Ur mitt liv/Kallelse till högsta krigsledningen

←  Krigsåret 1916 till och med slutet av augusti

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Kallelse till högsta krigsledningen

Livet i stora högkvarteret  →

KALLELSE TILL HÖGSTA KRIGSLEDNINGEN.

CHEF FÖR HÖGKVARTERETS GENERALSTAB.

Det var icke första gången, som min kejserlige och kunglige herre kallat mig till sig för överläggning rörande militära lägen och avsikter. Därför förmodade jag även denna gång, att Hans majestät ville personligen och muntligt höra mina åsikter i någon viss fråga. Under antagande, att det endast gällde ett kort uppehåll, tog jag icke med mig mera bagage, än som var obetingat nödvändigt för ett dylikt. Den 29. augusti inträffade jag i Pless i sällskap med min stabschef. På uppdrag av kejsaren emottog chefen för militärkabinettet mig på bangården. Av hans mun erfor jag först de utnämningar, som väntade mig och general Ludendorff.

Framför slottet i Pless träffade jag min allerhögste krigsherre själv, väntande på Hennes majestät kejsarinnan, som strax efter mig anlänt till Pless. Kejsaren hälsade mig genast såsom chef för högkvarterets generalstab och general Ludendorff såsom min förste generalkvartermästare. Även rikskanslern hade inställt sig från Berlin och syntes icke mindre överraskad än jag över förändringen i generalstabschefsbefattningen, vilken Hans majestät i min närvaro meddelade honom. Jag nämner detta, emedan även härvidlag legendbildning har ägt rum.

Övertagandet av ämbetet ur min företrädares händer försiggick strax efteråt. Vid avskedet räckte mig general v. Falkenhayn handen med orden: »Gud hjälpe eder och fäderneslandet!»

Vilka skäl, som föranlett vår plötsliga kallelse till detta nya verksamhetsområde, erfor jag varken vid mitt tillträde till min nya befattning eller senare av kejsaren, vilken alltid med aktning tänkte på min företrädare. Att giva dylika fakta rent historiskt värde har jag aldrig haft håg för och saknade då dessutom tid. För beslutens fattande stodo ju oss icke dagar utan timmar till buds.

KRIGSLÄGET I SLUTET AV AUGUSTI 1916.

Det krigsläge, varunder ombytet i ledningen av operationerna ägde rum, var enligt de intryck, jag först fick, följande.

Förhållandena på västfronten voro icke utan sina betänkligheter. Verdun hade icke fallit i våra händer och hoppet att söndermala den franska härens kraft i den väldiga eldbåge, som bildats omkring fästningens nord- och nordostfronter, hade icke heller förverkligats. Utsikterna till framgång för vårt anfall därstädes hade blivit allt mindre, men företaget hade ännu icke uppgivits. Vid Somme rasade striden sedan nära två månader. Där avlöste den ena krisen den andra, och våra linjer utsattes ihållande för det yttersta hållfasthetsprov.

På ostfronten hade i sydöstra delen av Karpaterna den ryska offensivens bränningar slagit ända upp mot bergskammen. Om denna sista skyddsvall för det ungerska landet med nu disponibla krafter skulle kunna hållas mot nya stormanfall, måste efter de föregående händelserna anses tvivelaktigt. Även i landet framför Karpaternas nordvästra del var läget ytterst spänt. Visserligen hade därstädes de ryska anfallen för närvarande något avtagit, men det var icke att hoppas, att detta lugn skulle bliva av längre varaktighet.

Den österrikisk-ungerska offensiven från Sydtyrolen hade inför den galiziska frontens sammanstörtande måst uppgivas. Italienarna övergingo nu å sin sida åter till anfall på Isonzofronten. Dessa strider tärde i hög grad på den österrikisk-ungerska härens krafter. Dessa slogos där under de svåraste förhållanden mot en mångdubbelt överlägsen fiende på ett sätt, som var värt det högsta beröm.

Av vikt för så väl läget i sin helhet som för ögonblickets krav voro slutligen även de rådande förhållandena på Balkan. Den på vår uppmaning av bulgarerna mot Sarrail företagna offensiven i Macedonien hade efter några framgångar i början måst avbrytas. Det politiska mål, som varit förbundet med detta anfall, nämligen att avhålla Rumänien från att ingripa i kriget, hade icke uppnåtts.

Initiativet låg för närvarande överallt hos våra motståndare. Man måste räkna med, att dessa skulle insätta alla krafter för att fortfarande hålla oss under detta tryck. Utsikterna till ett måhända nära och framgångsrikt slut på kriget måste finna de fientliga allierade på alla fronter beredda till de största kraftansträngningar och de svåraste offer. Alla ville väl giva sitt sista för att få deltaga i den dödsstöt mot centralmakterna, till vilken Rumänien blåste det segervissa halalit!

Såväl den tyska som den österrikisk-ungerska härens för ögonblicket fria och disponibla reserver voro fåtaliga. Tills vidare stodo vid den närmast hotade siebenbürgsk-rumänska gränsen endast svaga posteringar, till största delen gränsridare och tullvakter. I det inre av Siebenbürgen hade upprivna österrikisk-ungerska fördelningar förlagts, delvis stridsodugliga spillror. Där uppställda eller under uppsättning varande nybildningar hade en alltför ringa styrka för att kunna tagas i betraktande för ett allvarsamt motstånd mot en rumänsk invasion i landet. Förhållandena på södra Donaustranden voro i detta avseende för oss gynnsammare. En av bulgariska, osmanska och tyska förband nybildad armé höll på att koncentreras i det bulgariska gränsområdet invid Dobrudscha och längre uppåt Donau, sammanlagt omkring sju fördelningar av mycket olika styrka.

Detta var i huvudsak allt, som för närvarande fanns till förfogande på denna den mest sårbara av alla sårbara platser på vår europeiska krigsskådeplats, nämligen den rumänska gränsen. Ytterligare kraftbehov måste antingen dragas bort från andra stridsfronter eller tagas från förband, som voro förslitna och i behov av vila eller slutligen vinnas genom uppsättande av nya fördelningar. Men just i sistberörda avseende voro förhållandena varken hos oss eller våra bundsförvanter gynnsamma. Ersättningsförhållandena hotade vid fortfarande lika eller högre påfrestning att bliva betänkliga. Ävenledes hade förbrukningen av materiel och skjutförnödenheter genom stridernas långa varaktighet och omfång på alla fronter blivit så oerhörd, att faran för en förlamning av vår krigföring redan av denna anledning icke syntes utesluten. Till läget i Turkiet återkommer jag senare.

DET POLITISKA LÄGET.

Icke blott de första intrycken av det militära utan även av det allmänna politiska läget fordra en kort utläggning. Jag börjar med förhållandena inom vårt eget fosterland.

Då ledningen av operationerna uppdrogs åt mig, ansåg jag stämningen inom hemorten visserligen icke modfälld men dock allvarsam. Det rådde intet tvivel, att man där fått ögonen öppnade genom många av de sista månadernas krigshändelser. Därtill kom, att nöden i det dagliga livet väsentligt stegrats. Särskilt svårt led medelklassen under de för den ovanligt ogynnsamma ekonomiska förhållandena. Livsmedelsransonerna blevo allt knappare, skördeutsikterna voro medelmåttiga.

Rumäniens krigsförklaring betydde under dessa omständigheter en ytterligare belastning av hemortens krigsvilja. Dock var fosterlandet uppenbarligen även nu berett att hålla ut. Huru länge och huru stark denna stämning skulle hålla sig, kunde man visserligen icke på förhand säga. Utgången av den närmaste tidens krigiska tilldragelser måste i detta hänseende komma att verka avgörande.

Vad Tysklands förhållande till sina bundsförvanter beträffar, skulle vi, enligt propagandauttalandena i den fientliga pressen under kriget, obetingat behärska dessa. Det påstods, att vi så att säga höllo Österrike-Ungern, Bulgarien och Turkiet i strupen, beredda att strypa dem, om de icke gjorde, vad vi ville. Och dock kunde det knappast givas en större förvanskning av verkliga förhållandet, än vad som låg i detta påstående. Jag tror, att Tysklands svaghet i jämförelse med England ingenstädes tydligare framträder än i olikheten i politiskt inflytande på respektive bundsförvanter.

Om till exempel det officiella Italien någon gång skulle vågat att utan britannisk tillåtelse öppet visa benägenhet för fred, så var England, när som helst, i stånd att helt enkelt genom hunger tvinga denne bundsförvant till fortsättande av den en gång påbörjade politiken. Lika stark och ovillkorligt behärskande var Englands ställning gent emot Frankrike. Mera oberoende i detta avseende var väl Ryssland, men även tsarrikets politiska självständighet hade av statshushållnings- och finansiella skäl gent emot England sina gränser. Huru mycket ogynnsammare var icke Tysklands ställning i detta hänseende. Vilka politiska, ekonomiska eller militära maktmedel hade vi i vår hand att tillgripa vid eventuella avfallssträvanden hos någon av våra bundsförvanter? Så vida dessa stater icke genom fri vilja eller på grund av den hotande säkra undergången kände sig bundna vid oss, hade vi ingen makt att hålla dem kvar. Jag drager icke i betänkande att framhålla detta obestridliga faktum såsom en synnerlig svaghet för vårt läge i stort sett.

Och nu till de enskilda bundsförvanterna.

De inrepolitiska förhållandena i Österrike-Ungern hade under loppet av sommaren 1916 tagit en ingalunda ofarlig vändning. Den därvarande politiska ledningen hade några veckor före vår ankomst till Pless inför vår riksledning icke gjort någon hemlighet av, att Donaumonarkien icke längre var i stånd att bära någon genom militära och politiska missöden framkallad ytterligare belastning. Missräkningen över att den med alltför stora löften beledsagade offensiven mot Italien strandat, var djupgående. Det snabba sammanbrottet av motståndet på den galizisk-wolhyniska fronten framkallade hos den stora massan av det österrikisk-ungerska folket en misstrogen pessimism, som fann ett obegränsat eko inom folkrepresentationen. De ledande kretsarna i Österrike-Ungern stodo tvivelsutan under inflytande av denna stämning. Det var visst icke första gången, som dylika betänkliga åsikter ljudit över till oss från deras centrum. Man hade där för litet självförtroende. Då man icke förstod att samla sina egna krafter, misstrodde man deras storlek. Med detta omdöme förnekar jag ej, att de politiska svårigheterna inom dubbelmonarkien voro oändligt mycket större än inom vårt enade tyska fosterland. Även livsmedelsfrågan var allvarsam. Särskilt ledo de tysk-österrikiska landsdelarna bittert av den härskande bristen. Enligt mitt förmenande förelåg ingen anledning att på något sätt misstro Österrike-Ungerns förbundstrohet. Under alla förhållanden måste emellertid sörjas för, att landet snarast möjligt lättades från den på detsamma vilande bördan.

Annorlunda, jag skulle kunna säga nationellt fastare än i Österrike-Ungern, lågo de inrepolitiska förhållandena i Bulgarien. Samtidigt med striden för de bulgariska stamförvanternas statliga sammanslutning förde landet striden för sin slutgiltiga ställning såsom den främsta makten på Balkan. De med centralmakterna och Turkiet avslutade fördragen i förening med de föregående krigsresultaten syntes skola medföra säker uppfyllelse av Bulgariens vittgående önskningar. Landet hade dock inträtt i det nya kriget starkt utmattat efter det sista Balkankriget och hade dessutom icke på långt när gått i det nuvarande kriget med samma hänförelse, som förefanns vid 1912 års krigsutbrott. Denna gång leddes det mer av sina statsmäns kalla beräkningar än av nationell lyftning. Det var därför ej att undra över, om folket kände sig belåtet med besittningen av de eftersträvade landskapen och icke visade någon stark böjelse för nya företag. Om dröjsmålet med krigsförklaringen mot Rumänien — vid min ankomst till Pless hade denna ännu icke följt — uteslutande var ett utslag av denna stämning, tillåter jag mig dock ännu i dag att betvivla. Livsmedelsförhållandena i landet voro, mätta efter tysk måttstock, goda.

I stort sett trodde jag mig kunna hysa den förhoppningen, att vårt förbund med Bulgarien skulle kunna uthärda ett eventuellt militärt belastningsprov.

Icke mindre förtroende hyste jag till Turkiet. Det osmanska riket hade inträtt i striden utan varje strävan efter politisk maktutvidgning. Dess ledande män, framför allt Enver Pascha, hade klart insett, att det för Turkiet icke kunde givas någon neutralitet i den utbrutna striden. Man kan faktiskt icke tänka sig, att Ryssland och västmakterna i längden skulle kunnat taga hänsyn till de restriktiva bestämmelserna beträffande användandet av sunden. Upptagandet av striden betydde för Turkiet, lika utpräglat som för oss andra, en fråga om vara eller icke vara. Våra motståndare gjorde oss en tjänst genom att från början förkunna detta högt och tydligt.

I denna strid hade Turkiet hittills utvecklat en styrka, som förvånade alla. Dess aktiva krigföring överraskade vän som fiende, och det band starka fientliga stridskrafter på alla asiatiska krigsskådeplatser. Man har senare i Tyskland ofta riktat den förebråelsen mot högsta krigsledningen, att densamma för stärkandet av Turkiets stridskraft skulle splittrat sina egna medel. Vid detta omdöme tog man icke i betraktande, att vi just genom nämnda understöd gjorde det möjligt för våra allierade att i längden hålla mer än 100,000 man av motståndarnas bästa stridstrupper borta från våra mellaneuropeiska krigsskådeplatser.

DEN TYSKA HÖGSTA KRIGSLEDNINGEN.

Erfarenheterna från våren och sommaren 1916 hade visat nödvändigheten av att upprätta en ledande och fullt ansvarig befälsmyndighet för oss och våra allierade härar. I samförstånd med de regerande statsöverhuvudena skapades en högsta krigsledning. Den överläts åt Hans majestät tyske kejsaren. Chefen för tyska högkvarterets generalstab erhöll rätten att »på uppdrag av denna högsta krigsledning» utfärda anvisningar och träffa överenskommelser med de förbundna härarnas generalstabschefer.

Genom det stora tillmötesgåendet och det förtroendefulla samarbetet med de mig i övrigt jämställda generalstabscheferna vid de förbundna härarna kunde jag inskränka användningen av min nya rättighet till några enstaka synnerligen viktiga krigiska avgöranden. Behandlingen av gemensamma politiska och ekonomiska frågor föll icke inom området för högsta krigsledningens verksamhet.

Min uppgift bestod följaktligen uti att meddela de allierade de ledande synpunkterna för den gemensamma krigföringen och samla deras krafter och verksamhet till uppnående av det gemensamma målet. Det skulle motsvarat allas våra intressen, om högsta krigsledningen, med bortseende från enskilda särintressen, ja till och med under uppgivande av vissa för avgörandet oväsentliga hänsyn, hade kunnat tillkämpa sig en genomgripande framgång på en av huvudkrigsskådeplatserna. Det låg emellertid i koalitionskrigets oföränderliga natur, att vår högsta krigsledning genom hänsyn av all möjlig art ofta häruti skulle beredas svårigheter.

Det är känt, att Tyskland i detta krig gent emot sina bundsförvanter i långt högre grad varit den givande än den mottagande parten. Genom att fastslå detta bör och kan visserligen icke den uppfattningen företrädas, att Tyskland skulle kunnat genomföra denna oerhörda strid utan bundsförvanter. Likaledes innebär den mången gång uttalade åsikten, att Tyskland endast stött sig på krymplingar såsom allierade, en svår missuppfattning av verkligheten och en ensidig överdrift. Man förbiser därvidlag, att även våra bundsförvanter på många ställen dragit på sig mycket överlägsna fientliga krafter.

Då jag nu skådar tillbaka på det förflutna, har jag intrycket, att den svåraste delen av våra uppgifter, sedd från högsta krigsledningens ståndpunkt, icke låg uti stora operationer utan i utjämnandet av de enskilda bundsförvanternas åt olika håll riktade intressen. Jag vill därvid låta vara osagt, om i de flesta fall politiska förhållanden gjorde sig mera gällande än militära skäl. En alldeles särskild svårighet för våra planer och beslut låg uti de allierade härarnas olika värde. Efter övertagandet av högsta krigsledningen måste vi först så småningom lära oss, vad vi kunde vänta och fordra av våra bundsförvanters vapen.

Under fälttåget i Polen hade jag för första gången lärt känna den österrikisk-ungerska härsmakten i omedelbar samverkan med våra trupper. Redan då motsvarade den icke längre helt och hållet de fordringar, vi voro vana att ställa på våra egna stridskrafter. Den huvudsakliga orsaken till tillbakagången uti de österrikisk-ungerska truppenheternas genomsnittsvärde låg obestridligt i den utomordentliga stöt, som hären erhållit vid sin, som jag redan uttryckt mig, överdådigt djärva, rent frontala operation vid krigsutbrottet i Galizien och Polen. Efteråt har man påstått, att den österrikisk-ungerska offensiven då haft till följd, att de ryska härskarornas anfall bröts. Detta skulle emellertid kanske kunnat uppnås på ett mindre riskabelt sätt och med betydligt mindre offer. I varje fall återhämtade sig den ryska hären efter de då lidna förlusterna, men icke så den österrikisk-ungerska, ja, Österrike-Ungerns djärva offensivanda slog om till en ihållande överdriven känslighet för de ryska massorna. Alla den österrikisk-ungerska högsta krigsledningens ansträngningar att avhjälpa de lidna svåra skadorna möttes av oövervinneliga svårigheter. Att ingå på dessa i detalj anser jag mig kunna underlåta. Jag vill endast framkasta frågan: huru skulle det kunnat lyckas mänskliga krafter att framkalla en ny, livande eggelse till enhetlig, nationell stridsvilja i dubbelmonarkiens folkblandning, sedan viljekraftens första blomstring, hänförelsen och självförtroendet knäckts? Huru skulle särskilt officerskåren, som lidit så svårt vid den första framstormningen, åter kunna i någon mån bringas till sin forna höga ståndpunkt? Må vi icke glömma, att Österrike-Ungern icke på långt när förfogade över de andliga krafter, ur vilka Tyskland så länge och så ofta förmådde skapa nytt.

Det låg en villfarelse i antagandet, att den österrikisk-ungerska armén i sin helhet överallt i lika hög grad drabbats av den ihållande nedgången i sina truppers värde. Dubbelmonarkien förfogade intill det sista över högvärdiga truppförband. En stark fallenhet för oberättigad pessimism i kritiska lägen visade sig dock på många ställen. Icke ens den högre österrikisk-ungerska truppledningen var härav oberörd. Endast på så sätt kunde det förklaras, att stridsviljan hos vår allierade, till och med efter framstående anfallsprestationer, helt överraskande bröt samman, ja till och med slog om till motsatsen.

Genom de ovan berörda företeelserna infördes naturligtvis ett stort osäkerhetselement i vår högsta krigslednings beräkningar. Vi voro aldrig säkra, att icke oförmodade eftergifter hos allierade truppdelar oväntat kunde ställa oss inför fullkomligt ändrade lägen och därigenom kullkasta våra planer. Svaghetsmoment förekomma i varje armés truppenheter. De hava sin orsak i den mänskliga naturen. Ledningen måste räkna därmed som med en given faktor, vars storlek emellertid icke låter sig fastställas. Genom en fullvärdig trupp övervinnas dock i de flesta fall hastigt dylika svaghetsmoment eller åtminstone återstår alltid, till och med vid de största sammanbrott, en kärna av slagkraft och motståndsvilja. Men ve det förband, där även denna sista kärna fullständigt förbränts. Då drabbar ofärden förhärjande icke blott den ifrågavarande truppen utan även de anslutande eller i densamma insatta segare förbanden; de fattas av katastrofen i flank och rygg och träffas mången gång av ett hårdare öde än de mindre ståndaktiga. Sådant var ofta det sorgliga slutet för våra i österrikisk-ungerska fronter inbyggda stödjepunkter. Var det underligt, att härigenom stämningen hos våra trupper gent emot de österrikisk-ungerska vapenbröderna icke alltid var så förtroendefull och välvillig?

På det stora hela få vi emellertid icke underskatta Österrike-Ungerns prestationer uti denna väldiga kamp och hängiva oss åt bittra känslor, vilka mången gång uppstått under intrycket av svikna förväntningar. Donaumonarkien förblev oss en trogen vapenkamrat. Vi hava gemensamt genomlevat stolta tider och borde under gemensam olycka akta oss att på allvar skiljas.

Den bulgariska hären hade en helt annan inre byggnad än den österrikisk-ungerska. Den var fullt nationellt enhetlig. Intill hösten 1916 hade den bulgariska armén lidit jämförelsevis obetydligt i det stora kriget. Vid bedömandet av dess värde fick man emellertid icke förgäta, att den helt nyligen utstått ett annat mördande krig, i vilket blomman av dess officerskår ja, hela landets intelligens till största delen dukat under. Dess återställande var minst lika svårt i Bulgarien som i Österrike-Ungern. De ännu jämförelsevis primitiva förhållandena på Balkan försvårade dessutom för hären införandet och användningen av många för det moderna kriget oundgängligt nödvändiga strids- och samfärdsmedel. Detta gjorde sig så mycket mera kännbart, som vi även på macedoniska fronten hade fullgoda franska och engelska truppförband emot oss. Redan av denna anledning låg det ingenting överraskande i, att vi måste understödja Bulgarien icke blott med materiella medel utan även med personlig kraft.

Helt annorlunda än inom österrikisk-ungerska och bulgariska arméerna voro däremot förhållandena inom den turkiska. Vår tyska militärmission hade före kriget knappast haft tid att verka för och ännu mindre uppnå någon genomgripande förbättring i de oordnade förhållandena inom den turkiska hären. Detta oaktat hade det lyckats att mobilisera ett stort antal turkiska förband. Men vid Dardanellerna och sina första anfallsoperationer i Armenien hade armén lidit utomordentligt svårt. Detta oaktat syntes dess prestationsförmåga tillräcklig för den uppgift, som högsta krigsledningen i första hand givit den: försvar av det turkiska landområdet. Ja, det var till och med möjligt att så småningom använda starka delar av den osmanska hären på europeisk botten. Vårt militära understöd till Turkiet inskränkte sig huvudsakligen till leverans av stridsmedel och tillhandahållande av talrika officerare. De för de asiatiska krigsskådeplatserna intill hösten 1916 avlämnade tyska formationerna drogos av oss, med turkiska högsta krigsledningens medgivande, undan för undan tillbaka, allt eftersom Turkiet var i stånd att övertaga och betjäna dessa formationers materiel.

Våra materielleveranser utsträcktes ända till senusiterna på Afrikas nordkust, till vilka vi med hjälp av våra undervattensbåtar huvudsakligen levererade gevär och skjutförnödenheter. Om också dessa sändningar voro små, så Verkade de dock utomordentligt stimulerande på de muhammedanska stammarnas krigiska anda. De praktiska resultaten för vår krigföring av deras kamp låta sig icke ännu fullt överskådas, måhända voro de större, än vi då kunde ana.

Till och med över Afrikas nordkust försökte vi bringa våra vapenbröder understöd. Sålunda utvecklade vi bland annat närmare den av Enver Pascha år 1917 väckta tanken att sända stammarna i Yemen, vilka förblivit sin Padischah i Konstantinopel trogna, finansiell hjälp. Då landvägen dit spärrades av upproriska nomadstammar i Arabiska öknen, och Röda havets kuster icke kunde nås med våra undervattensbåtar, på grund av att deras aktionsradie var för liten, återstod oss ingen annan väg än genom luften. Till mitt djupa beklagande disponerade vi då ännu icke något luftskepp, som med säkerhet skulle kunnat övervinna de meteorologiska svårigheterna vid en färd över den stora öknen. Planens utförande måste därför uppgivas.

I detta sammanhang bör jag nämna, att jag 1917 med det varmaste intresse följde försöket att luftledes tillföra våra skyddstrupper i Ostafrika vapen och läkemedel. Zeppelinskeppet måste som bekant vända om över Sudan, enär våra skyddstrupper under tiden ryckt längre söderut och förlagt sina operationer till Portugisiska Ostafrika. Med vilka stolta känslor jag under kriget i tankarna följde dessa präktiga truppers nästan övermänskliga prestationer, behöver ingen närmare förklaring. De hava på afrikansk mark rest ett oförgängligt minnesmärke åt tyskt hjältemod.

Vid en återblick på våra allierades prestationer måste jag erkänna, att de i det gemensamma arbetet för vår stora sak spände sina egna krafter, så långt som deras statliga, ekonomiska, militära och etiska krafters kynne gjorde det möjligt för dem. Ingen uppnådde visserligen idealet, men om vi framför alla andra mest närmade oss detta ideal, så var detta endast möjligt till följd av de väldiga, för oss i början icke fullt medvetna inre krafter, vilka vi under loppet av vår historias sista årtionde hade samlat, krafter, som förefunnits i fosterlandets alla samhällslager, icke slumrande utan levande och alltjämt växande sig starkare i beständig omsättning. Endast då en hel stat i sig själv är sund, och ofördärvade livskrafter så starkt genomflyta densamma, att de osunda i det avgörande ögonblicket ryckas med, endast då äro sådana prestationer, som dem vi fullgjorde och därtill fullgjorde långt utöver de förpliktelser, vårt förbund ålade oss, tänkbara.

Att så kunde ske, därför hava vi historiskt bevisligt huvudsakligen att tacka Hohenzollrarna och bland dessa i den tyska storhetens sista skede vår kejsare Wilhelm II. Trogen sin ätts traditioner såg denne härskare i hären folkets bästa skola och arbetade oförtrutet på dess fortsatta utveckling. Så stod då Tysklands härsmakt där som den främsta i världen: före kriget det fredliga arbetets aktningsbjudande skydd, under kriget kärnan i all kraftyttring.

PLESS.

Redan under krigets tidigare skeden hade den oberschlesiska lilla staden Pless av högsta krigsledningen valts till provisoriskt säte för stora högkvarteret. Anledningen till detta val låg i uppehållsortens nära grannskap till det österrikisk-ungerska högkvarteret i den österrikisk-schlesiska staden Teschen. Den fördel, som möjligheten av ett snabbt och personligt meningsutbyte mellan de båda högkvarteren medförde, var även nu bestämmande för högkvarterets fortsatta bibehållande på denna plats.

Det tyska stora högkvarteret utgjorde naturligtvis en mötesplats för tyska och allierade furstliga personer, vilka ville rådföra sig med min kejserlige herre i politiska och militära frågor. Till de första monarker, som jag där hade äran att närmare komma i beröring med, hörde tsar Ferdinand av Bulgarien. Han gjorde på mig intryck att vara en framstående diplomat. Hans politiska blick gick långt bortom Balkans gränser. Mästerligt förstod han därvidlag att verksamt belysa och framhålla sitt lands ställning till världspolitikens stora avgörande frågor. Bulgariens framtid borde, ansåg han, avgöras i detta krig genom det slutgiltiga avlägsnandet av det ryska inflytandet och förenandet av alla bulgariska stamförvanter under enhetlig ledning. Andra mål för sin politik har tsaren inför mig aldrig bringat på tal. Det sätt, varpå Bulgariens härskare ledde sin äldste sons politiska uppfostran, gjorde på mig ett särskilt intryck. Kronprins Boris var i viss mån sin kunglige faders privatsekreterare och föreföll att vara invigd i tsarens hemligaste politiska tankar. Den högt begåvade prinsen med sina förnäma tänkesätt spelade den honom anförtrodda viktiga rollen med anspråkslös tillbakadragenhet. Det faderliga regementet var dessutom tämligen strängt.

Sitt lands utrikespolitik skötte tsaren på det hela taget ensam. I vad mån han även behärskade sitt lands svåra inrepolitiska förhållanden, förmår jag icke bedöma. Jag tror emellertid, att han mitt i den ofta sönderslitande politiska anarki, som rådde i Bulgarien, förstod att göra sin vilja gällande, även om det mången gång skedde med autokratiska medel. I detta hänseende var hans uppgift tvivelsutan svår. Liksom alla balkanfolk hade bulgarerna gjort språnget direkt från slaveri till statlig frihet. Skolningen och det hårda arbetet vid övergången från ett tillstånd till ett annat felades dem därför. Jag fruktar, att detta ofta så högt begåvade folk ännu i många årtionden skall känna följderna av frånvaron av varje uppfostrande mellanperiod.

Den bulgariske konungen var i varje fall vid ifrågavarande tid en av de mest betydande härskarna. Gent emot oss bevisade han sig vara en trogen bundsförvant.

Under vår vistelse i Pless dog kejsar Frans Josef. För Donaumonarkien och oss var detta en förlust, som i hela sin vidd först senare torde kunna värdesättas. Det led intet tvivel, att med hans död den ideella samlingspunkten för Donaumonarkiens mångfald av folk gick förlorad. Med den ärevördige gamle kejsaren sjönk nämligen en stor del av det månghövdade rikets nationella samvete för alltid i graven.

De svårigheter, inför vilka den unge kejsaren ställdes, låta sig i storlek och mångfald icke jämföras med dem, som följa ett tronombyte i riken med befolkning av samma stam. Den nye härskaren försökte genom folkligt försonande åtgärder ersätta det bortfallande av den etiskt bindande makten, vilket inträtt genom kejsar Frans Josefs frånfälle. Till och med mot statsupplösande element trodde han på verkningarna av politiska nådebevis. Medlet slog fullständigt fel, dessa element hade för länge sedan avslutat sina kontrakt med våra gemensamma fiender och voro långt ifrån att frivilligt ånyo uppsäga dem.

Under de mångfaldiga livliga, personliga förbindelser med dåvarande generalöversten Conrad von Hötzendorf, vilka vistelsen i Pless medförde för mig, bekräftades det intryck jag redan tidigare fått av honom såsom soldat och ledare. General von Conrad var en rikt begåvad personlighet, en glödande österrikisk patriot och en varmhjärtad anhängare av vår gemensamma sak. Mot politiskt inflytande, som sökte föra honom ur denna riktning, ställde han sig, utan tvivel av djupaste övertygelse, avvisande. I sin operativa åskådning var generalöversten synnerligen storslagen. Han förstod att ur virrvarret av mindre viktiga bisaker plocka fram kärnpunkten uti våra gemensamma stora frågor, och han var en synnerligen framstående kännare av förhållandena på Balkan och i Italien.

De betydande svårigheter, som stodo i vägen för en nationell enhetskänsla inom österrikisk-ungerska armén och de härur uppstående bristerna voro generalöversten välbekanta. Detta oaktat överskattade han vid uppgörandet av sina högt strävande planer här och där den honom anförtrodda härens prestationsförmåga.

Även Turkiets och Bulgariens militära ledare lärde jag personligen känna under loppet av hösten och vintern i Pless.

Enver Pascha visade inför mig en ovanligt vidsynt och fri uppfattning av innebörden i ledningen av det nuvarande kriget och dess genomförande. Denne osmans hängivenhet för vår gemensamma stora och svåra sak var obestridlig. Jag skall aldrig förgäta det intryck, jag fick av Turkiets vice generalissimus vid vår första överläggning i början av september 1916. På min begäran skildrade han då det militära läget i Turkiet. Med anmärkningsvärd klarhet, bestämdhet och öppenhet gav han oss en uttömmande bild av detsamma och slöt, vändande sig till mig, med de orden: »Turkiets läge i Asien är delvis mycket svårt. Vi måste befara att i Armenien kastas ännu längre tillbaka. Ävenledes är det icke uteslutet, att striderna i Irak ånyo snart uppblossa. Likaledes tror jag, att engelsmännen inom kort skola vara i stånd att med övermakt anfalla oss i Syrien. Men vad som än händer i Asien, så ligger krigets avgörande på europeisk mark och för detta ställer jag alla mina ännu disponibla fördelningar till förfogande.» Mera sakligt och osjälviskt har väl ännu aldrig en bundsförvant talat till en annan. Och det var icke uteslutande ord.

Med all sin höga uppfattning av kriget i allmänhet saknade dock Enver Pascha en grundlig militär, jag skulle vilja säga, generalstabsutbildning. En nackdel, som tydligen återfanns hos alla de turkiska cheferna så väl som hos deras staber. Man fick i detta avseende intrycket att det hos orientalerna förefanns en av naturen medfödd brist. Det såg ut som ägde den turkiska armén endast ett litet fåtal officerare, vilka voro i stånd att vid förverkligandet av en riktigt tänkt operation behärska ledningens tekniska, inre uppgifter. Känslan för nödvändigheten, att generalstaben mitt under de stora planernas genomförande även måste syssla med småsaker, saknades. Därav kom orsaken, att den orientaliska tankerikedomen ofta genom bristande militärt verklighetssinne gjordes ofruktbar.

En helt annan natur än den idérike osmanen var vår bulgariske vapenbroder, general Jekoff, en man med nykter iakttagelseförmåga, icke främmande för stora planer, men dock i första hand huvudsakligen inskränkande sig till Balkans synkrets. I huru hög grad han i sistnämnda avseende stod under sin regerings inflytande, kan jag icke med bestämdhet avgöra. I varje fall var han en varm anhängare av den bulgariska statsledningens utrikespolitiska riktlinjer. Med dess inrepolitiska hållning hade väl hans uppfattning ingenting gemensamt.

General Jekoff älskade sina soldater och var av dem älskad. Hans förtroende till dem även i politiskt hänseende var synnerligen vittgående. Anmärkningsvärt i detta avseende var ett hans yttrande, då tvivel uppdöko, huruvida icke möjligen den bulgariske soldaten skulle vägra strida mot ryssarna: »Om jag säger åt mina bulgarer att kämpa, så göra de det också, mot vem det vara må!» För övrigt voro vissa i folkkaraktären liggande svagheter hos hans soldater icke obekanta för generalen. Härtill återkommer jag senare.

Utom med de ledande militära personerna trädde jag i Pless även i personlig beröring med våra bundsförvanters politiska ledare. Här vill jag endast tala om den osmanske storvesiren Talaat Pascha och den bulgariske ministerpresidenten Radoslawow.

Talaat Pascha gav intrycket av en genial statsman. Han var icke i tvivelsmål om vare sig uppgiftens storhet eller bristerna i statsväsendet. Om det icke lyckades honom att utrota den egoism och den tröghet, som tryckte hans fosterland, så berodde detta uteslutande på storleken hos de svårigheter, som skulle övervinnas. Det gick icke att på några månader förbättra, vad som under århundraden försummats, vad hopblandning av folkraser och inre moralisk utmattning inom vida kretsar i staten långt före kriget fördärvat. Själv trädde han med rena händer i spetsen för staten och stannade där med händerna rena. Talaat var en fullödig representant för det gamla ridderliga turkväldet. Lika politiskt obetingat pålitlig som han mötte mig första gången 1916, sade han oss hösten 1918 farväl.

Svagheterna i den turkiska stats- och krigsledningen lågo i dennas stora beroende av de inre förhållandena. Politiskt och ekonomiskt egennyttiga personer tillhörande den så kallade kommittéregeringen blandade sig i den krigiska ledningen och bundo i många fall dess händer, så att den var ur stånd att med till förfogande stående medel rätta missförhållanden, som voro till fullo insedda. Visserligen gjorde enskilda, framstående män allt, som stod i deras förmåga, men den statliga auktoriteten genomträngde icke längre riket. Landets hjärta, Konstantinopel, slog för svagt och drev icke något sunt uppfriskande, staten befrämjande blod ut i de avlägset belägna provinserna. Nya planer hade för visso uppstått under kriget och frodades jämte de krigiska lagrarna från segrarna vid Dardanellerna och Tigris i äkta orientalisk yppighet. Man började tänka på hela Islams religiösa och politiska förening. Trots det synbart dåliga resultatet av det heliga krigets utropande, litade man på uppträdandet av muhammedanska troskämpar, som t. ex. i norra Afrika. Händelsernas gång skulle emellertid bevisa, att detta utslag av religiös fanatism endast hade sitt ursprung i lokala särintressen och att förhoppningen om dess spridning inom vidsträckta områden av inre Asien var en villfarelse, ja mera än så, en ödesdiger militär fara.

Bulgaren Radoslawow var i sitt politiska tänkesätt mera bunden vid jorden än den storslagne osmanske statsmannen Talaat Pascha. Jag vågar betvivla, att Radoslawow verkligen fullt insett djärvheten i det steg, som 1915 förde Bulgarien till vår sida, i hela dess storhet — jag bör kanske säga i hela dess av hans tsar fullt genomtänkta storhet. I varje fall var Radoslawow för oss obetingat pålitlig i sin utrikespolitik.

De bulgariska inrepolitiska partistriderna hade under kriget icke förlorat i vild upphetsning och hade även vunnit stor utbredning inom armén. Icke blott russofila idéer indrevo här sprängkilar, utan även striden mellan inrepolitiska partigrupper spred sig till trupperna och deras ledare. Till detta faktum var Radoslawow icke oskyldig.