Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 02

Lägg till länkar
Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 1
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 2
 Kapitel 3  →


[ 16 ]

2. Cap.

Wi hafve nu funnit, huru Svenska jorden, något när sedt ut, då först warit görligt, at bebo henne. Wi wele nu dertil upsöka Inwånare: Men först måste jag något uppehålla mig i et annat land. Wid pass otta hundrade åhr för wår Frälsares tid ([1]) begynte et urgammalt Folk [2] at blifva mer ryktbart i Europa och Asien under namn af Scyther eller Geter[3], [ 17 ]hvilket är alt det samma[4]. Det bodde Norr om Caspiska hafvet wid rötterna af bärgen Imaus [5], Taurus [6], Caucasus [7] och de Taulinske, i neigden af [ 18 ]Mæotiska träsket [8], emellan och omkring strömarne Tanais och Borysthenes, intagandes hela den trakt, som nu kallas Europæiska Tartariet och en stor del af Ryssland [9], hvilkets Wästra och Norra Orter då äfven som Sverje woro af det höga watnet delte i åtskilliga öjar.

2. Detta folk dyrkade solen ([10]), Månan och Jorden ([11]), hvilket är den äldsta och allmännaste Afguda-lära. En af dess Präster Abaris war bekant redan siuhundrade och siuttio åhr för Christi födelse: när en stor pest den tiden förödde werlden och Delphiska oraklet hade svarat, at Athenienserne borde giöra et stort offer för alla folkeslag, skickades denne Abaris af Scytherne til Grækeland: han förnyade wid samma tilfälle et gammalt förbund med Invånarne på öen Delos, med hvilka Scytherne hade gammal släktskap och likhet i Gudstienst ([12]).

3. Scytherne woro ganska talrike och delte i mångfaldiga Släkten ([13]), som blefvo bekante under hvarjehanda namn, dem de fingo dels af sina egne, dels af främande: De kallades Geter eller Göter, som war Stam-namnet [14], [ 19 ]Celter [15], Galler[16], Phryger[17], Massageter[18], [ 20 ]Hyperboréer[19], Odiner[20], Aser[21], [ 21 ]Waner[22], Sager[23], Alaner[24], Franker[25], [ 22 ]Tuscher[26], Arimasper[27] , Tyrkar[28] och mer, som är mindre nödigt at upräkna: men en stor del af dem alla begreps under det Græska namnet Nomades eller Herde-Scyther[29].

4. Desse lefde på det sätt, som den Heliga Skrift berättar oss om de gamle Patriarcher: de bodde [ 23 ]under tiäll: de bibehöllo mäst af alla Scyther den renhet och menlöshet, som fölgt deras stamfäder ur Noachs ark, hvilken stadnat i deras granskap på Ararath eller de höga bärgen wid Erivan i Armenien[30]. Deras wälsignelse war, at äga qwinnor och barn, tienare och tienarinnor: deras rikedom bestod i boskap, för hvilkens föda skull de flytte från den ena orten til den andra. Deras hiordar gufvo dem uppehälle: miölk och honung tiente dem til spis, ull och hudar til kläder. De frågade ej efter guld och silfver: deras enfaldighet, måttelighet, tarflighet och rättrådighet woro efterdömen for alla nästgränsande folkeslag: deras ägendom stod öppen för allom: derföre straffades bland dem ingen last högre, än tiufnad, som dock sällan hördes: de lefde wäl utom större delen af de konster och Wettenskaper, som i Egypten och Grækeland stigit så högt; men också utan list och en skadelig finhet. Okunnighet om laster hade hos dem större wärkan, än hos Grækerne Kunskapen om dygd: de gingo högre i sina skyldigheter med et godt medfödt kynne, än Egyptierne med witterhet[31]. De hade sina Domare: Xamolxis[32], [ 24 ]Anacharsis[33], Abaris[34], Toxaris[35], [ 25 ]Comasicus, Diacenæus[36] &c. förträffelige Lagstiftare, som tillika woro deras Konungar och deras Fäder, så at deras regering war lyckelig; men de winlade sig ej särdeles om städer, handel, handtwärk och åkerbruk[37]: de woro nögde i sin stillhet med en ringa utkomst: högst et åhr brukades en åker af samma ägare: sedan undtes den gerna åt en annan; ty de tykte at jorden räckte dem allom til[38]: En gammal Romersk Poët gifver dem i detta mål et wackert witsord[39], hvaraf jag her wil införa en öfversättning:

Sälla Scyther, Sälla Göter,
 Som omkring sin kalla bygd
 Flytta bo och idka dygd!
Jorden med sin frukt dem möter,
 Aldrig tvistig, aldrig delt:
Samma trakt kan fler förnöja:
Hvar sit åhr de henne plöja:
 Ingendera slår hon felt.

[ 26 ]

Ingen Styfmor styfbarn hatar:
 Qvinnan wins der ej så lätt
 Af de fina älsko-sätt:
Om sin hemgift hon ej pratar,
 Til at kufva ned sin Man:
Fäders dygd är Dotrens prydnad,
Som för äkta tro och lydnad
 Lön i döden wänta kan.

Wänskap hölls af dem ganska helig och den ena kunde bygga på den andras ord[40]: de tilbrakte sin tid utan ängslan, oro och tvist: de fruktade Gudarne: de wördade sin Öfverhet: de lärde sina barn den enfaldiga dygden, kärlek til sine fäder, krops-wighet och tapperhet, at försvara sig[41]: de älskade arbete och hatade lättia[42]. De woro sällan siuke; ty deras lefnad war sedig och nykter: när de woro ålderstigne, ändade de sine dagar med en friwillig död: de trodde wäl Siälens odödlighet och at de, som wäl lefwat, fingo glädie utan ända i de Sällas boningar; men i sin okunnighet mente de sig sielfrådigt kunna skipa om sina lif: med nöje och sinnes ro, bland sina släktingar och wänner, störte de sig då utför branta [ 27 ]klippor[43]. Inga Heders-namn woro bland dem brukelige, utan de, som betydde hälsa, styrka, mod, flit, frihet, oskyldighet, redelighet och styggelse för osanning och skrymtan. De aktade intet prål: deras ypperste åstundade ej högre steg, än deras öfrige landsmän, om icke i dygd[44]. Utlänningar höllo dem för dumme och utan smak: Anacharsis, som war af deras Kungeliga hus[45], reste til Athen, at tala med Solon och lära wishet[46]: Grækerne förebrådde honom hans Fädernesland: han svarade: J säjen at mit land wanhedrar mig, men sen til, at I ej wanhedren Ehrt. Menander, den förnämste Comiske Poët, som efter alle Auctorers witnesbörd mäst prydt och upodlat Grækiska språket och kallas af någre Wältalighetens Fader, hade sit ursprång af detta folk[47]: Han wägrade Kungelig heder emot Wetenskaper[48]. Jag tror, at om man kunde, när man wille, lyfta sig ur de seder och tankesätt, hvarmed wår tid öfverhöljer oss alt ifrån waggan, och i det ställe fatta desse menlöse Herdars begrep om Ähran, man då skulle tycka, liksom de, at orklöshet, feghet och weklighet woro ganska föraktelige, at hälsan woro [ 28 ]dyrbarare än nöjen och at en ärbar bonde-lefnad woro hederligare, än at anwända hela dagen på ingen ting, på spel och qvick fåfänga[49]. Jag wil ej mer nämna til desse gamle Göters beröm, än at dem ej mer feltes, til at wara et fullkomligen Lyckeligt Folk[50], än den rena och sanna Himla-läran[51].

5. Sådane woro nu Herde-Scytherne, som giorde ädlaste delen och förnämste lemmarne af hela Scythiska Kroppen. De bodde först Öster om Volga och Norr om Caspiska hafvet; men för Massageternes skull flytte de sig Wäster om Volga[52] längs ut med Borysthenes, der nu bo Crimiske, Nogaiske och Budziackiske Tartarerne[53]. Scytherne hade ej mycket haft at skaffa med andra folkeslag, när Mit och Dit begynte förstöra deras ro och Cimmerierne grepo mot dem til wapn[54]: der war wid pass sex hundrade trettio åhr för Christi födelse[55]. De samlade sig til en ansenlig myckenhet under sin Konung[56] Madyas[57], [ 29 ]jagade Cimmerierne aldeles ur Europa och förfölgde dem in i Asien; men kunde ej hinna dem: Mediske Konungen Cyaxares, som då belägrade Ninive, kunde ej tåla detta granskap: han uphof belägringen och tågade emot dem; men han blef slagen och Scytherne utbredde sig öfver hela Asien ända til Egyptiska gräntzen[58]: Psammiticus, som då war Konung i Egypten, skickade dem skiänker och afbögde deras ditresa; men i Palæstina höllo de alfvarsamt hus och någre af dem satte sig der aldeleles ned [59]. Hela öfre Asien låg i tiugu otta åhrs tid under deras wälde[60]; men bortskiämde dem med sina wälluster[61], til dess Mederne aldeles giorde sig af med dem genom svek: Desse anstälte gästebud hos sig öfwer alt och på samma dag; efter hemligt aftal sins emellan, ihiälslogo de et stort antal.

[ 30 ]6. De som undsluppit detta blodbad, flydde til Alyattes, Konung i Lydien, som tog wänligen emot dem och förde derföre i sex åhr et hårdt krig mot Cyaxares[62]; men med alt detta war dock Scythernes Herradöme i Asien öfwerända wid pass Sex hundrade åhr för Christi födelse. De drogo tilbaka i sina bärg; men funno der en ny fiende: deras Trälar, som tykt sig blifvit husbönder i de sanskylliges frånwaro, hade tilwällat sig deras ägendom eller rättare sagt deras qvinnor och barn[63]. De wille aldeles stänga dem wägen och slogos i början med lika lycka; men sedan de gamle betänkt sig, lade de bort svärden och grepo til piskor: Trälarne hade då en sådan wördnad för den hus-aga, hvarwid de warit wande från barndomen, at de flydde undan långt up åt Norra Asien[64].

7. Scytherne lefde derpå i sin diupa stillhet öfver sextio åhr tildess den Store Persiske Konungen Cyrus[65], den ofvannämnde Cyaxaris Sonedoters Son, liksom af ärfd fiendskap, angrep dem under deras tapra Drotning Tomyris[66]: de fingo strax et nederlag genom et krigsgrep: Cyrus lossade som han drog sig undan och lämnade i sit läger en hop vin, hvarmed Scytherne giorde sig lustige til dess en stor del af [ 31 ]dem blef nederhuggen af Perserne, som i hast återkommo; men sedan de sig samlat igen och lockat fienden in i sin trånga bygd, miste Cyrus hela sin krigshär: man säjer wäl, at han äfven miste lifvet[67], och at Tomyris skall hafwa fält några ord öfver hans afhuggna hufvud[68]; men troligare är at denne Monark kommit helbregda från detta fälttåg, emedan hans död af säkrare hand är beskrifven på annat sätt[69].

8. Dock fingo Scytherne ej mer än några åhr smaka sin ro: Darius Hystaspis, Konung i Persien, trodde sig hafva mot dem både gamla och nya krigs-orsaker: särdeles skall han hafva warit förtörnad deröfver, at Scythiske Öfver-Konungen nekat honom sin Doter[70]. Han lagade sig til med all makt, fastän hans Bror Artabanes det afstyrkte och nog förestälte honom alt hvad han kunde winna mot et sådant folk[71]: Ida-Tyrse eller Inda-Tyrse[72] war då Herde-Scythernes Konung[73] och Hufwud för hela Scythiska Samfundet: när han hörde Persernas faseliga tilrustningar, skickade han til alla de mindre Höfdingar, sine Förbundsbröder, och begärte hielp; men [ 32 ]fick af dem liten eller ingen: större delen ursäktade sig och wille ingen del taga i en så äfventyrlig sak[74]: Han måste då lita på sina egna och de närmstas krafter [75]. Qvinnor och barn och hvad hans Herde-Scyther höllo kärast, skickade han långt bort i säkerhet på de då kringslutne orter i Norden, som sedan äro kallade Quenland, Holmgård, nu Finland, norra och wästra Ryssland &c.[76]: han ödelade den bärande marken och upfylte brunnarne, der fienden skulle komma fram: Sielf stälte han sig för sit folk; men ej så mycket til at slås, som til at wika hit och dit och utmatta sin fiende[77]. Persiske Konungen, ledse wid en lång resa, lät säja Inda-Thyrse genom en Härold, at han antingen skulle stå qvar och slås eller godvilligt gifva sin Herre jord och watn: det war et talesätt, hvarmed Persiske Konungarne brukade antyda sina skattländer, at de borde lyda. Inda-Thyrse svarade: Jag flyr icke, jag giör ej annat, än hvad wi (Herde-Scyther) äro wahne i fredstider[78]: om du wil tvinga oss til slags, så angrip wåre Fäders grafvar[79]: då skall du få råka oss: [ 33 ]Hvad Öfver-Herre-namnet angår, som du dig gifver, så tag det öfver hvem du will; men icke öfver oss; jag känner ingen annan Öfver-Herre, än Himmelen, min Stam-Fader[80], och Iorden[81], wår Gudinna.[82]

9. Imedlertid hade flera Scythiska Folk samlat sig under IndaThyrse: de hade wäl i förstone wägrat; men nöden hade nu brakt dem at förklara sig[83]: När nu Perserne woro aldeles utmattade af många fåfänga tåg i en så skarp bygd, skickade IndaThyrse til Darius[84] en härold med en Fogel, en Rotta, en Groda och fem Pilar[85]: Persiske Fält-Herren Gobrias war [ 34 ]den enda, som kunde gissa hvad det betydde: han gaf sin Konung denna uttydning: Om du ej, sade han, kan fara i luften som en Fogel, i bärgen som en Rotta, i watnet som en Groda, så är dig svårt at undfly Scythernes Pilar[86]. Då gaf Persiske Monarken sig på hemvägen: Om då Jonierne på Scythernes och Atheniske Höfdingens Miltiadis föreställningar hade welat upkasta broen öfwer Donau-Strömmen och giöra dem bistånd, så hade Darius warit förlorad, som nu änteligen med nesa och stor förlust kom hem igen[87].

10. Efter en sådan fahra gladde sig Scytherne af sin trygghet i sina bärg öfver hundrade åhr, under hvilken tid åtskilliga utflyttningar från dem skiedde, liksom förmodeligen ofta förut, til Wästra delarne af Europa[88], til Ungern, Påland, Tyskland, [ 35 ]Frankrike &c.[89]; I synnerhet giorde de denna tid under namn af Galler det ryktbara intåg i Italien under sin Anförare Brennus[90]; men det hörer ej til mit ämne: Herde-Scytherne regerades imedlertid med stor rättwisa af deras Konungar[91] Arianthes[92], Ariphities[93], Scyles[94], Octamasades[95], Sitalcus[96], Zeutes[97], Atheas &c.[98] bland hvilka [ 36 ]ock den war[99], som på sotesängen gaf sine söner den wackra lärdomen om Enighet, genom et risknippe, hvilket de ej kunde sönderbryta, när det war tilsammans; men mycket lätteligen, när den ena qvisten skildes från den andra[100]. Förträffelig lära och wärdig et Folk, som i sit tycke lefde lycksaligt, när det fick skiöta sina hiordar i fred! Det fingo dock icke Scytherne längre, än en äregirig granne behagade.

11. Thracerne hade wäl begynt någon ofred och Scythiske Konungen Atheas hade öfwerwunnit dem genom skrämsel, i det han låtit sätta en myckenhet qvinnor och barn på hästar och åsnor med spiut i händerne, hvilken långt ifrån syntes för fienden som en krigshär[101]; men desse små ägo-tvister wille ingenting säja, ej heller de krig, som Scytherne haft förut med den Macedoniske Perdiccas och Athenienserne, mot hwilka de woro lyckelige[102]. Philippus, Amynthæ Son, Konung i Macedonien, war förfärligare: han hade giort Scytherne något bistånd mot Istrierne, et Milesiskt folk, med wilkor, at han derföre skulle få efterträda Atheas på Götiske thronen[103]: Atheas, som utan tvifvel fann, at Macedoniska hiälpen war för ringa mot så stor belöning, giorde detta aftal om intet. Deraf tycktes Philippus sig hafva rättmätig orsak til krig: han angrep ock Atheas med all makt och wann seger[104]: [ 37 ]Atheas, som då war nittio åhr gammal[105], blef på platsen, och Grækerne fingo et stort byte: icke af guld och silfver; det ägde ej Scytherne; men af qvinnor och barn och mycken boskap[106], hvaraf dock de Triballiske Scytherne togo större delen tilbaka i Philippi återtåg[107]. Från den tiden begynte Scythiske Trälar komma i bruk hos Grækerne och tvärt om Græske hos Scytherne[108]. Alexander, Philippi Son, som sedan är kallad den Store, giorde i detta fälttåg under sin Fahrs ögon sit första läroprof[109].

12. Han wiste sig ock för Scytherne strax i sin ungdom sådan som han sedan blef: då han frågade deras Sändebud hvad de mäst fruktade, fick han wäl det svar på Scythiska wiset: Ingenting, om icke Himmelen och stiernorna falla ned; men det afskräkte honom ej: han slog Göterne wid Donau-strömmen och öfvertygade dem, at Himmel och Planeter ej äro så fahrliga som menniskior. Desse nederlag, fastän de ej kunde wara så stora, bekymrade dock Scytherne: deras bärgsklyfter och wildmarker begynte nu ej synas dem nog tilräckeliga beskydd mot Landwinnares äregirighet. Några släkter af Herde-Scytherne flytte sig derföre ofelbart wid denna tid til Norden och wåra Scandiska bärg, som framdeles skal berättas[110].

13. De som bodde längst bort, woro ock tryggast: ty Alexander, som än mer wahnt sig at segra, hemsökte åter de Götiska folkeslag, sedan hans [ 38 ]Fält-Herre Sopyrion, som dem af kitslan angripit, med hela sin krigshär blifvit af dem slagen[111]: Abareniske Scytherne, Vodinernes stallbröder altifrån Armenien[112], et folk, som giorde ingen dödelig förnär, som lefde utan tvång och likväl så litet missbrukade sin frihet, at det nästan hvarken behöfde Lag eller Konung, måste först underkasta sig segervinnarens behag: sedan flere deras grannar, som öfverlåto sin sielfrådighet i Alexanders Fullmäktiges händer[113]:

14. Då blef åter en stor rörelse i hela den Scythiske kroppen, som nu för alvar utstyrde sina foster til andra och säkrare orter[114]: Herde-Scytherne giorde en beskickning til den Græske Hiälten af tiugo landsens Äldste til häst, som sedan de satt sig ned i hans tält, höllo til honom et starkt tal: de förebrådde honom hans wåldswärkan och at han som en rånsman wille ströfva kring werlden: de frågade hvad de giordt honom emot, eller hvad han hade at giöra med dem? Hela deras rikedom, sade de, war et par oxar, en plog och et dryckeskäril för deras wänner, et spiut och någre pilar för deras fiender, hvarmed de fordom tvingat de stridbaraste folk ända ned til Egypten. Han kunde ock aldrig få stånd på dem; ty de foro så hastigt kring sina ödemarker: om han war en Gud, så borde han giöra menniskior godt; men war han en menniskia, så borde han det betänka: Sluteligen rådde de honom, at ingenting företaga sig, obetänkt. Det rådet lofvade Alexander at följa och han hölt ord: han gick öfver strömmen Jaxarte och angrep Scytherne med sin wahnliga krigslycka[115], [ 39 ]upbyggandes innom tre weckor en fästning wid Tanais[116], at hålla dem i lydnad, så at de släkten af dem, som til den tiden warit hållne för oöfverwinnelige, måste nu buga sig under oket: men Segerwinnaren war mild och förbandt sig de underkufvades hiertan mer med kärlek, än med fruktan, hvilket oförlikneligen uphögde hans ähra[117].

15. I sådan dygd eftergufvo dock Scytherne ingen annan: Sedan de fådt något anderum efter denna stora Menniskians död och besinnat, at Alexandrer woro rare på jorden, började de få sit gamla mod igen: Lysimachus, Konung i Macedonien några och trettio åhr efter Alexander, förförde sig ofta på Göterne; men blef slagen och en gång sielf fången tillika med hans Son Agathocles. Dromichaites[118] war då Göternes Konung: han och hans folk wiste dem fångnom så stor höflighet, at Lysimachus med nöje och mer af erkänsla, än af tvång, afstod dem en del af Thracien och gaf Dromicaites sin doter til äkta [119].

16. Imdelertid hade likwäl Scytherne wid denna tid något begynt at wansläktas: de hade, som förut är sagt[120], kommit til at bruka Græske Trälar, som ej woro de dygdigaste. De omgingos alt förmycket [ 40 ]med främmande, särdeles med Grækerne, af hvilka de blefvo bortskämde[121]. De läto leja sig i andra Makters sold, hvaruti de ej altid lärde goda seder: Epiriske Konungen Pyrrhus, hans wederpart Antigonus, Konung i Asien, Antiochus i Syrien och flere Græske Kungar hade en stor hop af dem i sin tienst[122]. När sådane hemkommo från sina resor, försvann småningom den gamla Herde-Scythiska Menlösheten: En wiss Slughet blandade sig med Redeligheten: folket blef artigt och mer belefvadt; men fann smak i wällust och i andra ägendom: Sederne blefvo mindre rena och ärbara, lemmarne mindre hårde och manlige, sinnet mindre nögdt med det ringa.

17. Scytherne hade fådt en inrotad wahna, som sedermera blef en Lag hos deras Efterkommande i Norden, (hvilket bättre fram skal omtalas) at räkna hämd för en skyldighet, så at Krig och Hat gingo hos dem i arf: Om någon giordt Föräldrarne förnär, så trodde barnen det wara sin plikt, at derföre taga ut betalning: När nu folket öktes och landet mer trängdes på alla sidor, brukade de wäl altid genom lottning, at utnämna de färdigaste bland sig, som skulle skilja sig från dem, söka sig om och uptaga nya orter; men dessas wandring stältes gemenligen åt de sidor, hvarifrån de tykte, at de eller deras fäder lidit någon orätt: wid pass tvåhundrade ottatio åhr för Christi födelse utbröt åter et stort antal från Scythiska bygden[123], under namn af Galler[124]. En deras Anförare, [ 41 ]Cerethrius, inföll med en svärm i Thracien och en annan, Belgius, i Illyrien och Macedonien, der de ihiälslogo den Egyptiske Ptolomæus Ceraunus, som låtit mörda Seleucus Nicanor och ryckt åt sig Macedoniska sprian: Tredje anföraren Brennus[125], som tågat med en hop åt Pannonien, kom tillbaka, intog Macedonien och sköflade Peloponesus, i synnerhet det heliga Delphos, hvilket af Grækerne hölls för en ganska ogudaktig gerning: En owanlig tordön och blixt liungade ock i det samma kring den orten, så at Grækerne, som trodde, at Gudarne wille hämnas, fattade mod och slogo Gallerne ur fältet. Brennus i förtviflan stack ihiäl sig sielf och hans här i oordning skingrades hit och dit.

18. En del af desse Galler wände sig åt Propont under Höfdingarne Leonor[126] och Lutarius[127], gick öfver Hellespont och satte sig ned i mindre Asien [128]: den orten är af dem kallad Gallo-Græcien[129] och inbyggarne Galater, til hvilka Apostlen Paulus skrifwit så Gudomliga förmaningar. Desse behöllo wäl länge sit Scythiska språk, så at Kyrko-läraren Hieronymus mer än sexhundrade åhr derefter igenkände hos dem samma tungomål, som han hört talas i Tyskland[130]; men de förlorade sin ärfda [ 42 ]strids-manlighet, sedan de en tid bodt i en liufvare bygd: Romerske Consulen Manlius, som angrep dem efter segren öfver Antiochus, märkte at hans Soldater fruktade för Galsiska namnet: han måste föreställa dem, at desse Galler ej woro de samme, som kommit från Norden, at de hade blifvit hel weklige i Asien, at de nu ej annat woro än Phrygier i Galliske kläder, och at deras ansenliga skapnad, grymma wapn och stora härskri woro ingenting mindre än oöfvervinnerlige: De sannades också ty Manlius slog Galaterne och lade Mindre Asien under Romerska wäldet. Men återwändom til Scythiska Stam-bygden.

19. Der hafwa wi ännu en stor omhvälfning at märka, innan wi kunne begynna, at tala om Inbyggarne i wårt gamla Sverige: Utan at länge uppehålla oss wid en stor utflyttning ur Scythien af Cimbrer, Kimbrer eller Kempar[131], som skedde wid pass en mans-ålder efter Gallernes[132], wil jag allenast nämna, at C. Marius den store Romerske Fält-Herren, [ 43 ]giorde med dem en fred et hundrade et åhr för Christi födelse[133], sedan han dem några gånger öfwerwunnit: äfven då deras Konung Boijorix[134] fådt lof at utsätta tid och ställe til et sluteligt fältslag[135], som hölls tredje dagen derefter[136]. Men fortfarom i wårt ämne: Scytherne hade åter i lång tid lefvat oanfäktade i sin wrå, när den Pontiske Mithridates Eupator började, at wilja blifva en annan Alexander. Hans företrädare Phraates, Mithridates[137] Son, hade giordt sine wänner Scytherne förnär, i det han ej welat gifva dem en wiss betalning, hvarom de kommit öfverens, när han behöfde dem[138]. De angrepo honom och han förlorade både fält och lif, liksom kort derefter en annan Phraates, hans skyldman, hvilken blef slagen och ihiälslagen af Tauriske Scytherne[139]. Detta krig wille nu denne Mithridates fortsättia: Han anföll ock Scytherne med alla sina [ 44 ]krafter[140], i synnerhet Vodinerne och Roxolanerne[141]; men sedan ingendera haft särdeles orsak, at rofa sig af öfverhanden, fick Mithridates högre afsikter och giorde med Scytherne förbund.

20. Romerska wapnen hade då begynt underkufva och förskräcka en så stor del af werlden: Mithridates[142] drifven af harm och afwund föll på alla näst gränsande riken[143], intog ej allenast Grækeland, utan större delen af Asien, och med en oförmodad list anstälte et blodbad[144], hvaruti på en natt ottatio tusende Romare blefvo mördade. Då utbrast kriget i häftigare låga. Sylla dref Mithridatis Fält-Höfdingar ur Grækeland och tvingade dem til fred[145]: [ 45 ]Mithridates giorde deremot starka förbindelser med större delen de Scythiske folkeslag och med deras hielp, särdeles med Bastarnernes[146], öfwerwann han de Legioner under P. Rutilius, som M. Aurelius Cotta skickat från sin här; men han fick bättre motstånd af Lucullus[147]: Oaktadt de förestälningar han giordt sine Soldater, at de Romare woro mycket lättare at öfverwinna, än Scytherne, i hvilkas kalla land de nog wist sin tapperhet[148]: Oaktadt det bittra sinne han inblåst dem til Romerska namnet, blef han dock slagen ur fältet[149]. Han wann wäl emot M. Fabius, en af Luculli[150] Fält-Herrar, och C. Triarius[151]; men i en slaktning om nattetid nedlade den store Cn. Pompejus mäst hela hans krigshär[152] 689. åhr efter Roms bygnad.

21. Då tog Mithridates sin tilflykt åt Scythiska bygden och indrog de nästgränsande Scyther i sit öde; [ 46 ]ty Pompejus fölgde honom på hälarne. Tvenne stridbare folk, Albanier och Iberier[153], som aldrig warit underkufvade, utan af Alexander den Store, satte sig för Pompejus i motwärn; men de blefvo öfverwundne.[154] Orod[155], som regerade öfver Albanierne, köpte sig fred: Iberiernes Konung skickade Segerwinnaren en Sång, et Bord och en Thron af Guld. Pompejus undertvingade äfven Colchos och förde sedan dels Konung Althau i triumph. När han ej kunde komma högre up i landet för himmelens och jordens hårdhet, trånga pass och försåt af Scytherne, wände han åt söder igen. Detta skiedde mot en winter, på 69de åhret för Christi födelse, hvilken Mithridates tilbrakte i Dioscurias, nord-wäst om Svarthafvet, hvarifrån han skickade äggande bud til alla de Makter han kände, at upvikla dem mot de Romare. I synnerhet skref han et bewekligt bref til Arsaces, Parthernes Konung, begärandes, at han wille förena sig med honom mot et ähregirigt Folk, som ej mindre hade i sinne, än at underlägga sig allla riken och Konungar i werlden[156]. Om wåhren for han omkring till många Scythiska släkten, upblåsandes eld och ifver mot Romerska namnet.

22. Pompejus kom åter til Aspis i Pontiska riket, der hans fiende hade än mycket anhang: Stratonice, Mithridates Gemål, upgaf honom et slott wid Bosphoren, med förbehåll, at han wille beskydda hennes Son Xipharès, om de råkade i Romerska händer: deröfver blef Mithridates så wred, at han [ 47 ]ihiälslog Sonen för Modrens ögon. Pompejus intog den nya staden Caïne, Mithridates fastaste ort i Pont, och fann der hans minnes-böcker, som ej woro annat, än räkningar på hans grymheter, och äfven hans samlingar i Medicinen[157]. Han förfölgde Mithridates up til Caucasiske bärgen, tvingandes alla Folk deromkring antingen til fred eller underdånighet; men måste åter för Nordens besvärligheter skull wända tilbaka. Följande åhret[158] giorde Pompejus tredje tåget efter Mithridates til Pont[159]; men der war för honom ej mer at winna. Mithridates förbittrad, at se all ting olyckas, fattade i förtvifvlan et det dierfvaste upsåt, som någonsin i dylika omständigheter kunnat uptänkas. Han skaffade sig under sina fahnor et stort antal Scyther eller Göter, som drefvos af et inrotadt hat[160] och af samma bitterhet som han emot Romerska namnet: Han skickade bud til Scythernes gamla Släktingar Gallerne och bad dem hålla sig färdige til strids i hopp af rikt byte. Han ärnade då bryta in genom Pannonien, förena sig sedan med Gallerne och liksom Hannibal gå öfver Alperne in i Italien, at på en gång ödelägga Romerska wäldet. Men som detta förslag syntes något hiskeligt; giorde krigshären upror och satte hans Son Pharnaces öfver sig til Konung[161]. Då afhände Mithridates sig sielf lifvet, eller rättare sagt, han bad en Gallisk soldat [ 48 ]giöra sig den tiensten, sedan han fåfängt försökt, at döda sig med förgift[162], och Pompejus lät med all heder begrafva sin fiende i Sinope hos hans fäder.

23. Sedan nu de Scythiska riken undergådt så många omskiften i Mithridatiska kriget, sedan fiende och wän sväfvat öfver dem ända up åt Norden, sedan Pontiske Konungens öde gådt dem til sinnes, efter han war deras Förbunds-broder och så til säjandes, Landsman, hvilken hade hemliga anläggningar och nära förbindelser med större delen af deras Konungahus[163], korteligen, sedan Romerska makten nu tyktes blifva dem odrägelig; Så är ej underligt, at Scythiske folkeslagen nalkade sig alt mer och mer til wår Scandiska bygd; ju mer bullren och oroligheterne tiltogo wid Svarthafvet, ju mer jämkade desse Herdar sig til Östersiön: Det ena folket trykte då det andra i ryggen, så at änteligen wåra Svenska bärgshögder fingo så månge in byggare, som de den tiden tålte, hvilka kommo genom de orter, som nu kallas Ryssland och Finland[164].


  1. ↑ cfr. T. S. Bayer in Act. Petropol. T. I. p. 394.
  2. ↑ Fast Scytherne ej förr blifvit så bekante, har dock deras samfund warit mycket gammalt: de försvarade sin ålder emot Egyptierne, efter deras land, som högst belägit, måste först blifvit tort efter syndafloden. v. Trog. Pomp. Justin. L. 2. c. 1. Pompon. Mela säjer, at Scytherne äro bland de äldste bland menniskior. Deucalion kom från Scythien til Grækland wid pass 1602 eller 1574. årh för Christi föd: efter Arundeliske Marmor-krönikan. v. Comp. Lydiati in Marm. Oxon. Humph. Prideaux. P. 2. p. 16. Selden. in Mascamp. inst. Hist. P. I. L. 3. p. 72. Prideaux säjer efter Diod. Sic. at han kom från Egypten, men som han införde med sig den seden at bruka 12. mån i nämnden; så kom han utan tvifvel från Scythien. v. Wilde. förb. p. 154. Han war Promethei Son och bodde på Caucasus i Scythien v. Strab. L. I. p. 21. Denne tyks hafva varit en af Noachs söner eller sonesöner. At Grækerne fådt sina första Wetenskaper af Scytherne, ses Tenzel. Unterred: 1689 p. 82. &c. Boxhorn: Morhof: Stiernhielm: Rudbeck &c.
  3. ↑ På äldsta språket hette Norden Kuttup: Abulgasi skrifwer, at Japhet reste til Kuttup-Schamol, det är, Landet mot Norr-Polen. v. Henr. Brenner. Observ. ad. Moys. Arm. Deraf kallades Kuttay, Kittay, Kithæ, de som bodde Norr ut. Salmasius anmärker, at Grækerne af Æoliske dialecten lade oftast S. framför namnen, (liksom Holländarne nu giöra;) så at Kithæ (Getæ.) kalles Scythæ liksom Kimbrer, Skimbrer. Dessutan kunde Sarmaterne sällan begynna et ord med en consonant, utan til at lägga en annan framför. v. Schönstr: MS. in Reg. Ant. Arch. cfr. Georg. Hornius in præfat: ad Boxhorn: L. de orig. Gall. Således betyder Geter eller Scyther ej annat, än et Nordiskt folk.
  4. ↑ Eunasp. &c Ammian. inReb. Cillie. Procopii. v. H. Grot. prol. ad. Hist. Goth. Wand. & Longob. p. III, 13.
  5. ↑ Imaus är liksom Taurus et gammalt Scythiskt ord och på inbyggarnes eget språk: v Plin. H. N. L. 6. c. 17. &c. Strab. Geog. L. 2. Solin. Polyh. c. 38. Yme, Ume, Yma-haus, betyder Bärg. v. Edda. P. 2. Yme-Jätte, som omtalas i wår äldsta tid, war ej annat än Imaus, och våre gamle Bärg-boar kallas Yme-Jättes afföda, Ymes-släkt. Häraf har staden Umeå fådt namn.
  6. ↑ Taur, Taurn, Torn är på gamla Scythiskan Fiäll eller Bärg, ty så kallas det i grundspråket af Sturl. T. I. angående K. Agnes död på Agnefit: Taureko, Toreko, et stort bärg i Skåne, som skiuter ut i hafvet: Södre-Törn, bärgsbygden wid Stockholm: staden Torneå och flera orter.
  7. ↑ Scytherne kallade Caucasus Grau-Casus, (grå-kasen) Plin. L. 6. c. 17. v. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. I. p. 431.
  8. ↑ Mæotis betyder ej annat, än Måse, Mo, moras, som Turkar och Perser kalla Mæhyth. v. Strahlenbergs Nord- und Ost. Theil v. Europa &c. p. 35.
  9. ↑ Plin. Hist. Nat. L. 6. c. 7. p. 91. P.J. Strahlenb. Nord- u. Ostl. Theil von Europa u. Asia. Stock. 1730. vers. Sturl. p. Joh. M. Slangenrup, ed. 1594. T. S. Bayer. L. c. T. 5. p. 341. cfr. Rollin. Hist. Anc. T. 1. p. 161.
  10. ↑ Hos Ebræerne war et ord på Solen, som betydde det samma som Betient, (i anseende til ÖfverHerren Gud); äfwen så hette hos Scytherne Solen Suen, Sun, Tienare eller Son.
  11. ↑ Herodot. L. 4. c. 59.
  12. ↑ Diod. Sic. L. 2. c. 47. cfr. Barbeyrae. Supl. au Corps Dipl. de Du Mont. T. I.
  13. ↑ cfr. Herodot. L. 4.
  14. ↑ Kithæ, Getæ, Gothi äro de först kallade af Ebræer och Græker: det wil säja så mycket som Norrmän eller Tartariska och Calmuckiska långt bort. v. Strahlbenberg L. c. p. 49. Et wida aflägse folk: detta kan komma på et ut med det förra.
  15. ↑ Celter wil säja det samma som flyttande folk. v. J. G. wachter. Gloss. Germ. præfat. §. 26. de woro ej annat än Scyther. v. Pelloutier Hist. des Celtes. Hag. 1740. Herael. Pont. ap. Plut: Camil. T. I. giör Celter och Hyperborèer til et folk. De 10000. Barbarer, hvilkas bistånd Perseus K. i Macedonien wägrade, kallas hos Appian. Marcell. p. 1223. Göter. hos Dion. in exc. Vales. p. 611. Thracer. hos Diod. Sic. in exc. Vales. L. 26. Celter eller Galler. hos Tit. Liv. L. 40. c. 57. och hos Polyb. in exc. Legat. L. 62 Galler. Celter, Galler och Cimbrer kallas de om hvaran af Herodot. och Ephor: ap. Strab. L. 4. samt af mäst alle gamle Auctorer.
  16. ↑ Leibniz. Ot. Hannov. M.S. p. 122. tror at Galatæ och Celtæ äro det samma. Men med Galliske namnet tyks hänga så tilsamman. När husfäders-regementet småningom tog ända, begynte en del Scyther mer binda sig til Konung eller Enwålds Regemente, än de andre. Desse kallades Baler eller Waler (ty V. och B. brukades hos de gamle ofta för hvaran) af det gamla ordet Bal eller Wale, som på Phæniciska och Scythiska betyder Kung och Herre. Wale kallades krigs-Guden, och Walhall Gudarnas Sal. Wale-härad i WesterGötland och Wale-backarne i Skåne tyckas derefter blifvit nämde. Hela Balagårds sidan eller Tyska stranden i Östersiön, hvaraf Belgaert i Pommern ännu har namn, är kallad efter desse Baler eller Waler. Efter dessas namn äro ock Frankrike och Italien af de Nordiske kallade Walland och en del af Engeland Wallis eller Wales. Italienerne hafva efter sin accent lagt G. framför, så at de blifvit kallade Gualler eller Galler.
  17. ↑ Frygierne woro et stort och mäktigt folk, som utspridde sig i Asien och Europas Wästra delar. v. Ab. Pezron. de Antiq. Celt. ap. J. G. Wachter. in præf. ad Glossar. Germ. §. 24.
  18. ↑ Massageter, Ma-Scyther, antingen af det Tartariska ordet Ma: cis, citra, på denna sidan: efter de woro skilde af bärgen från de andra, eller af det Scythiska Ma: et sumpigt land, der de bodde: de kallas på Arab. Magiugi, på Tatar: Ma-Tschiudi, på Pers. Ma-gors; men äro ej annat än Scyther. v. Strahlenb. L. c. p. 38.
  19. ↑ Hyperboreer, Yfverboar: de som bodde Öfverst eller i Norr.
  20. ↑ Odiner eller Otener bodde liksom Alaner, Albanier &c. wid Norra sidan af Svarthafvet, säger Euseb. Præp. Ev. L. 6. p. 277. ed. Col. 1622. fol. Odiner och Abarener bodde först i Armenien wid floden Cyrus. v. Steph. Byz. de urb. & pop: voce ΩΔτηνἠ. Bland Scytherne kallades de Vodiner eller Budiner (v. Herodot. L. 4. c. 21.) och woro Nomades eller Boskapsskötare. v. T. S. Bayer. L. c. T. 1. p. 418.
  21. ↑ Asarne woro et märkvärdigt folk bland Scytherne: de bodde ännu i 13. Sec. wid Tanais och woro Christne. v. Ol. Cels. de Asis. Act. Lit. Sv. 1736. De hafva kallat sig på sit språk Asas, Acias, Asses, Anses, As &c. boende wid Tanais, Caucasiske bärgen, och Caspiske hafvet. v. Du Plan Carpins resebeskrifning A. 1246. Guill. de Rubruquis resebesk. A. 1253. Jpseph. Barb. Viagg. alla Tan. A. 1436. &c. Strabo kallar dem Asburgiani (L. 11. p. 495. it. L. 12. p. 556.) hvilka nu bo i Asoph. De äro aldeles inga Tartarer; men ligga altid i strid mot Tartarerne, säjer Rubruq. L. c. p. 44. 58. 270. it. Didym. Ropaliger. Hist. vet. Goth. p. 6. At de äro Christne, witna Gregor. Abulphar: Hist. Constant. M. Hist. Dynast. p. 135. Procop. de B. Pers. L. 2. p. 140. &c. De äro aldeles Göter, säjer Procop. Hist. Vand. L. 1. p. 9. och deras språk kommer än öfverens med gamla Götiskan. v. Sheringh. Ant. Angl. Busbeq. Epist. Vulcan. Comm. in Lit. Goth. p. 49. Gesn. Mithir. fol. 30. Bergeron. p. 174. Rubruqu. L. c. &c. Den lämningen af dem, som bor i Taulistan, kallas nu Osser. v. Bayer. L. c. T. 9 p. 387.
  22. ↑ Om Vanerne talar Sturleson T. 1. c. 4. och om deras tvist med Asarne, säjandes dem bodt wid Vanaqvislar, det är, Tanais utlopp. cfr. Plin. L. 4. c. 12. Tacit. Annal. 2. c. 63. 3. De kallades också Quader. v. Verel. not. ad. Herv: p. 124. och skyltes för at wara elake, som än heter Quad på neder-Tyska. Sedermera äro de kallade Väner, Vender, Vinder. Nu heta de på den orten Svaner. v. Bayer. L. c. T. 9. p. 387.
  23. ↑ Sager eller Saquer. v. Roll. L. c. T. 2. p. 7. bodde ej långt från Svarthafvet. v. Ptolom. Ammian. Strab. &c. Efter den nämnas Saxarne, som kommit derifrån. v. Spelmanni Ælfredi M. Hist. not. ad. præf. Saxarne äro i gamla Tyskland kallade Sacer, Sasser. Old-Satia, Alt-Sacia, Holstein, gamla Saxen. v. Scheringh. de orig. Angl. p. 27. 28. &c. it. Elsas, Edel-Sassen, Alt-Saff. v. id. p. 31.
  24. ↑ Alanerne, Odinernes grannar, woro nästan de samme som Asarne. v. Ammian. Marcellin. L. 31. c. 7. Joseph. Bell. Jud. L. 7. c. 29. Claudian. in Rusin. I. 312. Cell. G. Ant. L. 3. p. 883. Plin. Hist. Nat. L. 6. c. 17. Iul. Capitolin. Max. c. I. 3. De woro Christne redan i 5te Sec. Deras Biskopar upräknas in edict. Hunerici Vand. Regis circa A. 480. cfr. Du Plan Carpin Voy. en Tart. p. 358. Rubruq. L. c. p. 44. 45 &c. Js. Barb. L. c. De äro ej heller Tartarer. v. Rubriq. L. c. p. 44. utan aldeles Göter. v. Procop. H. Vand. L. 1. p. 9. De bodde norr om Caucasus. v. Constant. Porphyrog. de admin. Imp.
  25. ↑ Frankerne bodde Wäster om bärgen eller Tauriska bygden. v.- Constantin. Porphyrogen. de admin: Imp. p. 110.
  26. ↑ Tuscher heter ännu den lämningen av Tyskar, som bor i Taulistan. v. Bayer. L. c. T. 9. p. 387. och som äfwen tycks gjort en flyttning til den delen af Italien, som nu kallas Toscana, hvilket förmodeligen skiedt i Gallernas följe. Det är wist, at språket kommit öfverens, och at Tuscher och Etruser kallat Gud och Gudarne liksom Göterne As, Æsar. v. Lucan. Sveton. &c. De gale Tyrrhener eller Tuscher hade ock sina Fäders Scythernes lagar och domaresätt med tolf Drottar. v. Bochart Chan. L. 1. c. 33. p. 646. Annius, Varro &c.
  27. ↑ Pomp. Mela säjer: bland menniskior äro Scyther äldst och bland Scytherne Arimasper. v. I. Wild. förber. p. 154. de bodde wid floden Araxis. (Plin. L. 6. c. p. 18.) Bochart. Geog. L. 2. c. 5. kallar dem Arimasper; men i Syriska ersion af Biblen, som är äldre än Plinius, är Scytha och Aramæus alt det samma. v. Coloff. 3. 11. Aramæer menas wara af Aram, Sems son; men eljest är Aram på Hebræiska en Hiälte, kämpe. Wotjakerne, et urgammalt folk i Ryssland, kallas hos sig sielf Arr och landet Arima. v. Strahlenb. L. 6. p. 76.
  28. ↑ Tyrk-land är det samma som Taurik-land eller Bärgsbygd, så at Turk på Scythiska, wil säja en Bärg-bonde. Turkarne bodde i gamla tider wid Tanais och på Tauriska näset. v. Bayer in Act. Petrop. T. 5. p. 340.
  29. ↑ Nomades (Pecuarii) boskaps-skiötare, skogsboar &c. som wandrade hit och dit efter godt bete för sina kreatur. v. Homer. Straub. Silius L. 3. &c. &c.
  30. ↑ D. Mart. Luther säger, at Ararath warit Taurus eller Imaus, och således midt i Scythien. Af den meningen är ock Sheringh: de orig. Angl. c. 14. p. 368.
  31. ↑ Iustin. L. 2. c. 2. Strab. L. 7. p. 300. cfr. J. Wilde. förber: p. 151. Rollin. Hist. anc. T. 2. p. 623. T. 3. p. 83. 90. &c.
  32. ↑ Zomolxis lefde för Pythagoras, säjer Herodot. L. 4. Om så är, kan han ej af honom hafva blifvit smittad af den Methempsycosiska läran, som man skyllt honom för. Men flere komma öfverens, at han war träl och lärjunge på Samos hos Pythagoras Mnesarchi son. Han blef fri och förde gods hem med sig til sit land: i Thracien satte han sig ned och förmante folket til rättrådighet och alla dygder: särdeles utlade han för Scytherne om siälens odödlighet, säjandes, at hvarken han eller de skulle förgås, utan komma til et lyckligare lif. Imedlertid hade han bygt sig et hus under jorden: dit steg han ned och blef der i 3 åhr: Thracerne sörgde honom som död; men på 4de åhret kom han up och styrkte sin lära med detta undervärk, tilskrifvandes det Vesta eller Jorden sin Gudinna. v. Hesych. Lex. p. 409. cit. af. C. Lundio in Zamolx. c. 4. § 3. Hermed instämmer ganska omständeligen et wår gamla Lags perme-Manuscript. it. Diog. Laert. de rit: dogm. & Apopht. Philos. L. 8. &c. På samma sätt gömde sig Minos på Creta i et bärg eller jord-kula, hvar gång han utgaf ny lag, den han sade sig fådt av Jupiter. v. Valer. Max. L. 1. c. 2. Det är otvifvelaktigt, at denne gamle Göten dyrkades efter döden som en Gud. v. Herodot. L. 4. c. 94 Casauboni not. in Strab. &c. &c. Hos Göter och Thracer är han sedan länge kallad Gebelei-zin, det är Seger-Guden; ty Gewele, Gebele är på Tartariska Seger, makt, som ock på Persiska heter Ghew, och Zin eller Zing är på de språken Kung, Stormäktig &c. v. Strahlenb. L. c. p. 76. Namnet Zamolxis kommer antingen af Samo-Alexius, den Samiske mannen, eller af Zamin, som på Persiska är Jord, hvilken äfven på Lifländska, Lättiska, Curiska, Finska och gammal Preussiska heter Zeme, Ziame. (v. Bayer. L. c. T. 3. p. 368.) så at man kallat honom Jord-Mannen, efter han låg så länge i jorden.
  33. ↑ Om honom straxt herefter.
  34. ↑ Abar, Habor, Apollinis Präst. (cfr. §. 2.) Om honom är den dikten, at han fört en pil kring hela jordklotet. v. Herodot. L. 4. c. 36. Jamblich. c. 28. de vita Pythag. it. c. 36. Strabo. Diod. Sic. Porphyr: &c. &c. En af wåra gamla Sagor säger så: Från Grækeland kommo Abar och Samolis med månge gode män. v. Hialm: Saga. Abaris hade ock Vestaler i Norden. v. post. c. 6. § 17.
  35. ↑ Han lefde nästan i Anacharsis tid och war stark i Naturkunnigheten. Man tror ock, at han tillika med Anacharsis funnit på blåsbälgar, tveuddiga ankar, krukmakare-hiul &c. &c. v. Scheringh. L. c. c. 16. p. 466.
  36. ↑ Dicenæus war en stor Lagstiftare. v. Strab. L. 16. p. 761. Han lefde först i Syllas tid. (v. Er. Benz. prol: mon. Eccles. p. 28.) Bayer L. c. T. 5. p. 351. menar derföre, at han warit den samme som Oden; men det är blott en gissning. Strab. L. 7. & 16. kallar honom Δεχφιυθ (Philosophus) och Jornandes säger, at han giorde Lagar åt Göterne, som kallades Belagines, Bylagar. v. Jorn. c. 2. cfr. Wilde Lags-Hist. p. 39.
  37. ↑ Euseb. Præsep. Ev. L. 6. p. 277. ed. Colon. 1688 fol.
  38. ↑ Xenophon de Instit. Cyri. L. 1.
  39. ↑ Horat. L. 3. Od. 24.
  40. ↑ Lucian. in dialog. Toxat.
  41. ↑ Hos Scytherne sattes en förträffelig wärdighet i wapn och Tapperhet, säjer Herodot. L. 11. c. 167. Virg. Æneid. L. 3. säjer: Gradivumque Patrem, Geticis qui præfidet arvis — — — eller, at Sielfva Mars regerar bland Göterne.
  42. ↑ Pausanias i Bæotic. (cfr. Sheringh. de Ant. Angl. c. 16 .p. 457. & 462.) säjer, at Geterne woro Gudfruktigare och flitigare, än Athenienserne.
  43. ↑ Clem. Alex. Strom. L. 1. c. 15.
  44. ↑ cfr. Rollin. Hist. Anc. T. 6. p. 499.
  45. ↑ Hans Fahr war Gnur och brodren Cadvid, Kungar i Bosphoriska Scythien. v. Diog. Laërt. in vit. Anachars.
  46. ↑ Det war han, som i samtal med Solon liknade Lagen wid et Spinnel-nät. Han wägrade ock Kung Crœsus i Lydien, at emottaga hans skänker, säjandes sig blott hafwa rest til Grækeland, at hämta wishet hem med sig. v. Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 623.
  47. ↑ Det tilstår han sielf hos Strab. Geogr. L. 7. Hans Fahr war Diophites, Geternes Riksföreståndare under Athenienserne. v. Sheringh. L. c. c. 16. p. 464.
  48. ↑ Plin. L. 7. c. 30.
  49. ↑ cfr. L'Abbé Fleury de Mœurs des Israëlites.
  50. ↑ Plato har med sin Atlantica allenast welat afmåla en fullkomlig Republique och dertil tagit kanskie anledning af desse Scythers och Asars goda seder: v. J. Wilde. Förber: p. 140. Eljest kan ock med sannolika skiäl wisas, at Plato i sin Atlantica endast beskrifvit Guds folk i dess wälmakt. v. Anon. Atlantic. Oriental. MS.
  51. ↑ cfr. Rollin Hist. anc: T. 3. p. 90.
  52. ↑ Under 47 och 55. gr. long. 45 och 57. gr. Lat. på höger och wänster utmed Niepern och Borysthenes.
  53. ↑ Strahlenb. beskr. öf. Ryssland p. 162. Bayer Act. Petrop. T. 1. p. 389.
  54. ↑ Herodot. L. 4. c. 11.
  55. ↑ cfr. Bayer. Act. Petrop. T. 3. p. 309.
  56. ↑ Scythiske Konungarne räknade sin ätt från Targitao eller Thor-Göten, hvilkens Son Colaxais (Kol-Axel, som för sina dygder blef i wahlet sine bröder föredragen;) delte landet mellan sina barn intil ytterste Norden, der landet ej kunde bebos, medan både jord och luft woro upfylte med fiädrar (Snö), säger Herodot. L. 4. c. 5. 6. 131. cit. af Wilde. Förber. p. 28. Justin. L. 1. c. 1 kallar förste Scythiske Konungen Tanius eller Tanaus, utan tvifvel den samme som Jornandis Taunasis. v. not. Bongars. Men desse namn äro kanskie ej annat än Tanais, der Scytherne bodde.
  57. ↑ Madur eller Hermader kallas han af Peringschöld. v. Ättartal. p. 7. Han gör honom ock til Kung Carl den 4:de; men utan all grund. Det wet man, at hans Fahr war Protothyas, Scythernes Konung, 638 åhr för Christi födelse. cfr. Bayer. L. c. T. 3. p. 309.
  58. ↑ Herodot. L. 1. c. 103. 105. cfr. Rollin. Hist. Anc. T. 2. p. 103.
  59. ↑ I Ascalon sköflade de det äldsta tempel, som warit invigt åt Venus, och de gamle trodde, at denna Gudinnan straffade dem derför med en wiss siukdom. Somlige af dem nedsatte sig i Bethson i Manasse, på denna sidan om Iordan, hvilken ort sedan kallades Scythopolis. cfr. Roll. H. A. T. 2. p. 103.
  60. ↑ Herodot. L. 1. c. 106. säjer wäl 28 åhr; men andre bara otta Trog: Pomp. Justin. L. 2. c. 5.
  61. ↑ Herodot. L. 1. c. 106.
  62. ↑ Då Lydierne och Mederne som skarpast slogos, kom den stora Solens Förmörkelse öfver dem, som Thales Milesius sagt förut: bäge krigshärarne förskräktes och gjorde fred. v. Herodot. L. 1. c. 74.
  63. ↑ Justin. L. 2. c. 5. cfr. Bayer. L. c. T. 3. p. 302. & Rollin. H. A. T. 3. p. 79.
  64. ↑ Desse tyckas wara Stamfäder för Tartarerne. cfr. Sal. Neugebaur. comment. Moscov. c. 3.
  65. ↑ Som i den Heliga Skrift kallas Cores.
  66. ↑ Herodot. L. 1. c. 205. säger at Cyrus friat til Tomyris och fådt Nej.
  67. ↑ Herodot. L. 1. c. 214.
  68. ↑ Han skal hafwa kastat Cyri Hufvud i et ämbar med blod och sagt: förnöj dig nu, du, som warit så blodtorstig.
  69. ↑ Xenophon de exped. Cyri L. 1. &c. cfr. Rollin. H. A. T. 2. p. 314.
  70. ↑ Justin. L. 2. c. 5.
  71. ↑ Herodot. L. 4. c. 82. 96.
  72. ↑ Clem. Alex. kallar honom Iden-Tura, Iden-Tyrsis, beropande sig på Herodot och Pherecys. Syr. Thur, Thor betyder en Höfding på gamla Scythiskan. v. Strahlenb. L. c. p. 117. Krigs-Guden kallade Thracerne Tyr, θφρραζ. v. Bayer. L. c. T. 3. p. 368. Pet. Bizarr. Hist. Rerum Pers. p. 34. kallar denne Kung Dathyrsus. Justin. L. 2. kallar honom Jancyrus, och Sheringh. de or. Angl. c. 16. p. 461. menar, at han är den Atin, Authin eller Oden, som gamle Götske Scribenter omtala.
  73. ↑ cfr. Bajer. L. c. T. 3. p. 309.
  74. ↑ cfr. Bayer. L. c. T. 3. p. 362 Rollin. L. c. T. 3. p. 101.
  75. ↑ Han hade inga andra med sig i början, än Vodinerne, Gelonerne och Sarmaterne (eller Saur-Maderne, de röda från Meden. v. Strahlenb. L. c. p. 163, 164 &c.) v. Bayer. L. c. T. 3. p.362.
  76. ↑ Då först begynte folkflyttningar småningom giöras til wåra Scandiska bärg, som wi framdeles få se i 3. Cap.
  77. ↑ Herodot. L. 4. c. 120.
  78. ↑ Derföre säger ock Silius It. L. 3. om Scytherne: — — Nulla Domus, plaustris habitant, migrare per arva, Mos, atque errantes circumvectare Penates. d. ä. De hafva inga hus: de bo på wagnar: de pläga föra sine flyktige tomtgubbar från den ena bygden til den andra.
  79. ↑ Scytherne höllo sine fäders grafvar mycket helige, liksom ock de gamle Svenske sine ättebackar: ännu fins en stor myckenhet ättebackar i den bygden, der Scytherne bodt, mellan Caspiske och Scythiske hafven, wid Pyziora-ström, wid staden Tzordin &c. v. Strahlenb. L. c. p. 103. Märkeligit, at en stor del af deras grafritningar äro klara och tydeliga Runor, sådane som sen äro brukade i Sverje. v. Strahlenb. charta öfwer Tartariet. ap. Er. Benzel, Jun. in Periculo Runico. Diss. Ups. 1724.
  80. ↑ Herodotus säjer Jupiter, men IndaThyrse har utan tvifvel sagt Þius eller þis. Jornand d. R. G. c. 5. säjer, at Geternas alraförste Domare warit Zeuta; men det är ej annat än Θξος, hälst som Doriska och Laconiska tungorne ofta bydt Θ til Σ. Eljest komma Ζενξ, Jofur och Jupiter på et ut. De Scythiske och sedermera de gamle Svenske Konungar räknade altid sin stam från Gudarne.
  81. ↑ Vesta, säjer Herodotus; men Scythien och gamla Sverje tilbad Jorden under namn af Disa och Göja, som framdeles skal säjas.
  82. ↑ Herodot. L. 4. c. 126. 127.
  83. ↑ Bayer, L. c. T. 3. p. 362.
  84. ↑ Pherecyd. Syr. ap. Clem. Alex. &c.
  85. ↑ Hieroglypher woro mycket i bruk hos Scytherne, liksom hos Egyptierne och Grækerne. cfr. Resen. præfat. ad Edd. Ill.
  86. ↑ Scytherne höllos för de bäste Skyttar i hela werlden, hvarföre månge trodt dem fådt sit namn af Skiuta, jaga. cfr. Stralenb. L. c. p. 33. Herodot. L. 1. c. 73. Plin. L. 7. c. 56. Jul. Pollux. Onomast. L. 8. c. 10. Diod. Cretens. L. 5. p. 235. Denna namnledning af Skiuta behagar J. G. Wachter in præf. ad Gloss.; men Skiuta är kommit af gamla Götska ordet Skiött, Snart, och Skiött af Giuth (Tart. & Calmuck.) långt bort, (v. supr. huj. cap. §. 1. &. 3. in not.) hvaraf Gauth, Göter eller Scyther synas nämnde, så at Skiuta ej är rätta rot-ordet.
  87. ↑ cfr. C Nepos. in Milt.
  88. ↑ Picterne kommo med långa skiepp från Scythien och satte sig ned i Norra Britannien. v. Beda. Hist. Eccl. Angl. L. 1. De hade samma namn som wår Piteå-bygd har i Norrland: man har ock trodt dem wara komne derifrån: v. Loccen. Ant. S. G. L. 3. c. 8. Lagerl. Sv. A. & N. T. 1. L. 1. c. 2. Men begge kunna hafva fådt namn af samma flyttning. Skottarne (eller Scytherne (kommo strax derefter och blefwo af de förre wänligen emottagne. v. Beda. L. c.
  89. ↑ Pelloutier (Hist. de Celtes) wisar klart, at alla Europæiska folk äro til urspånget Scyther och Celter.
  90. ↑ Wid pass tre hundrade ottatio åhr för Christ födelse giorde Celterne eller Gallerne under en Brennus från desse orter den stora utflytningen, som så faseligen for fram i Italien och Rom. v. Plutarch. in Camil. och Heraclid. Pont. hvilken af Plutarcho utan all orsak häklas, som M. Dacier nog bevist i Anmärkningen deröfver; ty Heraclides Ponticus war Solons Discipel och lefde wid samma tid som denna Galliska färden, så at hans witnesbörd om Gallerne och hvarifrån de kommo, är nog at lita på.
  91. ↑ cfr. Bayer L. c. T. 3. p. 309.
  92. ↑ 513. åhr för Christi födelse.
  93. ↑ 476. åhr för Christi föd.
  94. ↑ 455. åhr för Christ. föd. Han war Ariphites Son.
  95. ↑ 450. åhr för Christi födelse.
  96. ↑ Sitalcus kallas ock Borista (v. Er. Benz. proleg. ad. Mon: Eccles. p. 28): han hade någon feigd mot K. Perdiccas i Macedonien, Alexandri M. Farfar, och wann seger. v. Thycyd. &c. han regerade i Demosthenis tid i Thracien. v. Sheringh. de orig. Angl. c. 8. p. 160.
  97. ↑ Zeuthes hade tvist med Athenienserne, som retade honom, at sköfla Grækeland och giöra en hop Græska städer skattskyldiga. v. Thucyd. L. 2.
  98. ↑ Atys eller Attin, et gammalt Götiskt namn, betyder Stamfader eller en Gud, hvarifrån de gamle Hedningar gerna räknade sin släkt. De gamle Phrygiers Gud kallades Atin. v. Stiernh. & Verel. ad. Herv. p. 6. O. Rudbeck. P. påstår, at denne Atheas warit den samme som Athin eller Oden Fridulfs Son. cfr. E. J. Biörner. introd. in. Antiqu. Hyperb. Goth. p. 12. Men det passar sig ej med tideräkningen.
  99. ↑ Den Konungen hette Scylures och har förmodeligen warit den ofvannämde Scyles.
  100. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 3. p. 87.
  101. ↑ cfr. Bayer. L. c. T. 3. p. 391.
  102. ↑ Thucyd. L. 2.
  103. ↑ Justin. L. 9. c. 2.
  104. ↑ Philippus fick sedan til äkta den Götiske Konungen Gothilas Doter Medopa. v. Dion. Pr. & Jornand. c. 10. &c. Athenæus kallar denna Gothilas Kithilas, (Kettil) och Medopa Meda.
  105. ↑ Lucian. de Longævis.
  106. ↑ Justin. L. 9. c. 2.
  107. ↑ Justin. Lib. 9. c. 3.
  108. ↑ Act. Petrop. T. 3. p. 392.
  109. ↑ Justin. L. 9. c. 1. cfr. Roll. L. c. T. 6. p. 119.
  110. ↑ Cap. 3.
  111. ↑ Justin. L. 12. c. 2.
  112. ↑ Steph. Byzant. de Urb. & Pop. Plin. H. N. L. 6. c. 13. cfr. Euseb. præp. Ev. L. 6. p. 277.
  113. ↑ Justin. L. 12. c. 5. cfr. Roll. L. c. T. 6. p. 499.
  114. ↑ Ses framdeles i 3. Cap.
  115. ↑ Han förstörde en Scythisk Stad 335. åhr för Christi födelse v. Barbeyr. Supl. au Corp. Dipl. de Du Mont. T. 1.
  116. ↑ Just. L. 12. c. 5.
  117. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 6. p. 505. &c.
  118. ↑ Peringschöld, annot. in vit. Theodorici p. 447. kallar honom Dröm-Göten, efter Modren drömt om honom, innan han föddes. Det kan wäl wara, men at han warit Thialvars Son och gådt ifrån wårt Gottland, det är wist en dröm.
  119. ↑ Paus. L. 1. c. 9. Strab. L. 7. p. 463. &c.
  120. ↑ 11. §
  121. ↑ Strab. L. 7. p. 300. &c. cfr. Athenæus L. 12. p. 524.
  122. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 7. p. 441.
  123. ↑ Justin. L. 24. c. 4. 5. 6. 7. 8. Pausan. L. 10. Diod. Sic. L. 22.
  124. ↑ Galler och Galater menas wäl wara brutne namn af Celter. (cfr. Leibniz. Ot. Hanov. MS. p. 122.) men se widare derom frammanför §. 3. in not. ad. Gall.
  125. ↑ Icke samma Brennus, som förde Gallerne til Rom 100 åhr förut; v. sup. §. 10. utan Brennus lär hafva warit et Tal-namn af Bränna, härja, sköfla.
  126. ↑ Lindorm eller Leonard.
  127. ↑ Lauder, et Götiskt namn. v. Herv. Saga.
  128. ↑ At desse Galler woro bara Göter, witnar Claudian, L. 2. säjandes: — — — Ostrogothis colitur unistisque Guthunis — — Phryx ager. cfr. Justin. L. 25. c. 2.
  129. ↑ Justin. L. 25. c. 2.
  130. ↑ Roll. L. c. T. 7. 373.
  131. ↑ Festus och Plutarchus säja, at Cimber betydt en Röfvare hos Galler och Tyskar; men de hafva ej förstådt det: hos oss är ännu et hederligare ord i bruk, neml. Kempe, stridsman. At Cimber warit en Förstörare eller en Hämnare på Tauriska språket, kan tyckas af det nu brukeliga Turkiska, der Chæm är förstöring och Kæm, hämd. v. Strahlenb. L. c. p. 129. Wilde i Förber: p. 181. &c. bevisar af Posidon: Diod. Sic. Strab. Plutarch. och Sheringh. de Orig. Angl. c. 3. p. 48. emot Bayer. Act. Petrop. T. 2. p. 433. at Cimmerier och Cimbrer warit et slags folk och betydt alt det samma, hvarefter Kimi än har namn i wår Nord.
  132. ↑ Eller ock 113. åhr för Christi födelse v. Wild. Förb. p. 280. cfr. Tacit. de Mor. Germ. c. 37.
  133. ↑ Barbeyrac. Supl. au Corp. Dipl. de Du Mont. T. 1.
  134. ↑ Boj-erik, By-Eric, Be-Eric, et Götiskt namn, cfr. Wild Förber: p. 298.
  135. ↑ En Cimbrisk krigare mante ut C. Marius til enviges kamp, men han svarade: wil du änteligen dö, så gack och häng dig. Deraf synes, at de Romare än ej woro wahne wid en falsk tapperhet, eller satte någon heder i dueller, som de Nordiske folken giordt sedan så gängse i Europa. När Kämpen än widare höll fort med sin utmaning, wiste Marius honom en Romersk fäktare, som war gammal och liten til wäxten, säjandes: Slås först med den, och om du winner, skall jag bli din man. v. Barbeyr. Supl. au. Corp. Dipl. T. 1.
  136. ↑ Vellej. Paterc. Florus. L. 3. c. 3.
  137. ↑ Denne Mithridates war en klok och tapper Konung i Parthien, Stora Phrygien, Pont, Medien, Persien, Bactrianien, Elymeèn &c. som han sielf mäst lag under sig: Han öfwerwan K. Demetrius Nicator; men gaf honom sin Doter Rhodogunda och Hyrcanien til underhåll. Af alla sina underkufvade Rikens lagar lät han giöra utdrag och sammanskref derefter en den bästa Lagbok. v. Roll. L. c. P. 9. p. 363.
  138. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 9. p. 398.
  139. ↑ Justin. L. 42. c. 1. &c.
  140. ↑ cfr. Strab. L. 1. 2. 7. Justin. L. 42 c. 2. &c. Bayer. L. c. T. 2. p. 397. &c.
  141. ↑ Roxolani, som Plinius kallar dem, äro sedan förwände til Raixen eller Raitzen, som bo i Ungern. v. Strahlenb. L. c. p. 169. Ryssarne, som ej af ålder warit Slavoner, (c. Const. Porphyr de Admin. Imp: c. 9. p. 15.) utan Sarmater, tyckas ock fordom hafwa warit kallade Roxolaner; dock är namnet Ryssar ej stort öfver 200 åhr gammal: v. Stralenb. L. c. p. 169. Det är gifvit dem af androm, antingen af Russ, Russkia, röd, rödhårig. v. Strahlenb. L. c. p. 168. eller som troligare är, af Rusa, som på Ryska är en ström, watnfall, Pers. Rudsch, Tart: Russ, Græc. ϛγζ. Strahlenbe. L. c. p. 190. efter Ryssland liksom Sverje war fordom så strömrikt och öfverflutit. Deraf är det Svenska Ryssia, fiskeredskap, och äfven Ro, Roder, Roslagen, Rodeslagen.
  142. ↑ Märkeligt, at Mithridatiske Soldaterne under Archelaus mot Sylla hade Scythiske brynior och pantzarskiortor. v. Roll. L. c. T. 9. p. 31.
  143. ↑ Justin. L. 37. c. 4. L. 38. c. 3. 8.
  144. ↑ T. Liv. Ep. L. 78.
  145. ↑ T. Liv. Ep. L. 81. 82.
  146. ↑ De Scyther, som kallades Basterner, säjer Corn. Tacitus, hafva liknat Germanerne i språk och seder: med Germaner förstod Tacitus Svenske, Danske, Tyskar &c. Ptolom. och Strabo räkna Sedones eller de Svenske bland Basternerne. v. Grot: prol. ad. Hist. Goth. p. 5.
  147. ↑ T. Liv. Ep. L. 94. 95. &c.
  148. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 10. p. 13.
  149. ↑ Hans Son Machares, Kung öfver Bosphoro-Cimmeriska riket, hvilket han fådt af sin Fahr, blef tvungen af Lucullus til en ensidig fred 70. åhr för Christi födelse: v. T. Liv. I. 98. Barbeyr. Supl. au Corp. Dipl. T. 1. deröfver blef Mithridates så wred på sin Son, at Macharès måtte fly för honom: han tog lifvet af sig sielf, at han ej skulle falla i Fadrens händer. cfr. Roll. L. c. T. 10. p. 145.
  150. ↑ I detta krig war det, som Lucullus först hemförde kersbär til Italien från Cerafonte i Cappadocien. v. Roll. L. c. T. 10. p. 133.
  151. ↑ T. Liv. Ep. L. 98.
  152. ↑ T. Liv. Ep. L. 101.
  153. ↑ Iberier eller Obarener mellan Caspiske och Svarta hafven. v. supr. §. 3. not. til Odiner, och §. 13.
  154. ↑ T. Liv. L. c.
  155. ↑ Kanskie Häröd, ej Götiskt namn.
  156. ↑ Barbeyr. Supl. au Corp. Dipl. de Du Mont. T. 1.
  157. ↑ Mithridates skall hafva warit mycket stark i Medicinen. Man har ännu et Motgift efter hans namn.
  158. ↑ 65. eller 66 åhr för Christi Födelse.
  159. ↑ På denna resan giorde Pompejus en Archelaus, Archelai Son, som i början af kriget anfört Mithridatis folk mot Sylla, til Öfverste-Präst i Commane i Pont, der man dyrkade Månen, hvilken Gudstienst och warit brukelig i wår Nord. Archelaus blef Enewålds-Herre öfver Commane, der 6000 personer ständigt offrade åt denna Gudinna. v. Roll. L. c. T. 10. p. 155. Hos de gamle woro oftast Öfverste-Präster och Konungar alt det samma.
  160. ↑ cfr. Roll. L. c. T. 10. p. 156.
  161. ↑ T. Liv. Ep. L. 102.
  162. ↑ T. Liv. L. c.
  163. ↑ Bayer. L. c. T. 5. p. 938.
  164. ↑ cfr. H. Grot. præt. ad. Hist. Goth. Wand. & Longob. p. m. 6.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_02&oldid=426391”