som letar sig väg bakom den stora stråkvägen i staden, finner man ännu mer måleriska utsigter, ehuru färgen än väl envist enahanda, ty der hopa sig de gamla, rödmålade packbodarna, hvilka i fria ställningar luta sig öfver ån. Men äfven der är stillhet och tystnad. Man kommer att tänka på en Fleth i Hamburg, men man ser inga lastpråmar och hör ej arbetsfolkets glada stoj. Skulle Karlshamn vara en f. d. storhet inom det svenska handelslifvet? Eller är denna stillhet endast tillfällig? Vi vilja tro det senare.

Att man icke är alldeles utan sysselsättning, visar den ihärdighet med hvilken man här destillerar. På spritens område är Karlshamn kanske lifligare än någonsin förr, och storartad är den mängd spritdrycker som här nå sin fulländning eller, såsom det så vackert kallas, »förädling». Man må ej derför tro, att karlshamnaren sjelf nyttjar spriten till öfverdrift. Samhället lär utmärka sig för sträng sedlighet i alla afseenden. Så hafva åtminstone sakkunniga och fullt opartiska personer försäkrat mig. Mitt besök i Karlshamn var allt för kort för att jag skulle kunna granska uppgiftens tillförlitlighet, men jag har ej skäl att tvifla derpå. Polismyndigheten lär ej heller hafva svårt att sköta sitt kall, ty invånarne styra sig sjelfva. Likväl lär man för närvarande tänka på att ombilda Karlshamns polisstyrka, hvilken nu består af ett par poliskonstaplar. Man drar kanske på munnen åt denna blygsamma siffra, men saken förtjenar snarare aktningsfull uppmärksamhet, ty då ett samhälle på 6,000 menniskor hålles i ordning af ett par polismän, måste det samhället vara ganska godt.

Att blekingsbon, han må för öfrigt hafva många goda egenskaper, icke är så företagsam och verksamhetsälskande som småländingen, finner man snart. I Bleking går allt trögare än i Småland, och den alltid vakna intelligensen hos sist nämnda landskaps innebyggare har ej sitt motstycke bland blekingsborna. Detta gäller både stad och land. Men på landet har man det, tack vare en gifmildare natur och ofta från fädren ärfd förmögenhet, vanligtvis mycket bekymmerslösare än i Smålandsbygden. Bonden i Bleking bor bättre än yrkesbrodern norr ut, äter bättre, kläder sig bättre och kan lättare tillfredsställa äfven de andliga behofven. Det är ingalunda sällsynt att i Bleking finna bönder som ega boksamlingar af ganska stort omfång. Huru vida de också läsa böckerna, vet jag ej.

Och från Bleking flytta vi oss på en enda gång in i Skåne, in på de leende slätterna med de böljande sädesfälten och boklundarne, vid det sakta framrinnande vattnet i ån, det feta och välmående, hvart man vänder sig. Alla delar af Skåne se ingalunda så ut. Det finnes trakter som hafva en mycket småländsk uppsyn och der man har svårt för att tro sig vara i Sveriges bördigaste landskap, men så komma de feta markerna, och man har tvärtom svårt för att tro sig vara i Sverige, så skinande och Guds välsignadt ser det ut. Och landtmannen sjelf ser lika skinande ut. Men man lemnar den skinande landtmannen och gör en påhelsning i en stad, t. ex. i Kristianstad, dit vi »uppländingar» icke ofta komma. Det är en fin stad i alla afseenden. Genast vid ankomsten till bangården ser man fint folk och fina tjenstehjon i fina livréer. Så har man de fina uniformerna på de fina artilleristerna och den fina juridiken från hofrätten i fina kläder.

Jag kan försäkra, att det tager sig högst fördelaktigt ut. Hvad som också gör ett godt intryck på den som första gången besöker Kristianstad, är den långa, vackra promenaden, hvilken ända från bangården sträcker sig längs stadens ena sida — en i sanning utomordentligt vacker lustvandringsort, på hvars område stadens täcka Tivoli också ligger.

Den resande skyndar sig till stadshuset, der han finner goda rum och vänligt bemötande, och vägen dit leder just genom promenaden, förbi vackra hus med utseende af att tillhöra icke blott den skånska, utan äfven den storeuropeiska goda smaken. Sedan dröjer man ej med att åter infinna sig i parken. Man hör musik, går efter tonernas maning och inträder i Tivoli, der la fine fleur just sitter och doftar.

Det är präktigt i Kristianstads Tivoli. Och hvilket värdshus der sedan! Förutom dessa små förtjusande kabinett i fria luften, med väggar och tak af grönskande, präktiga träd, med solglimtar mellan väggspringorna och med mera dylikt i ren natur, d. v. s. ren natur en smula hyfsad, har man också en storartad matsal inom hus, luftig och frisk, vackert utstyrd, utan öfverdrift, men också utan tecken till torftighet. Der äter man förträffligt oeh dricker ej dåligt, under det man uppassas af en mycket allvarsam herre i glasögon — det var åtminstone händelsen vid mitt besök der, — hvilken har en verkligt lärd hållning, utan att derför vara tafatt med knifvar och gafflar, och som man skulle vilja kalla doktor. »Hvad tror doktorn om den färska laxen?» »Får jag besvära doktorn med att ge mig litet mera bröd?» o. s. v. Det faller sig så naturligt.

Musiken spelade Rossini och Söderman och många andra, och glasen fyldes här och der i fria luften, och samtalen voro lifligare och sällskapligheten ganska angenäm, men utanför Tivoli gick det egentliga »folket», hvilket icke tyckes hafva tillträde till sjelfva helgedomen. Solen lyste dock både utom och innanför Tivoliområdet, och »folket» fick några strålar med, alldeles kostnadsfritt och utan att det var »presenteradt».

Det var en härlig afton. Solen sjönk ned långt borta på slätten någonstädes. Det såg ut som hade det varit på hafvet. Då passade månen på och stack sig upp på andra sidan öfver boktopparne, och det var silfver i stället för guld, om också endast matt sommarsilfver. I de månbelysta parkgångarne svärmade artillerister och sköna jungfrur mycket hyggligt och anständigt, men gladt och språksamt, och hvarje artillerist hade minst en sådan skön jungfru vid armen. Det är garnisonslifvets fördelar.

Vendes artilleri är en vacker trupp, och hvarje man för sig ser också bra ut. Men oaktadt detta, oaktadt den vackra promenaden, oaktadt de utmärkt snygga, regelbundna och gladlynta gatorna, skyndade jag snart från denna stad, helgad legibus & armis, åt lagarne och vapnen, såsom det står att läsa på den gemensamhetsboning för rättvisan och krigsyrket, som reser sig vid stadens stora torg och hvilken är »exstructa regnante Carolo XIV Johanne MDCCCXLI».

———♦———