Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 01

←  Tryckfel

Svea Rikes historia/Första delen av Olof von Dalin Kapitel 1

Kapitel 2  →

1. Cap.

1.

NOrden stod ännu til större delen under watn och war liksom en Skiärgård i mångfaldiga små Öyar delt, när dess mäst högländte orter blefvo intagne af det folkeslag, hvilkets Historia jag nu ärnar skrifva.

2. Man behöfver ej upstiga ända til Syndafloden, at finna desse länder i et sådant skick: wid wår Frälsares födelses tid flödade wåra haf och siöar wid pass tretton famnar högre, än nu, och går man än något längre tilbaka, lär man ej kunna föreställa sig mycken jord öfrig, hvarpå Nordens äldste Invånare kunnat fästa sina bopålar.

3. Hvad jag her berättar och lägger til grund i Sveriges Gamla Historia, är ingen Sats, som jag antagit för nyheten skull, eller som bland många de Lärdas meningar bäst fallit mig i smaken: jag har ingen annan haft at wälja: det är en af de Sanningar, som Naturen sielf lägger å daga, och som wi röne tid från tid wid minsta eftersyn.

4. Det är förunderligt, huru watnen kring wår Pol i alla tider så ansenligen aftagit, men derjemte så oförmärkt, at nästan ingen derå gifvit aktning förän i wåra dagar: Nog har man sedt, at landet är mycket ojämnt ^[1], at stora sand-åsar äro hopwältade merendels från Norr til Söder, som gemenligen äro brantast på Wästra sidan ^[2], at kantiga stenflisor up i berg, högder och diupa gropar blifvit rund klappersten ^[3], at olika jordarter äro wräkte öfver hvarannan ^[4], at större delen af wåra boningsplatser fådt namn af Öö, Holm, Wik, Sund, Näs, Åå, Fors, Ström, Garn, Sial eller Sal, Mar, Ör, Stäk &c. ^[5], fastän de stundom från siön äro wida aflägsne ^[6], at stora högar af ostron, muslor och snäckor äro fundne långt up i landet och djupt ned i jorden ^[7], ja benranglor af hvalfiskar tolf mil ifrån Wästersiön^[8], at wrak af stora fartyg och åtskilliga lämningar af skiepp stundom finnas högt up i bygden, i måsar och kärr, på bärg och högder^[9], at Salt-Siö-gräs wäxer på sumpiga ställen långt ifrån hafvet^[10], at Segelleder, Hamnar och inlopp blifva åhrligen grundare^[11], at farwatnen kring wåra kuster alt mer och mer blifva fahrlige för nya grund och klippor skull, dem man tilförene aldrig wetat af^[12], at Siel-stenar, som bland Almogen i skiären anses för ägendom i arfskiften och köpebref, hafva antingen blifvit så höge, at Sielen ej kunnat klänga sig up, och således odugelige och utdömde i senare skattebref, eller ock kommit til at stå på torra landet^[13], at en stor del af wåre gamle runstenar tala om Broar, der aldeles ingen bro tycks hafva warit nödig^[14], at gamla notwarp blifvit med tiden obrukelige^[15], och korteligen, at Svenska bonden på många ställen inbärgar säd och höö, der han förr i sin ungdom vitiat sin fiskeredskap^[16]: man har ock sedt, at åtskillige städer och byar, som i början blifvit anlagde wid hafsstranden, måst sedermera flytta sig hela milarne närmer dit, alt efter som watnet minskat sig och dragit sig från dem undan^[17]; men til alt detta har man ej just märkt orsaken eller på hvad sätt det tilgådt, förän wittert folk nyligen uplöst oss dessa gåtor^[18].

5. Man har wäl i wår tid genom goda slut funnit, at den fasta och torra del af jordklotet altid måste tiltaga; men den flytande minskas, och at den samma kanske aldeles skulle aftaga, om ej Cometerne stundom ersatte bristen med sina dunster^[19]: Man har tykt, at hafvet och watnen altid måste förlora något genom rägn, upstigande fuktigheter, menniskors och kreaturs bruk &c. som förwandlas til tätare kroppar och jordwäxter^[20]: det är ock troligt, at i hafsbotnen kunna wara hål, hwarigenom watnet silar sig småningom ned i jordens afgrund^[21]. Men fram för alt har man funnit, at jordklotet alt mer och mer förändrar sin skapnad och blifver plattare wid polerne^[22], hvaraf skulle tyckas, at watnet deremot växer och samlar sig under Æquatoren. Dock jag lämnar gerna desse eller flere orsaker til tiden och förnuftigt folks vidare ompröfvande: de angå ej mit upsåt: jag har allenast att giöra med sielfva saken, så vida hon angår Norden och i sig sielf är klar och ostridig, hon må herröra af hvad orsak man wil.

6. Efter en ren och på säkra skiäl grundad uträkning aftager watnet både i Öster- och Wästersiön wid pass en half tum om åhret eller åtminstone två goda Svenska alnar på Ethundrade åhr^[23].

7. Om det fordom i alla tider haft samma lag eller minskat sig mer eller mindre, kan man wäl icke så aldeles förvisso säja i brist af de Gamlas anmärkningar^[24]; Men så kan jag dock icke se huru den eljest så trygga och upmärksamma Naturen just i detta mål kan wara sig så mycket olik^[25]. Det tror jag mig weta, at watnet i närvarande tid åhrligen faller så mycket undan som förbemält är^[26], hvilket jag underställer hvars och ens rön, som det behagar på några åhr försöka^[27].

8. Sedan denna Sanning är wedertagen, som icke i gamla Sagor, utan i sielfva Naturen har sin styrka, lär man ögonskenligen finna, at Sverige ej så länge kunnat wara bebodt som man hittils föregifvit: Det war af tusende nu försvundne siöar öfverflutit den tid, då litet mer wisshet börjas i wår Historia, hvilken man nästan kan säja wara lika gammal med torra landet, och at hennes lius tiltagit alt efter som watnet aftagit: Wåra högst belägne orter, wåra fiällryggar och bärgstoppar woro då bara öjar, holmar och skiär, allenast tienlige för små samfund af de oförtrutnaste och modigaste bland det folk, som utspriddes til Hedningarnes öjar^[28].

9. Wi böre likwäl döma, at högsta delarne af wåra bärg, som nu ej annat äro, än kala och hårda klinter, då utan tvifvel måste hafva warit mer öfverklädde med jord och sådan wall, som watnets granskap gerna föder; men Solens warma och wädrens wåldsamheter gerna afnöta på de platzer, som för luften mer äro utstälte. Man ser nu stenige holmar och skiär i wåra siöar genom strandernes fetma och fuktigheter öfverskylte med skog och gräs^[29]: de äro nu wackre och nyttige: Men om Skaparen låter Naturen i detta mål hålla samma ordning hädan efter som hittils i så många hundrade åhr, så lära de förvandlas til äfven så skalliga och ohyggeliga bärgsklinter: ju mer watnet afaller, ju mer lär wäder, storm, torka och rägn få makt at afkläda dem deras prydnader. Så tyks det ock hafva gådt med större delen af wåra bärg, som äro så mycket högre belägne. Nordens äldste Invånare hafva således ej just funnit för sig bara hällebärgen, fastän de stadnat på wåra bärgstoppar och högder, utan nästan så god och wäxlig jordmån som nu, ehuru liten dess widd warit.

10. Hvad som mäst hållit ihop wårt land och motstådt hafvens wälde, har varit det stora och hos gamle utländske Auctorer^[30] bekante Sevebärget^[31], hvilket liksom sticker sig up ur Wästerhafvet i mynningen af Göta-elf ^[32] gent öfver Skagen eller ändan på Jutland ^[33] och har sin första hufvudfiäll i Otterhällan vid Göteborg eller i Germans-hufvud ^[34] mellan Göteborg och Marstrand, gåendes sedan i en kädja på båda sidor om Göt-elfven ^[35] och stundom på en bredd af mer än 20. Svenska mil hela trakten upföre emellan Sverige och Norige, både öfver och under watn, ända til Lapland, der det giör sin största bukt under namn af Sävis-vari ^[36] eller Seve-bärget ^[37] hvaraf det stora wattu-fallet Casca-vari^[38] är en del. Det fortfar widare genom Finland^[39], så at hela dess rygglängd, ifrån Wäster-hafvet til dess Östra ända, giör wid pass 350. svenska mil. Denna stora fiäll är på somliga ställen från foten til toppen wid pass 200. Svenska alnar hög^[40] och har således ej allenast warit et godt bålwerk mot wågornes makt och en styrka för wår Nordiska jord, utan ock bland de första fotfästen för dess äldste inbyggare.

11. Man kan i anledning heraf något när sluta, huru landet sedt ut i gamla dagar: föreställom oss den tid, då watnet gick några och fyrtio alnar högre än nu: det war wid lag för två tusende åhr sedan: då har wisserligen Seve-bärgets widsträkte fiäll-rygg, som mot Öster äfven kallades af de gamle Riphæiske bärgen^[41], warit det längsta fasta land i Sverige, hvilket haft en oförlikligen smalare skapnad, än det nu beskrifves på wåra land-taflor. Botniska^[42] wiken har då utan twifwel gådt närmare in til hvita Hafwet, dit man förmodeligen kunnat fara siöledes genom Uleå-elf och träsk, så wäl som ock genom Ladoga och Onega-siöarne, så at Scandinavien wärkeligen warit en Öö^[43]. Denna har åter bestådt af mångfaldiga mindre, ända ned til Öresund, hvilkets watn stigit så högt up i landet, at man kunnat lägga med långskiepp in til Lund^[44] i Skåne^[45]. Mälaren syns hafva watnat och kringskurit många nu wida frånskilda bygder i det egenteligen så kallade Svea-Rike, altifrån Norrland til Kålmorden, och blandat sig ihop med hafvet på flera ställen, än genom det enda utlopp han nu har wid Stockholm^[46]: Så at man ock säkerligen långt efter den tiden kunnat segla med stora fartyg öfver det smala land, som nu skiljer salta och friska watnen wid Söder-Tälje^[47]: Ännu åhr 1030. war en Segel-led från Upsala genom Dannemarks- och Lagga-soknar och så widare genom Roslagen ut til Östersiön^[48]. Somen, en stor siö i Östergöthland och Småland, som efter all liknelse gifvit det senare namn^[49], tyks hafva giordt en skiärgård af de tilgränsande landsorters bärg, wåra andra stora Siöar at förtiga: Dock undantager jag dem, som äro belägne, at hafvet ej hunnit up til deras strander, utan den tid, då Sverje nästan omöjeligen kunna wara bebodt^[50].

12. Gamle utländske Auctorer^[51], som talat om Norden, hafva mäst alle beskrifvit Scandien, och wåra Götiska länder som en eller flera öjar^[52], dit ock de förste Inbyggarne siöledes anländt^[53]. Mången har undrat derpå och skylt dem för okunnighet och oriktiga underrättelser i en mörk tid^[54]; men man finner nu, at de haft rätt, och at man ej så obetänkt bör förkasta hvad gammalt är.

1. Et ojämnt och utgropadt land är ej olikt, at hafva warit en siöbotn. v. A. Celsius i Sv. Wetensk. Acad. Handl. 1743. I. qu.
2. Wågorne från Öster tyckas haft största kraften at tilskapa desse åsar i Norrland, Upland, Westmanland, Sörmanland &c. så at de på Wästra sidorne blifvit brantare.
3. Stenarne hafva blifvit rullade och nötte af watnet.
4. Alt efter hafvets rörelser, som stundom kastat den ena botnen öfver den andra.
5. Garn betyder Siö på gamla språket: deraf nämnes Tull-garn, Wennegarn, Warggarn, Svingarn, Lågarn, Gärna &c. De gamle Inwånarne på Gotland hafva kallat hafvet på ömse sidor om sig Östergarn och Westergarn, som ännu bewises af tvenne Holmar på båda sidor af samma namn. v. C. Linnæi Charta öfver Gotl. i des Gotl. resa. Sial, Sal, Sol, Soln &c. bemärka Siö eller Strand: v. P. Dijkman: Annot. Philol. Deraf heta Upsala, Odensala, Sialistad eller Salstad, Soltuna, Solna, Säla &c. Eistra-Salt kallades fordom Östersiön (v. Lagerlöf Sv. Ant. & N. I. 1. c. 2.) och Sialand hela Roslagen (Sturl. T. I. p. 477.) som då ej annat war än en Skiärgård. Mar, Möre, Mör &c. är ock på gamla språket haf och watnrika orter: deraf kallas Calmar och Möre i Småland, Fullmar och Ömar i Blekingen, Matmar i Jemtland, Axmar i Gestrikland, Sandmar i Sörmanland, Almar-stäk i Upland, Marstrand i Bohuslän &c. it. Ditmar, Stormar, Wismar, Calmar &c. i Tyskland. Ohr eller Eyr betyder en halfö eller en buktad strand, som Skanör, Kungsöhr, Örebro &c. v. Lagerlöfs Sv. Descr. T. I. L. I. C. 1. Stäk betyder et sund, der watnet sticker sig igenom. v. A. O. Rhyz, Svio-Goth. munit. in descr. Stegeborg.
6. Förutan otaliga andra orter ligga nu Lius-öen i Bohuslän, som eljest kallas Lyse, på fasta Landet, fast hon fordom warit kringfluten (v. J. Ödman. Bohusl. Beskrif. Stockh. 1746. p. 292.) I Mälaren är Engsön nästan blifven et land med Kurön och Aspön med Tosterön. I Saltsiön utan för Söder-Telje är Engsholmen i wår tid sammanwuxen med Mörkön &c. &c. &c.
7. Til ex: i BohusLän ganska högt öfver hafs-horizonten. v. A. Cels. l. c. it. Laur. Bökers bref til O. Rudb. A:o 1692. Ms. äfven finnes et slags små hafsnäckor i Skåne på Ivön i Willandshärad wid det gamla Brattensborg, som kallas Brattensborgs penningar. Kil: Stobæus (narrat. de num: Brattensborg: in act. Lit. Svec:) menar, at de ditkommit i almänna Syndefloden; men wi wete nu orsaken dertil.
8. Sådant är til ex. funnit två mil ofvanför Skara och förvaras i Upsala. v. Em: Svedenborg in Act. Lit. Svec.
9. Til ex: ofvanför Wasa-stad långt up i landet är et stort skiepswrak funnit. v. A. Cels. L. c. I en måse wid Salstaborg på Salstad-ägor i Upland fans för några år sen en stor köl. Wid Fiällbacka i Bohuslän fins et ankar up i en myra. På Pyhäjocki-bärg i Österbotn och på bärget i Storkyro-måsa har man funnit skiepswrak och ankar. I Skutebärget wid Strömstad i Bohuslän finnas än stora järn-ringar inslagne, at fästa fartyg uti, fast det ligger långt ifrån siöen. v. A. Cels. L. c.
10. Til ex: i Layhela 2 mil ofvan för Wasa. &c. v. A. Cels. L. c.
11. Til ex: utan för Gefle och Wasa, i Nissa-åmynnet wid Halmstad, i Bohuslän, hwarest Losarne nu knapt gå med 15 fots watn, der de i ungdomen gådt med 18 &c. v. A. Cels. L. c.
12. Til ex: wid Mustasari, Varå, Malax och Nerpis i Österbotn, Gudmundskiäret och Gulholmen i Bohuslän &c. &c. v. A. Cels. L. c.
13. Til ex: vid Gefle, Hudvikswall, Wasa, Åbo, &c. &c. v. A. Cels. L. c.
14. Ol. Celsius (Monum: Sv. Goth. in Act. Lit: Svec. Ups:) talar om åtskillige sådane och hvad god gerning det räknades för, att göra broar i gamla tider. Biskop Benedict i Skara, som lefde 1178 och 91. (v. Speg. Chron. Ep. p. 274.) berömmes högeligen, som han ock förtjänar, i Bisk: Hist: vid gamla Wästg: L. för de många broar han låtit giöra. Så säges om honom: — — Then gode Biskoper Bändicter: slikr var aldrig til godgärninge, hvarti fyr eller sidan: Hvar sum han for um sit Biskopsdöme oc sag nokot af-fat (olagat), thess Gudi skuldi med tiene, ta halp han med sinum penningum mannilika oc ärlika: han lät ock Broer giöre: Han lät giöre Brone i Osæ, adre i Offrud, tridiu i Travädi, fierdi Biörnabro oc femti Ullervis-bro. Han lät broa två rastir (morast:) af Tividi oc ena rast af Vätursvidi oc en i Hökesås-skog.
15. Til ex: wid Hudvikswall &c. &c. v. Cels. L. c.
16. Til ex: vid Tanum och Fiällbacka i Bohuslän, i Biörkö vid Wasa, på Engsö i Westmanland, i Leksand i Dalarne, der en äng, kallad Siö-botn, war för 100 åhr sen en fiskerik Siö (v. Zach. Holen. dissert. de Dalekarlia Ups. 1722 och 26.) och på många flera orter.
17. Halmstad har legat fordom högre up i landet vid en by Holm, efter hvilken staden fådt namn (Rabben: MS. om Einars runsten i Holms-by) och så framt ej Adami Bremensis Holmus är det samma som Bornholm (v. Er. Benz. not. ad. Vastov. Vit. aqu. p. 42.) så är hela denna trakt kallad en Öö i elfte Sec: (v. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. C. 215. 223.) Hudvikswalls stad flyttes 58 åhr efter sin anläggning 440 famnar närmare åt hafvet. Piteå äfvenledes ½ mil 45 åhr efter sin början. Luleå en mil efter 28 åhr. Til Torne kunna nu inga stora fartyg anlända, som dock skedde 1620. då staden anlades: Östhammar ligger äfvenväl nu längre från siön, än wid des första anläggning. Wid Tanum och Gribbestad i Bohuslän kunde man för en mans ålder anlägga med en jakt; men nu knapt med en julle. v. A. Cels. L. c. förutan mångfaldige flere exempel. cfr. P. Kalms Rese-Beskr. öfwer BohusL. &c.
18. And. Celsius i Kongl: Sv. Vettensk. Acad. handl. 1743. I. qu. Em. Svedenborg i Act. Lit. Sv. Ups. cfr. Urb Hierne. Bromell. Kil. Stobæus &c.
19. IS: Newton Princip. Mathem. L. 3. propos. 41. probl. 21. p. m. 473.
20. IS: Newton. L. c. And. Celsius L. c.
21. Urb. Hierne, cit. af A. Cels. L. c.
22. Em. Svedenborg in Act. Lit. Sv. Ups. cfr. Maupertuis: Figure de la Terre. Newton &c.
23. And. Celsius (L. c.) har uträknat, at hafswatnet affaller 45 geometriska tum eller 9 quarter på 100 åhr, som giör närmast en half wärktum om åhret.
24. En anmärkning finner man dock på Aspön i Sörmanland: Der är en rune-ristning i et bärg ej långt från Lagnö sätesgård, utmed siön, nu för tiden wid pass 7 1/2 aln öfver wattubrynen, af en, som hetat Islög eller Gisle, hvilken gifver tilkänna, at watnet stod så högt i hans tid, som de skuror der finnas i stenen (cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr.) Intet åhrtal fins der mer än på andre runstenar; men efter ofvannämde räknesätt inträffar det wid pass i Herr Gisle Elinesons tid, en Sparre af Engsö- och Hiulsta-grenen, som på 1300 talet i den bygde haft ägendom. Dock kan ej just försäkras, at det varit denne Gisle, hälst som detta namn warit myket brukeligt på den orten, hvarest åtskillige ställen derefter blifvit nämnde, som Gissel-holmen, Gissle-fiärden &c.
25. Wi se dessutan så klara tekn af denna Naturens ordning: På Åland, der bärgarten är mycket skiör och delar sig bara i fyrkanter, större eller mindre, kan man se wissa märken på klipporne, liksom trappwis, huru hafvet fordom warit högt och sen alt mer och mer fallit. På Sandhamns öö i Stockholms-skiären ligger et bärg med et stort rundt hål uti, Frustugan kalladt, der 6 eller 8 personer kunna stå rake: samma hål, som är högt öfver watnhorizonten, har blifvit giordt af någon lös sten, som derinne blifvit omkastad af wågorne och med tiden förtärd: på klippan synes ock små utgropade linier efter watnbrynen, alt efter som hon mer och mer affallit. v. Salv. Beskr. öfver Upland. På samma sätt hafva de mångfaldige så kallade Iättegrytor i Bohuslän tilkommit: Det är små hål up i sidorna af bärgen, vid pass 5. quart. i diameter, hel runda och liksom svarfvade (v. P. Kalm i Sv. Wettensk. Acad. Handl. 1742. 2. qu.) af lösa stenar, som böljorne derinne omwräkt. Sådant ser man ej allenast i Öster- och Wästersiön, utan ock i Mälaren: wid Engsö i Granfiärden är en dylik af 7 quart. diup, kallad Ryssbo-gryta, öfverst på en klippa, der stenen, som inuti giordt hålet, hel run och liksom svarfvad, stor som ett stort kägle-klot, ännu ligger qvar, hvilket är så mycket märkwärdigare.
26. A. 1731. wid Mid-sommartiden lät Prof. A. Celsius på Svarthällan i wiken (en sten i hafvet 2. mil Nordost om Gefle på norra sidan af Löfgrundet) uthugga en linea i watnbrynen med åhrtalet, at framtiden måtte des bättre få utröna denna sak. A. 1745 och 1746 wid samma årstid (då watnet tyks wara i sin ordenteliga högd) lät jag igenom tilförliteligt folk efterse, huru mycket watnet fallit på de fiorton och femton åhren, och fann, at ofvannämnde uträkning höll prof. Jag har ock trovärdig underrättelse, at man i 24 åhr med säkra prof utrönt detta wattnets aftagande i Finske wiken på Ryske och Lifländske stranderne.
27. På ena åhret kan watnet falla mer, på det andra mindre; derföre, at uträkningen må giöras säkrare böra flere åhr läggas tilsamman.
28. Gen. 10. v. 5
29. Man nekar icke, at ju många skalliga klippor sticka sig up ur watnet, som hwarken nu eller framdeles kunna beklädas med träd eller gräs: men de äro ej annat, än sten, och så otacksamme, at watnet ingen ting kan uträtta til deras klädnad och prydnad: man bör dock märka, at sådana mäst finnas der stor och häftig siö går, som afsköljer dem jorden och alt hvad som kan befrämja wäxter.
30. v. Plin. Hist. nat. L. 4. C. 12. Solin. c. 32, &c.
31. Plinius (L. 4. c. 13.) och Solinus tala om Sevebärget ej långt från Riphæiske fiällerne och säja, at Ingevones (Ingermän, Angermän) der bo. Dess ena ända begyns wid Wästerhafwet och har namngifwit Seve-härad, Seve-Dalen, Seve-Sokn, Seve-Åå, Seve-näs, Seve-Hult, Seve-Lången (en siö) &c. Carol. Stephan. in Diction. Hist. Geogr. voce Svevi, säger, at de gamle Svever fådt sit namn av Seve-bärget: äfvenså Chron: Engelhusii ap. Leibnitium p. 1005. och Melanchton. Chron. Carion. men B. G. Struvius Not. Svev. Ant. wil ej weta deraf, kanskie för det at Cellar: L. 2. c. 5. Not. ad Orb. Ant. Grot. in proleg. Cluver: Germ: Ant. LIII. c. 24,34, p, 650. och Le Pere Hardouin ad Plin: intyga, at Seve-bärget är den långa bärgraden mellan Sverje och Norje: At slippa den uprinnelsen för Sveverne, drar Struvius deras namn af Schveben, Sväfva, fara omkring fast det ej tyks hafva hetat så den tid, då mäst alla folkeslag kringsväfvade och flytte bo.
32. Ad grad. lat. 58. long. 33.
33. Det går liksom under watnet altifrån Göteborgska sidan til Iutlands udde eller Skagerref, giörandes en utgrund eller wall, som är mindre brådjup, än hafvet der omkring, och på hvilken bästa fiskefänget är i den siön.
34. Germans-hufvud, Caput Germaniæ, som Plinius omtalar L. 4. Belg: Hermanshoft. cfr. Tacit. de Germ. &c. Der begyntes Germanien, efter de gamle Romares mening, begripandes uti sig alla wåra Scandiska öjar. cfr. J. J. Malcow. Geschichte der teutsch. L. I. § 2.
35. Göta-elf, Goth-elba. v. Ad. Brem. de sit. Dan. &c. C. 229. Lucanus kallar henne Albis fluvius, Elbeströmen, och säger, at hon faller ur fiällarne och löper genom Götiska folken uti stora Hafvet.
36. Wari, Wuori, betyder Bärg på Lapska, gammal Finska och Estiska.
37. O. Rudbeck, fil. in Act. Lit. Sv. Ups. Vol. 3. &c.
38. Casca-vari af Gæski, Gäsch, som på Lapska och Hebræiska betyder wattufall: deraf tycks Franska ordet Cascade wara kommit. v. O. Rudbeck. fil. in Act. Lit. Sv. Ups. Vol. 3. &c. på Cascavari nedbrusar en faselig ström af smält snö från högsta toppen, hvilken likväl är wacker och grön.
39. Til grad. lat. 62. long. 45.
40. Laur. Bökers bref til Ol. Rudb. om Bohusläns Antiq d. 30. Jan. 1692. MS.
41. Plin. L. 4. C. 12. sätter Riphæiske bärgen ofvanför Estlänningarne alt up til högsta Norden, giörandes dem fasenligen höga, liksom Dionys. Aser in Crit. ap. P. Enevald in dissert. de Mont. Riph. Ups. 1720. Plin. L. 5. c. 27. säger, at bärgen Taurus och Imaus gå i en rad ända up til de Riphæiska; och Ad. Brem. de sit. Dan. &c. som lefde i elfte Sec: intygar at i hans tid kallade Utlänningarne hela fiällen mellan Sverje och Norje Riphæiske bärgen. Namnet tyks wara det samma som Ref, en bärg- eller sand-rygg, som går ut i siön, Ribe, en siö-udde, Refva, bärgs-refva, bärgs-ripa. v. P. Enevald. L. c.
42. Botn, hafsdiup, (fundus, maris) har samma betydelse som Golf, (fundus, pavimentum) hvilket nu på så många språk betyder Haf.
43. A. Cels. i Sv. Wett. Acad. Handl. 1743. I. qu. cfr. H. Grot. prol: ad Hist. Goth. Wand. &. Longob. p. m. 89.
44. Lund räknades i början af 1100-talet för en Siö-stad. v. Sax. Gr. ed. Stephan. c. 12. p. 227. ap. Sv. Bring. Mon. Scan. L. in marg. cit.
45. Orm. Storolfs. Hist. ap. Sv. Bring. Monum. Scan. P. I. cont. 3. cfv. Bortholin. Ant. Dan. p. 159.
46. Förutan andra ställen har Mälaren gådt til hafs från Gripsholm eller Mariefred til Trosa.
47. Telje, Tilja, betyder Bro, som der utan tvifvel warit, då bägge siöarne på det stället flutit ihop.
48. E. Benz. Coll. Hist. patr. And. Cels. L. c. &c.
49. Soma-land, Sma-land, Småland: Some, Soami, Suima, Suoma är det samma som Siö och kärrigt land på gamla Scythiska språket och ännu på Finska. Deraf kalla Finnarne sig Suami, Somi på sit språk, fast de blifvit nämnde Finner, Wender, och Winder af främmande. v. Strahlenb: beskr. öfver Nordostl. Eur. p. 33. Stort Haf heter på Arabiska Semmi, stort watn på Persiska Summe &c. &c. Dessutan hette Småland fordm tillika med Öland och Gottland Ei- eller Ö-Götaland af sina många öjar, cfr. Plin. L. 4. c. 13. Peringsch. Sagobr. p. 1. om Öda: och Watshyrna deremot kallar öjarna i Östersiön Småland, alt af Suami eller Somi, så at Småland och en Siö-ort är alt det samma.
50. Til ex. Weteren och Weneren: den förre ligger åtminstone 60 alnar högre, än både Öster- och Wäster-siön. v. Dan. Tiselii Beskr. öfver Wetern. Ups. 1723. Den senare wid pass 100. fot högre än Wästerhafvet. v. Birg. Wassenii tankar om Venerns til- och aftagande: in Act. Lit. Sv. Ups.
51. Pytheas Marsil. ap. Lagerlöf Sv. an. &. n. L. 1 c. 4. Ptolom. Geog. L. 2. C. 11 Tab. Agathodæmonis, Geogr. Alexandria. ap. Prolom. cit. ab. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. Solin. Polyhist. L. 3. C. 9. 23. Plin. Hist. nat.L. 4. c.12. 13. 16. Pompon. Mela de sit. orb. L. 3. c. 3. & 6. Procop. Cæsar. de Reb. Goth. L. 1. & 2. c. 15. Fest. Avent. Ad. Brem. - Anonym. Geogr. Ravennar. Æn. Sylv. Freculf. Antist. Leuchoviens. Jornand. Goth. Ep. Rav. de R. G. c. 8. F. Jo. Laziardi Cælestini Hist. Univ. Epit. c. 94. Chron. Alphonsi a Villa diego. p. 10. 11. Roderic. Toletan. Hist. Hisp. L. 1. c. 8. Rod. Sancius Episc. Paleat. Hist. Hisp. P. 1. c. 9. Alphons. a Carthagena Anacephal. Reg. Hisp. c. 5. Guill. de Casel Mem. de l'Hist. de Languedoc L. 3 Vincent Bellovac. Episc. Spec. Hist. c. 11 Sax. Gram. ap. Grot. prol. ad. Hist. Goth. p. 89. &c. &c.
52. Pytheas af Marseille, som war sielf her i Norden 300. åhr för Christi föd: (v. Lagerl. Sv. ant. &n. L. I. c. 4.) giör Thule (Thele- eller Thule-marken, en del af Norje) och Basilia eller Balthia til två särskilte Öö-länder. Cl. Ptolomæus, som lefde a. C. 139. har gjort en jordbeskrifning öfver Sverje, hvilken Agathodæmon efterfölgt; men mer förwärrat: Ptol: säjer at Scandien består af 4. öjar, 1. stor och 3. smärre. Pomp. Mela L. 3. säjer at Codanus, et stort haf, är fullt med stora och små öjar. Den gamle Anonymus Ravennates, som lefde för 1000 åhr sen, säjer i sin Geographie p. 26. ed. Porch. at i gamla Scytha-land är en öö, som heter Scanza, hvarifrån åtskilliga folk äro utgångna, som bo i Wästra delen af werlden. Æneas Silvius, som lefde wid pass för 300. åhr sen och blef Påfve under namn af Pius II. kallar i sina skrifter Sverje et på alla sidor kringflutit land. v. Lagerl. Sv. ant. &. n. L. I. c. 5. utan tvifwel i anledning af äldre Auctorers berättelser.
53. Tacit. de Germ. c. 1.
54. G. v. Leibniz de Migr. Gent. in Act. Berolin. T. 1, p. 10. Theop. Sigef. Bayer. Act. Petrop. T. 3. p. 384. 385. it. T. 4. p. 292. J. Jansson. Atl. P. 5. orb. aqu. Amsterd. 1650, &c. &c.