Svenska Akademiens handlingar/Inträdestal af Valerius

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Inträdestal af Landshöfdingen Järta, öfver Stats-Rådet Friherre G. G. Adlerbeth
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Inträdestal af Herr Cansli-Rådet Valerius, öfver Medicinal-Rådet Rutström
Direktörens (Franzéns) svar  →


[ 99 ]

INTRÄDES-TAL,
hållit i
SVENSKA AKADEMIEN
Den 29 November 1826.
af
Herr JOHAN DAVID VALERIUS,

CANSLI-RÅD, ANDRE DEPARTEMENTS-CHEF I KONGL.
GENERAL-TULL-STYRELSEN, LEDAMOT AF RIKETS ALLMÄNNA
ÄRENDENS BEREDNING, R. N. O.



[ 101 ]
Mine Herrar!

I en verld, der stoftet är inhemskt och anden främling, sammantvungos de likväl till inbördes verkningar, för att å nyo söndras och återvända till sina åtskilda ursprung. Oafbrutet uppenbarar naturens cirkelgång, underformernas förvandling, grundämnenas bestånd; och om i förstöringen, ersatt af återfödelsen, förborgas elementet till vårt slägtes fysiska fortvarande och förkofran, hvarföre skulle ej sjelfva förgängelsen räcka ett medel åt de menskliga själskrafternas utveckling och framsteg? Dessa krafter kunna användas eller slumra, uppspira eller qväfvas; men intensift betraktadt, vet förståndet ej af någon ålderdom eller aftyning: det är gudomligt och således evigt, — alltid samma skapande magt, föränderlig, blott växande måhända, i de skapade verken. Likasom dagen solens, så kallas ock med rätta snillet himlens lån. Allt det stora och sköna, som tanken fattat och antvardar åt viljan att fullbordas, är endast jordens vinst på himlens egendom. Se der dessa gnistor af Prometheiska elden, hvilka ej slockna, men återfara, qvarlemnande ljuset, som af dem tändes och spriddes.


Så har en man, hvars innersta väsen var [ 102 ]ett rent och lefvande förnuft, hvars hela vandring rigtades att odla och skörda kunskapsfälten, så har Carl Birger Rutström försvunnit ur de dödliges antal, för att tillhöra minnet och ovanskligheten. Om honom är det, som en fräjdad skald sjungit att hans hufvud, liknande Mimers, fann svar på alla frågor, och som en utmärkt andelig Talare vittnat att han, med all sin förvärfvade visdom, ansåg henne för idel fåfänglighet. Dessa vackra runor, nyss ristade på grafhällen, skildra tillfyllest det i Rutström försinnligade idealet af en sann och derför blygsam förtjenst: de behöfva ej, de nästan förbjuda nya tillsatser. Dock lagarne för denna stiftelse vilja äfven en tolk af hennes enskilta förlust; och den, Mine Herrar! som J valden att förvalta ett så ärofullt kall, känner bäst i detta ögonblick, huru litet han ämnades både att tyda och att mildra eder saknad.


Långt upp i Sveriges högnord ligger en föga bördig, glest befolkad nejd, med synkretsen inskränkt af fjällar, på hvilka stjernhvalfvet, närmare sänkt mot jorden, tyckes hvila sig. Inga leende kullar eller Hesperiska lunder eller sakta sorlande kaskader vagga der inbillningen i vällustiga drömmar; svartgrå jernberg, dunkla skogar och strida floder mana till kamp med behofvet, mödorna och faran, till redbart allvar och djupa begrundningar. Från denna trakt härstammade Rutström, och i karaktersdragen bråddes han på den. Man har anmärkt att [ 103 ]fäderneortens luftstreck och fysionomi ofta inflyta på lynnets och anlagens beskaffenhet. Hos hans fader, ryktbar genom de förföljelser och lidanden, som ett törhända missledt religionsnit och en oförsigtig inblandning i Stats-angelägenheterna honom tillskyndat, röjdes snillets förmåga, ett brinnande forskningsbegär, frisinnighet, förakt för flärden och den oböjligaste fasthet i öfvertygelse och föresatser. Dessa egenskaper, men med vida bättre och med mindre vådlig syftning, gingo i arf till sonen, hvilken just af Faderns misstag och olyckor varnades mot sekterism och theosofi, dem vår Rutström beklagande afskydde, och mot tvister i politiken, hvars namn han knappt tålde, och af hvars frukter han ensamt värderade den mest sällsporda och minst varaktiga, — freden.


De ädlaste plantor frodas vanligen långsamt, och Rutström brådmognade ej heller. Med små, men stadiga steg framskred han till yngling, och med ökade, men lika jemna, till man. Hans ungdom inföll i det lysande Augustiska sekel, hvarom i våra dagar är taladt, om ej för mycket, åtminstone för tidigt. Under denna Svenska litteraturens prakt-epok lefde han gömd i sin skugga, utan att bländas af det ytliga skimret, utan att ens af den äktare glansen lockas från ett ihärdigt studium af de praktiska vettenskaperna, för hvilka Nordbon dock måhända bestämdast danades. Också bibehölls då ännu temligen allmänt den åsigt af en fulländad kultur, att [ 104 ]grundvalen, ehvad byggnad som helst komme att derpå uppföras, borde vara stark till botten, ämne och sammanfogning.


Bland menskliga kunskaper gifves det väl få, så rikhaltiga och belönande som Naturläran, och, bland hennes utgreningar, ej någon så skön och underbar som Botaniken. Hon skulle kunna benämnas naturpoesins idyll och naturmythens nyckel. Och i sanning, hvilket jordiskt föremål erbjuder sig innerligare åt begreppet, känslan och aningen, än de vänliga, älskvärda, betydelsefulla blommorna? Från mossan till cedern i höjd, från säfven till eken i styrka, från sippan till tidlösan i blomningsstund, huru mångfaldigt och skiftande är icke växtriket! Rutström icke blott besökte detta rike, — han genomströfvade det i alla rigtningar; och åt meddelandet af underrättelserna derom egnades hans första och enda offentliga lärare-befattning. Örterna förvara helsand äldsta mysterier; Rutström inträngde djupt i dem. Till samlande af Naturhistoriens och Medicinens rön, företog han en resa i främmande länder, ej för att glömma och försmå, men för att gagna och skatt sitt eget. Hans färd var det trefna arbetsbiets utflygt till fjerrbelägna rosenparker, hvarifrån det återbringar sitt gyldene byte. Om han sällan och motvilligt utöfvade läkarekonsten, hvarpå han utrikes med heder erhållit mästare-patent, bevisar sådant ytterligare att han för väl kände denna konst, för att icke tvifla om hennes säkerhet.


[ 105 ]Hos mången har tilläfventyrs funnits ett digrare, mer prunkande lärdoms-förråd; men troligen sågs aldrig vettenskapen mer ordnad af vettet, än i hans klara, upprymda hufvud. Olik Dedal, som instängdes i den labyrint han sjelf anlagt, valde Rutström hellre att lösa problemerna än att uppställa dem, hellre att oregelbundet förenkla än att systematiskt inveckla teorierna. Hans fintlighet sköt och träffade som blixten; hans omdöme var den sundare filosofiens kritik; hans granskning uppnådde Aristarks, klyftig ända till hvasshet, men obekant med häcklingen, som med lofsången. Den kunskap Cicero kallar tidernas vittne, sanningens ljus, minnets själ, lifvets undervisarinna och fornålderns härold, ledde honom framför allt till en trägen forskning i antiqviteterna och det dermed förknippade studium af inskiftskonsten, denna genialiska, ehuru skenbart stela formning och infattning af gedigna, sammanpressade, förstenade tankar, hvari han blef, inom Sverige, Adlerbeths medtäflare, ensamt af honom öfverträffad och än af ingen efterföljd.


Med sina egentliga vitterhets-försök framträdde Rutström sent och sparsamt. Ingen aktade dem ringare än han; ytterligt kall och hård emot egna skaldfoster, förstörde han dem ofta i födelsestunden, och någon gång äfven sedan de osedda mognat under hans stränga faderliga tuktan. Utom några smärre, af qvickhet gnistrande tillfällighetsdikter, som måste, för att skåda ljuset, [ 106 ]frånryckas honom af en uppmärksam lyssnares minne, eller af en tystnadlofvande väns förräderi, bestod nästan hela hans poetiska qvarlåtenskap i den rättvist berömda öfversättning från Ovid af fabeln om Phaeton, hvilken ej täflande om edra pris, och blott derför ej krönt med det högsta, fick ett förtjenadt rum i edra handlingar, och snart beredde åt sin författare samma plats, som nu efter honom, icke till rang, men till nummer, skall intagas af den mindre värdige än slumpvis lycklige segervinnaren för dagen.


Om med skaldskap förstås, icke diktens talang, men dess hemlighet, — icke en sansad uppfinningsgåfva, en sinnrikt bildande konst, men den varma frofetiska ingifvelse, som, af eget ämne och med egen låga, helgjuter färdiga skapelser, hvilka filen ej vågar nalkas, och dem han möjligen skulle förderfva, — så torde Rutström ej böra nämnas Skald: ett öde, som han, i slikt fall, komme att dela med de flesta af sångens sönder. Hans snille hade, — så framt om snillet får nyttjas ett materielt uttryck, — jemförelsevis större arealrymd än kubik-innehåll; ju mer det i vidd utsträcktes, desto mindre kunde det på hvarje punkt uppstiga i höjd. Men just denna mångsidighet, denna poetiska universaldaning satte honom allestädes på sitt ställe, gjorde alla Pieriderna till rivaler om hans dyrkan. Sverige äger intet vittert samfund, som icke uppletade och inbjöd honom. Tvungen åtlydde han sådan kallelser, och besvarade dem [ 107 ]vanligen med en illa dämpad harm, härflytande från ädel blygsamhet, det enda som hos honom urartade till öfverdrift. Med samma orättvisa mot sig, utbrast han någon gång i bittra, häftiga förebråelser mot pröfvade vänner, om desse vågat framhålla hans förtjenst och liksom med våld bryta upp den envist tillslutna perlmusslan. Emedlertid måste och borde han blifva alla fäderneslandets Akademiers ledamot, — han, som i händelse det gamla Hellas födt honom, säkert hade varit införlifvad i Platons.


Man har hos oss velat ställa i motsats till hvarandra det klassiska och det romantiska af litteraturen. Denna bestämning, någorlunda rigtig med hänsigt till olika slag, synes dock haltande i fråga om olika nationer och tider; och såsom generaliserad värdemätning blefve den, under alla sammanlikningspunkter, falsk. Det gafs i Sverige en ej mycket aflägsen period, då ensamt Greker och Romare erkändes för klassiker. En annan kom, — och man upptog, bland de af ålder utkorade, äfven flera nyare, verkligt goda och i synnerhet correkta författare, hvilkas namn och lof snart genljödo från våra klippor, ett omqväde af förfinade Nordmäns triumfsång öfver den åter inkräktade och beskattade Södern. Nu ändteligen tyckes man, mer allmänt än någonsin, förkasta gränslinierna af slag, såsom en förhatlig ståndsskillnad i vitterhetens fristat. Man yrkar, mer öfvertänkt och derför mera lugnt, att smaken bör vara snillets varnande rådgifvare, [ 108 ]men ej få uppresa sig till dess tyrann eller pedagog; och man fruktar ej ens att jemföra Schiller med Euripid, flytta Racine nedom Shakspeare och bortlägga Eneiden för Frithiof.


Rutström genomlefde dessa skiften, dem han, skyggt indragen inom sig, väl icke verksamt förberedde, men hvaraf han icke heller var en sorglös åskådare. De omstämde ej hans ton, och rubbade ej hans läge. Hvarje lands första fullkomnade författare, mönstren blott, — ej efterföljarne, om ock desse upphunno eller förbigingo de förra, — tilldömde han klassik-rangen. Han förmente att den skapande kraft, som ordnar ett Kaos, måste stå framom den utbildande, hvilken ändrar och förskönar former, att Kastaliens bölja springer klarare och ymnigare ur sjelfva källan, än hon flyter genom prydligt hvälfda, men afslägsna vattuledningar. Mest älskade han de stora lemningarna från Latiens friska gyldene-ålder; hans vördnad för dem var till den grad helig, att han trodde omöjligt aller öfverdådigt deras metriska återgifvande på något modernt språk. Den vekare romantiken, hvilken han ansåg för en poesiens nerv-sjukdom, tålde han endast i mån af hennes originalitets-symtomer. För öfrigt framsade han ärligt, men påtrugade ingen den tankesats, att allt modelleras på något, att intet under solen är nytt, och att man ej må förevita Skaldekonsten om hon, likasom Handeln, gör upplånta kapitaler fruktbärande, och derigenom samlar en tillfälligt ökad, fastän icke sjelfständig fond.


[ 109 ]Grekernes, de rika Gudauppfinnarnes sagor innehålla bland annat en berättelse om Zethos och Amfion, begge söner af Jupiter och Antiope. Zethos hade egnat sig åt nyttans värf; Amfion var allt vid sin lyra. Länge tvistade bröderne om sädesodlingens eller harmoniens företräde; Zethos, stark och oblidkelig som nödvändigheten, vann, och Amfion öfvergaf omsider musiken för åkern, det ljufva och vackra för det båtande och redbara.


Hvilken sanning i dikten! huru påfallande denna tafla afspeglar det litterära lifvets oförenlighet med det praktiska, deras inbördes strid och det sednares förebådade seger! Trefallt säll den skald, som, helt invigd åt offerkallet, fick nog, antingen af lyckans timliga skänker, eller af mod att umbära dem alla; men afundsvärd jemväl den, hvars jordiska mödor, om de ock skulle förstämma hans harpa, åtminstone ej krossa henne, — hvars befattningar i samhällets tjenst icke alldeles nedplatta konstsinnet under en tung massa af främmande och vidriga föremål! — Rutström, häruti ej vanlottad, tycktes tvertom ärnad att medla emellan Zethos och Amfion, att förlika begges yrken, utan kränkning af någonderas rätt. Patriotiska Sällskapet och Landtbruks-Akademien behöfde, för sina meddelande åt det allmänna, en organ, som, lika utmärkt af tänkarens urskillning och af medborgarens nit, kunde värdigt tolka och främja deras syften; och Rutström emottog, i egenskap af dessa Inrättningars [ 110 ]Sekreterare, två verkliga förtroende-tjenster, hvilka begge hos innehafvaren kräfde intellektuel och tilläto estetisk bildning. För allt tillräcklig och själen i allt, utan anspråk, men uppfyllande dem, öfverträffade han, i hvarje ny embetspligts utöfning, andras förväntan och ofta sig sjelf. Han hördes ej knota öfver arbetets mångfald och börda, eller öfver de hopade hindren för en allmän nyttig plans utförande; ty han lefde genom verksamheten, och lefde för idén. Han ägde sig: han var det han ville och borde, i sin tid och på sitt rum: allvarlig och skämtsam, gåtlik och enkel, sublim och trivial, — hastande ur de lärdes salar till den idoga slöjdens vakstugor, från landtbrukets till vitterhetens experimental-fält.

Två ting, eljest icke så sällsynta, förmådde hans begrepp och känsla ej fatta: menniskohat och menniskofruktan. Tjenande med ifver sina likar, just då han låtsade fly dem, varm men skrytlös filantrop, gjorde han sig helst osynlig, när han kom med hjelpen eller trösten. Aldrig smickrare eller gunstfångare, uttalade han sanningen med den buttra sträfhet, som afvisar småsinnets fordningar på ett till hal smidighet förnedradt verldsvett. Han bekände sig till intet annnat parti än det rättas. Om han någon gång med spetsig dialektik försvarade paradoxer och sofismer, var det endast för att bättre upplysas och fullständigare vederläggas; men gällde det öfvertygelsen, stod han trygg dervid mot autoritets- och opinions-tvånget, dom fordom Cato stod ensam mot Gudarna.


[ 111 ]Dock Rutströms personlighet, som så sällan och så halft framskymtade ur de större kretsarnes brokiga hvimmel, sågs hel och hållen, sågs förklarad i hans lilla verld, der snillets kometer, de ostyriga infallen, meteoriskt upptindrade och förvunno, men hjertat, en fast stjerna, alltid intog medelpunkten och bibehöll jemvigten. Här, i mångåriga förtrognas ring, uppenbarades han ohöljd, begärligt blottande sina fel, och nästan sträfvande att misshaga genom lynnets nycker, eller skarpa, till satiren gränsande sanningar. Förgäfves sårade han med vapen, trubbade mot hans eget ädla sinnelag; förtretad och leende omfamnade man den elaka Faunen, ty man visste att hans inre väsen var oskyldig frihet och fromhet och fred. Kanhända förvärfvade han ej många vänner; men han sökte få, och han förlorade ingen.


Denna sunda själ bodde i en sund kropp, icke kämpens, icke heller veklingens. Det var ej hyddan som qväfde sin gäst, men gästen som renade sin hydda. Eld framblickade ur det svarta ögat: lif och rörlighet förråddes i åtbörd och gång: talet liknade strömforsen, och öfvervans i hastighet endast af tankarna, hvilka ej sällan störtade så tätt på hvarandra, att orden, råkande i förviring, knappt mägtade följa och uppbära dem. En lugn ålderdom tycktes snarare fördröja än bebåda hans upplösning, när döden hvarken väntad eller önskad eller frukad, hemförlofvade den af gruset blott lindrigt fängslade anden.


[ 112 ]Mig återstår, efter öfligt bruk, att tala något om den hädangångnes efterträdare; och detta ringhaltiga ämne tål ingen vidlyftig afhandling. Jag skall då oförstäldt säga Eder, inför Allmänheten, att den ära och lycka mig vederfarits, är jag skyldig åt eder öfvertygelse att jag, med en Sånggudinnorna bevarad tro, aldrig upphört att dela eder kärlek till de yrken, hvari jag ej delat edra framgångar, och åt den store Konungs nåd, som öfverhopade mig med dyrbara välgerningar, och bjöd min aftonsol nedsjunka från en molnfri himmel. Men jag skall också ej glömma att det var Rutström sjelf, hvars skygghet för all offentlig utmärkning, och hvars försakelse äfven af edra belöningar närmade mig det mål, från hvilket han drog sig tillvaka, — liksom när, vid Olympiska spelen, en länge förkunnad segrare stadnade utom banan, för att låta den unga, ovana och vågsamma kapprännaren eröfra palmen.