Talismanen/Kapitel 09
| ← Åttonde kapitlet |
|
Tionde kapitlet → |
NIONDE KAPITLET.
»Den läkarn utan like är; då pest
och feber, fluss och gikt bli honom varse,
från lemmar, som de kvalt, de genast vika.»
Anonym.
Med långsamma steg och oron målad på sitt ansikte gick baronen av Gilsland till det kungliga tältet. Han hade myckel misstroende till sin egen förmåga, utom på stridsfältet, och som han visste, att han ej var begåvad med något särdeles skarpt förstånd, åtnöjde han sig vanligen med att förundra sig över omständigheter, som en människa med livligare inbillningskraft skulle bemödat sig att utforska och begripa, eller åtminstone gjort till föremål för begrundning. Men det föreföll även honom högst besynnerligt, att biskopen så med ens skulle upphöra att ägna någon vidare uppmärksamhet åt den underbara kur och de förhoppningar om Richards återställande till hälsan, den ingav, och att anledningen därtill kunde vara en i hans tycke så ytterst likgiltig sak, som en fattig skotsk riddares resor fram och tillbaka; en skotsk riddare ansågs nämligen av Thomas av Gilsland såsom den odugligaste och föraktligaste bland alla, som voro av adligt blod, och oaktat han vanligen åtnöjde sig med att vara en passiv åskådare av förefallande händelser, gjorde hans själ ovanliga ansträngningar för att skapa några sannolika gissningar över anledningen härtill.
Slutligen föll han på den tanken, att alltsammans kunde vara en inom de allierades läger uppgjord sammansvärjning mot konung Richard, och att det ej var osannolikt, att biskopen, vilken av några ansågs som en förslagen och föga samvetsgrann person, kunde vara en av deltagare däri. Det var väl sant, alt det i hans tanke icke fanns någon människa, som var så fullkomlig som hans herre; ty Richard var ridderskapets blomma och den förnämste av alla de kristna anförarne, samt iakttog troget alla den heliga kyrkans föreskrifter, och längre sträckte sig ej de Vaux' begrepp om fullkomlighet. Han visste väl, att det alltid varit hans herres oförtjänta öde, att vid ådagaläggandet av sina stora egenskaper skörda lika mycket klander och ovänskap, som ära och tillgivenhet, samt att i själva lägret och bland de furstar, vilka genom ed förbundit sig till korståget, många funnos, som gärna skulle uppoffrat allt hopp om seger för det nöjet att få störta eller åtminstone förödmjuka Richard av England.
»Därför», sade baronen för sig själv, »är det alls inte omöjligt att denne El Hakim, då han med sin kur — eller skenbara kur — botat den skotske vapendragaren, endast kan hava åsyftat ett skälmstycke, vari riddaren av Leoparden torde vara delaktig, och biskopen av Tyrus, så prelat han än är, kanske även kan hava någon andel.»
Detta antagande kunde likväl ej lätt förlika sig med den oro, biskopen visat, då han erfor, att den skotske riddaren, tvärt emot hans förmodan, hastigt återkommit till korsfararnes läger. Men de Vaux tog endast intryck av sina allmänna fördomar, vilka ingåvo honom den fasta övertygelsen, att en listig italiensk präst, en trolös skotte och en saracensk doktor vore en sats ingredienser, varav allt möjligt ont, men sannolikt ej något gott kunde utdragas. Han beslöt likväl att öppet framställa sina betänkligheter för konungen, om vars omdöme han hade en nästan lika hög tanke som om hans tapperhet.
Under tiden hade händelser inträffat, alldeles stridiga mot de förmodanden, Thomas de Vaux hyst; ty han hade knappt lämnat det kungliga tältet, förrän Richard, både till följd av den otålighet, som låg i hans natur, och den, som framkallades av febern, började knota över hans dröjsmål och uttrycka sin längtan efter hans återkomst. Han hade nog erfarenhet för att söka resonera bort denna sinnesretlighet, som betydligt ökade hans kroppsliga illamående. Han uttröttade sina tjänare genom att begära förströelse av dem, och prästens bönbok, den lärdes roman och själva hans mest älskade ministrels harpa anlitades förgäves. Slutligen, två timmar före solnedgången och således långt före den tid, då han kunde vänta någon tillförlitlig underrättelse om utgången av morens eller arabens kur, skickade han, som vi redan nämnt, ett bud till riddaren av Leoparden, med befallning, att denne genast skulle inställa sig, i hopp att mildra sin otålighet genom att av sir Kenneth erhålla en närmare underrättelse om orsaken till hans frånvaro från lägret, och omständigheterna vid hans möte med denne ryktbare doktor.
Den sålunda tillkallade skotske riddaren inträdde hos konungen, liksom han ej varit ovan vid en sådan ära. Konungen av England kände honom knappast till utseendet, ehuru han, lika mån om sin rang som trägen i sin dyrkan av sitt hjärtas hemliga älskarinna, aldrig varit frånvarande vid de tillfällen, då den engelska frikostigheten och gästfriheten öppnade konungens hov för alla, vilka innehade en viss värdighet inom ridderskapet. Konungen såg oavvänt på den inträdande sir Kenneth, under det denne ett ögonblick knäföll vid sängen samt därpå uppsteg och ställde sig framför honom i en vördnadsfull ställning, som likväl var fri från all trälaktighet eller ödmjukhet och sådan, som det anstod en officer i sin befälhavares närvaro.
»Ditt namn», sade konungen, »är Kenneth av Leoparden. — Av vem har du erhållit riddarvärdigheten.»
»Jag har fått den av Wilhelms, Skottlands lejons svärd», svarade Kenneth.
»Ett vapen», sade konungen, »fullt värdigt att meddela denna heder, och ej heller har det blivit lagt på en oförtjänt skuldra. Vi ha sett dig kämpa ridderligt och tappert i den hetaste striden, där nöden var som störst, och vi skulle ej dröjt tills nu för att låta dig veta, att dina förtjänster blivit bemärkta av oss, om ej din förmätenhet i andra fall varit sådan, att dina tjänster ej kunnat göra anspråk på någon större belöning, än förlåtelse för dina överträdelser. Vad säger du — ha?»
Kenneth försökte att tala, men var ur stånd att uttrycka sig tydligt. Medvetandet av hans alltför ärelystna kärlek och den skarpa falkblick, varmed Lejonhjerta tycktes genomskåda hans själs innersta, förenade sig att förbrylla honom.
»Och dock», sade konungen, »ehuru soldater borde lyda order och vasaller sina länsherrar, skulle vi likväl kunna förlåta en käck riddare en större förgripelse än hållandet av en hund, om det också vore stridande emot vår uttryckliga, offentliga kungörelse.»
Richard höll sina ögon fästa på skottens ansikte, och log inom sig själv, då han varseblev den lättnad, han hade berett honom genom den vändning, han givit sin allmänna anklagelse.
»Med förlov, mylord», sade skotten, »ers majestät måste i detta avseende ha överseende med oss, fattiga adelsmän från Skottland. Vi äro långt ifrån vår hembygd, ha knappa inkomster och kunna ej underhålla oss så väl som edra rika ädlingar, vilka ha kredit hos lombarderna. Saracenerna skola så mycket tyngre känna våra hugg, om vi då och då ha ett stycke torrt kött att äta till våra grönsaker och kornmjölskakor.»
»Det tjänar ej till något att begära mitt lov», sade Richard, »eftersom Thomas de Vaux, vilken, liksom alla andra, som omgiva mig, gör vad han själv anser för lämpligast, redan givit dig tillstånd att jaga med hund och falk.»
»Med förlov, endast med hund», sade skotten; »men om ers majestät även täcktes förunna mig den senare rättigheten och anförtro mig en falk på handen, hoppas jag kunna förse ert kungliga bord med någon utvald vattenfågel.»
»Jag fruktar för», sade konungen, »att om du blott hade falken, skulle du knappt avvakta tillåtelsen. Jag vet alltför väl, att man utomlands säger, att vi av huset Anjou straffa brott emot våra jaktstadgar lika strängt som högförräderi. Men tappra och berömliga män kunna vi förlåta förbrytelser av båda slagen. — Dock nog härom. Jag önskar att få veta av er, herr riddare, varför och på vilkens befallning ni nyligen företagit en resa till öknen vid Döda havet och Engaddi?»
»På befallning», svarade riddaren, »av det heliga korstågets furstliga råd.»
»Och huru vågade någon giva en sådan befallning, då jag — som säkerligen ej är den ringaste i förbundet — var okunnig därom?»
»Det tillkom ej mig, ers höghet», sade skotten, »att efterforska dylika biomständigheter. Jag är en korsets krigare, som visserligen för närvarande tjänar under ers höghets fana och är stolt över att detta förunnats mig; men jag förblir dock alltid en, som antagit det heliga tecknet till försvar av kristenhetens rättigheter samt återerövrandet av den heliga graven, och är därför förbunden, att utan invändning lyda de furstars och anförares befallning, som leda det välsignade företaget. Liksom hela den övriga kristenheten, måste jag beklaga, att er opasslighet skall, ehuru som jag hoppas, blott för en kort tid, utestänga ers höghet från de rådplägningar, vari ni innehar en så mäktig röst; men som soldat måste jag lyda dem, vilka äga laglig rätt att befalla, eljest skulle jag blott ge ett dåligt exempel i det kristna lägret.»
»Du har rätt», sade konung Richard, »och klandret drabbar ej dig, utan dem, med vilka jag hoppas få uppgöra full räkning, när det behagar himmeln att uppresa mig från denna plågans och overksamhetens förbannade bädd. Vad var ändamålet med din beskickning?»
»Med ers höghets tillåtelse», svarade sir Kenneth, »tycker jag den frågan bäst kunde göras dem, som sänt mig, och vilka kunna förklara skälen till min beskickning, varemot jag blott kan förtälja dess yttre form och syfte.»
»Slå inga slingerbultar för mig, herr skotte, så framt ditt liv är dig kärt», sade den lätt uppretade monarken.
»Mitt liv, mylord», svarade riddaren tryggt, »kastade jag bakom mig som en sak, varpå jag ej mer borde fästa något avseende, i samma stund jag förband mig till detta företag, i vilket jag mera avsåg mitt odödliga väl, än min dödliga kropp.»
»Min själ», sade konung Richard, »är du inte en rask buss! Hör på, herr riddare, jag tycker om skottarne, de äro manhaftiga, ehuru trumpna och halsstarriga och, som jag tror, redliga män på det hela, fastän statsorsaker någon gång tvungit dem att nyttja förställning. Jag förtjänar även någon välvilja av dem; ty jag har frivilligt gjort, vad de genom vapen lika litet skulle kunnat avtvinga mig, som någon av mina företrädare — jag har återgivit fästningarna Roxburgh och Berwick, vilka voro lämnade som underpant åt England, jag har återställt de gamla gränserna, och slutligen har jag avstått från det hyllningsanspråk, som jag ansåg vara er orättvist påtvunget. Jag har sökt göra mig redliga, oberoende vänner, där forna engelska konungar blott eftersträvat att underkuva obenägna, upproriska vasaller.»
»Allt detta har ni gjort, herr konung», sade sir Kenneth, bugande, »genom er traktat med vår konung i Canterbury, och därför har även jag och många bättre skotska män, vilka eljest skulle härjat edra gränser i England, stritt emot de otrogna under edra fanor. Om de nu äro få till antalet, är det därför, att de ej skonat sitt liv.»
»Jag medger, att det är sant», sade konungen; »och för den väntjänst jag gjort ert land, fordrar jag, att ni erinrar er, att jag, som en huvudmedlem av det kristna förbundet, har rättighet att känna mina medförbundnas underhandlingar. Gör mig därför den rättvisan att säga mig, vad jag har anspråk på att veta och som jag är säker på att sannfärdigare få erfara av er än genom andra.»
»Mylord», sade skotten, »sålunda uppmanad, vill jag säga sanningen; ty jag tror fullt och fast, att edra avsikter rörande huvudändamålet av vårt företag äro uppriktiga och redliga; och det är mer än jag vågar försäkra om de andra medlemmarna av det heliga förbundet. Jag får därför underrätta er, att mitt uppdrag var, att medelst eremiten av Engaddi, en helig man, som är aktad och beskyddad av själva Saladin, föreslå…»
»En förlängning av stilleståndet, gissar jag», inföll Richard hastigt.
»Nej, vid sanct Andreas, nådig herre», svarade den skotske riddaren, »utan upprättandet av en stadigvarande fred och vårt avtåg från Palestina.»
»Sankt Georg!» sade Richard helt förvånad. — »Nog har jag haft dåliga tankar om dem, men aldrig kunde jag drömt om, att de skulle förnedrat sig till en sådan vanheder. Tala, sir Kenneth, med vad uppsåt åtog ni er denna beskickning?»
»Med ett ganska gott uppsåt, mylord», sade Kenneth, »emedan jag, då vi förlorat vår ädle anförare, under vars ledning jag allena hoppades på framgång, ej visste någon, som kunde efterträda honom, med någon sannolikhet att föra oss till segern, och jag ansåg det rådligast att under sådana omständigheter undvika ett nederlag.»
»Och på vilka villkor skulle denna hoppfulla fred avslutas?» sade Richard, som med möda kunde tillbakahålla den vrede, som nästan sprängde hans hjärta.
»De blevo mig ej anförtrodda, mylord. Jag lämnade dem förseglade till eremiten.»
»Och för vad anser ni denne vördiga eremit — för en narr, galning, förrädare eller helgon?» sade Richard.
»Hans galenskap, sir», svarade den sluge skotten, »tror jag blott vara tillgjord för att vinna ynnest och aktning av hedningarne, vilka anse dårar begåvade med himmelska ingivelser. Åtminstone tyckte jag mig finna, att hans galenskap blott visade sig, när omständigheterna så fordrade, och att den ej, såsom naturlig galenskap, var inblandad med hans sinnesstämning i allmänhet.»
»Klokt svarat», sade monarken, och kastade sig tillbaka i sängen, varifrån han till hälften rest sig. »Nå, och hans botövningar?»
»Hans botövningar föreföllo mig uppriktiga», fortfor Kenneth, »och såsom härrörande från samvetskval över något förfärligt brott, varför han tyckes tro sig dömd till evig förtappelse.»
»Än hans politik?» sade konung Richard.
»Som jag tror, misströstar han om Palestinas räddning, liksom om sin egen salighet, så framt ej ett underverk mellankommer — åtminstone sedan Richards arm upphört att strida därför.»
»Och således är denne eremit lika feg i sin politik, som dessa ömkliga furstar, vilka, glömska av sitt ridderskap och sin tro, blott äro fasta och beslutsamma, när det är fråga om återtåg, och som hellre i sin flykt skulle nedtrampa en döende bundsförvant, än rycka framåt mot en väpnad saracen.»
»Värdes ursäkta mig, herr konung», sade den skotske riddaren, »men detta samtal upphetsar blott er feber, som är den fiende, av vilken kristenheten befarar mera ont, än av de otrognas väpnade härskaror.»
Konungens ansikte hade verkligen blivit mycket rött och hans åtbörder mera feberaktigt häftiga. Han knöt handen, utsträckte armen, hans ögon blixtrade och han tycktes på en gång lida av både kropps- och själskval, medan hans stolta mod förmådde honom att tala på, liksom han föraktat båda.
»Ni kan smickra, herr riddare», sade han; »men ni slipper mig ej så lätt. Jag måste veta mer av er än ni hittills sagt mig. Såg ni min kungliga gemål, när ni var i Engaddi?»
»Inte så vitt jag vet — nej, mylord», svarade sir Kenneth med märkbar förvirring; ty han erinrade sig midnattsprocessionen i klippkapellet.
»Jag frågar er», sade konungen med strängare röst, »om ni ej var i karmeliternunnornas kapell i Engaddi och där såg Berengaria, drottning av England, och hennes hovdamer, vilka begivit sig dit på en pilgrimsfärd?»
»Mylord», sade sir Kenneth, »jag skall tala sanningen, som om jag vore i biktstolen. I ett underjordiskt kapell, dit eremiten förde mig, såg jag en fruntimmerskör betyga sin vördnad för en relik av högsta helighet; men som jag ej såg deras ansikten, ej heller hörde deras röster, utom i de hymner, som de avsjöngo, så kan jag ej säga, om drottningen av England befann sig ibland dem.»
»Och igenkände ni ej någon av dessa damer?»
Sir Kenneth teg.
»Jag frågar er», sade Richard och reste sig på armbågen, »som riddare och ädling, och ert svar skall lära mig, huru ni värderar dessa titlar — igenkände ni någon dam bland den andäktiga skaran? Ja eller nej!»
»Mylord», sade Kenneth, ej utan mycken tvekan, »jag torde kunnat gissa…»
»Och jag torde också kunna gissa», sade konungen och rynkade pannan strängt; »men nog härmed. Så Leopard ni är, herr riddare, så akta er att fresta Lejonets ram. Hör på — att bli kär i månen vore blott en dårskap; men att hoppa från tinnarna av ett högt torn, i den vanvettiga förhoppningen att komma inom dess krets, vore en självspillings galenskap.»
I detta ögonblick hördes någon rörelse i yttre rummet, varvid konungen hastigt återtog sin vanliga ton, sägande: »nog — gå — skynda till de Vaux och skicka hit honom med den arabiske doktorn. Mitt liv för sultanens redlighet! Ville han blott avsvärja sin falska tro, skulle jag med mitt svärd hjälpa honom att driva detta franska och österrikiska avskum ur hans stater och anse Palestina lika väl regerat av honom, som då dess konungar smordes enligt himmelens eget beslut.»
Riddaren av Leoparden avlägsnade sig, och strax därefter anmälde kammarpagen, att en deputation från stora rådet begärde att få uppvakta hans majestät av England.
»De erkänna således, att jag ännu lever», var hans svar. »Vilka äro de värda ambassadörerna?»
»Stormästaren för tempelorden och markisen av Montserrat.»
»Vår broder av Frankrike tycker ej om sjuksängar», sade Richard; »men hade Philip varit sjuk, hade jag redan för länge sedan stått vid hans säng. — Jocelyn, städa min bädd, den är omtumlad som ett stormigt hav — giv mig den där stålspegeln — för en kam genom mitt skägg och hår. De se verkligen snarare ut som ett lejons man, än en kristen människas lockar — skaffa mig vatten.»
»Mylord», sade pagen darrande, »läkarne säga, att kallt vatten kan bliva farligt.»
»Åt fanders med läkarne», svarade konungen. »Om de ej kunna bota mig, tror du jag tillåter dem att plåga mig? — Se så», sade han, sedan han gjort sina tvagningar, »släpp nu in de hedervärda sändebuden; jag tror de nu näppeligen skola kunna märka, att plågan gjort Richard vårdslös om sin person.»
Den ryktbare stormästaren för tempelorden var en lång, mager, i krig härdad man, med ett matt, men genomträngande öga och en panna, varpå tusentals mörka intriger intryckt en del av sitt dunkel. Stående i spetsen för den märkvärdiga korporation, för vilken dess orden var allt och individen intet — som sökte förstorandet av sin makt på bekostnad av själva den religion, till vars försvar brödraskapet ursprungligen förenat sig; som beskylldes för kätteri och trolldom, ehuru dess medlemmar till sin karaktär voro kristna präster; som misstänktes för att stå i förbund med sultanen, ehuru dess ed förband den till det heliga templets återerövrande eller försvar — var såväl han som hela orden en gåta, för vars lösning de flesta människor ryste. Stormästaren var klädd i sin vita statsdräkt och höll i handen sin abacus, en mystisk ämbetsstav, vars egendomliga form givit anledning till så besynnerliga gissningar och uttydningar, ledande till misstankar, att detta brödraskap av kristna riddare var förenat under hedendomens vederstyggligaste sinnebilder.
Konrad av Montserrat hade ett vida behagligare yttre än den mörka och mystiska prästsoldaten, av vilken han beledsagades. Han var en vacker, medelålders man, käck i fält, skarpsinnig i rådet, munter och artig vid lustbarheter; men å andra sidan beskylldes han allmänt för vankelmod, för en inskränkt och självisk ärelystnad, för ett begär att utvidga sitt eget furstendöme, utan avseende på det latinska konungariket Palestinas fördelar, och för hemliga underhandlingar med Saladin, till befrämjande av sitt eget bästa på sina kristna medförbundnes bekostnad.
Sedan dessa förnäma personer gjort de sedvanliga hälsningskomplimangerna, vilka av konung Richard lika artigt besvarades, började markisen av Montserrat att förklara anledningen till deras besök. »De voro avsända», sade han, »av de bekymrade konungar och furstar, vilka utgjorde korstågels råd, för att göra sig underrättade om deras storsinta allierades, den tappre konungens av England hälsa.»
»Vi känna den vikt, rådets furstar fästa vid vår hälsa», svarade den engelske konungen, »och inse fullkomligt, huru påkostande det måste varit för dem att i fjorton dagars tid kväva all nyfikenhet i detta avseende, utan tvivel av fruktan, att de skulle förvärra vår sjukdom genom att visa sin oro rörande utgången.»
Sedan markisens flytande vältalighet sålunda hejdats, och han själv blivit tämligen förbryllad av detta svar, upptog hans strävare medbroder samtalets tråd med så torr och kort gravitet, som var förenlig med den persons höga rang, vilken han tilltalade, och meddelade konungen, att de kommo å rådets vägnar för att i kristenhetens namn bedja honom ej tillåta den otrogne läkare, som sades vara skickad av Saladin, att kvacksalva med hans sjukdom, förrän rådet vidtagit nödiga åtgärder för att undanrödja eller bekräfta den misstanke, som för det närvarande ansågs vidlåda en sådan persons beskickning.
»Herr stormästare av den heliga och tappra tempelherreorden, och ni, högst ädle markis av Montserrat», svarade Richard, »om det behagar er att dröja i nästa rum, skolen I strax få se, vad avseende vi fästa vid de ömma föreställningar, som göras oss av våra kungliga och furstliga medbröder i detta heliga krig.»
Markisen och stormästaren avträdde till följd härav, och de hade ej varit länge i yttre tältet, förrän den österländske läkaren anlände, åtföljd av baronen av Gilsland och Kenneth av Skottland. Baronen inkom likväl något efter de båda andra, emedan han händelsevis stannat utanföre för att utdela några befallningar till posterna.
Då den arabiske läkaren inträdde, hälsade han enligt österländska bruket på markisen och stormästaren, vilkas värdighet var synbar både av deras utseende och hållning. Stormästaren besvarade hälsningen med ett uttryck av kallt förakt, och markisen med den nedlåtande hövlighet, som han vanligen visade människor av alla klasser och nationer. En tystnad uppstod; ty den skotske riddaren, som väntade på de Vaux' ankomst, dristade ej att på eget bevåg ingå i den engelska konungens tält, och under detta mellanskov frågade stormästaren muselmannen strävt: »otrogne, dristar du utöva din konst på en smord konung i den kristna hären?»
»Allahs sol», svarade den vise, »skiner så väl på nazarenen som på den rättrogne, »och hans tjänare vågar ej göra någon åtskillnad mellan dem, då han kallas att utöva sim läkekonst.»
»Otrogne Hakim», sade stormästaren, »eller vad de kalla dig, mörkrets odöpta slav, vet du väl, att du kommer att sönderslitas mellan vilda hästar, om konung Richard dör under din behandling?»
»Det vore en väl sträng dom», svarade läkaren, »i betraktande av, att jag blott kan använda mänskliga medel, och att utgången står skriven i ljusets bok.»
»Nej, vördige och tappre stormästare», sade markisen av Montserrat, »besinna, att denne lärde man ej känner våra kristna lagar, instiftade i Guds fruktan och till hans smordas säkerhet. Vet därför, hedervärde doktor, att, ehuru vi ej betvivla din skicklighet, du likväl gjorde bäst i att träda inför vårt heliga förbunds lysande råd för att där, i närvaro av några av detsamma utsedde vise och lärde läkare, giva underrättelse och besked om det förfaringssätt och de läkemedel, du ämnar använda för att bota denne höge patient, och dymedelst undgå all den fara, för vilken du eljest sannolikt torde blottställa dig, om du överilat företar ett så viktigt värv på ditt eget ansvar.»
»Mina herrar», sade El Hakim, »jag förstår er fullkomligt. Men vetenskapen har sina hjältar, så väl som er krigskonst, och har stundom sina martyrer, lika väl som religionen. Jag är av min herre, sultan Saladin, befalld att bota denne nazarenske konung, och med profetens välsignelse skall jag lyda hans befallning. Om jag misslyckas, bären I svärd, som törsta efter de rättrognas blod, och jag överlämnar min kropp åt edra vapen. Men jag vill ej tvista med en oomskuren om de läkemedels kraft, varom jag genom profetens nåd erhållit kunskap, och jag ber er att ej för mig föranleda något uppskov i uppfyllelsen av mitt värv.»
»Vem talar om uppskov?» sade baron de Vaux, som hastigt inträdde i tältet; »vi ha redan haft för många sådana. — Jag hälsar er, mylord av Montserrat, och er, tappre stormästare. Men jag måste genast föra denne lärde läkare till min herres säng.»
»Mylord», sade markisen på normandisk franska, eller språket ouie, som det då för tiden kallades, »ni vet kanske inte, att vi äro skickade av korstågets kungliga och furstliga råd för att göra lämpliga föreställningar mot vådan av att tillåta en otrogen österländsk läkare kvacksalva med en så viktig persons hälsa, som er herres, konung Richards.»
»Ädle herr markis», svarade engelsmannen tvärt, »att yttra många ord är inte min sak och ej heller finner jag något nöje i att åhöra sådana — dessutom är jag mycket förr färdig att tro, vad mina ögon sett, än vad mina öron hört. Jag är förvissad om, att denne hedning kan bota konung Richards sjukdom, och jag tror och hoppas, att han skall vinnlägga sig om att göra det. Tiden är dyrbar. Om Mahomet — vilken Gud förbanne! — stode utanföre med samma goda avsikt som denne Adonebek El Hakim hyser, skulle jag anse för en synd att uppehålla honom en enda minut. — Därför ger jag er en god dag, mina herrar.»
»Ja, men konungen har själv sagt, att vi skulle vara närvarande, när denne läkare utövade sin konst på honom», invände Konrad av Montserrat.
Baronen viskade till kammarpagen, troligen för att få veta om markisen talade sant, och svarade sedan: »mina herrar, om ni vill förhålla er stilla, må ni gärna gå in med oss, men om ni genom ord eller åthävor avbryten denne skicklige läkare i hans värv, så skall jag låta er veta, att jag, utan aktning för er höga värdighet, med våld skall tvinga er att lämna Richards tält; ty veten, att jag är så övertygad om kraften av denne mannens läkemedel, att om Richard själv vägrade mottaga dem, så tror jag vid vår fru av Lanercost, att jag skulle ha mod att tvinga honom därtill, antingen han ville eller inte. — Stig på, El Hakim.»
De sista orden utsades på lingua franca, och åtlyddes genast av läkaren. Stormästaren såg bistert på den barske soldaten; men sedan han utbytt en blick med markisen, slätades rynkorna på hans panna, och båda åtföljde de Vaux och araben till det inre tältet, där Richard låg och väntade dem med den otålighet, varmed den sjuke lyssnar efter sin läkares steg. Sir Kenneth, vars närvaro varken tycktes fordrad eller förbjuden, ansåg sig, till följd av de förhållanden, vari han befann sig, berättigad att åtfölja dessa förnäma personer; men medveten av sin underordnade makt och rang, höll han sig på avstånd under hela det påföljande uppträdet.
Så snart de inträdde, utropade konungen: »så-åh! Ett vackert sällskap, som kommer för alt se Richard göra sitt sprang ner i mörkret. — Mina ädla bundsförvanter, jag hälsar er som representanier av vårt församlade förbund. Richard skall åter vara ibland er på sitt förra sätt, eller också skolen I bära hans lämningar till graven. — De Vaux, antingen han lever eller dör, kan du räkna på din furstes tacksamhet. — Här är ännu en till — men denna feber har förmörkat mina ögon — vad, den djärve skotten, som vill klättra upp till himmelen utan stege? — Han är också välkommen. — Se så, herr Hakim! — Till verket, till verket.»
Doktorn, som redan underrättat sig om symptomen av konungens sjukdom, undersökte nu hans puls en lång stund och med djup uppmärksamhet, varunder alla de kringstående stodo tysta och i andlös väntan. Den vise fyllde därpå en bägare med källvatten och doppade däruti den lilla röda pungen, vilken han, som förut, framtog ur barmen. När han tycktes anse vattnet tillräckligt mättat, ville han bjuda det åt konungen, som hindrade honom, i det han sade: »håll ett ögonblick! — Du har känt mig på pulsen — låt mig nu lägga mitt finger på din. — Såsom en god riddare förstår jag också något av din konst.»
Araben överlämnade utan tvekan sin hand, och hans långa, smala, mörka finger voro för ett ögonblick inneslutna och nästan begravna i konung Richards stora hand.
»Hans blod flyter så lugnt som ett barns», sade konungen »så slår ej pulsen på dem, som förgifta furstar. De Vaux, antingen vi leva eller dö, så sörj för att denne Hakim, hedrad och i trygghet, må begiva sig härifrån. — Hälsa från oss till den ädle Saladin, min vän. Dör jag, så sker det utan att tvivla på hans redlighet — lever jag, så skall det bli för att tacka honom, som en krigare bör tackas.»
Han reste därpå upp sig i sängen, tog bägaren i handen och vände sig till markisen och stormästaren: »kommen ihåg, vad jag säger, på det mina kungliga bröder må kunna besvara skålen i Cypervin: odödlig ära åt den förste korsfarare, som med lans eller svärd slår på Jerusalems port; och skam och evig vanära åt var och en, som vänder sig ifrån den plog, varpå han lagt handen.»
Han tömde därpå bägaren i bottnen, återlämnade den till araben och sjönk liksom avmattad ned på kuddarne, vilka blivit iordninglagda för hans emottagande. Med tyst, men uttrycksfullt tecken tillsade nu läkaren alla att lämna tältet, med undantag av honom själv och de Vaux, vilken av inga föreställningar kunde förmås all avlägsna sig. Rummet blev följaktligen utrymt.