Ströftåg här och der i Sverige/Långt in i Dalarne

←  Från Wessman till Dalelfven

Ströftåg här och der i Sverige av Claës Lundin Långt in i Dalarne

Vid Runn  →

XIX.

Långt in i Dalarne.

Från Björbo gästgifvaregård har man en vacker utsigt öfver Vester-Dalelfven och ett godt stycke af hennes södra, skogvuxna och höga strand. Det är en täck natur, men man får icke hafva anspråk på några beqvämligheter. Ju högre man kommer upp mot Siljan, dess mer öfverensstämmande med tidens fordringar varda gästgifvaregårdarne, men i Floda har man ännu icke kommit in i Öster-Dalarne med dettas nymodigare odling, som i de gamla, historiskt ryktbara bygderna yttrar sig äfven i ett stadslikt hotellväsen.

På Björbo har man ingen fin gästgifvare, såsom fallet är både vid Siljans och Runns stränder, och tittar man in i den kammare som finnes till venster i förstugan, midt emot gästrummet, skådar man ett ursprunglighetstillstånd, som visserligen icke lockar att slå sig ned der för längre tid, men intager genom en viss oskuldsfull enkelhet. Der synes ej långt från spiseln den stora gammalmodiga sängen med det vidlyftiga omhänget, och bohaget är för det mesta af åldrig form och färg, ett och annat af intresse för fornälskaren. Öfver grytan på spiselelden osar ett par väldiga dalkarlsstrumpor, och luften i rummet är icke lätt att inandas.

I gästrummet ser det icke alldeles så ut. Der har den nyare tiden trängt igenom, utan att derför höja trefnaden. Lekamlig spis kan man få, om ock af mycket enkelt slag, och man är ej plågad af ensamheten, ty man har sällskap af flere hundra flugor. Det hade åtminstone jag den dag då jag der gästade.

När jag ledsnade på det lifliga sällskapet, gick jag ut på gården och slog mig i slang med hållkarlen, som var en rask och hygglig ungdom, glad och munvig. Men der ute på gården gick äfven en åldrig man i äkta Floda-drägt, för tillfället utan tröja, men med kortbyxor af sämskskinn, blå strumpor och med remmar hopdragna skor. Det var en gammal, torr och lutande skepnad, men språksam och vänlig. Slutligen kom jag under fund med att gubben icke var någon annan än gamle riksdagsmannen Eljas Per Olsson, hvilken kanske en och annan af mina läsare ännu minnes från bondeståndets dagar.

Flodafolket har mycket qvar af gamla plägseder och äfven af den gamla, vackra drägten. Detta är åtminstone fallet med det äldre slägtet, om också några af det yngre lagt bort den från fäderna ärfda utstyrseln och klädt sig i sluskig stadsrock samt långa, paltiga benkläder. En af mina skjutspojkar, Gossas Olof Ersson hette han, förklarade, att detta härledde sig af beqvämlighetsskäl, emedan man funnit att den gamla drägten var mindre tjenlig vid arbetet. Förklaringen torde vara endast en förevändning, och rätta orsaken böra sökas i åstundan att i utseendet hädan efter icke skilja sig från herreklassen.

Det är jemlikhetsbegäret, som bryter fram äfven här, berättigadt i och för sig, men af mycket dålig verkan på skönhetssinnet, ty en dalyngling och dalflicka i den gamla folkdrägten se hundra gånger bättre ut än i de nya kläderna, hvilka stundom också köpas af kringvandrande lumpkrämare och vanligtvis hafva något skamfiladt i utseendet. Man tycker att det luktar rännsten af dessa afsigkomna herrerockar, äfven om de skulle vara komna från sjelfva sockenskräddaren, i stället för den friska skogsdoft som omgifver den gamla, måleriskt vackra och med historiska minnen förenade folkdrägten.

En »slimsklädd» dalkulla är en styggelse för ögat, vore hon äfven aldrig så hedersam och aldrig så fager. Men man har glädje af att se t. ex. en Flodakulla i hennes långt i ansigtet framdragna, med qvartersbreda spetsar kantade samt i nacken hopknutna huckle eller hatt, i det blå eller bredrandiga, fram till hopsnörda lifstycket med den tresnibbiga kragen af kattun eller siden, som fästes kring halsen med ett spänne af silfver, vid hvilket hänga flera blad af samma metall, som dallra när kullan rör sig, samt i den korta, svarta kjorteln med den breda, röda bården och skorna med »nålrem» och »tuppor».

Det är ett vackert och resligt folk, men det utvandrar icke, och sommartiden ser man icke heller i hemmet många af dem. Omkring elfven och gästgifvaregården kan det vara lifligt nog, men på andra trakter i socknen kan man färdas långa sträckor utan att se till någon menniska. Hvarken infödingar eller främlingar synas, och resande tyckas ej ofta fara dessa vägar.

Så mycket bättre tillfälle skulle man hafva att studera folket, om man blott finge tag i det, utan att söka det långt bort i fjellen. De mörka stugorna stå så dystra och öfvergifna med sina konstrika utskärningar på dörrar och förstuqvistar. Ingen dörr öppnas, genom fönstren ser man inga menniskoanleten, och ingen eld fladdrar i spislarne. Allt är tyst och öde.

Det är dock ingalunda någon utdöd trakt, men folket är på sommarnöje, det vill säga bor uppe vid fåbodarne i bergen. Dit draga de redan tidigt på sommaren. I juli återvända de, men endast för att låta kreaturen beta på ängarne omkring stugorna, och då dansas på bron i kyrkbyn, då man kan få se »huppleken», en ryktbar daldans. Derefter bär det åter af till bergen, och lång är vägen, för somliga tre eller fyra mil, kanske ännu längre.

Man sade att jag borde stanna ett par dagar i Floda, för att få höra prosten Iverus predika, hvilket lär vara mödan värdt, men likväl fortsatte jag åter min färd, kom ut ur skogstrakten och åkte ned för höjden. Framför mig låg en leende dal med åkrar och ängar och lundar samt en i grönt inbäddad liten kyrka. Det var Mockfjärds kyrka, annex till Gagnef. På andra sidan dalen reste sig långsträckta berg, som sedan drogo sig långt bort till okända nejder. Allt låg i det rikaste solljus. Det var en tafla sådan som i vårt fädernesland sannolikt endast Dalarne kan bjuda på. Hon var så vacker, att jag lemnade skjutskärran så fort som möjligt och till fots dref omkring i nejden, ända till dess jag hamnade på Nordanholns gästgifvaregård.

När jag åter skulle ut i verlden, fortsatte jag till fots och lät kappsäcken komma efter. Men det rika solljuset hade undanträngts af ett afundsjukt moln, som steg, likt en hotande jätte, upp öfver bergen. Solen vek ej utan strid, och det blänkte som svärdshugg på skog och fält, men så vardt det mörkt, och tunga droppar började falla. Jag gick in till Fisk-Mas och fick höra bygdens nyaste krönika, synnerligen om en förskräcklig ogerningsman, som skulle hålla sig dold på den närgränsande skogen, der han utan miskund slog ihjäl hvar enda en som vågade sig dit. Denna skildring ansåg förtäljaren kunna glädja en främling, som älskade att ströfva omkring på egen hand i okända nejder. Huru vida Fisk-Mas någonsin idkat fiske, det fick jag ej reda på, men att han vore skräddare och hade ondt i magen, det talade han om.

Så satt jag åter på en skramlande och skakande kärra och for vid Hjort Lars Larssons sida på den jemna vägen fram åt Gagnef. Regnet tog till och öfvergick slutligen till ett nedösande som bra mycket liknade skyfall men ett skyfall som aldrig ville taga en ända. Hjort Lars var genomblöt, hästen och jag likaledes, och kärran fyld med vatten. Jag såg mig förgäfves om efter ett öskar. Då vätan tycktes vilja fortfara, körde vi slutligen in på en bondgård och sökte skydd i ett skjul. Der funnos redan förut en kärra, en häst och en dalkarl, hvilken sist nämnde satt i godt mak vid sitt matsäcksskrin, skar tjocka skifvor fetaste fläsk, stoppade i sig och nickade vänligt åt oss, men bjöd oss icke på en enda fläskbit. Han var från Stora Tuna, men vidt förfaren, icke blott bort åt Silfberg och Gustafs utan långt vester ut i Nås och ända upp åt Malung, och hade mycket att förtälja, blott man förstod att locka det ur honom medan fläskskifvorna slunko ned.

Hjort Lars sneglade med matfriskt uttryck på det grant målade skrinet, men skrinets innehåll var ej ämnadt för någon annan än honom från Stora Tuna, och slutligen hade väl Hjort Lars funnit det ledsamt att höra på huru regnet sqvalade utför skjulets tak och huru vi två andra talade om prostar och länsmän, folkskolor och andra nutidspåhitt, om han ej funnit ut, att tillfället kanske vore gynsamt för ett bytesförslag.

Han tog upp sitt stora ur af »sämre gul metall» och ville se hvad vi kunde sätta upp mot det. Tunakarlens ur fann han »likt» nog, men mitt förklarades vara allt för tunt för att ej fordra en god mellangift. I någon sådan klockaffär hade jag ej varit inblandad sedan jag, jemte en annan stockholmare, några år förut gästat en liten bondstuga midt på Gotland, der vår värd, för att visa sig artig och skaffa oss en lämplig förströelse, föreslog att vi skulle börja byta fickur.

Bytesförslaget i skjulet ledde dock icke till något slutmål, ty Tunakarlen var en allt för slug man, tycktes det; men under tiden hade vi fått påhelsning af bondgårdens ungdom, som regnet ej kunde afhålla att taga gästerna i skjulet i närmare skärskådning. Först kom en liten gulklädd kullunge på nio eller tio år skuttande på nakna fötter i vätan och tittade försigtigt in i skjulet, så en ännu mindre, lika barbent, och derpå återstoden af ett halft dussin, alla med fladdrande hår, gult och lysande som de långa koltarne. Slutligen infann sig far sjelf och välkomnade oss.

Nu tror man kanske att käre far bjöd oss in i stugan och öfvade gammal svensk gästfrihet, men då har man ej den rätta tron. Käre far tyckte det nog vara roligt att språka med oss i skjulet, men han bad oss icke komma in för att se huru han hade det inom hus. Den bönen måste jag framställa, och då villfors hon, men egentligen hade jag ingenting der att göra, ty der var intet märkligt att skåda.

Regnet hade emellertid saktat sig, och snart lunkade gamla Brunte med Hjort Lars och mig åter vägen fram. Efter mycket samspråk dels mellan Hjort Lars och mig, dels mellan honom och Brunte, kommo vi ännu genomvåta och uthungrade fram till gästgifvaregården, som var Komtillmåtta och äfven denna gång gjorde skäl för namnet. Der voro åtskilliga resande, af hvilka några hade samma fuktiga utseende som jag. Alla hade varit utsatta för det hiskliga ovädret och alla tarfvade något värmande medan de torkade sig. I köket koktes och frästes, och en flink uppasserska med hyggligt utseende sprang fram och tillbaka mellan spiseln och gästrummen. I det ena af de senare satt ett litet sällskap, som talade tyska och hade en rykande dryck framför sig. Jag misstänker att det var något som vi bruka kalla toddy, hvilket nog kunde vara i sin ordning, fastän klockan ej hunnit längre än till tre eller högst fyra på eftermiddagen och sällskapet utgjordes af två herrar samt ett fruntimmer. Men väderleken påkallade något stärkande och värmande, och då fäster man sig hvarken vid tid eller kön.

Ett par fruntimmer, af hvilka det ena tycktes vara danska, hade redan sin torkning undangjord och hissade upp sig i en på dem väntande skjutskärra, flinka qvinnor, hvilka, såsom jag hörde, återvände från en utflygt långt norr ut i Dalarne. Äfven i Sverige kunna således två bildade qvinnor taga sig fram på landsvägarne. Jag kände dem ej och talade icke heller vid dem, men egnade dem min varma högaktning för deras raska mod och frihet från alla tillgjorda eller onödiga resebetänkligheter samt önskade dem i mitt stilla sinne lycklig fortsättning af färden.

Efter toddyn intog det tyska sällskapet sin middag, och då jag ej kunde neka mig nöjet att hjelpa dem litet till rätta med uppasserskan, enär de icke förstodo ett enda svenskt ord, var bekantskapen snart gjord. Det var bildadt och hyggligt folk, en herre med sin fru från Berlin och en ensam herre från Dresden, som dock lång tid vistats i England och hunnit en förfinad verldsborgerlighet. Nu reste de i Sverige och kommo senast raka vägen från Grand Hôtel i Stockholm för att lära känna »Dalekarlien». De skulle till Leksand och Rättvik, och då det var äfven min väg i den närmaste framtiden, förenade vi oss om skjuts samt höllo äfven sedermera några dagar till samman i god endrägt.

Komtillmåtta är en god gästgifvaregård. Namnet lär härleda sig derifrån, att då skiftet här i nejden var verkstäldt, hade en liten jordlapp kommit att vara öfver, utan att tillhöra någon. Då nu gästgifvaregård tarfvades, fann man tillfället passande och att jordlappen just skulle för en sådan komma till måtta. För resande kommer Komtillmåtta nu också ganska ofta till måtta.

Oaktadt de resandes antal väl icke är ringa, ty här går stora stråkvägen upp till Siljan, tyckes det som skulle infödingarne med undran se en främling. En dalkarl, som fick höra att här vore några tyskar, trängde sig fram till åkdonen, när vi skulle fara, för att, såsom han för mig uttryckte sig, en gång få se så underliga menniskor, om hvilka han väl någon gång hört talas, men aldrig förr lyckats skåda.

Med Tupper Per Andersson bar det sedan af för den tysk-engelske verldsborgaren och mig, under det berlinerparet forslades i ett annat åkdon. Det var en vacker afton då vi foro genom Gagnefs och Åls socknar samt vid tre olika ställen körde öfver den ståtliga Öster-Dalelfven. Branta backar ned till stranden, långa broar, vattensqvalp kring vagnshjulen, vattenspegel långt åt begge hållen, grönskande fält, vidsträcktare än man skulle förmoda i denna nejd, och längre bort mäktiga berg, ett skönt landskap i aftonlysning.

Der till venster, ett godt stycke från landsvägen, ligger Vestannor och der bor Liss Olof Larsson, känd i hela Skandinavien, fastän mina tyska reskamrater då ännu ej gjort hans bekantskap. Men bekantskapen med Dalarnes natur prisade de redan och fröjdade sig hjertligt åt allt hvad de sågo och allt hvad de hörde, fastän det senare måste af mig öfversättas. Åt slätten mellan elfbron vid Tunsta och Leksands Noret förvånade de sig mycket, ty de hade ej väntat att här få se så stor jemn mark.

Så kommo vi i sena aftonstunden till Leksands Noret, drogos upp för den branta backen från bron och åkte genom den vackra byn, som kunde kallas en ansenlig köping, fram till gästgifvaregården, der hr Hammarström, om icke i»hvit jacka», dock i »hvit väst» och »blankade skor» tog emot oss och lät föra oss till gästrummen i öfre våningen. Leksands gästgifvaregård är stor och välbyggd. Ett par steg derifrån börjar kyrkvallen, den stora med väldiga träd prydda platsen som ligger utanför kyrkogården.

Kommer man till Leksand, bör man ovilkorligt stanna der öfver söndagen. Den som sett stället endast under hvardagarne har förlorat mycket och kan ej göra sig föreställning om huru den vackra och folkrika kyrkbyn tager sig ut på hvilodagen. En klart strålande söndagsmorgon gingo vi ned till Siljans strand för att se kyrkfolket komma i de stora båtarne. Detta är en lika egendomlig som vacker syn, men är dock nu mer ej den samma som förr, enär flertalet af dem som förr på detta sätt färdades till Leksands kyrka nu ej längre far dit. Siljansnäs’ församling är nemligen sedan någon tid skild från Leksands, och derför kan det hända, att icke flere än ett halft dussin båtar nu anlända, men de äro stora, ty hvar och en rymmer några dussin personer. Vid ett särskildt tillfälle denna sommar fick man ännu se de många båtarne såsom i forna dagar. Det var vid den kungliga familjens besök i Leksand. Ståtligare syn kan man aldrig skåda. Öfver Siljans blåa yta, mellan de grönskande stränderna, i det klara solljuset rörde sig de långa, mörka farkosterna, snabt framdrifna af kraftiga dalkarlsarmar, nio eller tio par åror på hvarje båt. Ofvan den mörka båtranden blänkte årorna och skimrade männens hvita skjortärmar, medan de lifliga färgerna i qvinnornas drägter bildade en vacker blomsterrad i hvarje farkost. Från prestgårdens trädgård tog sig denna syn kanske bäst ut, men på vanliga söndagar lägga båtarne till ett stycke på andra sidan kyrkan, nedanför en hålväg i skogen. Hvar de än landa, är urlastningen dock lika egendomligt vacker, då gamla och unga lemna båtarne, snygga upp sig och derpå med sedesamma steg börja vandringen till kyrkan.

Men den söndagen då mitt tyska ressällskap och jag gingo ut för att se kyrkfolket var en helt vanlig söndag. De flesta kommo då landvägen. Vi gingo dem till mötes på den stora vägen som leder till elfbron, och här var en verklig folkvandring. Det ena hundratalet efter det andra framvälde på vägen. Alla voro de i Leksandsdrägt.

Det händer nog att man äfven i Leksand får se »slimsklädda» män och qvinnor, men det är dock mindre vanligt och förekommer aldrig om söndagarne. Då sätter hvar och en Leksandsbo en ära uti att kläda sig i den gamla, vackra folkdrägten, och den som kom i en annan skrud till kyrkan, skulle ej varda väl sedd. Det enda hvilket tyckes för alltid vara bortlagdt är de oformligt höga klackarna, som fordom brukades midt under den grofbottnade skon. Bruket af sådana högst obeqväma klackar hafva dalkullorna nu skänkt åt de fina damerna i hufvudstaden och andra landsändar. Men ännu behålles troget den svarta, finrynkade yllekjorteln, det treskäftade och på tvären mångrandiga ylleförklädet, det grant utsydda lifstycket och »öfdelen», den korta lärftströjan med de vida, på skuldrorna och vid handlederna broderade ärmarne, »knytningen» kring halsen med »bjellernålen», och »timpen» eller det hvita, baktill öppna hufvudklädet för »kullorna», de ogifta qvinnorna, samt »hatten», det i nacken hoprynkade, för »källingarna», de gifta Leksandsqvinnorna. Allt detta tillverka de ännu sjelfva.

Karlarne hafva också qvar sina långa mörka häktrockar. Hvad som dock tyckes komma allt mer ur bruk, är de på skuldrorna insydda brokiga silkesrosorna. Bland några tusen Leksandskarlar, som jag denna sommar haft tillfälle att se i högtidsdrägt, har jag icke sett kanske flere än ett par dussin i nyss nämnda axelprydnad. Den blå västen, de gula kortbyxorna af skinn, de hvita yllelångstrumporna äro de samma som förr. Den svarta, kullriga hatten liknar kanske något stadsherrarnes svarta sommarhattar, men är, skulle jag tro, af den gamla formen, om också brättena ej nu alltid fästas upp.

Det är snygt och fint, riktigt prydligt, och »lisskulla» sedan i den gula kjorteln! Några barn i rensel på ryggen har jag dock icke sett. Odlingen går fram åt. Barnen bäras nu i famnen eller dragas i små vagnar till kyrkan.

Men se, hvilka på en gång allvarliga och frimodiga manliga anleten och hvilka vackra duktiga qvinnor! Det är ett ståtligt slägte. Jag kände mig riktigt stolt då jag för mina tyska reskamrater kunde visa denna oändliga rad af resliga, bredaxlade män och nästan lika bredaxlade qvinnor, alla i prydlig skrud.

Reskamraterne häpnade och uttryckte sin beundran. Då växte min stolthet, så att jag tyckte mig vara lika bredskuldrad och reslig och kunna se alla tyskar öfver axeln, hvilket vore orimligt.

Der kommer den resligaste af dem alla. Det är gamle Liss Lars. Han är dock egentligen icke så åldrig, ty han är ej mer än 63 år, och ännu ser han ungefär likadan ut som för ett fjerdedels sekel sedan eller något längre tillbaka. Med väldiga steg vandrar han fram på kyrkvägen, och hufvudet räcker ett godt stycke öfver hela den omgifvande skaran. Han är vänlig och språksam, tager mig vid handen och leder mig till kyrkvallen, och jag söker följa med så godt jag kan och skådar upp till den väldige. Men strax efter kommer Liss Olof. Han läser en tidning under det han också skjuter god fart och följer med sin tid. Sockenfolket har stor aktning för dessa två, det kan man se.

Emellertid slukar Leksands stora kyrka det ena hundratalet och det ena tusentalet efter det andra. Liss Lars förtäljer, att det den dagen dock icke är mycket kyrkfolk, bara 3- eller 4,000, säger han och försäkrar, att kyrkan rymt ända till 6,000. Det är också en rymlig helgedom, märklig både utan och innan. Hennes läge är väl bland de vackraste i Sverige, men sannolikt ej bland de tryggaste, ty vårfloden åstadkommer ofta vådliga inskärningar i de lösa stränderna, som utgöras endast af sand. En fördämning är visserligen gjord, men fullt säker torde kyrkans ställning likväl ej vara. Och likväl så många tusen i hennes inre! Snart äro nästan alla platser upptagna. Orgeln brusar. Leksand är i Dalarne den nordligaste socken som har orgel. Sången ljuder starkt genom de öppna dörrarne, långt ut åt Siljan.

Den vackraste utsigt öfver Siljan och kringliggande nejd anses man hafva från Bergsängsbackarne mellan Leksands och Utby gästgifvaregårdar. Hon är åtminstone den vidsträcktaste, en stor rundmålning med aflägsna fjerrplaner; men vill man se en mindre, mer konstnärligt ordnad tafla, i fall detta uttryck må tillåtas om det som är endast ren oförfalskad natur, skall man gå upp på Käringberget, som ligger icke långt från gästgifvaregården i Leksand. Man har der en härlig syn på temligen nära håll, så att linier och färg tydligt framstå, öfver elfven och sjön med den omgifvande, af glittrande vikar genomskurna och i saftig grönska inbäddade bygden, ett täckt landskap, der nordisk karghet tyckes bannlyst och sydländsk rikedom flyttad högt upp i nordanlanden.

Dit är en lagom vandring, när man efter slutad gudstjenst lemnat folket på kyrkvallen, sedan klockan klämtat i Leksands torn och alla karlarne tagit af sig hattarne för att tysta bedja ännu en bön, innan samspråket om verldsliga ting börjar. Kyrkvallstunden bör man icke försumma. Man har der inom en kort tidrymd tillfälle att lära känna mycket af Leksands förhållanden, af folkskick på orten, åsigter och dalkarlsmeningar, som kunna väcka deltagande. Och så är taflan så utomordentligt tilldragande bland de måleriska grupperna.

Jag skakade hand med Nygårds-Brita, den från de af »handarbetets vänner» ordnade utställningarne i Stockholm kända skickliga väfverskan, och lemnade mina öfriga vänner, för att på Käringberget lefva mig ännu bättre in i Dalarnes natur samt kanske äfven göra en liten jemförelse mellan förr och nu. Sägnen förtäljer, att här på berget skola åtta qvinnor hafva bränts för två hundra år sedan, emedan de »öfverbevisats» om trolldom. Det är efter dessa som berget fått sitt namn. I senare delen af sextonhundratalet var »trolldomsväsendet» ganska utbredt i Dalarne, synnerligen i den nordligaste delen, men äfven i Leksand och Ål, och ännu hundra år derefter spökade trolleriet både i Ål och Mora. Att vidskepelsen ej ens ännu i vår tid är helt och hållet utrotad, är ganska visst, men gummorna i Leksand behöfva dock icke frukta för Käringberget.

Från Leksands gästgifvaregård går vägen norr ut till Rättvik genom en särdeles vacker nejd. För första gången i Dalarne hade jag på den färden en skjutsare som var klädd i den gamla folkdrägten. Det var en glad och språksam man, som omtalade allt hvad han kände om sin födelsebygd, och det var icke så litet. Hans häst var af lika god natur, men hade det felet att vilja helsa på här och der i gårdarne. Det första snedsprång han på den resan gjorde var att vilja springa in i sitt eget stall, som vi foro förbi, och det må väl förlåtas honom; men sedermera voro försöken till afvägar allt för många. Egaren visste dock att urskulda honom genom att sanningsenligt uppgifva orsakerna till alla dessa snedsprång. En gård ville Brunte länge på inga vilkor öfvergifva. På min fråga hvarför hästen vore så envis att stanna der, svarade skjutsbonden: »Jo si, det är der som jag är född.» Det var således endast af slägtkärlek.

Emellertid gick det fram åt förr eller senare, och medgifvas måste, att Brunte sprang ganska oklanderligt emellan de gånger han krånglade. Vi foro i dälder och öfver höjder, och det bar slutligen ganska brant uppför. Siljan, som ett godt stycke af vägen varit osynlig, började nu ånyo att skymta fram allt mer och mer och vardt äfven allt vackrare. Omkring en mil från Leksands gästgifvaregård nalkas man gränsen af Rättvik, och der har man Bergsängsbackarne, så der omkring tusen fot öfver hafsytan, har jag hört.

Man lemnar åkdonet och söker en ännu friare punkt än från landsvägen. En gångstig förbi skolhuset leder till den bästa utsigten. Förmiddagsljuset torde vara fördelaktigast för att se den vidsträckta taflan. Då falla solstrålarne, i fall luften är klar, med hela sin styrka öfver landskapet under åskådarnes fötter, utan att besvära hans ögon, när han vänder blicken åt nordvest, det vill säga ut åt Siljans breda vattenspegel.

Närmast under sig har man Rättviks kyrka, hvilken med älskligt behag, omgifven af den saftigaste grönska, speglar sig i den inre delen af den vik som Siljan här gör mot öster. Der näst skådar man öfver hela sjön, på hvars blå yta Sollerön simmar med sin kyrka, som lyser klart i det kraftiga solljuset, och längre bort skymtar till och med Mora torn. Allra längst mot norr stiga allvarliga berg öfver synranden, men blekna slutligen bort, likt lätta skyar, och det är ända upp åt Elfdalen. Ja, Dalarne är Sveas och Götas skönaste landskap!

Färden på Siljan har också sitt stora värde, men man kan icke då så ohindradt öfverse nejden som från Bergsängsbackarne. Ångfartyget »Mora» är ett godt fortskaffningsmedel, och dess befälhafvare artig och tjenstaktig mot de resande, men jag tror nästan att jag föredrar skjutskärran eller apostlahästarne, för att fritt kunna ströfva omkring på Siljans stränder, i stället för att från ångbåtens däck taga dem i skärskådande.

Kommer man till Rättvik, får man ej försumma att göra bekantskap med Utby gästgifvaregård. Han ser ej så storståtlig ut som gästgifvaregårdarne i Leksand och Mora, hvilka äro verkliga hotellbyggnader, men står för öfrigt icke efter dem i något afseende. Man kan der få en rätt god middag i en lägenhet som i snygghet och ordentlighet öfverträffar många stadshotell, och med en uppassning som icke lemnar något vidare att önska. Efter middagen har man tillfälle att taga sitt kaffe i den stora och vackra trädgården, hvarifrån man kan förnya bekantskapen med Siljan, hvilken ända från det att vägen började bära ut för från Bergsängsbackarne icke varit synlig förr än här, det vill säga på en half mil.

Rättvik är en af Dalarnes vackraste socknar, kanske den allra vackraste. Öster ut är nejden mera allvarlig, till och med vild, men vid Siljan eller rättare dess bugt Rättviken åter leende och mild, såsom ett barn af södern. Man öfverraskas af detta sydländska drag, som man ej väntat sig här. Jorden är också ganska bördig, och välmågan derför icke ringa. Boningshusen äro med ladugård och alla uthus byggda till samman i fyrkant omkring en gård, ungefär som bondhusen i Frankrike, fastän Rättviks äro endast af trä och i allmänhet äfven mindre. Genom en stor, tillskjuten inkörsport kommer man in på gården och derifrån genom den stundom ganska prydligt utskurna förstuqvisten in i kammaren, der allt husfolk är samladt. Der är spisel och sängplatser och hvad mer till lifvets nödtorft hör, men vanligtvis snygt och väl ordnadt.

Med den ene af mina reskamrater gick jag en söndag omkring i gårdarne och mottogs välvilligt öfver allt, fastän i synnerhet ungdomen syntes något rädd för den mannen som talade ett främmande språk. På ett ställe, det var hos Moss Olle, träffade vi endast ett par unga flickor och en gammal blind gumma. Alla tre läste i andaktsböcker, men förskräcktes mycket öfver vårt inträdande. Flickorna voro vackra och klädda i den prydliga Rättviksdrägten, men för beqvämlighet utan strumpor och skor. Det var endast med stor möda vi kunde öfvervinna deras rädsla för oss. Man hade först sagt oss, att hos Moss Olle skulle finnas en särdeles väl försedd »klädstuga», och ryktet hade icke öfverdrifvit. Klädstugan, vid ena sidan af förstugan, midt emot kammaren, visade en rikedom och omvexling som måste förvåna hvar och en hvilken ej förr sett ett sådant förvaringsrum.

»Ein wahres Museum!» utropade min följeslagare och stod slagen af häpnad. Kring väggarne och på stänger under taket hängde i god ordning och rik mångfald »kasungar» (skinnkjortlar), andra kjortlar, tjocka och väl veckade, i svart färg, bländande hvita fårskinnspelsar, svarta »snörfvil» (snörlif), blå, bruna och brokiga förkläden, blå mans- och röda qvinnostrumpor, svarta och blå mansrockar och Gud vet allt hvad som hör till en vacker och vårdad Rättviksdrägt. I stora, bjert målade kistor lågo »halstrasor», särdeles fint och omsorgsfullt strukna små trekantiga halsdukar af samma färg som förklädena, med silfverspännen och silfverblad, svarta »hättor» och hvita »timpar», bokkläden grant utsydda och ännu grannare vantar. Och bakom alla dessa plagg framskymtade på väggarne de nu mera äfven i det öfriga Sverige temligen kända Daltaflorna med sina naiva framställningar af bibliska ämnen.

Till full utrustning bör en Rättvikskulla hafva elfva kjortlar, förutom tre »kasungar» med tillhörande tröjor, sex »snörfvilar», åtta förkläden, åtminstone tre »hättor» och fyra par strumpor. De sist nämnda äro röda under vanliga förhållanden, men hvita i sorg. Hos Moss Olle sågo vi ganska vida strumpor, hos Sand Lars voro fruntimmersstrumporna ej fullt så vida, och i andra klädstugor betydligt smalare. Vi trodde naturligtvis, att de ben till hvilka de hörde voro af så olika omfång, men underrättades då, att fruntimmersbenen hos Sand Lars, Moss Olle och alla de öfriga kunde vara temligen jemlika, hvaremot jemlikhet i förmögenhetsvilkor ingalunda egde rum, och det vore just detta senare som uttrycktes i strumpornas olika vidd. Då ett bondhus i Rättvik är, efter ortens förhållanden, ett rikt hus, hafva qvinnorna der ofantligt vida strumpor, som i breda veck falla ned efter benen och öfver skorna. Åstundan att i det yttre göra rikedomen gällande öfvervinner behagsjukan, och qvinnan med de oformliga strumporna går stolt sin väg fram, under det hon, hvars strumpa smyger sig efter en väl formad vad, känner med sig att detta är ett fattigdomsbevis.

Men hvilken lättnad för en taxeringskomité! Tänk om bruket kunde införas litet hvarstädes! Till ledning för komitén skickar man blott upp familjens strumpor, hvilka mätas och läggas till grund för skattsedeln. Om det ovilkorligt skall vara fruntimmersstrumpor, kan svårighet visserligen uppstå för taxeringen af en ungkarl; men han borde betala mycket hög skatt ända till dess han kan uppvisa ett par genom äktenskapets band med honom förenade fruntimmersstrumpor. Man kan lätt föreställa sig hvilket godt inflytande detta skulle hafva på familjen och samhället.

Det är väl troligt att ungkarlarne i Rättvik först se på strumporna när de gifta sig och tänka på ekonomisk förkofran; men går det lika trögt för öfrigt som jag märkte på söndagen i Rättvik, så måste gossarne icke komma sig för i brådkastet. Mina följeslagare hade kommit till Dalarne med föreställning att der få se ett riktigt gladt folklif, dans och lekar, hurtiga språng, fiolstrykning, skratt och skämt. Af allt detta märktes nästan intet. Här och der vid en stuguknut stodo några ynglingar, vid en annan några flickor. De talade föga sins emellan och alldeles intet med hvarandra. Gossarne sneglade på flickorna, och dessa slogo ned ögonen. Det tycktes vara deras söndagsnöje, för öfrigt oinskränkt hvila.

Man hör också att Rättviksfolket anses trögare än invånarne i kringliggande socknar. Men det är ett redbart folk, välvilligt och fridsamt, och de som känna det närmare prisa dess pålitlighet och trofasthet. Rättvikarne äro de som minst utvandra af dem som bo vid Siljan och derför äfven minst hafva infört främmande seder. De hänga äfven trognast vid den gamla klädedrägten. Att denna äfven här kommer en gång att utbytas mot »slimskläder», är nog säkert, men det ser dock ut som skulle det dröja ganska länge. De som så väl utrusta och skydda sina klädstugor samt på de många plaggen, som alla tillverkas i hemmet, nedlägga så stor möda, tyckas ej känna håg att så snart lägga sig till en främmande drägt.

Annorlunda är förhållandet vid Siljans norra strand. Der tala de historiska minnena ännu lifligare till oss, men folket i Mora gör kanske icke samma goda intryck som i Leksand och Rättvik. Morakarlarne anse sig, tyckes det, för de förnämsta socknemännen i Dalarne och äro ofta utmärkta på förståndets vägnar, skarpsinniga och klyftiga, uppfinningsrika och händiga i slöjd, snarfyndiga och qvicka i tal, men det gamla äkta, trogna Dalalynnet torde ej vara så allmänt här.

Det är kanske de talrika utvandringarna som gjort så många ändringar i gamla, goda förhållanden. Morakarlen är nu mer sannolikt minst äkta dalkarl af alla sina landsmän. Han har också mest af dem alla lagt bort den gamla drägten, går sluskig, stundom trasgrann. Qvinnorna tycka om bjefs och strunt. Liksom »Mora strand» i naturskönhet icke kan mäta sig med hvarken Leksand eller Rättvik, så är lifvet der, tyckes det, också i rättfram ärlighet underlägset hvad man finner i de sist nämnda. Det är vida mer »civiliseradt» än hvad man kunde förmoda, men en »civilisation» som fört hit mer de dåliga än goda sidorna af den nya tiden.

Byggnadssättet tyckes också »moderniseras», utan att boningarna derför äro beqvämare. Man får för öfrigt på flera ställen i Dalarne nu mer se bostäder inredda efter stadsbruk samt med bohag från den »bildade verlden». Minst, om ens alldeles något, är detta fallet i Rättvik, men i Leksand saknas det ej helt och hållet. Så har t. ex. nämndemannen Bröms Olof Larsson, en framstående och aktad medlem af Leksands Noret, ett hus i hvars öfra våning man finner bohaget i fullständig nutidssmak. »Bröms Olle», har dock för öfrigt icke vikit från fädrens goda seder, och så väl han sjelf som hela hans familj går klädd i den gamla, vackra Leksandsdrägten. Sjelf är han en ganska bildad man och gifver sina barn en vårdad uppfostran. Han och hans hus äro ett vackert prof på huru bildningen kan göra sig gällande, utan att detta sker på bekostnad af det verkligt goda som möjligtvis finnes i de gamla förhållandena.

———♦———