Ur mitt liv/Offensiv mot Italien

←  Vår motstöt på ostfronten

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Offensiv mot Italien

Fortsättningen av de fientliga anfallen under andra halvåret 1917  →

OFFENSIV MOT ITALIEN.

Oaktat läget i Flandern denna höst är utomordentligt allvarligt, besluta vi oss för en offensiv mot Italien. Efter min tidigare avvisande hållning gent emot ett dylikt företag förvånas man måhända över, att jag ändå nu utverkade min allerhögste krigsherres medgivande till användning av tyska trupper för en operation, av vilken jag lovade mig så ringa inflytande på vårt allmänna läge. Beträffande detta kan jag blott säga, att jag icke ändrat mina åsikter i detta fall. Jag ansåg det även på hösten 1917 uteslutet, att vi, till och med efter en genomgående seger, skulle kunna lyckas spränga bort Italien från förbundet med våra fiender; lika litet på hösten 1917 som i början av året ansåg jag, att vi uteslutande för äran av ett framgångsrikt fälttåg mot Italien finge undandraga det farliga läget på västfronten tyska truppen. Anledningarna till att jag numera förordade vårt deltagande i en dylik operation voro att söka på andra områden. Vår österrikisk-ungerske bundsförvant upplyste oss nämligen, att han icke mer skulle hava kraft att motstå ett tolfte italienskt anfall på Isonzofronten. Denna underrättelse var för oss av lika stor militär som politisk betydelse. Det gällde icke blott förlusten av Isonzolinjen utan helt enkelt hela det österrikisk-ungerska motståndets sammanbrott. Donaumonarkien var vida känsligare för ett eventuellt nederlag vid den italienska fronten än för ett sådant på den galiziska krigsteatern. För Galizien hade man i Österrike-Ungern aldrig kämpat med hänförelse. »Den, som förlorar kriget, får behålla Galizien» var ett under kriget ofta hört österrikisk-ungerskt skämt. Däremot var intresset för den italienska gränsen städse utomordentligt stort inom Donaumonarkien. I Galizien, d. v. s. mot Ryssland, stred Österrike-Ungern endast med förståndet, mot Italien däremot med hjärtat. För kriget mot Italien intresserade sig på ett i ögonen fallande sätt alla dubbelstatens folkstammar. Tjeckisk-slovakiska trupper, som svikit mot Ryssland, uppförde sig bra gent emot Italien. Kriget därstädes utgjorde i viss mån ett enande band för hela monarkien. Vad skulle inträffa, om även detta band söndersletes? Faran härför är vid den tidpunkt, om vilken vi tala, stor. I slutet av augusti har nämligen Cadorna i elfte Isonzoslaget verkligen för en gångs skull vunnit betydlig terräng. Alla föregående förluster har man tröstat sig över; de voro, enligt vår egen rika erfarenhet, en naturlig följd av anfallsmedlens förstörande verkningar även mot det starkaste försvar. Men nu hade de österrikiska motståndslinjerna trängts tillbaka till yttersta randen. Vunne italienarna efter förnyade förberedelser ytterligare terräng, så bleve Österrikes läge framför Triest ohållbart. Triest är alltså allvarligt hotat. Men ve oss, om denna stad faller. Liksom Sebastopol avgjorde Krimkriget, tyckes Triest kunna avgöra kriget mellan Italien och Österrike. Triest är för dubbelmonarkien icke blott en ideell storhet utan har även ett högst reellt värde. På besittningen av detsamma beror även i framtiden en stor del av landets ekonomiska frihet. Triest måste alltså räddas, och alldenstund detta icke kan ske på annat sätt, så måste det ske med tysk hjälp.

Lyckades det oss att genom en gemensam genomgripande seger lätta trycket för vår allierade vid hans sydvästfront i lika hög grad, som kort förut på ostfronten, så skulle Österrike-Ungern i varje fall, mänskligt att döma, vara i stånd att fortfarande hålla ut i kriget vid vår sida. De svåra striderna på Isonzofronten hade hittills starkt tärt på den österrikisk-ungerska försvarskraften. Största delen av dess bästa trupper hade stått mot Cadorna och lidit svårt vid Isonzo. Österrikisk-ungerskt hjältemod hade därvid firat de mänskligt största triumfer. Ty försvaret vid Isonzo höll sig i tre års tid mot en minst tredubbel italiensk övermakt och därtill i ett läge, som i elände och fasor icke stod tillbaka för något av våra stridsfält på västfronten, ja i flera hänseenden till och med överträffade dessa. Icke skola vi heller glömma, vilka väldiga fordringar ett högfjällskrig i Sydtyrolen ställde på försvarstrupperna. På många ställen sträckte sig ju dock detta krig ända upp i den eviga snöns och isens regioner.

Den närmast till hands liggande tanken vid en operation mot Italien var en framryckning från Sydtyrolen. Därigenom kunde den italienska härens huvudkrafter i den stora venetianska kitteln drivas mot förintelse eller upplösning. På ingen av våra krigsfronter erbjödo de strategiska operationerna lika gynnsamma förutsättningar för en väldig framgång. Varje annan operation måste i jämförelse med denna framstå nästan som ett uppenbart strategiskt fel. Och detta oaktat måste vi avstå från dess utförande!

Vid bedömandet av denna fälttågsplan få vi icke lämna ur sikte det inre sammanhanget mellan vår strid på västfronten och kriget mot Italien. Med hänsyn till vårt läge på västfronten kunde vi icke för det sistnämnda ställa mer än hälften av det antal tyska fördelningar till förfogande, vilket generalöverste von Conrad på vintern 1916—17 hade ansett erforderligt för en verksam, genomgående offensiv från Sydtyrolen. Starkare krafter kunde vi icke ens ställa till vår bundsförvants förfogande om vi även räknade med sannolikheten, vilket också ju faktiskt blev fallet, att vår motståndare på västfronten vid ett svårt nederlag för sin allierade skulle se sig nödsakad att av sin stora övermakt sända några fördelningar till Italien. Mot planen på en operation från Sydtyrolen talade dessutom betänkligheten, att en tidigare vinter kunde inträda innan vår uppmarsch därstädes hunnit avslutas. Av anförda skäl tvingades vi därför att nöja oss med ett mindre mål och försöka genomstöta den italienska fronten vid Isonzoarméns tydligt svaga nordflygel för att sedan rikta ett förintande slag mot den italienska härens södra huvuddel, innan det lyckats denna att utföra återtåget bakom den skyddande Tagliamentoavskärningen.

Den 24. oktober började vårt anfall vid Tolmein. Endast med möda lyckades Cadorna att, med prisgivandet av många tusen fångar och kvarlämnande av stora mängder krigsmateriel, rädda den av förintelse hotade södra delen av sin här bakom Piave. Först där återvunno italienarna uti trängre gruppering och understödda av skyndsamt ditförda franska och engelska fördelningar kraft till förnyat motstånd. Vänstra flygeln av den nya fronten klängde sig fast vid de yttersta bergsryggarna av de venetianska alperna. Vårt försök ätt även sätta oss i besittning av dessa, den övre italienska lågslätten behärskande höjder och därmed även bringa det fientliga motståndet vid Piavefronten att sammanstörta misslyckades. Jag måste erkänna, att våra krafter icke längre voro tillräckliga för lösandet av denna uppgift. Operationen hade nått sin kulmen. Den segaste viljekraft hos så väl den på ort och ställe befintliga ledningen som hos dess trupper måste inför detta faktum låta vapnen sjunka.

Huru mycket jag än gladde mig åt de uti Italien vunna framgångarna, kunde jag ändå icke helt värja mig från en känsla av besvikenhet. Den stora segern hade dock förblivit ofullständig. Visserligen vände våra präktiga soldater tillbaka med berättigad stolthet även från detta fälttåg, men soldaternas glädje är dock icke alltid identisk med deras ledares.