Uplands Nation 1800–1914/Kapitel 6

←  Kapitel V. Uplands nation under Carl Benedict Mestertons inspektorat.

Uplands Nation 1800–1914 av Isidor Carlsson Kapitel VI. Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat.

Kapitel VII. Sena tider.  →

Upsala från söder. 1870-talet.

Kap. VI. Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat.

(1887 — 1907).

Klockan 4 om eftermiddagen den 19 oktober 1887 samlades medlemmarna af Uplands nation inför rector magnificus, Yngve Sahlin, i lärosal X på Upsala universitet för att välja inspek­tor efter professor Mestertons afgång. Kanske det kan förtjäna omnämnas, att det var första gången en dylik akt ägde rum i det nyligen invigda universitetshuset.

De förberedande valmötena hade ju på förhand klar­gjort situationen, så att valet nu endast blef en proformasak. Enhälligt utkorade nationen professor Tycho Tull­berg till sin inspektor.

Annars hade striden stått het där uppe på nationssalen de närmaste föregående dagarna. Utom Tullbergs namn voro också professorerna Carl Rupert Nybloms och Johan Theodor Nordlings nämnda. Hvad som tvifvelsutan i hög grad inverkade på det slutliga eniga valet var, att Tullberg var den yngsta bland de tre nämnda. Och det valet behöfde Uplands nation aldrig någonsin ångra. Till Tycho Tullbergs namn som nationens inspektor knyter sig nämligen den uppgångstid för vår nations utveckling, som varat ända till denna dag och som, mänskligt att döma, ännu länge skall fortgå. Den 23 oktober tillträdde Tullberg sitt inspektorat. Måhända föresväfvade honom då samma tankar och minnen som de, åt hvilka han redan år 1876, som nyvald hedersleda­mot af vår nation, gifvit uttryck:

»Jag minns hur vi i munter ring
oss samlade ibland
och slefven slängdes laget kring
och slogs mot bålens rand,
så skämtet gnistrade därvid;
det var en munter tid.

Åt glädjens gud man offer göt
och slöt fostbrödralag,
och om från hjärtat blod ej flöt
det slog dock friska slag,
och kinden brann och ögat brann
och bålens hölja rann.

Jag minns så mången mystisk stund
vi stodo kring brylån.
’Se purpurskyn’ af hjärtats grund
då steg likt åskans dån.
Hvem kände ej i bröstet då
en flammande brylå!

Men hvarför orda blott om dar,
som flytt med skämt och fröjd.
Än bor i hjärtat glädjen kvar,
än är ej ryggen böjd,
än ser jag glad mot 'purpurskyn’
i glöd ’vid österns bryn’.

Än hoppas jag att då och då
i Edert glada lag
den gyllne bägarn höja få
som under vårens dag.
Fast heder stor i dag mig händt,
än är jag dock student.»

Säkerligen kunde den stund, då Tycho Tullberg gjorde sitt inträde som inspektor, väcka till lif sådana minnen och ännu fler. Här i denna gamla sal hade hans fader suttit som inspektor, skymtade icke ännu hans förnäma fina profil där, och bars icke hans namn ännu på de stolta rytmerna af »Uppsvearnes tåg går med makt och med ära!» Här i trappan hade skolynglingen tidigt om morgnarna trefvat sig upp i mörkret med Livius och Cæsar under armen för att läsa latin för skoladjunkten, som bodde där inne i kammaren. Här hade han slutligen som student uppleft så mången glad stund i vänners lag. Minnen och drömmar måste ha susat honom till mötes, när han nu som inspektor befann sig här.

Skrifva historia om egen tid låter sig ju inte göra, perspektivet saknas, men den Tullbergska perioden af Uplands nations lif ligger dock som ett afslutat helt framför oss, och uppgiften måste på något sätt försökas. Kanske gifva framtidens uppländska studentgenerationer, hvad gångna släkten försummat att skänka oss — berät­telsen om det gamla kära hemmet, hur det såg ut därinne, och hur man lefde där! Ett knippe små taflor, genre­bilder med den ljusa färgton, man gärna vill se hos det man älskar, det ännu lefvande. Värmen och förtrolig­heten kunna ju också för en gångs skull få vara med, och icke behöfver karaktären af historisk sanning och verk­lighet förryckas, äfven där ljuset faller som allra varmast öfver taflan.

Den Tullbergska perioden synes mig sönderfalla i tvänne hälfter med hvar sin särskilda egenart. Den stora restaurationen af nationshuset ar 1901 drager en tydligt markerad gräns mellan bå­da. Restaureringen och de mångahanda härmed sam­manhängande praktiska och ekonomiska frågorna gifva sin tydliga karaktär åt den senare tidsperioden. En poetisk själ skulle kanske benämna dess min som butterhet. Närmare san­ningen ligger det nog, om vi karaktärisera den som allvar, för all del utan alla ålderdomsskrynklor, allvar inför kräfvande och ömtåliga uppgifter af praktisk art, hvilka i denna bedröfligt opoetiska värld också måste ses om, äfven af en studentnation. Den perioden är kanske reelt sedt nog så värde­full och framgångsrik, fram för allt med afseende på nationens ekonomi och yttre lifskraft.

Om vi så fråga efter den första periodens charisma, så ligger den i det glada uppsluppna nöjeslifvet. Den fort­sätter traditionerna från Mestertonska epokens gyllene år. Först må vi minnas sången. Hvilken samtida nation i Upsala hade att uppvisa maken till kvartett, mångdubbel ibland, bestående af idel O.D.-ister, under 80-talets sista och 90-talets första år! Det var, när Ruben Liljefors mönstrade under sin pinne första tenorer som E. Rönn­blad, G. Wirgin, W. Kant, andra tenorer som W. Stoije, Villehad Ericson, Manasse och R. Lundmark, basar som Karl Österberg, V. Ekberg, L. Åkerlund och A. Egerström. En sådan sångartid som under de åren har väl icke nationen haft sedan 40-talet. Äldre Upsala-studenter veta ännu att berätta om den oförliknelige Villehad, när han på nationsgaskarna, elegant draperad i pianofilten, under stormande bifall föredrog sina bravurnummer, »Rhenvinets lof» (alltid på tyska) eller kanske hellre den roliga parodien »Hvem sjöng jag för» (ur Klosterrofvet). Det var gifvetvis aftonens största nummer! Det hade ropats på trubaduren hela kvällen, och rätt hvad det är så går Ruben Liljefors, kapellmästaren, bort till det gamla gula pianot och slår an några preludier. I en hast har Villehad ryckt till sig pianofilten, kastat den öfver skuldran och står färdig att rycka in.

Det blir dödstyst i salen, och trubaduren sjunger:

»Hvem sjöng jag för
med matsäcksskrin i handen
och lutan gömd uti ett skinnfodral?
Jag vandrade kring alla Svealanden
blott för att söka mig mitt ideal
och när min sista ostkant re’n jag gnagit
och mina sista slag på lutan slagit,
jag fick en korg med bröd och skinka i —
men allt det där är nu förbi, förbi.

Hvem led jag för,
jag älskade en tärna
och smög en kväll till hennes jungfrubur
men fast hon tog emot mig gärna,
hon denna kväll var fasligt tvär och sur.
Då hördes plötsligt svärfars steg i trappan,
och till sitt folk han skrek: ’Nu ska vi nappa’n
Ja, han skall grundligt genompryglad bli’ —
men allt det där är nu förbi — förbi.»

Scenerna växla i snabb följd. I ett soffhörn har trubaduren upptäckt en ung student, han rusar fram till honom, böjer knä och fortsätter med handen på hjärtat:

»Hvem dör jag för,
jag bjuder dig mitt hjärta
med all den kärlek, som det finns däri.
Du skrattar, fy, din lilla snärta,
som vågar gäckas med mitt frieri. —
Nåväl, min roll som trubadur må sluta,
till riksmuseum skänker jag min luta;
i svalg och dryckenskap och fråsseri
skall hela lifvet gå förbi — förbi!»

De sista raderna ha föredragits med en utomordentlig kraft. När sången är slut, slår trubaduren lutan i väggen och går med beslutsamma steg hän mot dörren, medan applåderna åska omkring honom.

Att Villehad äfven ägde stora naturliga förutsätt­ningar som spexskådespelare ligger i klar dag. I det nyss nämnda spexet »Klosterrofvet», ägde han en af sina gamla glansroller som Ulf Fast, rikets jarl. Teater spelades ofta och synnerligen väl under denna tid, i regel dock endast en gång om året, på höstterminen i samband med mårtengåsfesten. Under de första åren af Tullbergs inspektorat voro såsom under Mestertonska tiden gemenligen två dagar anslagna därtill, med spexet förlagdt till första dagen och själfva mårtengåsfesten till den andra. Från år 1892 torde den ändringen i programmet blifvit införd, att hela festen förlädes till en dag. I sådant fall spelades spexet på nationen, medan sexan afåts ute, exempelvis på öfre Gästis eller Valhalla, eller också »spexades» ute i staden på någon för tillfället förhyrd nation, Västmanlands-Dala eller Norrlands, och så afåts gåssupén hemma. I bägge dessa fall förekom den roliga gåsmarschen genom staden, med flit gjord så omständlig och krokig som möjligt. Det var en underlig syn att skåda denna långa rad af studenter med rockarna utåtvända, vägledda af en i gatornas mörker fladdrande lykta, än försvinna, än dyka upp igen. För att återvända till spexet så förtjänar det omnämnas, att biljettpriset numera höjts, 1893 till kr. 1,25, 1900 till 1,50. Repertoiren är icke synnerligen rik. Med förkärlek gå gamla saker igen såsom »Klosterrofvet», »Aeneas och Dido», »Äfventyr på en studentkammare», »Tosingar» och andra.

Men äfven åtskilligt nytt kommer upp. År 1889 ges »Undan för undan», fars i en akt, 1890 »De båda döfva», en komedi af Moineaux, 1892 »Rum för resande» och »Tre förälskade poliskonstaplar».

Ju längre fram vi komma i tiden, desto mer skönjbart blir sträfvandet efter antikiserande spex. 1893 ges »Horatius och Lydia eller Romerska dagar och nätter», fragment ur konstnärslifvet i två öppningar, 1894 »Den Sokratiska skolan», filosofiskt drama i tre akter, 1899 »Gästabudet hos Mæcenas eller Lydias kärleksaffärer». Förkärleken för detta slags spex låter sig förklaras ur många grunder. Den säkerligen icke minsta var den lätta kostymeringen, som så osökt framhäfde naturliga företräden. Aldrig fick skönheten ett skälmskare behag, än när den axlade den romerska togan, och aldrig firade det djärft vågade och ekivoka mer lössluppna orgier än här. För spexet existerar i motsats till annan drama­tik intet noli me tangere. Det spränger djärft öfver gränsen och rusar åstad i vildaste lopp som en oförvägen våghalsig ryttare med lockarna fladdrande i vinden och med ögon, som stråla af lyckan att bara lefva och vara till.

Till spexets oskrifna lag hör ju det groteska, det öfverförstorade. Det verkar med komiska medel, men det skall vara en komik ställd på hufvudet. Det rör sig med ett visst verklighetsinnehåll, med historiskt stoff, som ställdt i relationer till en ohistorisk miljö eller en absurd episod, verkar oemotståndligt skrattretande. Bara detta, att göra Sokrates till ordförande i fattigvårdsnämnden i Athén eller låta Horatius utbyta sin falerner mot Grönstedts punsch eller göra Cornelia till ordförande i midnattsmissionen på Roms gator verkar ju upp- och nedvända världen, och af sådana situationer skall det finnas många i ett välskrifvet spex.

I och med nittonhundratalets början upphörde det regelbundna spexspelandet inom Uplands nation, och dödsstöten fick Thalias ädla konst, när vederbörande för­valtningsutskott i nådens år 1902 försålde nationens gamla teater, scen, kulisser och kostymer, för summa summarum 75 kronor — till Folkets hus i Upsala. Visst var väl scenen något skröplig och kostymerna likaså, men ändå! Och ifall någon gammal medlem af det årets F.U. får läsa detta, så må han veta, att det funnits mer än en teaterdirektör, som läst en stilla vers öfver den handeln. Teaterdirektörssysslan finnes fortfarande kvar inom na­tionen, men dess innehafvare är en konung utan land och en kejsare utan rike. Någon gång sedan har väl spex spelats af upplänningar, senast år 1912 på Norrlands nation, då man gaf »President för en dag» eller »Und der Teufel lacht dazu».

I samband med spexet och mårtengåsfirandet utkom också understundom en s. k. spexgris af trycket. Ja, den trycktes verkligen ibland. Det i nationens arkiv bevarade första numret år 1894 af »Sus» — den hette så — presenterar sig själf på följande sätt:

»Väl tör han ej af ’attiskt’ smaka
’Grofkornigt’ slag han endast fått
och pepparkorn ska’ kanske haka.
— Törhända blir ock fläsket rått.»

En tröst är det dock

att »litet sauce piquante kanhända
ska göra smaken mera fin,
till smältningen helt säkert lända
ge afgång åt vårt lilla svin».

Till följande år stipulerades det att »om möjligt söka åstadkomma en spexgris med lätt och lekande innehåll, men utan personligheten sårande hänsyftningar eller cyniska utgjutelser» och till redaktör utses Georges Stjernstedt. De tydliga order, som redaktören fått af landskapet, synas emellertid ha vållat honom åtskil­liga bekymmer, hvaröfver han klagar i sin anmälan. Särskildt är det frågan om »personligheten», som oroar honom. Emellertid lofvar han att göra sitt allra bästa: »att vara vitsig och spydig; och kvick också förstås, så långt det går; med säkerhet åtminstone icke dummare än andra spextidningar». Vidare heter det, att tidningen sympatiserar med öfverhufvud alla sträfvanden inom nationen, utom nykterhetssträfvandet, mot hvilket tid­ningen förklarar krig på lif och död. Dess enda eftergift åt nykterhetssaken är en tillåtelse för läsaren, att i dess rader insupa, dock insupa »nyktra idéer». Kärt barn har många namn. År 1903 uppenbarar sig tidningen som »Vårsoppan». Både med afseende på utstyrsel och innehåll tar helt visst Vårsoppan priset fram för sina äldre kolleger. Att särskildt omnämnas förtjänar en talangfull parodi på Tegnér:

»Gif plats, gif plats, ty Uplands vingud nalkas!
Han känns igen på gula lockars svaj.
Hör, hur han skämtar, se hur gladt han skalkas
med flickorna vid bordet första maj!
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan
ej i buteljer, som han kring sig strött
hans blåa ögon söker någon annan
och märk det vemodsdraget öfver pannan
ett uppländskt klubbisdrag, så sött, så sött!»

Mårtengåsfesten är tydligen alltfort nöjeslifvets största tilldragelse under året, endast jämförlig med majfirandet, och man nedlägger utomordentliga förberedelser härpå. De närmast föregående kvällarna är det ett brokigt lif på nationen. I stora salen hålla skadespelarna på att öfva in spexet, och naturligtvis klickar det i memoreringen, men det går bättre, sedan allas vår Eriksson kommit in med punschbålen. I biblioteket hvässar redaktören sin penna för att kunna få spextidningen färdig, och i ett annat rum har Knut Stangenberg bredt ut på golfvet ett par meter gråpapp för att rita en den allra ståtligaste teateraffisch. Jag har den här vid min sida, och jag ber läsaren se på den. Kan man få ett intimare intryck af en nationsbackanal den tiden? Där är salen med alla landsmännen samlade kring stora bordet. De stå alla med glasen i hand och vänta. Minsann tror jag inte, det är Manasse, som står där vid bordsändan och håller tal. Man känner igen honom på den röda kravatten och det svarta håret. Och den där med den breda ryggtaflan och de randiga byxorna, det är Villehad, trubaduren. Se hur han lyfter glaset mot förste kurator Åkerlindh. Förste kurax ser en smula sträng och öfverlägsen ut — som det ju höfves Uplands nations förste kuratorer. På ett nedre fält sitter Ruben Liljefors vid klaveret och spelar en Valse triste, medan några ynglingar sitta i stilla rêverier och lyssna med hufvudet stödt emot handen. Den taflan tycka vi oss ha sett förut. Den erinrar oss om Beethoven, som spiller for den blinde Pige. På nästa fält går det mera uppsluppet till. »Grafen»^[1] hänger på väggen, och där stå tydligen en flock unga recentiorer färdiga att rycka in med taktpinnen. En af dem har redan fullgjort profvet med sedvanligt resultat, och tömmer bägaren med god aptit. På nästa och sista bild synas ett par ruggiga individer med rockkragarna upp­slagna öfver öronen »på vinglig stråt» probera nattmar­schen i S:t Eriks gränd.

Uplands nation i början af 1900-talet.

Det finns dock en fest, som öfverglänser nästan alla under Tullbergska periodens första år, och det är den s. k. Zamoreska festen den 14 december 1889. Alla goda upplänningar veta, hvem Carl Zamore var, att han var Uplands nations kurator, först dess tredje och sedan under 1889 dess förste. Om anledningen till den åsyftade festen ge de verser, som af Uplands nation »i djupaste vördnad och tacksamhet» tillägnades honom, all den upp­ lysning, vi behöfva. Det heter där i den första strofen:

»Se dit, I gamla Upplands söner
sen upp till mannen som där står!
En segerkrans hans panna kröner
licentiat han blef i går.»

Det är icke alla dagar sådant händer, och Carl Zamore förstod att ge en särskild mening åt sitt höga lärdomsprof genom att inbjuda hela nationen till en storartad och fram för allt rolig fest. Glädjen stod högt i tak, och det sjöngs »ur hjärtats djup»:

»Zamore, Zamore har fest för hela nation
med pukor och luta och lysteligt spil
Zamore, Zamore har fest för hela nation.»

Festen celebrerades bland annat med en af någon landsman författad festkantat med solo och kör, melo­dram och recitativ, och vi tillåta oss att ur melodramen, tydligen påverkad af den Rydbergska festkantaten, hämta några rader:

»Du var Moses, Jerfsö berget, där du lagens taflor fick
och ditt Israel i träldom under Alberts^[2] spira gick
men Du kom från bergets dimmor, Israel sin hjälte såg
och en dag kurators purpur på din starka skuldra låg.»

Analogierna visa onekligen en myckel hög uppskatt­ning såväl af kuratorsuppgiften som af nationen.

Zamores närmaste efterträdare blef J. A. M. Sundvallson, till hvars namn knyta sig åtskilliga till nationen gjorda donationer. Det är också han, som skänkt nationen dess valurna och rikt utsirade fanlåda. Sundvallson var kurator endast en kort tid. Han afgick redan efter en termin och fick till sin efterträdare under nära fyra år Aug. Åkerlindh, en man hvilken både inom Uplands nation och Upsala studentkår som dess ordförande nedlagt ett hängifnare och trognare arbete än kanske någon annan. Ville Uplands nation pryda sin sal med förteckningen på dem bland hennes kuratorer, som arbetat mest och hängifnast för hennes höga mål, så lider det intet tvifvel om, att Aug. Åkerlindhs namn då skulle söka sig en plats bland de förnämsta.

Vår nation var för öfrigt under nittiotalets första decennium lyckligt begåfvad med framstående och repre­sentativa kuratorer. Åkerlindh efterträddes af Edvard Ahlner (ht. 1894 — vt. 1896), W. Kant (ht. 1896 — ht. 1897) och David Blomqvist (vt. 1898 — ht. 1899). Till dem alla torde vi senare få anledning återkomma.

Ännu måste ytterligare några ord ägnas åt nationens nöjeslif. Obligatoriska voro under dessa år landskapssexorna. De höllos oftast hemma på nationen; dock var det af ålder brukligt, och är så än, att sexorna efter vår­terminens sista landskap höllos på Flustret. Hur länge skall man icke minnas dessa oförgätliga, sköna majaftnar nere på Flustret! Allt hvad en upsaliensisk vårkväll ägde vackrast och vekast gömmes i sådana minnen. Man kom tågande dit ned med fanan i spetsen, just som Kristinaklockan ringde till vesper, de hvita furstliga svanarna gledo ljudlöst fram öfver Svandammens mörka vatten, vattenfallet vid Islandsbron spelade och lekte i den tysta vårkvällen, och från parker och trän kom det en doft så berusande och skön, att man aldrig känt det så härligt att vara student som just då.

Med dessa majkvällars poetiska behag kunde endast de s. k. preciosafesterna täfla. De höllos på nationssalen under den mörka årstiden, icke sällan i samband med öfriga nationsfester. Om preciosafesterna skulle en hel liten afhandling kunna skrifvas. De torde ha en aflägsen släktskap med juvenalernas turkiska musik på Wennerbergs tid, som återigen kanske får betraktas som en på underliga vägar senfödd afläggare af de dionysiska mysterierna i Hellas.^[3] Åt preciosafesterna förlänades också en viss mystisk karaktär, som särskildt på ny­komlingen utöfvade en egendomlig tjusning.^[4] Hvad man sökte i preciosafesten var icke den bullrande glädjen, icke det tunga ruset, utan framför allt den utsökta stämningen, romantiken, det trolska färgspelet i de blåhvita lågorna från brylån. Salen var höljd i mörker. Tystnad skulle härska där. På utbredda filtar och mattor slog man sig ned i skjortärmarna kring den kokande kitteln med sångarna längst fram, och när den hemlighetsfulla brygden var färdig, stämmer man helt sakta upp zigenarkören ur operan Preciosa med det vackra anslaget:

»Se purpurskyn vid österns bryn, som bådar att dagen är när.»

Preciosafesterna hade redan uppkommit under föregående period, men deras egentliga glanstid sammanfaller med 90-talets första år. Det är mer än skada, att de numera synas ha skattat åt förgängelsen.

Den Tullbergska perioden af nationens historia är de stora solenna festernas tid. Den får sin särskilda karaktär af höghet och lyftning därigenom. Stora minnen i vårt folks eller i universitetsstadens lif få ej gå förbi, utan att de ock ställas fram lefvande och friska inför nationens öga. Något motstycke härtill har ingen före­gående period af vår nations historia att uppvisa. Att dessa festligheter ännu länge behållit sin särskilda glans äfven för den, som endast på afstånd genom handlingar och bref kan vinna en föreställning härom, det torde utan tvekan kunna sägas vara inspektörs, professor Tull­berg, förtjänst. De ofrånkomliga representativa förbin­delser, som åligga en nationsinspektor, har han löst på ett sätt, som alltid skall minnas inom uppländska studen­ters krets. Låt oss först erinra oss det festliga minne, som knyter sig till den 6 september 1893. Under stora festligheter firade man då i Upsala det såväl för kyrkan som för universitetet evigt minnesvärda året 1593, Upsala mötes år. Redan i maj månad hade Uplands nation vidtagit preliminära åtgärder och tillsatt en sjumannakommitté för att förbereda en fest också på nationen, då man ju med skäl kunde vänta en stor tillströmning af gamla upplänningar till staden. Den 6 september har nationen också glädjen att se många sådana samlade på sin sal. Vid detta tillfälle, liksom vid så många andra håller inspektor ett tal på vers. Det blir en blick tillbaka öfver svunna sekler, och en aningens och hoppets blick framåt. Särskildt intressant är den målande skildringen af Upsala fordomdags:

»Här låg en liten samling trähus då
med gröna torftak och med rutor små
vid krökta gator och vid trånga gränder,
och uthusbodar klädde Fyris stränder.

Af promenader syntes ej ett spår,
men gräset växte frodigt öfver torgen,
och på sin plats re’n färdig kyrkan står,
och stolt från åsen blickar Vasaborgen.»

Torftigt var studentens lif:

»Man rofvor åt och gröt och saltgrönt kött,
man läste och drack öl och slogs, af vana
sen på sin halmbädd somnade man trött
att nästa dag gå fram på samma bana.»

Inspektor slutade med att utbringa en minnets skål för de upplänningar, som gått före oss, en förhoppningarnes skål för dem, som komma efter oss, en skål för Uplands nation.

I detta sammanhang må här också erinras om den på inspektörs och förste kurators, L. B. Ekeberg, energiska initiativ tillkomna festen den 24 sept. 1903 för de gamla landsmän, som infunnit sig till O.D.-jubiléet nämnda år. Den festen synes hafva gått af stapeln under om möjligt ännu större former och under lifligare anslutning än den föregående. Tyvärr föreligga ej några ingående uppgifter om den, hvarför vi måste inskränka oss till detta flyktiga omnämnande.

En alldeles särskild karaktär få naturligtvis sådana fester, hvilka knyta sig till hyllningen af gamla eller ny­valda hedersledamöter. Särskildt är det två sådana hög­tider, som här böra räddas från glömskan.

Det finns i raden af våra hedersledamöter ett namn, som torde klinga för uppländska studenters öron med en alldeles särskild klang, och som länge kommer att minnas i våra salar. Alla minnas vi honom ännu från vår stads gator, den stora väldiga kämpagestalten med det hvita vackra skägget och det soignerade utseendet, mannen med det oförbränneligt goda humöret, alla stu­denters farbror och vän, själf ungdomlig och studentikos ända in i det sista, landshöfdingen öfver Upsala län P. J. Bråkenhielm. Såg man honom i studentlagen, hvem bland de unga var pojkaktigare, friskare till lif och själ än han? Hvems skratt klingade gladare, och hvem förstod bättre än han att »dra» en god historia? Han hade sitt eget sätt att sköta studenternas oundvikliga mellanhafvanden med den s. k. rättvisan, och säkerligen finns det mången gammal Upsalastudent, som sväfvar i okunnighet om, hvad han i det fallet betydde. Jag har fått i min hand en polisrapport angående ett 4-november-gruff år 1899. Jag erinrar härom med så mycket större glädje, som jag därigenom, åtminstone i förbigående, får tillfälle påpeka ett i äldre tiders studentlif högst väsentligt drag, 4-novembergruffen. Det började denna gång, liksom så många andra, utanför Rullan med att 200 studenter icke kunde förhålla sig tysta. Från Rullan flyttades skåde­spelet till Stortorget och Nybron. I gripande ordalag skildras här i rapporten alla de besvärligheter, som vederbörande denna sköna novembernatt måste utstå. Icke mindre än nio studenter anhöllos; läsaren kan lugna sig, det var ingen upplänning med. Från polismäs­taren har rapporten gått den vanliga vägen till landshöfdingeämbetet, och på baksidan af rapporten har Bråkenhielm med sin allt annat än prydliga handstil afkunnat den salomoniska domen: Hvilar till oktober 1900. Det är som man kunde se spjufvern glänsa i ögat bak pincenéen. Roma locuta est. Det blef som han sagt. Först året därpå i oktober kommer den egentliga resolu­tionen i form af en på samtliga nationer, äfven vår, genom inspektor i allmänna ordalag »uttalad förmaning att den 4 november söka iakttaga ett värdigt uppförande». Sådan var landshöfding Bråkenhielm, och det nu anförda kan kanske tjäna som ett litet bidrag till hans karaktäristik. I början på året 1898 kallas han till hedersledamot af Uplands nation, och på nationsfesten den 21 maj samma år är Bråkenhielm första gången vår gäst. Den aftonens minne bör icke glömmas.

Det hade varit landskap på kvällen, och till den sed­vanliga sexan infinner sig Bråkenhielm. Timmarna flyga hastigt hän, och när tolfslaget förklingat, måste landshöfdingen bryta upp. Vagnen stod redan vid dörren och väntade.

Å nationens vägnar anhöll då dess förste kurator, D. Blomqvist, att herr landshöfdingen måtte skicka hem vagnen och stanna kvar ytterligare en stund, hvilket också skedde. Men på ett villkor, att festen fortsatte till kl. 4. Det var åtskilliga andra hedersledamöter med, bland dem gamle rektor Floderus. När klockan blef fyra, skulle han ledsagas hem på sedvanligt sätt af nationen med fanan i spetsen. Tidiga morgonvandrare, som kommo gatan fram, fingo se en underlig syn. I spetsen för upplänningarnes tåg går ingen mindre än länets åldrige höfding med nationsfanan. Han ville prompt bära den, och han gjorde det — utan bantler — på sina starka armar, ett kraftprof äfven för en icke gammal man som han.

En sval morgonvind blåste och fyllde de mjuka vecken i fanans duk, medan nationssången och »Sjung om studentens» ekade mellan husen. Nyvakna omornade borgare, som tittade fram bakom gardinen, kunde inte tro sina ögon, och bönderna, som säfligt kommo körande in från landet, sneglade försiktigt åt det sällsamma tåget. Sedan »Muffe» blifvit vederbörligen afhurrad vid sin port, fortsattes tåget upp till Slottsbacken. I den nyanlagda trädgården där uppe på slottets sida fortsattes sedan nachspielet ännu några timmar med Bråkenhielm som värd. Ur vinkällaren kom rhenskt och champagne, det smakade läskigt och friskt på morgonen, och det hölls tal från bänkar och bord, och hurraropen gåfvo eko långt nere i staden under ens fötter. Vårmorgonens skönhet göt sitt särskilda skimmer kring taflan däruppe. Fåg­larna i träden började sjunga. Där ute låg slätten, och man såg solen glänsa i kopparn på Danmarks kyrkotak. — Den som var med glömmer det aldrig.

Den andra festen, på hvilken jag tänkte, ägnades Östanå-excellensen Erik Gustaf Boström. Den har natur­ligtvis icke många drag gemensamma med den förra — festföremålen voro så helt olika — men må ändå här ihågkommas. Erik Gustaf Boström, själf student af Uplands nation 1861, blef nationens hedersledamot år 1900 och besökte oss samma höst vid mårtengåsfesten. Det var spex som vanligt, denna gång mer än vanligt utmanande, och det sägs, att nationens pampar voro mycket oroliga. Till sexan på Gästis hade åtskilliga hedersledamöter infunnit sig, och de voro närvarande äfven under den följande zwycken på nationen. Till denna hade man spart talens långa rad. Förste kurator W. E. Johansson talade för hedersgästen, hvarpå denne svarade i ett långt, genom sin tyngd och sitt robusta enkla allvar verkande anförande om den starka manliga viljans betydelse för karaktärsutbildningen och lyckan i lifvet. Med sin egen ungdoms brister i det afseendet under studentåren i Upsala lär Boström vid samma tillfälle ha hållit en nog så sträng räfst.

En man, åtminstone i fråga om karaktärens helgjutna stöpning lik Boström, var ärkebiskopen A. N. Sundberg. Han sågs icke så sällan vid nationens fester, äfven om man förstår, att hans myndiga prelatväsen icke gärna harmonierade med den ungdomliga uppsluppenheten vid sådana tillfällen. Med den fruktan och vördnad, mången student redan som skolpojke lärt sig hysa för honom, parade sig äfven en viss beundran, hvarför hans bortgång den 2 februari 1900 nog också kändes inom Uplands nation, hvars förste hedersledamot han var. Landskapet den 10 februari är ägnadt hans minne, då professor Tullberg tecknar hans runa. De forna sorgefesterna inom nationen äro förbi, men ännu kan det bli en stunds stor och tyst samling inför minnet af de stora hädangångna. Måhända kan här inskjutas några ord om den säregna högtidsakt, hvarmed Uplands nation hugfäste minnet af sina egna bortgångna den 27 september 1902 genom att på nationsgrafven resa den enkla minnesvård, som ännu står där.

Det finnes i våra häfder knappast någon mera segsliten fråga än denna, ingen som varit tidigare uppe i diskussio­nen, ingen som längre fått vänta på sin lösning. Det har icke varit vilja som saknats, eller pietet inför de döda kamraternas minne. Tvärtom! Nog märker man, att hjärtan och tankar ha sysslat med saken, men det har felats pengar. De lefvande ha först måst hafva sitt — och så ha de döda fått vänta! Den grafplats, som nationen nu äger på Upsala kyrkogård, är helt visst icke det första åt dödens unga skördar hägnade hvilorummet. Troligen är det den fjärde i ordningen, som är i nationens ägo. Redan tidigt på 50-talet eller ännu längre tillbaka ägde Uplands nation en särskild grafplats. År 1858 har en ung landsman Törneros gått bort, och det klagas öfver, att man på grund af de täta dödsfallen inom nationen de senare åren icke kunde bereda honom en plats i nationens egen graf. Med anledning häraf besluta lands­männen att gå i författning om ny grafplats för att bereda den bortgångna kamraten och vännen den sista hvilan där. Redan 1861 uppdrager nationen åt sin andre kurator att ånyo inköpa en nationsgraf om sex platser. Mellan åren 1850 och 1859 falla kolerans förfärliga år, och den för­modan ligger nära till hands, att den hemska farsoten slog sina offer äfven hland Uplands nations medlemmar. Den nuvarande grafven, hvari åtta landsmän hvila, in­köptes i början på 1870-talet. Först denna sista grafplats har fått minnesstenen, som bevarar deras namn åt efter­världen. Första gången tanken på en grafsten föres fram inom nationen är den 29 september 1883 af en landsman, Alfred Thorsén. Han yrkar på, att medel nr nationens kassor anvisas till anskaffande af en grafvård. Han tror sig också veta, att Singö marmorbrott i Roslagen icke skulle vara ohågadt att rent af skänka en sådan sten till Uplands nation.

Nationsgrafven.

Så gick det emellertid inte. Och på decemberlandskapet samma år beslutas om utfärdande af subskrip­tionslistor för grafvårdsmedlens anskaffande. Om dessa listors slutliga öde veta vi ingenting, osäkert är om de någonsin kommo ut. Frågan ställes nu på framtiden. Först år 1902 löstes den genom en högst egendomlig till­fällighet, vågar man säga. Listor hade under året 1896 cirkulerat bland landsmännen, men ännu felades cirka 250 kronor i den erforderliga summan. Beloppet synes efter våra förhållanden relativt obe­tydligt, men man må komma ihåg, att just under dessa år befann sig natio­nen i ett ekonomiskt trångmål såsom kanske aldrig tillförene.

Den år 1898 utgifna publikationen, »Från uppländsk bygd», inbringade icke heller önskadt resultat. Då uppen­barar sig som en deus ex machina en stenhuggare utifrån Norbyskogen och erbjuder nationen till inköp ett af honom i berget funnet stort stenblock, lämpligt för ifråga­varande ändamål. Det skedde, och sedan arkitekten ut­fört vapnet på stenen, reses den å grafkullen och aftäckes den förut nämnda dagen.

Nationens inspektor, professor Tycho Tullberg, höll därvid följande tal.

»Det har för Uplands nation länge varit ett önskningsmål att på den graf, i hvilken redan flera af nationens medlemmar hvila, och där sä­kerligen under kommande tider många andra få sin hvilostad, uppställa en enkel minnesvård. Genom bidrag från forna och nuvarande med­lemmar af nationen har denna hennes önskan nu blifvit en verklighet. Eftersom denna grafplats endast omkring 30 år varit i nationens ägo, är det klart, att många äro ej de, som här hvila — icke heller äro deras namn i vidare kretsar kända. Det är ynglingar, som arbetat, kämpat sina strider, njutit sina fröjder, väl äfven ingifvit förhoppningar och skänkt glädje åt många, ynglingar hvilka vid sin tidiga bort­gång väckt sorg och saknad inom kretsen af anhöriga och vänner och sedan glömts.

Enkel och anspråkslös var deras lefnads saga — enkel och konstlös är också vården — ett stycke uppländsk granit, sådant det här står, danadt af den uppländska naturens egen hand. Det passar därför väl till minnesmärke öfver söner af Upland. Säkerligen sprängdes det löst från urberget och erhöll sin nuvarande form långt innan människa satt sin fot på uppländsk jord, och med all säkerhet skall det för generation efter generation under långa, långa tider bli en vård öfver upplän­ningar, som här fått sin sista hviloplats. Lika säkert är det ock, att vid denna sten många glada förhoppningar komma att grusas, många tårar komma att gjutas — till dess glömskan förr eller senare breder sin tunga täta slöja öfver de bortgångna, och endast namnen på stenen vittna om deras korta lifsgärning.

Visserligen kan det ju hända, att under årens och seklernas lopp bland de namn, som här komma att inristas, äfven kommer att finnas namnet på en och annan, som under en längre lefnadsdag hunnit förvärfva sig er­kännande inom vidare kretsar, ja, inskrifva sitt namn i vetenskapens eller fäderneslandets historia. Många torde de dock ej blifva, åt dem resas ju i allmänhet särskilda vårdar. Men huru som helst därmed — Uplands nation reser denna minnessten icke med hän­syn till sam hällsställning eller utförda värf utan för att som en gärd af erkänsla och tack­samhet inom nationen hugfästa minnet af dem hon räknat eller kommer att räkna som sina, — för hvilka hon först öppnat sin varma famn på nationssalen och sedan den kalla grafven på kyrkogården.

Ja, kall är grafven, kall är vården, och återstode intet mer af människan efter döden än hvad som hvilar under grafstenen och det på denna inristade namnet, eller på sin höjd ett namn i historien, vore också lifvet i san­ning kallt och ödsligt och tomt. Mänsklig vetenskap räcker emellertid icke till att visa, hvarifrån lifvet kommer eller hvart det går, när döden afslutar det här på jorden, lär ej heller någonsin komma att visa det. Men där vetenskapen slutar, tar tron vid, genom grafvens natt strålar hoppets morgonskimmer, och öfver tro och hopp står kärleken, som ej kan tillfredsställas utan tanken på ett återse­ende. Tron, hoppet och kärleken kasta så öfver de hädangångnas vårdar en värme och ett ljus, som de annars helt säkert skulle sakna, och i den förhoppning, att detta ljus och denna värme måtte i rikt mått stråla öfver denna minnesvård, bjuder jag täckelset falla.»

Sedan nedlades kransar på grafven af professorskan Tullberg och af nationens förste kurator, Hugo Plengiér, och den högtidliga akten där ute på kyrkogården var till ända, en i vår nations historia enastående händelse.

Vi ha redan öfverskridit gränsen till den andra peri­oden af det Tullbergska inspektoratet och måsta skynda tillbaka till att skildra den stora restaurationen af nations­huset, som vi med rätta satt som gräns mellan de två perioderna. Då vi en dag under något af 90-talets år göra ett besök på nationen, finna vi till vår förvåning, att där är sig likt som under Mestertonska tiden. Här ha åtmin­stone inga modärna bildstormare farit fram och fördärfvat en gammal vacker idyll. Jo, en sak har förändrats. Biblioteket har 1886 flyttats en trappa ned i dubbletten midt emot vaktmästarebostaden. Men där uppe är allt sig likt, gulnadt och visset, en viss torftighet som i ett gammalt hus, där inte längre någon bor. Och vi finna det riktigt vackert med dess enkla tarfliga möbler med storblom­miga öfverdrag och slitna sitsar, nu när solen lyser in genom fönstret och faller så varm och försonande öfver de mörka, anilinfärgade väggarna i stora salen. Lågt i taket är det också därinne. Många tåg af nybakade studenter draga gatan fram utanför Uplands nation med dess stilfulla arkitektur, men de bara vifta med mössan at den gamla nationen, som ligger därinne i majgrönskan, och försvinna inom finare dörrar. Och äfven här inne finns det folk, som går omkring och rynkar på näsan, jämrar sig öfver den dåliga ventilationen, petar på den trasiga stoppningen i sofforna och gör sig lustig öfver allting. De skulle bara veta, de öfvermodiga, hur svårt vår andre kurator har det att få nationens debet och kredit att gå ihop, hur mången sömnlös natt han har att kunna bringa ihop de fattiga styfrarna för amorteringen på det välsignade sparbankslånet. Underligt nog, äfven inspek­tor ser inte belåten ut. Men han säger ingenting, han bara går omkring och tiger — som det höfves en vis man. Men så bryter det löst. Grannen midt öfver gatan, han som byggde det fina huset, kan icke försona sig med utsikten åt Uplands nations gård. Den sticker honom i näsan. Så komma stadens herrar, lukta, titta, och säga: Quelle odeur!», och så utdömes huslängan åt Sysslomansgatan af stadens hälsovårdsnämnd. Det var i året 1898. Det slog ned som en bomb i nationen däruppe. Fattig var hon förut, så skulle detta komma till!

Hur skall man nu bära sig åt? Några fundera på att skaffa sig nödig ersättning i källarhvalfven, andra föreslå, att det skulle byggas ett litet prydligt lusthus vid husets ena framskjutande länga åt S:t Johannesgatan, och de senare segra. Se’n gå ett par år igen. Så en dag i början på år 1901 kommer dåvarande andre kurator, Hugo Plengiér, upp på nationen. När han öppnar dörren till tidningsrummet, får han se, att en del al taket lossnat och fallit ned. Vaktmästaren är just sysselsatt med att sopa bort murbruket och lyfta undan gärdselstängerna, som farit ned. Detta blef för starkt. Som den initiativets man Hugo Plengiér är, hade han genast sin fälttågsplan klar. Han skyndar iväg till Svarthäcksgatan 12, där inspektor Tullberg bodde, och framlägger saken för honom. Icke behöfver det sägas, att Tullberg genast från början ställde sig ytterst välvillig och intresserad till tanken på en genomgripande restauration. Han lofvade att ställa sig i spetsen för en insamling till förmån härför. Det var i sanning ett historisk ögonblick för Uplands nation. Efter några timmar äro förvaltningsutskottets medlemmar samlade, och några dagar därefter framlägges en reparationsplan till det församlade urtima landskapets allvarliga begrundan. Den rådfrågade byggmästaren har beräknat, att kostnaderna för en blifvande reparation skola uppgå till cirka 16,000 kronor, men som man ju alltid får taga med i räkningen åtskilliga oväntade utgifter, beslutar landskapet efter en liflig debatt att på frivillighetens väg söka få ihop 20,000 kronor. Med den sålunda fixerade önskesumman vända sig nationens kura­torer till inspektor, som nu tar saken i egna händer. Hans första besök gäller en af nationens hedersledamöter, landshöfding Bråkenhielm, som efter en stunds funderande på saken låter hälsa nationen, att den kunde börja arbetet när som helst; han, Bråkenhielm, garanterade, att pengarna skulle komma. Och de kommo, de 20,000, och mera därtill, de största bidragen från Konung Oscar, E. G. Boström och Dannemoraverken genom Fr. v. Essen.

Naturligtvis räckte de icke. Vid en närmare undersökning

Nationssalen, efter reparationen år 1901.

visade det sig, att det första i en hast uppgjorda restaurationsförslaget icke var tillräckligt. Det hela var så bräck­ligt och murket, att det hart när kan betraktas som ett under, att icke hela huset långt före detta störtat samman. Det blef ingen annan råd än att, när man nu var i farten, så godt som bygga om det hela. Det arbetades raskt under terminen och sommaren, och Carl XII:s dag. den 30 november, ägde den högtidliga invigningen rum, en fest hvars make aldrig skådats inom dessa väggar.

Under åtskilliga veckor hade festkommitterade — förste och andre kurator, Dick Berling och Sam Annerstedt — legat i som för brinnande lifvet. Inbjudningar till festen hade utsändts till hedersledamöter, gamla landsmän och andra landet rundt, och från alla kanter strömmade jakande svar in.

Den stora dagen är inne. Festdekoreringen är färdig, placeringen vid bordet, tack vare statskalendern och landshöfding Bråkenhielm , som i kvistiga fall tillfrågades, all right, i trapporna och smårummen trängas frackklädda landsmän med hvarandra, och här och hvar skymta kuratorernas af nattvak och nervositet bleka ansikten. Endast en bibehåller sitt af naturen medfödda olympiska lugn, och det är Sam Annerstedt. Framemot 12-tiden på middagen börja gästerna anlända. Marskalkarna stå redo, och allt går, som det skall. En så illuster samling, som den dagen skådades på Uplands nation, har säkerligen hvarken förr eller senare varit sedd där. Kraschaner och briljanter trängas om hvarandra, och i festförsamlingen ses icke mindre än fem serafimerriddare. I en sådan glans blekna själfva ärkebiskopskorset och den gyllene rektorskedjan. Programmet för själfva invigningsakten var enkelt, men solidt och värdigt. Sällan har väl Uplands söner i så hög grad känt stolthet och glädje öfver den man, som här å deras vägnar talade och frambar deras tack för den frikostiga gåfvan af det nya hemmet.

Tanken söker sig omedvetet hän till en liknande stund i nationens historia, året 1832, då Hwasser här i samma sal och af samma anledning stod som de ungas repre­sentant. Sedan dess hade nära nog ett sekel susat genom dessa salar, och hur mycket enklare tedde sig inte den sal, där han, den vördade gamle, bar fram ungdomens doftande tacksägelseoffer.

Festen började med, att en utvald sångkör stämde upp en af inspektor författad invigningssång, till hvilken Ruben Liljefors satt musiken:

»Mäktiga, höga, manande minnen
dväljas se’n gammalt i fädernas sal,
lära hur fordom söner af Upland,
gångna ur armod brutit sin bana,
högt låtit svaja vår uppländska fana,
lidit och fröjdats, segrat och blödt.
Oss deras tysta stämma bjuder,
som den har bjudit framfarna släkten
och i sekler skall bjuda än:
'Vandren så, som det höfves män!’»

Därefter intogs talarstolen af nationens inspektor. Det gör mig ondt att icke här kunna bereda utrymme åt hela invigningstalet, isynnerhet åt den del däraf, som hölls på vers. Men några brottstycken måste dock tas med.

»Så står vår byggnad nu, den kära gamla,
som från det gångna seklets morgonväkt
mot sönerna af Upland famnen sträckt,
fast sliten hårdt och färdig nyss att ramla
framför oss i en ny och ädel dräkt,

från grunden upp till taket reparerad,
ja, hvarför icke säga 'reformerad!’ —
Reform är dagens lösen nu som förr,
är formeln, som skall öppna lyckans dörr,
och skänka glädjens vin i sorgens skålar,
och fast för den det ordet vackrast ljuder,
i hvilkens ådror ungdomsblodet sjuder,
som hvar reform i hoppets färger målar,
jag tänker dock hos ingen tvekan rår
om värdet af reformer, som likt vår
det murkna utan skoning hugga ned,
som bota refvorna i gamla murar
och täta taket emot höstens skurar,
som göra väggen ljus och trappan bred,
som dörrar öppna, öka fönstrens höjd
att sol och luft till alla vråar leda,
som rum åt vetenskapens skatter reda
och rum åt ungdoms allvar, ungdoms fröjd.

Här skola nya släkten le och hoppas,
när under solens strålar linden knoppas
och njuta ungdomens och vårens fröjder,
då skämtet gnistrar emot bägarns rand.
De skola bryggor slå till lifvets höjder
och bygga slott af sol i drömmars land.

Må vår nation, hur tidens stormar ryta,
hur länge östervågor än sig bryta
emot de hårda vilda Roslagsskär,
så länge Dannemora stål kring jorden bär,
så länge rågen hög på slätten svallar,
och idog landtman sköter där sitt kall,
så länge från de minnesrika hallar
än vetenskapen strör i unga sinnen

sitt ädla guld på sagans Fyrisvall, —
må vår nation i skydd af gamla minnen
gå ständigt fram åt år från år!
Af egen makt hon litet dock förmår,
må Han, som öfver mänsklig vishet står,
som förr sin kraft åt Uplands söner skänka
och så till välgång deras öden länka!»

Efter talets slut afsjöngs andra strofen på den förut omnämnda kantaten, hvarefter deltagarna i festen skildes åt för att redan kl. 6 på eftermiddagen ånyo mötas kring middagsborden å nationssalen. Vid de smakfullt dukade borden intogos hedersplatserna af nationens inspektor, excellenserna Boström och von Essen, universitetskans­leren Gustaf Fredrik Gilljam, statsrådet L. Annerstedt, landshöfdingarna Douglas och Bråkenhielm, ärkebiskop J. A. Ekman och rector magnificus, professor Hammar­sten. Af de många talen må här endast omnämnas inspektors tal för H. M. Konungen, hvarvid excellensen von Essen i egenskap af riksmarskalk utbragte lefvet, förste kurators tal för hedersgästerna, hvarpå universitets­kansler Gilljam svarade. Vid zwycken, som vidtog efter middagen, höll tredje kurator, Karl Rudherg, tal för landshöfding Bråkenhielm, Walter Kant för gamla lands­män och Hugo Plengiér för arkitekten. Hela festen bars af en sällsynt stark och värdig stämning, och den allmänna känslan hos landsmännen öfver att här ha åstadkommit någonting, som hörde framtiden till, var naturligtvis mer än berättigad. Främst gingo naturligtvis tankarna till alla de frikostiga gifvarna och till nationens inspektor. Ett uttryck för denna senare känsla föreligger också i det uttalande, som nationen den 7 december 1901 lät göra till protokollet. Det heter nämligen här: »Beslöt nationen till protokollet uttala sitt synnerliga tack till nationens inspektor, Professorn och Kommendören, Fil. Doktor Tycho Tullberg för det initiativfulla intresse och den stora förtjänst, han inlagt om nationen så väl genom att ställa sig i spetsen för den med så mycken framgång krönta penninginsamlingen, hvartill han själf äfven lämnat bidrag, som för det utmärkta och nationen hed­rande sätt, på hvilket han så i tal som sång företrädde densamma vid invigningshögtidligheterna, och beslöts protokollsutdrag härom inspektor tillställas.»

Till landshöfding Bråkenhielm hade redan under pen­ninginsamlingens fortgång i maj månad en deputation, bestående af de tre kuratorerna, afsändts för att frambära »nationens utomordentliga och vördsamma tack för den ärofulla hjälpen». Reparationen 1901, i så många afseenden betydelsefull, fick icke minst därigenom sin betydelse, att i samband härmed nationens ekonomi ordnades på ett mer tillfredsställande sätt, än hvad förut varit fallet. Vid alla detaljer häri kan författaren icke dröja. Vare det nog sagdt, att nationen genom inspektors förmedling hos universitetet lyckades erhålla ett större amorteringsfritt lån, hvarmed man kunde inlösa nationens gamla sparbankslån, som ju länge varit så många andre kura­torers sannskyldiga crux. Samtidigt började man också gripa sig an med indrifvandet af nationens utestående fordringar, 30—40 år gamla, representerande summor, som kunde räknas i femsiffriga tal och ändå icke det lägsta. Vi ha också här att tacksamt draga oss till minnes de under denna tid ovanligt rikt flödande donationer, hvarmed Uplands nation till landsmännens fromma blef begåfvad.

Åt de många under årens lopp tillkomna stipen­dierna ha vi i det föregående tyvärr endast kunnat lämna ett knappt tillmätt utrymme. Några ord anse vi dock böra ägnas åt de under dessa och efterföljande år gjorda testamentariska dispositionerna till förmån för Uplands nation, utan att därför låta detta omnämnande i någon som helst mån göra anspråk på fullständighet. Den största donationen är gifvetvis den Törnlundska af år 1892. Det regulativ för utdelandet däraf, som åtföljde gåfvan, är värdt att påpekas. Stipendierna, som för när­varande utgå två om året å 300 kronor, skola enligt testators önskan utdelas till studerande af Uplands nation, »som äro ordentliga, redbara samt äga förmåga att vilja och göra gamla Sverige nytta! Och ej till gudsförnekare och anarkister».

Till minnet af en förutvarande förste kurator i nationen knyter sig Algot Sundwallsons stipendiefond af år 1908. Vidare må om nämnas Sjödahls 1890, Kjellins 1894, L. G. Ågrens 1912 samt det af anonym gifvare skänkta Österbystipendiet. Om vacker minnesgodhet bland gamla landsmän bära många af dessa donationer vittne. Dit bör också den gåfva å 10,000 kronor, som byggnadskassan år 1911 fick mottaga af läroverksadjunkten E. Forselius i Norrtälje.

En nationsinspektor åligger ju den högst ömtåliga uppsikten öfver stipendiats enskilda lefverne och framgång i studier. Hur noggrant professor Tullberg tog denna sak, visa oss flerfaldiga protokoll. Upprepade gånger uttrycker han sin önskan, att hvarje stipendiesökande skulle besöka honom, för att han skulle vinna en tillförlitligare kännedom om vederbörandes ekonomiska ställning och studieplaner, samt att utsedda stipendiater likaledes åtminstone en gång terminligen skulle göra ett sådant besök för att meddela sig med inspektor rörande fortgången af sina studier. Det var icke endast sådana besök ex officio, som nationens medlemmar gjorde i inspektors hem. Det skall länge minnas, hvilken utom­ordentlig gästfrihet, professor Tullberg och hans professorska utöfvade gentmot nationens medlemmar, och få äro väl de studenter, hvilka under professor Tullbergs inspektorat tillhörde nationen, som icke kunna draga sig till minnes mer än en angenäm och gifvande alton i det gamla, magnifika hemmet i Svartbäcksgatan 12. Mellan professor Tullberg och landsmännen synas också banden af ömsesidig tillgifvenhet och förtroende ha knutits fastare för hvarje år, som gått, och den lilla episoden, som knyter sig till ett tal af förste kurator för recentiorerna på hösten 1905 — för öfrigt i och för sig en skarpt marke­rad afskuggning af sommarens betydelsefulla händelser var icke af den betydenhet, att den på minsta sätt låter sig taga till intäkt för en motsatt uppfattning angå­ende förhållandet mellan inspektor och landsmännen.

Betydelsen af den stora reparationen visade sig icke minst därigenom, att nationens medlemskurva hastigt begynte skjuta i höjden. Höstterminen 1901 räknade nationen endast 71 medlemmar. Höstterminen 1902 har siffran stigit till 82, påföljande höst till 95, och höstter­minen 1904 har nationen uppnått och öfverskridit sitt första hundratal medlemmar eller 102. På praktiska uppgifter var denna senare tidsperiod rik. Mycket kunde här förtjäna omnämnas, men det starkt begränsade ut­rymmet gör en koncentration nödvändig.

I samband med omläggningen af nationens ekono­miska förvaltning införes med afseende på räkenskaperna en förenklad bokföring, vid hvars tillkomst nationens he­dersledamot, rektor Floderus, var kuratorerna behjälplig. På omarbetningen af nationens stadgar var Birger Ekeberg sysselsatt och med ordnandet af biblioteket, sedan det efter reparationen uppflyttats i sitt nuvarande rum, nedlade C. M. Kjellberg ett godt arbete. Kjellberg var ock den, som på nationens uppdrag bringade reda i den stora och värdefulla disputationssamlingen, som strax därefter för ett rampris af 2,000 kronor bortslumpades till Nordiska museet. Disputationsöfningarna eller, som de numera kallas, talöfningarna, hvilka vi så många gånger följt till grafven, lefva äfven under Tullbergska tiden upp igen, men med svagt lif. Ledare för dem under dessa år (1893—1906) äro bland andra: F. Fröblom, Oscar Mannström, O. Sjögren, Fr. Åhlander och Gunnar Bendz. Efter 1906 synas de återigen ha försvunnit.

Till nationens hittills icke alltför välförsedda konst­samling göras under denna period åtskilliga betydande förvärf. År 1891 anskaffas porträttet af nationens förre hedersledamot, den alltid i varmt minne kvarlefvande, oförgätlige Pontus Wikner. Porträttet aftäcktes den 7 februari nämnda år. År 1901 erhöll nationen som gåfva af konstnären O. Hermelin hans tafla »Blommande klöfverfält» och 1903 af universitetets ritlärare Holmgren ett por­trätt af rektor Manfred Floderus. Genom frivillig insam­ling bland landsmännen år 1905 förvärfvade man sig ett verk i gips, »Britta», af den unge konstnären Carl Eldh. Öfverhufvud är den konstentusiasm påfallande, som i dessa tider synes ha gripit landsmännen.

Ett vittnesbörd härom är ock, att nationen år 1903 till hedersledamot väljer sin frejdade landsman Bruno Liljefors. När Uplands nations historia om hundra år här­ efter kanske kommer att skrifvas, skall författaren af den helt säkert veta att ge en ännu bredare och fylligare framställning åt Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat, än hvad vi här af lätt insedda skäl kunnat göra. Det återstår oss endast att till sist omnämna professor Tullbergs afsked från Uplands nation. Hela höstterminen 1907 står på sitt sätt i afskedets tecken. Redan i sitt hälsningstal till nationen vid första höstland­skapet erinrar inspektor om, att denna termin var hans sista som professor och inspektor, och äfven vid senare sammankomster skymta tankarna på det förestående afskedet fram . Där är afskedsgåfvan, som skall köpas; där är kommittén, som måste utses för att förbereda afskedsfesten. Den 27 november 1907 äger denna rum. Det hvilar alltid något vemodigt öfver hvarje sådan fest, i synnerhet när, hvilket nu var fallet, en inspektor som under en längre tid varit verksam i nationens tjänst och har många af sitt långa lifs rikaste minnen förknippade därmed, tager afsked med nationen. Landsmännen mötte noggrant, och åtskilliga äldre landsmän och hedersleda­möter såsom professor Svante Arrhenius och doktor Ernst Westerlund hade infunnit sig. De som ej kunnat in­finna sig personligen, uppvaktade med bref eller telegram. Under festens lopp aftäcktes äfven det af Thegerström målade porträttet af afgående inspektor, som vid sidan af Mestertons pryder nationens sal. Naturligtvis höllos tal både af afgående och nytillträdande inspektor.

Professor Tycho Tullberg fortsätter och afslutar inom Uplands nation dess största och ärorikaste tradition. Det är för Uplands nation en anledning till största glädje att ännu ibland få se sin gamle inspektor hos sig. Med det varmaste och lifligaste intresse följer han ännu alltfort sin gamla studentnations öden.

---

1. Grafen fyller i år 40 år. Den infördes nämligen i nationen år 1874 af Ivar Afzelius efter tyskt mönster.
2. Med Albert åsyftas tydligen förutvarande förste kurator, Albert Östervall.
3. Wilh. Andersen, Bacchuståget i Norden.
4. Knut Nyblom a. a., s. 127.