Svensk zoologi/Kapitel 36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sandpill-slända
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Perl-mussla
Systematiskt register  →


Svensk zoologi vol I 1806 357.jpg

[ 39 ]

N:O 36.

PERL-MUSSLA.

MYA Margaritifera. På Fr. Moule du Rhin. Mulette. På Eng. Pearlshell. På T. Perlen Muschel. På Holl. Paarl-Mossel der Rivieren. På D. Perle-migen, Perle skiæl.

Djuret är gråaktigt med bred fot lik en tunga. En liten bimuskel sitter bredvid hvar och en af de tvenne stora som tillsluta musslan. Musslan är aflång, tjockskalig med ojemn svart yta och afnötta knylar (nates); ini är den silfverblänkande. Knyltanden i hängslan är konisk.

Linn. Syst. nat. ed. Gmel. I. 6. p. 3219. — Faun. Svec. n. 2130. Cl. 6 Vermes. Ord. 5. Testacea. — Chemnitz Conchyl. Cab. 6. p. 15. t. I. f. 5. — Draparnaud Hist. d. Moll. 132. t. 10. f 17 — 19. — Cuvier Tabl. elem. p. 415. — Pennant Britt. Zool. 4. p. 67. t. 43. f. 18. — Schrät. FlussConchyl. s. 168. t. 4. f. I. — Savary. Diction. de Commerce. T. 4. — Encycl. T. 25. — Beschäfftig. Naturf. Fr. zu Berl. 1. s. 344. — Fischerström i K. Vett. Acad. Handl. 1759. s. 139. — Gissler i samma Handl. 1762. s. 65.




Vid den afhandling som redan (N:o 18.) är gifven om ett slag af de Skalkräk, som bebo enskaliga snäckor, anfördes, att ibland Blötmaskarne också finnes ett betydligt antal, som, i följe af felande synbart hufvud eller detta icke skildt från kroppens massa, erhållit namn af Hufvudlöse (Acephali), hvaraf många äro bestämde att inhysa sig i de tvåskaliga snäckorna, i allmänhet kallade Musslor.

Men som dessa äro dels skiljaktiga genom skalens antingen lika eller olika förhållande, dels innefatta sådane som kunna ombyta sitt ställe, eller ock under hela deras lefnad äro medelst ett slags kalkcement fastsittande, är det icke heller underligt att flera af deras djur äro hvarandra olika och dessas organisation efter ändamålet mer eller mindre sammansatt. De äro detta oaktadt i vissa hänseenden sins emellan öfverensstämmande. Låtom oss derföre i korthet betrakta deras allmänna daning.

Alla äro inneslutna i en muskulös hinna, hvilken omger deras kropp och dubblerar musslan invändigt och är [ 40 ]dess skapande organ. Detta är den förut så kallade Gördeln, på hvars främre del tvenne öppningar eller hål finnas den ena till vattnets och födans mottagande och tjenar för mun- och luftstrupe; den andra för att uttömma orenligheten, och svarar emot anus. Fyra gäl-lungor af egen art, ligga under gördeln och betäcka djuret nästan alldeles, under det de breda sig parvis öfver dess rygg, hinnaktiga och tunna, sammansatta af transversela, rörlika kärl, hvilka tätt förenas jemte hvarandra liksom orgpipor. Sjelfva kroppen är hoptryckt, nästan oval och fästad vid skalet af musslan genom trinda muskler, som också hålla skalen tillhopa och slutna, men i mån som djuret och snäckan förstoras, ändra deras läge. Bredvid en af dessa har munnöppningen sin plats emellan gäl-lungorna. Några 3kantiga flikar sitta omkring densamma framtill på gördeln, hvilka, genom den rörelse de göra mot vattnet, befordra det till magen. Stundom förlänges denna munöppning liksom i ett dubbelt rör, som äger förmåga att utvidga och hopdraga sig. Dess bakersta öppning synes minst, och är uttömningsredskapet; deremot den större insuger jemte vattnet de för djurets uppehälle nödvändiga födämnen. På undra sidan af kroppen ses foten, en stor muskel eller muskulöst bihang, som utskjutes eller indrages i musslan efter djurets vilja, och tjenar dels kanhända som ett känslo-organ, dels att dermed hjelpa sig fort på den sandiga sjöbotten eller att nedborra sig i dyn. Den enklaste fot. af alla är den som tillhör Perl-Musslan och hennes närmaste slägtingar. Vi få strax nämna den.

Men både fot och det förlängda munröret saknas alldeles hos de skaldjur, som genast från början sitta orörliga på stället. En och samma öppning passar för mun och anus, och alla deras rörelser bestå blott deri, att öppna skalen och att sluta dem.

Mussledjuren vidhänga deras skal med en, två eller flera muskler, hvilka genom sina fästen lemna intryck på skalens insida. Vid forskningen af dessa naturens alster bör åtskillnaden af sådana märken icke uraktlåtas.

Till öppnande af skalen bidrager egentligen Hängslan (Cardo) eller den delen af musslans kant, hvarest skalen förenas, och som liknar gångjernet på ett lock, samt utgöres dels af tänder, dels af en bruskaktig hinna eller af [ 41 ]båda tillsammans. Detta föreningsband, som i form och ställning förhåller sig på olika satt hos särskilta slägter, är spänstigt medan djuret lefver, men lemnar skalen öppnade efter lifsslutet.

Hjertat är beläget nära ryggen, och en stor lefver omger magen äfven som större delen af näringskanalerne. Gallan mottages af magen genom många smärre öppningar eller porer. Hjernan tillskapas af 2 nerfknölar hvilka, förenade sins emellan genom 2 långa nerfsträngar, ge upphof åt alla de öfriga nerverna i kroppen. Hvarken syn, hörsel eller lukt kan tillegnas dessa hufvudlösa varelser, som, kanske de flesta, i egenskap af sin natur såsom tvåkönade (hermafroditer), fortplantas utan parning, och många af dem föda lefvande ungar, hvarvid det är lika förunderligt som ensamt tillhörande denna ordning bland djuren, att deras lungorgan tjenar tillika som lifmoder. Poupart såg det för mer än 100 år sedan. Likväl har detta så väl som snäckdjurens anatomi i allmänhet varit litet kändt, men ändteligen i våra dagar en Cuvier förbehållit att sprida ljus i en så betydande del af djurens historia.

Sedan man småningom under loppet af fortsatte forskningar trott billigt att formera antalet af musslornas slägten, liksom de bland snäckorna, i följe af utmärkta yttre kännetecken, var nödigt att uppfinna metoder till lättande för kännedomen af en snart sagdt gränslös mängd af dylika föremål. Ibland andra har man valt ett indelningssätt af skalen antingen i omkretsen lika stora (Conchæ bivalves æquivalves) eller tvertom (inæquivalves). Och då man såg hänglan eller ledgången dels tandlös, dels med färre eller flera tänder försedd, erböd sig detta som passande underdelningar.

Den mussla som gifvit oss anledning till föregående anmärkningar, är alldeles ibland de likskaliga. v. Linne kallade dess slägte Mya, men gaf det kännetecken, som icke med skäl kunna tillegnas äfven alla de, ehuru få, arter deraf som han kände[1]. Det hör icke hit att nu ut[ 42 ]reda dessa. Vi anmärke endast, att PerlMusslans slägte, hvad namn det egentligen må behålla, igenkännes såsom Likskaligt med nästan tillslutna skal, af mindre bredd tversöfver, förenade med en stor knyltand, gömd i en motsvarande hålighet i det andra skalet, samt genom 2 nedanför kynslet löpande skifvor[2].

Om Perl-Musslan icke döljde sitt värde inom sig, skulle utseendet af dess yta göra den föga anmärkningsvärd. Hon har ett tjockt svart eller svartbrunt skal, som konsten fåfängt bjuder till att försköna, fullt af skrynklor och tversför gående ojemnheter, som ofta skifva sig, icke olikt ostronskalen. Storleken är olika; i längden icke sällan 2¾ tum , och i bredden 5¼. Den finnes emedlertid både mindre, och troligen på somliga orter större. Ledgången är utanpå något utstående, läderaktig, glänsande och nästan genomskinlig. Skalen gapa omärkligen vid sidorna, men likväl något mer vid den ena, och äga midtpå å ömse sidor en synbar inböjning, samt afsmalna framåt med mera hoptryckt och hvassare kant än bakefter, der musslan är mycket rundare. I allmänhet äro skalen mer stötta och slitna och liksom maskstungna, än vanligen ses på andra i sött vatten lefvande (Ström) musslor.

Naturen tyckes ändå velat ersätta förlusten af en grannare yta med fägringen af skalens insida. Den perlemorglans som densamma besitter mer än någon annan Strömmussla, närmar sig framför andra till den äkta Perlemorn, Oceanens egendom[3]. Kring hela inre kanten löper en brun eller grå rand, sannolikt den sista anskjutning som djuret gjorde innan skalen erhållit deras rätta storlek. Denna rand synes derföre mindre tydligt på dem som än- [ 43 ]nu äro i vexten. Botten har en glänsande perlemor-färg, stundom så skön att man svarfvat perlor af sjelfva tanden, som dock ej kunna förliknas med de naturliga. De ställen, der djuret med sina muskeldelar vidhängt skalen, äro något djupare. Tanden sitter mer åt ena sidan än åt den andra, och är temligen stor, än hvassare än trubbigare, med små intryckta fåror, hvaremot lika många intryckningar svara i det andra skalet, hvari, hos de fleste, finnas ett par spetsiga utskott på sidorna af den gropen som omfattar tanden. Några ha äfven kallat dessa: tänder, men stundom saknas någondera af dem, eller äro de mindre tydliga.

I afseende på djuret som bebor denna mussla, nämdes ofvanföre dess Fot. Vi kunna ej förbigå att här anmärka den såsom ibland dem af enklare daning. Den har sitt läge framför kroppen mot skalens kant. Formen är aflång och sammantryckt, och å dess ömse sidor ses utanpå ett lager af fibrer från musslans botten, korsade af dylika inifrån i räta vinklar, under det att andra cirkelvis förena de begge yttre lagren. I följe häraf märkes lätt, huru djuret kan förändra fotens mått, omfång och rörelser. Mod tillhjelp af denna del, äfven som af det förlängda munröret hos somliga, undangräfver djuret sanden och sänker sig småningom på sidan tills musslan omsider blir på kant liggande, Under skridandet utsträckes foten så långt som möjligt, och medan djuret stöder sig på ändan deraf, släpar det skalet efter sig i den några linier djupa fåran som göres i sanden, och hvarigenom skalet hålles upprätt hvilande på knylarne, en orsak, hvarföre dessa på en mängd Ström-musslor äro mycket nötta, hvilket i synnerhet besannas på vårt föremål. Musslorna göra således icke långa resor, kanske ett bösseskotts längd under hela sommaren. Så snart vattnet blir kallare om sena hösten, borra de sig ned i sanden, och derigenom skyddade för kölden och liksom slumrande njuta ingen vidare näring, förrän vårens mildare luft åter manar dem och den å nyo lifvade naturen till vanliga yrken.

Musslornas fortplantningssätt är icke mindre märkvärdigt, än det egna hos flere af dem som kunnat utforskas, att i ett och samma organ äga lunga och lifmoder. Hos Sjö-musslan (Mutilus Anatinus Linn.) som Tyskarne kalla der kleine Entenschnabel, och hvilken vår Perl-mussla lik[ 44 ]nar både till det yttre och till djurets beskaffenhet, finnes, då den om våren före lektiden öppnas, midt emellan de rörfulla lameller som utgöra lungorna, en stor mängd, ända till 1000-tals små tydliga ungar betäckte med sina 2 skal. De föda således lefvande ungar äfven som förmodligen största delen af de hufvudlösa skaldjuren. Det är icke otroligt att de, såsom merendels 2könade, hvar och en särskilt gör sig sjelf bördig. Nödvändigt måste också denna egenskap tillhöra de slägter, hvilka, liksom, t. e. ostron, äro fastsittande på ett och samma ställe så länge de lefva.

I början af våren eller sommaren afbörda dessa djur sin afföda. Om alla deras ungar kunde lyckas, skulle de snart uppfylla hafvet; men troligen kommer knappt en af 1000 till någon ålder, i anseende till de många rofdjur som ödelägga och lefva af dem.

Perl-musslan förekommer i de norra trakterna af verlden, allt upptil pol-cirkeln; den är icke sällsam ända ifrån Lappmarkerne ned igenom Norrige och Sverige, så väl vid större floder, som mindre vattendrag och mest der gölar äro belägna, der vattnet icke är alltför strömmande, botten sandig samt något hård och stenblandad. Men den finnes också i de Tyska orterna, vid nejderna af Rhenströmmen, i Böhmen och Franken, Voigtland och flera sydligare orter såsom England och Frankrike. Man har dessutom upptäckt den i vissa sjöar på Barbariska kusterna.

Det är icke ännu utrönt om denna mussla kan på lika sätt som ostron och vissa andra skaldjur användas till födämne; men hon har ickedessmindre blifvit ryktbar genom de små kroppar som inom henne döljas, Perlorna, dessa praktens och fåfängans tillbehör, och en lockande orsak att söka och begagna henne.

Egenskapen att alstra perlor tillhör musslorna i allmänhet, men några få besitta den till sådan grad af fullkomlighet som inbillningen stadgat redan från jordklotets fordnaste åldrar; och ehuru det är i synnerhet Perlemormusslan, ett foster blott af Indiska hafvet, som man tillagt företrädet[4], har likväl den Europeiska Perl-musslan [ 45 ]befunnits hysa nästan lika kostbart ämne för Grannlåts-Krämaren.

Längre tid tillbaka bemödade man sig att utfinna orsaken till perlornas danande; men alla dessa meningar ha varit dels orimlige, dels vacklande hypoteser. Plinius, Solinus och andre deras samtidige, trodde att Perlorna alstrades af Himmelens dagg[5], att musslan, uppsimmande till vattenytan, öppnade sig under morgonstunden och mottog daggen, hvilken som en flytande perla inneslöts i musslans kropp, och vann der sin hårdhet, skapnad och färg, liksom vissa flytande ämnen förvandlas i jorden till kristaller, eller blommornas safter till håning eller vax i biets inelfvor. Men om äfven den satsen kunde försvaras, nekades verkligheten genom den äkta musslans oförändrade säte på klipporna under vattnets yta. Men huru långt ifrån detta diktade himmelska ursprung härledde väl Aldrovand perlorna? Han sade dem blott vara musslans afskräden och orenligheter, som genom längre förstoppning tillhårdnat utan att åter kunna afföras. Andre ansågo perlorna såsom egg af de djur hos hvilka de funnos, men då de äro så olika till storlek och sammansättning, och spridda i flera af djurets delar, i magen, i det svepe som omger kroppen äfvensom på alla muskulära ställen, så blir denna förmodan icke antagligare än den af Geoffroi, att perlorna borde räknas bland Bezoarer eller lagervis tillskapade stenarter i djurkroppen. Nästan af lika tanka var Réaumur[6], som ansåg dem blott vara sjukdoms-tillfälligheter, härkomne af någon oordning i djurets organisation, och sökte att bevisa sitt påstående med skäl som vunnit bifall hos många[7], hvilka äfven liknat dem vid vårtor eller annat utslag. Gissler[8] höll dem för att vara hvad de verkligen äro, af lika beståndsdelar med musslan. Han fann ämnen till perlor inom djurets inelfvor i musslans nedersta delar der han trodde dem danas, och att dessa små runda, liksom tillredda perlemor-stycken drifvas genom djurets andande och lifsrörelser inemellan den hinnans lameller som omkläder kroppen och skalen innantill, och få under vägen hvarftals en ständig tillvext, tills de stanna [ 46 ]vid yttersta kanten, eller fästas händelsevis vid skalet och bli der sittande. Härigenom har man dock icke upplöst grundorsaken till detta afsöndrande och ändamålet dermed, hvilket sednare Chemnitz sökt att förklara[9], då han kallar perlorna förvaringsmedel mot musslans fiender. Alltid utsatt för främmande åverkan, borde djuret sannolikt äga något skyddsmedel, som består i förmågan att alstra perlor, hvilka likt ett förband eller plåster på det sårade stället, då bidraga till djurets räddning. Genom många anförda exempel har han ock försökt att bestyrka denna mening. Vi kunna emedlertid icke tvifla, att perlor alstras af de ur sina kärl lupna safter, som äro bestämde att tid efter annan bidraga till musslans tillvext, och perlorna äro så mycket mindre bevis af krämpor, som de kunna finnas hos större delen af musslorna och hos hvart slag låna färgen af dess insida. Än ligga de lösa inom de inre delarne, så att de ofta af sig sjelfva utfalla, än äro de fästade vid skalen; likväl kunna de stundom saknas, såsom hos de utanpå släta musslorna. Ty ju knöligare, kröktare, skrofligare och äldre utseende musslan äger, ju säkrare är hon drägtig med perlor: en anmärkning nyttig för dem som befatta sig med Perlfiskerier, och hvilken, om den dervid iakttages, kan förekomma perlmusslornas otidiga utödande, som timat i somliga af Sveriges norra landskap, der fordom, såsom i Gideå-ån i Ångermanland, en sådan myckenhet funnits, att man svalde perlor halfstoptals till 50 plåtar.

Så besvärliga och så mycket med lifsfaror och äfventyr förenade som Perlfiskeriena sägas vara i Indierna, så litet märkvärdiga äro anstalterne vid de Europeiska. Som Perlmusslorna vanligen finnas på grundt vatten, upphämtas de lätt med händerna, men på några alnars djup sker det med något redskap eller tång, som Gissler beskrifvit. I åtskilliga länder hafva vissa ordningar blifvit vid sådana fiskerier iakttagne, de samma till regale förvandlade, uppsyningsman tillsatte och stränga förbud mot olofligt fiskande kungjorde[10].

[ 47 ]Antalet af perlor i en bördig mussla kan icke säkert bestämmas. Merendels finnes en, högst två; man har likväl stundom funnit flera. I storlek och form är mycken åtskillnad, från ganska små till en sockerärts, hvilket är sällsammare; och ju rundare perlan är, ju fullkomligare; men ofta är hon oregelbunden, päronlik, kantig eller platt på ena sidan, i följe hvaraf värdet minskas liksom när rätta färgen felar. En vacker perla måste, utom sin rundhet, äga ett skönt vatten och riktig fluss, d. ä. vara utmärkt hvit och glänsande, samt till hälften genomskinlig som alun[11]. Men få äro sådana. Ofta finnas hvita, men utan lustre, andra ha denna, men färgen i stället för hvit är gulaktig eller brun. Man har emedlertid träffat Europeiska perlor som icke mycket eftergifvit Orientaliska i skönhet och värde. Tavernier, en stor juvelkännare på sin tid, försäkrade, att några utvalda Bäyerska perlor som han sett, kunde skattas till 1000 gylden stycket. Elsteiflodens perlor äro allmänt bekanta för sin form och glänsande utseende; och lika så berömda för hvithet och silfverglans ha de varit, som man fiskat i Christiansands Stift i Norrige. I Wales i England ha funnits perlor af stort värde. En Sir Richard Wynne skänkte K. Carl II:s Drottning en i Gwydir-floden tagen perla som, efter sägen, är infattad i den Kongliga kronan. Det påstås[12] att Julius [ 48 ]Cesar, par 1000 år sedan, började sin härfärd till Britanien af begär till de perlor som der skulle finnas så stora, att man kunde pröfva vigten af en enda med handen, och det berättas äfven att han hemförde till Rom en sköld besatt med Brittiska Perlor och upphängde den i ett åt Venus genetrix helgadt tempel[13]. Våra egna äldre författare omtala också skönheten af de perlor, som blifvit samlade i Norrland och i Stockholm försålde, och, som de säga, kunnat täfla med Orientens[14]. Likväl lär ingen af de Europeiska någonsin förtjent namn af Parangoner, en benämning som man gifvit Orientaliska perlor af utomordentlig storlek, såsom Cleopatras ryktbara, hvilka Plinius tillägger ett värde af 340000 R:d.[15]. Philip II i Spanien erhöll 1579 en af ett dufeggs storlek och värderad till 14400 dukater. Kejsar Rudolph ägde en annan, stor som ett muskott och vägde 30 karat, samt kallades la Pelegrina. Tavernier omtalar också en, buren af en Persisk Monark år 1633. Den var såld af en Arab för 32000 Tomans, som gör 441600 R:d. B:ko.

Perlor ha liksom ädelstenar ett inbilladt värde, men de äga företräde framför de sednare, hvilka genom menniskans åtgärd måste först erhålla deras lysande anseende, emedan naturen har, så till sägandes, tillämnat dem för att låta konsten fullkomna arbetet. Men perlan äger af sig sjelf denna oförlikneliga klarhet som gör hennes hela värde. Redan fullbordad i hafvets afgrund, synes naturen hafva lagt sista handen vid henne innan hon lemnat modersskötet.

Perlor, hvilkas vatten är hvitt, äro mest värderade i Europa, der de inhemska stöta oftast liksom i blått. Hos en del Indiska faller det hvita i gult, och sådana ge Indianer och Araber företrädet. Det gifves också blyfärgade, mörka samt helt och hållet svarta, hvilka olikheter torde bero af stället i musslans kropp som alstrar dem, och af trakten der musslan lefver och tagit sin föda; ty man har funnit, att der elfvattnet utblandas genom tillopp af annat från kärr eller ställen der jernockra röjes, blifva perlorna dunkla, rostiga och bruna, äfvensom sjelfva skalen utanpå.

[ 49 ]Denna grannlåt förlorar sig sedan man länge burit den. Efter 80—100 år äga sådana perlor föga värde, i synnerhet de hvita, som gulna inom 40—50 år.

Perlor säljas efter vigten af karat, hvilken håller 4 gran. En större eller mindre fullkomlighet bestämmer alltid värdet; men de utvalda föryttras vanligt efter en viss tarif, t. e. en Europeisk perla som hinner till 18 gran (4½ karat) och som tillika mogen äger de egenskaper som fordras, må kallas en verklig skönhet der hon finnes. En Orientalisk af lika vigt gäller 66 R:d. 32 sk. B:ko[16].

Perl-handeln äfven som den med ädla stenar, hör till Juvelerares yrken och dem som befatta sig med finare guldarbeten. Drogister handla också med perlor, men endast med sådana som kallas Perlas à l'Once eller Semences de Perle. De äro de minsta af alla och finnas i flera Ostindiska musslor. Det fordras att de äro hvita, genomskinliga och verkligen Orientaliska. Dessa säljas lodtals. 250 t. e. på lodet, kosta ungefär 6 R:d. Sådana ha blifvit brukade i medicinen, i blandningar af hjertstyrkande me[ 50 ]del, hvilka fordom varit i högt värde, men användas nu endast af qvacksalfvare. Alla de beprisade egenskaper, som i förra tider gåfvos åt perlorna af dem som skrifvit om läkmedel, kunna nu inskränkas till den enda, att de äro blott absorberande ämnen, ej olika kräftstenar samt skal af snäckor och egg.

I flera länder har det vackra könets omtanka för sin fägring gifvit anledning till flera preparat, i hvilka perlor skola utgöra en vigtig del af sammansättningen. Af sådant slag äro Les blancs de Perles eller Arcanet, Les fleurs, Les esprits, Les teintures etc., men det mest betydande i alla dessa droger är penningen som de kosta, och deras vanligen elaka verkan på den skönas hy som betjenar sig af dylika skönhetsmedel,

Ännu kunde åtskilligt tilläggas om gissade metoder att göra perlmusslor bördiga, om luxen af perlor under olika tidehvarf, samt om falska, eller genom konst eftergjorda, men hvilket vidlyftigheten bjuder oss att till ett annat tillfälle uppskjuta.


Tab. — Fig. 1. en Perl-Mussla efter naturen tecknad, med begge skalen sammansittande; vid hängslan utmärker a. knylarne (nates). — b. sätet (anus) — c. kynslet (vulva). — d. springan (rima) med täckbastet (hymen). — 2. 3. begge skalen åtskilda. — a. tanden med det motsvarande tandgömmet (foveola). — b. de innanför springan vid kanten löpande skifvorna.




  1. Kännetecknet var: Testa altera extremitate hians; dente cardinali crasso solido patulo non inserto sed tantum incubante testæ oppositæ. Af den i någondera eller begge ändarne gapande musslan, kalla Tyskarne sådane: Klaffmuscheln, Fransmännen: Coquillages béantes, och Engländarne: Gapers. Mya arenaria och truncata rättvisa i allt namnet och karakteren; men som M .magaritifera och pictorum äro mest tillslutna vid ändarne, m. m. hafva Snäckkännare förenat dem under ett annat slägtnamn: Unio, som dock icke var särdeles väl valdt, emedan endast de äkta perlorna fordom dermed utmärktes, men äfven af felaktig grund, att blott en enda fullkomlig perla skulle finnas i musslan.
  2. Mya pictorum och denna äro så beskaffade: de egentlige Myæ (truncata och arenaria) äga, utom någon olikhet i vissa delar hos djuret och en i ändarna gapande mussla, vid hängslan i stället för tand, en stor utstående skifva under det ena skalets knylar, som icke mottages af någon motsvarande hålighet i det andra.
  3. Denna är egentligen skalen af den äkta Perl-musslan (Mytilus margaritiferus Linn. Avicula margaritifera Cuv.), ehuru Perlemor äfven tages af andra, såsom arter af Haliotis, m. fl.
  4. Mytilus margaritiferus L. hvilken har de skönaste perlor omkring Ceylon och i Persiska hafsviken. I Vestindien på kusten af södra Amerika, Californien, och i Söderhafvet vid Otaheite har man äfven funnit andra slags musslor med äkta perlor.
  5. Perlan kallades derföre Cœlestis filia roris.
  6. Mém. de l'Acad. des Sciences 1727.
  7. Encyclop. par Diderot toI. 25. p. 586.
  8. Kongl. Vett. Akad. Handl. 1762. s. 74.
  9. Beschäfft. Naturf. Fr. zu Berlin I. s. 344.
  10. I Polen t. e. förordnade K. August ordentliga strandridare vid de strömmar der perlor funnos. Perlfångsten i Norrige är Drottningens af Danmark tillhörighet, och flere Tyske Förstar ha inom deras länder tillegnat sig personligen dylika fisken. I följe af en i Sverige utgifven Förordning, dat. Stockholm d. 29 Maj 1691, gjordes alla i Riket befintliga Perlfiskerier efter den dagen till regale, hvarvid Inspektörer, Upsynes eller Ombudsmän skulle konstitueras, hvilka borde meddela undervisningar öfver handteringen af denna fångst. Frälset borde äfven först till salu hembjuda Konungen sina uppfångna perlor, om de dem åt andra tänkte förhandla, och enligt 4 §, skulle ingen mot vite för åverkan, olofvandes, få löpa i annors ägor eller strömmar och der glöta efter perlor. En sednare Förordning af d. 22 Dec. 1694 rörde egentligen samma fiskerier i Est- Lif- och Ingermanland , som ännu strängare tillade Kronan exklusif ägande lätt af dem, samt utsatte, jemte godsets konfiskation, vite för oloflig handel till 100 R:d. första gången, 200 den andra och dubbelt den 3dje, eller i brist af böter, kroppstraff. Huru försvarligt visse så kallade Perl-Inspektorer vårdade denna Rikets afkastning, anför Gissler, då han säger, att en viss Bergström 1741 och 1742 upprensade flera elfver i Medelpad, genom deras fördämmande, och att Inspektoren med sitt manskap uppöste alla skalen på landet, så att de lågo lasstals tillsammans, hvarigenom musslorna till större delen utrotades.
  11. Hos Plinius kallas dessa exaluminati Uniones, om hvilka han säger: dos omnis in candore, magnitudine, orbe, levore, pondere. Hist. nat. lib. 9. c. 35. 30.
  12. Britanniam petisse spe margaritarum quarum amplitudinem conferentem, interdum sua manu exegisse pondus. Sueton. Jul. Cæs. 47. Pennant tror att Cesar varit bedragen genom ryktet om de så kallade mineral-perlor eller runda bergkristaller, misstagne af okunnigheten för verkliga perlor.
  13. Plinius l. c. v. 50.
  14. — v. 60.
  15. Scheffer Lapponia. s. 378.
  16. Följande är en specifikation pä värdet af Fullkomliga Perlor, lånad från Dictionnaire de Commerce, T. 4. p. 135, men här i Svenskt Bankomynt förvandladt:
    1 perla af ½ gran gäller 1 sk.
      1   2  
         
        4  
        8  
      2   13  
        16  
        24  
        32  
      3   40  
        1. 16  
        1. 32  
      4 ell. 1 karat 2.    
        2. 32  
      5   3. 16  
        4.    
      6   5.    
        6.    
      7   7.    
        8. 16  
      8 ell. 2 karat 10.    
        12.    
      9   13. 16  
        16. 32  
    Perla af 10 gran gäller 18. 16 sk.
      10½   19. 8  
      11   21. 32  
      12½   24.  
      13   30.  
      14   35.  
      15   46. 32  
      16 ell. 4 kar. 50.  
      17   63. 16  
      18   66. 32  
      19   71. 32  
      20 ell 5 kar. 83. 16  
      21   100.  
      22   116. 32  
      23   150.  
      24 ell. 6 kar. 183. 16  
      25   208. 16  
      26   300.    
      27   313. 16  
      28 ell. 7 kar. 333. 16  
      29   416. 32  
      32 ell. 8 kar. 508.    
      36 ell. 9 kar. 583. 16  
      40 ell. 10 kar. 666. 32