Ur mitt liv/Krigsåret 1916 till och med slutet av augusti

←  1915

Ur mitt liv av Paul von Hindenburg Översättare: Elis Fredrik Leopold Brusewitz Krigsåret 1916 till och med slutet av augusti

Kallelse till högsta krigsledningen  →

KRIGSÅRET 1916 TILL OCH MED SLUTET AV AUGUSTI.

DEN RYSKA OFFENSIVEN MOT TYSKA OSTFRONTEN.

Året 1915 hade icke inom vårt högkvarter gått till ända under en fullständig triumfs jublande fanfarer. Slutresultatet av årets operationer och strider innebar för oss något otillfredsställande. Den ryske björnen hade dragit sig ur våra snaror, tvivelsutan blödande ur mer än ett sår, men dock icke dödligt sårad. Under vilda anfall hade han sagt oss farväl. Ville han därmed visa, att han ännu hade tillräcklig livsstyrka för att även framdeles göra livet surt för oss? Vi hörde ofta den åsikten uttalad, att de ryska förlusterna i folk och materiel redan voro så betydande, att vi lång tid framåt skulle vara tryggade på vår ostfront. På grund av tidigare erfarenheter mötte vi detta påstående med misstroende, och snart skulle det visa sig, att misstroendet var berättigat.

Icke ens vintern skulle vi få tillbringa i något så när ro. Det visade sig nämligen snart nog, att ryssen tänkte på allt annat än att hålla sig stilla. Längs hela vår front, ja, långt utöver densamma söderut rådde oro i och bakom fiendens linjer, utan att man till en början på något sätt kunde komma underfund med den ryska ledningens avsikter. Jag ansåg områdena omkring Smorgon, Dunaburg och Riga för särskilt farliga punkter i våra ställningar. Till dessa områden ledde de trafikkraftiga ryska järnvägarna. Men några utpräglade kännetecken på ett fientligt anfall kommo icke ännu på länge till synes vid någon av de nämnda tre punkterna.

Verksamheten inom fiendens bakre områden var och förblev oerhört livlig. Överlöpare klagade över den hårda disciplin, som de tillbakadragna fördelningarna fingo underkasta sig, ty trupperna exercerades med järnhård stränghet.

Styrkeförhållandena inom de särskilda avsnitten voro redan under de lugna tiderna utomordentligt ogynnsamma för oss. Vi måste räkna med att gent emot vart och ett av våra fördelningsavsnitt (omkring 9 bataljoner) stodo i medeltal ungefär tre ryska infanterifördelningar (32—48 bataljoner). Ingenting giver ett bättre uttryck för den oerhörda skillnaden i fordringar på våra truppers krafter jämförda med fiendens än dessa siffror. Denna skillnad spelade naturligtvis icke blott i striden en väldig roll utan även i de nödvändiga dagliga arbetskraven. Vilken ofantlig omfattning hade icke också arbetsprestationerna vid fronternas stora utsträckning antagit! Ställnings- och vägbyggnadsarbeten, uppförandet av barackläger samt otaliga arbeten för truppernas förseende med krigsförnödenheter, förplägnad, byggnadsmateriel m. m. gjorde ordet »vila» för officerare och manskap i de flesta fall till ett fullständigt tomt begrepp. Detta oaktat voro stämningen och hälsotillståndet bland truppen genomgående goda. Hade icke vår sjukvårdstjänst stått på höjdpunkten, vilket den faktiskt gjorde, så skulle vi redan av detta skäl icke kunnat hålla ut så lång tid i kriget. Vårt krigssjukvårdsväsendes prestationer skola en dag, sedan hela det förefintliga materialet vetenskapligt bearbetats, visa sig såsom ett särskilt ärorikt bevis på tyskt andligt arbete och tysk hängivenhet för ett stort mål och då, efter allt att hoppas, göras tillgängliga för hela mänsklighetens välfärd.

Från mitten av februari började det bliva påfallande oroligt i trakten av Naroczsjön och vid Postawy. Allt klarare framgingo ur mängden av ingående underrättelser fiendens anfallsförberedelser vid nämnda platser. Jag ville till en början icke tro, att ryssen skulle utvälja dessa från hans trafikdugliga järnvägsförbindelser långt avlägsna platser, vilka dessutom erbjödo föga utvecklingsutrymme för hans massor och till följd av terrängens utseende endast ringa rörelsefrihet åt den taktiska ledningen, för ett verkligt stort slag. De kommande händelserna lärde mig, som så många gånger förut, att det osannolika kunde inträffa.

Under gången av de dåvarande ryska förberedelserna bedömde ingen av oss deras väldiga omfattning riktigt. Eljest hade vi väl icke trott, att vi med omkring 70 bataljoner, vilka vi så småningom samlat inom Naroczsjöområdet, skulle förmå hålla stånd mot hela den där samlade ryska styrkan, inemot 370 bataljoner. Men, såsom en på våra fastställelser stödd, offentliggjord skildring framhåller, giver denna jämförelse dock endast en otillförlitlig bild av förhållandena, dels emedan ingalunda hela massan av stridstrupper första dagen insattes på någondera sidan och dels framför allt, emedan de ryska fördelningarna icke gjorde sin framstöt mot de tyska något så när likformigt på bred front, utan huvudsakligen samlade sig till två mäktiga stötgrupper framför armékårens v. Hutier flyglar. Den norra av dessa framgick med sju infanteri- och två kavallerifördelningar mellan Mosheiki och Wileity i Postawyavsnittet, där till en början endast fyra tyska bataljoner stodo, under det den södra med åtta infanterifördelningar och Uralkosackerna försökte forcera spärren mellan Naroczsjön och Wisznewsjön, som hölls av vår 75. reservfördelning och den förstärkta 9. kavallerifördelningen. Ståledes i runt tal 128 ryska mot 19 tyska bataljoner!

Den 18. mars bryter det ryska anfallet löst. Efter en artilleriförberedelse, sådan som ostfronten hittills aldrig upplevat, storma de fientliga massorna som en oavbruten störtflod mot våra glest besatta ställningar. Men förgäves driva ryska batterier och kulsprutor fram det egna infanteriet mot de tyska linjerna, förgäves nedmeja tillbakahållna fientliga trupper de egna främsta linjerna, då dessa vika och försöka undgå att tillintetgöras av vår eld. De stupade ryssarna hopa sig till formliga kullar framför vår front. Men ansträngningarna för försvararen har sannerligen stegrats oerhört. Tövädret, som inbrutit, fyller skyttegravarna med snövatten, förvandlar de hittills skyddande bröstvärnen till flytande lervälling och gör hela stridsfältet till ett bottenlöst träsk. Gravbesättningarnas lemmar svullna i det iskalla vattnet och mista nära nog förmågan att röra sig. I dessa kroppar finnes endast så mycken livskraft och stridsvilja kvar, att de alltjämt förmå att på nytt bryta de fientliga stormanfallen. Sålunda bringar ryssen även denna gång alla offer förgäves och efter den 25. mars kunna vi anse våra hjälteskaror vid Naroczsjön säkra om segern.

Den tyska kommunikén den 1. april 1916, vilken författades med vår medverkan, uttalade sig efter slagets slut på följande sätt:

»Vilket större mål, som skulle eftersträvas medelst anfallen, framgår av följande order från ryske högste befälhavaren till västfrontens arméer den 4. (17.) mars, n:r 537:

»Trupper på västfronten!

För ett halvt år sedan haven I, starkt försvagade, med ett ringa antal gevär och patroner uppehållit fiendens framryckning och sedan I hållit honom kvar i området för genombrottet vid Molodetschno, intagit edra nuvarande ställningar.

Hans majestät och hemorten vänta nu av eder en ny hjältebragd: fördrivandet av fienden utom rikets gränser! När I i morgon gripen eder an med denna höga uppgift, så är jag, i förlitande på edert mod, eder djupa tillgivenhet för tsaren och eder varma kärlek till hemorten, övertygad om, att I skolen uppfylla eder heliga plikt mot tsaren och hemorten och befria edra under fiendens ok suckande bröder. Gud hjälpe oss för vår heliga sak!

Generaladjutant (Undert.) Ewert.»

Visserligen är det för var och en, som känner förhållandena, förvånande, att ett dylikt företag igångsattes under en årstid, då genom snösmältningen betänkliga svårigheter för dess genomförande kunde uppstå från ena dagen till den andra. Valet av tidpunkt får väl därför mindre tillskrivas den ryska ledningens fria vilja än påtryckning från en nödlidande bundsförvant.

När nu, sedan anfallet inställts, detta från officiell rysk sida förklaras uteslutande bero på omslaget i väderleken, är detta säkert blott halva sanningen. Minst lika mycket som den uppblötta jorden hava förlusterna bidragit till det svåra bakslaget. Med försiktig uppskattning böra de beräknas till minst 140,000 man. Det skulle därför vara riktigare av den fientliga krigsledningen att säga, att den stora offensiven hittills fastnat icke blott i dy, utan i dy och blod.

Från en tysk officers skildring av dessa vårstrider, anför jag till slut följande ställe: »Icke mycket mer än en månad hade förgått, sedan den ryske tsaren vid Postawyfronten inspekterade stormfördelningarna, då generalfältmarskalk von Hindenburg åkte till fronten för att tacka sina segerrika regementen. I Tschernjaty och Komai, Jodowze, Swirany och Kobylnik, fågelvägen blott några kilometer från skådeplatsen för tsarparaden, talade han till deputationer från fronttrupperna och fördelade järnkorsen. För ett ögonblick stodo då fältherren och handgranatkastaren hand i hand, mätande varandra med långa förtroendefulla blickar. Vårsolen strålade som segerns sol över Hindenburgfronten...»

Det var min andel i Naroczslaget.

DEN RYSKA OFFENSIVEN MOT DEN ÖSTERRIKISK-UNGERSKA OSTFRONTEN.

»Verdun!» — Efter ingången av februari månad nämndes detta namn allt oftare hos oss på ostfronten. Man vågade blott halvhögt och i hemlighet tala därom. Man lade på detsamma en tonvikt, som uttryckte både tvivel och betänklighet. Och ändå, tanken att taga Verdun var god. Verdun i vår ägo måste avsevärt stärka läget på vår västfront. Därigenom blev åtsnöringen vid vår mest sårbara tryckpunkt där borta slutgiltigt undanröjd. Måhända framginge ur fästningens erövring även ytterligare operativa möjligheter i sydlig och västlig riktning.

Den nämnda fästningens betydelse berättigade alltså enligt min åsikt försöket att anfalla den. Man hade ju i sin hand att i rätt tid åter avbryta företaget, om detsamma visade sig omöjligt att genomföra, eller om de därför nödvändiga offren skulle ställa sig för stora. Och vidare: har icke under detta krig vid anfall på fästningar det djärvaste, mest osannolika redan upprepade gånger lyckats oss på det mest glänsande sätt?

Från och med slutet av februari talade man icke längre i hemlighet om Verdun, utan högt och glatt. Ordet »Douaumont» lyste i samband därmed som en det tyska hjältemodets jättefackla ända längst bort till ostfrontens mest avlägsna delar och höjde även deras mod, som just nu med allvar och bekymmer blickade på utvecklingen av händelserna vid Naroczsjön. Visserligen gömmer dock anfallet på Verdun, även en bitter känsla för oss, ty företaget betyder i alla fall det bestämda uppgivandet av att söka ett avgörande här på ostfronten.

Under tidernas lopp kom Verdun ytterligare att nämnas med olika tonfall. Betänkligheterna börja så småningom vinna övervikt, men man uttalar dem sällan. I korthet kan man sammanfatta dem sålunda: Varför fortsätter man alltjämt ett anfall, som kräver så ofantliga offer och vars utsiktslöshet dessutom redan kan skönjas? Vore det icke möjligt att, i stället för detta rent lokala frontalföretag mot Verduns på permanenta fort stödda norra försvarsbåge, igångsätta en kringgående operation, som utnyttjade läget av vår uppställning mellan Argonnerskogen och St. Mihiel? Först en senare tid skall efter opartisk prövning kunna bedöma det berättigade uti dessa frågor.

Ännu ett namn framträdde senare vid sidan av Verdun, nämligen »Italien», första gången nämnt, efter det att slaget vid Naroczsjön avslutats. Även Italien nämndes med tvivel, med långt större och starkare tvivel än Verdun, ja, icke blott med tvivel utan med allvarlig, svår oro. Planen på en österrikisk-ungersk offensiv mot Italien är djärv och har från denna synpunkt även ett militärt anspråk på att lyckas. Men vad som låter denna plan framstå såsom överdådig, är vår beräkning av det instrument, varmed den skall genomföras. Om de bästa österrikisk-ungerska trupperna, trupper på vilka icke blott Österrike och Ungern utan även Tyskland tänker med stolthet och förtroende, gå löst på Italien, vad blir då över mot Ryssland? Ryssland är emellertid icke så slaget, som man vid slutet av 1915 trodde. Vid Naroczsjön hava de ryska härmassornas beslutsamhet åter visat sig i en vildhet och kraft, gent emot vilken så många av de med slaviska element starkt uppblandade österrikisk-ungerska truppförbanden vid tidigare tillfällen visat sig mindre motståndskraftiga.

Trots segerrapporterna från Italien växer oron hos oss dagligen allt mer och mer. Den skall blott alltför snart visa sig berättigad genom de nu inträffande tilldragelserna söder om Pripet. Den 4. juni sammanstörtar för det första ryska hugget den österrikisk-ungerska fronten i Wolhynien och Bukowina på en lång sträcka. Den svåraste krisen under hela det hittills förda kriget på ostfronten, till och med svårare än 1914 års, inträder. Ty denna gång står ingenstädes en segerrik tysk här beredd att uppträda såsom en hjälpande räddare; på västfronten rasar striden om Verdun och stormtecken hota vid Somme.

Vågorna av denna kris nå även fram till vår front, men till lycka för det hela icke i form av ryska anfall. Sålunda kunna vi åtminstone hjälpa, där nöden är störst.

För närvarande står ryssen ännu oförsvagad i sina ställningar framför den tyska fronten. Han har således uppnått den första framgången söder om Pripet icke genom sitt vanliga insättande av överlägsna massor utan med jämförelsevis svaga stridskrafter. »Brussilows plan måste till att börja med tagas såsom en spaning, en spaning, företagen i väldig utsträckning och med djärv beslutsamhet, men dock alltid blott en spaning, icke ett slag med ett bestämt mål... Det var hans uppgift att utspana styrkan av motståndarens linjer på en front av närmare 500 km. mellan Pripet och Rumänien. Brussilow liknade en man, som slår på en mur, för att få reda på vilka delar, som äro av solid sten, och vilka som endast bestå av ribbor och murbruk.» Så skriver en utlänning om Brussilows första slagdag. Och denne utlänning har obetingat rätt.

Den österrikisk-ungerska muren visar emellertid endast ett fåtal solida stenar, den sammanstörtar under Brussilows hammarslag och in brusar de ryska hoparnas stormflod, som nu först föres bort från vår front. Var skall man kunna bjuda den att stanna? Blott en stark pelare står till en början mitt i denna bränning. Det är sydarmén under sin förträfflige general, greve Bothmer. Tyskar, österrikare och ungrare, alla väl disciplinerade.

Vad som kan undvaras vid vår del av den stora ostfronten, rullar nu söderut och försvinner på Galiziens slagfält.

Under tiden mörknar läget även på västfronten. Fransk-engelsk övermakt kastar sig över våra jämförelsevis svagt besatta linjer på båda sidor om Somme och trycker försvaret tillbaka. Ja, där hotar för tillfället faran av ett fullständigt genombrott!

Min allerhögste krigsherre kallar mig och min generalstabschef tvenne gånger till sitt högkvarter i Pless i och för rådplägning över det svåra läget på ostfronten. Sista gången, i slutet av juli, faller där avgörandet om nyregleringen av befälsförhållandena på ostfronten. I gengäld för den, trots Verdun och Somme, erbjudna räddande handen har den tyska högsta krigsledningen av Österrike-Ungern krävt garanti för en stramare organisation av befälsförhållandena på ostfronten. Med rätta! Min befälsbefogenhet utsträcktes alltså ända till trakten av Brody, öster om Lemberg och starka österrikisk-ungerska truppförband underställdes mig.

Vi besökte snarast möjligt de oss nytilldelade armékvarteren och funno hos de österrikisk-ungerska myndigheterna fullständigt tillmötesgående och ett oförbehållsamt erkännande av de egna svagheterna. Visserligen åtföljdes icke överallt erkännandet av den viljekraft, som förbättrande ingriper i de förevarande bristerna. Och dock, om det någonsin i en här behövdes en allt behärskande genomgripande myndighet och en enhetlig ledning, så var det här i denna folkblandning, eljest måste även det bästa blodet i dessa kroppar flyta och spillas förgäves.

Utvidgandet av befälsområdet föranledde mig att förlägga mitt högkvarter längre söderut, till Brest-Litowsk. Där möttes jag den 28. augusti på middagen av Hans majestät kejsarens befallning att snarast möjligt avresa till stora högkvarteret. Såsom anledning meddelar mig chefen för militärkabinettet endast: »Läget är allvarligt!»

Jag nedlägger hörluren och tänker på Verdun och Italien, på Brussilow och den österrikiska ostfronten och så på underrättelsen: »Rumänien har förklarat oss krig.» Starka nerver komma att behövas!