Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel VI. Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat.
Uplands Nation 1800–1914
av Isidor Carlsson

Kapitel VII. Sena tider.
Efterskrift.  →


[ 223 ]

Kap. VII. Sena tider (1908 — 1914).

Redan länge har författaren känt sig som på förbjuden mark. Det käns i viss mån motbjudande att i det galleri af nationsbilder, som vi i de föregå­ende kapitlen sökt teckna, placera in de ännu lefvande och söka få grepp om den utveckling, hvari vi själfva befinna oss. Något sådant kan ej heller rimligtvis af honom begäras. Men om han ändå icke låter pennan hvila, så är det närmast för att få svar på den frågan: Hvar befinna vi oss nu? Om det är sant, att framtiden födes ur nuet, så måste det ju på det allra högsta intressera oss att, så klart sig göra låter, äfven fixera detta nu. ödmjukhet inför forn­tiden innebär på intet vis öfvermod inför samtiden. Och så rikt har dock de sista årens uppländska nationslif varit både på uppslag och fullföljda verk, att det mer än väl förtjänar ett blad till sist. Författaren har också tänkt sig saken ungefär så: »Därute rundt omkring i svenska bygder äro gamla landsmän verksamma, måhända kan det intressera dem att höra ett och annat berättas, hur nationen nu lefver och har det.»

I mindre akademiska konsistoriets protokoll den 23 november 1907 heter det:

[ 224 ]

»Anmälde rektor, att Uplands studerande nation vid sammanträde inför honom den 21 innevarande november till inspektor med alla afgifna eller 70 röster utsett professor Söder­blom.»

Om Nathan Söderblom och Upsala universitets ung­dom kommer helt visst mycket att skrifvas utöfver, hvad som redan har skett. Det var endast en helt kort tid af några få år, som Uplands nation fick äga professor Söderblom som sin inspektor, men hur kort den än var, nationen är stolt öfver att åtminstone för denna korta tid ha fått räkna svenska kyrkans nuvarande primas med i raden af sina inspektores.

Det behöfver icke innebära någon underskattning af det praktiska arbete, som under dessa år till nationens fromma utfördes, om det säges, att det framför allt är vid de stora festliga ögonblicken af Nathan Söderbloms inspektorat, som tanken och minnet helst dröjer och ger en särskild belysning. Om ett sådant tillfälle ha sam­tida berättat mig. Det var­ vid majmiddagen år 1909 — storstrejkens år. Det låg oro i luften, och det smällde hårdt i de röda fandukarna i arbetartåget, som den da­gen samlades i Skolpromenaden och skred Sysslomansgatan framåt förbi Up­lands nation.

Inspektors majtal då det glömmes visst aldrig af dem, som voro med.

Ett annat tillfälle var då [ 225 ]Olof Thunman blef poeta laureatus på Uplands nation. Ända till framemot denna tid — året låter sig icke med bestämdhet fixeras — hade man i Uplands nation sjungit J. Nyboms gamla sång: »Uppsvearnas tåg går med makt och med ära». Så dyker Olof Thunman, en ny Wivallius, upp på nationens horisont och sjunger oss en ny sång, som all äkta poesi ett stundens barn. Den kom enkel och utan anspråk, så som den föddes ur ett sångarhjärtas behof att sjunga, blef omhändertagen och stannade kvar. Icke är den just för estetiska finsmakare, men ändå sjunges den gärna och med kläm af oss. Den ger oss något af den uppländska hembygdens egen stämning:

»Här ligger landet,
landet med ära,
sagornas, minnenas, löftenas trakt.
Hembygd, din fana
glada vi bära.
Fladdre den högt emot skyarnes jakt!
Sjung den som kan det:
Här ligger landet,
Upland, vår hembygd med skördar och järn.

Här just om våren
lärkorna sjunga,
så som man aldrig på jorden det hör,
medan kring slätten
skogarna gunga,
väckta till jubel af vindarnas kör.
Sjung etc., etc.

Här just om hösten
tegarne bära
gyllene hvete och gungande råg,

[ 226 ]

medan den bleka
höstmånens skära
lyser de flyktande svanarnas tåg.
Sjung etc., etc.

Hvar vi än vandra
långt bort i världen,
hvart vi än stäfva på lefnadens ström,
styr dock vår tanke
jublande färden
hit till vår hembygd i längtan och dröm.
Sjung den som kan det:
Här ligger landet,
Upland vår hembygd med skördar och järn.»

Hur enkel än sången är, den har blifvit uppländsk allmoge kär och har från nationssalen vandrat dit ut. Det är numera icke sällsynt att få höra den sjungas vid ungdomsmötena i uppländska bygder litet hvarstans. En farlig medtäflare om Uplandsstudenternas sympatier har den dock under senaste åren fått i den likaledes af Olof Thunman skrifna beväringsvisan:

»Det Kongliga Regemente,
som ett äpple af gull i sin fana bär
och Lützen och Clissow därjämte
::det gick främst i den svenska här.

Men först i den trotsiga skara
gick det sjunde ett sjungande stolt kompani.
Det var karlar och pampar bara.
::Det var karlar, för se det var vi.»

[ 227 ]
Läsrummet.

[ 228 ]Förtjänsten af, att den unisona sången[1] efter några års tystnad åter kom till heders inom nationen, tillkom­mer Otto Sjögren, förste kurator 1910, liksom ock att den domnandets ro, som lagt sin kalla hand öfver natio­nens nöjeslif, på ett lyckligt sätt bröts. Vi upplefva nämligen, hur underligt det än låter, under dessa åren något af sterilitet och ofruktbarhet på idéer, och en lätt blaserad skepsis hotade totalt fördrifva glädjens genier från stu­dentnationerna, där de dock så länge varit bofasta. Det var då, som den återupplifvade juvenalorden kom som en hjälpare för det hårdt tryckta nöjeslifvet inom Upsala studentkår. Juvenaleriet sträckte sina verkningar äfven till vår nation, och gamla melodier började spela igen. Det må ock nämnas, att under Birger Löfgrens kuratel, år 1911, återupplifvades orkestermusiken inom nationen, och bildades ett musikkapell, som ännu äger bestånd.

Det är en synnerligen betydelsefull tilldragelse under det Söderblomska inspektoratets tid, som vi här måste ägna några ord. Jag menar den på Uplands nation anordnade uppländska spelmanstäflingen 7—8 maj 1909. Initiativet till dessa första uppländska spelmanstäflingar togs af professor Axel Erdmann och landssekreteraren grefve Knut Hamilton. Syftet med dylika täflingar torde numera vara så allbekant och sakens betydelse af enhvar insedd, att många ord icke behöfva spillas härpå. Pro­fessor Erdmanns lefvande intresse för den uppländska hembygdens gamla kulturskatter var redan förut kändt inom Uplands nation. Redan år 1896 föredrog inspektor Tullberg på ett landskap en från professor Erdmann inkommen skrifvelse, hvari han riktade en liflig [ 229 ]uppmaning till landsmännen att med honom deltaga i arbetet för uppsamlandet och bevarandet af, hvad Upland sedan gammalt ägde karaktäristiskt i språk och kultur. Såväl i professor Tullberg som i nationens senare inspektor, professor Söderblom, ägde dylika sträfvanden varma och intresserade vänner. Ett led i dessa samma sträfvanden utgjorde de nämnda spelmanstäflingarna.

Då en utförlig redogörelse härför,[2] på nationens upp­drag författad af dess dåvarande förste kurator, Sam Larsson, föreligger i tryck, torde inga närmare detaljer i dessa täflingar behöfva relateras. Det ekonomiska resultatet häraf blef trots alla farhågor så lysande, att tack vare en sällsynt offervillighet och ett storartadt intresse från allmänhetens sida, ett öfverskott uppstod på icke mindre än kr. 1,167:70, hvilket af kommitterade öfverlämnades till Uplands nation för att bilda en fond för anordnandet af nya spelmanstäflingar för Upland. Från Nathan Söderbloms inspektorat är ock att nämna, att nationen jämte studentföreningen Heimdal anordnade en för uppländsk allmoge afsedd sommarkurs i Norrtälje under sommaren 1908.

Uplands nation har under det gångna seklet varit van att räkna sina inspektorat med decennier af år, men så blef icke fallet med professor Söderbloms.

Då den nation, som gifvetvis stod honom närmast, nämligen Gästrike-Hälsinge, i mars 1910 plötsligt såg sig stå utan inspektor, var det en själfklar sak, att professor Söderblom skulle afsäga sig inspektoratet öfver Uplands nation och ställa sig till egna landsmäns förfogande. Så skedde ock, och vi minnas den oförgätliga afton, då Nathan Söderblom tog afsked af Uplands nation. Det [ 230 ]var för långt att eskortera afgående inspektor ända ut till Staby prästgård, men till Skolgatans mynning vid läroverket, där den väntande karriolen stod, följde man med och log farväl. Dock intet farväl i egentlig mening. Mer än en gång sågs Nathan Söderblom på Uplands nation. Och det fanns mer än en upp­länning med i skaran nere vid järnvägsstationen och sjöng »Fädernas kyrka» den morgo­nen, då professor Söderblom tog ett tillfälligt farväl af Upsala studenter vid afresan till Leipzig. Nu synes han till­höra Uplands nation på ett vidare och rikare sätt än nå­gonsin. Den student, som vid förhandlingarna angående inspektorsvalet 1907 talade för Söderblom under åberopande af att han såsom tillhörande ärkestiftet också var upplänning visste icke, hur rätt han skulle få.

Carl. Th. Mörner.

Torsdagen den 19 maj 1910 valde Uplands nation sin nuvarande inspektor, professor Carl Th. Mörner. De år, som falla under hans inspektorat, ha varit en säreget rik och utvecklingskraftig tid. Nationen, som vårterminen 1910 räknade 117 medlemmar, har hastigt ryckt upp i ledet bland de största nationerna i Upsala och räknar inneva­rande termin 188 medlemmar. Den visar icke mindre med afseende på inre lifskraft en stark utveckling, och när det Mörnerska inspektoratets historia en gång kommer att skrifvas, skall man förvåna sig öfver den mängd

uppslag och initiativ i olika riktningar, som föreligga inom [ 231 ]
Uplandstinget utropas.

ramen af dessa få år. Delvis är det ett fullföljande af linjer, som under Tullbergska och Söderblomska tiden vuxit upp. Så möta vi det stora uppländska sommartinget i augusti 1912 med ty åtföljande spelmanslärlingar, hemslöjds- och konstutställningar. Lördagen den 24 augusti klingade trumpetfanfarer mellan hus­väggarna å Upsala gator. Medeltidsklädda härolder redo omkring på gatorna och kungjorde följande proklamation:

»Uplands studenter sända alla upplän­ningar, som höra detta öppna bref läsas, sin vänliga och vördsamma hälsning. Vi kalla eder till ting, I män och kvinnor af Uplanden och Roslagen, från Dalälfvens strand till Sörmlandsskären.

[ 232 ]Vi kalla Eder, icke till tunga och ödesdigra rådslut, men till att höra kunnige mäns tankar om Eder och Edert land. Vi uppbåda Eder, icke till vapentag och örlog, men till att åse Edra söners, bröders och vänners vapenlekar. Vi inbjuda Eder att lära känna, hur våra konstnärer se vårt land och folk. Vi bjuda Eder att lyssna till de sånger och låtar, våra slätter och skogar, våra skär och fjärdar, våra arbetsdagars allvar, våra hvilostunders stämning, vårt hat och var kärlek födt ur benådade landsmäns bröst. Vi hälsa Eder välkomna, I karlar och kvinnor af Uplanden och Roslagen på rätt tid och tingstad.

Uplands studenters styresmän:

Carl Th. Mörner
Ivar H. R. Widegren. Torvald Lindberg.
Gunnar Ekholm.»

Klockan fyra på eftermiddagen öppnades tinget ute på Polacksbacken. Tal höllos här af nationens förste kurator, Ivar H. R. Widegren, samt rektor David Blomqvist, förutvarande förste kurator, för hembygden.

Det icke minsta intresset knöt sig till truppuppvis­ningen med på Polacksbacken liggande regementen. Mellan de olika numren förekom såväl körsång som unison sång, och Olof Thunmans nationssång blef från den dagen bofast i mer än en uppländsk dannemans hjärta. Söndagens program upptog först tvänne konserter, den ena i universitetets aula af Uplands sångarförbund under direktör H. Colléens ledning, den andra en spelmanskonsert å allmänna läroverkets högtidssal. Hufvudnumret på dagens program var dock marschen ut till [ 233 ]Gamla Upsala. Den måste tyvärr företagas i hällande regn, men stämningen var icke mindre god för det. Uplands infanteriregementes musikkår och Upsala boy­scouters musikkår spelade under vägen, och i spetsen för tåget ryckte Uplands nations inspektor och förste kurator an. På tingshögen talade så den frejdade Uplandsmannen Svante Arrhenius och docenten Almgren. Prisutdelningen vid spelmanstäflingen ägde rum här ute och för­rättades af professor A. Erdmann. Icke mindre än 158 uppländska spelmän deltogo.

Tinget erhöll en storstilad och värdig afslutning i domprosten A. H. Lundströms entusiastiska och vältaliga anförande, hvars hufvudinnehåll kunde sammanfattas i Gustaf Wasas valspråk, »Varer svenske», och den gamla landslagens första bud: »Kristus är först i vår lag». Efter domprosten Lundströms tal sjöngs gemensamt Vår Gud är oss en väldig borg, hvarefter det högtidliga, af stark fosterländsk stämning burna tinget var till ända. Säker­ligen kvarlämnade dessa dagar oförgätliga minnen hos många af deltagarna, liksom de ock ställde lefvande för nationens ögon nya uppgifter och nya kraf. Man må hoppas, att det mindre gynnsamma ekonomiska resultatet af detta första uplandsting icke må afskräcka nationen från att fortsätta på den en gång inslagna vägen. Den storvulenhet, som fattade uppgiften, och den entusiasm, hvarmed den genomfördes, och som i förening gåfvo karaktären åt detta första Uplandsting, innebär rika löften för framtiden och peka ut den linje, hvarpå kommande tiders nationslif helt visst skall finna en af sina största gärningar. De ekonomiska bekymren bars vid detta till­fälle liksom vid så många andra af nationens mångårige andre kurator, Torvald Lindberg, som med enastående duglighet och med varmt intresse skött nationens finanser under många år. Det förtjänar i detta sammanhang [ 234 ]påpekas, att nationens ekonomiska förvaltning genom inrättandet at sär­skild skattmästarsyssla år 1913 blifvit fördelad på två händer, så att skattmästaren åligger vården om nationens fastighet och fonder, medan andre kurator har sig natio­nens lösöre och löpande affärer anförtrodda. An­dre kurator är ock allt­fort själfskrifven ordfö­rande i förvaltningsut­skottet. Skattmästare­sysslans förste innehafvare blef förutvarande andre kurator, Torvald Lindberg. En grundlig reorganisation undergår nationens bibliotek un­der tredje kurator Gunnar Ekholms tid.

»Vingarna».

I en egendomlig belysning komma helt visst många nu i kallt och grått dagsljus liggande punkter af nationens historia att i framtiden ses. Man märker äfven under denna sista tid,och mer än någonsin, att nationen är en social och nationell företeelse. Den nationella renässans, som man förvisso icke med orätt talat om under de sista årens svenska lif, har ju ock närmast med hänsyn till försvarsintresset varit verksam inom Uplands nation. De stora debatterna i början på året 1912, angående frågan om nationens ingående i svenska pansarbåtsföreningen, markera aktualiteten i de strömningar, som under de sista [ 235 ]åren gått fram genom Upsala studentkår.

»Mor».

Det är ännu en hän­delse i dessa sista årens nationslif, hvaråt några ord måste ägnas. Uplands nations historia torde knappast äga ett vackrare blad än det, som handlar om till­ komsten af »Vingarna» och »Mor» på nationens gård.

Den sträfvan,som där­vid tog sig uttryck, öpp­nar ett för nationens fram­tid oöfverskådligt per­spektiv, liksom Uplandstinget efter sin art gaf ett annat. Det var val­borgsmässoaftonen 1912. Nationen hade anordnat en större middag för sina nyvalda hedersledamöter, förre statsministern, amiral Arvid Lindman, akademikamreraren Carl Henschen samt konstnärerna Milles och Eldh. Bland gästerna märktes dessutom nationens förutvarande inspektores, professorerna Tycho Tullberg och Nathan Söderblom. Icke till middagen utan till den på natten, efter den sedvanliga marschen till Slottsbacken, hållna zwycken knyta sig de Bragelöften, tack vare hvilka Uplands nations trädgård i denna dag prydes af de vackra konstverken, Milles »Vingarna» och Eldhs »Mor».

För oss, som då voro med, var stunden oförgätlig. Professor Nathan Söderblom fångade stämningens [ 236 ]pärlestänk i ett tal, som länge skall lelva i uppländska stu­denters minne, men som tyvärr, likt många af Hwassers bästa improvisationer, skall försvinna med den genera­tion, som hörde det.

Sedan konstnärernas löften än ytterligare i skriftliga erbjudande fixerats, började penninginsamlingen för den vackra tankens realiserande. Den summa, som erfordrades, belöpte sig till cirka 7,000 kronor. Mer än en gång såg det nog så hopplöst ut att bringa ihop den erforderliga summan, men genom förste kurators, Ivar H. R. Widegren, energiska och hängifna arbete för saken nådde man slutligen fram till det efterlängtade målet. Det förtjänar omnämnas, att grundplåten skänktes af nationens i år aflidne hedersledamot, friherre Carl de Geer af Leufsta. Till förmån för samma sak höll också Knut Nyblom en soaré på Norrlands nation den 10 november 1912. På många håll mötte nationen en enastående frikostighet, och den bevarar de ädla gifvarnes namn i tack­sam hågkomst. Insamlingen till förmån för Milles »Vingarna» bedrefs parallellt med insamlingen bland landsmännen till förmån för Eldhs »Mor».

Så började arbetet med afgjutningen, och den 17 maj 1913 ägde den högtidliga aftäckningen rum å nationens gård. Nationens hedersledamot, grefve Eugéne Lewenhaupt, öfverlämnade därvid med ett stämningsfullt tal å gifvar­nes vägnar konstverken till Uplands nation, i hvars namn förste kurator, Ivar H. R. Widegren, frambar tacket för gåfvan. Efter aftäckningen intogs en subskriberad frukostmiddag å nationssalen, vid hvilken nationen hade glädjen att som sina gäster se närvarande hedersle­damöter och äldre landsmän samt universitetets rektor och prorektor.

Konstverken där nere på gården kräfde snart en

vär­digare inramning, än hvad det gamla spjälstaketet erbjöd, [ 237 ]
Konstverkens aftäckning.

och så kom tanken upp i nationen på byggandet af en stenmur. Åt arkitekten Evert Milles, hvars fina och konstnärliga intentioner lågo nära broderns, uppdrogs att verkställa en ritning till den tilltänkta muren. Sedan åtskilliga planer varit å bane och förkastats, bland annat planen på att förse muren med ett hvalf öfver ingången, stannade man ändtligen vid det förslag, som gaf oss muren i dess nuvarande skick. Muren uppfördes under sommaren 1914 och aftäcktes vid mårtengåsfesten samma år.

Asterisk.svg

Vår vandring genom ett sekel är slut. Det öppnade sig som ett från fädernas tid kvarglömdt gammalt hus med många tomma salar och rum. Rummen ha fyllts med lif. Vi ha hört röster mumla och glada skratt klinga, och vi ha fångat locken från mer än en hvit panna. [ 238 ]Vägar ha vi sett öppna sig utåt, vägar i sol upp mot höjderna, men här och hvar ha vi också sett vägar bära nedåt mot mörka ensamma djup. Måhända har det mesta varit spår i sanden, brottstycken, sagofragment af unga människolif. Vi ha också skymtat något af histo­riens eget lif, det eviga stora sambandet mellan tid, som varit och som är inne.

Där ute på gården ser jag Vingarna och Mor. Julsnön har fallit, och gården ligger hvit. Men ur detta hvita lyfta sig ett par mörka gestalter mot kvällsskyn. Naken och hjälplös med slutna ögon och hufvudet gömdt intill örnens starka, varma bröst klamrar sig ynglingen fast. Och där borta på andra sidan vägen står Mor, enkel och fattig, hembygdens, fosterlandets symbol.

Så som de stå där nu i denna tindrande vinterkväll, skola de stå här för sekler. Och i dem skall Uplands nations ungdom också finna det, som ger åt ett människolif dess styrka och skönhet.

Uplands nation 1914.

  1. Vårterminen 1910 utgafs nationens sångbok, den första i sitt slag i Upsala.
  2. Sam Larsson, De uppländska spelmanstäflingarna i Upsala 7—8 maj 1909.