Ur mitt liv/Förberedelser för det kommande krigsåret

←  Min ställning till politiska frågor

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Förberedelser för det kommande krigsåret

Den fientliga offensiven under första halvåret 1917  →

FÖRBEREDELSER FÖR DET KOMMANDE KRIGSÅRET.

VÅRA UPPGIFTER.

Så snart resultatet av 1916 års strider med någorlunda säkerhet lät sig överskådas, måste vi komma till klarhet rörande den fortsatta krigföringen under år 1917. Något tvivel om, vad fienden skulle göra under nästa år, rådde icke hos oss. Vi måste räkna med en allmän fientlig offensiv, så snart de fientliga förberedelserna och väderleksförhållandena skulle tillåta en dylik. Det var att förutse, att våra fiender, kloka av föregående års erfarenheter, skulle eftersträva samtidighet i sin offensiv på alla fronter, i den mån vi härtill lämnade dem tid och tillfälle.

Intet kunde ligga oss mera om hjärtat och bättre motsvara alla våra önskningar och känslor än att förekomma denna väntade generaloffensiv, kasta över ända de fientliga planerna och från början rycka åt oss initiativet. Jag vågar väl påstå, att jag i detta avseende icke försummat något under de gångna krigsåren, så snart blott medel härtill i något så när tillräcklig utsträckning stått till mitt förfogande. Men nu fingo vi icke låta dessa önskningar fördunkla vår blick för det verkliga läget.

Det rådde intet tvivel, att icke styrkeförhållandet mellan oss och våra motståndare vid slutet av år 1916 utvecklat sig ännu mera till vår nackdel, än vad fallet redan vid årets början varit. Rumänien hade slutit sig till våra fiender och trots sitt svåra nederlag förblivit en maktfaktor, med vilken vi fortfarande måste räkna. Hären fann bakom de ryska linjerna skydd och tid till reorganisation och kunde därvidlag i vidsträcktaste omfång räkna på ententens medverkan.

Det var en olycka för oss, att det icke under hela kriget lyckats vår härföring att snabbt tvinga ens en av våra mindre motståndare, med undantag av Montenegro, att utträda ur våra fienders krets. Sålunda hade belgiska armén år 1914 undkommit ur Antwerpen och stod fortfarande, om ock i det stora hela overksam emot oss, alltjämt tvingande oss till en ingalunda obetydlig kraftförbrukning. Beträffande serbiska armén hade det 1915 endast skenbart gått oss gynnsammare. Den hade, visserligen i ett tröstlöst tillstånd, undgått vår omfattande rörelse. På sommaren 1916 uppträdde den detta oaktat åter stridsduglig på krigsskådeplatsen i Macedonien och erhöll till sina förbands förnyande fortsatt förstärkning och ersättningsmanskap från alla möjliga länder, på sistone även genom österrikisk-ungerska överlöpare av slavisk nationalitet.

I alla tre fallen, Belgien, Serbien och Rumänien, hade de fientliga arméernas öde hängt på ett hår. Anledningarna till att de undkommo må hava varit olika, resultatet var städse detsamma.

Inför dylika fakta är man lätt böjd att tillmäta slumpen en stor roll i krig. Med detta uttryck neddrager man kriget från dess stolta höjd till ett lotteri. Mig har det aldrig förefallit som ett sådant. Jag såg i dess förlopp och resultat, även då detta vände sig emot oss, alltid och överallt en obeveklig logiks hårda följder. Den, som slår till och kan slå till, har framgången på sin sida, den, som underlåter eller måste underlåta detta, förlorar.

För krigsåret 1917 kunde vi vara tveksamma, huruvida vi hade att vänta huvudfaran från väster eller öster. Sedd från den rent numerära överlägsenhetens ståndpunkt syntes faran större på ostfronten. Man måste antaga, att det under vintern 1916—17, lika väl som under de föregående åren, skulle lyckas ryssarna att ersätta sina förluster och med framgång göra sin armé anfallsduglig. Inga underrättelser trängde fram till oss, av vilka skulle kunna slutas till några särskilt i ögonen fallande upplösningsföreteelser inom den ryska hären. Erfarenheten hade för övrigt lärt mig att upptaga liknande underrättelser, när och från vem de än månde komma, med största försiktighet.

Gent emot denna styrka hos ryssarna kunde vi icke utan bekymmer betrakta förhållandena inom den österrikisk-ungerska hären. Underrättelser, som kommo oss till handa, hade svårt att riktigt få oss att tro, att den lyckliga utgången av det rumänska fälttåget och det jämförelsevis gynnsamma, om ock alltjämt spända läget vid den italienska fronten hade utövat ett tillräckligt upplyftande och stärkande inflytande på de österrikisk-ungerska truppernas moraliska halt. Vidare måste vi räkna med, att ryssarnas anfall åter skulle kunna förorsaka sammanbrott i de österrikiska linjerna. Således kunde det ej bliva tal om att borttaga det direkta tyska understödet från de österrikiska fronterna, tvärt om måste vi hålla oss beredda att i händelse av nödfall med ytterligare krafter uppträda hjälpande vid vår allierades fronter.

Huru förhållandena skulle gestalta sig vid den macedoniska fronten var likaledes osäkert. Där hade ett tyskt armégruppkvarter under loppet av de sista striderna övertagit befälet över de högra och mellersta bulgariska arméerna, d. v. s. i stort sett fronten från Ochrida till och med Doiran-sjön, och för övrigt voro även andra tyska befälhavare från 1915 och 1916 års strider verksamma på denna front. Tyska officerare voro vidare sysselsatta med att till bulgariska armén förmedla de rika krigserfarenheterna från alla våra fronter. Resultatet av detta arbete kunde emellertid visa sig först vid ett återuppflammande av striderna. Det tycktes fördelaktigt att icke på förhand spänna våra förhoppningar för högt. Beredda att lämna understöd måste vi i alla fall vara även i fråga om den macedoniska fronten.

Även på västfronten måste vi räkna med, att fienden den kommande våren, trots föregående års otvivelaktigt svåra förluster, åter med full kraft skulle kunna uppträda på valplatsen. Uttrycket full kraft måste naturligtvis fattas villkorligt, ty den förlorade gamla kraften låter sig under loppet av några månader väl ersättas numerärt men ingalunda helt och fullt i fråga om inre värde. I detta avseende var fienden underkastad samma hårda lagar som vi.

Den taktiska bilden på de viktigaste delarna av denna front var följande: fienden hade under fem månaders envisa strider vid Somme kastat tillbaka våra linjer på en sträcka av 40 kilometers bredd och omkring 10 kilometers djup. Låtom oss icke glömma dessa siffror för senare jämförelser!

Denna framgång, som hade köpts med hundratusentals blodiga offer, var jämförd med storleken av hela vår front egentligen ringa. Men inbuktningen av våra linjer tryckte på våra norr och söder därom anslutande grannfronter. Läget fordrade ovillkorligen en förbättring, eljest löpte vi fara att vid förnyade anfall ur denna båge, i förening med norr och söder därom ansatta skenanfall, bliva omfattade. Ett eget omfattande anfall mot den inbrutna fienden var den närmast till hands liggande, men, i betraktande av vårt läge i stort sett, även farligaste lösningen. Finge vi våga att insätta all vår kraft till ett stort anfall i den med fientliga trupper uppfyllda terrängen vid Somme, under det att vi kanhända på något annat ställe av västfronten eller vid ostfronten upplevde ett sammanbrott? Det visade sig här än en gång, att om vår krigföring än vände sig med stora planer åt ena sidan, fick den icke sluta till ögonen åt den andra. Året 1916 talade i det hänseendet ett språk, som måste förskaffa sig gehör.

Om vi nu icke genom en offensiv kunde förbättra den ur Sommeslaget framgångna formen på fronten, måste vi taga konsekvenserna därav och draga tillbaka våra linjer. Vi beslöto oss också för denna åtgärd och drogo tillbaka vår ställning, som intryckts till Peronne och å andra sidan ännu sprang fram väster om Bapaume, Roye och Noyon, till kordan Arras—St. Quentin—Soissons. Denna nya ställning är känd under namnet Siegfriedställningen.

Således återtåg i stället för anfall på västfronten! Det var intet lätt beslut. En svår missräkning för västhären, kanske en ännu svårare för hemorten, men den svåraste, befara vi, för våra allierade. Stormande jubel hos våra fiender. Kan man också tänka sig något stoff mera lämpat för propaganda? Glänsande om även sent synligt resultat av den blodiga Sommeoffensiven, det tyska motståndets sammanstörtande, häftigt oavbrutet förföljande med stora bytessiffror, hemska historier om vår krigföring. Man kunde redan på förhand höra hela registret, som skulle dragas upp. Vilket hagel av propagandalitteratur skulle icke nu falla ned över och bakom våra linjer!

Vår stora återtågsrörelse började den 16. mars 1917. Fienden följde den i den öppna terrängen för det mesta med lämplig försiktighet. Där denna försiktighet ville stegras till större närgångenhet, förstodo våra betäckningstrupper att avkylande inverka på fiendens iver.

Genom de vidtagna åtgärderna skaffade vi oss icke blott gynnsammare stridsbetingelser på västfronten utan förbättrade även vårt allmänna krigsläge. Förkortningen av försvarslinjen på västfronten gav oss nämligen möjlighet att skapa starka reserver. Planen var frestande att åtminstone kasta en del av dessa mot fienden, om denne skulle följa vårt återtåg till Siegfriedställningen över den öppna terrängen, i vilken vi kände oss honom absolut överlägsna. Vi avstodo dock härifrån och höllo vårt krut torrt för framtida behov.

Det läge, vilket vi skapat åt oss våren 1917 kan man måhända beteckna såsom en stor strategisk beredskapsställning, i vilken vi tills vidare överlämnade initiativet åt fienden, men varur vi när som helst voro i stånd att skrida till anfall mot fientliga svaga punkter. Historiska jämförelser ur föregående krig kunna på grund av de oerhört mycket större förhållandena icke dragas.

I samband med ovanstående redogörelse måste jag omnämna två planer, med vilka vi fingo anledning att sysselsätta oss under vintern 1916—17. De rörde förslag till en offensiv så väl i Italien som även i Macedonien. Påstötningar i förstnämnda riktning utgick redan vintern 1916—17 från generalöverste von Conrad. Av en stor framgång mot Italien lovade han sig en vittgående inverkan på hela vårt krigiska och politiska läge. Till denna uppfattning kunde jag icke ansluta mig. Som jag redan förut anfört, representerade jag alltjämt åsikten, att Italien allt för mycket stode under Englands ekonomiska och därmed även politiska tryck, för att detta land ens genom ett stort nederlag skulle kunna tvingas till en separatfred. Generalöverste von Conrad tänkte väl i första hand på den gynnsamma återverkan, som ett segerrikt fälttåg mot Italien skulle hava på stämningen i de österrikisk-ungerska länderna. Han hoppades på den stora militära lättnad för Österrike-Ungern, som måste inträda efter en sådan framgång. Från hans sida kunde jag finna dessa synpunkter befogade. Generalöverste von Conrad trodde sig emellertid icke utan starkt tyskt understöd — det rörde sig om ungefär tolv tyska fördelningar — ännu en gång kunna från Sydtyrolen igångsätta en offensiv mot italienarna. I motsats härtill ansåg jag mig icke kunna taga på mitt ansvar att fastlåsa så mycket tyska trupper under oöverskådlig tid i ett företag, som enligt min uppfattning låg för långt bort från våra allra viktigaste och farligaste fronter i öster och väster.

På samma sätt förhöll det sig med frågan om ett anfall mot ententetrupperna i Macedonien. Bulgarien hade en viss klockarkärlek för denna plan, och från deras synpunkt sett fullt berättigat. En avgörande framgång å vår sida skulle kunna hava tvingat ententen att utrymma detta land. Därigenom skulle Bulgarien militärt och politiskt vunnit nära nog fullständig lättnad. Företaget skulle även motsvarat landets och dess regerings livligaste önskningar, ty från bulgarisk sida kastade man alltjämt begärliga blickar mot den mycket omstridda vackra hamnen vid Saloniki. Den sista synpunkten inverkade emellertid icke på mig. Icke heller skulle, enligt min åsikt, Bulgariens militära avlastande då för tiden varit till någon nytta för vårt allmänna läge. Hade vi tvingat ententekrafterna till avtåg ur Macedonien, skulle vi fått dem på halsen vid vår västfront. Huruvida vi däremot skulle kunna insätta de därigenom frigjorda bulgariska trupperna någonstädes utom Balkan, föreföll mig minst sagt tvivelaktigt. Redan under det rumänska fälttåget norr om Donau hade ju användningen av bulgariska fördelningar utom den mest direkta bulgariska intressesfären lett till icke särskilt glädjande slitningar med dessa förband. Enligt min mening gjorde alltså de bulgariska stridskrafterna största nyttan inom ramen för vår krigföring i stort sett, om vi sysselsatte dem med fasthållandet av ententetrupperna i Macedonien. Detta uteslöt naturligtvis icke, att jag när som helst med glädje skulle hälsat ett självständigt anfall av bulgarerna i Macedonien. Men målet för ett dylikt hade väl måst sättas betydligt mera begränsat än ett utdrivande av ententen ur Balkan och erövringen av Saloniki. Bulgarien trodde sig emellertid icke utan mycket avsevärd tysk hjälp, allra minst sex fördelningar, kunna igångsätta någon som helst anfallsoperation och detta sannolikt med rätta.

Vid samma tid, som frågan om en offensiv i Macedonien var före hos oss, sålunda på vintern 1916—17, ljödo visserligen underrättelserna om utvecklingen av de politiska förhållandena i Grekland såsom förföriska locktoner. Men för dylika sirensånger var jag fullständigt känslolös. Jag tvivlade på, att hellenernas folk med någon större hänförelse längtade efter en strid, i all synnerhet efter en, skuldra vid skuldra med bulgarerna. På det hela taget skulle det gällt samma mål som 1913, och de båda segerrika kompanjonerna skulle efter den gemensamma framgången icke heller denna gång poetiskt fallit i varandras armar utan prosaiskt flugit varandra i håret.

Av mina ovanstående redogörelser torde med all tydlighet framgå, att belastningen av de tyska stridskrafterna på grund av det allmänna läget var så hög, att vi icke utan vidare, annat än till följd av det mest oavvisliga krigiska och politiska nödtvång, ytterligare vågade öka detsamma. Icke ens utmärkta planer, som erbjödo goda utsikter till stora krigiska framgångar, kunde draga oss bort från vår närmaste viktigaste krigsuppgift. Denna bestod i strid på ost- och västfronterna och därtill på båda fronterna mot en förkrossande övermakt.

Om jag i dag, på grund av de sedermera inträffade följderna av min avvisande hållning gent emot operationer i Italien och Macedonien år 1917, ännu en gång skulle förelägga mig frågan, huruvida jag borde och vågat besluta annorlunda, måste jag även nu besvara denna fråga nekande. Jag tror mig kunna säga, att händelsernas förlopp i Mellaneuropa efteråt har bevisat, att vårt tillvägagångssätt var det riktiga. Vi kunde och fingo icke äventyra ett sammanstörtande av vår väst- eller ostfront för att skörda billiga lagrar på det övre italienska låglandet eller vid Wardar.

Turkiet behövde icke från vår sida förses med särskilda anvisningar för 1917. Det hade att försvara sina landbesittningar och hålla de mot dessa stående krafterna från livet på sig. Lyckades det i båda fallen, fyllde det fullständigt sin uppgift inom ramen för kriget i stort sett.

För att hålla de härför erforderliga trupperna stridsdugliga hade vi redan på hösten 1916 uppmanat den osmanska högsta krigsledningen att draga tillbaka huvudstyrkan av sina båda kaukasiska arméer från det utsugna och avfolkade armeniska höglandet för att därigenom underlätta övervintringen för trupperna. Orderna härför utdelades för sent. Till följd härav drabbades genom hunger och köld hela truppdelar av det förutsedda fördärvet. Och kommer kanhända aldrig någon sång, aldrig någon hjältedikt att förtälja om deras tragiska slut, så må dock detta ske på denna anspråkslösa plats.

U-BÅTSKRIGET.

Tänk eder 70 millioner människor, som till hälften hungrande framleva sitt liv och bland dem många, vilka på grund av hungerns verkningar duka under! Tänk på de många späda barnen, som till följd av mödrarnas svält dö, och på de otaliga barn, som i hela sin livstid komma att förbliva sjuka och avtärda! Icke borta i Indien och Kina, där en obarmhärtig, hårdhjärtad natur vägrat jorden det välsignelserika regnet, utan här mitt i Europa, mitt i kulturen och mänskligheten! En hunger framkallad genom maktspråk och våld av människor, vilka sedan skryta med sin civilisation! Var finnes då civilisation? Stå de som människor högre än de, som i det armeniska höglandet till hela den civiliserade världens fasa rasade mot värnlösa och därför straffade av ödet i tusental drabbades av en eländig död? Till dessa hårda anatolier har för visso knappast någonsin någon annan ande än hämndens talat, med all säkerhet aldrig människokärlekens.

Varthän syftar då dessa för övrigt så »civiliserades» maktspråk? Deras plan är tydlig. De hava insett, att deras krigskraft icke är tillräcklig att tillkämpa deras tyranniska vilja segern, att deras krigskonst förbliver gagnlös mot deras motståndares stålnerver. Alltså böra dessa nerver förstöras! Lyckas det icke genom strid man mot man, så lyckas det kanhända bakifrån över hemorten. Man låter kvinnorna och barnen hungra! Det verkar »Guds vilja» på maken och fadern vid stridsfronten, om också icke genast, så dock så småningom! Kanske besluta sig dessa makar och fäder att sträcka vapen, ty eljest hotas i hemorten hustru och barn av döden — civilisationens död. Så tänka människorna och kunna dock samtidigt bedja!

»Fienden överöser oss med amerikanska granater, varför sänka vi icke hans transportfartyg? Hava vi då icke medel härtill? Rättsfrågor? Var och när tänker fienden på rätten?» Så fråga soldaterna på våra fronter.

Hemorten och hären hava vänt sig med sådana och liknande uttalanden till sina chefer, icke först efter den 29. augusti 1916 utan långt tidigare. Viljan att i hela dess skärpa använda U-båtskriget för att förkorta hemortens lidande och skaffa hären lättnad i dess oerhörda strid förefanns redan innan jag övertog högsta krigsledningen. I denna obarmhärtiga kamp mot vår värnlösa hemort gäller blott öga för öga, tand för tand. Allt annat verkar hjärtlöshet mot eget blod.

Men om vi också hade vapnet och viljan, att använda det, så fingo vi dock icke släppa ur sikte följderna, som kunde uppkomma genom det hänsynslösa användandet av detta förintande stridsmedel. Även om man nekade att visa någon hänsyn mot den hårdhjärtade fienden, så finnes dock hänsynen för hittills neutrala, sjöfarande nationer. Hemorten får icke genom vapnets användande bringas i större faror och bekymmer än de, från vilka man vill befria den. Man tvekar alltså att fatta beslut, en förklarlig tvekan, vartill även mänskliga känslor bidraga.

Sådant finner jag läget vid min ankomst till stora högkvarteret. Hopkopplad med de svåra kriserna till lands en svår betydelsefull fråga till sjöss. Vid första påseendet tycktes avgörandet i densamma ligga hos riksledningen och amiralstaben, men högsta krigsledningen beröres dock starkt därav. Det är ju klart, att vi av allmänna militära skäl önska U-båtskrigets igångsättande. De fördelar för vår lantkrigföring, vi härigenom kunna vinna, äro påtagliga. Redan det att tillverkningen av krigsförnödenheter eller deras transport till sjöss å den fientliga sidan i väsentlig mån måste inskränkas, skulle för oss vara en stor lättnad. Detsamma gäller, om det skulle lyckas oss att åtminstone delvis stoppa fiendens transatlantiska operationer. Vilken stor lättnad skulle detta icke betyda, ej blott för Bulgarien och Turkiet utan även för oss, utan att vi därför offrade tyskt blod! Ännu längre i fjärran hägrade även möjligheten att till outhärdlig grad försvåra tillförseln av råvaror och livsmedel för ententeländerna eller åtminstone ställa England inför den för dess öde avgörande frågan, att antingen räcka oss handen till försoning eller förlora sin världsekonomiska ställning. På så sätt syntes U-båtskriget ägnat att avgörande inverka på krigets gång, ja, det var i början av 1917 det enda medel, vilket vi ännu kunde sätta in för att uppnå ett segerrikt slut på kriget, sedan vi tvingats till fortsatt strid.

I vilket sammanhang vi ställde U-båtskrigets förande med det allmänna krigs- och politiska läget, framgår av en skrivelse i slutet av september 1916 från oss till riksledningen. Denna skrivelse skulle tjäna såsom underlag för en anvisning till vårt sändebud i Washington och lydde:

»Till greve Bernstorffs personliga kännedom meddelas, att ententens avsikt att genombryta ost- och västfronterna hittills icke lyckats och icke kommer att lyckas, lika litet som dess offensivoperationer från Saloniki och i Dobrudscha. Däremot hava centralmakternas operationer mot Rumänien ett glädjande förlopp. Om det emellertid kommer att lyckas att redan under detta år här tillkämpa sig en framgång, som gör slut på kriget, är ännu tvivelaktigt. Därför måste man tills vidare räkna med att kriget kommer att bliva långvarigt.

I betraktande av Englands ekonomiska läge lovar sig den kejserliga marinen i motsats härtill en snabb framgång genom det hänsynslösa insättandet av ett ökat antal U-båtar, vilket skulle göra huvudfienden, England, inom få månader benägen för tanken på fred. Fördenskull måste även tyska högsta krigsledningen vid sina åtgärder räkna med det hänsynslösa U-båtskriget bland annat för att genom minskning i ammunitionstillförseln lätta läget vid Sommefronten och för ententen påvisa lönlösheten av dess ansträngningar på denna plats. Slutligen kunna vi icke lugnt åskåda, hurusom England med kännedom om de många svårigheter, varmed det måste räkna, med alla medel bearbetar de neutrala makterna för att förbättra sitt militära och ekonomiska läge till vår nackdel. På grund av alla dessa skäl måste vi återvinna den handlingsfrihet, som vi uti noten av den 4. maj förbehållit oss.

Läget i sin helhet skulle emellertid fullständigt förändras för den händelse president Wilson, fullföljande sina antydda avsikter, gör makterna ett anbud om fredsmedling. Detta måste dock vara hållet utan bestämda förslag i territoriellt avseende, alldenstund dessa frågor böra utgöra föremål för fredsunderhandlingarna. Men en så beskaffad aktion bör ske snart. Skulle Wilson vilja dröja tills efter sitt val eller till strax före detsamma, skulle han knappast mera få tillfälle till ett sådant steg. Icke heller böra förhandlingarna först åsyfta avslutandet av en vapenvila utan böra föras helt och hållet mellan de krigförande parterna och inom kort frist omedelbart leda till preliminärfreden. Ett längre förhalande skulle försämra Tysklands läge och även hava till följd ytterligare förberedelser av makterna för krigets fortsättande in på nästa år, varigenom man icke skulle kunna tänka på en fred inom överskådlig tid.

Qreve Bernstorff bör överlägga i ärendet med överste House — det ombud, genom vilket han förhandlar med presidenten — och söka få uppfattning om mr Wilsons avsikter. En fredsaktion från presidenten, vilken utåt bäst borde förefalla spontan, skulle hos oss allvarligt tagas under övervägande och redan detta skulle väl även betyda en framgång för Wilsons valkampanj.»

Den svåraste frågan är och förblir: »Inom vilken tidrymd skall resultatet av U-båtskriget kunna uppnås?» Amiralstaben kan i detta hänseende naturligtvis endast komma med obestämda uppgifter. Men till och med dess på, som de säga, försiktiga beräkningar grundade uppskattningar äro så gynnsamma för oss, att jag principiellt anser mig kunna taga med på köpet den faran, att genom det nya medlets användning få oss en eller annan ny fiende på halsen.

Men hur enträgen marinen än var, så krävde dock politiska och militära synpunkter ett uppskjutande av det oinskränkta U-båtskrigets igångsättande över hösten 1916. I det då så starkt spända krigsläget fingo vi nämligen icke draga någon ny fiende på oss. Vi måste i varje fall vänta, tills vi kunde skåda ett gynnsamt slut på det rumänska fälttåget. Ernåddes ett dylikt, så hade vi tillräckliga krafter till förfogande för att kunna avhålla angränsande neutrala stater från att inträda i våra fienders led, även om England ytterligare skulle stegra deras ekonomiska betryck.

Till de av militära skäl föranledda synpunkterna kunde vi även lägga politiska. Innan vår fredsaktion visade sig fullständigt förfelad, ville vi icke tänka på en förstärkt användning av U-båtsvapnet.

Men då detta fredssteg sedermera strandade, funnos för mig endast militära synpunkter. Utvecklingen av vårt krigsläge, särskilt i Rumänien, tillät nu i slutet av december enligt min övertygelse den mest vidsträckta användning av detta verksamma vapen.

Den 9. januari 1917 godkände vår allerhögste krigsherre, mot rikskanslerns von Bethmann åsikt, på förslag av amiralstaben och generalstaben ifrågavarande åtgärd. Ingen av oss kunde hysa något tvivel om tyngden av detta steg.

I varje fall gav dock U-båtskrigets användning med sina lockande utsikter hären och hemorten under lång tid ett starkt moraliskt stöd för lantkrigets fortsättande.

Vid åsynen av den för oss ödesdigra utgången av kriget har man trott sig böra anse tillgripandet av det oinskränkta U-båtskriget som ett hasardspel. Därmed försökte man neddraga detta vårt beslut, så väl politiskt och militärt som även moraliskt. Man förbiser vid detta omdöme, att nästan alla avgörande beslut, och visst icke endast de, som fattas i krig, innebära uti sig en svår risk, ja, att storheten hos en gärning huvudsakligen ligger i att därvid en hög insats vågas, och att den sålunda bör bedömas efter detta. Om en fältherre på slagfältet skickar sina sista reserver i striden, så gör han intet annat, än vad hans fosterland med rätta av honom fordrar: han påtager sig det fulla ansvaret och visar sig hava mod till det sista avgörande steget, utan vilket segern icke skulle kunnat vinnas. En chef, som icke kan eller vill taga på sig att för framgången insätta sina sista krafter, är en förbrytare mot sitt eget folk. Förlorar han slaget, träffas han visserligen av förbannelserna och hånet från svaga och fega stackare. Det är nu en gång soldatens öde. Detta skulle sakna varje storhet, om det endast läte sig grundas på säkra beräkningar och om icke förvärvandet av lagern vore beroende av modet att påtaga sig ansvar. Att utbilda detta mod var målet för vår tyska militära uppfostran. Därvid kunde den hänvisa till de största förebilder i sitt eget lands historia ävensom till våra farligaste fienders största bragder. Har det givits något djärvare insättande av de sista krafterna än den store konungens vid Leuthen, då han därigenom räddade fosterlandet och sin framtid? Har man icke även erkänt Napoleon I:s beslut såsom riktigt, då han vid Belle Alliance insatte sina sista bataljoner för avgörandet, visserligen för att, som Clausewitz säger, fattig som en tiggare försvinna från slagfältet? Hade icke korsikanen såsom motståndare haft en Blücher, skulle korsikanen segrat och världshistorien väl tagit en annan väg. Och å andra sidan den mycket kringjublade marskalk Vorwärts; vågade icke även han i detta avgörande slag det yttersta? Låt oss höra vad en av våra häftigaste motståndare säger därom före kriget: »Den vackraste manöver, jag någonsin sett utföras på jorden, är gubben Blüchers, som efter att hava kastats till marken och råkat under hästhovarna, reste sig ur dammet, stormade löst på sina besegrade soldater, hejdade deras flykt och förde dem från nederlaget vid Ligny till triumfen vid Waterloo.»

Jag vill icke avsluta detta kapitel utan att uttala mina tvivel gent emot påståendet, att med Amerikas inträde i våra motståndares led vår sak avgjort skulle varit förlorad. Låt oss först avvakta inblicken i de kriser, uti vilka vi genom vårt U-båtskrig och genom våra från och med våren 1917 tidtals stora framgångar till lands försatte våra motståndare. Då skola vi kanhända få erfara, att vi mången gång voro nära att rycka åt oss segerkransen, och vi skola kanhända även lära känna, att andra än militära orsaker berövade oss ett framgångsrikt eller åtminstone drägligt slut på kriget.

KREUZNACH.

Efter det rumänska fälttågets framgångsrika avslutande och den därigenom inträdande avspänningen uti läget på ostfronten rnåste tyngdpunkten i vår kommande verksamhet sökas på västfronten. I varje fall hade man under det följande krigsåret att där vänta ett tidigare upptagande av striderna. Vi ville vara nära skådeplatsen för dessa slag. Från ett vid västfronten beläget högkvarter var möjligheten att träda i omedelbar personlig beröring med armégrupp- och armékvarter lättare och mindre tidsödande. Därtill kom, att kejsar Karl å ena sidan önskade vara i närheten av sitt lands politiska myndigheter och å den andra icke ville avstå från den omedelbara personliga förbindelsen med sin generalstab. Det österrikisk-ungerska högkvarteret flyttade därför under de första månaderna 1917 över till Baden vid Wien. Därmed bortföll för Hans majestät vår kejsare och för högsta krigsledningen varje anledning att fortfarande kvarstanna i Pless. Vi förlade i februari högkvarteret till Kreuznach.

Vid avskedet från Pless var det för mig ett särskilt behov att tacka den därvarande fursten och hans ämbetsmän för den stora gästvänskap, som bevisats oss så väl vid inkvarteringen av alla våra befälsmyndigheter som i privatlivet. Själv hade jag dessutom att med tacksamhet tänka på mången härlig jaktfärd under undantagsvis tjänstfria aftnar så väl inom Pless- som inom det bredvidliggande Neudeckreviret.

Till den trakt, dit vi nu kommo, knöto sig för mig minnena från min tidigare verksamhet såsom stabschef i Rhenprovinsen. Även staden Kreuznach hade jag på den tiden lärt känna. Dess invånare tävlade nu i rörande bevis på sin vänlighet. Denna yttrade sig bland annat däruti, att vårt hem och vår gemensamma matsal dagligen av unga damer smyckades med friska blommor. Jag upptog allt detta såsom hyllningsbevis åt hären i dess helhet, till vars äldsta representanter jag hörde.

Strax efter vår förflyttning från Pless lämnade general von Conrad Österrike-Ungerns krigsledning för att övertaga högsta befälet över Sydtyrolens front. Anledningen till hans avgång känner jag icke. Jag ansåg den vara att söka på det personliga området, då sakliga skäl enligt min uppfattning icke förelågo. Jag bevarar honom i trofast kamratligt minne. Hans efterträdare blev general von Arz. Ett praktiskt huvud med sunda åsikter, en förträfflig soldat, alltså i likhet med sin företrädare en värdefull stridskamrat! Han gick rakt på sak och föraktade skenet. Jag tror, att motviljan mot att syssla med politiska frågor var gemensam för oss båda. Vad som kunde uppnås inom Donaumonarkien under de av mig tidigare berörda svåra förhållandena, har general von Arz, enligt mitt förmenande, åstadkommit med beundransvärd energi. Han har icke hyst något tvivel om svårigheterna i sin uppgift. Det är därför så mycket mera erkännansvärt, att han gick dem till mötes med så manligt förtroende.

För mig personligen medförde vistelsen i Kreuznach firandet av min 70-årsdag i början av oktober.

Hans majestät min kejsare, konung och herre hade den stora nåden att såsom den förste på denna dag personligen uttala sina lyckönskningar till mig i mitt hem. Detta var för mig dagens största högtidsstund!

På vägen till vår tjänstebyggnad hälsade mig senare under strålande höstsol Kreuznachs ungdom; framför ingången till den gemensamma arbetslokalen väntade mig mina medarbetare och i den närbelägna trädgården representanter från staden och dess omgivningar, unga soldater, sårade och sjuka, vilka sökte vederkvickelse vid badortens hälsoställen, däribland gamla veteraner från längst förflutna tider.

Slutet på dagen medförde ett litet krigiskt intermesso. Av någon anledning, som jag aldrig fått veta, hade ett rykte spritt sig, att ett stort fientligt flyganfall denna dag sannolikt skulle företagas mot stora högkvarteret. Möjligt var även, att ett eller annat av fiendens flygplan, denna afton som så ofta förut, tog vägen från Saar- till Rhenlinjen eller åter längs Nahe. Det var därför ej underligt, om fantasien arbetade livligare än annars och om i natten mellan jorden och den strålande månen mera sågs och hördes, än vad som faktiskt fanns där. Kort sagt, fram emot midnatt öppnade vårt luftvärnsartilleri en häftig ihållande eld. Tack vare den stora eldhastigheten förbrukades snabbt den tillgängliga ammunitionen, och jag kunde lugnt insomna i tanken att nu icke vidare bliva störd. Vid föredragningen följande dag visade min allerhögste krigsherre mig en stor skål fylld med sprängstycken av tyska projektiler, vilka uppsamlats i trädgården vid hans kvarter. Vi hade alltså ändå svävat i en viss fara.

En del Kreuznach-bor hade för övrigt tagit det nattliga skjutandet för den militära avslutningen av min födelsedagsfest.