Till Visby stads äldsta historia/Bilaga

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap. iv: Förhållandet mellan tyskar och gotländingar i Visby före och efter 1288
Till Visby stads äldsta historia
Ett kritiskt bidrag
av Adolf Björkander

Bilaga: Om några af de äldsta gotländska sigillen
Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell


[ 123 ]

Bilaga.



Om några af de äldsta gotländska sigillen.

Af stor vikt för uppfattningen af de förhållanden, som i det föregående berörts, är frågan om de gotländska sigillen. Flera forskare, som sysslat med Gotlands fornhistoria, ha därför också ägnat mer eller mindre uppmärksamhet åt denna fråga[1].

Ehuru jag till stor del saknar nödigt material för att bilda mig en själfständig uppfattning om vissa detaljer i denna fråga, vill jag dock upptaga densamma till behandling för att dels få det material, som finnes begagnadt, samladt på ett ställe, dels få tillfälle att visa på en del detaljer, som stödja den framställning, som i det föregående presterats, dels slutligen kunna rätta ett och annat misstag, [ 124 ]som af föregående framställare af denna fråga gjorts. — Jag kommer dock ej att behandla alla gotländska sigill, utan endast dem, som kunna anses stå i närmare sammanhang med den föregående afhandlingen. Dessa äro: den gotländska landsbygdens äldsta sigill, Visby gotländska borgerskaps, Visby tyska borgerskaps, Visby främlingssällskaps och Visby stads.


A. Den gotländska landsbygdens äldsta sigill.

Första frågan är här: hvilket var detta sigill? Hos Wallin[2] och H. Hildebrand[3] finns afbildadt ett stort sigill, hvars stamp enligt Wallin[4] hittades på Duss’ gård i Bro socken på Gotland och nu förvaras i Statens hist. museum. Det föreställer en gumse med högburet, framåtvändt hufvud, hvilken med vänstra framfoten uppbär en fana, hvars stång upptill slutar i ett kors och hvars duk bildar en rektangel, hvars botten är öfverdragen af ett fint nät, som indelar duken i rombiska rutor. Vid dukens fria kortsida fladdra fem långa bandlika spetsar. Omskriften lyder: »Gutenses signo, Xristus signatur in agno», hvilken hexametriska vers vanligen tolkas: »Gutarne betecknar jag, Christus betecknas med lammet»[5]. — Enligt min åsikt var detta landsbygdens äldsta sigill.

Den äldsta nu bevarade urkund, hvarunder detta sigill påträffats, är det förut flera gånger nämnda brefvet om stapelns flyttning från Brügge till Ardenburg, dateradt 2610 [ 125 ]1280[6]. Utgifvaren af Lüb. UB. säger, att detta sigill »ein Lamm mit der Fahne und die Umschrift zeigt: Gutenses signo christus signantur in agno». Efter honom har Rydberg samma uppgift. Utan tvifvel föreligger här ett dubbelt förbiseende: »lammet» skall vara gumsen och »signantur» skall läsas signatur. Utom det att den i urkundboken citerade omskriften icke ger någon rimlig mening, förefaller det mer än osannolikt, att här skulle ha begagnats något annat sigill än det förut beskrifna, då omskriften i urkundbokens sigill ändå är så pass lik dettas[7].

Nästa urkund, som mig veterligt har detta sigill bevaradt, är en försäkran från Gotlands prostar, domare och menige allmoge att årligen betala en viss skatt till Erik af Pommern, daterad Kalmar 105 1412[8]. Originalet till denna urkund finns i kongl. geheimearkivet i Köpenhamn och dess sigill öfverensstämmer (enligt anteckning af B. Enequist i hans efterlämnade papper) till alla delar med det här ofvan beskrifna.

Jag vill ytterligare anföra blott en urkund, hvarunder detta sigill användts, nämligen Gotlands prostars, domares och menige allmoges försäkran att ställa sig under Sveriges krona, daterad Roma landsting 41 1449[9]. Det sigill, som [ 126 ]Hadorph efter originalet till denna urkund låtit afrita och i träsnitt återgifva, är till storlek och utseende i det närmaste likt det här ofvan beskrifna. Endast omskriften är förändrad. Den lyder enligt Hadorphs figur: »Gutenses servant qdqd signatur in agno», som skulle öfversättas med »Gutarna iakttaga hvadhelst som (quicquid) beseglas med lammet»[10]. Men redan Wallin har gissat, att i denna originalhandlings sigill andra och tredje orden varit skadade och att Hadorph eller den, som afritat sigillet för honom, ersatt det riktiga »signo Xristus» med »servant qdqd»[11]. För min del är jag fullt öfvertygad, att så har skett. Ty utom att qdqd förefaller misstänkt i en sigillomskrift, blir omskriften meningslös, då sigillet har en gumse till sinnebild. Därtill kommer, att detta sigill med denna omskrift ej hittats under någon urkund mer än den ofvan nämnda, under det att, som vi sett, gotlandsallmogen eljest beseglade med det ofvan beskrifna sigillet. Det af Hadorph återgifna kunna vi således utan tvekan utmönstra.

Sedan jag sålunda klargjort trenne urkundsaftryck, för hvilka det här ofvan beskrifna sigillet användts, är det lättare att ge skäl för, att detta sigill var landsbygdens äldsta.

Om detta ej varit det äldsta, måste ett annat ha varit det. Lindström har[12], trots det att han medger, att det hadorphska aftrycket är misstänkt och att ett sigill med där förekommande omskrift icke någon annorstädes finnes kvar hvarken som stamp eller som aftryck, likväl icke tvekat att göra ett sigillnummer af detta och bygger därpå [ 127 ]följande hypotes: »Om det föregående (han har förut beskrifvit det som jag kallat landsbygdens äldsta) till en början var stadens gutniska råds sigill, troligen ända till 1332, hvarefter ett nytt, gemensamt för gutar och tyskar (n:o 8[13]) antogs, så är det antagligt, att detta var landets, Gutnaltingets egentliga, och efter 1332 ersattes af det förra, orsaken okänd». Enligt Lindström skulle således det hadorphska sigillet vara det äldsta. Det blir onekligen en rätt egendomlig användningshistoria detta sigill enligt L. får. Till 1332[14] skulle det ha varit landsbygdens, därefter ersattes det af stadens och så användes det igen 1449 (enl. den hadorphska urkunden), hvarefter det åter ersattes af det gamla stadssigillet. Lindström har nämligen uppgiften, att det sista »användes ännu på slutet af 1500-talet»[15]. Utan tvifvel en rätt kuriös historia för ett sigill, som aldrig existerat!

Men om jag således ej kan vara med om, att det hadorphska sigillet var det äldsta för landsbygden, »Gutnaltingets egentliga», så blir frågan, om något annat funnits, som kan anses hafva blifvit begagnadt före det, som jag antagit vara landets äldsta. Något sådant sigill har ej påträffats hvarken under någon urkund eller i någon sigillstamp, som genom sin prägel visat sig vara af lika hög ålder.

[ 128 ]Hvarför Lindström m. fl.[16] uppställt hypotesen om det hadorphska sigillet, är ej svårt att finna. Lindström har den traditionella åsikten om det gotländska visbysamhället, att det var det äldsta och ett från landsbygden rättsligt skildt samhälle redan före 1288. Det bör då äfven ha haft sitt eget sigill. I urkunden af 1280 om stapeln (se ofvan) har han läst inne i texten, att de sigill, som användes vid beseglingen, kallades »sigillis nostre ciuitatis» och i sigillaftrycken under urkunden har han funnit, att det ena af dessa sigill var det med omskriften: »Gutenses signo o. s. v.» Detta sigill har därför gjorts till »stadens gutniska råds sigill». Men landsbygden var äfven en rättslig korporation. Äfven den bör ha haft sitt sigill. Intet sådant har funnits annorstädes än under senare urkunder. Men detta är detsamma som »stadens gutniska råds». Landsbygden måste då förut haft ett annat och det hadorphska sigillet har fått göra tjänst som detta äldsta sigill.

Med den förklaring af förhållandena, som jag förut i afhandlingen gifvit, blir denna hypotes om två gotländska sigill i äldsta tid oriktig. Då det gotländska visbysamhället rättsligt hörde till landsbygden, använde det samma sigill som denna landsbygd. Att detta sigill inne i texten till 1280 års urkund kallas »stadens» är en oegentlighet, som jag förut (s. 99, n. 1) förklarat. Den låg för urkundsredaktorn så nära till hands, att det skulle ha väckt vår förvåning, om den icke tillkommit.

Vi kunna därför på goda grunder fastslå, att det af oss här ofvan beskrifna sigillet hela tiden var den [ 129 ]gotländska landsbygdens. Visbygotländingarna använde detta till 1288, men efter exemptionen från landsbygden fingo de ett eget sigill. Jag skall nu öfvergå till en beskrifning af detta.


B. De gotländska borgarnas sigill.

Mig veterligt har detta sigill ej förut af någon beskrifvits. Den hypotes, som jag i det föregående uppställt om de båda visbysamhällena, har ledt mig till efterforskningar efter ett särskildt sigill för det gotländska visbysamhället, hvilket sigill detta samhälle skulle ha begagnat efter skilsmässan från landsbygden. Efter att förgäfves ha eftersökt ett sådant sigill under flera urkunder, utställda af de gotländska visbyborgarna efter 1288[17], fann jag ett bref, [ 130 ]dateradt »wisby anno domini MoCCCoXLIo in festo beati Bartholomei apostoli» (248 1341) och utfärdadt af »Aduocati et Consules Wisbyenses»[18], där urkundutgifvaren antecknat, att på originalet äfven det gotländska sigillet fanns i behåll, ehuru »något skadadt». Jag vände mig då till Staatsarchivar Herr Professor P. Hasse i Lübeck, som med utmärkt tillmötesgående lämnat mig följande upplysningar om sigillen till nämnda urkund. Det tyska sigillet är väl bibehållet, visar det bekanta liljeträdet och har omskriften: »Sigillum Theutonicorum in Gotlandia manencium» (se därom under C). Det gotländska visar »den Widder, nach links (heraldisch) schreitend, mit Nimbus und Siegesfahne, vor sich den Kelch». — Omskriften är till största delen sönderbruten, men i sigillets öfre kant kan läsas: S + HOC W och i dess undre: AGi. Bibehållne äro dessutom fyra fragment: ESIG; nOG’; TEn; SE;, som passa bra till hvarandra och som med förskjutning af S vid korset i sigillkanten skulle gifva slutet [ 131 ]af omskriften: Signo Gutenses. Om nu blott detta förelåge — fortsätter Professor H. —, skulle man kunna konstruera upp en leonisk hexameter: »Hoc Wisbycenses signantur signo Gutenses». Men mot denna konstruktion framhåller H. själf, att framför signo står ett tydligt E och att i nedre kanten stå bokstäfverna AG med en rest af en tredje. Professor H. slutar sitt bref med, att det ej finns ett andra exemplar af detta sigill i Lübecks arkiv och att han därför ej kunnat komplettera hvad som fattas i sigillomskriften.

Ty värr har det ej lyckats mig att finna en annan urkund med detta sigill, som kunde gifva en lösning af de här funna fragmenten. Ej heller har jag lyckats lägga något nytt till hvad Professor H. gissningsvis framställt om omskriftens tolkning.

Så mycket är emellertid visst, att vi här stå inför ett nytt sigill, som hvarken är det gamla gotländska landssigillet eller det af Magnus Eriksson påbjudna gemensamma sigillet för tyskar och gotländingar (se nedan E). Men enligt den föregående beskrifningen är det en öfvergångsform mellan dessa båda sigill. Det har kvar landssigillets gumse med fanan, men som nya heraldiska element har det en nimbus kring gumsens hufvud och en kalk framför gumsen. Vi få längre fram se, att dessa nya element upptogos på det gemensamma stadssigillet, ehuru med förändringar och tillägg.

Det nya sigillets karakter öfverensstämmer således förträffligt med den ställning, som visbygotländingarna enligt den föregående undersökningen intogo efter 1288. De hade som stadssamhälle utgått från landssamhället och sammanslötos omsider med det tyska stadssamhället.

Det här afhandlade sigillet hade ej lång användningstid. Jag får tillfälle att tala därom under E.


[ 132 ]
C. De tyska borgarnes sigill.

Detta sigill finns afbildadt i Urk. Gesch. II, Tab. I, fig. B. Det föreställer ett liljeträd med en hufvudstam, från hvilken tvänne parvisa förgreningar utgå och i hvars topp en lilja prunkar. Äfven det öfversta grenparets nedersta utsprång ha hvar sin lilja i topparna. Omskriften lyder: »Sigillum Theutonicorum in Gotlandia manencium», d. ä. de på Gotland stannande tyskarnas sigill.

Redan i det föregående har jag anmärkt, att benämningen »de på Gotland stannande tyskarna» sannolikt, när sigillet präglades, var en stereotyperad beteckning för de tyska borgarne, hvilken beteckning börjat användas, innan de »stannande tyskarnas» gille öfvergått till stadssamhälle[19].

När sigillet började användas, kan ej med bestämdhet afgöras. Likväl är det troligt, att det skett redan under förra hälften af 1200-talet[20]. Någon med detta sigill försedd urkund ha vi emellertid ej bevarad från tidigare datum än 2610 1280[21]. En urkund af tidigare datum (79 1280[22]) har säkert beseglats med detta sigill, men detta är nu bortslitet från remsan[23].

[ 133 ]De tyska borgarna ha begagnat detta sigill långt in på 1300-talet. Vi ha nämligen flera urkunder kvar, hvilkas sigill äro väl bibehållna[24]. Liksom de gotländska visbyborgarnas sigill ersattes äfven de tyska visbyborgarnas af det gemensamma stadssigillet. Se därom nedan E.


D. De tyska gästernas sigill.

Detta sigill har efter själfva sigillstampen, som förvaras i Fornsamlingen i Visby allm. läroverk, afbildats af H. Hildebrand[25] samt mindre noggrant af F. Spurrel[26] och Wallin[27].

Sigillet föreställer ett liljeträd eller en liljebuske, som vid roten delar sig i trenne stänglar (jfr ofvan C), af hvilka de på sidorna ytterligare förgrena sig men den i midten ensam uppbär en lilja (jfr ofvan C). Omskriften lyder: »Sigill(um) Theuthonicor(um) Gutla(n)dia(m) frequentantium» d. ä. de Gotland besökande tyskarnas sigill. Till diametern är det något mindre än C och förefaller genom formernas större enkelhet och a-vokalens nasalering (Gutla’dia’) vara af äldre datum. Då båda sigillen visa en omisskänlig släktskap, syns det vara rättast att anse C såsom efterbildadt efter D.

Att detta sigill verkligen begagnats af de tyska [ 134 ]gästerna i Visby se vi af en urkund från 1287, den ofvan omtalade strandrofsurkunden[28]. Efter aftrycket på denna urkund har Sartorius låtit taga en afbildning[29]. Figuren i denna afbildning öfverensstämmer i det närmaste med figuren i de ofvan nämnda[30]. Omskriften är däremot skadad, men hvad som finns kvar ådagalägger till fullo, att här begagnats det efter de ofvannämnda afbildningarna beskrifna sigillet[31].

Men om identiteten mellan Sartorii afbildning och afbildningarna efter sigillstampen får anses utom allt tvifvel, är därmed fastslaget, att det ofvan beskrifna sigillet kallades »sigillum omnium mercatorum», ty så kallas det inuti själfva texten till 1287 års urkund[32]. Det är då också detta sigill, som användes under de tyska gästernas fördragsurkund med fursten af Smolensk 1229 och som där kallas »alla köpmäns sigill»[33].

[ 135 ]Den nämnda urkunden är den första, under hvilken här afhandlade sigill bevisligen begagnats. Hur länge det funnits förut, veta vi ej[34]. Den sista urkunden, under hvilken det såsom de tyska gästernas sigill mig veterligt finns i behåll, är det ofvan nämnda kreditivbrefvet af 1291[35]. Under 1290-talet ha protester mot dess begagnande gjorts[36] och vi ha redan sett, hur 1299 ett formligt förbud mot dess användning på Gotland utfärdades[37]. Såsom de tyska gästernas sigill hade det därmed spelt ut sin roll.


E. Staden Visbys äldsta sigill.

Detta sigill finns afbildadt hos Wallin[38] och Lindström[39]. Det är en hoparbetning af B och C. Från det förra har det fått gumsen med nimbus och fanan samt kalken framför gumsen. Från det senare har det erhållit liljeträdets öfre del, men liljorna äro mera stiliserade och detaljerna äro mera heraldiskt stela än på förebilden. Dessutom ha nya element tillkommit, som visa, att man försökt att få ett så rikt utstyrdt sigill som möjligt. Så ha på liljans öfversta delar placerats trenne dufvor(?) och omskriften [ 136 ]omslutes af koncentriska snoddlika cirklar. Till den inre af dessa sluter sig ett bågornament, som i alla bågspetsar och bågvinklar har stiliserade blad. Omskriften lyder: »Sigillum civitatis Wisbycensis» d. ä. staden Visbys sigill.

Heraldiskt märkliga äro isynnerhet gumsens vekare former och förminskade horn och nimbus kring hufvudet, hvilket allt syns tyda på, att det senare på gotländska sigill och fanor förekommande Agnus Dei redan nu föresväfvat sigilltillverkaren. Hauberg[40] har gjort uppmärksam på, att den mynttyp, som under 1300-talet började präglas på Gotland och som har Agnus Dei till sinnebild, har påverkats af de flandriska guldmynten. Det är sannolikt, att gumsens förändring till Agnus Dei har förorsakats af samma påverkan.

Detta sigill har, som jag redan förut påpekat[41], tillkommit för att beteckna gotländingarnas och tyskarnas sammansmältning i stadssamhället och deras likställighet därstädes. Då företalet till Visby stadslag omtalar, att Magnus Eriksson påbjöd detta sigill, och detta företal tillkommit i andra fjärdedelen af 14:e årh., kunna vi däraf bestämma sigillets tillkomsttid. I full öfverensstämmelse därmed finna vi under urkunder, utfärdade af tyskar och gotländingar i Visby, att man ännu så sent som år 1341[42] beseglat med »sigilla nostra», således med visbygotländingarnas och visbytyskarnas båda sigill, men i en urkund af 1347[43] ha de begagnat »sigillum nostrum». Ty värr är sigillet under denna urkund bortfallet, men sannolikt ha vi här en af de första användningarna af det förut beskrifna [ 137 ]gemensamma stadssigillet. Det kungliga påbudet skulle då ha trädt i verkställighet under 1340-talet[44].

För min del håller jag före, att detta var det äldsta gemensamma stadssigillet. Hauberg däremot anser[45], att det hos Wallin, Gothl. Saml. I, Tab. II, fig. 2, och hos honom själf afbildade »Signum Wisbycense» är det äldsta. Men utom att gumsen på detta signum fått helt ge vika för ett lamm med bakåtvändt hufvud (sådant man finner det i den senare gotländska heraldiken) och att liljeformen afviker långt mera från urtypen i detta signum än i sigillet, är det föga troligt, att de båda borgarskapen, som nyss haft hvar sitt praktfulla sigill, skulle ha åtnöjt sig med detta enkla signum. Detta är däremot sannolikt det signum, som användes i Visby för första gången 257 1370 under ett pundtullskvitto[46].




____________________________

  1. Wallin, Gothl. Saml., I, s. 71 ff.; H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 336 m. fl. st.; Schlyter, VStL., s. XII, n. 54; Grandinson, Studier, I, s. 83 ff.; Lindström, Anteckningar, II, s. 5 ff.; Hauberg, Aarbøger, 1891, s. 24 ff.; Sartorius-Lappenberg, Urk. Gesch., I, s. 16 ff. och II, s. 761 och Tab. I, fig. A och B (Sartorii förväxling af sigillen rättad af Lappenberg i Ztschr. f. hambg. Gesch., III, s. 159, anm. 4); Koppmann, H. R., I, s. XXVIII f.; Schäfer, Die Hansestädte, s. 46, m. fl. Mera allmänna framställningar äro: Reuterdahl, Sv. K. Hist., II, I, bih. och B. E. Hildebrand, Sv. Sig.fr. Medeltiden, s. III, ff.
  2. Gothl. Saml., Tab. I, fig. I.
  3. Sv. Med., I, s. 891, fig. 787.
  4. Gothl. Saml., I, s. 99.
  5. Öfversättningen enl. H. Hildebrand, Sv. Med., I, s. 891 anm.
  6. S. T., I, n:o 136, Lüb. UB., I, n:o 406.
  7. Ty värr lär icke längre tillfälle gifvas att få undersöka originalhandlingens sigill, alldenstund vid efterfrågningar efter den i Lübecks arkiv det svarats, att urkunden för längre tid sedan förkommit. (Enligt anteckning i B. Enequists efterlämnade papper).
  8. SD. fr. 1401, II, n:o 1572.
  9. Urkunden tryckt först af J. Hadorph, Bihang till Rimkr., s. 151—152, med anteckning: “Ex orig.“. Har sedermera tryckts af densamme, Gothlandz-Laghen, där äfven det här ifrågavarande sigillet är aftryckt på insidan af titelbladet. — Jfr Rydb., S. T., III, n:o 488 b.
  10. Öfversättningen enl. Lindström, Anteckningar, II, s. 9.
  11. Gothl, Saml., I, s. 1O1.
  12. Anteckningar, II, s. 9.
  13. Anger nummerföljden i Lindströms beskrifning på sigillen.
  14. Hvarför detta bestämda årtal är mig okändt. Månne emedan i företalet till WStL., hvilket enl. L. anses tillkommet 1332 (Anteckningar, II, s. 456, n. 2), säges: “unde gaf uns. dat we hebben scolden en inghesegel. von beyden tunghen?“ Om så är, är årtalet mer än tvifvelaktigt. Se nedan.
  15. Lindström, ibid., s. 9.
  16. Hauberg, a. a., s. 27, anm. 2, har utom hos Hadorph funnit detta sigill “sammen med det ene førnævnte med Lilien under et Aktstykke fra 1280“. Men detta är ett förbiseende.
  17. Jag angifver här, hvilka urkunder jag sett och hvad jag funnit angående deras sigill. Underkastelseurkunden 98 1288 (S. T., I, n:o 144) är beseglad med båda stadssamhällenas sigill (sigilla nostra), men urkunden finns nu kvar blott i afskrift, hvarför vi ej kunna få någon kunskap om sigillens utseende. — Bref från Visby till Osnabrück, af obestämdt år, men på grund af sitt innehåll att datera omkr. 1294 (Lüb. UB., I, n:o 643). På af mig framställd förfrågan i Osnabrücks stadsarkiv, där originalurkunden förvaras, har från Archivar Herr Doktor Bär ingått det benägna svar, att “weder an der bezeichneten Urkunde, noch an einer andern des hiesigen Staats-archivs ein Siegel der advocati et consules Gotlandiæ erhalten ist“. — Bref från Visby till Greifswald 286 1309 (Kosegarten, Pomm. u. Rüg. Geschichtsdenkmäler, I, s. 82 f). Det är besegladt med “sigilla nostra“, men syns finnas kvar blott i afskrift. — 109 1318 (DS., III, n:o 2161): finns blott i afskrift. — Bref från Visby angående en donation till Åbo domkyrka 148 1320 (DS., III, n:o 2251). Finns enl. anteckning i urkundboken i “Registr.(um) Eccl.(esiæ) Aboens(is)“, som är en samling afskrifter, hvilka f. n. förvaras i Riksarkivet i Stockholm. Herr Lektor Gustav Cygnæus i Åbo, till hvilken jag vändt mig, har godhetsfullt meddelat, att “originalhandlingarna äro samtliga längesedan förstörda, hvarför ingen upplysning ... på den vägen står att finna“. Lindström (Anteckningar, II, s. 9) kan dock med stor säkerhet säga, att den ifrågavarande urkunden är den sista, under hvilken det af mig under A. beskrifna sigillet “begagnades som stadens sigill“. Då visbyborgarna åtminstone i en urkund efter 1288 bevisligen ha begagnat ett annat sigill än det gamla landssigillet, så är det högst tvifvelaktigt, att det sistnämnda sigillet begagnats under denna urkund. För öfrigt är denna icke den sista, under hvilken visbygotländingarna satte eget sigill. — I en urkund af 237 1323 (DS., III, n:o 2412) ha “consules utriusque lingue“ tillsamman med tre andlige bevittnat ett bref, utfärdadt af en kyrkoherde i Maria. Alla ha satt sina sigill under. Dessa äro nu förstörda, men sex sigillremsor finnas kvar. Däraf syns, att nämnda »consules» begagnat två sigill. — En urkund af 1333 (H. UB., II, n:o 533) är kvar blott som transsumt. Den har dock säkert äfven haft två sigill, ehuru vi ej kunna veta något om deras utseende. — En urkund af 213 1341 (DS., V, n:o 3552) är förseglad med “sigilla nostra“, af hvilka det tyska är bibehållet, men det gotländska är förstördt.
  18. DS., V, n:o 3592.
  19. Se ofvan s. 48, n. 1.
  20. Rigas borgare hade sigill åtminstone så tidigt som år 1226, Bulmerincq, a. a., s. 34.
  21. S. T., I, n:o 136, Lüb. UB., I, n:o 406. — Om Sartorii förväxling af sigillen se ofvan s. 123, n. 1. Hauberg, a. a., s. 25, har samma fel.
  22. S. T., I, n:o 135. — Möjligen är en odaterad urkund (Lüb. UB., I, n:o 751) tidigare.
  23. Lindström (Anteckningar, II, s. 11) säger om här afhandlade sigill: “begagnades 1280 under samma urkund som N:o 1 (om numrets betydelse se ofvan s. 127, n. 1) samt samma år d. 26 Nov.“ Här föreligger ett dubbelt förbiseende. “N:o 1“ begagnades under den urkund, som L. daterat “d. 26 Nov.“, ehuru i st. f. nov. skall stå okt. Den 26 nov. har väl tillkommit genom “septimo kalendas Nouembris“.
  24. Urkund af 306 1288 (Lüb. UB., I, n:o 524), af 213 1341 (DS., V, n:o 3552) och 248 1341 (DS., V, n:o 3592).
  25. Sv. Med., I, s. 336 samt i Silfverstolpes Hist. Bibl. N. F. Band I, s. 93, fig. I.
  26. The Archæological Journal of the Archæological Institute of Great Britain and Ireland, XII, s. 260.
  27. Gothl. Saml., I, Tab. III, fig. 4.
  28. Se ofvan s. 82, n. 3.
  29. Urk. Gesch., II, Tab. I, fig. A. Om förväxlingen af sigillen se ofvan s. 123, n. 1.
  30. De smärre olikheterna torde få tillskrifvas den tecknare, som Sartorius användt.
  31. Med orätt påstår däremot Grandinson (a. a., I, s. 84), att det skadade aftrycket enl. Sartorii afbildning kan “fulländas till: Sigill’ Thevthonicor’ Gutlandiam frequentantium“, såsom det finns i Wallins afbildning. En jämförelse visar, att så ej är. — Vi måste förklara olikheterna såsom beroende på mindre noggranna afteckningar eller på att en annan stamp begagnats för 1287 års urkund.
  32. Ut autem premisse arbitrationes robur habeant perpetuæ firmitatis, sigillum omnium Theuthonicorum mercatorum ad evidentiam pleniorem huic scripto est appensum, DS., II, n:o 940.
  33. Se ofvan s. 95. Om Koppmanns åsikt om 1229 års urkundssigill se ibid. K. utgår ifrån, att de tyska köpmanssällskapen i utlandet lika litet som senare de tyska städernas förbund förde egna sigill. Men detta antagande motsäges hvad dess första del beträffar af 1287 års urkund.
  34. Lindströms antagande (Anteckningar, II, s. 12), att det är “högst från medlet af 1200-talet“, är ogrundadt.
  35. Se ofvan s. 86. — Enligt Lindström (Anteckningar, II, s. 13) har det 1556 begagnats under en urkund, som utfärdades af 12 borgare i Visby, hvilka fritogo borgmästaren där för ett visst domslut.
  36. Se Rigas bref till Visby 1295, H. R., I, n:o 71.
  37. Se ofvan s. 94 f.
  38. Gothl. Saml., I, Tab. II, fig. 1.
  39. Anteckningar, II, s. 14, fig. 2. Lindström angifver äfven därstädes, hvarifrån han fått sin afbildning.
  40. Aarbøger 1891, s. 25 ff.
  41. Se ofvan s. 117.
  42. Se ofvan s. 129, n. 1 och 130 n. 1.
  43. Se DS., V, n:o 4182.
  44. Om Lindströms åsikt se ofvan s. 127 och n. 2.
  45. Aarbøger 1891, s. 27.
  46. W. Mantels, Der zweite hanseatische Pfundzoll, s. 254 jmfr s. 252 ff.