Unga kvinnor/Kapitel 23

←  »Ljuvliga ängar»

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Faster March gör slag i saken

Reklamsida  →

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Faster March gör slag i saken.

Liksom bin, som svärmar efter sin vise, rörde sig mor och döttrar den följande dagen beställsamt omkring herr March och försummade allt annat för att betrakta, pyssla om och lyssna till den hemkomne sjuklingen, vilken nästan var på god väg att förgås av idel ömhet. Då han satt ombonad i den stora länstolen bredvid Bettys soffa, med sina andra tre flickor samlade omkring sig och Elsa litet emellanåt stack in huvudet genom dörren för att fröjda sig åt åsynen av sin käre husbonde, tycktes ingenting mer behövas för att göra familjens lycka fullständig. Men det var ändå något som fattades, och familjens äldre medlemmar kände det, ehuru ingen ville säga vad det var. Herr och fru, March sågo oroliga på varandra, då deras ögon följde Margret. Hanna fick litet emellanåt plötsliga ryck av allvar och såg ibland hotande åt herr Brookes i tamburen kvarglömda paraply. Margret var tankspridd, skygg och fåordig, spratt till när det ringde och rodnade då Johns namn nämndes; Amy sade att alla tycktes vänta på något och kunde icke hålla sig stilla, vilket hon tyckte var besynnerligt, sedan de fått sin far lyckligt och väl hem, och Betty undrade helt oskyldigt varför deras grannar ej kommo och hälsade på så ofta som förr.

Efter middagen syntes Laurie på gården, och då han upptäckte Margret i fönstret, tycktes han plötsligt ha fått ett melodramatiskt anfall, ty han sänkte sig på sitt ena knä i snön, slog sig för sitt bröst, slet sig i håret och knäppte bedjande ihop händerna, liksom bönföll han om något, och då Margret bad honom att vara förståndig och gå sin väg, vred han imaginära tårar ur sin näsduk och stapplade bort omkring hörnet, liksom han hemfallit under den ytterligaste förtvivlan.

— Vad menar den enfaldige pojken? sade Margret skrattande och försökte se ut som om hon begrep ingenting.

— Han visade hur din John kommer att bete sig med tiden. Var det inte rörande? svarade Hanna föraktligt.

— Såg inte min John, det är varken passande eller sant, inföll Margret, men hon uttalade dessa två ord långsamt, liksom hade de en angenäm klang i hennes öron. Låt bli att plåga mig, Hanna; jag har en gång förklarat, att jag inte bryr mig mycket om honom, och det är ju ingenting att säga, om, men vi böra alla visa oss lika vänliga mot honom som förut.

— Det kunna vi inte, ty någonting har blivit sagt, och Lauries okynne har förstört dig för mig. Jag ser det, och det gör mamma också; du är inte alls sådan du var förut och tycks ha kommit långt bort från mig. Jag vill visst inte plåga dig och skall bära min olycka som en man, men jag önskar ändå att allt vore på det klara. Jag vet ingenting värre än att gå och vänta, och om du tänker ta honom i framtiden, så gör det därför lika så gärna nu och stöka undan det på en gång, sade Hanna i retfull ton.

— Jag kan varken säga eller göra något förrän han förklarat sig, och det vill han inte, då pappa sagt att jag ännu är för ung, började Margret, varvid, då hon lutade sig ned över sitt arbete, ett besynnerligt leende spelade på hennes läppar, vilket förrådde att hon ej var av fullkomligt samma tanke som fadern i detta avseende.

— Om han tog bladet från munnen, så visste du inte vad du skulle säga utan började gråta och rodna eller lät honom prata bäst han ville, i stället för att helt kort och gott ge honom ett bestämt nej.

— Jag är inte så enfaldig och svag som du tror. Jag vet mycket väl vad jag skulle säga, för jag har tänkt noga över det på förhand, så att han inte kan överraska mig; man vet inte vad som kan komma att hända och därför har jag förberett mig.

Hanna kunde ej tillbakahålla ett småleende åt den viktiga min Margret sig själv ovetande antog, och vilken klädde henne lika bra som den växlande färgen på hennes kinder.

— Vill du vara så nådig och låta mig få veta vad du skulle säga då? frågade Hanna i mera aktningsfull ton än förut.

— Mer än gärna; du är nu sexton år och tillräckligt gammal att vara min förtrogna, och min erfarenhet kan måhända förr eller senare bli dig till gagn, om du själv skulle råka i samma belägenhet som jag.

— Kommer aldrig i fråga! Det kan vara roligt nog att ha ett öga på annat folks kurtis, men jag skulle anse mig själv för en galning, om jag skaffade mig sådant där otyg på halsen, sade Hanna och såg förskräckt ut vid blotta tanken därpå.

— Det tror jag knappt, om du bleve riktigt kär i en karl och han vore lika kär i dig.

Margret sade detta liksom för sig själv och såg därunder ut åt allén, där hon om, somrarna sett månget älskande par vandra fram och tillbaka i skymningen.

— Jag trodde du skulle låta mig få höra den läxa du ämnar ge den gunstig herrn, sade Hanna och ryckte därigenom systern ur hennes svärmerier.

— Ack, jag skulle bara helt lugnt och bestämt säga: Tack, herr Brooke, för er vänlighet mot mig, men jag, tycker på samma sätt som pappa att jag ännu är för ung att knyta någon förbindelse. Tala därför icke mer om den saken, men låtom oss vara vänner såsom hittills.

— Hm, det där var vasst och avkylande nog, det! Jag tror inte att du nånsin kommer att säga det, och jag vet att han inte skall låta avspisa sig med det. Går han på som de försmådda älskarna i romanerna, så kommer du nog att ge efter i stället för att avkyla hans känslor.

— Nej, det skall jag inte. Jag skall säga honom att jag fattat mitt beslut, och sen går jag min väg med mycken värdighet.

Margret steg upp medan hon sade detta och ämnade just repetera sin värdiga sortie, då steg i tamburen kommo henne att blixtsnabbt återta sin plats och börja sy, liksom om hennes liv hängde på att arbetet blev färdigt på klockslaget. Hanna kvävde sin skrattlust över Margrets plötsliga manöver, och då i detsamma en blyg knackning hördes på dörren, gick hon att öppna, anläggande en uppsyn, som talade om allt annat än gästfrihet.

— God afton, jag kommer för att hämta mitt paraply — det vill säga för att höra efter hur er far mår i dag, sade herr Brooke som blev något förvirrad vid åsynen av flickornas ansikten.

— Han mår ganska bra, jag skall gå och säga honom att ni är här, svarade Hanna och smög sig ut ur rummet för att ge Margret tillfälle att komma fram med sitt tal och sin högtidliga min. Men i samma ögonblick Hanna försvann, började Margret draga sig mot dörren, mumlande:

— Mamma önskar att få tala med er; var därför god och sitt ned, så skall jag be henne komma hit.

— Gå inte, är ni rädd för mig, Margret? sade Brooke och säg så nedslagen ut, att Margret tänkte att hon sagt något mycket ovänligt. Hon rodnade ända upp till de små lockarna i pannan, ty han hade aldrig förut kallat henne Margret och hon överraskades av att finna hur naturligt och vackert det lät när han sade så. Ivrig att visa sig vänlig och obesvärad, sträckte hon förtroligt ut sin hand och sade hjärtligt:

— Hur skulle jag kunna bli rädd för er, som varit så snäll mot pappa? Ack, om jag bara kunde visa er min tacksamhet.

— Skall jag säga er hur ni skall kunna göra det? frågade Brooke, hållande kvar den lilla handen i sina stora och betraktande Margret med så mycken kärlek i sina bruna ögon, att hennes hjärta började klappa ännu häftigare och hon både ville springa sin väg och stanna kvar för att lyssna till vad han ämnade säga henne.

— Ack, nej, gör inte det! Jag vill det inte! utbrast hon och försökte draga bort sin hand ur hans samt såg mycket rädd ut trots vad hon nyss förut sagt.

— Jag ville inte göra er förlägen; jag önskar bara veta om ni bryr er en liten smula om mig, Margret. Jag älskar er så högt, kära flicka, tillade Brooke ömt.

Nu skulle det lugna, högtidliga talet kommit, men därmed blev det ingenting av, ty Margret glömde bort vartenda ord, lät huvudet nedsjunka mot bröstet och svarade: Jag vet inte, så sakta, att John måste luta sig ned för att kunna uppfatta det löjliga korta svaret.

Han tycktes vara ense med sig själv att de få orden voro värda det besvär han gjort sig, ty han smålog för sig själv, tryckte tacksamt den lilla knubbiga handen och sade i sin mest övertalande ton:

— Vill ni försöka att komma till klarhet i den saken? Jag önskar det så innerligt, ty jag kan inte med glädje börja arbeta förrän jag vet om jag slutligen får min belöning eller ej.

— Jag är alldeles för ung ännu, stammade Margret, som inom sig undrade över att hon var så förvirrad, men på samma gång fann ett visst behag däri.

— Jag skall vänta och under tiden kan ni ju lära er att tycka om mig. Skulle det bli en mycket svår läxa?

— Visst inte, om jag vill lära mig den, men …

— Nå, så vill det då, Margret. Jag tycker om att undervisa, och det här är lättare än att lära sig tyska, avbröt henne Brooke och bemäktigade sig även den andra handen, så att hon ej kunde dölja sitt ansikte, då han böjde sig ned för att betrakta det.

Tonen i Brookes ord var tillbörligt bönfallande, men då Margret smög en skygg blick upp i hans ansikte, såg hon att i ögonen lästes lika mycket glädje som ömhet och att kring läpparna spelade det tillfredsställda leendet hos den, som ej längre hyser något tvivel om att lyckas. Detta retade hennes stolthet. Hon erinrade sig nu Annie Moffats dumma lektioner i koketteri, och kärlekens även i de bästa flickors bröst slumrande makt uppvaknade plötsligt och bemäktigade sig henne. Hon kände sig främmande för sig själv och upprörd, och då hon ej visste vad hon skulle taga sig till, följde hon en nyckfull impuls och sade kokett, dragande sina händer ur hans:

— Jag vill inte försöka; var god och gå er väg och låt mig vara i fred!

Den stackars Brooke såg ut som om hans luftslott ramlat över honom, ty han hade aldrig förut sett Margret vid ett sådant lynne, och hennes uppförande bragte honom alldeles ur fattningen.

— Menar ni verkligen vad ni säger? frågade han ängsligt följande efter henne, då hon närmade sig dörren.

— Ja, det gör jag. Jag behöver inte bli plågad med sådant där prat, det har pappa sagt, och dessutom är det för tidigt ännu, och jag vill inte höra mer.

— Får jag inte hoppas att ni skall komma på andra tankar med tiden? Jag skall vänta och inte säga ett ord åt er förrän ni fått mer tid att betänka er lek. Lek icke med mig, Margret, det trodde jag er inte om.

— Jag skulle hellre se att ni trodde mig om ingenting alls, svarade Margret, kännande en viss tillfredsställelse av att pröva hans tålamod och sin egen makt.

Brooke blev nu allvarsam och blek och fick en avgjord likhet med de romanhjältar, som tillvunnit sig Margrets varma beundran, men han varken sänkte pannan eller stapplade ut ur rummet såsom dessa brukade göra; han endast betraktade henne med så forskande och ömma blickar, att hon mot sin vilja kände sitt hjärta vekna. Vad som sedan kunnat inträffa, om icke faster March i detsamma kommit inhaltande och gjort ett hastigt slut på den intressanta scenen, kan jag ej säga.

Den gamla damen kunde icke motstå sin längtan att besöka sin brorson, ty hon hade mött Laurie då hon åkt ut för att hämta frisk luft, och när han berättade att herr March kommit hem, befallde hon genast kusken att köra raka vägen till hans bostad. Familjens medlemmar sutto och arbetade i ett av de inre rummen, och hon hade gått helt tyst för att överraska dem. Vårt par kom hon sålunda så oförhappandes över, att Margret studsade som om hon sett ett spöke och Brooke tog till flykten in i biblioteket.

— Gud tröste mig, vad betyder detta? utropade den gamla damen och stötte sitt spanska rör i golvet, sedan hon, då den bleke, unge mannen försvunnit genom dörren, fäste sina blickar på den djupt rodnande Margret.

— Det är en vän till pappa. Jag blev så överraskad, när jag fick se er! stammade Margret, som kände att hon hade att motse en föreläsning.

— Det är klart, återtog faster March och satte sig; men vad har pappas vän sagt, efter du är röd i ansiktet som en pion? Här står det inte rätt till och jag vill veta vad det är, fortfor faster och stötte än en gång käppen i golvet.

— Vi bara pratade om varjehanda. Herr Brooke kom för att hämta sitt paraply, började Margret, önskande att John och paraplyet väl varit ur huset.

— Brooke? Den där pojkens informator? Aha, nu förstår jag allt! Hanna försökte nog krångla bort vad som stod om honom i ett av er fars brev, men jag tvingade henne att tala om hur det förhöll sig. Du har väl inte givit honom ja heller, barn? utropade faster March, med förskräckelsen målad i sitt ansikte.

— St, han kan höra er! Kanske jag skall be mamma komma hit? frågade den i hög grad förvirrade Margret.

— Inte ännu. Jag har något att säga dig och jag vill lätta mitt sinne genast. Säg mig, ämnar du verkligen gifta dig med den där pojkvaskern? Gör du det, så får du inte ett öre av mig. Kom ihåg det och var en förståndig flicka! sade den gamla damen med eftertryck.

Nu förhöll det sig så med faster March, att hon som få förstod konsten att uppväcka motsägelseandan hos även de fredligaste personer och fann ett nöje däri. Till och med de bästa människor ha inom sig denna oppositionsanda, isynnerhet i yngre år och då de äro kära. Om faster March hade uppmanat Margret att ta emot John Brookes anbud, skulle den unga flickan helt säkert ha förklarat att det var henne alldeles omöjligt, men då hon imperatoriskt befalldes att ej tycka om honom, satte hon sig genast i sinnet på att hon skulle göra det. Såväl hennes böjelse för Brooke som hennes sämre jag bragte detta beslut till hastig mognad, och då hon redan befann sig i en mycket upphetsad sinnesstämning, opponerade hon sig mot den gamla damen med ovanlig häftighet.

— Jag gifter mig med vem jag behagar, faster March, och ni må gärna ge edra pengar åt vilken som helst ni vill, sade hon med en knyck på huvudet och en bestämd uppsyn.

— Slidder, sladder! Är det på det viset du mottar mitt råd? Förr eller senare skall du komma att ångra det, när du fått fresta på vad »en koja och ett hjärta» vill säga och funnit att du gjort en missräkning.

— Den kan inte bli större än visst folks som bo i stora hus, svarade Margret.

Faster March satte på sig sin dubbellornjett och betraktade Margret, ty hittills hade hon aldrig sett henne i denna stämning. Margret kände knappt igen sig själv, då hon visade sig så djärv och självständig, samt gladde sig över att försvara John och förfäkta sin rättighet att älska honom, om hon ville. Faster March såg att hon börjat orätt, varför hon efter några ögonblicks tystnad gjorde ett nytt försök och i så mild ton hon kunde sade:

— Se så, min snälla flicka, var nu förståndig och lyssna till mitt råd. Jag menar väl med dig, och det skulle smärta mig att se hela ert liv förspillt därigenom att du gör ett misstag i början. Du måste bli bra gift, så att du kan hjälpa de dina; det är din skyldighet att göra ett rikt parti, och det är vår plikt att visa dig nödvändigheten därav.

— Pappa och mamma tänka inte så; de tycka om John, fast han är fattig.

— Pappa och mamma äro lika opraktiska som ett par nyfödda barn.

— Det gläder mig, utbrast Margret oförfärat.

Faster March fäste ingen uppmärksamhet vid dessa ord, utan fortfor med sin föreläsning.

— Den där Brooke är ju själv fattig och har heller inga rika släktingar, eller hur?

— Nej, men han har många vänner, som äro honom varmt tillgivna.

— Man kan inte leva på sina vänner; försök det, och du skall få se att det dröjer inte länge förrän vänskapen svalnar. Har han något yrke att leva av?

— Inte ännu, men herr Laurence ämnar hjälpa honom.

— Det är ingenting att lita på. James Laurence är en nyckfull och underlig kurre och en människa, som det inte är roligt att vara beroende av. Jaså, du tänker gifta dig med en karl utan pengar, utan ställning i samhället och utan något yrke, och fortfara med att träla ännu värre än vad du hittills gjort, istället för att du skulle kunna föra ett lugnt och angenämt liv om du ville följa mitt råd. Jag trodde verkligen att du hade bättre förstånd, min kära Margret.

— Jag skulle inte kunna göra ett bättre val, om jag också väntade halva mitt liv. John är en hederlig och förståndig ung man, har stora kunskaper, är arbetsam och säker om att lyckas i vad han företar sig genom sitt mod och sin ihärdighet. Alla tycka om och högakta honom, och jag känner mig stolt över att han bryr sig om mig, fast jag är så fattig, ung och enfaldig, svarade Margret, vars iver gjorde henne ännu vackrare.

— Han vet att du har rika släktingar, barn; däri ligger hemligheten av hans kärlek, misstänker jag.

— Hur vågar ni säga något sådant, faster March! John är höjd över en dylik låghet, och jag vill inte höra ett ord mer, om ni talar så, utbrast Margret harmset, glömmande allt annat utom den gamla damens orättvisa misstankar. Min John gifter sig lika litet som jag för pengar. Vi vilja arbeta och ämna vänta. Fattigdomen förskräcker mig inte, jag har varit lycklig hittills, och jag vet att jag skall bli det med honom, ty han älskar mig och jag —

Här tvärstannade Margret, ty hon erinrade sig plötsligt att hon för en stund sedan bett »sin John» gå sin väg och att han kunde höra vad hon nu yttrat, vilket utgjorde en alltför stark motsats till vad hon förut sagt.

Faster March var mycket uppretad, ty det hade alltid varit en av hennes älsklingsplaner att den söta flickan skulle göra ett gott parti, och i Margrets glädjestrålande unga ansikte låg något som fyllde den ensamma gamla fasterns hjärta med både sorg och bitterhet.

— Nåväl, så tvär jag mina händer i denna sak! Du är ett egensinnigt barn, och du har genom din enfald förlorat mer än du tror. — Nej, jag vill inte stanna längre här; jag har bedragit mig i avseende på dig och är inte vid humör att träffa din far nu. Vänta dig ingenting av mig, när du blivit gift; din herr Brookes vänner må dra försorg om dig. Oss emellan är det slut för alltid!

Därpå smällde faster March igen dörren efter sig och åkte sin väg ytterst förbittrad. Hon tycktes ha tagit allt Margrets mod med sig, ty då denna blivit lämnad ensam, stod hon ett ögonblick rådvill om hon skulle gråta eller skratta. Innan hon hann fatta sitt beslut, hade Brooke skyndat ut och fattat hennes hand, varefter han med andan i halsen sade:

— Det var inte mitt fel att jag hörde vad ni sade. Tack, därför att ni tog mig i försvar, Margret, liksom jag stannar i största förbindelse hos faster March, därför att hon låtit mig få veta att ni bryr er om mig en smula.

— Jag visste inte hur mycket det var förrän hon förtalade er, började Margret.

— Och jag behöver inte gå min väg, utan får stanna här och bli lycklig — får jag det, älskade flicka?

Här erbjöd sig ett nytt ypperligt tillfälle att låta det förkrossande talet och den ståtliga sortien gå av stapeln, men Margret glömde alldeles bort både det ena och det andra och föll sålunda ohjälpligt och för alltid i Hannas ögon, då hon blygt viskade: »Ja, John!» och gömde sitt ansikte vid Brookes bröst.

En kvart efter det faster March farit sin väg, smög sig Hanna tyst utför trappan, stannade ett ögonblick vid dörren, varefter hon, då intet ljud förnams från salongen, småleende nickade och med belåten uppsyn sade för sig själv:

— Hon har givit honom avsked som vi gjorde upp det, och allt är klart. Jag vill gå in och bedja Margret berätta hur det gick till och få mig ett gott skratt åt det.

Men den stackars Hanna fick icke något gott skratt, ty den syn, som nu mötte hennes ögon, fastnaglade henne på tröskeln, och hon stod där stirrande och med munnen nästan lika vidöppen som ögonen. Kommen i avsikt att triumfera över en slagen fiende och berömma en själsstark syster därför att denna avvisat en enträgen friare, var det henne som om åskan slagit ned vid hennes fötter, då hon såg ovannämnde fiende i allsköns lugn sitta i soffan med den själsstarka systern tronande på hans knä med ett uttryck i ansiktet av den mest slaviska undergivenhet. Hanna drog konvulsiviskt efter andan som om hon plötsligt träffats av en iskall duschstråle, ty denna oväntade utgång av saken kom henne verkligen att mista andan. Då våra två älskande hörde det besynnerliga lätet, vände de sig om. Margret sprang upp, varvid hon såg både stolt och blyg ut, men »den där karlen», såsom Hanna kallade Brooke, skrattade av hjärtans grund och sade helt lugnt, i det han kysste den häpna flickan:

— Gratulera oss nu, syster Hanna!

Detta var att hopa skymf på förargelse, det var nästan väl mycket, och efter att med händerna ha slungat en ursinnig utmaning mot Brooke, störtade Hanna ur salongen utan att säga ett enda ord. Rusande uppför trappan, var hon nära att skrämma slag på fadern och Betty genom att i samma ögonblick hon stormade in i rummet i en tragisk ton utropa.

— Spring genast ned någon! John Brooke går på förfärligt, och Margret låter honom hållas!

Herr och fru March lämnade skyndsamt rummet, och kastande sig på sängen, grät och rasade Hanna ursinnigt, medan hon meddelade Betty och Amy den förskräckliga nyheten. Dessa betraktade emellertid saken såsom en synnerligen angenäm och intressant händelse och Hanna fick ingen tröst av dem, varför hon gick upp till sin tillflyktsort på vinden och anförtrodde råttorna sina bekymmer.

Ingen fick någonsin veta vad som denna eftermiddag försiggick i salongen, men mycket talades där och den eljest så tystlåtne Brooke förvånade sina vänner genom den vältalighet och fyndighet varmed han utagerade sin sak, utvecklade sina planer och övertalade herr och fru March att ordna allt just såsom han ville ha det.

Det ringde till tedags innan Brooke slutat beskrivningen på det paradis, som han ville arbeta sig till åt Margret, och då han triumferande ledde henne till bordet, såg det unga paret så lyckligt ut, att Hanna icke hade hjärta att vara svartsjuk eller vid dåligt lynne längre. Amy kunde ej annat än skänka sitt odelade bifall åt Johns uppmärksamhet mot systern, liksom åt hennes värdiga uppförande. Betty betraktade dem på avstånd, medan herr Och fru March läto sina blickar vila på det unga paret med så innerlig tillfredsställelse, att det var alldeles klart att faster March haft fullkomligt rätt då hon kallade dem »lika opraktiska som ett par nyfödda barn». Ingen åt synnerligt, men alla sågo mycket lyckliga ut, och det gamla rummet tycktes nu liksom få en starkare belysning på ett övernaturligt sätt, då familjens första roman började där.

— Påstår du ännu, att det aldrig händer något roligt nu för tiden, Margret? frågade Amy, vilken överlade med sig själv hur hon skulle gruppera de älskande på en skiss som hon tänkte göra.

— Nej, det gör jag inte. Hur mycket har inte inträffat sedan jag sade så! Det förefaller mig som om ett helt år gått sedan dess, svarade Margret, som var försjunken i en ljuvlig dröm, långt höjd över så prosaiska saker som smör och bröd.

— Glädjen kommer tätt uppå sorgen den här gången, och jag tror nästan att en förändring i vårt liv har inträtt, sade fru March. De flesta familjer få då och då uppleva ett händelserikt år; ett sådant har nu fallit på vår lott, men som det tycks, kommer det att få ett gott slut.

— Hoppas att det nästa skall sluta bättre, mumlade Hanna, som fann det mycket påkostande att se Margret mittför hennes ögon uteslutande upptagen av en främling, ty Hanna älskade endast några få och fruktade för att se deras kärlek till henne slockna eller minskas på något sätt.

— Jag hoppas att det tredje året efter detta skall ändas ännu bättre, och jag vet att så skall ske, om jag får ha hälsan, så att jag kan förverkliga mina planer, inföll Brooke småleende till Margret, liksom om för honom nu mera ej funnos några omöjligheter.

— Blir det inte för långt att vänta till dess? frågade Amy, som ville att bröllopet skulle stå så fort som möjligt.

— Det är så många saker jag behöver lära innan jag blir färdig, att det förefaller mig vara en mycket kort tid, svarade Margret med ett uttryck av milt allvar i ansiktet, som aldrig någon förr sett hos henne.

— Ni behöver inte göra något annat än vänta; jag skall arbeta, sade John, och gjorde en början med att ta upp Margrets servett, varvid hans ansikte hade ett uttryck som kom Hanna att skaka på huvudet och säga till sig själv med gladare min, då i detsamma dörren slogs upp:

— Här ha vi Laurie; nu kan man då åtminstone få höra en smula sunt förnuft!

Men Hanna misstog sig, ty Laurie kom instoltserande, överflödande av munterhet och bärande en kolossal blombukett åt »fru Brooke» samt synbarligen intagen av den falska föreställningen att det var genom hans åtgörande, som hela saken blivit bragt till ett lyckligt slut.

— Jag visste väl att Brooke skulle få det som han ville — så är det alltid med honom, för när han sätter sig i sinnet på att göra en sak, så skall det ske, om också himlen skulle ramla, sade Laurie då han framförde sin lyckönskan och gav Margret buketten.

— Mycket förbunden för orlovssedeln. Jag mottar den som ett gott förebud för framtiden och bjuder dig på stället till mitt bröllop, svarade Brooke, som kände sig välvilligt stämd mot hela mänskligheten och således även mot sin svårhanterlige lärjunge.

— Jag skall komma, om jag också vore i andra ändan av världen, ty bara det att få se Hannas ansikte vid det tillfället är värt en lång resa. Ni har just inte någon högtidsmin på er nu, Hanna. Hur är det fatt? frågade Laurie, i det han följde sin väninna till ett hörn av rummet, medan de andra välkomnade herr Laurence.

— Jag kan inte gilla den här tillställningen, men jag har beslutit att lida den och ämnar inte säga ett enda ord mer om saken, förklarade Hanna högtidligt. Ni kan inte föreställa er vad det kostar på mig att avstå Margret, fortfor hon med en lindrig darrning i rösten.

— Ni behöver inte heller avstå Margret helt och hållet, bara ena hälften av henne, sade Laurie tröstande.

— Det kommer aldrig att bli som det varit förut. Jag har förlorat min bästa vän, genmälde Hanna med en suck.

— Ni har ju mig kvar! Mycket duger jag visserligen inte till, det vet jag, men jag skall vara hos er jämt, Hanna, hela mitt liv, om ni vill, det lovar jag er! utbrast Laurie, och det låg fullt allvar i vad han sade.

— Jag vet att ni vill det, och jag är mycket tacksam; ni kan alltid trösta mig, Laurie, svarade Hanna och skakade vänligt hans hand.

— Nå, var då inte ledsen längre. Allt är bra, som ni ser. Margret är lycklig. Brooke kommer att hålla vad han sagt, och det står inte länge på förrän han sitter i eget bo och tänk vad det då skall bli roligt att se Margret i sitt eget lilla hem. Vi skola ha riktigt trevligt när hon lämnat oss, ty då har jag för längesen gått igenom gymnasiet, och så resa vi utrikes eller göra någon trevlig lusttur eller någonting annat. Skulle inte det kunna trösta er?

— Jo, det tror jag nästan, men man kan inte veta vad som kan hända på tre år, svarade Hanna tankfullt.

— Det är sant! Ville ni inte kunna kasta en blick in i framtiden och se var vi alla då befinna oss? Det skulle jag, förklarade Laurie.

— Det tror jag inte att jag vill, för jag fick bestämt se något ledsamt och, alla se nu så lyckliga ut och jag tror knappast att de bliva stort förståndigare då, svarade Hanna och lät sina blickar långsamt vandra genom rummet, och härunder ljusnade de betydligt, ty den tavla de överforo var angenäm att skåda.

Fader och moder sutto tillsammans och språkade med varandra om det första kapitlet av den roman, som för dem börjat för några och tjugu år tillbaka. Amy höll på att rita av de unga tu, som tagit plats avsides i en egen värld, vars återsken kastade över deras ansikten ett uttryck, som den lilla artisten ej mäktade kopiera. Betty låg på en soffa, förtroligt språkande med sin gamle vän, vilken höll hennes lilla hand i sin, liksom kände han att den ägde förmågan att leda honom in på de fridfulla vägar hon vandrade. Hanna halvlåg fundersam i sin favoritemma med en allvarsam och lugn uppsyn, som klädde henne bäst, och Laurie, vilken lutade sig mot ryggstödet, så att hans ena kind befann sig jämsides med hennes knollriga huvud, smålog med sin vänligaste uppsyn och nickade åt henne i den höga spegel, som återgav bilden av de två vännerna.

Förhänget faller nu över de så grupperade Margret, Hanna, Betty och Amy, och huruvida det framdeles går upp över andra akten beror av det mottagande som kommer till del den första av det husliga dramat Unga Kvinnor.