Tom Sawyers äventyr/Kapitel 27

←  Kapitel 26

Tom Sawyers äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 27

Kapitel 28  →

XXVII.

Ungefär vid middagstiden dagen därpå anlände gossarne till det förtorkade trädet; de hade kommit dit för att hämta sina verktyg. Tom var ivrig att få ge sig i väg till spökhuset, och Huck också till en viss grad, men plötsligt sade den senare:

»Hörru Tom, vet du vad det är för dag i dag?»

Tom gick tyst för sig igenom veckans dagar, och lyfte så hastigt upp ögonen med ett bestört uttryck.

»För katten! Det tänkte jag aldrig på, Huck!»

»Ja, jag gjorde det inte jag heller, men så kom det tvärt för mig, att det var fredag.»

»Så försmädligt! Man kan då aldrig vara nog försiktig. Vi hade kunnat komma ohyggligt illa ut, om vi hade tagit oss för något sådant här på en fredag.»

»Kunnat? Säg hellre, att det hade varit säkert. Somliga dagar äro kanske lyckliga, men inte är freda'n det.»

»Det vet vilken fårskalle som helst. Jag tror inte du är den förste, som har hittat på det.»

»Har jag sagt det då, jag? Och det är inte bara det, att det är fredag i dag. Jag hade en så gement stygg dröm i natt som var — jag drömde om råttor.»

»Ah! Det betyder då alldeles säkert någon förtret. Slogs de?»

»Nää.»

»Nå, det var då för väl, för om de inte slåss, är det bara ett tecken, att det ligger förtret i luften, sir du. Allt vi ha att göra är att hålla god utkik och akta oss väl. Vi få lämna det här för i dag då och leka i stället. Känner du till Robin Hood, Huck ?»

»Nej. Vad är Robin Hood för en?»

»O, han var en av de störste män, som någonsin har funnits i England — och den bästa också. Han var rövare.»

»Jädran i det! Jag önskar jag vore det, jag med. Vem rövade han från?»

»Bara från fiskaler och biskopar och rikt folk och kungar och sådana där. Men han tog aldrig något från dem, som va' fattiga. Dem tyckte han om. Han delade alltid ärligt med sig åt dem.»

»Han måtte ha varit en riktig hedersknyffel!»

»Ja, det kan du lita på, att han var. O, han var den ädlaste man, som någonsin har funnits till. Det finns inte några sådana som han nu, ska' jag säga dig. Han kunde klå varenda en i hela England med ena handen bunden bakom sig, och han kunde ta sin idegransbåge och träffa en tiocentsslant varenda gång på en halv mils avstånd.»

»En idegransbåge — vad är det?»

»Jag vet inte — men det är naturligtvis ett slags pilbössa. Och om han träffade slanten bara i kanten, så brukade han sätta sig ner och gråta och svära. Vi ska' leka Robin Hood — det är en fin lek, det. Jag ska' lära dig, jag.»

»Ja, det är jag med om.»

De lekte nu Robin Hood hela eftermiddagen, då och då kastande en längtande blick ned på spökhuset och utbytande en anmärkning om morgondagens utsikter och möjligheter. Då solen började sjunka i väster, togo de vägen hemåt snett över trädens långa skuggor och voro snart ur sikte i skogen på Cardiff Hill.

På lördagen voro gossarne kort efter middagen vid det förtorkade trädet igen. De rökte en pipa och språkade med varandra en stund i skuggan och grävde därpå litet i sin senaste grop, icke med några stora förhoppningar, utan endast därför att Tom sade, att det funnits många fall, då man hade övergivit ett ställe efter att ha kommit den gömda skatten på sex tum nära, och så hade någon annan kommit och fått upp den i dagen med ett enda tag av skyffeln. Så var det dock icke denna gång, varför gossarne lade sina verktyg på axeln och gingo därifrån, medvetna om, att de icke skämtat med lyckan, utan att de uppfyllt alla de fordringar, som ställas på en skattgrävare.

Då de kommo fram till spökhuset, låg det någonting så hemlighetsfullt och kusligt i den dödstystnad, som rådde där i det brännheta solskenet, och någonting så tryckande i ställets ensamhet och ödslighet, att de för ett ögonblick voro rädda att våga sig in. Småningom kommo de sakta smygande fram till dörren och togo darrande en översikt över det inre. De sågo ett rum utan golv, fullt med ogräs och utan rappning, en gammal eldstad, tomma fönsterbågar och en förfallen trappa, och här och var och öVerallt hängde trasiga och övergivna spindelvävar. Till sist gingo de varsamt in med hårt klappande hjärta, talande i viskningar, med öronen öppna för att upptäcka det ringaste ljud och musklerna spända och färdiga för ögonblicklig reträtt.

Om en stund, då de blivit mer förtrogna med sin omgivning, lade sig deras fruktan något, och de underkastade stället en kritisk och intresserad undersökning, med stor beundran och även förvåning över sitt eget mod. Så fingo de lust att se sig om en trappa upp. Detta var nästan att skära av reträtten för sig, men de utmanade varandra, och naturligtvis kunde det då icke bliva mer än ett resultat — de lade ifrån sig sina redskap i en vrå och gingo uppför trappan. Där uppe visade sig samma tecken till förfall. I ett hörn funno de ett kontor, som gav löfte om någon hemlighet, men löftet visade sig bedrägligt — det fanns ingenting i det. Deras mod hade nu återvänt, och de stodo i begrepp att gå ned och börja arbeta, då

»Tst!» sade Tom.

»Va' ä' de'?» viskade Huck, bleknande av rädsla.

»Sch! Där! Hör du?»

»Ja! O då! Kom, så gno vi!»

»Var tyst! Rör dig inte ur fläcken! De komma alldeles rätt mot dörren.»

Gossarne lade sig ned på golvet med ögonen vid kvisthål i bräderna och lågo och väntade, alldeles utom sig av rädsla.

»De ha stannat — nej, de komma — nu äro de här. Säg inte ett enda ord, Huck. O, om jag vore borta härifrån ändå!»

Två män kommo in. Båda gossarne sade för sig sjlva:

»Det är den gamle dövstumme spanjoren, som har varit en två eller tre gånger här i sta'n på sista tiden — men den andre har jag aldrig sett förr.»

»Den andre» var en snuskig trashank med ett mycket obehagligt ansikte. Spanjoren var klädd i en serape; han hade yviga vita polisonger, långt vitt hår föll ned under hans sombrero och han hade gröna glasögon. Då de kommo in, talade »den andre» med låg röst; de satte sig ned på marken, med ansiktet vänt mot dörren och ryggen mot väggen, och den talande fortsatte med sina anmärkningar. Han blev allt mindre och mindre varsam till sitt sätt, och hans ord blevo allt mer och mer tydligt hörbara, medan han talade.

»Nej», sade han, »jag har noga övertänkt alltihopa, och jag tycker inte om det. Det är farligt.»

»Farligt!» grymtade 'den dövstumme' spanjoren till gossarnes stora förvåning. »Du är en kruka!»

Gossarne stirrade och ryste, när de hörde denna röst. Det var Indian-Joes! Sedan de två männen suttit tysta en stund, sade Joe:

»Vad kan vara farligare än den där kuppen där borta? — Och ändå hade vi ingenting för det.»

»Det är en annan sak. Så långt uppför floden och inga andra hus i närheten. Man kommer aldrig att få reda på, att vi försökte en gång, då det inte lyckades för oss.»

»Nå, vad kan vara farligare än att komma hit på ljusa da'n? Vem som helst skulle misstänka oss, som såge oss.»

»Jag vet det. Men efter den där dumma affären fanns det inte något annat ställe så lämpligt som det här. Jag vill lämna det här rucklet. Jag ville det i går också, men det var inte lönt försöka ge sig av härifrån, så länge de där fördömda pojkarne lekte där borta på kullen och kunde si oss.»

»De fördömda pojkarne» genomilades av en rysning igen vid detta yttrande och tänkte på, huru lyckligt det var, att de hade kommit ihåg, att det var fredag, samt beslutat att vänta en dag. De önskade i sitt hjärta, att de hade väntat ett år. De två männen togo fram sin matsäck och åto. Efter en lång och tankfull tystnad sade Indian-Joe:

»Du kan ge dig av uppför floden och hem till dig och stanna där, tills du hör något från mig. Jag ska' våga kuppen att gå in i sta'n och titta mig för bara en gång till. Vi ska' ta ihop med den där 'farliga' affären, se'n jag har tittat mig om litet och sett att kusten är klar. Sedan till Texas! Vi pallra oss av dit tillsammans!»

Därmed förklarade sig den andre belåten. Båda männen började nu gäspa, och Indian-Joe sade:

»Jag är alldeles förbi av trötthet. Det är din tur att vaka.»

Han kröp ihop bland ogräset och började snart snarka. Hans kamrat knuffade till honom en eller två gånger, och han blev tyst. Efter en stund började även den vakande att nicka, hans huvud sjönk allt lägre och lägre, och snart snarkade de båda två i kapp.

Gossarne drogo ett långt andetag av tacksamhet. Tom viskade:

»Nu kan vi slippa härifrån.Kom !»

»Nej, jag kan inte», svarade Huck. »Jag doge på fläcken, om de vaknade.»

Tom envisades — men Huck vägrade. Till sist ste sig Tom sakta och varligt och ämnade ge sig ensam, men vid första steget han tog, knarrade det till så vedervärdigt i det söndriga golvet, att han genast sjönk ned nästan halvdöd av fruktan. Han vågade icke göra ett nytt försök. Gossarne lågo där och räknade de långsamt framskridande minuterna, tills det föreföll dem, att tiden måtte vara slut och evigheten hålla på att bli gammal, och så blevo de tacksamma, då de märkte, att äntligen solen höll på att gå ned.

Nu tystnade den ene av de båda snarkande. Indlian-Joe satte sig upp, såg sig omkring, drog bistert på munnen åt sin kamrat, vilkens huvud hade fallit ned mot hans knän, väckte honom med en spark och sade:

»Opp med dig! Jo, du vakar du, minsann! Men det gör då ingenting — ingenting har hänt.»

»Åh, tusan! Har jag sovit?»

»Jo, något. Det är nästan tid för oss att ge oss i väg härifrån nu, min gosse. Vad ska' vi göra med pluringarna, vi ha kvar?»

»Jag vet inte — lämna det, som vi alltid ha gjort, tänker jag. Det tjänar inte något till att ta det härifrån, förr än vi ge oss i väg söderut. Sexhundrafemtio i silver är inte så lätt att bära.»

»Åja — visst — men det är inte bra, att vi komma hit mer.»

»Nej, men vi komma ju på natten, som vi brukat förr.»

»Det har du rätt i. Men, ser du, det kan dröja länge, innan jag får tillfälle att göra den där kuppen — det kan komma en hel mängd saker emellan, och det ligger nu inte riktigt bra till; vi tar och gräver ner det ordentligt — och gräver ner det djupt.»

»Det är inte dumt», sade den andre kamraten, som nu gick tvärs över rummet, lade sig ned på knä, lyfte en av de innersta hällarna i spisen samt tog ut en påse, från vilken hördes ett angenämt klingande ljud. Han tog ur den tjugu à trettio dollars för sin egen del och lika mycket för Joe och räckte påsen till den senare, som nu låg på knä i en vrå och grävde upp jorden med sin bowiekniv.

Gossarne glömde inom ett ögonblick all sin fruktan och sin obehagliga belägenhet. Med giriga ögon betraktade de alla deras rörelser. Tänk, vad lycka! Den var så lysande, att den övergick allt vad de hade kunnat tänka sig. Sex hundra dollars var nog mycket pengar för att göra ett halvt dussin pojkar rika. Här hade de nu ett tillfälle att bli skattsökare under de gynnsammaste omständigheter — här var icke fråga om någon besvärlig ovisshet angående stället, varest de skulle gräva. De knuffade till varandra oupphörligt — vältaliga och lätt begripliga knuffar, ty de betydde endast: »O, är du inte glad över att vi ä' här?»

Joes kniv stötte emot någonting.

»Hallå!» sade han.

»Vad är det?» frågade hans kamrat. »En halvrutten planka — nej, jag tror det är en låda. Kom hit och hjälp mig, få vi se vad det är. Nej, det behövs inte — jag fick upp ett hål.»

Han stack ner handen och drog ut den igen.

»Människa, det är pengar!»

De två männen undersökte den handfull mynt, han tagit upp; det var guld! Gossarne där uppe voro lika uppeldade och förtjusta som männen.

Joes kamrat sade:

»Det här ska' vi rappa oss med. Det står en gammal rostig hacka där borta i vrån bland ogräset, på andra sidan om spisen — jag såg den för en stund se'n.»

Han sprang efter gossarnes hacka och skyffel. Indian-Joe tog hackan, betraktade den noggrant, skakade på huvudet, mumlade någonting för sig själv och började begagna den.

De hade snart grävt upp lådan. Den var icke tycket stor; den var försedd med järnband och hade varit mycket stark, innan tidens tand hade gnagt sönder den. Männen betraktade en stund skatten under lycksalig tystnad.

»Det här är flera tusen dollars, det, min gubbe», sade Indian-Joe.

»Man har alltid sagt, att Marrells band höll sig här omkring en sommar», anmärkte främlingen.

»Jag vet det», sade Indian-Joe, »och på det här ser det ut, som om det varit så, tycker jag.»

»Nu behöver du inte göra den där andra affärn.»

Halvindianen rynkade pannan och sade:

»Du känner inte mig. Åtminstone vet du inte allt om den saken. Det är inte bara fråga om att stjäla - utan att hämnas!» och hans ögon sköto en elak blixt. »Jag kommer att behöva din hjälp. Då det är gjort, gno vi i väg till Texas. Ge dig du av till Nancy och ungarna dina och stanna där, tills du får höra något från mig.»

»Som du vill. Vad ska' vi göra med det här? Gräva ner det igen?»

»Ja» (oerhörd förtjusning där uppe). »Nej, vid den store Sachem, nej!» (djup förstämning där uppe). »Jag hade nästan glömt — den här hackan hade färsk jord på sig!» (Gossarne blevo ögonblickligen sjuka av förskräckelse). »Vad har en hacka och en skyffel här att göra? Varför är det färsk jord på dem? Vem har burit hit dem? Och vart ha de sedan gått? Har du hört någonting? — Sitt någon? Vad för slag! Gräva ner det igen och låta dem komma och se, att jorden är rörd! Nää du, nää du! Vi ta det med oss till min håla.»

»Just det, ja! Det hade jag kunnat tänka på förut. Du menar väl numro ett?»

»Nej — numro två — under korset. Det andra stället är dåligt — för vanligt.»

»Mycket bra! Det är nästan nog mörkt nu, att vi kan ge oss i väg.»

Indian-Joe steg upp och gick från det ena fönstret till det andra, försiktigt spanande. Om en stund sade han:

»Vem kan det vara, som har burit hit de här verktygen? Tror du att de kunna vara där uppe?»

Gossarne kunde inte andas. Indian-Joe lade sin hand på kniven, stod stilla en stund obeslutsam men gick därpå mot trappan. Gossarne tänkte pi kontoret, men deras styrka var borta. Stegen kommo knarrande uppför trappan — gossarnes outhärdliga betryck väckte nu med ens deras förlamade beslutsamhet — de stodo i begrepp att springa till kontoret, då ett brak hördes av ruttna stockar, och Indian-Joe föll ned till golvet mitt ibland spillrorna den nedrasade trappan. Han steg upp med en svordom och hans kamrat sade:

»Vad tjänar allt det där till? Om det är någon oppe där, så låt dem stanna där de äro — vem bryr sig om det? Om de vill hoppa ned och komma i obehag — vem hindrar dem? Det är mörkt om kvart — och låt dem följa oss då, om de vilja, det har jag inte något emot. Vad mig anbelangar, så tror jag, att den, som har kastat in de där sakerna här, fick syn på oss och tog oss för spöken eller djävlar eller något tocke där. Jag kan slå vad med dig, att han springer än.»

Joe mumlade en stund, men så bley han ense med sin vän, att det lilla som var kvar av 'dagsljuset borde begagnas att göra i ordning sakerna för att bege sig i väg. Kort därpå smögo de sig ut ur huset i den tilltagande skymningen och togo vägen mot floden med sin dyrbara låda.

Tom och Huck reste sig upp, kraftlösa men med lättat hjärta och stirrade efter dem genom springorna mellan stockarna i huset. Följa efter dem? Icke för något i världen! De voro belåtna att få komma ned till marken igen, utan att bryta halsen av sig, och dra sig hemåt över kullen. De sade icke mycket under vägen, då de voro alltför upptagna av sin förbittring emot sig själva — förbittring över sin otur att taga med sig hackan och skyffeln dit. Hade icke det varit, skulle Indian-Joe aldrig hava misstänkt någonting. Han skulle hava gömt både silvret och guldet och låtit det ligga där, tills han tillfredsställt sin hämndlystnad, och då skulle han hava haft det missödet att finna penningarna borta. O, så olyckligt, att de togo med sig verktygen dit! De beslöto att hålla god utkik efter den där spanjoren, om han skulle komma till staden för att spana efter tillfälle att utföra sitt hämndgiriga företag, och följa honom till »numro två», var detta nu än kunde vara. Då flög en hårresande tanke genom Toms hjärna:

»Hämnd! Tänk om han menar oss, Huck!»

»Nej, så tig då, Tom!» sade Huck, nästan fallande i vanmakt.

De diskuterade saken grundligt, och när de kommo in i staden, voro de ense om, att han möjligen kunde mena någon annan — åtminstone att han menade bara Tom, eftersom endast Tom hade vittnat mot honom.

Det var en mycket, mycket klen tröst för Tom att vara ensam om faran! Om han haft sällskap, hade det varit en påtaglig förbättring i hans belägenhet, tyckte han.