Ur mitt liv/I strid för Preussens och Tysklands storhet

←  Min ungdom

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz I strid för Preussens och Tysklands storhet

Fredsarbete  →

I STRID FÖR PREUSSENS OCH TYSKLANDS STORHET.

Den 7. april 1866 inträdde jag såsom »Sekondlieutenant» i 3. gardesregementet till fot. Regementet tillhörde de truppförband, som med anledning av den stora ökningen av aktiva förband hade nyuppsatts 1859—60. Då jag inträdde i detsamma hade redan det unga regementet i fälttåget 1864 skurit lagrar. Ett truppförbands ärekrönika slingrar ett enande band omkring alla, som tillhöra detsamma, och bildar ett kitt, som håller i även de svåraste krigslägen. Häruti ligger ett oförstörbart något, som tränger igenom, även då, som fallet var i det sista stora kriget, regementen upprepade gånger måste fullständigt uppsättas på nytt. Kvarblivna rester av den gamla andan genomströmmade på kort tid de nya delarna.

I mitt regemente, som utgått från 1. gardesregementet till fot, fann jag den goda, gamla Potsdamerskolan och den anda, som motsvarade den dåvarande preussiska härens bästa traditioner. Den tidens preussiska officerskår var icke välsignad med gods och guld, och det var bra. Dess rikedom bestod i dess förnöjsamhet. Medvetandet att stå i ett särskilt personligt förhållande till sin konung — vasalltroheten, som en tysk historiker uttryckt sig — genomträngde officerarnas liv och höll dem skadeslösa för många materiella umbäranden. Denna ideella uppfattning var av oskattbar fördel för armén. Ordet »ich dien» (jag tjänar) fick därigenom en alldeles särskild klang.

Flerfaldiga gånger har det påståtts, att en dylik uppfattning skulle hava föranlett en avskildhet från officerarnas sida gent emot övriga klasser. Jag har aldrig funnit denna ensidighet större inom officersståndet än inom varje annan klass, som håller på sitt värde, och därför trives bäst bland sina jämlikar. En i sina grunddrag väl träffad bild av den dåvarande andan inom den preussiska officerskåren återfinnes uti en avhandling om krigsministern von Roon. Där kallas den tidens officerskår ett aristokratiskt stånd, fast och kraftigt sammanslutet, men alldeles icke pedantiskt eller avskilt från allmänna livet och ävenledes ingalunda utan en inblandning av liberalare element, sakkunnigt kritiska, men även sakkunnigt begåvade. Gent emot hela mänsklighetens gamla ideal har i densamma rests ett nytt i den strama yrkesutbildningen. Sina ivrigaste förkämpar har den funnit uti sönerna ur Preussens gamla monarkiskt-konservativa lager. Den har burits av en stark känsla för den statliga makten, av ett fredricianskt drag, vilket Preussen längtade efter att i sin här få visa världen.

Då jag inställde mig vid regementet i dess dåvarande förläggningsort Danzig, kastade de följande månadernas händelser redan sina skuggor framför sig. Visserligen hade mobiliseringen mot Österrike ännu icke anbefallts, men order om manskapsstyrkans ökning hade ingått och var under utförande.

Inför den förestående avgörande striden mellan Preussen och Österrike rörde sig vår politiska och militära tankegång fullständigt i Fredrik den stores banor. I överensstämmelse härmed förde vi även i Potsdam, dit regementet efter fullbordad mobilisering hade förlagts, våra grenadjärer till den oförgätlige härskarens sarkofag. Även dagordern vid vår armé före inmarschen i Böhmen bar vittne om dessa åsikter i sin slutmening uti orden: »Soldater, förliten eder på eder styrka och minnens, att det gäller att besegra samme fiende, som en gång vår störste konung slog med en liten här.»

Politiskt insågo vi nödvändigheten av en avgörande kraftmätning mellan Österrike och oss, emedan ingen möjlighet till handlingsfrihet för de båda stormakterna vid sidan av varandra uti det dåvarande förbundsförhållandet förefanns. Endera av dem måste vika, och då något dylikt icke stod att uppnå genom statliga traktater, måste vapnen tala. Utöver denna uppfattning var hos oss intet tal om någon nationell fiendskap mot Österrike. Känslan av släktgemenskap med de då ännu utslagsgivande tyska elementen uti Donaumonarkien var alltför starkt utvecklad, för att fientliga strömningar skulle kunna tränga igenom. Fälttågets förlopp bevisar även detta på mångahanda sätt. Fångar behandlades å vår sida mestadels såsom landsmän, med vilka man efter genomkämpade strider gärna åter umgås. Lantbefolkningen inom fientligt område, till och med största delen av den tjeckiska befolkningen, visade oss för det mesta inom förläggningsorterna samma tillmötesgående som i tyska manöverkvarter.

Icke blott i tankarna utan även i verkligheten gingo vi under detta krig uti Fredriks fotspår. Sålunda bröt gardeskåren från Schlesien på den många gånger förr beträdda krigsvägen vid Branau in i Böhmen. Och förloppet av vår första strid, vid Soor, förde oss den 28. juni mot fienden i samma terräng och i samma riktning från Eipel till Burkersdorf, som den, i vilken en gång, den 30. september 1747, under det då pågående slaget vid Soor, Preussens garde mitt i den uti lineartaktikens stela former anryckande store konungens armé hade ryckt fram.

Vår II. bataljon, vid vars 5. kompani jag förde den, enligt dåtida reglemente, av tredje ledet bildade 1. skytteplutonen, hade denna dag knappast tillfälle att ingripa i främsta linjen, emedan vi enligt den tidens taktiska uppfattning tillhörde den redan före striden avdelade reserven. Emellertid fingo vi i alla fall åtminstone tillfälle att i en skogsdunge nordväst om Burkersdorf skärmytsla med österrikiskt infanteri och taga fångar, ävensom senare att med vår eld fördriva omkring två skvadroner fientliga ulaner, vilka utan misstankar rastade i en dalsänka, samt fråntaga dem deras fordon. I dessa befann sig bland annat även regementskassan, som avlämnades, samt mycket bröd, vilket våra grenadjärer medförde på sina bajonetter till bivacken vid Burkersdorf, jämte krigsdagboken, som hade skrivits i samma häfte som italienska fälttåget 1859. För omkring tolv år sedan gjorde jag bekantskap med en äldre herre, en mecklenburgare, som vid denna tid hade varit i österrikisk tjänst och såsom löjtnant tjänstgjort vid en av de nämnda ulanskvadronerna. Han anförtrodde mig, att han vid detta tillfälle hade invigt sin nya ulanka, som varit bestämd för intåget i Berlin.

Då jag icke hade upplevat så mycket vid Soor, fick jag nöja mig med att åtminstone hava luktat krut och fått genomgå en del av den sinnesrörelse, som griper truppen vid dess första beröring med fienden.

Direkt ur mina stridskänslor fick jag följande dag göra bekantskap med medaljens så att säga frånsida. Det ålåg mig att med 60 grenadjärer fullgöra den sorgliga plikten att på slagfältet uppsöka de döda och begrava dem, ett allvarsamt arbete, vilket ytterligare försvårades av att skörden ännu stod på rot. Med knapp nöd uppnådde jag efter att uti landsvägsdikena många gånger hava sprungit förbi andra truppavdelningar med mitt folk på eftermiddagen min bataljon, vilken redan befann sig uti fördelningens huvudstyrka på framryckning mot söder. Jag kom just i tid för att få se vårt avantgarde storma Elbeövergångarna vid Königinhof.

Den 30. juni förflyttade mig till de krigiska smådetaljernas nyktra verklighet. Med svag betäckning skulle jag föra omkring 30 vagnar krigsfångar medelst nattmarsch till Tratenau, och därstädes i de redan tomma vagnarna inlasta proviant, varefter jag åter skulle återvända med dem till Königinhof. Först på morgonen den 2. juli kunde jag åter ansluta mig till mitt kompani. Det var hög tid, ty redan den följande dagen kallade oss till slagfältet vid Königgrätz.

Sedan jag under natten med min pluton utfört spaning i riktning mot fästningen Josephstadt, stodo vi på morgonen den 3. juli sysslolösa och utan att ana oråd i vår kalla och fuktiga förpostbivack vid södra utgången till Königinhof. Då ljöd larmsignalen och straxt efteråt kom order att hastigt koka kaffe och därefter vara marschberedda. Lyssnade man uppmärksamt, kunde man snart förnimma häftig artillerield i sydvästlig riktning. Åsikterna rörande orsaken till stridsbullret voro delade. I stort sett rådde uppfattningen, att den från Lausitz i Böhmen inryckta 1. armén prins Fredrik Karl — vi tillhörde 2. armén under kronprinsen — någonstädes hade stött på en enstaka österrikisk armékår.

Den nu anländande framryckningsordern hälsades med jubel. Gardisten såg i alla fall med skarp avund på de föregående glänsande framgångarna, som den till vänster om oss framryckta V. armékåren under general von Steinmetz hittills tillkämpat sig. I hällande regn och badande i svett trots den kyliga väderleken arbetade vi oss mödosamt framåt i långsträckta kolonner på bottenlösa vägar. En stark upphetsning hade gripit oss och stegrades hos mig av oron, att vi kanhända kunde komma för sent.

Denna oro visade sig snart överflödig. Sedan vi stigit upp ur Elbedalen hördes kanondundret allt tydligare. Ävenledes sågo vi, ungefär kl. 11, på en kulle vid sidan av vägen en högre stab till häst, uppmärksamt spanande genom kikarna mot söder. Det var armékvarteret vid 2. armén med vår kronprins, den blivande kejsar Fredrik, i spetsen. Hans dåvarande arméstabschef, general von Blumenthal, har många år senare om detta ögonblick berättat mig följande:

»Just som 1. gardesinfanterifördelningen drog förbi oss på bottenlösa vägar, bad jag kronprinsen räcka mig handen. Då denne därvid frågande såg på mig, tillade jag, att jag ville gratulera honom till det vunna slaget. Den österrikiska artillerielden riktades överallt västerut, ett bevis på, att fienden längs hela linjen bands av 1. armén, så att vi nu skulle komma att träffa honom i flanken och delvis i ryggen. Inför ett sådant läge hade man endast att ordna så, att gardeskåren skulle fortsätta framryckningen till höger och VI. armékåren till vänster om en, trots dimman på långt håll synlig, av två väldiga lindar krönt höjd vid Horenowes, under det att I. och V. armékårerna, vilka ännu befunno sig i anryckning mot slagfältet, skulle följa efter dessa kårer. Något ytterligare hade kronprinsen för dagen knappast att anbefalla.»

Vår rörelse fortsattes till en början tvärs över fälten; så uppmarscherade vi och snart sändes de första granaterna från höjderna på sidan om Horenowes emot oss. Det österrikiska artilleriet gjorde rättvisa åt sitt gamla goda rykte. En av de första projektilerna sårade min kompanichef, en annan dödade min flygelunderofficer straxt bakom mig och snart slog även en granat ned mitt i vår kolonn och satte 25 man ur striden. Men då därefter elden tystnade och höjderna utan strid föllo i våra händer, emedan det här endast rörde sig om en, på grund av överraskningen och till tids vinnande, av fienden svagt besatt, framskjuten ställning, utbredde sig en känsla av besvikelse. Dock icke för lång tid, ty snart öppnade sig för oss utsikten över större delen av det väldiga slagfältet. Halvt till höger framför oss uppstego i den töckniga luften tunga rökmoln från eldställningarna vid vår I. och fiendens arméer vid Bistritz. Blixtarna från artillerielden och skenet från brinnande byar gåvo åt tavlan en säregen allvarlig färgton. Dimman, som blivit tätare, den höga säden och terrängformationerna dolde tydligen våra rörelser för fienden. Elden från de fientliga batterierna, vilka nu besköto oss nästan rätt söderifrån, var därför påfallande svag och kunde icke uppehålla oss. De blevo sedermera efter tappert försvar till största delen tagna. Sålunda trängde vi fram så snabbt som terrängen, den tunga, djupa och slippriga marken, säd, foder- och sockerbetor medgåvo. Vårt anfall hade ansatts efter alla den dåtida krigskonstens regler, men föll snart i stycken. Kompanier, ja, till och med plutoner började söka sig egna motståndare, allt trängde framåt. Endast viljan: Framåt mot fienden! utgjorde rättesnöret för alla.

Mellan Chlum och Nedelist stötte vår halvbataljon — en på den tiden mycket omtyckt stridsform — i dimman och den höga säden oförmodat på fientligt infanteri, som anryckte söderifrån. Genom vårt överlägsna tändnålsgevär bragtes det snart att vika. Förföljande detsamma med min i skyttelinje spridda pluton, stötte jag plötsligt på ett österrikiskt batteri, som med hänsynslös djärvhet ilade dit, avbröstade och slungade ett lag kartescher emot oss. Träffad i huvudet av en kula, som genomborrat min hjälm, förlorade jag för en kort stund medvetandet. Då jag åter kom till sans, trängde vi in i batteriet. Fem kanoner voro våra, de tre andra undkommo. Det var en stolt känsla, där jag andfådd och blödande ur ett lindrigt sår i huvudet stod bland mina erövrade kanoner.

Jag hade emellertid icke mycken tid att vila på mina lagrar. Fientliga jägare, igenkännliga på tuppfjädrarna i hattarna, döko upp i veteåkern. Jag avvisade dem och förföljde dem ända till en hålväg.

Slumpen gjorde, att under loppet av det sista stora kriget denna min första stridsupplevelse blev känd i Österrike. En avskedad förutvarande officer, veteran från 1866, skrev med anledning härav till mig från Reichenberg i Böhmen, att han såsom kadett vid regementet stått i det av mig anfallna batteriet vid Königgrätz och bestyrkte detta faktum med en skiss. Som han ytterligare tillade några vänliga ord, tackade jag honom hjärtligt och sålunda har mellan de forna motståndarna en rätt så kamratlik brevväxling uppstått.

Då jag nått den ovannämnda hålvägen, orienterade jag mig. De fientliga jägarna hade försvunnit i regndiset. De kringliggande byarna — framför mig Wsestar, till höger Rosberitz och till vänster Sweti — voro tydligen ännu i fiendens ägo; om Rosberitz kämpades redan. Själv var jag ensam med min pluton. Bakom mig syntes intet av de våra. De slutna avdelningarna hade icke följt mig i sydlig riktning utan tycktes hava vänt sig åt höger. Jag beslöt göra slut på min ensamhet på det vidsträckta slagfältet genom att i hålvägen draga mig åt Rosberitz. Innan jag nådde mitt mål susade ytterligare flera österrikiska skvadroner förbi utan att lägga märke till mig och min handfull folk. De redo över hålvägen på ett flackt ställe längre fram och den livliga gevärseld, som strax efteråt hördes, sade mig, att de stött på för mig osynligt infanteri i terrängen nordost om Rosberitz. Snart kommo lösa hästar rusande tillbaka och slutligen jagade allesammans åter förbi mig. Jag sände ytterligare några kulor efter dem, alldenstund ryttarnas vita kappor i den dimmiga väderleken erbjödo goda mål.

Då jag anlände till Rosberitz var läget därstädes allvarsamt. Våldsamt framträngande plutoner och kompanier från olika regementen av vår fördelning hade där själva hejdats av mycket överlägsna fientliga krafter. Bakom våra svaga avdelningar funnos till en början inga förstärkningar. Fördelningens huvudstyrka hade dragits till den högt liggande byn Chlum och stod där inbegripen i häftig strid. Min halvbataljon, med vilken jag lyckligen åter förenade mig vid östra randen av Rosberitz, var därför den första hjälpen.

Vem, som kände sig mest överraskad, österrikarna eller vi, kan jag icke bedöma. I varje fall tränga de sammanpackade fientliga massorna emot oss från tre sidor för att åter sätta sig fullständigt i besittning av byn. Hur fruktansvärt vårt tändnålsgevär än verkar, så störta alltjämt nya led över de stupande främsta emot oss. Så uppstår i bygatorna emellan de brinnande, halmtäckta husen ett mördande handgemäng. Om strid i ordnade förband är icke längre tal. Var och en skjuter och sticker omkring sig, så mycket han förmår. Prins Anton von Hohenzollern vid 1. gardesregementet sjunker svårt sårad till marken. Fänrik von Woyrsch, den nuvarande fältmarskalken, stannar med några karlar hos prinsen i den fram och åter böljande striden. Dennes guldur överlämnas till mig, så att det icke skall falla i händerna på eventuella fientliga plundrare. Snart löpa vi fara att bliva avskurna. Från en sidogata, som leder i vår rygg, ljuda österrikiska hornsignaler, och man hör fiendens trummor, som ljuda dovare än våra. Hårt ansatta även i fronten, måste vi draga oss tillbaka. Ett brinnande halmtak, som störtar ned på gatan och avspärrar densamma med lågor och tjock rök, räddar oss. I skydd av detta undkomma vi till en höjd omedelbart nordost om byn.

Längre tillbaka vilja vi i vår vilda förbittring icke gå. Majoren greve Waldersee vid 1. gardesregementet till fot, vilken 1870 stupade framför Paris såsom chef för gardesgrenadjärregementet »Königin Augusta», låter som den äldste på platsen varande officern sticka de hos oss befintliga båda fanorna i jorden och omkring dessa ordnas åter förbanden. Dessutom närma sig redan bakifrån förstärkningar och så går det snart åter med dånande trummor mot fienden, som nöjt sig med erövringen av byn. Också den utrymmer han emellertid snart för att sluta sig till sin armés allmänna återtågsrörelse.

I Rosberitz återfunno vi prins von Hohenzollern, som emellertid tyvärr kort tid efteråt på lasarettet uti Königinhof dukade under för sina sår. Hans trogna betäckning hade fienden bortfört såsom fångar. Även ur min pluton delade flera grenadjärer detta öde, sedan de i ett tegelbruk tappert försvarat sig. Då vi under den fortsatta framryckningen två dagar senare mot aftonen intogo bivack sydväst om fästningen Königgrätz, infunno de sig där åter hos oss. Fästningens kommendant hade skickat ut dem i riktning mot de preussiska lägereldarna för att slippa omsorgen för deras förplägnad. De hade turen att just träffa på sitt eget truppförband.

På aftonen samma dag slaget stod, framryckte vi ytterligare ända till Wsestar och kvarstannade där, tills vi lämnade slagfältet. På grund av mitt sår i huvudet ville läkaren skicka mig till ett lasarett, men i avvaktan på ett andra slag bakom Elbe nöjde jag mig med omslag och ett lätt förband samt fick hädanefter på marscherna bära mössa i stället för hjälm.

Det var egendomliga känslor, som rörde sig hos mig aftonen den 3. juli. Näst tacksamhet mot Herren Gud, trädde det stolta medvetandet i förgrunden att hava deltagit i ett verk, som bildade ett nytt ärofullt blad i den preussiska härens och fosterlandets historia. Även om vi icke ännu till fullo överskådade den fulla räckvidden av vår seger, stod det dock redan nu klart för oss, att det gällt mera än i de föregående striderna. Med trofasthet tänkte jag på de stupade och sårade kamraterna. Min pluton hade förlorat hälften av sin styrka, ett bevis på, att den gjort sin skyldighet.

Då vi den 6. juli på en krigsbro övergingo Elbe vid Pardubitz, inväntade kronprinsen därstädes regementet och uttalade till oss sitt erkännande för dess förhållande under slaget. Vi tackade med ljudliga hurrarop och drogo vidare, stolta över lovorden från vår arméchef och arvtagaren till Preussens krona samt glatt beredda att följa honom i ytterligare strider.

Fälttågets fortsatta förlopp medförde emellertid endast marscher åt oss utan någon mera minnesvärd tilldragelse. Vapenstilleståndet, som inträdde den 22. juli, nådde oss i nedre Österrike omkring 40 km. från Wien. Då vi härifrån strax efteråt anträdde återmarschen till hemorten, följde oss en hemsk gäst, koleran. Först så småningom lämnade den oss, dock icke utan att hava krävt många offer i våra leder.

Vid Eger blevo vi stående några veckor. Under denna tid sammanträffade jag i Prag med min far, vilken såsom johanniterriddare verkade i ett lasarett på slagfältet vid Königgrätz. Vi läto icke detta tillfälle gå förbi utan att avlägga ett besök på vår store konungs slagfält. Huru förvånade blevo vi icke över att där, bredvid det minnesmärke, som preussiska staten efter befrielsekriget rest över den vid Prag stupade fältmarskalken greve von Schwerin, finna ett annat, som kejsar Josef II, en av Fredrik den stores beundrare, redan långt dessförinnan låtit uppresa till sin hjältemodige motståndares ära.

Minnet av besöket på detta slagfält stod under loppet av det sista kriget åter särskilt livligt för mig. En jämförelse mellan Preussens läge 1757 och Tysklands 1914 ligger nämligen nära till hands. Liksom det efter Prag följande Kollin, så nödgade vår stora offensivtankes misslyckande efter det på många segrar följande Marneslaget fosterlandet till en ödesdiger förlängning av striden för sin tillvaro. Men under det att utgången av den sjuåriga kampen visar oss ett mäktigt Preussen, skåda vi vid slutet av den sista fyraåriga, förtvivlade striden ett brutet Tyskland. Hava vi icke varit våra förfäder värdiga?

Den 2. september överskredo vi under fortsatt hemmarsch den böhmisk-sachsiska gränsen och därpå den 8. september, på vägen Grossenhain-Elster, gränsen till Mark Brandenburg. En äreport hälsade oss. Under tonerna av »Heil Dir im Siegeskranz» drogo vi genom densamma åter in i hemorten. Med vilka känslor behöver icke sägas.

Den 20. september skedde det festliga intåget i Berlin. Paraderingen följde på nuvarande Königsplatz, då för tiden en sandig exercisplats. Där nu generalstabsbyggnaden reser sig, stod en träbyggnad, som medelst en med pilar planterad väg stod i förbindelse med staden. Däremot fanns redan Krolls »etablissemang». Från uppställningsplatsen marscherade de i intåget deltagande trupperna genom Brandenburger Tor uppför Unter den Linden till Opernplatz. Där ägde förbimarschen rum för Hans majestät konungen. Blücher, Scharnhorst och Gneisenau skådade ned på oss från sina postament. De kunde vara nöjda med oss!

Före inryckningen till uppställningsplatsen för paraderingen hade min bataljon samlats på Floraplatz. Där överlämnade chefen till mig Röda örnsordens 4. klass med svärd jämte order att omedelbart anlägga densamma, emedan de nya utmärkelserna skulle bäras vid intåget. Då jag tämligen rådvill såg mig omkring, framträdde ur mängden av åskådare en äldre dam och fäste med en knappnål hederstecknet på mitt bröst. Så ofta jag under de senare åren, vare sig till häst eller fots, passerat Floraplatsen, har jag städse med tacksamhet tänkt på den vänliga berlinskan, som där en gång på den 18-årige löjtnantens bröst fäste hans första orden.

Efter kriget anvisades Hannover såsom fredsgarnisonsort åt 3. gardesregementet. Därmed ville man väl visa den forna huvudstaden en uppmärksamhet. Vi flyttade motvilligt dit, men då efter 12 år skilsmässans stund slog på grund av regementets förflyttning till Berlin, fanns väl ingen i dess led, som icke djupt kände avskedet. Själv hade jag fått den vackra staden, som jag redan 1873 måste lämna, så kär, att jag sedermera efter mitt avsked drog mig tillbaka dit.

Vi skaffade oss snart bekantskaper i vår nya förläggningsort, ehuru många hannoveranare av politiska skäl höllo sig fullständigt borta från oss. Vi hava aldrig klandrat troheten mot det ärftliga konungahuset, huru starkt vi än insågo nödvändigheten av Hannovers införlivande med Preussen. Endast när Welferdömet i enskildas uppträdande icke bar sin smärta med värdighet, utan förföll till oskickligt uppförande, förolämpningar eller trots, sågo vi i detsamma en motståndare.

Under årens lopp levde vi oss alltmera in uti Hannover, som på lyckligaste sätt erbjuder en storstads fördelar utan att därmed förena en sådans nackdelar. Deltagandet i ett livligt, förnämt sällskapsliv, vilket senare efter franska kriget nådde sin höjdpunkt, i det att deras Kungl. högheter prins Albrecht av Preussen med gemål under åratal uppehöllo sig där, omväxlade med besök på den utmärkta hovteatern, vilka för en billig avgift stodo den unge officern till buds. Härliga parkanläggningar och en av de vackraste skogarna i Tyskland, Eilenriede, omgåvo staden och i dem kunde man under sina tjänstefria timmar njuta av promenader till häst och fots. Och då vi deltogo i fälttjänstövningarna uti provinsen, i stället för att resa till Potsdam till gardeskårens höstmanövrer, lärde vi så småningom i grund och botten känna hela Niedersachsen i sin tilltalande egendomlighet. Den dagliga tjänstgöringen skedde på Waterlooplatsen. I tre på varandra följande år har jag där utbildat mina rekryter, och i en av kasernerna vid denna plats hade jag min första tjänstevåning, bestående av vardagsrum och sängkammare. Ännu i dag förflyttar jag mig gärna i tankarna tillbaka till den gyllne ungdomstiden, då jag beträder denna stadsdel Nästan alla mina dåvarande kamrater hava redan samlats till de dödas stora armé. Min mångårige kompanichef, pensionerade majoren von Seel, fick jag dock helt nyligen återse. Denne nu mer än åttioårige har jag att tacka för oändligt mycket, och alldeles särskilt var han för mig en förebild och lärare av strängaste tjänsteuppfattning.

På sommaren 1867 besökte Hans majestät konungen för första gången Hannover. Jag stod vid hans ankomst i hederskompaniet framför palatset i Georgsparken och lyckliggjordes av min krigsherre med frågan, vid vilket tillfälle jag förvärvat mig svärden till ordenstecknet. I senare år, sedan jag även erhållit järnkorset för 1870—71, har min kejsare och konung många gånger vid uppvaktningar ställt samma fråga till mig och därvid har jag städse genomilats av samma känsla av stolthet och glädje som då.

Allt starkare sammangötos de statliga, militära och sociala förhållandena i Hannover. Snart skulle även denna nya provins på blodiga slagfält bevisa sig vara en värdig beståndsdel av Preussen!

Vid krigsutbrottet 1870 ryckte jag i fält såsom adjutant vid 1. bataljonen. Min bataljonschef, major von Seegenberg, hade gjort fälttågen 1864 och 1866 såsom kompanichef vid regementet. Han var en krigserfaren gammalpreussisk soldat med hänsynslös energi och outtröttlig omsorg för sin trupp. Vårt inbördes förhållande var gott.

Början av fälttåget medförde för regementet så väl som för gardeskåren i sin helhet så till vida smärtsamma missräkningar, som vi under veckolånga marscher icke kommo i beröring med fienden. Först sedan vi redan övergått Mosel, ovanför Pont à Mousson, och nästan nått fram till Maas, kallade oss tilldragelserna den 17. augusti väster om Metz till denna trakt. Vi böjde av mot norr och inträffade efter en utomordentligt ansträngande marsch på aftonen denna dag på slagfältet vid Vionville. Spåren efter den fruktansvärda strid, som våra III. och X. armékårer utkämpat föregående dag, mötte oss överallt. Rörande krigsläget erforo vi så gott som intet. Sålunda bröto vi även den 18. augusti upp från våra bivackplatser vid Hannonville väster om Mars la Tour under nära nog fullständig oklarhet om läget och nådde vid middagstiden Doncourt. Den jämförelsevis korta marschen dit, utförd i täta massformationer under besvärliga korsningar med sachsiska (XII.) armékåren, i tryckande värme och tunga dammoln, utan att sedan föregående dag hava fått möjlighet att erhålla tillräcklig tillgång på vatten, växte ut till en stor kraftansträngning. Själv hade jag under marschen först besökt en vid 2. gardesdragonerna stupad kusins grav på kyrkogården vid Mars la Tour och därvid begagnat tillfället att rida över 38. infanteribrigadens och 1. gardesdragonregementets anfallsfält. Rader, ja på sina ställen hela högar av stupade, preussare så väl som fransmän, i och norr om en ravin, visade vilken mördande strid, som här förts på allra närmaste håll.

Vid Doncourt göra vi halt och tänka koka. Rykten att Bazaine avmarscherat västerut och därmed undkommit börja sprida sig. Förmiddagens hänförelse är tämligen bortblåst. Plötsligt höres i östlig riktning en våldsam kanonad. IX. armékåren har stött på fienden. Stridsbullret sätter även hos oss liv i alla. Nerverna börja spännas på nytt, hjärtat klappar åter kraftigare och gladare. Framryckningen fortsättes i nordostlig riktning. Intrycket, att det i dag rör sig om ett väldigt slag, blir starkare med varje minut. Vi marschera på och erhålla i närheten av Batilly order att blotta fanorna. Det sker under trefaldigt hurra; ett gripande ögonblick! Nästan samtidigt galoppera gardesbatterier förbi oss österut, mot de fientliga ställningarna. Allt mäktigare utvecklar sig bilden av slaget. Över höjderna från Amanvillers ända bort mot St. Privat uppstiga tjocka, tunga moln av krutrök. I flera linjer bakom och över varandra stå fientligt infanteri och artilleri där uppe. Deras eld riktas för tillfället med hela sin kraft mot IX. armékåren. Dennas vänstra flygel tyckes synbarligen vara överflyglad av motståndaren. Detaljer kunna icke uppfattas.

För att undvika ett frontalt anfall mot den fientliga ställningen röra vi oss i en jätteslinga, som ungefär 5 km. löper parallellt med den fientliga fronten mot norr, i riktning mot Ste Marie aux Chênes. Byn anfalles och besättes av vår fördelnings avantgarde jämte delar av den till vänster om oss mot Auboué framryckande XII. armékåren. Efter erövringen av Ste. Marie uppmarscherar vår brigad tätt söder om byn med front mot denna. Vi vila. Helt visst en egendomlig vila. Förflugna kulor från fientliga skyttar, som framskjutits till St. Privat, slogo då och då ned i våra tätt slutna formationer. Nära intill mig blir löjtnant von Helldorff vid 1. gardesregementet skjuten. Hans fader, som varit bataljonschef vid samma regemente, hade 1866 vid Königgrätz i Rosberitz stupat ej långt från mig. Av manskapet såras många.

Jag övervägde läget. I östlig riktning, nästan i flanken av vår nuvarande front, ligger på en sakta stigande höjd St. Privat, förbundet med det omkring två kilometer avlägsna Ste. Marie aux Chênes genom en rak chaussé, på båda sidor bevuxen med popplar. Terrängen norr om denna väg är genom trädrader till största delen undandragen insyn, men gör samma intryck av öppenhet, som fältet söder om chaussén. På själva höjden råder ett nästan hemskt lugn. Ovillkorligt anstränger sig ögat för att genomtränga den förmodade hemligheten där borta. Att genom spaning söka lyfta på slöjan tyckes man på vår sida icke anse nödvändigt. Sålunda förbliva vi lugnt liggande.

Omkring kl. 5,30 e. m. träffar anfallsordern vår brigad. Vi skola rycka fram straxt öster om Ste. Marie, förbi denna ort i nordlig riktning och därpå på andra sidan chaussén svänga in till anfall mot St. Privat. Tanken att denna invecklade rörelse kunde från St. Privat omfattas i högra flanken tränger sig ovillkorligt på oss.

Strax innan vår bataljon reser sig, blir det liv i hela terrängen omkring St. Privat, som insvepes i rökmolnen från de eldgivande franska linjerna. Den till vår fördelning icke hörande 4. gardesbrigaden framrycker nämligen redan söder om chaussén. Mot denna vänder sig därför tills vidare det fientliga motståndet med hela sin kraft. Detta truppförband skulle därför inom mycket kort tid förintas, om icke vi, 1. gardesbrigaden, snarast möjligt anfalla norr om chaussén och därigenom skaffa det lättnad. Det förefaller emellertid nästan omöjligt att komma över dit. Min bataljonschef rider med mig fram för att överblicka terrängen och inom ramen av brigaden angiva marschriktningen. En oavbruten eldorkan sopar nu över hela fältet även mot oss. Vi måste dock försöka genomföra den inledda rörelsen, och det lyckas oss även att övergå vägen. På andra sidan denna bilda de tätt sammanslutande kolonnerna front mot de fientliga eldlinjerna och störta sig i spridd ordning fram mot St. Privat. Alla sträva efter att komma så nära fienden som möjligt för att kunna göra bruk av de i jämförelse med chassepotgevären mindervärdiga egna gevären. Skådespelet verkar lika skakande som imponerande. Bakom de liksom mot en hagelskur framstormande massorna betäckes terrängen med döda och sårade, men den tappra truppen tränger oupphörligt framåt. Om och om igen ryckas de med av sina officerare och underofficerare, vilka snart måste ersättas av de duktigaste grenadjärerna och fysiljärerna. I förbifarten ser jag, huru gardeskårens chef, prins August av Württemberg, till häst från utgången vid Ste. Marie följer den väldiga kris, i vilken hans härliga regementen störta sig för att kanske i densamma gå under. Mitt emot honom lär marskalk Canrobert hava stått, vid ingången till St. Privat.

För att draga sin bataljon ur trängseln nordost om Ste. Marie och skaffa densamma det för striden nödvändiga utrymmet, låter min chef den icke genast göra front mot St. Privat utan till en början i ett terrängveck fortsätta den hitintills nästan nordliga rörelseriktningen. På detta sätt föras vi under nödtorftigt skydd så långt ut på sidan, att vi efter insvängningen komma att bilda brigadens vänstra flygel. I denna formering nå vi under tilltagande förluster halvvägs fram till Ste. Marie-Roncourt.

Innan vi härifrån kunna gruppera oss för en omfattning av St. Privat, måste vi få klarhet över läget vid Roncourt, som sachsarna från Auboué ännu icke synas hava nått. Jag rider dit, finner byn obesatt av så väl vän som fiende, men upptäcker franskt infanteri i stenbrotten öster om byn. Det lyckas mig att i rätt tid föra fram två kompanier av min bataljon till Roncourt, och straxt efteråt företager fienden ett anfall ur stenbrotten, vilket avvisas. Nu kunna de båda andra kompanierna utan oro för sin flank och rygg vända sig mot St. Privats norra ingång för att åtminstone bringa någon lättnad åt brigadens övriga delar i deras svåra strid. Sedermera, efter det att Roncourt blivit besatt av delar av XII. armékåren, draga sig även våra där använda kompanier åt det hållet.

Under tiden pågår den blodiga striden i fronten utan uppehåll. Från den fientliga sidan en oavbruten våldsam infanterield i flera våningar, vilken söker nedslå allt levande på det vida, öppna anfallsfältet. På vår sida en på luckor rik linje av lösa trupprester, vilka emellertid icke endast klänga sig fast vid marken utan i krampaktiga ryckningar alltjämt försöka störta sig över motståndaren. Med återhållen andedräkt betraktar jag dessa stridsscener, i yttersta spänning om icke en fientlig motstöt åter skall kasta våra trupper tillbaka. Men bortsett från ett försök att med kavalleri bryta fram norr om St. Privat, vilket icke fortsattes efter det första avvisade anloppet, förblevo fransmännen envist i sina ställningar.

En paus inträder i infanteristriden. Båda parterna äro utmattade och ligga mitt emot varandra under endast obetydlig eldgivning. Vapenvilan på slagfältet är så utpräglad, att jag rider i eldlinjen från vänstra flygeln till brigadens mitt och tillbaka utan att hava känslan av någon fara. Men så börjar vårt framdragna artilleri sitt förstörelsearbete och snart rycka dessutom 2. gardesbrigadens friska krafter från Ste. Marie in uti de förblödande resterna av 1. och 4., under det att även sachsisk hjälp nalkas från nordväst. Trycket på det hårt kämpande infanteriet blir märkbart lättare. Där en tid bortåt endast död och fördärv synts råda, härskar nu nytt stridsliv, framträder ny stridsvilja, som slutligen når sin hjältemodiga avslutning uti framstormningen mot fienden. Det är ett obeskrivligt gripande ögonblick, då vid den sjunkande aftonsolens strålar våra främsta stridslinjer resa sig till den sista framryckningen. Ingen order driver fram dem, men samma psykiska känsla, det fasta beslutet att vinna framgång, en helig stridsvrede tvingar dem framåt. Denna oemotståndliga rörelse drager alla med sig och vid mörkrets inbrott faller fiendens bålverk. Ett oerhört jubel bryter ut bland oss.

När jag sent på kvällen räknade återstoderna av vår bataljon och sedan följande morgon återsåg de ännu svagare spillrorna av mitt regementes övriga delar samt den inre spänningen slappades, kommo det mänskliga sinnets vekare känslor till sin rätt. Då tänker man icke blott på, vad som vunnits i striden, utan även på, vad detta resultat kostat. Sålunda hade 3. gardesregementet att uppvisa en totalförlust av 36 officerare, 1,060 underofficerare och meniga, varav 17 officerare och 304 man döda. Liknande tal kommo till synes vid samtliga gardesinfanteriregementen. Under loppet av det sista stora kriget hava stridsförluster, som i storlek uppgått till dem, gardet led vid St. Privat, ofta förekommit inom våra infanteriregementen. Med stöd av min dåtida erfarenhet kunde jag bedöma, vad detta betydde för truppen. Vilka mängder av bästa, mången gång oersättlig kraft sänktes icke då i graven! Men vilken härlig anda måste icke å andra sidan hava besjälat vårt folk, då detsamma detta oaktat under årslånga strider alltjämt förmått hålla våra arméer stridsdugliga!

Den 19. augusti begravde vi våra döda och på eftermiddagen den 20. avmarscherade vi västerut. Vår fördelningschef, generallöjtnant von Pape, uttalade under marschen sitt erkännande till oss för våra framgångar och betonade, att vi emellertid därmed endast gjort vår plikt. Han slöt med orden: »För övrigt gäller för oss det gamla soldatordet: Stupa också tusen till höger och tusen till vänster, stupa alla våra vänner, vilja vi ändå fortsätta att strida!» Ett dånande hurra för Hans majestät konungen var vårt svar.

Vilken militär kritik, man än underkastar striden om St. Privat, förlorar densamma därigenom ingenting av sin inre storhet. Denna ligger uti den anda, varmed truppen uthärdade och slutligen segerrikt övervann den timslånga, fruktansvärda krisen. Vid minnet av den 18. augusti bliver denna känsla för oss alltjämt utslagsgivande. Den allvarliga stämning, som genom slaget bemäktigat sig vårt manskap, försvann snart, men däremot lever stoltheten över de personliga prestationerna och bragden i dess helhet ännu i denna dag. Ännu år 1918 firade jag, även nu på fientlig mark, St. Privatdagen tillsammans med 3. gardesregementet, vilket jag tack vare min konungs nåd åter tillhörde. Flera »gamla herrar», stridskamrater från 1870, bland andra den förut omnämnde majoren von Seel, hade till minnesdagen skyndat från hemorten till fronten. Det var sista gången jag skulle få se det stolta regementet!

Efter vad jag hört, hava det preussiska gardets minnesvårdar på höjden vid St. Privat nu nedrivits av våra fiender. Skulle detta verkligen vara sant, tror jag icke, att dylika handlingar äro ägnade att nedsätta det tyska hjältemodet. Många gånger har jag sett tyska officerare och soldater med tyst vördnad dröja inför franska krigsmonument, även om de stått på tysk jord, och visa sin aktning och förståelse för motståndarens bragder och offer.

Efter slaget övertog min bataljonschef, såsom varande den ende osårade regementsofficern, befälet över regementet. Själv förblev jag även i hans nya ställning adjutant hos honom.

Gången av den operation, vilken fann sin märkliga avslutning vid Sedan, medförde föga beaktansvärt för mig. I förspelet, slaget vid Beaumont den 30. augusti, deltogo vi endast såsom åskådare, stående i reserven. Även den 1. september följde jag slagets gång huvudsakligen i en åskådares roll. Gardeskåren bildade nordöstra delen av den järnring, som under dagens lopp slöt sig om Mac Mahons armé. Särskilt 1. gardesbrigaden stod från morgonen ända till eftermiddagen i beredskapsställning bakom de öster om Givonnedalen liggande höjderna. Jag använde denna overksamhet att begiva mig till de på krönet, i en lång linje avbröstade gardesbatterierna, vilka slungade sina projektiler över dalen mot de i allmänhet skogklädda höjderna på andra sidan, där fransmännen stodo. Härifrån hade man en behärskande utsikt över hela trakten, från Ardennerskogen ända till sluttningen mot Maas. Särskilt låg höjdterrängen vid Illy och den franska ställningen väster om Givonnebäcken, inbegripet Bois de la Garenne, alldeles inpå mig. Den franska arméns katastrof utvecklade sig sålunda alldeles under mina ögon. Jag kunde följa, hurusom den tyska eldcirkeln så småningom slöt sig om den olycklige motståndaren, och huru fransmännen gjorde hjältemodiga, men redan från början fullkomligt utsiktslösa försök att genom enstaka framstötar genombryta vår omfattning. För mig hade striden därjämte ett särskilt intresse. Dagen före slaget hade jag nämligen under marschen genom Carignan av en språksam fransk sadelmakare, hos vilken jag i förbifarten köpte en ridpiska, fått höra, att franske kejsaren skulle uppehålla sig vid sin armé. Jag rapporterade detta vidare, men ingen trodde mig. Då jag på dagen för slaget, vid åsynen av huru fiendens förintande allt mera fullbordades, fällde yttrandet: »I denna kittel befinner sig även Napoleon», blev jag utskrattad. Min triumf, då sedermera min uppgift bekräftades, var stor.

Mitt regemente kom denna dag icke att utveckla någon större stridsverksamhet. Inemot kl. 3 e. m. följde vi 1. gardesregementet över Givonneavskärningen. Vid denna tidpunkt hade genom vårt från alla sidor verkande artilleri redan vapnen ryckts ur händerna på det franska motståndet. Det rörde sig numera egentligen endast om att pressa fienden mot Sedan för att på ett eftertryckligt sätt visa honom utsiktslösheten av fortsatt motstånd. De förintelsebilder, jag såg under denna framryckning längs Bois de la Garennes nordöstra bryn, överträffade alla fasor, jag någonsin mött på slagfälten.

Redan mellan kl. 4 och 5 e. m. intogo vi våra bivacker. Slaget var slut. Endast ett enstaka gevärsskott small fram emot aftonen, och en kula ven över oss. Då vi blickade bort mot skogsbrynet syntes där en turko, som hotande svängde sitt gevär och sedan i långa språng försvann i mörkret bland träden.

Aldrig varken förr eller senare har jag tillbringat natten på slagfältet med en sådan känsla av fullständig tillfredsställelse som här. Alla drömde nog, sedan tonerna av »Nu tacker Gud allt folk» förklingat, om ett snart slut på kriget. Häruti missräknade vi oss emellertid bittert. Kriget fortsatte. Detta det franska motståndets fortsättande efter slaget vid Sedan har man hos oss ofta ansett blott såsom en onödig fransk självuppoffring. Denna uppfattning kan jag icke biträda och har icke kunnat neka de dåvarande diktatorernas vidsynthet mitt bifall. Att den franska republiken upptog vapnen, då kejsardömet var tvunget att nedlägga dem, visade dock enligt min mening icke blott en efterföljansvärd patriotisk anda utan därjämte en storslagen statsklok framtidsblick. Jag tror ännu i dag, att Frankrike om det i det ögonblicket uppgivit sin motståndsvilja skulle hava prisgivit största delen av sitt nationella värde och därmed utsikterna till en bättre framtid.

Den 2. september fingo vi på förmiddagen besök av kronprinsen, som meddelade oss den första underrättelsen om tillfångatagandet av Napoleon och hans armé, och på eftermiddagen av vår konung och krigsherre. Man kan knappast göra sig en föreställning om det exempellösa jubel, varmed monarken mottogs. Det var omöjligt att hålla manskapet kvar uti rotar och led. De omringade sin högt älskade herre och kysste hans händer och fötter. För första gången under detta fälttåg såg Hans majestät sina garden och med tårar i ögonen tackade han oss, för vad vi presterat vid St. Privat. Det var en rik belöning för de svåra stunderna där borta! I konungens följe befann sig även Bismarck. Med olympiskt lugn red han i slutet av kavalkaden, men blev igenkänd och fick ett särskilt hurra, vilket han med ett belåtet leende mottog. Moltke var icke närvarande.

Den 3. september vid middagstiden erhöll mitt regemente order att rycka fram mot Sedan och tränga alla utanför fästningen varande fransmän in i denna. Härigenom skulle förhindras, att de i förterrängen talrikt kringdrivande fransmännen skulle kunna förledas att sätta sig i besittning av de runt omkring i stora mängder liggande gevären och med dem våga ett, om också utsiktslöst genombrytningsförsök. Jag red i förväg genom Bois de la Garenne ända fram till höjderna omedelbart ovanför staden. Rödbyxorna, som gåvo färg åt landskapet, visade sig såsom ofarliga sökare efter kappor och täcken, vilka de ville taga med sig i fångenskapen. Regementets ingripande var därför obehövligt; några patruller från andra truppförband, som bivackerade i närheten, voro tillräckliga. Då jag med denna rapport red tillbaka till det efterföljande regementet, såg jag i skogen ett dammoln på den mot norr ledande chaussén. En fransk militärläkare, som stod framför den till lasarett förvandlade Querimontgården, och sedan följde mig ett stycke på vägen, berättade, att kejsar Napoleon, ledsagad av svarta husarer, befunne sig i detta dammoln för att begiva sig till Belgien. Hade jag endast två minuter tidigare hunnit fram till vägen, skulle jag kunnat bliva vittne till denna historiska tilldragelse.

Samma dag på aftonen lämnade vi slagfältet och ryckte in i kvarter i närheten. Från dessa anträdde vi efter en vilodag sedermera framryckningen mot Paris. Denna förde oss till en början över slagfältet vid Besumont och senare genom trakter, vilka under det sista stora kriget hava varit skådeplats för hårda strider. Den 11. och 12. september låg regementet i Craonne och Corbény, två små vänliga städer vid foten av Winterberget, och den 28. maj 1918 stod jag under slaget vid Soissons-Reims bredvid min allerhögste krigsherre på just samma Winterberg. Jag gjorde Hans majestät uppmärksam på, att jag för 48 år sedan legat i kvarter där nere. Av bägge orterna funnos knappast några spillror kvar. Huset vid torget i Corbény, där jag bott, kunde icke mera återfinnas under grus- och jordhögarna. Även Winterberget, som 1870 var en grön, delvis skogklädd bergrygg, visade nu endast kala branta kalkstenssluttningar, varifrån projektiler, hackor och spadar avlägsnat den sista jordsmulan. Ett trots all dåtida segerglädje sorgligt återseende!

Den 19. september sågo vi från högplatån vid Gonesse, 8 km. nordost om St. Denis, för första gången den franska huvudstaden. Invaliddômens och andra kyrkors förgyllda kupoler glödde i morgonsolen. Jag föreställer mig, att korsfararna en gång i tiden betraktat Jerusalem med känslor liknande dem med vilka vi nu skådade ut över det vid våra fötter liggande Paris. Vi hade brutit upp i mörkret kl. 3 på morgonen och lågo nu hela den vackra höstdagen på stubbåkrarna, beredda att ingripa för den händelse hos oss eller grannfördelningarna besättandet och anordnandet av förpostställningen skulle stöta på svårigheter. Först sent på eftermiddagen fingo vi rycka in i kvarteren. Under den närmast följande tiden lågo vi förlagda i Gonesse, vilket för övrigt fått sitt historiska värde av att Blücher och Wellington vid ankomsten framför Paris 1815 där sammanträffade för att överlägga om operationernas fortsättande.

I stället för en snabb, fullständig framgång fingo vi i månader hålla ut framför Paris, under en ganska ansträngande och otacksam cerneringstjänst, vilken på vårt frontavsnitt endast sällan avbröts genom några nämnvärda utfallsstrider. Först jultiden, med beskjutningen av forten, medförde en uppfriskande militär fläkt i denna enformiga verksamhet.

Mitten av januari medförde åt mig en särskild upplevelse. Jämte en sergeant sändes jag såsom regementets representant till kejsarproklamationen i Versailles. Ordern härom erhöll jag på aftonen den 16. januari. Redan samma natt skulle jag inställa mig i det 15 km. avlägsna Margency, varest genom armékvarterets vid Maasarmén försorg inkvartering beretts alla de deputationer, vilka kommo från öster därom liggande kvarter. Därifrån skulle vi den 17. över St. Germain begiva oss till Versailles. Till häst kunde jag icke tillryggalägga den ungefär 40 km. långa vägen, emedan jag måste medföra packning. Med ett raskt beslut satte jag mig tillsammans med min sergeant och uppassare upp på en packvagn, som tillhörde livkompaniet vid 1. gardesregementet, vilket låg i samma ort som jag och även var beordrat till Versailles. I skritt bar det så i väg i nattens mörker under stark köld till Margency, där i en villa varma kaminer, goda halmbäddar och te väntade oss.

Tidigt på morgonen den 18. meddelade mig chefen för livkompaniet, att han just fått order att icke marschera till Versailles utan återvända till regementet. Lyckligtvis tog en annan kamrat mig och min uppassare med sig på sitt tvåhjuliga fordon och även min sergeant fann någonstädes ett vänligt mottagande. Sålunda travade vi i den klara vintermorgonen vidare mot vårt nästa mål, St. Germain. Men med ödets makter går det icke att sluta något evigt förbund. Vår fullastade dogcart tappade plötsligt ett hjul och vi lågo allesammans på landsvägen. Till all lycka funno vi snart uti en ort en smed, som avhjälpte skadorna, så att vi i St. Germain vid en frukost i den på terrassen över Seinen härligt belägna »Pavillon d’Henri quatre» åter kunde sluta oss till de övriga reskamraterna. Det var en egendomlig fordonskolonn, som i den nedgående solens strålar gjorde sitt intåg i Versailles. Alla slags fordon, som man kunnat uppdriva i slotten, villorna och bondgårdarna omkring Paris, voro representerade. Största uppseendet väckte en potatiskärra, vars ägare dagen till ära på ömse sidor om sin sittplats hade fästat en stor preussisk fana — någon tysk fanns det ju ännu icke. Jag fick snart ett gott kvarter hos en vänlig gammal dam vid Avenue de Paris och på kvällen samlades vi vid en länge försakad, god supé i Hotell des Reservoirs.

Festen den 18. är tillräckligt känd. För mig var den rik på intryck. Mest upplyftande och tillika mest gripande verkade självfallet min allernådigste konungs och herres person. Hans lugna, rättframma, allt behärskande värdighet gav åt festen en större högtidlighet än all yttre glans. Den hjärtevarma hänförelsen för den upphöjde härskaren var emellertid lika stor hos alla deltagarna, vilken tysk folkstam de än tillhörde. Glädjen över »Tyska riket» kom kanhända livligast till uttryck hos våra sydtyska bröder. Vi preussare voro därvid av historiska skäl mera tillbakadragna. Dessa hade ju redan låtit oss inse vårt egna värde vid en tid, då Tyskland endast var ett geografiskt begrepp. Hädanefter skulle det bliva annorlunda!

På aftonen den 18. voro de i Versailles närvarande generalerna befallda till Hans majestät kejsarens taffel uti prefekturen. Vi andra voro kejsarens gäster i »Hôtel de France».

Den 19. januari började med beskådande av det gamla franska konungaslottet med dess stolta tavelsamling, som förevigar Frankrikes ärorika minnen. Även den vidsträckta parken besöktes. Då kallade oss plötsligt kanondunder tillbaka till staden. Versailles’ besättning var redan alarmerad och stadd på marsch. Det gällde fransmännens stora utfall från Mont Valerien. Vi betraktade stridens förlopp en stund såsom sysslolösa åskådare, men anträdde sedan på eftermiddagen återfärden. Sent på natten nådde jag åter mitt regementsstabskvarter Villers le Bel, 8 km. norr om St. Denis, tacksam för att jag fått vara med vid detta historiska ögonblick och fått hylla min nu vordne kejsare.

Det resultatlösa utfallet från Mont Valerien var Frankrikes sista stora kraftyttring. Den följdes den 26. av Paris kapitulation och den 28. av allmänt vapenstillestånd. Omedelbart efter fortens uppgivande, framsköts vår brigad västerut på den mellan Mont Valerien och St. Denis belägna Seinehalvön. Vi förlades uti goda, vackert belägna kvarter straxt intill flodstranden, mitt emot Paris, i närheten av Pont de Neuilly.

Därifrån hade jag tillfälle att åtminstone ytligt lära känna Paris. På morgonen den 2. mars red jag i sällskap med en gardeshusarordonnans över den efter platsen uppkallade bron till Triumfbågen. Jag kringgick denna lika litet, som min vän, dåvarande husarlöjtnanten Bernhardi, hade gjort det föregående dag, då han var den förste, som inryckte i Paris. Därefter red jag nedför Champs Elysées över Place de la Concorde och genom Tuilerierna ända in på Louvrens gård samt slutligen längs Seine och genom Bois de Boulogne tillbaka hem. På denna min väg begrundade jag de historiska minnesmärkena från en för vår fiende lysande förfluten tid. De få invånare, som visade sig, intogo en reserverad hållning.

Lika litet som jag är hågad att hylla kosmopolitismen, lika långt avlägsen har jag alltid varit från att hysa någon förutfattad mening om andra folk och trots alla för vår livsåskådning främmande egenskaper, förnekade jag icke deras goda sidor. Sålunda har visserligen i mina ögon det franska folket ett alltför livligt och därför för snabbt växlande temperament, men å andra sidan ser jag i den hänförelse, som just under de svåraste tider på ett alldeles säreget sätt gjort sig gällande hos detta folk, ett avsevärt företräde. Framför allt uppskattar jag den förmåga, kraftfulla naturer hava, att så inverka på massan och draga den inom sin trollkrets, att den franska nationen blir i stånd att av hängivenhet för ett fosterländskt ideal ända till fullständig självuppoffring bortse från varje slags individuellt intresse. I motsats härtill står under det sista kriget fransmännens beteende mot värnlösa fångar, vilket ofta stegrats nära nog till sadism och därför icke kan urskuldas av ett alltför livligt temperament.

Dagen efter mitt besök i Paris hade gardeskåren den höga äran och utomordentliga glädjen att paradera inför sin kejsare och konung vid Longchamps. Med gammalpreussisk stramhet utförde de stridsvana regementena förbimarschen för sin krigsherre, på vars order de när som helst voro beredda att ånyo sätta in sina liv för fäderneslandets skydd och ära. Till ett verkligt intåg i Paris, liknande det, som tidigare beskärts andra armékårer, kom det emellertid icke för oss, emedan preliminärfreden under tiden blivit sluten, och Tyskland icke ville låta den i ärlig strid besegrade motståndaren till sista droppen tömma förödmjukelsens kalk.

Den 22. mars firade vi därefter, även framför Paris, festligt Hans majestäts födelsedag. Det var en härlig ljum vårdag med fältgudstjänst i det fria, salutering från forten och festmåltider för officerare och manskap. Den glada utsikten, att efter troget uppfyllda plikter nu snart kunna återvända hem, höjde ytterligare stämningen.

Fullt så tidigt som vi hoppats, skulle vi emellertid icke lämna Frankrike. Tvärtom måste vi till att börja med kvarstå på Paris nordfront i och vid St. Denis och blevo där vittne till franska regeringens strid mot kommunen.

Den nya revolutionära rörelsens första utveckling hade vi redan kunnat följa under belägringen. Bristen på disciplin inom de politiska ytterlighetskretsarna gent emot guvernören i Paris var oss bekant. Då vapenvilan inträdde, började omstörtningsrörelsen att framträda allt mera öppet. Bismarck hade tillropat de franska maktägande: »Ni hava lyfts upp av revolutionen, en ny revolution skall åter sopa bort eder.» Det såg ut, som skulle han få rätt.

I allmänhet hyste vi i början föga intresse för dessa revolutionära händelser. Först mot slutet av mars, när kommunen började rycka makten åt sig och utvecklingen allt mera tog formen av öppen strid mellan Versailles och Paris, ökades vår uppmärksamhet. Tidningar och flyktingar berättade om tilldragelserna i stadens inre. Under det numera tyska armékårer, i viss mån som regeringstruppernas bundsförvanter, avspärrade Frankrikes huvudstad mot norr och öster, övergingo de sistnämnda under långvariga strider till anfall mot Paris från söder och väster. Händelserna utanför fästningsvallarna kunde man bäst åskåda från de 6 km. nordväst om Paris vid Seine belägna höjderna vid Sannois. Företagsamma fransmän hade där uppställt kikare, vilka de mot ersättning uthyrde till de tyska soldaterna, att användas vid beskådandet av ett inbördeskrigs drama. Själv begagnade jag mig icke härav utan inskränkte mig till att vid den dagliga orderuttagningen i St. Denis antingen genom ett högt beläget fönster i det där belägna värdshuset »Cerf d’or» eller genom att rida fram på den långsträckta Seineön vid St. Denis skaffa mig inblick i läget uti Paris. Från slutet av april visade väldiga eldsvådor gången av striderna i stadens inre. Jag påminner mig, hurusom jag särskilt den 23. maj hade intrycket, att hela det inre Paris vore hemfallet åt förintelse. Tillståndet i staden skildrades av de därifrån strömmande flyktingarna i de bjärtaste färger. Verkligheten tyckes också icke hava stått långt efter dessa skildringar. Mordbrand, plundring, mord å personer tagna som gisslan, kort sagt, alla nu såsom bolsjevikiska stämplade sjukdomsföreteelser hos en i krig sammanstörtad statskropp uppträdde redan då. En frigiven kommunistisk ledares hotelse: »Regeringen hade icke mod att låta skjuta mig, men jag skall hava mod att låta fysiljera regeringen» tycktes synbarligen skola förverkligas. Huru fullständigt den eljest så starka och ömtåliga nationalkänslan slocknat hos kommunarderna, visar deras förklaring: »Vi berömma oss av att i våra fienders åsyn stöta bajonetten i ryggen på vår regering.» Man ser, att den bolsjevikiska världsförbättringsmetoden, sådan den i nyaste tid uppträtt även hos oss, icke ens kan göra anspråk på originalitet.

Från det högt belägna fönstret i St. Denis såg jag också till sist en dag slutet på kommunens tillvaro. Regeringstrupper, som framryckte utanför Paris’ huvudvall, gingo väster om Montmartre och stormade strax efteråt över dettas då för tiden obebyggda nordsluttning de vitt behärskande höjderna, upprorets sista bålverk.

Jag betraktar det som en bitter ironi av ödet, att det enda politiska parti i Europa, som då, efter vad jag väl får antaga, i fullständig missuppfattning av de verkliga händelserna, förhärligade denna rörelse, uti vårt fosterland för närvarande är tvunget att med all skärpa framgå mot kommunistiska strävanden. Detta är ett bevis för, varthän doktrinär ensidighet leder, innan den praktiska erfarenheten utredande ingriper.

Med det varnande exemplet av de senast skildrade tilldragelserna i hjärtat vände vi i början av juni ryggen åt Frankrikes huvudstad och inträffade efter tre dagars järnvägsresa åter i vårt lyckliga, segerrika fädernesland.

Intåget i Berlin skedde denna gång från Tempelhofer Feld. I detsamma deltogo vid sidan av gardeskåren representanter från alla tyska truppförband. Hoppet om ett segerrikt tredje intåg genom Brandenburger Tor, vilket jag, icke för min utan för min kejsares och konungs samt för fosterlandets skull, länge närt i mitt innersta hjärta, skulle icke gå i uppfyllelse!