Talismanen/Kapitel 10
| ← Nionde kapitlet |
|
Elfte kapitlet → |
TIONDE KAPITLET.
Nu skall en hemlig bok för er jag öppna,
och läsa för er vredes snabba fattning,
om farliga, om oerhörda ting.
Shakspeare.
Markisen av Montserrat och stormästaren av tempelorden stodo tillsammans utanför det kungliga tältet, där detta besynnerliga uppträde ägt rum, och sågo en stark vakt av bågskyttar och hillebardierer rycka ut för att slå en krets omkring detsamma och hålla alla på avstånd, som kunde störa den sovande monarken. Soldaterna hade det nedslagna, tysta och mulna utseende, varmed de vid en begravning släpa sina vapen, och gingo med sådan försiktighet, att man ej kunde höra en sköld klinga eller ett svärd slamra, ehuru så många fullt beväpnade män rörde sig runt omkring tältet. De fällde sina vapen med djup vördnad, när de förnäma herrarne gingo genom deras leder, men under samma djupa tystnad.
»Vilken förändring har ej försiggått med dessa hundska öbor», sade stormästaren till Konrad, då de passerat Richards vakt. »Vilket larmande och rustande brukade det ej förr vara omkring detta tält, då dessa feta knektar aldrig gjorde annat, än kasta järnstång, spela boll, brottas, skråla visor och klunka ur flaskor, liksom de firat någon lantlig fest, med en majstång mitt ibland sig i stället för ett kungligt standar.»
»Engelska doggar äro en trogen ras», sade Konrad, »och konungen, deras herre, har vunnit deras tillgivenhet genom sin färdighet att, när lusten föll på honom, brottas, skrävla och ruckla i kapp med de bästa bland dem.»
»Han är en sammansättning av idel nycker», sade stormästaren. »Gav ni akt på, i vilka ordalag han drack oss till, i stället för att läsa en bön över den där nådebägaren?»
»Den skulle nog varit en nådebägare, och det en väl kryddad ändå», sade markisen, »om Saladin vore lik varje annan turk, som hittills burit turban, eller vänt sig till Mekka på muezzinens kallelse. Men han vill låta påskina redlighet, heder och ädelmod, liksom det skulle anstå en odöpt hund som han att utöva en kristen riddares dygder! — Det sägs, att han vänt sig till Richard med begäran att bliva upptagen inom ridderskapets krets.»
»Vid Sankt Bernhard!» utropade stormästaren, »vore det då ej hög tid, sir Konrad, att avlägga våra skärp och sporrar, utplåna våra sköldmärken och kasta bort våra hjälmar, om den högsta värdighet i kristenheten skulle förlänas åt en okristnad turk, som inte är värd tio öre.»
»Ni värderar sultanen för ringa», svarade markisen; »dock, ehuru han är en tämligen vacker karl, har jag på slavmarknaden sett vackrare säljas till fyrtio öre stycket.»
De voro nu nära sina hästar, vilka stodo på något avstånd från konungens tält och kråmade sig bland den lysande svit av stallmästare och pager, som åtföljt dem, då Konrad efter ett ögonblicks tystnad föreslog, att de skulle njuta aftonvindens svalka och skicka hem sina, hästar och följeslagare, samt till fots gå till sina kvarter genom det kristna lägrets vidsträckta linjer. Stormästaren samtyckte, och de började följaktligen promenera tillsammans, i det de, liksom genom ömsesidig överenskommelse, undveko den mer bebodda delen av tältstaden och följde den breda esplanad, som låg mellan tälten och de yttre försvarsverken, där de ostörda kunde samtala, utan att bemärkas av några andra än skiltvakterna.
De talade en stund om militäriska saker, som hörde till försvarsanstalterna; men detta slags samtal, som ej tycktes intressera någondera, avtynade slutligen, och en lång tystnad uppstod, vilken bröts av markisen av Montserrat, som stannade tvärt, liksom en person vilken fattat ett plötsligt beslut, och sedan han några ögonblick betraktat stormästarens mörka och oböjliga drag, tilltalade han honom slutligen sålunda: »om det läte förena sig med er tapperhet och helighet, högvördige herr Giles Amaury, skulle jag be er att för en enda gång bortlägga den mörka mask, ni bär, och med blottat ansikte samtala med en vän.»
Tempelherren smålog.
»Det finns ljust färgade masker», sade han, »vilka lika fullkomligt som de mörka dölja de naturliga anletsdragen.»
»Välan då», sade markisen i det han förde handen till hakan och gjorde en åtbörd, som om han tagit av en mask; »där ligger min förklädnad, och nu, vad tror ni om detta korstågs utsikter, för så vitt det rör er ordens fördelar?»
»Detta är att rycka slöjan från mina tankar, snarare än att yppa edra egna», sade stormästaren. »Dock skall jag svara er med en liknelse, som jag hört av en turkisk eremit i öknen. — 'En bonde bad en gång himmeln om regn och knotade, då det ej föll, när han behövde det. För att straffa hans knot', sade eremiten, 'skickade Allah Euphrat över hans gård, och han gick under tillika med alla sina ägor, just genom uppfyllandet av hans egna önskningar.'»
»Ganska träffande sagt», sade markisen. »Jag skulle önska att havet uppslukar nio tiondelar av dessa prinsars flottor! Vad som blivit övrigt skulle bättre gagnat Palestinas kristna ädlingar och de usla återstoderna av Jerusalems latinska konungarike. Överlämnade åt oss själva, skulle vi kanske dukat under för stormen, eller, måttligt understödda med folk och penningar, kunnat förmå Saladin att högakta vår tapperhet och bevilja oss fred och beskydd på billiga villkor. Men just till följd av den stora fara, varmed detta korståg hotat sultanen, kunna vi taga för givet, att, ifall den skulle gå över, saracenen ej skall tillåta någon av oss att innehava besittningar eller furstendömen i Palestina, och ännu mindre skall han tillåta, att dessa militäriska brödraskap, som tillfogat honom så mycket ont, äga bestånd.»
»Ja», sade tempelriddaren, »men dessa äventyrande korsfarare kunna vinna framgång och åter plantera korset på Zions murar.»
»Och vad båtar det tempelorden eller Konrad av Montserrat?» sade markisen.
»Er kan det båta», svarade stormästaren. »Konrad av Montserrat kan bliva Konrad, konung av Jerusalem.»
»Det klingar något», sade markisen, »och likväl ljuder det blott ihåligt. — Gottfrid av Bouillon valde med skäl törnekronan såsom sin sinnebild. Stormästare, jag skall tillstå för er, att jag fattat ett visst tycke för den österländska styrelseformen. En ren och enkel monarki borde blott bestå av konung och undersåtar. Sådan är den ursprungliga, enkla formen — en herde och hans hjord. Hela denna inre kedja av feodalberoenden är oäkta och konstlad, och jag skulle hellre med fast hand och efter eget gottfinnande vilja föra kommandostaven i mitt lilla furstendöme, än en konungaspira för att bliva inskränkt och hämmad av varje stolt feodalbarons välbehag, som innehar länderier såsom konungens av Jerusalem vasall. En konung borde kunna röra sig fritt, stormästare, och ej hejdas av en grav här och en mur där — här ett aristokratiskt privilegium, där en stålklädd baron med svärdet i handen för att försvara det. Och för att säga alltsammans med ens, så inser jag fullkomligt, att Guy de Lusignans anspråk på tronen skola föredragas framför mina, om Richard tillfrisknar och får något att säga vid valet.»
»Nog», sade stormästaren, »du har verkligen övertygat mig om din uppriktighet. Många torde hysa samma tankar, men få, utom Konrad av Montserrat, skulle vågat öppet erkänna, att de ej önska konungariket Jerusalems återupprättande, utan föredraga att vara herrar över delar av detsamma, liksom de barbariska öbor, vilka, i stället för att rädda ett skepp undan böljorna, hellre låta det stranda, för att få rikta sig på vrakets bekostnad.»
»Du förråder mig väl ej?» sade Konrad, med en skarp, misstänksam blick. »Var övertygad, att min tunga aldrig skall blottställa mitt huvud, och att min hand ej skall underlåta att försvara dem båda. Anklaga mig, om du behagar — jag är beredd att försvara mig på tornerplatsen emot den bästa tempelherre, som ännu fällt en lans.»
»Du skyggar likväl något för häftigt för att vara en så modig stridshäst», sade stormästaren. »Dock svär jag dig, vid det heliga tempel, till vars försvar vår orden invigt sig, att jag skall bevara din hemlighet som en trogen kamrat.»
»Vid vilket tempel?» sade markisen av Montserrat, vars fallenhet för bitande skämt stundom överväldigade hans klokhet och försiktighet; »svär du vid det, som på Zions höjd byggdes av konung Salomo, eller vid den symboliska, sinnebildliga byggnad, varom ni påstås tala i edra preceptoriers valv, vid edra rådplägningar för er tappra och vördnadsvärda ordens förkovran?»
Tempelherren sneglade på honom med en mördande blick, men svarade lugnt: »vid vilket tempel jag än svär, så var övertygad, herr markis, att min ed är helig. — Jag önskade jag visste, huru jag skulle kunna binda dig med en lika stark.»
»Jag svär att vara dig trogen», sade markisen skrattande, »vid det lilla diadem, som jag innan detta krigs slut hoppas förvandla till något bättre. Det känns kallt på min panna, detta lilla diadem; och en hertiglig krona skulle vara ett bättre skydd mot den kyliga aftonvind, som nu blåser, och en kunglig, med dess bekväma foder av sammet och hermelinskinn, vore allra bäst. Med ett ord, våra fördelar förena oss; ty tro ej, herr stormästare, att om dessa förbundna furstar skulle återtaga Jerusalem och där insätta en konung efter sitt val, de skola tillåta er orden, eller mitt stackars markisat, bibehålla det oberoende, de nu äga? Nej, vid vår Fru! I så fall måste de stolta johanniter-riddarne åter breda ut plåster och sköta pestbölder i hospitalerna, och ni, högst mäktiga och vördnadsvärda tempelherrar, återvända till ert forna stånd av simpla ryttare, ligga två tillsammans på en halmbädd och rida två på en häst, såsom ert närvarande sigill visar varit er gamla, högst tarvliga sed.»
»Vår ordens rang, privilegier och rikedom trygga oss mot den förnedring, varmed ni hotar oss», svarade tempelherren högdraget.
»De skola bereda ert fall», sade Konrad av Montserrat, »och ni vet lika väl som jag, högvördige stormästare, att om de förbundna furstarnas företag i Palestina skulle krönas med framgång, skall deras första politiska åtgärd bliva en inskränkning av er ordens självständighet, vilket ni längesedan skulle erfarit, utom vår helige faders, påvens beskydd; och så framt man ej behövt er tapperhet till Palestinas erövring. Giv dem fullkomlig framgång, och de skola kasta er åt sidan, liksom skärvorna av en bruten lans kastas utur tornerbanan.»
»Det torde vara sanning i vad ni säger», sade tempelherren med ett dystert småleende; »men hurudana skola våra förhoppningar bliva, om de allierade skulle draga sina trupper tillbaka och lämna Palestina i Saladins våld?»
»Stora och säkra», svarade Konrad. »Sultanen skulle giva oss vidsträckta provinser, emot förbindelse för oss, att till hans tjänst underhålla en kår välrustade frankiska lansar. I Egypten och Persien skulle en sådan hjälptrupp av hundra man, i förening med hans eget lätta kavalleri, förvissa honom om segern emot den mest överlägsna styrka. Detta vårt beroende kunde blott räcka en tid — kanske under denne djärva sultans levnad. — Men i Österlandet uppväxa stora riken som svampar. Föreställ er honom död och oss ständigt förstärkta av käcka lycksökare från Europa; vad skola vi ej kunna uträtta, oförhindrade av dessa monarker, vilkas höga värdighet för det närvarande ställer oss i skuggan, och som gärna för alltid skulle hålla oss i förnedring och beroende, om de skulle kvarbliva här och lyckas i detta krigståg!»
»Ni talar sant, herr markis», sade stormästaren», »och edra ord finna ett genljud i min själ. Vi måste likväl vara försiktiga. Philip av Frankrike är lika klok, som han är tapper.»
»Sant, och skall därför så mycket lättare avstå från ett företag, vartill han obetänksamt förbundit sig, antingen i ett ögonblick av entusiasm eller övertalad av sina ädlingar. Han är avundsjuk på sin naturliga fiende, konung Richard, och längtar till sitt land, för att fullfölja ärelystna planer, vilkas föremål ligga närmare Paris än Palestina. Han skall begagna varje hederlig förevändning att draga sig från en skådeplats, varpå han inser, att han blott förslösar sitt konungarikes krafter.»
»Och hertigen av Österrike?» sade tempelherren.
»Åh, vad hertigen beträffar», svarade Konrad, »skall hans inbilskhet och dårskap leda honom till samma beslut, som Philip fattar av klokhet och politik. Han anser sig — Gud styrke honom i hans tro! — behandlad med otacksamhet, emedan alla människor, hans egna Minnesänger[1] ej undantagna, berömma och prisa kung Richard, vilken han fruktar och hatar, och åt vars ofärd han skulle glädja sig, liksom dessa fega, illa dresserade jakthundar, som, när den främsta av kopplet är i nappatag med vargen, hellre anfalla honom bakifrån än skynda till hans bistånd. — Men varför berättar jag detta för dig, utom för att visa, att jag är uppriktig i min önskan att se detta förbund upplöst och landet befriat från dessa stora monarker med deras härar? Och du vet väl och har själv sett, huru alla furstar av makt och inflytande, en enda undantagen, äro angelägna att öppna underhandlingar med sultanen?»
»Jag medger det», sade tempelherren. »Den skulle vara blind, som ej sett det vid deras senaste överläggningar. Men lyft din mask ännu en tum högre och säg mig dina verkliga skäl till att i rådet påyrka, att denna nordiske engelsmannen, skotten, eller vad ni kallar den där riddaren av Leoparden, skulle framföra deras fredsförslag?»
»De voro politiska», svarade italienaren. »Hans egenskap av infödd britt var tillräcklig att ingiva Saladin förtroende för honom, då han visste honom tjäna under Richard, medan hans egenskap av skotte, jämte något annat personligt groll, som jag har reda på, gjorde det föga sannolikt, att han, efter återkomsten från sin beskickning, skulle sätta sig i förbindelse med den sjuke konungen, som ej särdeles tyckte om hans närvaro.»
»En alltför fint hopspunnen politik», sade stormästaren. »Tro mig, att de italienska spindelvävarna aldrig skola fjättra denne oklippte Simson från ölandet — tacka Gud, om ni kan göra det med nya tåg och det av segaste slaget. Inser ni ej, att det sändebud, ni med så mycken omsorg utvalt, skaffat oss på halsen denne läkare, som kanske sätter den Lejonhjärtade, tjurhalsade engelsmannen i stånd att fullfölja sitt korståg, och vilken av de andra furstarne vågar väl hålla sig tillbaka, om han blott en gång är i stånd att rusa framåt? — De måste följa honom, om också blott för skam skull, ehuru de lika gärna skulle vilja marschera under djävulens fana.»
»Var lugn», sade Konrad av Montserrat; »innan denne läkare, så framt han ej kan göra underverk, kan göra Richard frisk, torde det vara möjligt att åstadkomma någon öppen brytning mellan fransmannen, eller åtminstone österrikarn och deras engelske bundsförvant, så att söndringen skall bliva ohjälplig och Richard uppstå från sin säng, kanske för att kommendera sina egna trupper, men aldrig mer för att med sin egen ensamma kraft leda hela korståget.»
»Du är en flink bågskytt», sade tempelherren; »men, Konrad av Montserrat, din båge är för slapp att föra pilen till målet.»
Han tystnade därpå tvärt, kastade en misstänksam blick omkring sig, för att se, om någon lyssnade på honom, fattade Konrads hand, kramade den häftigt, under det han såg italienaren skarpt i ansiktet, och upprepade långsamt: »Richard uppstå från sin säng, säger du? — Konrad, han får aldrig uppstå!»
Markisen av Montserrat studsade. — »Vad? — Talar ni om Richard av England — om Lejonhjerta — kristenhetens hjälte?»
Hans kind bleknade, hans knän darrade, under det han talade. Tempelriddaren såg på honom och förvred sitt järnansikte till ett föraktligt leende.
»Vet du, vem du i detta ögonblick är lik, sir Konrad? Ej den statskloke och tappre markisen av Montserrat — ej den, som skulle vilja leda furstars råd och bestämma rikens öden — utan en novis, som oförmodat råkat på en besvärjelseformel i sin mästares svartkonstbok och framkallat djävulen, då han minst tänkte därpå, men nu står förskräckt vid anblicken av den ande, som visar sig för honom.»
»Jag medger», sade Konrad och hämtade sig, »att, så framt någon annan säker utväg ej kan upptäckas — du utpekat en, som rakast leder till målet. Men — välsignade Maria! — vi skola bli hela Europas avsky; varje människa skall förbanna oss, ifrån påven på sin tron, intill tiggaren vid kyrkdörren, som, trasig och spelälsk, i den yttersta grad av mänskligt elände, skall tacka Gud, att han ej är Giles Amaury eller Konrad av Montserrat.»
»Om du tar saken så», sade stormästaren med samma köld, som han röjt under loppet av hela detta märkliga samtal, »så låt oss antaga, att ingenting förefallit oss emellan — att vi tala i sömnen — att vi vaknat, och att drömbilden är försvunnen.»
»Den kan aldrig försvinna», svarade Konrad.
»Syner om kungliga och hertigliga kronor äro verkligen något envisa att bibehålla sin plats i inbillningen», svarade stormästaren.
»Gott!» sade Konrad, »låt mig blott först försöka att stifta oenighet mellan Österrike och England.»
De åtskildes. — Konrad blev stående orörlig på samma fläck och betraktade den långsamt bortgående tempelherrens fladdrande vita mantel, som småningom försvann i den österländska nattens hastigt infallande mörker. Högmodig, äregirig, förslagen och föga samvetsgrann, var markisen av Montserrat likväl ej grym av naturen. Han var en vällustig epikuré, och liksom många, vilka hylla den levnadsåsikten, hyste han motvilja för att, ens av själviska bevekelsegrunder, tillfoga plåga, eller begå handlingar av grymhet, och hade tillika ett slags allmän känsla av aktning för sitt rykte, som ofta ersätter bristen på de bättre grundsatser, varmed ett gott rykte bör upprätthållas.
»Jag har», sade han, i det hans ögon ännu voro fästa på den punkt, där han sett den sista skymten av tempelherrens mantel, »jag har verkligen frambesvurit djävulen med hull och hår! Vem skulle väl kunnat tro, att denne sträve asketiske stormästare, vars hela lycka eller olycka är införlivad med hans ordens öden, kunde vilja göra mera för dess förkovran, än jag, som strävar för mina egna fördelar? Att göra ett slut på detta dåraktiga korståg, var visserligen min avsikt; men jag dristade ej tänka på det viga medel, som denne behjärtade präst vågat framställa — likväl är det det säkraste — kanske även det minst farliga.»
Dessa markisens betraktelser, vilka han halvhögt uttalade för sig själv, avbrötos av en röst, som på något avstånd med en härolds högtidliga ton utropade: »kom ihåg den heliga graven!»
Denna uppmaning upprepades från post till post; ty det var skiltvakternas plikt, att tid efter annan under deras vakt låta höra detta rop, på det korsfararne alltid måtte påminnas om ändamålet, varför de gripit till vapen. Men ehuru Konrad var van vid denna plägsed och vid alla föregående tillfällen hört detta varningsrop såsom en helt vanlig sak, så kom det likväl nu i så stark motsats till hans egen tankegång, att det föreföll honom, som en röst från himmeln, vilken varnade honom för det missdåd, varpå hans själ ruvade. Han såg sig ängsligt omkring, som om han, liksom forntidens patriark, ehuru under olika omständigheter, väntat sig finna en vädur, bekajad i en buske, såsom en ersättning för det offer, hans kamrat föreslagit att erbjuda, ej åt det Högsta Väsendet, utan åt deras egen ärelystnads Moloch, då hans ögon föllo på de breda vecken av Englands baner, som tungt utbredde sig för den svaga aftonvinden. Det var uppställt nästan mitt i lägret på en med konst danad kulle, vilken kanske någon forntida ebreisk furste eller kämpe valt som ett minnesmärke av sin sista vilostad. Om så var, hade dess namn nu fallit i glömska, och korsfararne hade kristnat den till Sankt Georgs höjd, emedan Englands baner från denna upphöjda punkt syntes över hela lägret och, såsom en herraväldets sinnebild, svajade över de många furstliga och även kungliga fanor, vilka syntes på lägre belägna punkter.
Ett kvickt förstånd, såsom Konrads, fattar ideer vid den flyktigaste blick. Ett enda ögonkast på standaret tycktes förjaga den ovisshet, vari han dittills svävat. Han gick till sitt tält med snabba och stadiga steg, såsom en, den där uppgjort en plan, vilken han är besluten att utföra, avskedade den nästan furstliga hovstat, som avvaktade hans ankomst, och lade sig att sova, sakta yttrande för sig själv, att det vore bäst att försöka lindrigare medel, innan man tillgrep de mera förtvivlade.
»I morgon», sade han, »sitter jag till bords hos ärkehertigen av Österrike, och vi få väl då se, vad. som kan göras till befrämjande av våra avsikter, innan vi ingå på denne tempelherres svarta anslag.»
- ↑ Så kallades de tyska ministrelerna.