Till Visby stads äldsta historia/VI

←  Kap. iii: De tyska gästerna i Visby

Till Visby stads äldsta historia Ett kritiskt bidrag av Adolf Björkander Kap. iv: Förhållandet mellan tyskar och gotländingar i Visby före och efter 1288

Bilaga: Om några af de äldsta gotländska sigillen  →

Publicerad 1898 av Almqvist & Wiksell

Förhållandet mellan tyskar och gotländingar i Visby före och efter 1288.

---

I det föregående har jag sökt göra gällande, att tyskar, ej gotländingar, varit upphofvet till stadssamhället i Visby. Af säkra historiska vittnesbörd veta vi, att i slutet af 1200-talet funnos två stadssamhällen i Visby, ett tyskt och ett gotländskt. Den första urkund, som enligt mitt förmenande otvetydigt vittnar därom, är Visby stads s. k. underkastelseurkund 9⁄8 1288, utfärdad af »aduocati et consules tam Gotensium quam Theutonicorum et communitas ciuium de Wisby»^[1].

Af detta följer, att det gotländska stadssamhället är en bildning, som tillkommit efter det tyska men före den nämnda urkundens utställningsdag 1288. Kunna vi i de källor som finnas spåra något om huru detta tillgått och finnas där antydda några orsaker därtill?

Hafva vi erfarit, att källorna gifvit njuggt, när fråga varit om de äldsta tyska förhållandena på Gotland, skola vi erfara, att de nästan alldeles utsina, när man ur dem vill ösa kunskap om de gotländska förhållandena under samma tid. Vi måste därför här ännu mer än i fråga om de tyska förhållandena nöja oss med antydningar och hypoteser.

Frågar man då först efter det gotländska stadssamhällets upphof, så måste vi noga skilja mellan dess upphof som kommun och som rättsligt stadssamhälle med en från landsbygden skild författning. Det är upphofvet till det sista, hvarom här är fråga. Som landtsamhälle har Visby säkerligen sina rötter långt ner i hednatiden i den befolkning, som bodde kring den gamla offerplatsen Wi. Antagligen bildade denna befolkning här ett eller flera byalag och lydde under landslagens rätt. Den skötte liksom öfriga gotländingar sitt åkerbruk och sitt fiske och deltog liksom de i vikingatåg och köpmansfärder. När kristendomen fick fäste på ön, byggdes i Wi den första kyrkan^[2]. Troligen samlades då här folk till ting och köpstämma och säkerligen styrde in i Visby hamn månget skepp med röfvadt eller ärligt fånget kram från främmande land.

När så tyskarna började samlas här och säkerligen just valde Visby till hufvudort för sin handelsrörelse på Gotland, emedan det bland andra fördelar äfven erbjöd de bästa betingelserna för materiell blomstring, kom ett nytt element in i det gotländska landssamhället och gaf upphof till slitning, strid och nya formers bildning.

Närmaste tiden efter det Henrik Lejonet gifvit gotländingarna privilegier i Tyskland syns ha förlupit fredligt på Gotland och tyskar följde gotländingar på deras handelsresor österut och mottogo dem hos sig på de tyska marknadsplatserna. Men det ligger i sakens natur, att de tyska handelskolonisterna med sina handelsrelationer i södra och mellersta Europa snart skulle öfverflygla gotländingarna och att de då äfven skulle försöka utestänga de gamla handelskamraterna från de vinstgifvande marknaderna. Nya strider väcktes till lif och vi ha redan i de båda rivalernas uppträdande vid korstågsrörelserna i öster sett ett utslag af denna intressekamp^[3]. Tyskarna slöto sig till kyrkan. De fingo äfven i de tyska riddarordnarna, åtminstone under dessas första tid, naturliga bundsförvandter. I England, Frankrike och Nederländerna o. s. v. — de gamla gotländska marknadsplatserna — skaffade de sig som »kejsarens män» lättare privilegier och förmåner än gotländingarna. Därtill sökte de i öfverensstämmelse med den sträfvan, som gick genom tiden, att åt sitt samhälle såsom ett stadssamhälle vindicera rätten att ensamma drifva köpenskap, hvarigenom landssamhällena grundsatsenligt uteslötos.

Att detta faktiskt icke lyckades förr än efter lång strid visar, hur djupa rötter den gotländska handeln slagit ute på världsmarknaden. Vi ha i inledningen till denna afhandling framhållit, att gotländingarnas handel hade vidsträckta förbindelser ännu under 1200-talet.

Hvad nu visbygotländingarna beträffar, så kommo de genom sin beröring med det tyska stadssamhället och genom att mer och mer ägna sig åt handeln att bli de förnämsta företrädarna för gotlandsallmogens handelsintressen. Vi ha i några urkunder från 1200-talets senare del antydningar därom. 1280 utfärdade »consules et commune ciuitatis Wysbicensis tam Teothonicorum quam Guttensium» en urkund rörande handelsangelägenheter i Flandern (om stapelns flyttning från Brügge till Ardenburg^[4]). Urkunden är beseglad med två sigill, som i urkunden kallas »sigillis nostre ciuitatis tam Theotonicorum quam Guttensium». De finnas bibehållna och visa, det ena det gamla sigill, som landsbygden begagnade, det andra de tyska visbyborgarnas (se mera därom nedan, bilagan). Sammanställa vi orden i ingressen med sigillens vittnesbörd, så se vi, att visbygotländingarna voro de af öboarna, som deltogo i denna angelägenhet, men att de gjorde det som företrädare för landets intressen, eftersom de begagnade landets sigil^[5]. — Ett par urkunder af något senare datum visa detsamma. 1286 protestera »seniores terræ Gotlandiæ cum tota communitate, nec non consules ceterique cives tam Gotensium, quam Theutonicorum in Wisbu», emedan ett rigiskt skepp, som visat sig utanför Visby hamn, undandragit sig att afgifva sjöförklaring^[6]. Visbygotländingarna (»cives ... Gotensium») nämnas här visserligen tillsammans med stadspartiet, men rättsligt hörde de — såsom jag längre fram skall visa — ännu till landsbygden och voro säkerligen också de egentliga protesterande bland gotländingarna, ehuru landsborna för större eftertrycklighets skull själfva deltagit i det formella utfärdandet af protesten (om betydelsen af »seniores ... cum tota communitate» se ofvan, s. 32). 1287 sändes i affären Marquard (se ofvan, s. 82 ff.) »Mathias dictus Puke et Anne, cives in Gotlandia» med Johann von Dovay till Reval. Jag har redan gjort uppmärksam på, att den ene af dessa, nämligen Puke, var gotländingarnas sändebud (se ofvan, s. 84, n. 1). Jag tillägger här, att Puke efter all sannolikhet var visbybo. En visbybo representerade således åter de menige gotländingarnas sak.

Om dessa urkunder således visa, att visbygotländingarna mer och mer blefvo de förnämsta förfäktarna af de gamla gotländska handelsintressena, så ådagalägga de äfven, att dessa visbygotländingar mer och mer höllo på att i sina intressen skilja sig från landsborna och öfvergå till de tyska stadsborna. Det var nämligen gemensamt med dessa som de uppträdde i alla de tre angelägenheterna. Utan tvifvel var det förhållandenas tvång, som dref dem mer och mer åt detta håll.

Det ofvannämnda sträfvandet från de tyska visbyborgarnas sida att utesluta landsgotländingarna från handeln syns nämligen vid 1200-talets midt ha blifvit starkare än någonsin, på samma gång som nämnda borgare synas ha syftat att göra Visby till en från landsbygden politiskt oberoende hansestad. Vi kunna sluta detta såväl af det motstånd, som dessa sträfvanden rönte från landsborna, som af den politik, som den svenska konungamakten började iakttaga gent emot tyskarna i Visby. Landsborna motsatte sig företrädesvis den socialt-merkantila isoleringen, konungamakten den politiska.

För konungamakten gällde det visserligen icke blott att motarbeta det tyska elementets separation i Visby. I hela Sverige hotade detta element att utveckla särbildningar på den svenska samhällskroppen och konungamaktens sträfvan gick därför ut på att förekomma dessa, hvarhelst de visade sig^[7]. Dock syns det tyska elementet i Visby ha varit kraftigare än annorstädes i Sverige. Och det var således ej underligt, om konungamakten isynnerhet försökte stäcka detta element där.

Den första regent, som syns hafva haft blick för detta element, var Birger Jarl. Han försökte också reglera och assimilera det med de nationellt svenska samhällselementen. Ett uttryck för denna sträfvan är hans bekanta privilegiebestämmelse, att om några tyskar ville stanna i Sverige och bosätta sig där, skulle de vara underkastade svensk lag och styrelse och kallas svenskar (si qui uero de uestra civitate moram nobiscum facere uoluerint et in regno nostro habitare, tunc uolumus, ut patrie nostre legibus utantur et regantur et Sweui de cetero appellentur)^[8]. — I Visby blef denna bestämmelse dock blott delvis efterlefd, beroende därpå, att ön och staden sedan gammalt vant sig att sköta sina angelägenheter på egen hand. Tyskarna där upptogo i sin rätt allt flera tillsatser ur den lübeckska rätten^[9] och sin »styrelse» gjorde de allt mer oberoende af den svenska. De drefvo rent af politik på egen hand. 1280 slöto tyskarna i Visby förbund med Lübeck på tio år att skydda handeln på Östersjön^[10] och det skedde fullkomligt utan svenske konungens inblandning. 1285 inläto sig samma tyskar i de vendiska städernas strid med Norge och konung Magnus Ladulås ansågs till den grad stå utom denna strid, att han antogs till medlare mellan parterna^[11]. — Ännu mindre blef Birger Jarls bestämmelse efterlefd, att tyskarna skulle »kallas svenskar».

Nästa regent, som försökte stäcka tyskarnas isoleringssträfvanden i Visby, var Magnus Ladulås. Och han gjorde det med större framgång. Vi spåra denna sträfvan redan i hans förhandlingar med Gotland 1285, just samtidigt med att han som medlare i den norska striden måste ha fått se de gotländska förhållandena på närmare håll. Som sändebud till Gotland skickade Magnus nämnda år »dominos Amundum Haraldson et Johannem archidiaconum Vpsalensem» och de träffade med gotländingarna öfverenskommelser, som sedan föranledde ett öppet bref från konungen till samma gotländingar^[12]. Konungens sträfvan enligt detta bref gick ut på att göra gotländingarnas skattskyldighet mera konstant och mindre beroende af deras eget godtycke samt göra Gotland likställdt med det öfriga Sverige i fråga om landsflyktiges behandling, genom hvilka båda åtgärder han naturligen ville tillknyta banden mellan ön och riket hårdare och sålunda äfven gifva tyskarna mindre frihet att uppträda på egen hand^[13].

Med ännu större framgång lyckades konung Magnus i denna sträfvan 1288. Detta år hade landsbornas motstånd mot stadsbornas isoleringssträfvanden öfvergått till öppet krig. Vi veta föga om de närmare orsakerna till utbrottet af detsamma detta år, men de antydningar, som gifvas dels hos Strelow i hans »Cronica Guthilandorum»^[14], dels i den urkund, som utfärdats med anledning af striden^[15], styrka oss i vår här förda bevisföring, att striden utbrutit med anledning af visbyborgarnas försök att utestänga landsgotländingarna från handeln och att genomföra en fullständig skillnad mellan stad och landsbygd. Möjligen hade just visbygotländingarnes separation från landsbygden och fullständiga öfvergång till stadssamhälle i förening med tyskarna varit droppen, som kommit splitets bägare att flöda öfver.

Strelow säger om stridens orsaker, att borgarna i Visby ville belasta landsborna med »Told oc Ny Paalegde»^[16] och nämnda borgare säga själfva i deras underkastelsebref, att de felat (deliquimus) genom att de omgifvit sin stad med murar och genom att de slagit landsborna på flykten och utsatt dem för åtskilliga öfvermodiga handlingar^[17]. Dessa brefvets uppgifter och Strelows kunna väl förenas. Utan tvifvel afsåg stadens omgifvande med murar bland annat just det att kunna reglera landsbornas handelsrörelse med »Told oc Ny Paalegde», på samma gång som det betonade, att stad och land blifvit tvänne skarpt begränsade och skilda områden^[18].

Af Strelows uppgifter om partigrupperingen i den förda striden se vi, att tyskarna i Visby genom sina åtgärder framkallat striden, ty det är med hänsyn till dessa tyskar som bundsförvandterna å båda sidor tillkommit. På Visbys sida stodo »Stæderne», hvarmed utan tvifvel menas tyskarnas i Visby gamla bundsförvandter i den norska striden eller ungefär de städer, som i visbyborgarnas underkastelseurkund uppräknas: Lübeck, Wismar, Rostock, Greifswald, Stralsund och Riga. — »De aff Landet ... finge Vasalen aff Churland oc Estland» till hjälp. Denna uppgift bestyrkes af hvad vi från annat håll känna om dessa vasallers förhållande till de tyska köpmännen. I den ofvan omtalade strandrofsstriden 1287^[19] ha vi sett, att de estländska vasallerna länge och ihärdigt nekade att gifva de förfördelade köpmännen äskad upprättelse. I augusti 1287 är frågan ännu icke uppgjord, som kan ses däraf, att konung Erik Menved då i en skrifvelse till Lübeck lofvar köpmännen restitution^[20]. Det är därför sannolikt, att fiendskapen mellan vasallerna och köpmännen äfven 1288 är lika stark och att vasallerna just med anledning däraf ställt sig på landsbornas sida på Gotland. Jag stärkes i detta antagande bland annat däraf, att samme Odward af Lode, som 1287 gjorde en mängd försök att skaffa köpmännen upprättelse af vasallerna (se ofvan s. 82, n. 4 citerade urkund), enligt Strelow äfven »vilde komme» som fredsstiftare mellan landsborna och visbyborgarna^[21]. — Strelow talar äfven om vasaller »aff Churland». Då de flesta här ifrågakommande vasaller synas ha varit länstagare under Svärdsorden eller Tyska orden, så kan tänkas, att de kurländska vasallerna gjorde gemensam sak med de estländska blott därför, att de förfäktade samma ordens intressen. Enligt urkunder från 1297/98, som skildra staden Rigas stridigheter med Tyska orden under dessa år, säges, att tjuguåriga tvistefrågor funnits mellan de nämnda parterna^[22]. Det var därför naturligt, att när Riga uppträdde för visbyborgarna, vasallerna »aff Churland» skulle ställa sig på landsbornas sida. — Om nämnda ordnar utom af sin fiendskap mot de tyska köpmännen äfven af intressegemenskap med landsgotländingarna^[23] eller speciellt med Roma cistercienserkloster, som hade vidsträckta godskomplexer i Estland^[24], uppträdde mot visbyborgarna, veta vi ej, men det synes sannolikt. — Enskilda detaljer och motiver för partigrupperingen må ha varit hvilka som helst, så mycket synes vara visst, att denna gruppering skett i syfte att möta det öfverhandtagande köpmanselementet i Visby, som hade sin hufvudsakliga styrka i de tyska borgarna och deras gemenskap med de »menige tyske köpmännen» i utlandet.

Om själfva striden har Strelow tämligen utförliga uppgifter. Sex bondehöfdingar ledde landtmännen^[25]. Mot dem tågade »Øfuersterne i Visby» »med deris Krigsmact» och de båda härarna sammandrabbade vid Högbro i april månad. Landtmännen ledo nederlag och togo till flykten. Men de samlade sig ånyo och levererade en ny strid vid Roma. Där var manfallet stort å båda sidor. Man började därför tänka på förlikning och fred. — Strelows berättelse finna vi bestyrkt på flera håll. I ett afskedsbref från Petrus de Dacia till Christina af Stumbelen förekommer en passus, som otvifvelaktigt syftar på detta krig: »... De transito uestro ad nos, heu! quia extra spem positus sum secundum modum, quia guerra maxima in terra nostra fuit hoc anno inter terram ipsam et ciuitatem ...»^[26] — I visbyfranciskanernas annaler heter det för 1288: »Eodem anno fuit magna gwerra in Gotlandia inter ciues Wisby et bondones terre, pugnaueruntque ad inuicem in mense Aprili tercio sabbatho post pascha et vicerunt ciues, in cuius facti memoriam fit processio per ciuitatem cum ymagine beate virginis, et tandem reconciliati sunt per Dominum regem Magnum et permissum est ciuibus murare ciuitatem»^[27]. I deras diarium står: »Anno Domini MCCLXXXVIII, prelium ante Wisby in III^o sabbatho post Pascha inter ciuitatenses et rurenses in die sancti Aniceti martiris»^[28].

Strelow har äfven en utförlig skildring af förlikningsförsöken. Först gjorde de andlige ett försök. Bland dem uppräknas abboten i Roma, priorn för dominikanerna och gardianen för franciskanerna, prosten i Visby (troligen tillika kyrkoherde i en landsförsamling), kyrkoherden i Helga Trefaldighet (Drotten) och kyrkoherden i Ekeby, således tre klosterandlige och tre af det världsliga prästerskapet, representerande tre landsbygden (abboten, prosten och kyrkoherden i Ekeby) och tre staden (priorn, gardianen och kyrkoherden i Helga Trefaldighet). Men deras försök misslyckades. — Icke heller ledde det till något resultat, att »her Odvard aff Lode med flere Riddere oc Vasalen aff Eistland vilde komme oc giøre Fred oc den for sig oc de andre stadfeste».

Äfven dessa upprepade försök, som berättas af Strelow, bekräftas af de anförda annalernas »tandem reconciliati sunt per Dominunt regem Magnum» (Strelow: »Hafuer Koning Magnus dennem paa det sidste forligt»). Det förefaller, som om denna forlikningsakt varit en särskild handling af konung Magnus^[29] och att han först sedan kallat visbyborgarna att stå till svars inför sig i Nyköping, där de då utfärdade den förut nämnda underkastelseurkunden. Tidsrummet mellan striderna (i april) och underkastelsen (i augusti) talar äfven därför^[30].

Öfver landsbygdens och konungamaktens sträfvanden att motarbeta stadens isoleringsförsök kastar den nämnda underkastelseurkunden ett bjärt ljus. Lika fullständigt som landsbygden misslyckades, lika fullständigt lyckades konungamakten. Jag vill ur denna synpunkt referera det hufvudsakliga af urkundens innehåll.

Att landsbygden misslyckats framgår först och främst af de ordalag, i hvilka borgarna berätta om sin seger och sina åtgärder gent emot landsborna (se ofvan s. 104, n. 2). De erkände visserligen, att de handlat brottsligt, men ingalunda mot landsborna, utan mot konungen. Det var därför icke heller fråga om, att de skulle rifva ner murarna igen eller att de icke vidare skulle få vädja till vapnen, utan de förbundo sig blott att icke göra något liknande på egen hand (se nedan). Men landsbygdens nederlag framgår äfven af den förmyndarton, som borgarna inför konungen togo sig gent emot landtmännen. Om dessa nämligen genom ett dumdristigt vågstycke skulle vilja välja en främling till sin furste eller herre och inkalla denne till förfång för den svenske konungen och för dem själfva, så skulle borgarna beredvilligt öppna sina portar för konungen och hans sändebud och efter förmåga bistå dem med att förjaga den främmande herren. Och om samma landsbor djärfdes taga sig det orådet före att kränka konungen i hans rätt eller om några upprorsmakare uppträdde bland dem, så skulle borgarna likaledes så hedersamt som möjligt mottaga konungens sändebud och med råd och dåd vara dem behjälplige att skipa rättvisa öfver landtborna^[31].

Men med om möjligt ännu större tydlighet framgår det af denna urkund, att konungamakten lyckats. Först och främst erkände borgarna, att den seger de vunnit öfver landtmännen var ett brott mot det kungliga majestätet, i ty att de på egen hand uppbyggt murarna och tuktat landtmännen^[32]. Vidare utfäste de sig att betala dryga böter för detta brott^[33]. Vidare lofvade de, att om någon ny tvist uppkom mellan dem och landsborna, skulle de försöka att i godo bilägga den, och om detta icke var möjligt, skulle de icke ta hämnd på sina motståndare, förrän de kallat sin herre konungen till hjälp, så framt nämligen icke de blefvo plötsligt öfverfallne och nödgades möta våld med våld^[34]. Vidare skulle de icke drista sig till att hindra landsborna, om dessa ville sända bud till konungen^[35]. Vidare skulle de icke inom sin stad hysa landsflyktige, som afvikit från svenska riket^[36]. Slutligen skulle de, om konungen täcktes komma till dem för att ta reda på förhållandena i deras stad eller på den gotländska landsbygden, med skyldig ödmjukhet och vördnad mottaga honom och visa honom kungliga hedersbetygelser, såsom en sann herre bör mottagas, hedras och behandlas af sina undersåtar^[37].

Det var en fullständig underkastelse. I sina politiska planer på oberoende och själfständighet måste de fullständigt slå till reträtt. Det trefaldiga löfte de måste aflägga att skaffa borgensbref af sina bundsförvanter sjöstäderna, att dessa skulle medverka till deras egen undergång, att af påfven utverka exkommunikationsdom jämte fullmakt för Linköpings biskop att verkställa domen samt slutligen att själfva till konungen på sätt som han föreskrefve betala i böter en summa af 10,000 mark rent och gångbart silfver, om de beslogos med att ha brutit sina löften eller något af sina löften^[38], det visar, hur fullständig underkastelsen var, men på samma gång hur farliga konungen ansett deras planer vara^[39].

Sedan vi sålunda sett, att tyskarnas isoleringssträfvanden varit så energiska, att de varit den förnämsta orsaken både till det inbördes kriget på Gotland och till konungamaktens utomordentliga ingripande, inse vi lättare, hur nödvändigt det varit för visbygotländingarna att helt sluta sig till tyskarna, om de icke skulle alldeles utestängas från handeln och de förmåner de hade däraf.

De olika stegen i denna tillslutning kunna vi af brist på källor ej följa. Af de urkundsantydningar vi hafva, syns dock gången varit den, att först den gotländska menigheten i Visby i en mängd handelspolitiska frågor slutit sig till de tyska borgarna, men för öfrigt räknats till landsbygden. Ju mer denna menighet fick prägel af en uteslutande handelsbefolkning, desto mer afsöndrade den sig från landssamhället och bildade nya former för sitt samfundslif. Nära till hands ligger att antaga, att en småningom skeende ombildning efter det tyska samhället ägt rum. När så ändtligen det gällde att taga parti för eller emot de gamla bundsförvandterna, landsborna, stod valet ej längre fritt. Förhållandenas tvång och de gemensamma intressenas makt drefvo stadsgotländingarna öfver till tyskarna. Gemensamt med dem måste de arbeta på det yttre och synliga tecknet till skilsmässan från landsbygden, nämligen stadsmuren, och gemensamt drogo de i öppen fejd mot denna landsbygd. När den fullständiga exemptionen var fullbordad, måste visbygotländingarna äfven skaffa sig egna myndighetspersoner och därför finna vi från detta år det första urkundsbeviset för att det blifvit både tyska och gotländska »aduocati» och tyska och gotländska »consules». Vi må nämligen lägga märke till ordställningen i den ofta omnämnda underkastelseurkundens ingress: »aduocati et consules tam Gotensium quam Theutonicorum et communitas ciuium de Wisby» med de vanliga orden »tam Gotensium quam Theutonicorum» strax efter myndighetspersonernas beteckning i stället för, såsom förut alltid varit fallet, efter menighetsbeteckningen (se de citerade ingresserna s. 98 och 99).

Äfven måste vi lägga märke till, att det i underkastelseurkunden 1288 talas om »aduocati», under det att det i 1286 års urkund om det rigiska skeppet blott talas om »noster advocatus», ehuru båda menigheterna voro med om att utställa denna urkund.

Häraf syns, att gotländingarnas i Visby likställighet med de tyska borgarna i fråga om författningen blef en verklighet först i samband med striderna på Gotland 1288. För det rättsliga medvetandet blefvo de båda menigheterna nu stadsbor och vi återfinna därför i urkunderna efter 1288 mera sällan den gamla nationalitetsbeteckningen för dessa menigheter. I stället möta nu vanligen uttryck som »ciues Wisbyenses»^[40] eller »civitas Gotlandie»^[41] eller »civitas Wisbycensis»^[42]. Vi torde ej misstaga oss, om vi förmoda, att konung Magnus 1288 äfven arbetade för de båda nationaliteternas utjämning i Visby. Magnus Eriksson fullföljde samma tradition, när han befallde, att båda menigheterna skulle ha samma lag och endast ett insegel^[43].

I samband med frågan om tyskarnas och gotländingarnas författningsenliga ställning till hvarandra i Visby framställer sig spörsmålet om deras merkantila ställning inbördes, hvarvid särskildt är af intresse att få utrönt, hvilken ställning i förhållande till »hansan» gotländingarna intogo.

Då »hansan», hvad de nordiska förhållandena angår — och det är endast dessa, som här intressera oss —, under det tidsskede, hvarom nu är fråga, endast framträdt under formerna af ett köpmanssällskap i Visby och i en ännu tillfällig gruppering af städer kring Östersjön, hvilka hvar för sig handlade de »menige köpmännens» angelägenheter (se ofvan), kan frågan närmare formuleras så: deltogo visbygotländingarna i dessas handläggning af nämnda angelägenheter?

Hvad då först köpmanssällskapet i Visby beträffar, så är det af det föregående klart, att visbygotländingarna deltogo i dess handelspolitiska angelägenheter, både när det själft framträdde och när Visby stad (de tyska borgarna) ensam tog dess angelägenheter om hand. I fördragen med Novgorod^[44], i affären Marquard^[45], i fråga om stapelns förläggande till Ardenburg^[46] och vid beifrandet af det rigiska skeppets uraktlåtenhet att afgifva sjöförklaring^[47] ha vi urkundsbevis därför.

Emellertid är det att märka, på hvilket sätt visbygotländingarna deltogo. De gjorde det ej som medlemmar i köpmanssällskapet, utan som medlemmar i ett samfund, sidoordnadt med köpmanssällskapet i Visby, nämligen det gotländska landssamhället. Både ingresserna i de nämnda urkunderna och sigillen under dem bära vittnesbörd därom. Visbygotländingarna hade således intet med hanseorganisationen att göra, utan drefvo endast politik tillsamman med »hansan» i vissa fall, när båda parternas intressen hade fördel däraf.

Hvad sedan städernas grupperingar beträffar, så finns intet urkundsbevis för att visbygotländingarna ens deltogo i dessas angelägenheter. De voro ej representerade på deras församlingar^[48] och de uppträdde ej i förening med dem i deras företag. Tvärtom ge urkunderna ganska säkert vid handen, att det endast var Visby stad (d. v. s. tyskarna), som var med. I förbundet, som 1280 ingicks mellan Visby och Lübeck och som 1282 fick en tredje medlem i Riga, heter det uttryckligen, att det var »aduocatus, consules et commune Theuthonicorum ciuitatis Wisbucensis» som ingingo^[49]. I den ännu viktigare grupperingen 1285, som hade sin anledning i stridigheterna med Norge och som utgjorde den yttre anledningen till de s. k. vendiska städernas förbund^[50] nämnas också uttryckligen endast »tyskarna i Wisby» som deltagare^[51].

Före sin exemption från landsbygden 1288 hörde således visbygotländingarna icke till »hansan» och hade ingen delaktighet i dess förmåner. Efter sin förening med de tyska borgarna synas de däremot äfven ha blifvit upptagna i de tyska borgarnas rättigheter bland de menige köpmännen^[52] och en bestämd åtskillnad göres därför icke längre i urkunder, som röra dessa gemensamma köpmän, mellan gotländingar och tyskar. Belysande är i detta fall ett bref från Visby till Osnabrück 1294 eller 1295, rörande appellationen (således en hanseatisk tvistefråga). Det är utställdt af »Aduocati et Consules civitatis Gotlandie»^[53]. »Aduocati» visar, att båda stadsmyndigheterna äro med om brefvet, den enkla beteckningen »civitatis Gotlandie» med utlämnande af det vanliga »tam Theutonicorum quam Guttensium» visar, att det ej längre är behöfligt att särskildt framhålla nationalitetsskillnaden, då båda ha samma rättigheter.

Af den föregående framställningen framgår, hur det var möjligt, att gotländingarna i Visby vid 1200-talets slut kunde likställas med de tyska borgarna i rättigheter. Vi kunna i det förut sagda finna hufvudsakligen två förklaringsgrunder därtill.

Den ena ligger i de förändrade förhållandena inom själfva hanseutvecklingen. Den andra i stadens förändrade ställning till den svenska konungamakten.

Vi ha nämligen förut sett, att de intressen, som till en början förfäktats af de enskilda köpmännen inom visbysällskapet, så småningom öfvertogos af städerna och vid 1200-talets slut handhades så godt som uteslutande af dessa. Men hvad Visby stad angick låg den utom Tyskland och måste — som vi sett — uppta inom sig en del af den inhemska öbefolkningen. Hvad denna inhemska befolkning icke kunde få inom köpmanssällskapet, det fick den inom staden. Staden hade vissa rättigheter och i dessa blefvo gotländingarna delaktiga, när de blefvo borgare i staden. Men ännu en sak i de förändrade hanseförhållandena underlättade gotländingarnas likställande med de tyska borgarna i Visby. Visby hade måst afstå från sin centrala ställning inom hanseorganisationen och nöja sig med en jämförelsevis rätt periferisk plats. Det hade från hufvudort för hela »gemenskapen» blifvit blott hufvudort i den lifländskt-gotländska tredjedelen och i denna ställning hade det en svår rival i dotterstaden Riga. Det låg därför, om jag får uttrycka det så, mindre risk för »gemenskapen af alla köpmännen», om gotländingarna fingo deltaga i Visby hanseatiska angelägenheter numera.

Men jag sade, att äfven stadens förändrade ställning i förhållande till den svenska konungamakten bidrog att gifva visbygotländingarna lika rättigheter med de tyska borgarna. Visby ställning hade till 1288 varit nästan fullständigt oberoende. Det hade varit en neutral samlingspunkt för hela östersjöområdets handelsmän. Efter 1288 fick det karakteren af en svensk stad, beroende af den svenske konungen. Det är klart, att det specifikt tyska elementet i Visby därigenom skulle i någon mån tillbakaträngas. Tyska köpmän fortsatte nog ännu länge sina handelsresor dit, men deras lifsintressen hade icke längre där en fristad. Men blef det tyska elementet på detta sätt mindre dominerande, framträdde det gotländska lättare.

Jag har med detta framhållande af tyskarnas och gotländingarnas grundsatsenliga likställighet i Visby naturligtvis ej velat bestrida, att tyskarna faktiskt hade försteget på det merkantila området och därför oftast framträdde ensamma i köpmännens rådslag och på världshandelns stråkvägar och stationer. Men därom är här ej platsen att tala.

Vi ha härmed kommit till slutet af vår uppgift. Vi ha redogjort för visbysamhällets förutsättningar i den gamla gotländska handeln. Vi ha följt dess utveckling från ett tyskt kolonisamhälle till en tysk-gotländsk stad med tvänne likaberättigade stadshälfter. Denna utveckling innefattade, såsom jag några gånger antydningsvis framhållit, äfven Visby storhetsperiod. Ty värr har jag ej kunnat inlåta mig på en utförligare skildring af stadens materiella och andliga blomstring under denna period. Materialet för en sådan skildring är ännu så föga bearbetadt eller torde delvis alldeles saknas. Mitt arbete har därför i viss måtto kommit att likna ett af dessa många restaureringsarbeten, som företagits med ruinlämningarna i den stad jag afhandlat. Grundplanen är påvisad, den viktigaste byggnadsstommen hopfogad, ett och annat enskildt arkitekturelement anpassadt. Men om en genomförd restauration har ej varit fråga. Ännu mindre har arbetet gått ut på att gifva någon verklighetsbild af det lif, som rörde sig inom den minnesfyllda fornlämningen. Om jag emellertid med mitt arbete kunde i någon mån ha bidragit till att ytterligare samla det vetenskapliga intresset kring denna, skulle jag icke anse det gjordt förgäfves.

---

____________________________

1. S. T., I, n:o 144.
2. Gotlandssagan, GLL., s. 99.
3. Se ofvan, s. 29, n. 1.
4. S. T., I, n:o 136.
5. Att redaktorn af urkunden innefattat detta sigill under benämningen “sigillis nostre ciuitatis“ är en oegentlighet, som låg nära till hands, då väl visbygotländingarna nu af den allmänna meningen ansågos som stadsbor. Den rättsliga sidan har han helt naturligt ej ansett nödigt att ta hänseende till.
6. Livl. UB., I, n:o 505.
7. Jag kan här naturligen ej inlåta mig på en undersökning af, i huru hög grad det tyska elementet från och med denna tid fått insteg i Sverige. Jag påpekar endast, huru många institutioner och namn på institutioner (isynnerhet inom stadsutvecklingen denna tid) förråda tyskt ursprung, hur rättsutvecklingen påverkades af den tyska, hur flera statspolitiska läror (t. ex. om konungamaktens rättigheter, om ståndens ställning o. s. v.) importerades från Tyskland, hur slutligen tyskt inflytande blef så starkt, att vårt land måste hålla till godo med flera tyska konungar o. s. v.
8. S. T., I, n:o 94.
9. Lübecks rätt gjorde just sitt segertåg genom de tyska städerna. Under 1200-talet fingo ej mindre än omkring 50 städer denna rätt (se H. UB., I, s. 479 under »Lübeck»). Att äfven visbyrätten influerats af denna rätt har jag redan förut påvisat. Det framgår äfven af ett uttryck i H. UB., I, n:o 786 (af år 1277), att köpmännen i Lifland (tyska gäster) skulle i vissa fall dömas “secundum jus illud, quod nunc a mercatoribus in Godlandia observatur“. Jämför man därmed ett ställe i H. UB., I, n:o 1301 (af år 1299), där det föreskrifves, att samma köpmän i samma fall skulle dömas “secundum jus illud, quod in Lubeke observatur“, kommer man till den slutsatsen, att den 1277 såsom förändrad betecknade visbyrätten ingenting annat är än den med lübsk rätt blandade. Påminna vi oss, hvad som ofvan sagts om appellationsstriderna (se s. 92 ff.), kunna vi förstå, hvarför utställarna af 1277 och 1299 års urkunder begagnat de olika uttrycken. Det förra året var Visby ännu öfverjurisdiktionsort, det senare hade Lübeck blifvit det.
10. S. T., I, n:o 135.
11. S. T., I, n:o 139, 140.
12. S. T., I, n:o 141.
13. Höhlbaum (H. UB., I, n:o 993, anm. 2) ställer sig frågande, om tyskarna i Visby innefattas bland dem, för hvilka de i brefvet gjorda bestämmelserna utfärdades. Vissa yttranden i brefvet, att konungen ville tillgifva kränkningar af hans kungliga majestät, visa dock, att konungen uppträdde mot samma förbrytelser som sedan 1288, ehuru han 1285 visade förbrytarna sin nåd och 1288 fordrade deras underkastelse. De hade sistnämnda år förnyat sina brott och det svårare än någonsin. Se därom nedan.
14. Strelow är i de flesta uppgifter opålitlig. Med afseende på striderna 1288 och därmed sammanhängande händelser äro dock hans uppgifter delvis bestyrkta genom samtidiga urkunder. Det synes därför nödvändigt att antaga, att han för skildringen af dessa strider begagnat källor, som varit vittnesgilla. Jag får flera gånger tillfälle att påvisa detta.
15. S. T., I, n:o 144.
16. Strelow, a. a., s. 144.
17. “quod muros ciuitati nostre circumdedimus et in rurenses terre Gotlandie iniuriam propulsando aliquos insultus fecimus“, S. T., I, n:o 144. En af de öfvermodiga handlingarna var den, att visbyborgarna hindrat landsborna att sända bud till svenske konungen, när de velat det. Se nedan s. 113, n. 4.
18. Om murarnas betydelse för den medeltida staden se v. Below, Der Ursprung, s. 19 ff., Sohm, Die Entstehung, s. 26 och af dessa författare citerade arbeten. Såvida vi få antaga, att de i visbyborgarnas underkastelseurkund 1288 nämnda murarna voro de första kring Visby (se därom nedan s. 108, n. 2), måste vi instämma med Sohm i hans påstående, att “wesentlich ist die Befestigung für die Stadt im Rechtssinne nicht“ (jfr äfven Bulmerincq, a. a., s. 18 ff.). Däremot kan det ifrågasättas, om ej oftast murarna voro ett tecken för stadssamhällets fullständiga utbrytning ur landssamhället. Denna utbrytning åtföljdes vanligen af mer eller mindre hårda intressekonflikter mellan stad och land. Murarna tillkommo därför helt naturligt för att skydda stadssamhället mot våldsamheter och för att underlätta stadsintressenas tillgodoseende.
19. Se ofvan s. 82 ff.
20. Livl. UB., I, n:o 521.
21. Strelow, a. a., s. 146.
22. “Sed aliæ causæ antiquæ, ante viginti annos exortæ inter eos“, Livl. UB., I, n:o 585, jfr ofvan s. 94.
23. Ett omnämnande i franciskanernas necrologium om en “Ruthwi de Curia Militum Christi“, som blifvit begrafven i klosterkyrkan under 1300-talet (S. R. D., VI, p. 569), tyder på, att ordens medlemmar vistades på Gotland.
24. Se därom Lindström, Anteckningar, II, s. 218 ff. Klostret, som hade vidsträckta egendomar äfven på Gotland, dref själft handel och berördes därför af stadens sträfvan att vilja utestänga landsbygden. Det deltog därför säkerligen i striden. Jfr Lindström, Anteckningar, II, s. 217.
25. Af dessa syns Peter Harding i Wall ha varit en mera bemärkt man. Grafstenen öfver honom har funnits kvar in i nyare tid och har haft en inskrift på latin af följande innehåll: “Här är Harding, kallad Petrus, lämnad åt dig i stenen; han var en klippa för sitt folk och (genom) sitt sinnes ståndaktighet; jag beder Kristus, att den förfärliga underjorden ej må skada honom i grafven. Amen.“ Se Lindström, Anteckningar, II, s. 108, hvarifrån äfven öfversättningen är tagen.
26. Uita Christinæ Stumbelensis, edit. J. Paulson, p. 215.
27. S. R. S. I, I, s. 41.
28. S. R. S. I, I, s. 33.
29. Jfr företalet till Visby stadslag (VStL., s. 22).
30. Några olikheter hos Strelow och i franciskanernas annaler å ena sidan och i underkastelseurkunden å den andra i fråga om murarna kring Visby ha förorsakat meningsskiljaktigheter om dessa murars tillkomsttid. Strelow säger nämligen, när han redogör för fredsslutet, att det bestämdes, “at Landsatterna i huer Ting for den skade de hafde gjort i Visby skulde opbygge it Taarn eller Rundeel om Byen i Muren“. Och franciskanernas annaler säga, som vi sett, att sedan förlikning åvägabragts genom konung Magnus, det tilläts borgarna att bygga murar kring staden (permissum est ciuibus murare ciuitatem). Båda dessa källor säga således, att ett murbyggande i själfva fredsfördraget omtalades såsom förestående. I underkastelseurkunden erkänna borgarna, att de brutit därutinnan, att de konungen oåtspord omgifvit sin stad med murar (deliquimus ... ex eo videlicet, quod muros ciuitati nostre circumdedimus ... irrequisita regia maiestate). I denna urkund framhålles däremot, att ett murbyggande var gjord gärning, ehuru tydligen gjord helt nyligen, eftersom konungen kunde ställa borgarna till svars därför vid denna tid.

    Af de anförda källorna kunde Strelows uppgift med skäl betviflas, om ej de nämnda annalerna i själfva hufvudsaken bestyrkte den. Men att de göra det bevisar; att Strelow vid framställningen af denna detalj liksom vid så många andra i 1288 års händelser (se ofvan) haft vittnesgilla källor, om han också det oaktadt utstofferat vissa partier af sin skildring med egna påfund.

    Hur skola då de stridiga uppgifterna förklaras? En undersökning af murarna, sådana de ännu till stor del finnas i behåll, ger förklaringen. De olika uppgifterna syfta på olika delar af murarbetet. Det är nämligen tydligt och har af flera framstående fackmän blifvit framhållet, att ringmuren kring Visby tillkommit på olika tider. Se Brunius, Gotlands konsthistoria, I, s. 285 ff., Bergman, Wisby, s. 57, H. Hildebrand, Visby och dess minnesmärken, s. 121 ff. (det sista arbetet är äfven försedt med förträffliga illustrationer). Brunius och Bergman antaga, att den s. k. gamla muren tillkommit före (och strax före) 1288 och att denna sedan kort efter nämnda år förstärkts. Däremot ha icke tornen då tillkommit (Brunius, ibid. s. 286). Hildebrand har en från dessa forskare bestämdt afvikande åsikt, och då de resultat, till hvilka han kommit, i vissa punkter ställa sig ogynnsamt till dem, som jag i denna afhandling framlagt, måste jag ingå på en närmare granskning af dem.

    Hildebrand förkastar hvad källorna angår helt och hållet Strelows uppgifter. Annalernas vittnesbörd har han ej anlitat. Såsom den enda historiska uppgiften om stadsmuren anser han därför underkastelseurkundens (s. 130). Jag har redan försökt gifva Strelow rätt att vittna i denna sak och det just på grund af annalernas öfverensstämmelse med honom.

    Hildebrands åsikter äro i korthet. Den gamla muren, den lägre, med tinnar försedda, “är icke obetydligt äldre än år 1288, den tillhör kanske århundradets början“. »Marktornen» ha byggts samtidigt med den gamla muren, ehuru de troligen förändrats och förhöjts sedermera. Den nya muren är en förstärkning af den gamla, i samband med den ha »hängtornen» tillkommit. Dessa tillbyggnader ha afslutats före 1288 (s. 132. Om gamla och nya muren, marktorn och hängtorn, se illustrationerna 75 och 81).

    För att komma till dessa resultat erkänner Hildebrand själf (s. 132), att han måst afvika från “de föregående beskrifvarnes uppfattning och (från) ordalydelsen af 1288 års bref“ (underkastelseurkunden). Han framhåller nämligen, att denna “ordalydelse ... synes ... gifva vid handen att Visbyborna år 1288 ställdes till rätta för en första anläggning af murar kring staden“ (s. 131). Skälen till att han kommit till de anförda resultaten sammanfattar H. sålunda: “bestämmande för min mening ... är dels den omständigheten att Visby måst hafva egt en ringmur långt förr än 1288, dels den omständigheten, att ingen rimlighet finnes, att Visbyborgarna efter 1288 års underkastelse vågade under den närmaste tiden ens tänka på någon åtgärd till murens förstärkande, dels den omständigheten, att en längre tid bortom år 1288 knappast så mycken lifskraft fanns kvar i Visby, som erfordrades för den penningar och tid kräfvande till- och påbyggnaden af muren“ (s. 132). Såsom ytterligare skäl torde böra framhållas, hvad H. förut säger om ordalydelsen i underkastelseurkunden, att enligt den “murbyggandet är ett fullbordadt faktum“ — att underhandlarna “förbehålla sig ingen rätt att bygga vidare“ (sista kurs. af H., s. 131) samt hvad han säger om själfva arkitekturen i vissa partier af murarna, att rundbågar där förekomma och att dessa näppeligen skulle ha tillkommit, om det varit på en tid, då spetsbågen begynt användas (s. 132).

    Hvad först själfva bevisföringen beträffar så talar emot H., att han förkastat Strelows uppgift, ehuru den i fråga om ett förestående murbyggnadsarbete bestyrkes af franciskanernas annaler, samt att han måst kringgå den tydliga ordalydelsen i 1288 års underkastelseurkund. Hvad sedan skälen därtill beträffar så synes mig det första bevisande endast under den förutsättningen, att visbygotländingarna före 1288 utgjort en från landsbygden strängt afskild stadsmenighet. Jag har försökt bevisa, att så icke var förhållandet, utan att visbygotländingarna länge hade samma intressen som landsgotländingarna och att de ända till 1288 rättsligt räknades som landsbor. Behofvet af en skyddande mur fanns därför icke, förrän skilsmässan formligen kom till stånd. Se ofvan, s. 104, n. 3. Hvad det andra skälet angår så stöder det sig på en, som mig synes, oriktig tolkning af underkastelseurkunden. Denna visar visserligen, att konung Magnus ansåg murbyggandet som ett brott, men icke i och för sig, utan emedan det utförts förutan kungligt tillstånd (irrequisita regia maiestate). Om de blott förskaffade sig ett sådant, så kunde de både få »tänka på» och arbeta på murens förstärkande. Och ett sådant tillstånd hade de — enligt de sagda annalerna — fått, när konungen förmedlade fredsslutet mellan de stridande. Det är då också naturligt, att underhandlarna vid uppgörelsen mellan borgarna och konungen icke behöfde förbehålla sig rätt att bygga vidare. Hvad det tredje skälet ankommer så hade nog Visby som stad »en längre tid bortom 1288» lika mycken lifskraft som någonsin före sagda år. Visserligen är det sant, att konkurrensen mellan Visby och Lübeck redan var i full gång och att den förstnämnda staden allt mer och mer bestreds sina gamla rättigheter att vara ledare, när det gällde de menige köpmännens jurisdiktion, administration o. s. v., men på den materiella blomstringen inverkade det icke förrän småningom och senare. Det torde dessutom kunna ifrågasättas, om icke just det lyckliga kriget med de rika och i handeln konkurrerande landsborna (se inledningen) åstadkommit ett slags konsolidering af stadssamhället som sådant, om också dessa icke i fredsslutet — såsom Strelow berättar — måst bekväma sig till att hjälpa borgarna med murarnas förstärkande. — Hvad slutligen rundbågarnas förekomst angår, så synas de mig bevisa föga, då i ett byggnadsverk utan pretention på en genomförd stil det naturligtvis icke fanns något som hindrade, att ett äldre byggnadselement begagnades bredvid ett yngre. — Till den kraft och verkan det hafva kan vill jag ock mot Hildebrands hypotes, att den gamla muren skulle ha byggts vid 1200-talets början, anföra Brunius’ utsago om denna murs tillkomsttid: “Då flera af berörda (stadens) kyrkor haft torn, hvilka tillkommit för att begagnas till försvarsverk, och några af desamma påtagligen härröra från första hälften af trettonde seklet, så måste den första ringmuren uppstått något efter berörda tid.“

    Att för öfrigt ingå på någon granskning af de olika murdelarnas tillkomsttid ligger utom ramen för detta arbete. För undvikande af missförstånd vill jag endast tillägga, att jag icke anser Strelows bestämda årtal för murbyggnadsarbetet efter 1288 tillförlitliga.

31. “Et si contigerit, prefatos Gotenses aliquem extraneum sibi in principem vel dominum eligere, vel in preiudicium dicti domini nostri regis et nostrum ausu temerario advocare, portas ciuitatis nostre domino nostro regi seu quibuscunque fidelibus nunciis suis ad hoc specialiter deputatis liberaliter aperiemus et fideliter astabimus pro posse nostro ad talem extraneum dominum, ab eisdem rurensibus introductum, cum suis fautoribus et complicibus expellendum. Si vero sepedicti Gotenses eundem dominum nostrum in iure suo ausu temerario perturbare presumpserint, vel in aliquo rebelles extiterint, nos per litteras eiusdem domini nostri moniti nuncios suos, si aliquos ad nos destinandos duxerit, honestiori modo quo poterimus colligemus, inuando ipsos infra muros ciuitatis nostre consiliis et auxiliis quibus poterimus pro iusticia ab eisdem rurensibus extorquenda.“
32. Se citatet s. 104, n. 2.
33. “duo milia marcharum puri et examinati argenti Gotensis ponderis cum quingentis marcis argenti vsualis monete sine contradictione et reclamacione qualibet terminis inferius annotatis sibi plenarie persoluemus; ita videlicet“ etc.
34. “Preterea promittimus, quod, si aliqua discordia casu sinistro inter nos et Gotenses terre Gotlandie exorta fuerit, illam, si bono modo poterimus, sedabimus per nos, et si hoc bono modo fieri non poterit, antequam dominum nostrum regem super hoc requisierimus, ad vindictam aliquam contra eos nullatenus procedemus, nisi ipsi in nos ita subito irruerint, quod vim vi (re)pellere compellamur.“
35. “Eciam si prefati Gotenses nuncios suos ad dominum nostrum regem destinare voluerint, ipsos impedire nullatenus presumemus.“
36. “Item si aliquos de regno Swecie ad ciuitatem nostram declinare contigerit, quos manifestum et notorium est regiam maiestatem offendisse, et si litteras a domino nostro rege receperimus, illos si infra mensem per nos moniti recedere noluerint, et graciam regiam non rehabuerint, ex tunc a ciuitate nostra totis nisibus expellemus.“
37. “Si eciam sepedicto domino nostro regi Swecie placuerit ad nos venire, ciuitatem nostram ac ierram Gotlandensem gracia visitandi, ipsum, sicut verus dominus recipi et honorari debet a suis subditis et tenetur, cum debita humilitate et reuerencia recipere curabimus et sicut maiestatem decet regiam in omnibus pertractare.“
38. “Procurabimus eciam a civitatibus Lybeke, Wismar, Rostok, Gripswald, Stralesund et Riga litteras fideiussorias, continentes, quod, si aliquem extraneum principem seu dominum preter regem Sweorum eligere presumpserimus vel premissa fideliter non seruauerimus, dicte ciuitates ipsum dominum regem nostrum Swecie contra nos ad destructionem nostram totis viribus adiuuabunt. — Procurabimus insuper in expensis propriis litteras a sede apostolica, in quibus continebitur, quod, si sepedictum dominum nostrum regem Swecie in premissis offenderimus, ipso facto, si legaliter conuicti fuerimus, excommunicactionis sentenciam incurramus, nihilominus iurisdictioni nos domini Lyncopensis [episcopi] supponentes, vt, si in huiusmodi deliquerimus, plenam auctoritatem habeat in nos excommunicacionis sentenciam promulgandi. — — — Promittimus eciam fide firmissima, quod, si unquam inuenti fuerimus in premissis si[ve] in aliquo premissorum deliquisse, pene X milium marcharum puri et examinati argenti nos subicimus per presentes, eandem summam pecunie ipsi dilectissimo regi nostro soluturi pro suo libito voluntatis“.
39. Orsakerna till konungens stora framgång ligga ej fullt klara. Utan tvifvel måste vi söka dem i konungamaktens egen utveckling denna tid. Som bekant var det vid denna tid som konungamakten gjorde sig fullt gällande såsom riksenhetsidéns bärare. Den tog initiativ till en rikslagstiftning och en riksrättskipning. Och i synnerhet försökte konungamakten att som den allmänna fridens vårdare bestraffa de enskilda individernas eller de enskilda korporationernas brott mot denna. Visbyborgarnas tilltag att på egen hand (irrequisita regia maiestate) skaffa sig af med en besvärlig rival blef en kärkommen anledning för konung Magnus att få beslå dessa stolta borgare med brott mot friden och att få göra dem fullständigt beroende af konungamakten. Det var som fridens målsman han förnämligast lyckades.

    Ett intressant exempel på, hur konungamakten började tillämpa de tyska idéerna om regalierätten är hvad som i denna framställning sagts om konung Magnus’ förhållande till murbyggandet i Visby. Konungen ansåg rätten att uppföra murar som ett regale. Borgarna erkände denna åsikt och lofvade därför äfven att för framtiden hålla sina portar öppna för konungen (om de tyska förhållandena se v. Below, Der Ursprung, s. 21).

40. S. T., I, n:o 180 och 202.
41. ”Aduocati et Consules civitatis Gotlandie”, Lüb. UB., I, n:o 643.
42. I Visby stads sigill m. fl. st. Om sigillet se bilagan.
43. VStL., s. 22. Se ock nedan bilagan.
44. S. T., I, n:o 111 och 118. Jfr ofvan s. 87.
45. Se s. 99.
46. Se s. 98.
47. Se s. 99.
48. Om de församlingar, som här äro i fråga, se H. R., I, s. 1—29.
49. S. T., I, n:o 135.
50. Se Koppmann, H. R., I, s. X.
51. S. T., I, n:o 140.
52. Detta strider mot det vanliga antagandet. Enligt detta omfattade den lifländskt-gotländska tredjedelen “Die Deutschen auf Gotland, in Riga, Dorpat, Reval und anderen Städten Livlands und Estlands“, D. Müller, Gesch. des deutschen Volkes, s. 200.
53. Lüb. UB., I, 643.