Talismanen/Kapitel 23
| ← Tjuguandra kapitlet |
|
Tjugufjärde kapitlet → |
TJUGUTREDJE KAPITLET.
En stav, som svingats av en trollkarls hand,
förvandlat scenen till ett undrens land,
där allt så sällsamt och fantastiskt är,
som bilder, dem en feber frambesvär.
Astolpho. En romans.
Då riddaren av Leoparden uppvaknade ur sin långa och djupa sömn, befann han sig i förhållanden, så olika dem, varunder han lagt sig till vila, att han ej rätt visste, antingen han ännu drömde, eller om skådeplatsen blivit förvandlad genom trolleri. Han låg nu ej längre på fuktigt gräs, utan på en bädd, prydd med mer än österländsk lyx, och någon huld hand hade under hans vila avklätt honom den sämskskinnsrock, som han alltid bar under sin rustning, och i stället påklätt honom en nattklänning av finaste linne samt en vid sidenrock. Han hade blott varit överskuggad av öknens palmer; men nu låg han under ett sidentält, som prunkade med de skönaste kinesiska färger, medan en lätt florsgardin var dragen kring hans läger för att under sömnen skydda honom för de insekter, vilkas ständiga och tåliga rov han varit, allt sedan sin ankomst till detta heta luftstreck. Han såg sig omkring, liksom för att övertyga sig om, att han verkligen var vaken, och allt, som mötte hans öga, var lika praktfullt som hans bädd. Ett flyttbart, silverbandat badkar av cederträ var fyllt med vatten och doftade av de vällukter, som blivit begagnade vid dess tillredande. På ett litet ebenholtsbord vid sidan av sängen stod ett silverkärl, innehållande den utvaldaste sorbet, kall som snö, och vilken särdeles angenämt släckte den törst, som var en följd av den starka sömndrycken; och för att alldeles fördriva den känsla av berusning, den kvarlämnat, beslöt han att begagna badet och erfor därav en behaglig vederkvickelse. Sedan han torkat sig på handdukar av bomull, skulle han gärna velat påkläda sig sina egna grova kläder för att kunna gå ut och se, om världen var lika förändrad utanföre, som inom hans viloplats. Han kunde likväl ej någonstädes varsebliva dem; men i deras ställe fann han en dyrbar saracensk dräkt med sabel, dolk och allt annat, passande för en förnäm emir. Han kunde ej utfundera något annat skäl, varför man slösade dessa omsorger på honom, än den misstanken, att man genom denna uppmärksamhet ville göra honom vacklande i sin trosbekännelse; ty det var allmänt känt, att sultanens aktning för européernas kunskaper och mod gjorde honom gränslöst frikostig mot dem, som blivit hans fångar och låtit övertala sig att anlägga turbanen. Sir Kenneth korsade sig därför andäktigt, med det fasta beslut att trotsa alla dylika snaror, och på det han så mycket ståndaktigare skulle kunna framhärda i denna sin föresats, beslöt han att så litet som möjligt begagna sig av den uppmärksamhet och det överflöd, varmed han så frikostigt överhopades. Ännu kände han sitt huvud tungt och sömnigt, och då han insåg, att hans nattdräkt ej var rätt passande att visa sig ute med, lade han sig på sängen och omslöts åter av sömnens armar.
Men denna gång blev hans vila ej ostörd, ty han väcktes av den vid tältdörren stående läkaren, som frågade, huru han mådde och om han sovit nog. »Får jag inträda i ert tält?» slutade han; »ty förhänget är draget för ingången.»
»Husbonden», svarade sir Kenneth, som ville visa att han ej låtit förleda sig till förgätenhet av sin verkliga ställning, »behöver ej begära tillstånd att inträda i slavens tält.»
»Men om jag ej kommer som husbonde?» sade El Hakim utan att gå in.
»Läkaren», svarade sir Kenneth, »har alltid fritt tillträde till sin patients säng.»
»Jag kommer ej heller som läkare», fortfor El Hakim, »och därför begär jag ännu en gång tillåtelse, innan jag träder under ditt tält.»
»Var och en, vilken kommer som en vän», svarade Kenneth, »och såsom sådan har du hittills visat dig mot mig, finner alltid vännens boning öppen för sig.»
»Men ännu en gång», sade den österländske vise med sina landsmäns vanliga omständlighet, »antaget att jag ej kommer som vän?»
»Nå, så kom då som du behagar», svarade den skotske riddaren, något otålig över dessa omsvep. — »Må du vara vad du vill, så vet du nog, att jag varken har makt eller vilja att vägra dig inträde.»
»Jag kommer då», sade El Hakim, »som din forne fiende, men en redlig och ädelmodig fiende.»
Han inträdde med detsamma, och då han stod vid sir Kenneths säng, fortfor rösten att vara den arabiske läkaren Adonebeks; men gestalt, dräkt och ansiktsdrag voro Ilderims från Kurdistan, benämnd Shirkohf. Sir Kenneth stirrade på honom, som om han väntat, att synen skulle försvinna lik ett inbillningsfoster.
»Förundrar det dig, som är en beprövad krigare», sade Ilderim, »att finna, att en soldat något förstår sig på läkekonsten? Jag säger dig, nazaren, att en fullkomlig ryttare bör kunna rykta sin häst, lika väl som rida honom; smida sitt svärd på städet, lika väl som bruka det i striden; polera sin rustning, lika väl som bära den, och framför allt läka sår, lika väl som tillfoga dem.»
Under det han talade, blundade den skotske riddaren flere gånger, och så länge ögonen voro tillslutna, föresvävade honom bilden av El Hakim, med sin långa fladdrande, mörka dräkt, sin höga tartariska mössa och sina gravitetiska åtbörder: men så snart han öppnade dem, röjde den prydliga och med dyrbara ädelstenar smyckade turbanen, det lätta pansaret av sammanlänkade stål- och silverringar, som blänkte och strålade vid minsta böjning av kroppen, samt de från sitt högtidliga uttryck befriade och mindre svartmuskiga anletsdragen, vilka ej längre beskuggades av det tjocka, yviga håret, utan i stället förskönades av ett välputsat skägg, krigaren och ej den lärde.
»Är du ännu lika förvånad», sade emiren, »och har du med så föga iakttagelseförmåga vandrat genom världen, att du förundrar dig över, att människor ej alltid äro, vad de synas? Du själv — är du vad du synes?»
»Nej, vid sankt Andreas!» utropade riddaren; »ty för hela det kristna lägret synes jag vara en förrädare, och likväl vet jag med mig själv, att jag är en redlig, ehuru felaktig människa.»
»Just så bedömde jag dig», sade Ilderim, »och som vi ätit salt tillsammans, ansåg jag mig förbunden att befria dig från död och vanära. Men varför ligger du ännu i din säng, då solen redan är så högt på himmeln? Eller äro de kläder, som mina pack-kameler medfört, ovärdiga att bäras av dig?»
»Visst inte ovärdiga, men olämpliga därtill», svarade skotten; »giv mig en slavklänning, ädle Ilderim, och jag skall med nöje påtaga den; men jag kan ej förmå mig att bära den fria österländska krigarens dräkt jämte muselmannens turban.»
»Nazaren», svarade emiren, »din nation är så misstrogen, att den därigenom själv gör sig misstrodd. Har jag ej redan sagt dig, att Saladin ej önskar några andra omvända, än dem, som den helige profeten beveker att antaga hans lag? Våldsamhet och bestickning äro båda lika främmande för hans plan till den sanna trons utbredande. Hör mig, broder! Då den blinde mannen genom ett underverk återfick sin syn, föllo fjällen från hans ögon efter Guds behag — tror du, att någon jordisk läkare skulle kunnat borltaga dem? Nej; en dylik doktor skulle kunnat martera patienten med sina instrument, eller lindrat hans plågor med sin balsam och sina hjärtstyrkande medel; men den blinde mannen måste förblivit lika blind som förut, och så är även förhållandet med förståndets blindhet. Om det finnes några franker, som för världslig vinning antagit profetens turban och Islams lagar, må deras eget samvete vara deras domare. De ha själva uppsökt lockbetet — sultanen har ej utlagt det för dem. Och då de efter döden såsom skrymtare skola dömas till helvetets djupaste svalg, nedunder kristna och judar, trollkarlar och avgudadyrkare, samt nödgas äta frukterna av trädet Yacoum, som bestå av avgrundsandars huvuden, måste deras förbrytelse och deras straff tillskrivas dem själva och icke sultanen. — Bär därför utan betänkande eller tvekan den dräkt, som beställts för din räkning, emedan din egen dräkt skulle ådraga dig en besvärlig uppmärksamhet och kanske förolämpningar, om du begiver dig till Saladins läger.»
»Om jag begiver mig till Saladins läger», sade sir Kenneth, i det han upprepade emirens ord. »Ack är jag då en fritt handlande person, eller måste jag ej gå, vart ni behagar föra mig?»
»Din egen vilja må leda dina steg», sade emiren, »lika fritt som vinden, vilken för ödemarkens stoft i vilken riktning den behagar. Den ädle fiende, som mött och hart nära överväldigat mitt svärd, kan ej bli min slav, såsom den, vilken krökt sig under det. Om makt och rikedom kunde fresta dig att förena dig med vårt folk, skulle jag kunna tillförsäkra dig deras ägande; men den, som avslog sultanens ynnestbevis, då bödelsyxan var upplyft över hans huvud, skall, fruktar jag, ej mottaga dem nu, då jag säger honom, att han äger sitt fria val»
»Råga måttet av ditt ädelmod, ädle emir», svarade sir Kenneth, »genom att avstå från att visa mig din erkänsla på ett sätt, som mitt samvete förbjuder mig att antaga. Tillåt mig i stället förklara min skyldiga tacksamhet för detta ridderliga ädelmod, denna oförtjänta godhet.»
»Säg ej oförtjänt», svarade emiren Ilderim. »Var det ej samtalet med dig och din beskrivning på de skönheter, vilka pryda Melek Rics hov, som gav mig dristighet att förklädd begiva mig dit, varigenom jag fått skåda det skönaste, jag någonsin sett, det skönaste, jag någonsin får se, innan paradisets härlighet strålar för mina ögon?»
»Jag förstår er ej», sade sir Kenneth, ömsom rodnande och bleknande, liksom han förutsett, att samtalet höll på att taga en plågsamt grannlaga vändning.
»Förstår du mig ej utropade emiren. »Om den syn, jag såg i konung Richards tält, undföll din uppmärksamhet, anser jag den slöare än eggen på en narrs trävärja. Det är väl sant, att du då var dömd till döden; men hade det varit jag, så, om mitt huvud också fallit från kroppen, skulle den sista stirrande blicken från mina ögonstenar med hänryckning urskilt en så förtjusande syn, och mitt huvud skulle ha rullat sig fram till dessa oförlikneliga houris för att med sina skälvande läppar kyssa fållarna av deras kläder. — Den där engelska drottningen, som för sina behag förtjänade att vara hela världens drottning — vilken ömhet i hennes blå öga, vilken glans i hennes lockar av fladdrande guld. Vid profetens grav, jag tror knappt att den houri, som en gång kommer att räcka mig odödlighetens diamantbägare, skall förtjäna en så varm omfamning.»
»Saracen», sade sir Kenneth strängt, »du talar om Richards av England gemål, om vilken det ej är tillåtet att tänka eller tala som om en kvinna, vilken kan vinnas, utan som om en drottning, vilken bör vördas.»
»Jag ber dig om ursäkt», sade saracenen. »Jag hade alldeles glömt er vidskepliga vördnad för könet, vilket I ansen snarare såsom föremål för beundran och dyrkan, än för kärlek och ägande. Men efter du fordrar en så djup vördnad för den lilla späda varelsen, vars alla rörelser, steg och blickar utvisa kvinnan, så gissar jag, att man ej kan ägna något mindre än fullkomlig dyrkan åt henne med de mörka lockarna och det ädla, talande ögat. Hon, det medger jag, hade verkligen i sin ädla hållning och sin majestätiska min något på en gång vördnadsbjudande och oskyldigt; men var säker på, att även hon skulle vid ett lägligt tillfälle i sitt hjärta tacka en dristig älskare, som behandlade henne mer som en dödlig människa än som en gudinna.»
»Tala med mera aktning om Lejonhjertas fränka», sade sir Kenneth med oförställd vrede.
»Aktning, för henne», svarade emiren försmädligt — »vid Kaaba, det torde jag möjligen en gång komma att göra, när hon blir Saladins gemål.»
»Den otrogne sultanen är ej ens värdig att kyssa den fläck, varpå Edith Plantagenets fot trampat!» utropade riddaren och sprang upp från sin bädd.
»Ha! — Vad sade den otrogne hunden?» utropade emiren och lade handen på dolkfästet, under det hans panna glödde som polerad koppar och hans ansiktsmuskler arbetade, till dess varje skäggstrå krökte och snodde sig, liksom vreden givit det liv. Men den skotske riddaren, som uthärdat Richards lejonvrede, var oförfärad vid den uppretade saracenens tigerraseri.
»Vad jag har sagt», svarade han, med korslagda armar och oförsagd blick, »skulle jag försvara till häst och fot emot alla människor på jorden, och anse det som den ej minst berömliga bedrift i min levnad att med mitt goda bredsvärd förfäkta det emot ett tjog sådana handskäror och nålar.» Härvid pekade han på emirens sabel och dolk.
Medan Kenneth talade, återvann saracenen så pass mycket sin fattning, att han tog handen ifrån dolken, liksom denna åtbörd varit oavsiktlig; men vreden sjöd ännu inom honom.
»Vid profetens svärd», sade han, »som är nyckeln till både himmel och helvete, den frågar ej mycket efter sitt liv, som talar som du, broder! Tro mig, att om dina händer vore fria, som du kallar det, skulle en enda rättrogen ge dem så mycket att sköta, att du snart skulle önska dem fjättrade med handklovar igen.»
»Förr skulle jag önska dem avhuggna vid axlarna», svarade sir Kenneth.
»Gott. Dina händer äro bundna för det närvarande», sade saracenen, i en vänligare ton, »bundna genom din egen ädla ridderliga känsla, och jag ämnar ej heller nu försätta dem i frihet. Vi ha en gång förr prövat varandras styrka och mod, och vi torde ännu en gång komma att mötas på stridsfältet; och skam få den, som då blir den förste att skiljas från sin fiende! Men nu äro vi vänner, och jag väntar mig din hjälp, i stället för hårda ord och trotsiga utmaningar.»
»Vi äro vänner», upprepade skotten, och en tystnad uppstod, varunder den häftige saracenen gick av och an i tältet, liksom lejonet, vilket efter en häftig uppretning säges begagna denna avsvalningsmetod för sitt upphetsade blod, innan det lägger sig till vila i sin kula. Den kallare européen bibehöll oförändrat samma ställning och uppsyn, ehuru han tvivelsutan även bemödade sig att kväva de vreda känslor, som så oväntat blivit uppväckta.
»Låt oss lugnt samspråka härom», sade saracenen. »Jag är, som du vet, läkare, och det är skrivet, att den, som önskar sina sår läkta, ej bör bäva, då läkaren vidrör och undersöker dem. Ser du, jag ämnar nu lägga mitt finger på ditt sår. Du älskar denna Melek Rics fränka. — Uppslå den slöja, som döljer dina tankar — eller låt den vara nedfälld, om du behagar, ty mina ögon se igenom dess täckelse.»
»Jag har älskat henne», svarade sir Kenneth, efter ett ögonblicks tystnad, »såsom människan älskar Guds nåd, och har strävat efter hennes ynnest, såsom efter Guds barmhärtighet.»
»Och nu älskar du henne ej längre?» sade saracenen.
»Ack», svarade sir Kenneth, »jag är ej längre värdig att älska henne. — Jag ber dig, sluta detta samtal — dina ord äro dolkstyng för mig!»
»Ursäkta mig blott ett ögonblick», fortfor Ilderim. »Då du, en fattig, obemärkt soldat, så djärvt vågade lyfta dina ögon upp till henne, säg mig, hade du något hopp om framgång?»
»Kärleken kan ej leva utan hopp», svarade riddaren; »men mitt hopp var lika närsläktat med hopplöshet som sjömannens, vilken simmar för att rädda livet och, under det han arbetar sig igenom den ena böljan efter den andra, skovtals får se en skymt av den avlägsna fyrbåk, som underrättar honom om, att landet är i sikte, ehuru hans sjunkande mod och trötta lemmar övertyga honom om, att han aldrig skall upphinna det.»
»Och nu», sade Ilderim, »har detta hopp sjunkit — är det avlägsna ljuset utsläckt för evigt?»
»För evigt!» svarade sir Kenneth, liksom hans röst varit ett eko från djupet av en förfallen grift.
»Jag tycker», sade saracenen, »att om allt, du saknar, blott är en sådan avlägsen meteorglimt av sällhet som den, varav du fordom var i åtnjutande, kan din fyrbåk snart återtändas och ditt hopp uppfiskas ur havet, vari det sjunkit, så att du, tappre riddare, kan återtaga din angenäma sysselsättning att underhålla kärleken vid så klen diet som månsken; ty om du i morgon återställdes i ditt förra anseende, skulle hon, som du älskar, ej dess mindre vara en furstedotter och Saladins utkorade brud.»
»Give Gud, att så vore», sade skotten, »och om jag ej då…»
Han tvärtystnade, liksom han skämts att uttala en hotelse, vilken omständigheterna ej tilläto honom att verkställa.
Saracenen smålog och avslutade hans avbrutna mening.
»Skulle du utmana sultanen till envigeskamp?»
»Och om jag gjorde det», sade sir Kenneth högdraget, vore han varken den första eller bästa turban, emot vilken jag fällt min lans.»
»Men likväl torde sultanen anse detta som ett mindre lämpligt sätt att äventyra en kunglig brud och utgången av ett stort krig», sade emiren.
»Man kan ju råka honom i spetsen för hans här under ett fältslag», sade riddaren, vars öga gnistrade vid de föreställningar, en sådan tanke ingav.
»Man har alltid funnit honom där», svarade Ilderim, »och han har ej heller för sed att vända om sin häst, då han möter en kär fiende. — Men det var ej om sultanen, som jag ämnade tala. Med ett ord, om du är nöjd med att försättas i det anseende, som kan ernås genom upptäckandet av den tjuv, som stal Englands baner, kan jag bringa dig på god väg att utföra detta värv — det vill säga, om du vill låta råda dig — ty vad säger Lokman: ‘om barnet vill gå, måste det ledas av amman, om den okunnige vill begripa, måste han lyssna till den vise‘.»
»Och du är vis, Ilderim», sade skotten, »vis, ehuru saracen, och ädelmodig, ehuru en otrogen. Jag har erfarit, att du är bägge delarne. Var därför min ledsagare i detta fall, och jag skall punktligt lyda dig, så framt du ej fordrar något, som strider emot min heder och min kristna tro. Gör vad du lovat och tag sedan mitt liv.»
»Hör mig då», sade saracenen. »Din ädla hund är nu återställd genom det gudomliga medels välsignade kraft, som botar både människor och djur, och genom hans skarpsinnighet skola de upptäckas, som anfallit honom.»
»Ha!» sade riddaren. »Jag tror jag förstår dig. Hur slö jag var, som ej tänkte därpå!»
»Men säg mig», fortfor emiren, »har du några tjänare eller följeslagare i lägret, som kunna igenkänna djuret?»
»Då jag väntade att undergå dödsstraffet», sade sir Kenneth, »avfärdade jag min gamla vapendragare, din patient, tillika med en dräng, som uppassade honom, och gav honom brev till mina vänner i Skottland. Ingen annan känner närmare till hunden. Men min egen person är däremot väl känd. Själva min röst skulle förråda mig i ett läger, där jag i flere månader spelat en ej obetydlig roll.»
»Både du och han skola bli gjorda så oigenkänneliga, att ni skola gäcka den skarpaste granskning. Jag försäkrar dig», fortfor saracenen, »att ej din vapenbroder, ej din köttslige broder skall kunna upptäcka dig, om du lyder mina råd. Du har sett mig utföra svårare saker. Den, som kan återkalla de döende från dödsskuggans mörker, kan lätt sprida ett töcken för de levandes ögon. Men märk — vid denna tjänst är likväl fäst det villkoret, att du avlämnar ett brev från Saladin till Melek Rics brorsdotter, vars namm det är lika svårt för våra österländska läppar att uttala, som hennes skönhet är förtjusande för våra ögon.»
Sir Kenneth teg en stund, innan han svarade, och saracenen, som märkte hans tvekan, frågade honom, om han fruktade att framföra detta brev.
»Ej, om jag också skulle dö därför», svarade sir Kenneth. »Jag övertänker blott, om min heder tillåter mig att framföra sultanens brev, eller om det anstår lady Edith att emottaga ett sådant brev från en hednisk furste.»
»Vid Mahomeds huvud och vid en krigares heder, vid graven i Mekka och vid min faders själ», sade emiren, »svär jag dig, att brevet är skrivet i all heder och aktning. Förr skulle näktergalens sång förtorka den rosenbuske, han älskar, än sultanens ord skulle såra den älskvärda engelska prinsessans öron.»
»Då», sade riddaren, »skalt jag framföra sultanens brev lika troget, som om jag vore hans födde vasall; välförståendes, att utom denna enkla tjänst, som jag redligt skall fullgöra, han allraminst av mig bör vänta råd eller bemedling vid detta besynnerliga frieri.»
»Saladin är ädelmodig», svarade emiren, »och sporrar ej en villig häst till ett språng, som han ej kan verkställa. Kom med mig in i mitt tält», tillade han, »så skall du strax bli utrustad med en förklädning, lika outrannsaklig som midnatten, så att du kan vandra till nazarenernas läger lika trygg, som om du hade Giouagis‘[1] signet på ditt finger.»
- ↑ Förmodligen Gyges‘ ring.